av Niclas Muller-Hansen Än idag minns jag de första gångerna jag såg videon till Mötley Crüe´s "Live wire". Det var hemma hos en kompis, som hade video. Denna apparat, som var som en skattkista, hade mina föräldrar inte införskaffat vid denna tidpunkt, dvs tidigt 80-tal. Kompisen hade spelat in videon från något obskyrt tv-program och vi såg den om och om igen. Vi tittade på frisyrerna, gitarrerna, ljuset, rörelserna och insåg ganska snabbt att så där coola skulle vi aldrig bli, men visst hoppades man ändå. Men det som mina ögon främst fastnade för var Vince Neil´s röda läderbrallor. De var tightare än tight och med hans platinablonda hår såg han ut som en seriehjälte. Jag vet inte om det var dessa röda läderbrallor som gjorde det, men jag tyckte helt enkelt att Vince Neil var det tuffaste som gått i ett par platåskor på denna jord. Det var ju så man skulle se ut. Det var ju helt självklart. Men chansen att en pojkvasker från landet skulle få ett par röda läderbrallor i julklapp var lika stor som att jag skulle få färga håret platinablont. Lika med noll! Något år senare uppträdde jag och några av mina närmsta hårt rockande kompisar på en soaré i femman och mimade oss igenom "Run to the hills" och "Hallowed be thy name! Jag var "trummis" och "sångaren" hade på sig ett par schackrutiga byxor, som hans mormor sytt. Hela uppträdandet igenom blåstirrade jag med avund på dessa byxor och efteråt undrade jag om det fanns någon möjlighet att även jag skulle kunna få ett byxpar som dessa. Så blev aldrig fallet. Självfallet! Ännu några år senare, på högstadiet, hittade jag ett par byxor, som även de blev helt ouppnåeliga. I tidningen OKEJ, som på den tiden var något av en bibel och varje nummer innehöll stora reportage med KISS, Mötley Crüe, Alice Cooper mm, hittade jag en annons för hårdrocksattiraljer. Byxorna i fråga var av det tightare slaget och hade ett mönster av ormskinn. Många månader gick jag och dagdrömde om detta klädesplagg, för att sedan glömma bort dem. Ända till jag stötte på en hel busslast Deep Purple-fans på Orsa camping och än en gång drömde om tuffa, tighta hårdrocksbrallor. Tyvärr blev det ju aldrig mer än drömmar, men i de drömmarna var jag coolast i stan och polare med Vince Neil. Kanske blir det ett par röda läderbrallor i julklapp, men troligtvis ser inte min fru det coola med dem. Kanske blir det bäst så.
|
|