1. Hamnbron i Skälderviken byggdes först 1934. Den ersatte då den linfärja som tog över badgästerna från Engelholms hamn till klitterna. Bron förstördes av isen 1942, men återuppfördes av militären som behövde vägen ut till forten. 1966 förstördes den sista bron i detta läge och ersattes snart av den nuvarande hamnbron vid marinan.
2. Skälderviksbron, järnvägsbron för Västkustbanan, byggdes 1884 och byggdes om 1897, eftersom spannen var för klena för stadsbanornas materiel. Spannen såldes då till andra broar. 1947 tillkom dagens bro, efter en ettårig byggtid då tågen gått på en provisorisk militär bro intill - träpålarna som syns ännu idag är rester efter denna. Hastigheten kunde nu ökas från 40 till 100 km/t. Dessutom tillkom gång- och cykelbanan.
3. Ryna bro vid Luntertun är den äldsta kända bron över Rönne å vid Ängelholm. Den omtalas första gången i Erikskrönikan, där det berättas om fejden mellan Birger Jarls söner kung Valdemar och bröderna Magnus och Erik. Sedan den danske kungen Erik Klipping hjälp till att avsätta Valdemar ansåg han att han inte fått den betalning han blivit lovad, och han hotade att byta sida och stödja Valdemar. Den nye kung Magnus, känd med tillnamnet Ladulås, tågade då mot danskarna men gjorde halt vid Rönne å. Året var 1276, och den svenska Erikskrönikan skriver: "Vid Ryna bro han då åter vände och for till Sverige åter hem". Det blev alltså inget slag vid bron den gången. Under upproret mot unionskungen Erik av Pommern kom Engelbrekt med sina styrkor hit på våren 1436. Bron erövrades, men den danska huvudstyrkan var nära, och för att hindra att den kom efter Engelbrekt, brändes bron, innan Engelbrekt vände norrut och blev mördad på Göksholm i Hjälmaren.
4. Pyttebron byggdes som järnvägsbro
för Engelholm-Klippans jernväg år 1904. Den blev
gång- och cykelbro 1958, sedan järnvägen lagts
ner 1953.
Eftersom den stora infartsleden till Ängelholm, Klippanvägen,
följer pyttebanans sträckning, är det inte så
konstigt att man tittar på den leden, när man tycker
sig se problem med trafikföringen till Havsbaden och det
alltmer befolkade Sockerbruksområdet. Det är inget
lätt problem att lösa - om nu inte Nybron räcker
till. Ett alternativ som förts fram är ju en bro över
ån vid Öresundsvarvet, kombinerat med en breddning
av Reningsverksvägen. Men reningsverksskogen är bland
de rikaste naturområden vi har i staden - ekologiskt och
biologiskt intressantare än Kronoskogen. Den bör alltså
helst sparas från trafikleder. Och dels undrar jag om en
sådan nordlig led verkligen skulle avlasta centrum särskilt
mycket. Ska man från sockerbruksområdet till Stora
Brännbornshuset undrar jag om man verkligen kör mot
Luntertun först.
5. Innan Nybron kom till gick trafiken till Sockerbruket över Järnvägsbron. För de anställda fanns också den lilla linfärjan Maja en bit uppströms Nybron. Men sockerbruket behövde en bättre väg för frakten av betorna och det färdiga sockret. Efter en viss debatt - en del handlare var rädda för förluster om trafiken inte gick genom stan över Järnvägsbron - byggdes bron 1905. År 1971 moderniserades den.
6. Sockerbruksbron behövdes för gång- och cykeltrafiken till Sockerbruksskolan. Både bron och skolan kom till 1982.
7. Västkustbanan öppnades
för trafik 1885. Då behövde staden få en
förbindelse med sin nya järnvägsstation. Man förlängde
den dåvarande Södra kyrkogatan och byggde Järnvägsbron.
Gatan breddades också, på kyrkogårdens bekostnad.
En järnbro stod klar i mars 1885.
1927 byggdes den nya betongbron, bredare och med bättre gångbanor.
Den blev en trevalvsbro eftersom pålningen för den
gamla bron inte tillät en bro i ett spann. "Brofasaderna
krysshamrades för att ge en illusion av granit". När
stadsfullmäktiges vice ordförande Lars Borggren rapporterade
om invigningen i fullmäktige klagade bl.a. ordföranden
Lambert Jeppsson över den enligt hans tycke bristfälliga
belysningen.
8. När Luntertunborna anmodades
flytta till Ängelholm, byggdes ganska snart den första
Ängelholms bro söder om staden. Den gick från
början över ån något nedströms den
nuvarande. I mitten av 1700-talet var bron livsfarlig att färdas
på, och ersattes då med en pråm. Byggandet av
en ny bro fördröjdes genom ideliga tvister mellan Bjäre
härad och staden om vem som egentligen skulle underhålla
bron. Först 1783 stod en ny träbro, vilande på
stenkar, färdig. Men redan två år efteråt
tog vårfloden den nya bron, och man fick lita till pråmfart
ytterligare 20 år. Först 1806 stod den nya bron färdig.
Den byggdes i trä och låg på samma plats som
Karl XV:s bro. Den var vacker men ganska brant. Under 1800-talet
planerade man för en stenbro, och 1864 stod den nya Carl
XV:s bro färdig i sten och järn. Efter cirka 50
år befanns järnet rostskadat, varför bron byggdes
om 1923, göts in i betong och fick gångbanor.
Redan 1955 ansågs bron vacker men otidsenlig, men tack vare
att riksvägen och genomfartstrafiken flyttades ur staden
kunde bron överleva. Efter 50 år var det dock slut,
och sommaren 2005 invigdes en ny stålbro, mycket lik föregångaren
som den såg ut före betongöverdraget, och med
trevlig belysning underifrån. Försök att byta
namn på bron, med förslag som "Tullbron"
eller "Tullportsbron"avvisades tyvärr av kultur-
och byggnadsnämnderna.
9. Tegelbruksbron kom till
på initiativ av tegelbrukets ägare Kallenbergs, vilka
köpte ett av spannen från den gamla järnvägsbron
i Skälderviken. Innan bron kom till 1897 fick den som ville
ta sig från staden till tegelbruket antingen ha båt
eller färdas runt via Karl XV:s bro. Kallenbergarna önskade
också dra en räls över bron från bruket
till stationen, men det lär aldrig ha blivit av.
1963 revs den gamla bron och ersattes av den nuvarande, samtidigt
som Östra vägens sträckning fram till brandstationen
och Villan gjordes färdig.
10. Mejeribron är inte stadens vackraste bro, men den är praktisk och omtänktsamt tänkt för gång- och cykeltrafiken från tegelbruksområdet, Villan och Ängavången in mot stadens centrum. Den byggdes 1997.
11. På 1960- och 70-talen byggdes
efter hand den stora innerleden. Den fösta etappen var sammanbindningen
av Östra vägen vid brandstationen med Bryggaregatan.
Då behövdes en bro som fick namn efter stadens grundare.
Kristian II:s bro stod färdig jubileumsåret
1966.
Kristian II:s bro är väl, tillsammans med Tegelbruksbron
och Nybron, de mest betongbrutala broarna i staden. Det finns
ju ett förslag att man skulle kunna pryda några broar
genom någon form av målning. Och visst kan det väl
låta trevligt, men det gäller i så fall att pryda
med förstånd. Var tid har ju sitt arkitektoniska språk,
och det gäller både hus och broar. Då ska man
vara försiktig med att gömma stildragen. I varje fall
tycker jag inte att man ska måla bilder eller figurer som
lergökar eller stadsmotiv på broarna. Det skulle bara
vara kitschigt.
12. Långt in på 1800-talet fanns ängs- och åkermark ända inne i staden. Många av borgarna bedrev jordbruk som en viktig bisyssla. Ängavången har sitt namn efter de ängar som en del så kallade sädespartsborgare brukade. För att underlätta trafiken dit ansökte sädespartsdelägarna år 1881 om att få bygga en bro mellan staden och ängarna. Stadsfullmäktige sa ja, men om det blev av framgår inte av tidningsklippen. Men 1897 köptes ett spann från västkustbanebron, och Ängabron kom till. År 1913 verkar detta sedan ha bytts mot en annan avlagd järnvägsbro från något som i tidningen kallas Degeröd (kan det vara Degerön?). Sedan ängsbruket upphört låg på Ängavången läderindustrierna Remfabriken och Kromläderfabriken, vilka behövde en transportväg. Bron byggdes om och förstärktes 1962, och är nu aktuell för en större översyn.
13. Nyhemsbron kom till för att förbinda Nya Kungsgården och Nyhem.
14. Höja bro vid Pråmmöllan och Neuhof byggdes 1898 av en järnöverbyggnad från västkustbanebron. Ersattes av dagens bro 1990.
15. Gångbron vid lasarettet över järnvägen byggdes av SJ 1931 för att ersätta en gångpassage över spåren.
Åter till Ängelholmiana! |
Åter till Runsten! |
Sidan skapad av
7 jan. 2006