(Sangat Chalawyoo)

Militärkuppen i oktober 1977

Militären tillät Tanins regering att sitta kvar tillräckligt länge för att misskreditera sig och tog därefter över makten och kastade ut den ”svage” Tanin den 20 oktober 1977. Han ersattes av en armégeneral vid namn Kriangsak Chomanand (Kriangsak Chomanan) เกรียงศักดิ์ ชมะนันทน์, som blev ny premiärminister den 12 november 1977. Kriangsak utlovade en ny författning och val år 1979. Han lyckades hålla högern stången och uppmuntrade folk att komma tillbaka från sin exil i utlandet och i bergen hos gerillan. Uppgivenheten som varit rådande under Tanins period vid makten minskade därmed något.
Enligt 1978 års författning blev nationalförsamlingen ett tvåkammarsparlament, med en senat och ett representanthus. Senaten bestod av 244 senatorer och skulle utses av kungen efter förslag från premiärministern och de skulle sitta kvar i sex år. Representanthuset skulle bestå av 357 medlemmar som valdes i allmänna val vart fjärde år.

(Kriangsak Chomanand)

Vid tiden för valen 1979 hade nya orosmoln dykt upp i horisonten. Vietnam hade påbörjat sin invasion av Kambodja i mitten av 1978 och snart fick Thailand fientliga trupper vid sin östra gräns. Dessutom fanns det hundratusentals av flyktingar från Kambodja och Laos i landet och olika gerillagrupper stod beredda att operera i gränsområdet. Kriangsaks regering hade en svag majoritet i nationalförsamlingen genom en koalition med småpartier och oavhängiga och han misslyckades med att förbättra landets dåliga ekonomi alltmedan krisen i Kambodja fortsatte.

 Monarkin och politiken 

Det kanske mest fascinerande som hände under 1960-talet och 1970-talet var monarkins återkomst i politiken. Det hade börjat så sakteliga då kung Bhumibol i tysthet visade sitt missnöje med fältmarskalk Phibun. Detta genom att inte vilja delta i de ceremonier som hölls 1957 för att markera år 2 500 av den buddistiska tideräkningen. Sarit hade därför sett till att ge kungen en mer framträdande offentlig roll och hjälpte därmed till att cementera monarkens position. En mera direkt inblandning hade inträffat 1973 då kungen aktivt hade fått sympatierna för Thanom och Praphat att svänga över till studenternas förmån. Men den kungliga familjen blev ändå nära förknippade med det högeraktivistiska Village Scouts, som befunnit sig i centrum av de händelser som avslutade eran med ”full demokrati”. 

Prem Tinsulanonda  

Till sist tvingades Kriangsak bort från makten av general Prem Tinsulanonda (Prem Tinsulanon) เปรม ติณสูลานนท์ som var överstekommenderande i armén. Detta inträffade den 29 februari 1980 och kan inte betraktas som någon kupp. Kriangsak avgick som premiärminister och nationalförsamlingen valde Prem till ny premiärminister den 12 mars 1980.

(Prem Tinsulanonda)

Prem hade framgång med att bilda en bred koalition, som inkluderade det Demokratiska Partiet och Kukrits parti Social Action. Detta gav honom mer än 180 av de 301 platserna i nationalförsamlingen. Fem medlemmar i hans stora regering var militärer och regeringen fick stöd genom att utnämna respekterade experter till nyckelposter för att sköta den ekonomiska politiken. Prem hade starkt militärt stöd på grund av sitt ofläckade rykte som icke korrupt och hade utmärkt sig i fält mot gerillan i nordöst. Kung Bhumibol menades också stå bakom honom.
Vid flera tillfällen, från 1980 och framåt, gick vietnamesiska ockupationstrupper i Kambodja över gränsen till Thailand. Man letade efter khmergerilla som man trodde gömt sig i flyktinglägren, där det också fanns många laotiska och vietnamesiska flyktingar. Vid varje tillfälle tvingades thailändarna till kraftfulla motattacker för att säkra sina gränser. Detta bidrog till att förstärka den gamla thailändska tron på ett hot från ett Vietnamdominerat kommunistiskt Indokina. Thailand fick ytterligare militärt stöd från USA efter de allt allvarligare vietnamesiska anfallen och USA erbjöd sig att permanenta sina baser i landet. Under tiden arbetades det genom FN och ASEAN (Association of South East Asian Nations) på att förmå Vietnam att dra tillbaka sina trupper och bredda deras kambodjanska regering. Thailand hade sökt och fått hjälp och stöd av Kina som befann sig i krig med Vietnam då den vietnamesiska invasionen av Kambodja påbörjades. Thailand hade satt indirekt press på Vietnam genom att kort tid stänga den thailändska gränsen till Laos och skurit av denna nations export. Man hade givit stöd till en rad khmergerillagrupper och hade underlättat deras verksamhet genom leveranser av diverse varor från Kina eller Thailand. Man hade också i tysthet givit stöd till upproriska högergrupper som arbetade mot regeringarna i Laos och Kambodja och arbetade hårt med att få till stånd en enad kambodjansk frihetsrörelse under Norodom Sihanouk. Under tiden skapade de väldiga flyktingmassorna från Kambodja och Laos problem i Thailand. Men samtidigt gjorde deras blotta existens att den thailändska vänsterns revolutionära glöd minskade. Om en revolution skulle innebära en ny Pol Pot eller ett nytt Pathet Lao tedde sig framtiden inte längre särskilt lockande.
I början av 1980-talet stod det klart att slutet på Vietnamkriget inte automatiskt hade inneburit fred, stabilitet och blomstring i Sydostasien. Dessutom hade Thailand fortfarande problem på hemmaplan. Den kommunistiska gerillaverksamheten i landet hade visserligen avtagit, men den fanns fortfarande kvar som ett latent hot. I det muslimska södra Thailand fanns det tankar om ett frigörande från Thailand. Bergsfolken, speciellt i norra delen av landet, blev utnyttjade och integrerades knappast i befolkningen och det fanns också hmongrebeller. Dessutom fördes en kamp mot opiumhandeln och dess krigsherrar. Den växande befolkningen orsakade problem inom jordbruket och den inhemska moderna industrin växte inte fort nog för att råda bot på den ökande arbetslösheten. Auktoritärt styre fungerade inte längre och dragningskraften för en s.k. stark ledare hade avtagit för länge sedan. Medan många fortsatte att hänga kvar vid den traditionella starkt strukturerade sociala hierarkin, där alla visste sin plats och där politik var något som de på toppen skötte, började en växande skara av medelklassen känna att de också ville ha ett finger med i politiken. Inte ens armén trodde längre att auktoritet kunde skapas med vapenmakt, men alla kunde heller inte acceptera kunglig auktoritet som alternativ. Medan de flesta inte ville ha en återgång till militärdiktatur, eller till det kaos som rådde mellan 1973 och 1976, hade man ingen uppfattning om hur man skulle balansera de sociala, politiska och ekonomiska intressena. Trots all denna tvekan och osäkerhet inför framtiden hade Thailand fortsatt att visa styrka och förmåga till återhämtning, som upprepats så många gånger tidigare i landets historia. Det thailändska militära svaret på gränskonflikter med det vietnamesiska Indokina var försiktiga och trots risken för en konflikt i området, var det inget som tydde på att en sådan skulle få landet att tappa fattningen. Thailändska diplomater fortsatte skickligt att umgås med de mest skiftande makter och allierade. Noggrann styrning och planering visade åter på en snabb tillväxt i ekonomin hjälpt av utländska investerare, som fortsatte att ha förtroende för landet och dess ledning. Den allvarliga kommunistiska undergrävande verksamheten i landet några år tidigare hade avtagit och de flesta av de studentledare och intellektuella som flytt ut i djungeln 1976 hade övergivit sig och återvänt och anpassat sig till ett liv i det thailändska samhället. 
Tidigt den 1 april 1981 intog en grupp unga militärofficerare, som tillhörde en sammanslutning kallad "ungturkarna" (Young Turks), olika regeringscentra i Bangkok. Kuppledare var en överste vid namn Manoonkrit Roopkachorn (Manunkrit Rupkhachon) มนูญกฤต รูปขจร.

(Manoonkrit Roopkachorn)