Förvandlingen av det gamla sockerbruksområdet
medförde bland annat ett uppsving för Sven Brocks gata.
Denna, som länge var en försummad liten matargata i
det rätt förfallna gamla industriområdet, har
blivit bostadsadress för de inflyttade i Pontus Möllers
vackra vita hus.
Sven Brocks gata fick sitt namn genom beslut i Ängelholms
stadsfullmäktige 1959, då även Sockerbruksgatan,
Tegelbruksgatan och Fricksgatan döptes, och Tegelgårdsgatan
bytte namn till Villagatan. Drätselkammaren, dåtidens
kommunstyrelse, hade föreslagit Betgatan som namn på
den lilla vägstumpen i sockerbruksområdet, men på
initiativ av fullmäktigeledamoten Sten G. Hultman, (kapten
vid F10 och sedan stadens förste turistchef), beslöt
stadsfullmäktige i stället att ihågkomma Sven
Brock. Med tanke på vägstumpens status under de decennier
som förflutit kan man ju undra om det var tänkt som
en hedersbevisning eller motsatsen.
I samband med sockerbruksområdets förvandling kan det vara på sin plats att damma av mannen bakom namnet. En smula förargligt är det då att finna, att han inte hette Brock. Brock är en dansk form, hämtad ur den dansksinnade Kågerödsprästen Sthen Jacobsens "Den Nordiske Kriigs Krønicke", men Sven var svensk och hette Bråk. Han tjänstgjorde i Georg Henrik Lybeckers regemente, där han blev korpral 1661 och vartefter befordrades till kornett, löjtnant och ryttmästare. Med den sistnämnda titeln tjänstgjorde Sven Bråk som kommendant för den svenska styrka om 130 ryttare och dragoner med officerare, vilken höll Ängelholms skans i april 1678. Den 26 april skrev Bråk till kommendant Hård i Helsingborg, att skansen då var färdig på tre sidor av staden, och uppbyggd av torv, faskiner och stormpålar, samt palissader på vallen, "att han bliffuer helt braf". Vidare hade två kanonbatterier byggts, ett på västra sidan och södra hörnet, och ett på östra sidan och norra hörnet för bestrykande av stadens gata till porten (avser antagligen en vaktport i Storatan, kanske i höjd med Vattengatan), och man skulle gå vidare med palissader på norra sidan fram till ån. Svenskarnas ansträngingar var dock förgäves - redan när Bråk skrev detta brev var katastrofen på väg. Sthen Jacobsens krönika är den mest detaljerade berättelsen om vad som hände (Jacobsen var dock inte med själv, så hur sanna alla detaljer är kan ingen veta).
Den 26 april mot kvällen
lämnade de danska generalmajorerna Merheim och Rantzau Landskrona
med 700 man. Morgonen därpå stod de vid Ängelholm,
och uppmanade svenskarna att överlämna staden. Kommendant
Bråk begärde tre dagars frist, och om han inte fick
det skulle "han fäkta så länge han kunde".
Danskarna stod söder om staden, och Ängelholms bro var
raserad, vilket ingav försvararna visst mod. De danska befälhavarna
skickade dock ut trupp som gick över ån vid Luntertun
och anföll norrifrån klockan 10 på förmiddagen.
Samtidigt kastade danska grenadjärer handgranater över
ån in i stadens södra del, och tre fältstycken
avfyrades. En ny bro las ut, och danskarna kunde invadera staden.
Sthen Jacobsen berättar, att när Sven Bråk såg
danskarna komma in, sprang han uppför Storgatan och in i
Gudmund Länsmans hus, kastade sina pistoler i bakugnen och
gömde sig själv i källaren. "Dette er ingen
bagtalelse men sandhed, och er nogen curieux {nyfiken}, da kan
hand effterforske dette udi Engelholm, och hand skal befinde at
det er sandhed." Att fråga någon i Ängelholm
blev dock inte så lätt, då de danska granaterna
satte staden i brand, och allt brann ner utom kyrkan, prästgården
och tre små hus.
Av den svenska truppen blev alla ihjälslagna utom Sven Bråk,
en löjtnant, en sergeant och tio meniga, vilka togs tillfånga.
En del stadsbor miste också livet, trots att de inte gjorde
motstånd. Möjligen blev till och med kyrkoherden Jakob
Noviomagus ihjälskjuten vid detta tillfälle - i varje
fall dödades han under kriget av danskarna. Dessa rövade
sedan vad som fanns kvar av värde, och många ängelholmare
blev illa misshandlade och så utplundrade, att några
gick så nakna på gatan, som när de föddes
till världen. "Saadant fører kriig med sig",
konstaterar Sthen Jacobsen.
Danskarna förlorade 80 man i döda och sårade;
många av offren krävdes under plundringen efter slaget
- danskarna var så rasande att de slog ihjäl varandra
för bytets skull.
Sven Bråk tillbringade
en tid i fångenskap i Köpenhamn, varefter han i november
1678 begärde avsked ur Lybeckers regemente. I september 1679
adlades han "för den berömliga träffning han
hade med de danske vid Ängelholm" - Karl XI hade tydligen
en annan uppfattning om Bråks insats än Sthen Jacobsen.
Som adelsman tog sig Sven Bråk namnet Bråkensköld,
detsamma som en adlad farbroder burit. Han tillträdde 1684
gårdarna Norra Mosshult, Sjöbo och Strängsbo Västergård
i Bondstorps socken, Jönköpings län. Bråkensköld
avled i mars 1689, och han och hustrun Regina begravdes i Bondstorps
kyrka, till vilken de bland annat donerade två ljusstakar.
Ännu på 1750-talet hängde makarnas porträtt
i kyrkan, och till inventarierna hör numera en 1600-talsvärja
som hittades under koret och kan tänkas ha legat i ryttmästarens
grav.
Tack till Michael Nilsson
som satte mig på spåret!
|
|
Bondstorps kyrka byggdes 1694, året efter Regina Bråks död, på samma plats som den medeltida föregångaren. I denna kyrka hängde ännu på 1750-talet porträtt av Bråk och hans maka. Makarna donerade även två ljusstakar till kyrkan, och vid en renovering fann man under koret ett 1600-talssvärd, som tillhört någon av de ståndspersoner som begravts i koret - kanske Sven Bråkensköld! |
Åter till Ängelholmiana! |
Åter till Runsten! |