Neal Preston De senaste åren har bokmarknaden flödat över av böcker om detta legendariska band. Bland annat gav den gamle brittiske musikjournalisten Mick Wall ut en mycket läsvärd biografi förra året. Nu är det dags för en rejäl fotobok och det är ingen mindre än den erkände rockfotografen Neal Preston som grävt och rotat i sitt enorma arkiv. Han blev bandets personliga fotograf under större delen av 70-talet och fick möjlighet att komma bandet närmre än någon annan. Självfallet utnyttjade han detta till max som ung fotograf och plåtade på, bakom och sidan om scenen. Han följde med på deras USA-turnéer och många av de mest klassiska bilderna på Plant, Page, Bonham och Jones är hans. Boken består givetvis främst av bilder, men här finns även en intervju med fotografen själv, utförd av Cynthia Fox. Hon är DJ på 95.5 KLOS.FM i Los Angeles och hennes meritlista består av mängder av intervjuer med de allra största rockstjärnorna. Intervjun är mycket läsvärd och intressant och fokuserar helt och hållet på Prestons tid med Led Zeppelin och allt det han fick uppleva. Man kan väl lugnt konstatera att det var en annan tid, om man säger så. Bildmaterialet då? Ja, vad kan man klaga på? Inte mycket egentligen. Färgbilder varvas med svartvita och även om Zeppelins scenshow egentligen inte var så mycket att hänga i granen, ligger det hela tiden en sprakande aura över bilderna. Boken blir levande och man kan nästan känna hur det var att stå i publiken på exempelvis Kezar Stadium i San Francisco den 2:e juni 1973. Att i stort sett varje bild är försedd med datum och plats ger ett stort plus i det hela. Från denna konsert finns bl a den fullständigt elektriska bilden på Robert Plant med en öl och cigarett i ena handen och en vit duva i den andra. Plant kunde inte ha haft mer rätt när han yttrade den klassiska frasen "I'm a golden god!". En kul sak är att regissören Cameron Crowe (Almost famous, Singles) skymtar på två bilder från bandets privata plan "The Starship". Ett litet, litet minus är att Bonham och Jones inte alls får ta upp samma plats som herrarna Page och Plant, vilket i och för sig är förståeligt, men det hade varit kul att se lite mer av främst Jones. Dock berättar Preston också i intervjun att Jones aldrig var speciellt förtjust i livebilder på sig själv och att de hela tiden slog vad om att han inte skulle lyckas ta tillräckligt med foton på Jones för att han skulle kunna hitta ett han själv var nöjd med. Det här är som sagt en mycket intressant bok för främst Zeppelinfans och Neal Preston är en alldeles utomordentlig fotograf. Vi får väl hoppas att han publicerar något liknande om något annat 70-talsband. Niclas Müller-Hansen
|
|