KAPITEL 23
THAILAND EFTER VIETNAMKRIGET
Den kommunistiska verksamheten i Thailand
Studentsammandrabbningarna i oktober 1976
Den kommunistiska verksamheten i Thailand
Kukrit utlyste nya val vilka han orealistiskt nog trodde att han skulle vinna. Parlamentsvalen i april
1976 verkade inledningsvis ha stabiliserat läget i landet. Då demokraterna fick 114 av 279 platser
återvände Seni till makten den 21 april och regerade i en koalition med fyra partier från centrum till
höger. Vänsterpartierna hade klarat sig dåligt och behöll bara 6 av sina tidigare 37 platser. Seni var
emellertid handlingsförlamad p.g.a. konflikter inom koalitionen och inte speciellt framgångsrik i att
lösa de allvarliga problemen med oron i riket och genomförandet av ekonomiska reformer (inklusive en
landreform på landet). Medan politikerna bekämpade varandra och gav tidningsläsarna underhållning,
eller retade upp dem, höll vänsterstudenter från universiteten på att fjärma sig från
tidigare sympatisörer genom retoriska överdrifter. Detta fick till följd att en kontrareaktion snabbt började
utveckla sig hos den politiska högern.
Studentsammandrabbningarna i oktober 1976
I början av augusti 1976 återvände fältmarskalk Praphat Charusathian från
Taiwan, via Singapore, där han levt som landsflyktig efter att ha blivit störtad
1973 tillsammans med Thanom och Narong Kittikachorn.
I september hade Seni beslutat att även den hatade ex-diktatorn Thanom
skulle få tillstånd att återvända hem från Singapore för att bli munk i
ett kloster i Bangkok. För övrigt till samma kloster som hade varit kung
Mongkuts högkvarter. I oktober började vänsterorienterade studenter
demonstrera mot Senis beslut. Men Thanoms hemkomst hälsades med glädje av högerkrafterna och han
fick en slags erkännande då medlemmar ur den kungliga familjen besökte honom. Universitetsstudenterna var
rasande över denna mottagning av en man som varit ansvarig för våldsdåden 1973 och dagliga demonstrationer började och då speciellt på
Thammasatuniversitetet. Högern slog nu tillbaka. De fick i tysthet direkt stöd
av delar av militären och regeringen och underförstått sanktionerades detta
av en stor andel av det regerande etablissemanget, inklusive ekonomiska
intressen och en stor del av medelklassen.
Redan tidigt hade monarkin, eliten och en stor del av medelklassen skrämts av de radikala studenterna,
som de antingen såg som direkta kommunister eller inspirerade av kommunismen. Stödet som studenterna
haft tidigare minskade och en rad högerorganisationer bildades, som ofta hade stöd hos militären eller
i byråkratin. Bland dessa fanns New Force Movement (Nawaphon นวพล) som
huvudsakligen var grundat på ett nätverk av personliga kontakter inom byråkratin. Denna rörelse
arbetade för att undertrycka vänstern i ”nationens, religionens och kungens” namn. En annan
var den väldigt populära organisationen Village Scouts (Luk Süa Chao Ban ลูกเสือชาวบ้าน)
med både unga och vuxna som var fast beslutna på att spåra upp kommunister och upprätthålla
patriotiska värderingar. En tredje organisation var the Red Gaurs (Krathing Daeng
กระทิงแดง)
som var en utbrytargrupp från studentrörelsen 1973 och som ofta tog till våld.
Under 1976 var
politiska mord, som alltid drabbade personer tillhörande vänstern, vanliga. Polisen trakasserade
vänsterpartierna i valrörelsen och t.o.m. aktiva moderata politiker fruktade för sin säkerhet. Våld,
skällsord och inskränkningar av den personliga friheten hade nu för första
gången blivit en del av det offentliga livet
i Thailand.
Då de s.k. Röda Khmererna (Khmer Rouge) tog över i Kambodja 1975 flydde tusentals människor från
Kambodja till Thailand för att komma undan svält och död. Den 28 januari 1977 gick en styrka Röda Khmerer
över den thailändska gränsen nära Aranyaprathet
อรัญประเทศ och attackerade fyra thailändska
byar och dödade 30 civila. Två polismän och fem Röda Khmerer dödades också i striderna som fortsatte den 29
och 30 januari. Thailand stängde därefter sin gräns mot Kambodja och överlämnade en protest till regimen i
Phnom Penh. Thailändska väpnade styrkor sattes därefter i beredskap vid gränsen. Senare använde man sig av
både artilleri och flyg för att driva tillbaka fienden.
Seni insåg att Thailand var tvunget att skapa ett bättre förhållande till de kommunistiska grannarna Laos,
Kambodja och det återförenade Vietnam och på längre sikt också med det kommunistiska Kina. Men den
starkaste motståndaren fanns inom landet. Nämligen det thailändska kommunistpartiet CPT (Communist Party of
Thailand พรรคคอมมิวนิสต์แห่งประเทศไทย).
Många iakttagare menade 1976 att om den konservativa thailändska regeringen inte snabbt skapade
sociala och politiska förändringar i landet skulle det thailändska kommunistiska partiet växa sig allt
starkare och landet få en allt mera omfattande gerillaverksamhet. Som yttersta konsekvens riskerade
Thailand så småningom att få ett kommunistiskt styre. Tidskriften Far Eastern Economic Review skrev
att västliga iakttagare i Bangkok menade att CPT fortfarande utgjorde en relativt liten grupp och inte
var något allvarligt hot mot regeringen, men kunde mycket väl bli det med tiden. I augusti 1976 sade
Seni att den väpnade kommunistiska aktiviteten i landet aldrig hade varit större och polisstyrkorna
blev tilldelade en extra nödbudget.
Det var emellertid svårt att uppskatta hur starkt CPT var. CPT:s radiostation "det Thailändska
Folkets Röst" blev en viktig källa om den militära aktiviteten i landet, men den berättade inget
om egna förluster och överdrev gärna sina egna segrar. Regeringens egen information var
inte heller särskilt pålitlig och man växelvis både överdrev och underdrev sina egna förluster. Utländska
journalister fick inte tillstånd att besöka de oroliga områdena och därför svårt att kontrollera
regeringens kommunikéer. Regeringens säkerhetstjänst utarbetade dagligen en rapport om den
kommunistiska aktiviteten i landet, men den var inte tillgänglig för journalister. Det påstods t.o.m.
att kung Bhumibol var tvungen att hämta sin information från den amerikanska ambassaden för att hålla
sig orienterad om situationen i sitt eget land!
Säkerhetstjänsten menade att CPT:s ledare var Charoen Wanngam เจริญ
วรรณงาม. Han hade tidigare varit kommunisternas ledare i Nakhon Phanom-området i
nordöst innan han blev ledare av CPT. Det förmodades att centralkommittén hade sitt huvudkvarter i
området vid Chiang Khong, vid nordgränsen till Laos. Denna Charoen, som vid den här tiden var i slutet
av 50-årsåldern eller början av 60-årsåldern, skulle tidigare ha kämpat tillsammans med vietnameserna
vid slaget om Dien Bien Phu. Uppgifterna om CPT var sparsamma, men det stod klart att man inte valde
att profilera några bestämda ledare. Det berodde kanske på att CPT inte önskade att framstå som någon
konkurrent till kungen, som hade och har fortfarande har en stark ställning hos lantbefolkningen i
Thailand. En västerländsk diplomat under denna oroliga tid uttryckte sig så här om situationen i
landet; "Den thailändska regeringen och pressen skyller hela tiden de nationella problemen på
kommunisterna och sina grannländer, men det verkliga hotet är livs levande och bor i Bangkok, där han
kör runt i en Mercedes med luftkonditionering".
Den 5 oktober publicerade flera tidningar i Bangkok foton på studenter från
Thammasatuniversitetet som hade hängt en docka som var misstänkt lik kronprins
Vajiralongkorn (Wachiralongkon) วชิราลงกรณ์
och en arméradiostation appellerade till patrioter att angripa studenterna och "döda
kommunisterna".
Den 6 oktober inträffade de första sammandrabbningarna mellan vänster- och högerorienterade studenter
på Thammasatuniversitetet i Bangkok varefter militären och polisen grep in.
De tidigare omtalade organisationerna Village Scouts och Red Gaurs bistod med en hjälpande
hand. Efter en våldsam orgie av våld, som varade i mer
än fyra timmar, övergav de vänsterorienterade sig. De högerorienterade studenterna började nu en
veritabel klappjakt på sina vänsterorienterade kamrater och en del blev bestialiskt mördade. I en park
inte långt från universitetet blev tre vänsterorienterade hängda av sina antagonister som därefter
slog och sparkade på liken. Högerstudenter drog sedan genom universitetsområdet där liken plundrades
och en del lik överhälldes med bensin och antändes. Vissa påstår också att studenter skall ha blivit
brända levande. Militären och polisen förde bort de ca. 1 300 studenterna som hade övergivit sig till
interneringsläger och parker. Enligt vänstergrupper arresterades tusentals personer och hölls i förvar
utan rättegång. Ute på Internet finns mycket otäcka bilder av vad som hände. Du kan besöka dessa länkar
på egen risk i slutet av detta kapitel.
Den 6 oktober 1976, två timmar efter det ovan inträffade, var det dags för ytterligare en av Thailands många militärkupper. Ett nytt treårigt demokratiskt experiment var därmed avslutat och Thailand hade åter fått ett militärt styre. Seni togs till fånga och makten övertogs av den då 60-åriga amiralen Sangat Chalawyoo (Sangat Chaloyu) สงัด ชลออยู่.

I ett meddelande från juntan meddelades det att den nya militärjuntan, som kallade sig "Den Nationella
Administrerande Reformkommittén", tagit makten och infört undantagstillstånd "för att förhindra att
vårt land faller i händerna på den kommunistiska imperialismen".
Många thailändare hade upprörts över den brutalitet som föregått kuppen och bävade för framtiden i ett
Thailand med våldsam politisk oro. Den thailändska polisen fortsatte sin jakt på vänsterorienterade
politiker, fackföreningsfolk och studentledare. Författningen upphävdes och landets omkring 50
politiska partier upplöstes. Minst 40 vänsterorienterade studenter lär ha dödats av studiekamrater på
högerflygeln med hjälp av polis och militär. Vänstergrupperna sade minimum 300. Några hundra ledare
och aktivister flydde efter kuppen och anslöt sig till den kommunistiska gerillan PLAT (Popular
Liberation Army Thai). Vänstergrupperna anger att över 3 000 studenter och intellektuella flydde till
gerillan.
"Den Nationella Administrerande Reformkommittén" utnämnde Tanin Kraivixien (Thanin
Kraiwichian) ธานินทร์
กรัยวิเชียร, en tidigare jurist från
högsta domstolen, till premiärminister den 22 oktober 1976. Han utnämnde en nationalförsamling med 340
medlemmar varav 110 var militärofficerare.

(Tanin Kraivixien)
Ironiskt nog skulle det visa sig att denne civilist och advokat var mera auktoritär och undertryckande än någon av sina tidigare militära motsvarigheter. Sträng censur infördes, fackföreningar tystades, byråkrater och lärare blev utrensade och tvingades att genomgå antikommunistisk indoktrinering. Högern jublade medan vänsterfolk och även moderata var så besvikna att de tvingades i exil eller att slå sig ned bland gerillan i bergen. Dessa inkluderade många av studentledarna från 1973-1976 och prominenta intellektuella. Bland dessa intellektuella fanns den tidigare nämnde Khamsing Srinawk och Puey Ungphakorn (Puay Üngphakon) ป๋วย
อึ๊งภากรณ์, som tidigare varit direktör i Bank of Thailand och rektor vid Thammasatuniversitetet.
Militären tillät Tanins regering att sitta kvar tillräckligt länge för att misskreditera sig och tog
därefter över makten och kastade ut den ”svage” Tanin den 20 oktober 1977. Han ersattes av en
armégeneral vid namn Kriangsak Chomanand (Kriangsak Chomanan) เกรียงศักดิ์
ชมะนันทน์, som blev ny premiärminister den 12
november 1977. Kriangsak utlovade en ny författning och val år 1979. Han lyckades hålla högern stången
och uppmuntrade folk att komma tillbaka från sin exil i utlandet och i bergen hos gerillan.
Uppgivenheten som varit rådande under Tanins period vid makten minskade därmed något.
Enligt 1978 års författning blev nationalförsamlingen ett tvåkammarsparlament, med en senat och ett
representanthus. Senaten bestod av 244 senatorer och skulle utses av kungen efter förslag från
premiärministern och de skulle sitta kvar i sex år. Representanthuset skulle bestå av 357 medlemmar
som valdes i allmänna val vart fjärde år.

(Kriangsak Chomanand)
Vid tiden för valen 1979 hade nya orosmoln dykt upp i horisonten. Vietnam hade påbörjat sin invasion av Kambodja i mitten av 1978 och snart fick Thailand fientliga trupper vid sin östra gräns. Dessutom fanns det hundratusentals av flyktingar från Kambodja och Laos i landet och olika gerillagrupper stod beredda att operera i gränsområdet. Kriangsaks regering hade en svag majoritet i nationalförsamlingen genom en koalition med småpartier och oavhängiga och han misslyckades med att förbättra landets dåliga ekonomi alltmedan krisen i Kambodja fortsatte.
Det kanske mest fascinerande som hände under 1960-talet och 1970-talet var monarkins återkomst i politiken. Det hade börjat så sakteliga då kung Bhumibol i tysthet visade sitt missnöje med fältmarskalk Phibun. Detta genom att inte vilja delta i de ceremonier som hölls 1957 för att markera år 2 500 av den buddistiska tideräkningen. Sarit hade därför sett till att ge kungen en mer framträdande offentlig roll och hjälpte därmed till att cementera monarkens position. En mera direkt inblandning hade inträffat 1973 då kungen aktivt hade fått sympatierna för Thanom och Praphat att svänga över till studenternas förmån. Men den kungliga familjen blev ändå nära förknippade med det högeraktivistiska Village Scouts, som befunnit sig i centrum av de händelser som avslutade eran med ”full demokrati”.
Till sist tvingades Kriangsak bort från makten av general Prem Tinsulanonda (Prem Tinsulanon) เปรม ติณสูลานนท์ som var överstekommenderande i armén. Detta inträffade den 29 februari 1980 och kan inte betraktas som någon kupp. Kriangsak avgick som premiärminister och nationalförsamlingen valde Prem till ny premiärminister den 12 mars 1980.

(Prem Tinsulanonda)
Prem hade framgång med att bilda en bred koalition, som inkluderade det Demokratiska Partiet och
Kukrits parti Social Action. Detta gav honom mer än 180 av de 301 platserna i nationalförsamlingen.
Fem medlemmar i hans stora regering var militärer och regeringen fick stöd genom att utnämna
respekterade experter till nyckelposter för att sköta den ekonomiska politiken. Prem hade starkt
militärt stöd på grund av sitt ofläckade rykte som icke korrupt och hade utmärkt sig i fält mot
gerillan i nordöst. Kung Bhumibol menades också stå bakom honom.
Vid flera tillfällen, från 1980 och
framåt, gick vietnamesiska ockupationstrupper i Kambodja över gränsen till Thailand. Man letade efter
khmergerilla som man trodde gömt sig i flyktinglägren, där det också fanns många laotiska och
vietnamesiska flyktingar. Vid varje tillfälle tvingades thailändarna till kraftfulla motattacker för
att säkra sina gränser. Detta bidrog till att förstärka den gamla thailändska tron på ett hot från
ett Vietnamdominerat kommunistiskt Indokina. Thailand fick ytterligare militärt stöd från USA efter de
allt allvarligare vietnamesiska anfallen och USA erbjöd sig att permanenta sina baser i landet.
Under tiden arbetades det genom FN och ASEAN (Association of South East Asian Nations) på att förmå
Vietnam att dra tillbaka sina trupper och bredda deras kambodjanska regering. Thailand hade sökt och
fått hjälp och stöd av Kina som befann sig i krig med Vietnam då den vietnamesiska invasionen av
Kambodja påbörjades. Thailand hade satt indirekt press på Vietnam genom att kort tid stänga den
thailändska gränsen till Laos och skurit av denna nations export. Man hade givit stöd till en rad
khmergerillagrupper och hade underlättat deras verksamhet genom leveranser av diverse varor från
Kina eller Thailand. Man hade också i tysthet givit stöd till upproriska högergrupper som arbetade mot
regeringarna i Laos och Kambodja och arbetade hårt med att få till stånd en enad kambodjansk
frihetsrörelse under Norodom Sihanouk. Under tiden skapade de väldiga flyktingmassorna från Kambodja och Laos problem i Thailand.
Men samtidigt gjorde deras
blotta existens att den thailändska vänsterns revolutionära glöd minskade. Om en revolution skulle innebära en ny Pol Pot eller ett nytt Pathet Lao tedde sig framtiden
inte längre särskilt lockande.
I början av 1980-talet stod det klart att slutet på Vietnamkriget inte automatiskt hade inneburit
fred, stabilitet och blomstring i Sydostasien. Dessutom hade Thailand fortfarande problem på hemmaplan.
Den kommunistiska gerillaverksamheten i landet hade visserligen avtagit, men den fanns fortfarande
kvar som ett latent hot. I det muslimska södra Thailand fanns det tankar om ett frigörande från
Thailand. Bergsfolken, speciellt i norra delen av landet, blev utnyttjade och integrerades knappast i
befolkningen och det fanns också hmongrebeller. Dessutom fördes en kamp mot opiumhandeln och dess
krigsherrar. Den växande befolkningen orsakade problem inom jordbruket och den inhemska moderna
industrin växte inte fort nog för att råda bot på den ökande arbetslösheten. Auktoritärt styre
fungerade inte längre och dragningskraften för en s.k. stark ledare hade avtagit för länge sedan.
Medan många fortsatte att hänga kvar vid den traditionella starkt strukturerade sociala hierarkin,
där alla visste sin plats och där politik var något som de på toppen skötte, började en växande skara
av medelklassen känna att de också ville ha ett finger med i politiken. Inte ens armén trodde längre
att auktoritet kunde skapas med vapenmakt, men alla kunde heller inte acceptera kunglig auktoritet som
alternativ. Medan de flesta inte ville ha en återgång till militärdiktatur, eller till det kaos som
rådde mellan 1973 och 1976, hade man ingen uppfattning om hur man skulle balansera de sociala,
politiska och ekonomiska intressena. Trots all denna tvekan och osäkerhet inför framtiden hade Thailand
fortsatt att visa styrka och förmåga till återhämtning, som upprepats så
många gånger tidigare i landets historia. Det thailändska militära svaret på gränskonflikter med det vietnamesiska
Indokina var försiktiga och trots risken för en konflikt i området, var det inget som tydde på att en
sådan skulle få landet att tappa fattningen. Thailändska diplomater fortsatte skickligt att umgås med
de mest skiftande makter och allierade. Noggrann styrning och planering visade åter på en snabb
tillväxt i ekonomin hjälpt av utländska investerare, som fortsatte att ha förtroende för landet och
dess ledning. Den allvarliga kommunistiska undergrävande verksamheten i landet några år tidigare hade avtagit och de
flesta av de studentledare och intellektuella som flytt ut i djungeln 1976 hade övergivit sig och
återvänt och anpassat sig till ett liv i det thailändska samhället.
Tidigt den 1 april 1981 intog en grupp unga militärofficerare, som tillhörde en sammanslutning kallad
"ungturkarna" (Young Turks), olika regeringscentra i Bangkok. Kuppledare var en överste vid namn
Manoonkrit Roopkachorn (Manunkrit Rupkhachon) มนูญกฤต
รูปขจร.

(Manoonkrit Roopkachorn)
General Prem flydde från huvudstaden tillsammans med den kungliga familjen och satte upp sitt huvudkvarter
på en armébas vid Khorat. Strax efter lästes ett meddelande från drottning Sirikit upp i Khorats radio som
stödde Prems regering. Detta kungliga stöd förhindrade rebellerna, under ledning av general Sant Chitpatima
(San Chitpathima) สัณห์
จิตรปฏิมา, att få tillräckligt med stöd från de olika
militära enheterna i Bangkok. Redan den 3 april lyckades Prem återta Bangkok, till priset av två sårade.
Sant Chitpatima flydde i exil till Burma. En general vid namn Arthit Kamlangek (Athit Kamlangek)
อาทิตย์ กำลังเอก
fick äran att ha spelat en nyckelroll i förhindrandet av kuppen.

Återigen hade monarkin visat sitt
inflytande över politiska händelser. Det finns många orsaker till denna utveckling och monarkin har
bidragit till Thailands styrka och stabilitet på många sätt. Då kungen blandade sig var det vanligtvis
för att förhindra överdrifter från antingen den extrema vänstern eller den extrema högern. Han
godkände de politiska ledarna så länge de skötte sina maktbefogenheter inom, visserligen vaga,
tillåtna ramar. Men de som ville se radikala förändringar i Thailand blev allt mera otålmodiga med
monarkin som de såg som hopplöst förknippad med den auktoritära militära strukturen och en korrupt och
ineffektiv byråkrati.
På grund av det faktum att två kungliga generationers monogami resulterat i färre tänkbara kandidater
som tronföljare ändrades successionsordningen i Thailand och tillät nu även kvinnor att ärva tronen.
Både prins Vajiralongkorn och prinsessan Sirindhorn blev utsedda till tronarvingar.
![]() |
![]() |
|
(Kronprins Vajiralongkorn) |
(Kronprinsessan Sirindhorn) |
I april 1983 då man höll parlamentariska val var stödet stort för militären och Prem och resulterade i en ny koalitionsregering där Prem fortsatte som premiärminister. I slutet av 1984 genomförde regeringen en kraftig devalvering av den thailändska valutan. Detta blev hårt kritiserat av en rad generaler, där den mest framträdande var den ovan omtalade Arthit Kamlangek. Han hotade med att dra tillbaka militärens stöd till regeringen och Prem tvingades till en rad politiska manövrar för att kompensera militären för devalveringen. På detta sätt lyckades han isolera Arthit och få bort honom som ett politiskt alternativ. Den 9 september 1985 inträffade ytterligare ett kuppförsök som dock krossades av lojala trupper efter 10 timmars strid i Bangkok. Återigen var det ungturken överste Manoonkrit Roopkachorn som försökte sig. En samling officerare från armén och flygvapnet försökte tillsammans med flera hundra soldater och 22 stridsvagnar att ta makten. Detta krossades av lojala trupper efter 10 timmars strid i Bangkok som kostade sju dödade och en rad sårade. Manoonkrit (Manoon) tilläts gå i exil som del av en överenskomst för att undvika ytterligare blodspillan. Arthit blev nu ersatt av general Chavalit Yongchaiyudh (Chawalit Yongchaiyut) ชวลิต ยงใจยุทธ som chef för de väpnade styrkorna. (Han kommer att dyka upp igen i kapitel 24.) Bland de som arresterades för delaktighet i kuppen var Kriangsak som var ledare för det Demokratiska partiet, den tidigare armékommendanten och överstekommenderande för de väpnade styrkorna general Serm na Nakorn (Soem na Nakhon) เสริม ณ นคร, den tidigare vice armékommendanten general Yos Thephasdin na Ayutthaya (Yot Thephatsadin na Ayutthaya) ยศ เทพหัสดิน ณ อยุธยา, den tidigare vice överstekommendanten för de väpnade styrkorna flygmarskalken Krasae Intharathat กระแสร์ อินทร์รัตน์ och den ännu i tjänsten varande vice överstekommenderande för de väpnade styrkorna flygmarskalken Arun Promthep (Arun Phromthep) อรุณ พร้อมเทพ.
Gränsstrider vid den laotiska gränsen bröt ut i december 1987 som varade fram till den 19 februari 1988. Striderna handlade om ett landområde som Laos gjorde anspråk på. Laos menade att området hörde till distriket Botèn i Xaignabouri medan Thailand menade att det hörde till distriktet Chat Trakan ชาติตระการ i Phitsanulok-provinsen. Över 1 000 soldater lär ha dödats innan det blev ett eld upphör. Även 1980 och 1984 hade det varit gränskonflikter med Laos. Anledningen till konflikten 1984 var en strid om tre byar i gränsområdet och en pågående hmongrevolt i Laos. Dessa hmong hade nämligen baser i Thailand varifrån de gjorde regelbundna räder in i Laos.
Den 29 april 1988 upplöste general Prem representanthuset. Uppenbart för att undgå en missförtroendeomröstning. Den 24 juli 1988 genomfördes allmänna val och general Chatichai Choonhavan (Chattichai Chunhawan) ชาติชาย ชุณหะวัณ blev valets stora vinnare. Han var en pensionerad arméofficer och välmående affärsman som ledde Thai Nation Party. Hans parti fick så många röster att han nu blev vald, snarare än utnämnd, till premiärminister i augusti 1988.

Chatichai Choonhavan)
Men enligt den gällande thailändska författningen kunde de största partierna välja en premiärministerkandidat som inte nödvändigtvis behövde vara medlem i parlamentet. Men General Prem var inte villig att fortsätta ytterligare en period.
| Arthit Kamlangek | http://en.wikipedia.org/wiki/Arthit_Kamlangek |
| Chatichai Choonhavan | http://en.wikipedia.org/wiki/Chatichai_Choonhavan |
| Chatichai Choonhavan | http://www.factbites.com/topics/Chatichai-Choonhavan |
| Khamsing Srinawk | http://www.immi.se/kultur/authors/asiater/srinawk.htm |
| Kriangsak Chomanand | http://countrystudies.us/thailand/32.htm |
| Kriangsak Chomanand | http://www.country-data.com/cgi-bin/query/r-13795.html |
| Prem Tinsulanonda | http://www.generalprem.com/ |
| Manoonkrit Roopkachorn | http://en.wikipedia.org/wiki/Manoonkrit_Roopkachorn |
| Prem Tinsulanonda | http://en.wikipedia.org/wiki/Prem_Tinsulanonda |
| Prem Tinsulanonda | http://countrystudies.us/thailand/33.htm |
| Puey Ungphakorn | http://www.nectec.or.th/users/htk/dr-puey/ |
| Tanin Kraivixien | http://www.cabinet.thaigov.go.th/eng/pm_14.htm |
| Tanin Kraivixien | http://www.thaigov.go.th/general/prime/thanin_e.htm |
Externa länkar, övrigt;
| CPT |
http://en.wikipedia.org/wiki/Communist_ Party_of_Thailand |
| Den politiska utvecklingen 1980-1987 | http://countrystudies.us/thailand/81.htm |
| Studentsammandrabbningarna i oktober 1976 (Varning!) | http://thunder.prohosting.com/~jub/October6.html |
| Studentsammandrabbningarna i oktober 1976 (Varning!) | http://www.ogrish.com/archives/october_1976_in_ thailand_Aug_25_2004.html |
| Studentsammandrabbningarna i oktober 1976 | http://tour-bangkok-legacies.com/6-october-1976.html |
| Studentsammandrabbningarna i oktober 1976 | http://www2.hawaii.edu/~seassa/explorations/v1n1/ art6/v1n1-frame6.html |
| Studentsammandrabbningarna i oktober 1976 | http://www.bookrags.com/history/worldhistory/ october-6-crisisthailand-ema-04/ |