av Steve Mårtensson  Rob Halford och Metalshrines Steve Mårtensson. Vissa dagar är bara bättre än andra. Så där bra så att man bara undrar om de verkligen har hänt. Så där bra så att man i efterhand undrar om man drömt eller bara hittat på allt. Torsdagen den 9:e november 2000 skulle läderkillarnas supermodell #1, Rob Halford, komma till Kulturbolaget i Malmö. Tyvärr hade jag ingen inbokad intervjutid med metallguden så jag hade egentligen ingen anledning att åka ner till Malmö i förtid. Men ju närmre konsertdatumet tiden led ju mer sugen blev jag på att träffa honom. Sagt och gjort. Utan att egentligen kontrollera mina egna handlingar lämnade bilen Ängelholm tidigt och snart gled jag in i Malmö via E6:ans norra infart. Vant manövrerade jag bilen till ett av Malmös mer förstklassiga hotell. Om han inte bodde här bodde han inte i Malmö alls, resonerade jag. Likt en sann autografjägare hade jag handlat med mig dricka och en kvällstidning. Kvällen kunde bli mycket lång, mig kvittade det. Jag hade gott om tid att invänta Rob. Men jag hann inte mer än slå mig ner i fåtöljen i foajén och läsa den medhavda sportbilagan innan det började hända saker. En skallig läderklädd man i sina bästa år stod plötsligt i foajén. Han samspråkade livligt med en betydligt yngre man. Bodyguard, pojkvän eller turnéledare, vad vet jag? Kvällstidningen åkte snabbt ner i min väska och jag tog ett par djupa andetag innan jag närmande mig legenden. Med lite darrig röst fråga jag om han hade lust att signera mina medhavda skivor? Han tittade lite förvånat på mig. Antagligen undrade han hur jag hade hittat honom på just detta hotell. Då jag inte är långhårig och inte har några tatueringar såg jag kanske inte ut som den typiska Judas Priest fanet heller? Snabbt fann han sig dock och signerade mina album. Under tiden plockade jag fram min kamera och förberedde för visuella bevis med rocklegenden. Hans kollega tog vänligt emot kameran och dirigerade vant oss för bästa möjliga kameravinkel. Jag småpratade med Rob om senaste skivan "Resurrection" och lite om den pågående turnén. Nu trodde jag att mötet med Rob var över för min del, men lyckan spelade mig åter i händerna. - Hur långt är det till konsertarenan, frågade Rob? - Mindre än 5 minuter med bil, svarade jag sanningsenligt. - Har du bil, replikerade Rob? - Javisst den står där ute, svarade jag lätt förvånat. - Har du lust att skjutsa mig och min kollega? Vi orkar inte vänta på en taxi, förklarade Rob. Vad svarar man på en sådan fråga??? Jag trodde knappt det var sant. Jag visade Rob och hans kollega ut till min Golf som var parkerad utanför hotellet. Rob satte sig på passagerarsidan och den andra killen i baksätet. Sedan blir allt lite luddigt. Jag vet att jag samtalar med Rob om den pågående turnén och om gångna tider med Judas Priest mm. Och jag vet även att vi 5 minuter senare står utanför Kulturbolagets sceningång. Robs kollega har i förväg telefonerat med sin mobil att vi var på ingång så ett flertal av Robs roddare möter upp vid bilen och lotsar in Rob. Hur jävla stort är inte detta, hinner jag tänka innan Rob smiter iväg och försvinner. Nu dyker det upp en ny kille vid min parkerade bil och drar med mig in genom samma dörr som Rob försvunnit genom. - Det var du som skjutsade Rob eller hur? frågar han. - Ja, svarar jag lätt nervöst. - Tack för hjälpen, svarar han samtidigt som han börjar gräva i sina fickor. Vips har han fiskat fram ett Vip-pass som han överräcker till mig. Halvtimmen innan Rob går på scen så har han ett "meet and great". Kom dit!  Öhhh! Tack! Visst hade jag tidigare träffat många hjältar inom rockbranschen men detta var nästan för bra för att vara sant! Med Vip-passet hade jag inga svårigheter att komma in via entrén. Visserligen hade jag säkert kunnat komma in via sceningången men jag kände att jag inte ville utnyttja läget allt för mycket. Overkill var förband så det var ett sant nöje att invänta den stundande "meet and greet". Robs kollega som suttit i baksätet på min bil hälsade glatt då jag gled in backstage. Rob hade redan kommit och var i full färd med att signera och ta kort med sina fans. Jag ställde mig snällt och väntade på min tur. När Rob kom fram till mig log han igenkännande och skakade vänligt min hand. Jag hade köpt ett turnéprogram som jag sträckte fram till Rob. Han fattade min penna och klottrade ner några meningar som jag inte hann att uppfatta. - Thanks man, sa han innan han fortsatte till nästa person som väntade. När jag kom ut från backstage-rummet plockade jag fram turnéprogrammet för att läsa vad han skrivet: Hey Steve! Thanks for the ride! Rob Halford  Tänk! Metallguden #1 hade till och med kommit ihåg mitt namn! Jag tror nog att jag växte flera centimeter då jag läste vad han hade skrivit på programmet. Som sagt; Vissa dagar ÄR bättre än andra. Tro mig!
|
|