Robert Plant - Led Zeppelin, Jimmy Page and the solo years Neil Daniels Daniels gav förra året ut en bok om Judas Priest som var helt ok, men han fick se sig slagen av Martin Popoffs fantastiska "Heavy metal painkillers". Där Popoff i mångt och mycket förlitade sig på flertalet egna intervjuer med bandmedlemmarna, fick Daniels mycket av sin fakta från förste Judas Priest-sångaren Al Atkins. Samme Atkins stötte på Robert Plant på 60-talet och kanske kan det vara delvis detta som ledde Daniels till att hänga på Led Zeppelin-tåget och plita ner den "första" boken enbart om Robert Plant och alla hans förehavanden efter Led Zeppelins uppbrott. Tyvärr är boken inte riktigt vad jag väntat mig. Det blir inga direkta djupanalyser av den karismatiske sångarens karriär, utan istället blir den mer en avbetning av hans solomaterial och författrens kommentarer om respektive soloalbums låtar och det är väl egentligen inte så mycket nytt som kommer fram. Jag kan inte påstå att jag är ett fanatiskt Zeppelinfan, men jag uppskattar verkligen deras musik och även mycket av det Plant har serverat som soloartist. Minns fortfarande mitt köp av "Now and zen" på Heta vax i Helsingborg 1988. Ett album som på både ett och flera sätt öppnade dörrarna för undertecknad och gav lite mer insyn i Led Zeppelin och Robert Plants värld. Boken är bitvis fylld med stavfel, tappade ord och även en del mindre faktafel. Exempelvis påstås "Black mountain side" innehålla Plants sång, trots att låten är instrumental. Man får lite känsla av att boken satts ihop i all hast mest för att rida på den Zeppelinvåg som uppstod i samband med släppet av samlingsskivan "Mothership" och deras enormt hypade konsert på O2 Arena i London i december 2007. Författaren gör klart från början att boken inte kommer att avhandla Led Zeppelins karriär och all galenskap kring bandet, utan att den istället ska fokusera på soloartisten Robert Plan. Inget fel med det, men lite mer info hade ju varit kul. Man kan även ha lite invändningar mot de artister som får komma till tals för att berätta minnen eller hur de influerats av "the golden god". Tony Harnell, som tidigare sjöng i TNT och Frankie Banali, från Quiet Riot, är väl inga större stjärnor på rockhimlen och Al Atkins lever ju fortfarande bara på att han startade Judas Priest, men sedan blev det som bekant inte mycket mer. För inbitna Led Zeppelin-fans ger den här boken inte mycket nytt. För oss andra mindre fanatiska lyssnare ger den kanske lite mer, men slutresultatet blir ändå i stort sett bara att man åter igen upptäcker "Fate of nations" och inser att albumet är något av det bästa som herr Plant komponerat ihop. Niclas Müller-Hansen
|
|