Journalisten Ernst Leonardh, under signaturen Agne bekant för äldre läsare av NST och Engelholms tidning, var son till krukmakaren Nils Hansson i Ängelholm, och föddes 1888. Efter studentexamen arbetade han först vid Öresundsposten, innan han 1909 anställdes vid Hallandsposten i Halmstad. År 1910 vistades Leonardh vid sanatoriet Gamla Sundsholm i Simlångsdalen. Där var han en tid rumskamrat med den ungsocialistiske poeten Leon Larsson, och kom därigenom att bli inblandad i en sorglustig episod som här ska förtäljas.
Leon Larssons ungdom
Leon Larsson föddes 1883 i en arbetarfamilj i Älvkarleby i Gästrikland. När han var nio år avled fadern i lungsot och lämnade hustrun med fyra barn. Familjen bodde då i Stockholm, men modern kom från Skånes Fagerhult och flyttade nu till Malmö. Leon fick börja arbeta i textilindustrin på loven från det han var elva år. Efter skolgången, vid 14 års ålder, kom han i smedlära i Asmundtorp. Han var sedan metallarbetare i Stockholm, men var en orolig själ och bytte ofta arbete. I Stockholm kom han med i den ungsocialistiska rörelsen, Hinke Bergegrens anarkistiskt färgade konkurrent till det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Någon politiker var Leon Larsson aldrig, men nu började han läsa och skriva, och framträdde med dikter i ungsocialisternas tidskrift Brand. År 1906 utgavs samlingarna "Hatets sånger" och "Ur djupet", där han förenade sina egna bittra barndomsminnen med våldsamma språkliga uttryck för viljan att kämpa för något annat och bättre.
Bombfabriken
På hösten 1906, just när "Ur djupet" utkommit, arresterades Leon Larsson, hans bror Emerik och fyra finska politiska flyktingar. Polisen beslagtog 35 dynamitpatroner och annan sprängutrustning i bröderna Larssons bostad, där en av finnarna bott. Polisens förhör pekade på att dynamiten varit avsedd för plundring av två banker, och pengarna skulle användas för att stödja revolutionen i Ryssland - Finland var ju vid denna tid i ryska händer. Bröderna Larsson släpptes omgående, men finnarna utvisades. Trots att Leon Larsson inte åtalats, var det naturligtvis hett nyhetsstoff när en Hinke Bergegren närstående poet befanns ha hyst bomber hemma, och ungsocialisterna fick löpa gatlopp i pressen. Det faktum att Leon Larsson kom så lindrigt undan var också ägnat att framställa honom i en tvivelaktig dager inför kamraterna: varför blev han så skonsamt behandlad vid anhållandet, och varför var polisen så ivrig att släppa honom? Det gick inte att undvika att fråga sig, om han kunde vara en angivare.
"Samhällets fiende"
Frågan väcktes på nytt när romanen "Samhällets fiende" kom ut på sommaren 1909, omedelbart före storstrejken. Boken rönte stor uppmärksamhet, inte på grund av litterära kvaliteter utan för sitt innehåll. I boken "avslöjar" Leon Larsson sina gamla kamrater inom den ungsocialistiska rörelsen och dessutom de finska flyktingar han var vän med innan bombfabriken upptäcktes. Han tillskriver ungsocialisterna åtskilliga brottsliga planer och idéer. Utgivningen gav upphov till livliga presskriverier skadeglada eller skrämda inlägg i borgerliga tidningar, hårda motangrepp från Hinke Bergegren och ungsocialisterna, som hävdade att det snarare var Larsson som var hjärnan bakom attentatsplaner och annat.
Sundsholm
När "Samhällets fiende" utkom bodde Leon Larsson i Halland. Hans fästmö, som liksom Larsson hade lungsot, vårdades då på Sundsholms sanatorium i Skallinge, norr om Simlångsdalen i södra Halland. Även Larsson vårdades tidvis på sanatoriet, och han dedicerade "Samhällets fiende" till sanatoriets läkare Victor Berglund. Larsson hade rekommenderats till sanatoriet av Zeth "Zäta" Höglund, en rekommendation som Zäta i sina memoarer närmast ångrar... Zäta var själv, genom förmedling av Hallandspostens legendariske redaktör Viktor Larsson, patient på Sundsholm en period 1908, och hade då kommit i kontakt med Victor Berglund, som var mycket uppskattad för sina fackkunskaper och sin goda omvårdnad. Höglund var vid den här tiden redaktör för det socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning "Stormklockan", och tillhörde därigenom partivänstern. Så småningom bröt han sig, tillsammans med bl.a. simlångsdalingen Fredrik Ström och stora delar av socialdemokratiska ungdomsförbundet, ur socialdemokratin och var med och grundade Sveriges kommunistiska parti (1921), men både Zäta och Ström vantrivdes med moskvaanpassningen och uteslöts 1924 samt återvände till socialdemokratin.
När uppståndelsen kring "Samhällets fiende" pågick som värst, sommaren 1909, gjorde Ernst Leonardh för Hallandsposten en längre intervju med Leon Larsson, där Larsson rätt utförligt fick försvara sig mot ungsocialisternas angrepp. Han påstod sig ha fått hotelsebrev, där han varnades för att komma till Stockholm. Meningen med "Samhällets fiende" sade han vara att bidra till att rikta in den socialistiska ungdomsrörelsen på en mer reformistisk väg.
"Samhällets fiende" gick ut i flera upplagor, även om Leon Larssons påståenden i intervjun med Leonardh, om översättningar till flera språk och planer på en "folkupplaga" om 40.000 exemplar, var bluff eller rent önsketänkande. Däremot försökte Larsson rida på framgångsvågen genom ytterligare två prosaböcker 1909: "Adrian Glaff" och "En förrädare", vilka dock var litterärt ännu svagare än "Samhällets fiende".
Bombattentatet
I början av mars 1910 spreds i dagspressen nyheten om ett bombattentat mot Leon Larsson. Larsson vistades fortfarande på Sundsholms sanatorium, varför Hallandsposten kunde ge den utförligaste skildringen av vad som hänt. Larsson berättade att han vid hemkomsten en dag funnit ett paket, adresserat till honom men inte postbehandlat. Han blev misstänksam och tog paketet för att gå till sanatoriet och undersöka det. På vägen drog han i paketsnöret. Han hörde ett fräsande ljud, kastade ifrån sig paketet och sprang undan, varefter han hörde en knall. Vid undersökning av resterna befanns de innehålla en primitiv bomb gjord av en krutladdad plåtburk med spik och skrot.
Larsson anmälde attentatet till landsfiskalen, och antydde då att avsändaren borde sökas bland de finnar han blivit fiende till genom avslöjandena i "Samhällets fiende". Både landsfiskalen och Hallandsposten var dock misstänksamma mot Larssons berättelse, och man konstaterade ganska snart att han själv köpt bombmaterialet i en handelsbod i trakten. Ernst Leonardh förhördes i egenskap av rumsgranne av polisen, och berättade då att han lagt fram sina misstankar för Larsson, och sedan frågat: "Har du verkligen inte gjort detta själv? Då är din författarverksamhet slut och du skall bli en moraliskt död man." Därefter hade Leonardh frågat, hur Larsson kunnat bära sig så klumpigt åt, att Leonardh utan svårighet kunnat avslöja honom, varpå Larsson ska ha svarat: "Ja, du har gjort din sak bra, och dina bevis äro riktiga". Ernst Leonardh lät sedan Hallandsposten publicera en förklaring, daterad Sundsholm 15 mars 1910:
"Då jag efter noggrannt övervägande kommit till den åsikten, att jag genom förtigande av vad jag vet i denna sak endast skulle bidraga till en därav oförtjänt människas förhärligande och attentatet möjligen kunde ge upphov till nya klasslagar (vilkas nödvändighet med anledning av denna historia redan proklamerats!), får jag härmed upplysa att hr Larsson själv tillverkat den bomb, som sedermera påståtts vara riktad mot honom. Detta mitt påstående grundar sig dels på av mig innehavda ovedersägliga bevis, dels på hr Larssons till mig avgivna bekännelse. Jag skulle icke ha rört vid denna tragikomiska historia, om icke absolut oskyldiga människor blivit misstänkta för det förmenta attentatet."
Hur gick det sedan?
När avslöjandet publicerades hade Leon Larsson redan åkt till Stockholm. Han förnekade anklagelserna i ett telegram till Hallandsposten, men återtog samtidigt sin polisanmälan av attentatet. Därefter reste han till USA, möjligen för att försöka bryta sig en bana där, men återvände redan efter 9-10 månader. Under 1910-talet utgav han sedan ett par böcker, och han lyckades också placera ett och annat bidrag i tidningar, men han var glömd av offentligheten. Hans bortgång i lungsot i mars 1922, vid 39 års ålder, föranledde mest korta notiser, och bara ett par tidningar ansåg Leon Larssons öde värt en mer uförlig nekrolog.
Ernst Leonardh blev, efter en kort period vid Engelholmsbladet, så småningom chefredaktör för Sala Allehanda, varefter han i början på 1930-talet kom åter till Ängelholm, nu som andreredaktör för Engelholms Tidning, NST. Ernst Leonardh avled 1950.
Åter till Ängelholmiana! |
Åter till Runsten! |
Sidan skapad av
1 dec. 2002