Utvecklingen i Thailand

Thailands befolkning ökade enormt efter andra världskriget. Från att ha varit en liten underbefolkad stat före andra världskriget blev Thailand snart en folkrik och överbefolkad nation, med tanke på landets dåvarande resurser. År 1947 var befolkningen närmare 18 miljoner, 26 miljoner 1960, 34 miljoner 1970, 44 miljoner 1980 och nästan 62 miljoner 2001. Den årliga befolkningstillväxten på 2.74 % 1974 minskade till 2.2 % tidigt på 1980-talet och beräknades vara nere på 0.91% 2001.
Under några år verkar det som de thailändska regeringarna inte hade några ambitioner om att försöka minska befolkningstillväxten. Vissa inflytelserika personer påstås ha argumenterat att lydiga thailändska medborgare skulle ha minskat sina familjers storlek, medan den kinesiska minoriteten skulle ha utökat sin andel av befolkningen. Men under perioden 1960-1980 minskade det ”kinesiska problemet” stadigt. Det har inte varit någon märkbar invandring till Thailand sedan 1950-talet och befolkningsfördelningen mellan kinesiska medborgare och thailändska medborgare minskade från 3.7 % av befolkningen 1937 till 1.6 % 1960 och till 0.9 % 1970. Det finns dock ännu många thailändska medborgare, som talar kinesiska och identifierar sig själva som kineser. Deras antal har dock sjunkit ännu snabbare allteftersom den thailändska utbildningspolitiken begränsat den kinesiska utbildningen och speciellt p.g.a. de många raffinerade sociala och ekonomiska åtgärderna för att assimilera dem. Nyckeln till framgång i Thailand under 1960-och 1970-talet, då den ekonomiska tillväxten var hög, bestod av en thailändsk utbildning, thailändska efternamn, thailändskt språk och ingifte i thailändska familjer.
Thailand genomgick en dramatisk förändring från 1960. De största förändringarna har skett i Bangkok som mer än tredubblats i storlek med trafikstockningar och kvävande luftföroreningar. Mängder av skyskrapor har byggts, turisthotell, regeringskontor, lägenheter, affärskomplex och affärsföretag. De lugna förstäderna har fått stora fabrikskomplex som producerar allt från bilar till massproducerat hantverk. Detta gäller heller inte längre enbart Bangkok utan även i tidigare sömniga provinsstäder såsom Chiang Mai, Phitsanulok, Hat Yai หาดใหญ่, Khorat, Khon Kaen, Ubon och Udon.
Livet i de avlägsna byarna har också ändrats dramatiskt. Förr kunde man inte ta sig fram till vissa byar under regntiden då vägarna stod under vatten, men nu finns det fina allvädersvägar till många av dessa tidigare tidvis isolerade byar. De fick med tiden elektricitet, kylskåp och TV-apparater, en skola och många av bybornas söner och döttrar läste vid universitet och lärarseminarier och fick sedan prestigefyllda jobb. Bondehushållen uttryckt i procent av de totala hushållen har minskat från 73.9 % 1960 till 62.9 % 1970 och till ca 54 % 1996. Dessa siffror kan vara något missvisande och innehålla hushåll som sysslade både med jordbruk och andra sysslor. Ett ökande antal thailändare sysslar därför numera med annat än jordbruk och det har skett en enorm ökning av varierande jobb i Thailand. Alltifrån serviceyrken till dataprogrammerare och kemister i industrin, förutom det traditionella jordbruket och fisket.
Trots den enorma befolkningstillväxten fortsätter Thailand att vara ett av få stabila risexporterande länder som finns kvar i världen och risskördarna har ökat genom bättre utsäde och teknologi. Samtidigt har de thailändska bönderna också börjat odla andra grödor och i slutet på 1970-talet passerades riset av en annan gröda, nämligen tapioka (mjöl eller gryn av kassavarötter), som ledande exportvara, medan exportvärdet av färdigtillverkade varor översteg värdet av all export ett årtionde tidigare.
Turismen har numera blivit en mycket god intäktskälla för Thailand. Inkomster från turismen ökade från omkring 250 miljoner baht 1961 till 2 209 miljoner 1971 och 5 600 1978. Siffrorna är imponerande. Men Thailand drabbades också på mitten av 1970-talet av världsmarknadens prisfall på basvaror och den katastrofala höjningen av bensinpriset och på de fabriksvaror som landet importerade i stora mängder. Inflationen blev plötsligt ett mycket allvarligt problem och drabbade den borgliga medelklassen hårdast.
Medelklassen består övervägande av stadsbor som inte sysslar med jordbruk. Den uppstod i Bangkok och några få andra städer från 1960 och framåt. Medelklassens livsstil kännetecknades av tillgång till massmedia, speciellt TV, tillräcklig inkomst för att garantera bra kvalitet på sina egna barns utbildning och att man fick möjlighet till rörlighet uppåt socialt och ekonomiskt. Andelen studenter som fått tillgång till högre utbildning har också varit dramatisk sedan 1960-talet, vilket också bidrog till att skapa en stor medelklass.
Hotet från den undergrävande verksamheten gjorde regeringarna uppmärksamma på landsbygdens problem och då speciellt i de avlägsna och mest fattiga delarna av  landet. Denna uppmärksamhet resulterade i bl.a. amerikansk ekonomisk hjälp och var framgångsrik. Vägar byggdes och förbättrades för att kunna ge regeringen möjlighet att svara på militära utmaningar och medförde en ökande integration av de avlägsna byarna i den nationella ekonomin. Ansträngningarna att förbättra utbildningen och folkhälsan visade sig mycket värdefulla, genom ambitiösa program att förbättra dricksvattenstäkter och att bekämpa malaria.
Men tyvärr delades inte ökningen av böndernas inkomster rättvist bland dem och kombinationen av en ökande befolkning och kravet på ny odlingsbar mark minskade den genomsnittliga storleken på deras jordbruk, ökade arrendepriserna och orsakade en flykt bland de unga från landet till en redan mättad arbetsmarknad i städerna.
Ökad statlig närvaro i byarna på landet bidrog också till att öka bybornas missnöje. Det förekom militärt och polisiärt förtryck eller byråkratisk korruption och fusk. Bybornas förväntningar, som de fått genom optimistiska löften från staten, uppfylldes ofta inte och de blev också medvetna om hur långt efter de låg de välmående regionerna och städernas befolkning. Denna utveckling skyndade på den politiska medvetenheten och gav näring åt både undergrävande verksamhet och böndernas fackföreningar tidigt på 1970-talet. Hur starka dessa rörelser än hade blivit var de ändå ingenting mot den styrka som medelklassen hade då de visade sitt gryende missnöje mot militärregimen. På sin höjd kan missnöjet på landet ha hjälpt till att rättfärdiggöra studenternas och medelklassens beslutsamhet att genomföra politiska förändringar i Thailand.

Kuppen i november 1971 

Sarit Thanarat hade tidigare regerat under en kort provisorisk författning, men Thanom såg till att ett det arbetades fram en ny permanent författning. En hel generation av den thailändska medelklassen hade växt upp med demokratiska ideal som de skaffat sig under sin utbildning då de studerade de västerländska demokratiernas historia och institutioner. Trycket på Thanom blev stort att minska det amerikanska inflytandet samtidigt som USA kände sig obekväma i sin allians med en auktoritär militärregim och under press från en thailändsk medelklass representerad av hundratusentals studenter i Bangkok. År 1968 införde därför Thanoms regering en ny författning. Liksom författningen från 1932 verkade den för en nationalförsamling med ett tvåkammarsparlament, med ett valt representanternas hus och en utnämnd senat. I februari 1969 var det val och regeringspartiet fick majoritet i representanternas hus och Thanom fortsatte som premiärminister. Thailand påbörjade nu en kort smekmånad med konstitutionell demokrati år 1969, men parlamentet var hela tiden en nagel i ögat på landets generaler. 
I november 1971 återfick landet fullt militärtyre efter att Thanom tagit makten genom en oblodig kupp, som också har kallats "Thanoms kupp mot sig själv". Han upplöste regeringen, avskaffade parlamentet (nationalförsamlingen), avskaffade författningen, gjorde politiska partier olagliga och införde militärt undantagstillstånd. Fallskärmstrupper gick in i Bangkok, stridsvagnar omringade parlamentsbyggnaden och det upprättades polisspärrar på gatorna. Men trots allt detta verkade det ändå lugnt i huvudstaden. Thanom sade att han skulle regera Thailand i tre till fyra månader som ledare av ett nationellt verkställande råd, NEC (National Executive Council), bestående av 16 ledamöter varav fyra civila, medan en tillfällig författning gjordes klar och en ny regering valts. NEC regerade Thailand intill december 1972 då en tillfällig författning presenterades. NEC ersattes av en nationalförsamling med 299 medlemmar med Thanom som premiärminister. Återigen, liksom alla tidigare försök, hade ett demokratiskt experiment misslyckats.
Orsakerna till att det demokratiska experimentet hade misslyckats var flera. Regeringen hade bl.a. haft svårt att få igenom sin budget i underhuset och hade förskräckts av vad de menade var en kollaps av nationell solidaritet i den nya atmosfären av konkurrens mellan politiska partier. De hade upptäckt att de tappat kontrollen över pressen och hur den politiska aktiviteten ökade och speciellt hur de unga demonstrerade mot alliansen med USA och mot regeringens långsamma förmåga att skapa ekonomisk utveckling. Militären i Thailand hade oroats alltmer av vad närmandet mellan USA och Kina kunde innebära för Thailands säkerhet och det alltmera vietnamiserade indokinesiska kriget. De fruktade minskad hjälp från USA och en minskad vilja att försvara Thailand då Kambodja och Laos långsamt men säkert föll i kommunisternas händer. Men mest av allt måste Thanom-Praphat-regimen instinktivt ha tvekat att minska den militära kontrollen under en tid då den thailändska armén själv verkade hålla på att förlora sin inre solidaritet och sammanhållning. Thanom och Praphat närmade sig den obligatoriska pensionsåldern på 60 år och den enda klara kandidaten som ersättare var Thanoms son och Praphats svärson överstelöjtnant Narong Kittikachorn ณรงค์กิตติขจร, vars stöd från armén inte var särskilt stort och han betraktades dessutom som korrupt.
Thanoms återgång till full militär kontroll var emellertid inte någon lösning på ovan nämnda problem utan problemet var djupare än så. Det var inte bara studenterna och medelklassen utan nu även arbetare och bönder som visade sin ovilja mot en regim som bara verkade representera militära intressen. Dessa grupper ville ha en delning av den politiska makten i en grad som militären inte var beredd att ställa upp på. Studenterna kände sig lurade på en förväntad politisk utveckling då Thanom återinförde militärstyret och började agera med en ny militant politisk medvetenhet och fick snart stor sympati för sina synpunkter. I mitten av 1973 hade de blivit en politisk kraft att räkna med.

Studentdemonstrationerna 1973 

I juni bröt det ut studentdemonstrationer då nio studenter från Ramkhamhaenguniversitetet hade relegerats för regeringsfientliga skrifter. Mer än 20 000 deltog i demonstrationerna. De krävde först rektorns avgång vilket senare utökades med kravet om en ny författning. Regeringen talade vid denna tid om att det kunde väntas en ny författning tidigast om tre år eller kanske ännu längre tid. Under sommaren förklarade National Student Centre of Thailand (NSCT) att de tänkte bilda en kommitté som skulle skriva en ny författning. Denna skulle därefter presenteras som modell för regeringen. I oktober blev läget allvarligare då 11 studenter, lärare och handledare som spred flygblad om krav på en ny författning blev arresterade. De arresterade anklagades för att ha brutit mot ett av National Executive Councils (NEC) dekret som förbjöd mer än fem personer att hålla politiska möten. De arresterade kallades för ”politiska aktivister” av polisen och de tillhörde en nyligen bildad rörelse med omkring 100 medlemmar, där även polisen och generalmajoren Sa-nga Kittikachorn สง่า กิตติขจร ingick. Han var för övrigt bror till premiärminister Thanom.  I gruppen ingick även den tidigare parlamentsmedlemmen Pichai Rattakul พิชัย รัตตกุล, läraren och Kina-experten dr Khien Theerawit เขียน ธีระวิทย์, den tidigare studentledaren Thirayuth Boonmee ธีรยุทธ บุญมี samt ett stort antal universitetslärare, pressfolk och regeringstjänstemän.  

(Sa-nga Kittikachorn)	( Pichai Rattakul)
(Khien Theerawit)	(Thirayuth Boonmee)

Demokratimonumentet)

Samma natt arresterades en tolfte person , som var en av ledarna från Ramkhamhaenguniversitetet. Hans namn var Kongkiat Kongkha ก้องเกียรติ คงคา och ytterligare en åtalspunkt, förräderi, lades till. NSCT kontrade med att kalla polisens metoder för ”diktatoriska” och att försöka skapa ”en terrorregim i kungariket”.
Tisdagen den 9 oktober gick vice premiärministern (och fältmarskalken) Praphat ut med en nyhet. En ”sammansvärjning” hade avslöjats.  De tolv arresterade politiska aktivisterna hade haft som mål att störta regimen och Bangkoks polis försattes i full beredskap. Därefter släppte Praphat den stora nyhetsbomben; man hade funnit kommunistiska dokument på thai, engelska och kinesiska under husrannsakan hos några av de misstänkta. Den eftersökte huvudmannen för den påstådda sammansvärjningen, Khaisaeng Sooksai ไขแสง สุกใส, anmälde sig frivilligt till polisen. Han var en tidigare parlamentsmedlem från Nakhon Phanom.
Då regeringen onsdagen den 10 oktober lät meddela att de tänkte behålla de arresterade i häkte hotade det att bryta ut våldsamheter för första gången. Premiärminister Thanom lade nu över skulden från studenterna till den arresterade Khaisaeng. Khaisaeng uttalade dock; ”Jag har aldrig tidigare träffat de andra tolv fångarna och jag har heller aldrig haft några kommunistiska dokument varken i mitt hem eller på mitt kontor. Jag vet inte varifrån polisen fått fatt i sådana dokument”. Generalmajoren för Special Branch Police ตำรวจสันติบาล, Chat Suwasorn, förklarade att de andra också skulle åtalas för förräderi, eftersom de hade burit plakat som angrep regeringen. Han nämnde också att Khaisaeng arresterats två gånger tidigare och anklagats för att vara kommunist och suttit i fängelse i tio år för detta. Från Thammasatuniversitetet (i fortsättningen förkortat till Thammasat) skickade 177 professorer ett brev till premiärministern där de bad om att de häktade studenterna omedelbart skulle försättas på fri fot. Föreläsningarna på universitetet ställdes in och slutexamina sköts upp och skolgården översållades under natten med politiska plakat som gick till angrepp på regeringen. Torsdagen den 11 oktober spänningen på båda sidor och tusentals studenter från hela landet strömmade in till bl.a. Thammasatuniversitetets skolgård. Men på Chulalongkornuniversitetet (i fortsättningen förkortat till Chulalongkorn) rapporterades det vara lugnt. På dagen och natten hölls tal och man pratade om den senaste tidens händelser och det underhölls med politisk satir. Man uppskattade antalet demonstrerande studenter till 20 000 och ledare från andra universitet lovade att fler var på väg. I ett försök på att ”återupprätta fred och ordning” fick vice premiärminister Praphat fria händer att stoppa den växande oppositionen. Rektorer och vice rektorer från nio statsuniversitet appellerade till regeringen att försöka hitta ett sätt att minska spänningarna, innan det hela skulle bli omöjligt att kontrollera. Fredagen den 12 oktober samlades 50 000 studenter på Thammasatuniversitetets fotbollsplan där de fick höra att regeringen var villig att gå med på en kompromiss. En konstitution skulle utarbetas inom 20 månader. Men detta imponerade inte på studenterna. Under ett två timmar långt möte mellan NSCT-representanter och Praphat vägrade han att gå med på kravet att de häktade studenterna skulle friges. Då de arresterade var inne på sin sjätte natt i arresten gick regeringen med på att de kunde släppas mot borgen, men studenterna vägrade betala någon borgenssumma och aktivisterna fick bli kvar i häktet där de fortsatte sin 36 timmar långa hungerstrejk. Studenterna på Thammasatuniversitetets fotbollsplan, som nu uppgick till 70 000 personer, demonstrerade sitt stöd för sina fängslade kamrater.
Lördagen den 13 oktober fanns nästan 500 000 studenter runt Thammasat! Mitt på dagen började de röra sig mot demokratimonumentet och de leddes av en samling högstadiepojkar och flickor som bar på bilder av kungaparet. Under marschen anslöt sig tusentals icke-studenter och stämningen blev mycket spänd och oron spred sig i området. Busslinjer som servade området vid Sanam Luang สนามหลวง vägrade att ta upp passagerare som inte skulle delta i demonstationen och busschaufförerna frågade passagerarna om de skulle ansluta sig till studenterna innan de släpptes ombord. Talen som hölls vid demokratimonumentet varade i flera timmar. Talen som hölls vid demokratimonumentet pågick i flera timmar. Kl. 16.00 hade kung Bhumibol ett kort möte med representanter för studenterna där han bad dem att sluta demonstrera och åka hem.
Strax före kl. 18.00 meddelade Praphat plötsligt att de tretton studentledarna hade släppts villkorslöst och att den nya konstitutionen skulle vara klar innan oktober 1974. Under natten firades detta besked av de demonstranter som fått vetskap om detta, men det fanns åtminstone 100 000 som inte visste något om frigivningen. En känsla av lättnad spred sig bland de studenter som hört nyheterna. Visserligen fanns det de som tyckte att tiden för att utarbeta en konstitution var allt för lång men de flesta var nöjda. ”Äntligen är det över” sade en student efter tre dagar vid Thammasat och stod beredd att återvända hem.
Kl. 01.00 på natten gav NSCT order om en marsch mot kungens palats Chitrlada จิตรลดา. Flera helikoptrar kunde ses observera detta uppifrån. Kl. 02.00 nådde den främre delen av tåget fram till ett poliskommando och det var vid flera tillfällen nära att de hamnade i strid. Kl. 03.00 erbjöd kung Bhumibol en audiens för nio studentledare där Thirayuth Boonmee och Seksan Prasertkul เสกสรรค์ ประเสริฐกุล ingick. De hade som tidigare nämnts släppt ur häktet tidigare på kvällen. Kl. 05.30 informerades studenterna att de nio skulle få träffa kungen kl. 15.00. Man informerade också om att de häktade släppts villkorslöst och att regeringen utlovat en ny författning innan oktober nästa år. Ett tal av kungen lästes upp där han bad om en återgång till lag och ordning och att studenterna skulle återvända fredligt hem. Uppskattningsvis gav sig hälften av studenterna av, men flera grupper vägrade och förklarade att de inte vara nöjda med den tid det skulle ta för att utarbeta en ny konstitution. Kl. 07.30 började en grupp demonstranter kasta sten på poliser som vaktade vid Chitrladapalatset. Kl. 07.45 satte en grupp demonstranter eld på en poliskur vid sidan av Thammasat och en brandbil som ryckte ut till platsen kapades av demonstranterna. Samtidigt samlades andra grupper demonstranter för att störa polisens arbete och attackera regeringsbyggnader. Nu påstod regeringskällor att man beslagtagit vapen såsom handgranater, maskingevär och antitankraketer och kl. 10.45 bröt det ut skottlossning mellan polis och en grupp beväpnade demonstranter och en polisman sårades. Kl.11.45 satte demonstranter eld på Revenue Department och omringade Chanasongkhrams polisstation ชนะสงคราม. Ett ögonvittne från Thonburisidan berättade att hon hörde maskingevärseld nära Thammasat och att hon såg tre eller fyra patrullbåtar från marinen och en Röda Kors-båt som seglade upp och ner för floden. Mer än 100 sårade studenter fraktades över floden i båtar till Sirirajsjukhuset โรงพยาบาล ศิริราช och många av dem var mycket svårt sårade. Kl. 14.47 kämpade sex brandmän för att släcka elden medan demonstranter försökte hindra dem. Kl. 15.30 tog militären över kontrollen över Thammasat. Mängder av demonstranter drog sig tillbaka över Chaophraya och stor trängsel rådde vid landgången Phran Nok พรานนก på Thonburisidan. Kl. 15.40 brändes BIFGO building och en vaktmästare omkom. Kl. 16.00 satte studenterna upp en bas vid Phran Nok. Många studenter som befann sig på Thammasat viftade med vita flaggor för att förmå sina kamrater på andra sidan att hämta dem. Kl. 16.00-16.30 började soldater skjuta sporadiskt. Kl. 17.00 började studenter och allmänheten bege sig längre in på Ratchadamnoenavenyn och de satte upp barrikader nära Majestic Hotel. En tid efter 17.30 öppnade stridsvagnar eld mot demonstranter och åskådare på Phra Pin Klao-bron สะพานพระปิ่นเกล้า Kl. 17.40 sköts fyra personer av soldater som gömt sig vid Bangkokpolisens högkvarters byggnad. Kl. 18.00 annonserades det över radion att regeringen lämnat in sin avskedsansökan till kungen. Man bad folket att lyssna på radio och TV för vidare information. Kl. 18.05 drog rasande studenter och andra grupper runt på gatorna och satte eld på bilar. Kl. 19.15 meddelade kungen i radio och TV att regeringen begärt avsked och att professor Sanya Dharmasakti สัญญา ธรรมศักดิ์ utsetts till ny premiärminister. Många människor sprang hurrande omkring på gatorna och ropade ”seger”. Kl. 19.30 samlades tusentals studenter och andra runt Demokratimonumentet. En del studenter uppmanade demonstranterna att bege sig därifrån fredligt, medan tusentals andra människor samlades vid Phan Fa-bron สะพาน ผ่านฟ้า och biografen Chaloem Thai ศาลาเฉลิมไทย. Skott avlossades från Bangkoks polishögkvarter. Kl. 23.15 talade professor Sanya Dharmasakti i radio och TV och han sade att det skulle framläggas en ny konstitution och att val skulle hållas inom sex månader. Kl. 23.30 upphörde skjutandet vid polishögkvarteret.  Kl. 00.10 höll kungens mor ett kort tal i radio och TV.

(Sanya Dharmasakti)

Thanom hade inte lyckats få det stöd från armén som han behövt för att kuva studenterna. De lugnare bland officerarna hade vägrat att sätta in sina trupper mot civila och dessa officerare hade också fått stöd från kung Bhumibol och den 14 oktober 1973 tvingades Thanom och Praphat att avgå och skyndade sig ut ur landet med hjälp av helikoptrar för att bege sig i exil. Med dem försvann också Narong.

(Gatubild med sörjande den 14 oktober 1973)

Enligt en källa blev människor, på Narongs order, skjutna från lågtflygande helikoptrar och en källa talar om sammanlagt 77 döda och 800 skadade under denna turbulenta dag i Thailands historia.

Thailands demokratiska experiment  

Resultatet av händelserna den 14 oktober 1973 blev att en ny civil regering bildades med juristen och tidigare universitetsrektorn dr. Sanya Dharmasakti som tillfällig premiärminister. Hans regering blev emellertid snart konfronterad med en enastående våg av strejker, en drastisk stigning i kriminaliteten och en inflation på 15 %. En ny författning lades fram med ett enkammarparlament. Sanya hade en otacksam uppgift att styra nationen fram till de valen som planerades i januari 1975. Ledd eller inspirerad av studenterna organiserade man sig nu politiskt och politiska aktiviteter förekom utan motstycke. Det förkom strejker bland stadens arbetare och massdemonstrationer av missnöjda bönder. Studenterna började organisera politisk utbildning i byarna samtidigt som politiska partier dök upp som svampar ur jorden. Man kunde tala fritt och tidningar och tidskrifter av alla sorter dök upp. Skrifter av de vänsterintellektuella från 1940-talet och 1950-talet såsom Chit Phumisak och Kulap Saipradit återutgavs och marxistisk socialism blev på modet. Bokhandlarna var fyllda med skrifter av Mao, Kim Il Sung, Ho Chi Minh, Lenin och Stalin och man kunde hitta skrifter som uppmanade till klasskamp och revolution och detaljerade beskrivningar hur man tillverkar molotovcocktails och hur man utförde bakhåll mot regeringstrupper. Vänstern och även extremvänstern var nu ute i dagsljuset och de var säkra på att en ny demokratisk och socialistisk tid hägrade i framtiden. Fackföreningar och bondesammanslutningar hade påbörjats och alla väntade på valen i januari 1975.

Seni Pramoj och Kukrit Pramoj 

Externa länkar, övrigt;