Kapitel 21 Det ökande kommunisthotet

Thailands närmande till väst och deltagandet i Koreakriget medförde att landet utsattes för allt häftigare kommunistisk propaganda och året 1952 blev ett kritiskt år för Thailands inre säkerhet. Moskvas och Pekings propaganda hade blivit allt intensivare och västerländska observatörer menade att kommunisterna i Thailand hade vind i seglen. Den kommunistiska propagandan gick ut på att få folket att vända sig mot Phibuns politik och slå in på en neutralistisk linje, enligt Pridi Phanomyongs idéer. Detta gjorde var farliga tankar för en västvänlig regering.
Efter vapenvilan i Koreakriget 1953 framstod Kina både som en fredsälskande nation och som stormakten, som motstått det mäktiga USA och andra västmakter i Korea. Denna bild av Kina fick en del thailändare att börja ifrågasätta det kloka i att ha så nära relationer med USA.

Kineserna i Thailand och det påstådda kuppförsöket 1952

Även för kineserna i Thailand var 1952 ett omstörtande år. De hade nu fullständigt delats i två politiska läger. En grupp stödde Kuomintang och den andra kommunisterna i Peking och det propagerades intensivt från bägge sidor. General Phao och hans polis beslöt sig för att slå till hårt mot båda lägren, för att förhindra att någondera av grupperna skulle bli en maktfaktor. Men huvudmålet var naturligtvis kommunisterna. Phao startade sin kampanj mot kineserna 1952, som kulminerade i november samma år med razzior och massarresteringar. Polisen berättade att man avslöjat ett kommunistiskt kuppförsök och mellan november 1952 och januari 1953 arresterades mer än 250 personer och över 150 kinesiska företag utsattes för razzior. Dessutom stängdes många kinesiska föreningar och skolor. Det påstådda kuppförsöket resulterade i en starkt antikommunistisk lag 1952. Denna lag gav regeringen långtgående befogenheter att arrestera vem som helst som hade förbindelse med en kommunistisk organisation, eller som propagerade för kommunism. Om man befanns skyldig kunde man dömas till mellan 5 och 10 års fängelse. General Phao gjorde sin egen tolkning av denna lag och bedrev terror av väldiga dimensioner mot kineserna. Många ickekommunistiska vänstersympatisörer blev också arresterade och kvarhölls på obestämd tid.
Det råder delade meningar om äktheten av det avslöjade kuppförsöket 1952. En del observatörer har hävdat att Phibun och Phao tvingades att hitta på ett kuppförsök för att skrämma upp folket och därigenom kunna rättfärdiggöra sin terror mot oppositionen. Den brittiske ambassadören hade dock en annan uppfattning. Enligt honom skall den brittiska underrättelsetjänsten ha informerat de thailändska myndigheterna om att en ung thailändsk officer vid flygvapnet, som tjänstgjort i London, värvats av sovjetiska agenter. Undersökningar skall ha visat att denna officer var inblandad i en konspiration mot Phibuns regering och att man dessutom tänkte avsätta kungen och bilda en republik med hjälp av frihetsstyrkor. Efter detta blev den thailändska regeringens politik fientlig mot Peking och vänlig mot Taiwan, som man fortsatte att ha diplomatiska förbindelser med.

Kina proklamerar en taistat i Yunnan

År 1953 proklamerade Kommunistkina bildandet av en "självständig taistat" i södra Kina. Baktanken var naturligtvis att försöka få igång ett uppror mot militärstyret i Thailand. Denna taistat skulle ligga i Yunnan-provinsen där det, som tidigare omtalat, fanns ett betydande antal taispråkiga invånare. Peking sade att denna stats nya regering skulle stå som modell för andra taispråkiga folk i Sydostasien, som ville frigöra sig från USA:s och Nationalistkinas imperialism. Peking rörde vid en verkligt öm tå, då ju Phibun tidigare hade fått thailändarna att drömma om ett ”Storthailand” 1939-1940 och även Pridi hade fört en slags samlingspolitik. Pridi dök nu upp från sin anonymitet i Peking och fördömde Phibuns regering och stödde planen om att samla de olika taifolken. Detta bekräftade många thailändares misstankar om att Kina arbetade för Pridis återkomst till makten i Thailand.

Vietminh går in i Laos

Den thailändska regeringens rädsla för kommunistisk aggression ökade på våren 1953 då Vietminhstyrkor gick in i Laos för första gången och bildade en regering som de kallade "Den fria laotiska regeringen". Thailand fruktade att detta kunde bli upptakten till ett uppror i nordöst. Folket i nordöstra Thailand stod ju nämligen språkligt, etniskt och kulturellt nära sina bröder i Laos. Dessutom fanns det, som tidigare nämnt, omkring 50 000 vietnamesiska flyktingar längs Mekongfloden, som kunde tänkas vara lojala mot Ho Chi Minh. Tiden föreföll mogen för infiltration och undergrävande verksamhet i Thailand och regimen var medveten om faran som de omkringvandrande Vietminhtrupperna på andra sidan Mekongfloden utgjorde. Det förklarades högsta beredskap i de provinser som låg utmed gränsen till Laos och armé- och polisstyrkorna i området förstärktes kraftigt 1953 och 1954. Hotet mot Thailand kulminerade i december 1953 då Vietminh erövrade den laotiska staden Tha Khaek ท่าแขก, som låg strategiskt på andra sidan Mekong. Andra Vietminhstyrkor invaderade norra Laos 1954 och i april gick de också in i Kambodja. Under denna tiden visade det sig att USA stod redo att hjälpa Thailand och man beviljade en thailändsk begäran om militärhjälp.
Thailand appellerade till FN:s säkerhetsråd att en kommission skulle tillsättas för att undersöka händelserna i Laos och Kambodja, men Sovjetunionen använde sin vetorätt mot detta. Därefter vände Thailand sig till FN:s generalförsamling, men innan ärendet togs upp i september 1954 hade kriget i Indokina avslutats och Genève-konferensen avslutats.
I november 1953 hade fransmännen beslutat sig för att koncentrera sina resurser till Dien Bien Phu, en dalsänka i nordvästra Vietnam, och göra den till ett befäst läger. Detta trodde man skulle skära av Vietminhs väg genom bergskedjan. Det visade sig vara ett ödesdigert misstag. I januari 1954 hade lägret med 15 000 man omringats av Vietminh som ställt upp tungt artilleri på de omgivande bergen. Fransmännen förstod nu att de måste söka en utväg ur krisen och fick internationellt samtycke till att läget i Indokina skulle diskuteras samtidigt med Korea-konferensen som skulle hållas i Genève i april 1954.

(Franska soldater i Dien Bien Phu)

Genève-konferensen 1954

Thailand deltog också i Genève-konferensen och den indokinesiska sessionen började den 8 maj 1954. Dagen innan hade fransmännen kapitulerat i Dien Bien Phu, vilket kom att markera slutet på Frankrikes kolonialstyre i Vietnam.

(Franska krigsfångar efter slaget vid Dien Bien Phu)

Redan från början ville de vietnamesiska kommunisterna att representanter för motståndsregeringarna i Laos och Kambodja skulle få delta. Detta stötte på motstånd då motståndarna menade att motståndsrörelsen i Laos, som kallades Pathet Lao, inte kunde göra anspråk på att vara en legitim regim, samt att krisen inte kunde beskrivas som inbördeskrig. Förhandlingarna var nära att bryta ihop då den kinesiske delegaten, Chou En Lai, antydde för sin engelska motsvarighet Anthony Eden att han nog kunde förmå Vietminh att dra sig tillbaka från Laos och Kambodja, om vissa villkor uppfylldes. Detta blev signalen till en intensiv kohandel bakom kulisserna, som försiggick i konferenshallens korridorer och i trädgården till den villa i Genève där de kinesiska delegaterna bodde. Efter påtryckningar från Chou En Lai förklarade Dong, Nordvietnams representant, att Vietminhs trupper skulle dras tillbaka och så småningom kom man fram till ett traktat, som också kallades Laostraktatet. Detta gick bl.a. ut på följande;

Souvanna Phouma (Suwannaphuma) เจ้าสุวรรณภูมา och Souphanouvong (Suphanuwong) เจ้าสุภานุวงศ์ skulle träffas och försonas. Souvanna var talesman för den kungliga laotiska regeringen och Souphanouvong tillhörde Pathet Laos ledning. De var faktisk båda prinsar och bröder! De hade tidigare blivit oeniga om hur frihetskampen mot fransmännen skulle skötas. Souphanouvong kallades också för "den Röde Prinsen", p.g.a. sin politiska hållning.
Alla främmande trupper skulle dras tillbaka från Laos och inga nya skulle få föras dit. Dock skulle Frankrike få ha kvar en mindre styrka i landet för att träna den kungliga laotiska armén.
Pathet Laos trupper skulle koncentreras till Sam Neua (Sam Nüa) ซำเหนือ och Phongsali พงศาลี för att senare integreras i den reguljära armén.
Storleken på den reguljära armén skulle reduceras.
Nya val skulle hållas och Pathet Lao få medverka i den nya regeringen.
Den 6 augusti 1954 skulle alla fientligheter upphöra.
En kontrollkommission från FN, bestående av representanter från Indien, Polen och Kanada skulle kontrollera att beslutet verkställdes.

Vid samma tillfälle delades Vietnam i ett kommunistiskt Nordvietnam och ett icke-kommunistiskt Sydvietnam. Laos och Kambodja blev tilldelade roller som neutrala buffertstater. Det var en stor framgång för Pathet Lao att rörelsens existens nu erkändes av västmakterna.


(Souvanna Phouma)	(Souphanouvong)

Laos efter Genève-konferensen

Efter Genève-konferensen 1954 blev Laos mer en politisk fråga än en militär. Detta berodde i hög grad på den bestämmelse i Laostraktatet som fastslog att Pathet Lao tillfälligt skulle administrera de två nordliga provinserna Phongsali och Sam Neua, som de hade kontrollen över vid Indokina-krigets slut. Kommunistiska förhandlare i Genève hade insisterat på detta för att ge Pathet Lao legal status och därmed skaffa sig ett bra utgångsläge i de kommande förhandlingarna med den kungliga laotiska regimen. Detta gav också kommunisterna en säker bakgård i Laos, varifrån man kunde organisera fortsatt gerillaverksamhet i övriga Laos, då man fann tiden mogen för detta.
Strax efter att vapenvilan trätt i kraft reste Souvanna Phouma som avtalat till Khang Khay på Krukslätten, där han och Souphanouvong möttes igen efter sju år. Återseendet blev hjärtligt och Souvanna Phouma var optimistisk om möjligheterna att åstadkomma en koalitionsregering. Från amerikanskt håll, och bland högerkrafterna i Vientiane, pekade man emellertid på faran med att släppa in kommunister i regeringen. Souphanouvong stod nu inför ett viktigt vägval. Skulle han helhjärtat gå in för att spela en underordnad roll eller skulle han först konsolidera sin ställning i Sam Neua och Phongsali? Det blev snart tydligt att han valde det senare. Redan under pågående Genèvekonferens hade Pathet Lao påbörjat en intensiv nyrekrytering av soldater. När den reguljära armén försökte tränga in i de två Pathet Lao-dominerade provinserna blev de obönhörligen drivna på flykten och åtskilliga skärmytslingar inträffade. Regeringen i Vientiane klagade över att Nordvietnam bröt mot Genèveöverenskommelsen genom att ha kvar soldater i Laos, men då FN:s kontrollkommission reste dit för att undersöka saken lyckades den inte fastställa någon sådan närvaro av vietnamesiska trupper på laotisk mark. De konstaterade att de som tidigare funnits där tydligen dragit sig tillbaka enligt beslutet. Kommissionens uppdrag underlättades emellertid inte av att dess medlemmar, när de var inne i den ”befriade zonen”, alltid måste åtföljas av en guide från Pathet Lao, som naturligtvis inte var alltför benägen att alltid låta dem resa dit de ville. Thailändarna var mycket oroade över läget i Laos, Kambodjas och Sydvietnams under 1954, eftersom de fruktade att ett kommunistiskt angrepp kunde komma härifrån. De hade ju sett hur Vietminh infiltrerat både Laos och Kambodja. Samtidigt hade Thailand ett gammalt historiskt intresse för Laos och Kambodja långt innan fransmännens ockupation av Indokina.

Thailand och USA

Det viktigaste nya i Thailands ekonomi och politik var den roll som USA spelade. USA:s inflytande hade nu blivit betydligt större än britternas någon gång hade varit. USA betraktade Thailand som en självständig stat som skulle försvaras mot kommunismen och som en regional makt som skulle gynnas på grund av det ökande kommunistiska hotet i regionen. I jämförelse med sina grannländer under denna tid var Thailand mäktigt och stabilt och då speciellt efter Phibuns återkomst till makten. Efter varje framgång för kommunisterna, såsom etablerandet av en kommunistisk regim i Kina 1949, resultatet av Koreakriget och det franska nederlaget till Vietminh 1954, ökade USA sin tilltro och hjälp till Thailand. Mellan 1951-1957 fick Thailand 149 miljoner dollar i ekonomisk hjälp och 222 miljoner dollar i militärhjälp. Den ekonomiska hjälpen omfattade bl.a. en utvidgning hamnen i Bangkok samt förbättringar av vägnätet och järnvägarna. Dessutom fick man teknisk hjälp i jordbruket, utbildningsväsendet samt hjälp med den ekonomiska planeringen m.m. Den militära hjälpen gjorde att armén och polisen kunde stärkas genom modern utrustning och utbildning inom flygvapnet. Polisstyrkan uppgick 1954 till 43 000 man. Hjälpen var ett avsevärt tillskott till den thailändska budgeten som tidigt på 1950-talet var i storleksordningen 200 miljoner dollar per år.
Både under denna tid och senare var kritiken i Thailand stark mot det nära samarbetet med USA. Även mottagarna av hjälpen höll med om att den medverkade till att ytterligare snedvrida den politiska balansen i landet till förmån för militären. De blev inte bara stärkta politiskt utan det stärkte också militärens förmåga att kuva civilbefolkningen. Detta visade sig inte minst med tanke på hur polisdepartementet under general Phao agerade. Dessutom hade amerikanerna inte fullständig kontroll över hjälpfonderna. De låg utanför den parlamentariska kontrollen, vilket var en klar fördel för makthavarna! Stora summor hamnade i fickorna hos vissa militära personer, eller på deras hemliga schweiziska bankkonton.
Men det för lätt att skylla korruptionen i Thailand enbart på den amerikanska politiken vid denna tid. Även om den amerikanska regeringen använde den thailändska militären i syftet att nå sina mål i kampen mot kommunismen visste de inblandade thailändarna exakt vad de höll på med. De hade säkert blandade motiv men många menade uppriktigt att armén var nationens räddning, att kommunisterna undergrävt oppositionen och att Thailand hade en ledande roll i att hindra den kommunistiska framryckningen i Sydostasien. Dessa tankar var obligatoriska i den militära utbildningen och folket hade indoktrinerats om detta i mer än en generation.

Sätten att klättra i hierarkin

Jag har tidigare nämnt att militären också fungerade som en viktig social institution i Thailand. Det fanns det grovt räknat fyra sätt att avancera i det thailändska samhället; högre utbildning, militären, det buddistiska munkväsendet eller som affärsman. Det buddistiska munkväsendet var inte speciellt attraktivt. Man var tvungen att leva i celibat och kunde inte hoppas på speciellt mycket pengar och makt. Att syssla med affärer var i princip stängt för unga thailändare, då kineserna dominerade denna syssla, och den var genomsyrad av värderingar och ett kynne som var främmande för de flesta thailändare. Historiskt hade högre utbildning varit vägen för medel- och överklassens unga att ta sig in i byråkratin. Intagningen till universiteten var dock mycket restriktiv och detta förändrades inte förrän på 1960-talet. Armén däremot rekryterade sina officerare ganska brett i samhället och inga av dem hade någon universitetsutbildning. De delade en gemensam utbildning och motvilja mot de rika i samhället. Genom att ge sig in i politiken kunde militärerna få del av välståndet på ett sätt som annars inte hade varit möjligt. Sett i detta sociala sammanhang är arméns uppförande lättare att förstå. Höga militära officerare under Phibun utvecklade ett enormt brett register att sko sig på nationens tillgångar. Officerare kunde bli ministrar, viceministrar, provinsguvernörer, kommissionsmedlemmar eller rådgivare och kunde därigenom få stora lönelyft och möjligheter till att bli korrupta. De kunde också bli medlemmar i styrelserna för de nya affärsföretagen, som kineser eller utlänningar finansierade, och de kunde skaffa sig lukrativa regeringskontrakt, licenser eller monopol. Möjligheterna kan tyckas oändliga och företagsamma thailändska militärer tog i allra högsta grad vara på dessa. I något sammanhang har jag hört en iakttagare av thailändsk politik säga följande; Den thailändska militären är egentligen inget annat än oerhört skickliga affärsmän förklädda i uniform!

Thailand och SEATO

Efter Genève-konferensen 1954 såg USA det om sin uppgift att skapa en antikommunistisk försvarsallians i Asien, för att fylla tomrummet efter Storbritannien och Frankrike. Tidigt på våren 1954 hade USA:s utrikesminister, John Foster Dulles, sökt upp Thailands ambassadör i Washington, Phot Sarasin, och frågat om den thailändska regeringen kunde tänka sig att vara med i en gemensam sydostasiatisk försvarsallians. Ambassadör Phot skickade denna förfrågan till Bangkok och två dagar senare kom svaret att Thailand accepterade detta ”villkorslöst"! Trots att några i den thailändska regeringen ville ha längre betänketid ansåg Phibun att det var oklokt att vänta, med tanke på hotet vid landets östra gränser. Under våren och sommaren fortsatte förhandlingarna med USA och Thailand var så angeläget att uppnå en militär garanti från USA att de i juni 1954 erbjöd sig att acceptera främmande trupper på sitt territorium om Vietminh vägrade ingå ett fredsavtal i Indokina. Denna militära garanti skulle innebära att USA skulle förbinda sig att komma till Thailands hjälp om något av medlemsländerna i försvarsalliansen skulle bli attackerat.
Då utrikesministrarna för de åtta länder som skulle bilda SEATO (Southeast Asia Treaty Organization) ซีโต möttes i Manila i september 1954 uttalade Thailands utrikesminister, prins Wan Waithayakorn, sin önskan om att SEATO skulle komma att likna NATO så mycket som möjligt. USA var emellertid inte berett på att ge SEATO samma garantier som de givit NATO. Detta berodde kanske på en rädsla rädd att senaten kunde vägra att godkänna ett sådant traktat, som förpliktigade USA att betrakta ett angrepp på något av traktatsländerna som ett angrepp på sig själv. I Manila krävde prins Wan att Kambodja, Laos och Vietnam formellt kom med i traktatet. USA och Filippinerna stödde Thailand i denna fråga medan Storbritannien och Frankrike inte var så angelägna om att garantera dessa svaga och utsatta länders säkerhet. Men de kom slutligen med i ett protokoll anslutet till traktatet. Enligt detta protokoll kunde vem som helst av SEATO:s medlemmar hjälpa någon av dessa nationer om någon av traktatorganisationens medlemmar hotades.
Den thailändska regeringen var klar över att hotet från kommunistländerna inte bara bestod av militär aggression, utan också av undergrävande verksamhet. Denna undergrävande verksamhet diskuterades också, men det slutgiltiga traktatet var formulerat i försiktiga vändningar i denna fråga. Denna försiktiga hållning skulle senare komma att göra SEATO handlingsförlamat då läget i Laos blev kritiskt 1960. Traktatet framhöll ytterligare att ett militärt ingripande i Laos, Kambodja eller Vietnam endast kunde ske om det rådde fullständig enighet bland SEATO:s medlemmar och hos det lands regering som bad om hjälp. Den thailändska regeringen förstod att det inte rådde full enighet mellan organisationens två starkaste nationer, USA och Storbritannien. Storbritannien var mest intresserade av att försvara Malackahalvön och sina kolonier Singapore och på Borneo, medan USA och Filippinerna var fast beslutna att bekämpa Kinas och Vietminhs framryckning mot syd. Medan USA var övertygat om att svaghet och passivitet kunde leda till kommunistisk dominans i området menade Storbritannien att försvarsgarantin inte kunde fungera effektivt i området om man inte fick stöd av Colombo-makterna; Indien, Pakistan, Burma, Sri Lanka och Indonesien. Bortsett från Pakistan var dessa nationer emellertid intresserade av att föra en neutralitetspolitik i det "kalla kriget" och motsatte sig militära allianser. Slutligen var det bara Pakistan som gick med i SEATO och organisationen uppnådde härmed inte den stora uppslutning som Storbritannien hade hoppats på. För Thailand, vars geografiska position gjorde landet till alliansens mest utsatta nation, var den viktigaste frågan om den kommunistiska framryckningen skulle stoppas inne i själva Laos och Kambodja, innan den nådde Thailands gränser. År 1954 var Thailand inte övertygat om att Storbritannien ville försvara de tidigare Indokinesiska staterna. Däremot var man övertygad om att USA genom sin blotta närvaro ville förhindra en kommunistisk framryckning mot Mekong.
Den 8 september 1954 blev Thailand en betydelsefull medlem av den Sydostasiatiska traktatsorganisationen SEATO. De åtta medlemsländerna i SEATO var; Australien, Nya Zeeland, Pakistan, Filippinerna, Thailand, Frankrike, Storbritannien och USA. SEATO-pakten är också känd som Manila-pakten. Men thailändarna lämnade Manila besvikna över att inte ha uppnått någon militär garanti från USA. Detta trots amerikanska försök att ge den thailändska regeringen tilltro till USA. Den thailändska regimen fruktade nu att kritik från oppositionen, som gick ut på att landet blottat sig för de kommunistiska makterna, utan att ha fått någon militära garantin av USA.
Då SEATO:s ministerråd möttes i Bangkok i februari 1955 bad den thailändska regeringen enträget att det skulle bildas ett militärkommando i SEATO:s regi och om en permanent stationering av SEATO-styrkor i traktatsområdet. Phibun varnade dagen före konferensen att Kina hade mobiliserat 20 000 taispråkiga soldater i Yunnan och att Thailand befann sig i stor fara för en attack. Utrikesminister Dulles förklarade emellertid att det inte var en tvungen amerikansk politik, om ett kommunistland attackerade något av SEATO:s medlemsländer, att begränsa aktionerna till det sydostasiatiska området. En kraftfull mobil styrka som kunde slå till på olika ställen i Fjärran Östern var mer i USA:s strategiska smak vid denna tid. Thailands besvikelse mildrades något då SEATO-medlemmarna beslöt att organisationens huvudkvarter skulle ligga i Bangkok och att thailändaren Phot Sarasin blev vald till generalsekreterare. Amerikansk militär- och ekonomisk hjälp till Thailand ökade snabbt efter SEATO:s bildande. T.ex. ökade den ekonomiska hjälpen från 6 miljoner dollar 1952-1953 till 11 miljoner dollar 1953-1954 för att 1954-1955 stiga till 38 miljoner dollar.

Rättegången mot de påstådda kuppmännen från november 1952

I mars 1955 blev de påstådda kommunistkonspiratörerna från november 1952 ställda inför rätta och det visade sig att det betydligt fler thailändare än kineser inblandade! General Phaos tidigare försök att skylla hela skulden på kineserna framstod nu i ett löjets skimmer. Några månader senare entledigade Phibun honom från en rad poster och han var nu inte längre ansvarig för politiken mot kineserna i landet.

Det förbättrade förhållandet till Kina

På våren 1955 blev det tydligt att ett nytt skede av det "kalla kriget" inletts. Moskva och Peking var beredda att minska på trycket i Asien och i stället föra en politik som gick ut på "fredlig samexistens". I april 1955 deltog Thailand i en konferens i Bandung, Indonesien och representerades av prinsen och utrikesministern Wan. Under konferensen diskuterade den kinesiske premiärministern Chou En Lai och Wan Thailands och Kinas förhållande till varandra. Under informella diskussioner försökte Chou En Lai övertyga Wan att Kina inte tänkte uppträda aggressivt mot Thailand. Chou förklarade att den självständiga taistaten i Yunnan inte hade någon betydelse utanför Kina, att Pridi Phanomyong inte var engagerad i undergrävande verksamhet mot Thailand och att Kina var villigt att diskutera frågan om medborgarskap för den kinesiska minoriteten i Thailand. Detta trots att det inte fanns diplomatiska förbindelser mellan de båda nationerna. Dessutom inbjöds Wan att besöka Kina. Thailand accepterade visserligen inte denna inbjudan, men Chou En Lais övertygande sätt imponerade på dem vilket gjorde att förhållandet mellan de båda nationerna förbättrades betydligt. Också inom Thailand ändrades förhållandet till den kinesiska minoriteten, som en direkt följd av den minskade spänningen i världen. Den thailändska regeringen fann det allt svårare att undertrycka den kinesiska minoriteten och att jaga misstänkta vänsterpolitiska grupper. Dessutom fortsatte kritiken mot regeringen, både inifrån och utifrån, för att Thailand allierat sig så starkt med de västerländska makterna. Det nya politiska klimatet hade också betydelse för thailändarnas hållning till SEATO. Thailands dilemma var emellertid att SEATO:s politik till stor del var antikinesisk.
I augusti 1955 påbörjade USA och Kina informella överläggningar i Schweiz. I Bangkok trodde man allmänt att det ville medföra ett närmande mellan de båda stormakterna. Trots att den amerikanske utrikesministern Dulles starkt hävdade att USA inte ville ändra sin syn på SEATO, beklagade de thailändska ledarna djupt att dessa viktiga diskussioner hölls utan föregående samtal med SEATO:s medlemsländer.

Phibun blir mindre auktoritär

År 1955 verkar det som om Phibun förstod att han höll på att tappa greppet om makten och han fruktade förmodligen att general Phao, som var mera skoningslös och skrupelfri än Sarit, skulle tvinga bort honom förr eller senare. Phibun inviterades till ett statsbesök i USA och England på våren 1955 och den respekt och ära som båda regeringarna visade honom var en klar vittnesbörd om Phibuns duktighet som politiker. Efter dessa långa resor återvände han hem med en plötslig entusiasm för ”demokrati” och demokrati blev också ett slagord för Phibun. Det både talades och skrevs mycket om demokrati i Thailand 1955 och 1956 och ända fram till valet i februari 1957.
Kanske ville Phibun till sist bli älskad, och inte bara fruktad eller respekterad, eller också ville han skaffa populärt stöd för att kunna gå emot Sarits kontroll av armén och Phaos kontroll av polisen. Phibun försökte också minska Phaos makt genom att ta över inrikesministeriet som styrde polisen och reducerade Phaos fraktions kontroll i finansministeriet och försvarsministeriet.
Vilket skälet än var så började han släppa på den auktoritära politiska kontrollen. Han tillät politiska partier att registrera sig, demokratiserade de lokala regeringarna, släppte efter på presscensuren och yttrandefriheten och började förberedelser för parlamentsvalet som skulle hållas tidigt 1957. Själv ledde Phibun sitt parti Seri Manangkhasila พรรคเสรีมนังคศิลา och Khuangs demokrater återvände till det politiska livet. Dock var naturligtvis kommunistpartiet förbjudet. Phibun introducerade två helt nya politiska institutioner, regelbundna presskonferenser med premiärministern och en politisk debatthörna, populärt kallad Hyde Park, startades i Bangkoks centrala park. Denna Hyde Park-inspirerade yra blev dock till sist för vidlyftig och förbjöds. Men innan dess hade både Phibuns och Phaos rykte hunnit skadas av ryktesspridning. Handel med Kommunistkina blev också tillåtet och inofficiella besök mellan de båda länderna förekom. Det mest uppmärksammade besöket var då medlemmen av nationalförsamlingen och Pridisupportern Thep Chotinuchit เทพ โชตินุชิต besökte Peking med en grupp andra vänstersympatisörer. Gruppen hade ingen officiell anledning till besöket och då de återvände till Thailand, fyllda av lovord om Pekingregeringen och för handelsmöjligheterna mellan de båda länderna, blev de arresterade och kvarhållna en tid. Men andra grupper fortsatte sina besök i Kina och detta fick stor uppmärksamhet i Bangkoks vänstertidningar.
Koumintanganhängarna, som hade haft en privilegierad ställning sedan 1952, då den thailändska regeringen hade koncentrerat sitt förtryck mot Peking-sympatisörer, fann sig nu plötsligt utfrusna och utsatta för förföljelser. Detta oroade Taiwan, men det fanns inte mycket de kunde göra åt det. Tidigare hade också den thailändska regeringen motsatt sig ett erkännande av Peking-regeringen och Kinas upptagande i FN, men utrikesminister prins Wan uttalade i juni 1956 att Thailand insett att Peking-regeringen kontrollerade majoriteten av den kinesiska befolkningen och landets yta. Därför sade han att Thailands inställning till ett erkännande av Kina berodde på om FN beslutade att uppta Kina eller ej. Den nya politiken mot den lokala kinesiska minoriteten och Peking-regeringen följdes av en växande kritik av USA och SEATO. Pressen och många offentliga talare började klaga över att USA gav ekonomiskt stöd till neutrala länder som Indien och Kambodja, som ofta var fientligt inställda mot den amerikanska utrikespolitiken, medan Thailand som var en nära allierad fick mycket mindre hjälp än de behövde och förväntade. Det råder ingen större tvekan om att den thailändska regeringen hade förväntat sig att få mycket större ekonomisk hjälp än man rent faktiskt fick från USA efter SEATO:s bildande. Kritiken handlade också om att det fanns för många amerikanska rådgivare, både militära och civila, i landet. Kritiken mot SEATO var ännu hårdare. Det sades att Thailands medlemskap i alliansen gjorde att landet betraktades som USA:s marionett av de andra nationerna i Asien. Dessutom menade man att Thailand hade uteslutit sig själv från goda handelsmarknader, genom att inte ha utvecklat sina goda relationer med sin historiskt vänligt sinnade granne Kina. Militärhjälpen och hjälpen till polisen var dock omfattande, men vissa röster sade på våren 1955 att de var besvikna på USA:s bristande intresse att stödja deras mera ambitiösa projekt att utveckla landets ekonomi. Medlemmarna i regeringen var nu helt övertygade om att neutralister som Sukarno, U Nu och Sihanouk fick ekonomisk hjälp av USA och faktiskt även från Sovjetunionen, utan att vara med i någon allians. Thailands officiella politik fortsatte emellertid att stödja SEATO och USA, men mindre entusiastiskt än tidigare.
Under 1955 och 1956 bildades en rad vänsterorienterade partier. Deras program var antiamerikanska och de förespråkade neutralism, ett erkännande av Kommunistkina, omfattande ekonomiska reformer och ekonomisk utveckling av landets lantdistrikt och då speciellt nordöstra Thailand, där dessa partier hade sina flesta sympatisörer. Just före valen 1957 beslöt fyra av dessa partier sig för att förena sina krafter i den s.k. ”Socialistiska Enhetsfronten”. Ledaren var den tidigare omtalade Thep Chotinuchit, som nu frigivits efter sitt besök i Kina. Namnet "Den Socialistiska Enhetsfronten" är missledande då partiet närmast kunde betecknas som socialdemokratiskt. Partiets mål var fullständig självständighet för Thailand, en äkta folkdemokrati, ökad levnadsstandard, avskaffandet av den antikommunistiska lagen, neutralism och något man kallade "de Fem Principerna om Fredlig Samexistens". Frågan är huruvida "den Socialistiska Enhetsfronten" ville bana vägen för mera radikala vänstergrupper i landet och en eventuell återkomst av Pridi och under 1957 predikades det faktiskt för Pridis hemkomst från sin exil i Kina.
Då valen hölls i februari 1957 fick Phibuns parti, Seri Manangkhasila, bara strax över hälften av platserna (85 av 162) i nationalförsamlingen och hans position försvagades ytterligare. Under valet hade fallskärmstrupper, valfusk, köpta röster och hot vad demokrati betydde för Phibun. Den offentliga opinionen reagerade starkt och kallade valen ”de smutsigaste valen i Thailands historia”. Efter valen erbjöd den sittande regeringen 80 000 baht till alla medlemmar i nationalförsamlingen, som var emot regeringen, om de istället stödde den. Politiskt aktiva studenter i Bangkok hissade universitetens flaggor på halv stång i protest mot Phibuns svindel och bedrag och hela sommaren var det politiskt oroligt i Thailand. Då studenterna började demonstrera på gatorna tvingades Phibun införa ett kortare undantagstillstånd och gjorde Sarit ansvarig för att återupprätta den allmänna ordningen.
Om valfusket var Phibuns första misstag blev utnämnandet av Sarit blev hans andra. Istället för att följa Phibuns order och kuva oppositionen började Sarit en charmkampanj mot de demonstrerade studenterna. Då han tillfrågades om valen på ett möte på Chulalongkornuniversitetet svarade han; ”Jag måste säga att de var smutsiga, de allra smutsigaste. Alla fuskade”. Han undvek att använda våld mot de civila och fick snabbt ett rykte om sig att vara en ärlig och uppriktig ledare. Efter valet i februari anklagade Sarit en "främmande makt" för att ha varit inblandad i de smutsiga valen och fick starkt stöd av studenter och vänstergrupper för sina nationalistiska uttalanden. Efter hand som Sarits maktkamp mot Phibun och Phao intensifierades under sommaren 1957 gick Sarit ännu längre mot vänster, för att uppnå mera stöd för sin egen position. Detta steg mot vänster bestod bland annat av en stark kritik av regeringens utrikespolitik. Under valen hade det varit uppenbart att även Phao och hans polisväsen stod bakom valfusk och det befarades att Phao kunde gå längre och försöka ta makten. Situationen förvärrades ytterligare då Phao utnämndes till inrikesminister. Hans fiender, som han hade många av, vände sig då till Sarit och föreslog honom att komma Phao i förköpet och lovade sitt politiska stöd till honom om han gjorde det. Efter att Sarit hade undersökt om han hade tillräckligt med stöd för att bilda en regering förstod han att han måste fullfölja planerna eller ta konsekvenserna av ett avslöjande. Han bestämde sig därför att genomföra en kupp.
Läget förvärrades ytterligare i augusti och september 1957 då Phibuns regering skakades av en rad händelser. Regeringen verkade kallsinnig i sin reaktion på en allvarlig torka i nordöst och korrupt i en timmerskandal där Phao var inblandad. Nationalförsamlingen höll en debatt om regeringens politik och handlingar där skarp kritik riktades mot Phao och Phibun, som även innehöll anklagelser mot Phao att han var motståndare till monarkin. Mitt i allt detta avgick Sarit och hans två huvuddelegater, Thanom Kittikachorn ถนอม กิตติขจร och Praphat Charusathian, från regeringen. En annan grupp utnämnda delegater lämnade därefter också regeringens politiska parti och pressen och allmänhetens stöd för Sarit steg dramatiskt.

SEATO och striderna i Laos

SEATO utsattes för sitt första prov våren 1955 då strider utbröt mellan laotiska regeringsstyrkor och Pathet Lao. Thailand krävde att SEATO tog upp situationen till behandling, men inget hände. Förhandlingar mellan den kungliga laotiska regeringen, ledd av prins Souvanna Phouma, och Pathet Lao hade inletts tidigt 1955. Valen som skulle hållits i augusti sköts upp till december 1955, men då man inte kunde komma överens om villkoren valde Souphanouvong att bojkotta valen. Under tiden befäste han sin position ytterligare i Sam Neua och Phongsali. Pathet Lao hade en rad svepskäl för att inte återförena de två nordliga laotiska provinserna med det övriga Laos och för att inte slå samman sina styrkor med regeringens i Vientiane, enligt Laostraktatet från 1954. I stället började de använda sitt fördelaktiga läge för att infiltrera andra delar av Laos och underminera den sittande regeringens position. Det stod nu klart att Pathet Lao handlade på direkt order från Nordvietnam och att slutmålet var att erövra regeringsmakten i Laos.
Ett nytt parti, och efterföljare till det som tidigare hetat Neo Lao Issara, bildades i januari 1956. Det kallades Neo Lao Hak Sat (NLHS) (Laos Patriotiska Front) och fick Souphanouvong som ordförande och en man vid namn Kaysone Phomvihane ไกสอน พมวิหาน som vice ordförande. Han skulle bli en mycket långvarig figur i laotisk politik. Redan den 22 mars 1955 hade emellertid i största hemlighet Phak Pasason Lao bildats. Namnet betyder Laotiska Folkets Parti och det blev hjärnan i organisationen, där strategin utformades för att sedan verkställas av NLHS.

(Kaysone)

År 1956 återvände en halvbror till prinsarna Souvanna Phouma och Souphanouvong till Laos från sin frivilliga exil i Thailand. Hans namn var Phetsarat เจ้าเพชรราช och han reste till Sam Neua där han samtalade med Souphanouvong och uppmanade ihärdigt båda sina halvbröder att gräva ner stridsyxan och åstadkomma en kompromiss. Detta gav nytt hopp i de segslitna förhandlingarna om en koalition. Men de segslitna förhandlingarna ledde ingen vart och då det till sist visade sig vara omöjligt att få till stånd en överenskomst med Pathet Lao beslöt premiärminister Souvanna Phouma att söka sig till problemets källa; Hanoi och Peking. Bandung-konferensen hade ju visat kinesernas vilja till en fredlig samexistens. Souvanna reste till Kina och Nordvietnam i augusti 1956 och fick ett storslaget mottagande i de båda huvudstäderna. Kommunistledarna tog alla chanser att överbevisa Souvanna om deras önskan om fredliga förbindelser och vänskap med Laos. Under privata samtal slog de emellertid fast att de till slut ändå ville bli herrar över hela Sydostasien och att det skulle löna sig för regeringen i Laos att samarbeta med dem. Souvanna hade inte rest till Peking och Hanoi med den naiva förhoppningen om att en gång för alla få löst problemet med Pathet Lao, utan för att skapa en bättre position för sina fortsatta förhandlingsförsök med Pathet Lao. Souvanna menade att han uppnått detta. Han grundade sin tro på kinesiska och vietnamesiska uttalanden om att de inte skulle blanda sig i grannländernas inre angelägenheter. Den thailändska regeringen lät sig emellertid inte imponeras utan oroades snarare över att Souvanna var alltför vänligt inställd till kommunisterna och att han kunde bli tvingad att ingå avtal med Pathet Lao, som kunde betyda katastrof för både Laos och Thailand. Denna fruktan tilltog några månader senare då Souvanna förhandlade med Pathet Lao om upptagandet av en ledare för Pathet Lao i den laotiska regeringen. Den nya regeringen kom att kallas "den Nationella Unionsregeringen". Pathet Lao skulle få status som politiskt parti och de två nordliga provinserna, som de behärskade, skulle integreras med det övriga Laos, efter att unionsregeringen bildats. Det blev en storm av protester i Laos och Thailand mot denna överenskomst och den laotiska nationalförsamlingen godtog den inte. Regeringen försökte nu ändra avtalet och bad Pathet Lao om att upplösa sina styrkor intill en ny regering kunde bildas. Pathet Lao kontrade med kravet att Laos skulle förklara sig villigt att acceptera ekonomisk hjälp även från Kina och inte bara från USA. Förhandlingarna bröt samman i Vientiane i maj 1957 och då Souvanna Phouma inte fick ett uttalat starkt stöd i en förtroendeomröstning i nationalförsamlingen avgick han. Efter flera månaders fruktlösa försök att bilda en alternativ regering beslöt nationalförsamlingen, med liten övervikt, att be Souvanna att fortsätta som premiärminister och återuppta sina försök att skapa en regering med deltagande från Pathet Lao.
Den 12 november 1957 bildades till sist en koalitionsregering, som följande dag godkändes av nationalförsamlingen. I den nya regeringen fanns två ledare från Pathet Lao med och Souphanouvong blev minister för återuppbyggnad och planering medan den andre ledaren, Phoumi Vongvichit, blev minister för religion och konst. Samma dag som regeringen bildades skulle Pathet Lao överlämna de två provinserna Phongsali och Sam Neua och vid en ceremoni i kungliga palatsets trädgård överlämnade Souphanouvong symboliskt de två provinserna Sam Neua och Phongsali till den laotiske kronprinsen Sisavang Vatthana. Rörelsen Pathet Lao skulle ersättas av partiet NLHS, som skulle få verka öppet i hela landet. All krigsmaterial skulle överlämnas till regeringen och inga främmande allianser eller främmande baser skulle utlovas till någon främmande makt. Omkring 6 000 soldater från Pathet Lao hemförlovades och 1 500 av de bästa gerillasoldaterna blev officiellt upptagna i den kungliga laotiska armén. Men mindre än 5 000 vapen lämnades in till myndigheterna.
Det skulle tyvärr visa sig att den koalition som det tagit tre år av segslitna förhandlingar att åstadkomma endast skulle vara i 8 månader. Då regimen med kommunistiskt deltagande blev ett faktum stängde Thailand gränsen till Laos. Detta kunde lätt ha givit Laos stora ekonomiska problem, eftersom största delen av Laos handel med övriga världen gick via Thailand. Men stängningen av gränsen var bara en markering från den thailändska sidan och varade inte någon längre tid. Men hotet om en ny stängning fanns kvar.

Sarit Thanarats militärkupp 1957

Den 13 september 1957 krävde överbefälhavaren och marskalken Sarit Thanarat, som ledare för en 57 man stark grupp av arméofficerare, formellt att regeringen skulle avgå och att Phao skulle avskedas. Den 15 september hölls ett offentligt möte för att stödja dessa krav och demonstranterna marscherade till Sarits hem för at visa sitt stöd. Sent den 16 september försökte Phibun och Phao få gehör hos landets högsta juridiska instans för att denna skulle sanktionera att de kunde arrestera Sarit. Detta nekades dem och Sarit blev varnad. Klockan 04.00 nästa morgon genomförde armén en välorganiserad blixtsnabb oblodig militärkupp. Phibuns karriär var därmed för alltid avslutad.

(Sarit Thanarat)

Phibun fick meddelandet om kuppen då han i sin nya Citroën körde mot badorten Bang Saen บางแสน för att tillbringa helgen där. Han hade sin radio på och hörde att marskalk Sarit hade tagit makten. Fältmarskalk Phibun körde förbi Bang Saen och fortsatte till Chonburi. Där steg han ombord på en liten båt, som sent om natten i stormigt väder tog honom till en liten hamnstad i Kambodja. Efter en tid i Phnom Penh och sedan Tokyo fortsatte han till Berkeley i Kalifornien. Samtidigt med Phibun försvann också den mest hatade och fruktade mannen i hans regering, general Phao Sriyanond. Han lyckades också fly och dök upp i Schweiz dit hans förmögenhet förts i säkerhet.
Efter Sarits kupp undrade många thailändare och västerländska observatörer vilken hållning Sarit ville inta mot SEATO och USA. Sarit hade ju tidigare fört en ökande nationalistisk utrikespolitik och varit kritisk mot USA:s politik mot Thailand. Anledningen till Sarits motstånd mot USA under 1956 och 1957 framgår inte helt klart, men enligt en välinformerad observatör var han upprörd över, vad han trodde, USA:s stöd till hans rival general Phao. Phaos planer var att få bort Sarit som överstekommenderande över armén, så att han själv skulle kunna ta över denna post. Trots att armén, under Sarit, hade tränats och utrustats av USA menade Sarit att USA gav allt för mycket hjälp till Phaos polis och att Phao därmed kunde hota hans maktposition. Under valkampanjen tidigare på året var det två tidningar som stödde Sarits starkt kritiska syn på USA och SEATO och de propagerade för neutralitet och ett erkännande av Kommunistskina.
Då Sarit hade avlägsnat Phibun och Phao från makten försökte han övertyga USA och de andra SEATO-medlemmarna att Thailands utrikespolitik inte skulle ändras. För att ytterligare visa vilken politik han tänkte föra bad han SEATO:s generalsekreterare Phot Sarasin om att bilda en tillfällig regering tills det kunde hållas allmänna val i december 1957. Phot skulle komma att verka som premiärminister från den 21 september till den 26 december 1957 och han klargjorde snabbt att Thailand fortsatt ville stödja SEATO och att de ville acceptera amerikansk militärhjälp och ekonomisk hjälp. Den nationella polisen, som tidigare hade varit ett hot mot Sarit, minskades både i storlek och makt och Sarit såg till att ta personlig kontroll över den.
Sarit var född i Bangkok den 16 juni 1908. Han var son till en armémajor som bl.a. sysslade med att översätta kambodjanska texter till thai. Han tillbringade sina tidigaste år med mamman och hennes lao-familj i distriktet Mukdahan i provinsen Nakhon Phanom. Han återvände sedan till Bangkok för skolgång och vid 11 års ålder siktade han in sig på en militär karriär och började på arméns officersakademi. Härifrån tog han sin examen 1928. Sina olika officersuppdrag, som alla utfördes i Bangkok fram till 1938, verkar han att ha skött väl. Krigsåren tillbringade han i Shanstaterna där han kom i kontakt med Phao Sriyanond och Pin Chunhawan, vilket blev lyckat för hans politiska karriär som påbörjades 1947 då han deltog med de två ovan nämnda i den kupp som banade väg för Phibuns återkomst. Därefter steg han snabbt i graderna. Han gjorde Första Armén i Bangkok till sin maktbas och blev generallöjtnant 1948, generalmajor 1950, general 1952 och fältmarskalk 1956.
Valet den 15 december ansågs allmänt ha varit fritt från valfusk och general Praphat Charusathian, inrikesministern, fick beröm och ära av detta. Det fanns 813 kandidater tillhörande 19 partier och 403 oberoende till de 160 platserna i nationalförsamlingen. Sarits parti, unionisterna, fick 45 platser, Khuangs demokrater 39 platser och de oberoende 45. De återstående var småpartier av vilka några bildade ett vänsterblock. Detta innebar en knapp majoritet för Sarit och hans parti. Röstprocenten var 44.06 %, högst i Ranong med 72.83 % och bara 33.96 i Bangkok. I slutet av 1957 hade Sarit och hans regering lyckats övertyga USA om sin välvilja, SEATO fick åter starkt stöd och Sarits tidigare vänstersympatisörer stod utan ledare. Den amerikanska ekonomiska hjälpen ökade härefter. En överenskomst om en utvecklingslånefond 1958 ökade den totala ekonomiska hjälpen till 46.5 miljoner dollar för året 1958-1959, jämfört med 24 miljoner dollar året 1957-1958.
En rad rättegångar efter Phaos flykt slog fast att han hade startat sin politiska karriär med att låta mörda fyra ministrar som varit misstänkta för medverkan i kuppförsöket 1949, då Pridi försökt att göra come back. Han hade dessutom varit mycket aktiv i det tidigare omtalade förtrycket av den kinesiska minoriteten. Detta förtryck hade startat i och med kommunisternas seger i Peking 1949. Sin förmögenhet hade Phao bl. a. bättrat på genom att ta emot mutor från dem. Han och hans polisväsen hade dessutom haft ett smugglingsmonopol för opium, som var det största i världen. Polisen var engagerad både i produktionen och exporten. Av militärhjälpen från USA hade det anskaffats tanks, flygplan och helikoptrar, som lär ha använts i denna trafik. Polisen konfiskerade sedan opium från sig själva, utbetalde belöningar till sig själva för denna bedrift och sålde sedan opiumet på den svarta marknaden. Phao hade kontrollerat bordeller, opiumhålor, spelkasinon och nattklubbar. Han låg bakom organiserat valfusk och hade skaffat hundratusentals falska röstsedlar och betalt medlemmar av nationalförsamlingen för att de skulle stödja den sittande regeringen och "köpt" tidningar som skulle stödja regeringen och låtit journalister, redaktörer och tidningsägare "försvinna" om de blev för besvärliga. I detta skräckkabinett kom faktiskt Sarits kupp som en befrielse och thailändska såväl som utländska observatörer ansåg att Sarit hade stöd för sin kupp hos en stor majoritet av befolkningen.
Phot vägrade att fortsätta som premiärminister efter valen och marskalk Sarit installerade en tillfällig koalitionsregering. Ny premiärminister blev general Thanom Kittikachorn den 1 januari 1958 och Sarit reste själv till Washington, USA och Storbritannien för att genomgå en rad allvarliga operationer, på grund av sin skrumplever.

(Thanom Kittikachorn)

Thanom fick dock snart problem. Fyllnadsvalen i mars gav demokraterna ytterligare 13 platser i nationalförsamlingen, medan regeringspartiet bara fick 9. Nationalförsamlingen var hård att tas med när det gällde problem med budgeten. Inte ens regeringspartiet arbetade friktionsfritt med regeringen. Thanom kände sig hjälplös och ville kanske helst av allt avgå. Trots det thailändska stödet till SEATO och USA kunde det spåras en tendens av ökande nationalistisk anda i Sarits regering och bland yngre ämbetsmän, som såg ned på de försiktiga uttalanden som karaktäriserat thailändarnas tidigare diplomati. Kravet om mer ekonomisk hjälp som kompensation för Thailands medlemskap i SEATO och provästliga politik framfördes också. Under de första 6 månaderna lyckades Thanom bekämpa det kommunistiska inflytandet i Bangkokpressen och han lyckades få bort vad man kallade misstänkta kommunister från framträdande poster på de två viktigaste universiteten och fick minskat den neutralistiska propagandan. Thanom såg till att det gjordes på lagligt vis då nationalförsamlingen, pressen och olika organisationer fortsatte att utöva den frihet som Phibun hade börjat tillåta sommaren 1955. År 1958 spekulerades det i om vänstergrupper i landet förberedde en kupp och att Pridi skulle kallas hem från Kina för att leda en neutralistisk och vänsterorienterad regering. Om det verkligen har existerat ett allvarligt hot mot Thanoms regering på sommaren och hösten 1958 står inte helt klart, men att den politiska situationen var ostabil genom regeringens oförmåga att bekämpa den ekonomiska situationen och den ökande korruptionen står emellertid helt klart.
Under tiden hade Sarit inte varit overksam. Han hade som konvalescent i England börjat att ägna sig åt sitt hemlands problem igen och i mitten på 1958 var han igång på allvar. Han tänkte på nationalförsamlingens själviska och bångstyriga uppträdande, på otyglad presskritik, på strejker och demonstrationer som paralyserade riket. Sarit slog fast att det behövdes radikala förändringar i det politiska systemet. Under en flera månader lång period konfererade han med Thanat Khoman ถนัด คอมันตร์ och Luang Wichit, som nu var ambassadörer i USA respektive Schweiz, och beslöt att det behövdes en revolution (patiwat ปฏิวัติ på thai) för att förändra Thailand. Så här uttalade sig snart Thanat;

”Den grundläggande orsaken till vår tidigare politiska instabilitet är den plötsliga förändring som främmande institutioner orsakat i vårt land och som inte tagit hänsyn till vårt folks särdrag som ras, vilket resulterat i att vårt sätt att arbeta blivit slumpmässigt och kaotiskt. Om vi ser på vår nations historia kan vi tydligt se att vår nation fungerar bättre och blomstrar under ett auktoritärt styre. Inte ett tyranniskt styre men en förenande auktoritet runt vilken alla i nationen kan samlas”. (Bangkok Post 10 mars 1959)

(Thanat Khoman)

”Oktoberrevolutionen” 1958

Den 20 oktober 1958 kände Sarit sig åter stark nog att överta makten. Han hade flugit hem i all hemlighet och klockan 23.15 proklamerade Sarit att en revolution hade genomförts med stöd av armén, flottan, flygvapnet samt en del civila. Sarit höll ett radiotal där han sade att landet var hotat både inifrån och utifrån av kommunistisk infiltration. Sarits kupp kallas ibland för "kuppen mot sig själv". Regeringen avsattes, nationalförsamlingen upplöstes, författningen avskaffades, alla politiska partier förbjöds och politiska ledare varnades och det infördes undantagstillstånd. Mer än 100 regeringskritiker arresterades och bland dem fanns den tidigare omtalade Chit Phumisak och pressfriheten inskränktes drastiskt. En rad tidningar stängdes och i flera månader jagade polisen vänstergrupper som hade kritiserat korruptionen i landet, och som dessutom hade givit uttryck för neutralistiska tankar, som ansågs vara ännu farligare. Den stora centrala fackföreningen, vars medlemmar till störst delen bestod av kineser förbjöds och ett nytt regeringskontrollerat förbund bildades. Studentkommittéerna upplöstes och socialdemokraternas ledare, Thep Chotinuchit, vars väsentligaste politiska stöd hade varit det fattiga Nordöstthailand, arresterades. Thep var den mest framträdande av de thailändska neutralisterna och han motarbetade Thailands allians med väst. Thailand regerades nu genom dekret från ”Revolutionsrådet” och Sarit bildade ett nytt parti som fick namnet "Revolutionspartiet".
Den 28 januari 1959 framlades en ny tillfällig författning och den 9 februari tillträdde Sarit som premiärminister. Den 23 februari genomgick han en allvarlig operation i Bangkok utförd av amerikanska kirurger. Sarit hade nu återvänt till Phibuns politik ifrån 1952-1954 och slog hårt ned på all opposition mot hans utrikespolitik.
Tidigt 1959 hämtade Sarit hem den thailändske USA-ambassadören, Thanat Khoman, och utnämnde honom till utrikesminister. Han kom att representerade en frisk fläkt i den thailändska utrikespolitiken då han stod politiskt nära andra regimer i Sydostasien. Han hade utnämnts för att undgå anklagelsen om att Thailand var en satellitstat till USA, som vissa neutrala länder hade uttalat. Därför kan man påstå att Sarits politik appellerade mer till landets välutbildade klass än Phibuns politik från 1950-1954 gjort.

Politiken mot kineserna

Det fanns dock en fundamental skillnad mellan Phibuns och Sarits politik och det var behandlingen av den kinesiska minoriteten. Trots att Sarit fördömde all handel med Kommunistskina och gjorde mycket för att hindra thailändare att resa till Peking införde han inte några allmänna restriktioner för att undertrycka kinesernas verksamhet i landet. Hans politik riktades i stället mot kommunistisk aktivitet oavsett nationalitet. Många kineser kvarhölls av polisen, men de blev inte speciellt utvalda bara för att de var kineser. Sarit ville istället assimilera dem i den thailändska befolkningen, för att minska möjligheten av att de gav efter för kommunistpåverkan. Han samarbetade istället med ledarna för de kinesiska organisationerna och den kinesiska handelskammaren för att få stöd för sin politik. Kinesiska skolor minskades dock i antal och de som fick vara kvar tvingades att undervisa på thailändska, men det förekom inte mycket av den hårda antikinesiska kampanj som kännetecknade Phibuns politik från 1952-1954. Nationalistkinas ambassad fick åter en privilegierad position. Nyheter om den hårda behandlingen av folket i Kommunistkina gjorde intryck på kineserna i Thailand. Även den kinesiska invasionen av Tibet chockade både thailändarna och kineserna i landet.

Ho Chi Minh-gruppen i Thonburi

År 1959 blev det enligt regeringskällor avslöjat en Ho Chi Minh-grupp i Thonburi. Det beslagtogs radioutrustning och en duplikator. Gruppen bestod av tre man och ledaren blev avrättad redan i juli samma år. År 1960 gjordes razzior runt om i landet och man fann, enligt regeringen, "kommunistisk propaganda, eller i varje fall propaganda mot regeringen". Arrestrationer och avrättningar följde razziorna.

Förbättrade relationer med väst (1959-1960)

År 1960 såg det ut som om Thailand hade återhämtat sig från de oroliga åren 1957-1958. Ändringen i Kommunistkinas politik 1957 och 1958 från fredlig samexistens till fientlighet skapade en ny solidaritet mellan Thailand och väst. Kinas ökade stöd till Vietminh i Vietnam och den fientliga propagandan förde thailändarna närmare SEATO. Samtidigt gav USA:s beslut om att bekämpa Kinas försök på att erövra Taiwan och Sovjets försök att tilltvinga sig Västberlin tilltro till USA. Perioden 1959-1960 var den period då de goda relationerna mellan USA och Thailand var på sin höjdpunkt.

Sarits politik

Sarit tog kontroll över sitt land på ett sätt som gjort han och hans femåriga regeringstid lätt att komma ihåg och för vissa svår att glömma. Han var energisk i sin iver att hålla rent och ordning i sitt land. Gatorna skulle vara reparerade och rena, småkriminella infångades och denna form av kriminalitet minskade och prostitutionen bringades under kontroll. Sarit ansåg också att cykeltaxi var föråldrat och ociviliserat och förbjöd dem i Bangkok 1960. Han förklarade krig mot bruk och handel med opium och vidtog sällsynt hårda åtgärder mot mordbrännare. De avrättades offentligt utan rättegång, nästan bokstavligen på platsen för sitt brott. Alla motståndare till hans regering stämplades som "kommunister", oavsett politisk tillhörighet, och hölls i förvar långa perioder utan rättegång, utan att kunna friges mot borgen. Delar av den thailändska befolkningen som oroat sig för anarkistiska tendenser i landet välkomnade den auktoritära ledningen, medan andra grupper förfasades och kom politiskt på drift och lät inte höra från sig igen de närmaste 15 åren.
Varken allmänheten eller armén ville ha någon återgång till den absoluta monarkin, men Sarit återupprättade ändå monarkins aktiva roll genom att återuppliva ceremonier, som inte genomförts sedan 1932, och uppmuntrade kungen att visa sig offentligt. Sarit visade också sin lojalitet mot kung Bhumibol i en stor offentlig ceremoni. Kungen fick som uppgift att personligen överräcka alla universitetsexamina till studenterna och reste flitigt ut till landets provinser. Regeringen fick auktoritet tack vara denna nära förbindelse med kungen. Den fick också trovärdighet genom att man använde sig av den nya välutbildade generationens högt kvalificerade experter och tekniker, som fått sin utbildning i utlandet, till jobb i regeringen och andra höga positioner.
Sarits regim försökte också rättfärdiga sin regim i demokratiska termer genom att kämpa för ekonomisk utveckling i allmänhetens intresse. Sarit menade att hans regim förtjänade epitetet ”revolutionär” och ägnade sig hängivet att rekonstruera det sociala och politiska systemet. Sarits beslutsamhet att utveckla landet bar snart frukt och hans regim kan mer än någon annan tidigare thailändsk regim tillskrivas äran av att ha utvecklat landet. Landsvägar byggdes, konstbevattningsanläggningar uppfördes, landsbygden fick el, lantbruksforskningen stimulerades, utbildningsväsendet förbättrades m.m. Uppmärksamheten ägnades åt de mest tätbefolkade och de fattigaste områdena i landet och speciellt nordöstra Thailand. Där hade ju Sarit tillbringat en del av sin barndom och där hade han också sina rötter. Regeringen gjorde också kraftfulla försök att förbättra landets skolsystem och förlängde bl.a. den obligatoriska skolgången från fyra till sju år. Utbildningen av lärare ökade med 79 procent under samma period och en utbyggnad av universitetsutbildningen resulterade i nya universitet i Chiang Mai och Khon Kaen och det planerades för en liknande utveckling i söder. Hand i hand med denna utveckling blev ekonomin mera centraliserad och 1961 infördes femåriga utvecklingsplaner. Tack vare liberala regler för privata och utländska investeringar ökade bruttonationalprodukten starkt. Under perioden 1959-1969 ökade den till 8.6 procent om året, vilket var nästan dubbelt så mycket som under föregående årtionde. Detta var en anmärkningsvärd bedrift, som dock understöddes av internationell hjälp och investeringar, men en stor del av äran skall naturligtvis ges till den förda thailändska politiken och expertisen i landet. Sarits s.k. revolution och auktoritära rekonstruktion av samhället, grundad på monarkin, gav honom stöd bland den gamla byråkratiska eliten och rojalisterna, medan hans utveckling av den fria företagsamheten gav honom den ekonomiska elitens stöd. Den lilla klassen av västerländskt utbildade teknokrater uppmuntrade han att delta i den expanderande byråkratin. De som opponerade sig mot honom, politiker på landet eller vänsterintellektuella, tystade han eller om nödvändigt eliminerade.

Laoskrisen

År 1960 var det inget land i Sydostasien som hade så stor betydelse för Thailand som det lilla konungadömet Laos. Under 1950-talet hade den thailändska politiken mot Laos ändrats från en önskan om att återupprätta thailändsk kontroll över landet till ett beslut att försöka förhindra att Laos skulle falla i kommunisternas händer. (År 1953 hade Frankrike uppgivit sitt protektorat över Laos.) Om Laos föll i kommunisternas händer kunde Thailand stå på tur, vilket oroade thailändarna mycket. Det troliga var en kommunistisk attack från Laos, med sin långa gräns mot Thailand. Det var därför av vitalt intresse för thailändarna att bevara ett icke-kommunistiskt Laos som buffert.
De laotiska fyllnadsvalen den 4 maj 1958, för att välja ytterligare 21 medlemmar till nationalförsamlingen och därmed utvidga den till 59 medlemmar, markerade en vändpunkt i Thailands och USA:s Laospolitik. Pathet Laos parti NLHS hade fört en energisk och effektiv kampanj, medan de icke-kommunistiska styrkorna var djupt oeniga och stred inbördes. Resultatet blev att kommunisterna fick hela 9 av de nya platserna och den tidigare optimistiska tanken att Pathet Lao skulle " lugna ner sig" då de kom med i regeringssamarbetet visade sig vara felaktig. Valet blev också en triumf för Souphanouvong personligen då han fick fler röster än någon annan kandidat. Trots att ickekommunisterna fortfarande hade en stor majoritet i nationalförsamlingen gjorde valet att kommunistmotståndarna vaknade och bildade en antikommunistisk front vid namn Laofolkets Samling (RLP - the Rally of the Lao People), som samlade de flesta ickekommunistiska medlemmarna i nationalförsamlingen. Till ledare för RLP valdes prins Souvanna Phouma. En grupp yngre laotiska tjänstemän, affärsmän och militärer var emellertid inte nöjda med de äldre politikernas arbete, som de menade banat vägen för kommunisterna. Denna grupp, känd som De Unga (The Young Ones), bildade en egen politisk organisation som kallade sig för Försvaret av de Nationella Intressena (CDIN). Partiet avsåg att få bort korruptionen i regeringen och att energiskt bekämpa kommunismen. De Unga ville skapa ett politiskt alternativ till RLP och NLHS. En av de stora frågorna i valkampanjen hade varit just den tilltagande korruptionen i landet. I kampen mot kommunisterna pumpade USA vid det här laget in mängder av dollar som skulle användas till landets försvar. I jämförelse med Laos obetydliga ekonomi rörde det sig om jättesummor. Var pengarna hamnade blev det i praktiken praktiskt taget omöjligt att kontrollera och ett fåtal ledande familjer passade på att berika sig. Detta spelade naturligtvis i händerna på NLHS som sade sig representera den sanna demokratin. Alla rykten om missbruk av medel från hjälpprogrammet gjorde att USA hotade med att skära av penningflödet, vilket fick till följd att regeringen föll och i augusti 1958 avgick Souvanna. Souvanna ersattes av den starkt antikommunistiske Phoui Sananikone, som sedan lång tid varit aktiv i laotisk politik. Han bildade en ny regering som var klart högerinriktad och västvänlig och NLHS fick helt enkelt inte vara med i regeringen längre! Den nya regeringen innehöll fyra medlemmar från CDIN, trots att de på flera punkter var oeniga med Phouis inrikespolitik. Bland de fyra fanns tre höga militärer samt överste Phoumi Nosavan, som utsågs till försvarsminister. Regeringen hölls ihop genom sin gemensamma antikommunistiska inställning och visade sin hållning genom att etablera närmare förbindelser till Sydvietnam, Thailand och Taiwan.

Phoui Sananikone)

Detta var en allvarlig missräkning för Pathet Lao. De hade nämligen trott att de kunde nå sina mål politiskt istället för med vapenmakt. De 9 nya medlemmarna av NLHS fortsatte dock i nationalförsamlingen, där de gjorde allt för att misskreditera Phouis regering. Men de misslyckades med detta och blev istället sakta men säkert utmanövrerade. I början av 1959 såg det ut som om den laotiska regeringen beredde sig på väpnad kamp mot Vietminh och Pathet Lao. Medan allt detta pågick hade man i Nordvietnam börjat förbereda sig på att återerövra Sydvietnam. För att klara detta behövde man en väg förbi den demarkationslinje som upprättats längs 16:e breddgraden. Det var nu som embryot till den s.k. Ho Chi Minh-leden började ta form. En smal remsa i den Annamitiska bergskedjan hörde enligt de franska kartritarna till provinsen Savannakhet, men vietnameserna hävdade att den enligt gammal hävd var vietnamesisk mark. Det var i dessa otillgängliga bergstrakter som nordvietnameserna började staka ut en led. I början var den bara en gångstig, på vilken man kunde bära materiel och förflytta folk till och från Sydvietnam, utan att bli sedda från den demilitariserade zonen. Leden kom att användas ända fram till 1975 och förbättrades och byggdes ut efterhand för att även kunna klara lastbilstrafik. Men man skall ha klart för sig att det inte bara handlade om en enda led eller väg, utan det fanns ett helt nätverk av leder.


(Ho Chi Minh-leden sett från luften)	(Ho Chi Minh-leden)

I januari 1959 gick Vietminhstyrkor över gränsen till södra Laos och ockuperade en rad byar. Trots protester från den laotiska regeringen vägrade de återvända och Nordvietnams regering kallade till förhandlingar för att lösa tvisten. Det var tydligt att kommunisterna ville sätta Laos under militär press och den laotiska regeringen appellerade därför till FN för att få hjälp med att få bort Vietminhstyrkorna. Samtidigt bad premiärminister Phoui nationalförsamlingen att ge honom oinskränkt makt i ett år för att ta itu med nationens problem. Detta beviljades trots starkt motstånd från de kommunistiska medlemmarna i nationalförsamlingen. Thailand var också oroat eftersom Vietminhstyrkorna befann sig nära thailändskt territorium. Sarit bad SEATO att engagera sig, men utan resultat. USA delade dock Thailands oro och höll ett vakande öga på situationens utveckling.
Det avtalade införlivandet av de två Pathet Lao-bataljonerna i den kungliga laotiska armén hade dragit ut långt på tiden, medan man förhandlat om villkoren och diskuterat vilken inverkan de kommunistiska officerarna och soldaterna kunde få på de reguljära truppernas moral. Den 11 maj 1959 skulle emellertid införlivandet ske på Krukslätten. Det var Laos nationaldag och överbefälhavaren, general Ouane Rathikoun, flög norrut för att presidera över ceremonin. Det flaggades överallt och allt var klart för ceremonin. När generalen anlände till Pathet Laos läger åtföljd av en hedersvakt upptäckte han att soldaterna i lägret inte deltog i någon parad, utan stod med sina vapen riktade mot besökarna! Pathet Lao-soldaterna vägrade helt enkelt att låta sig införlivas med de reguljära trupperna och någon ceremoni blev det inte tal om. En slokörad general måste senare på dagen återvända till Vientiane med oförättat ärende. Ett ultimatum utfärdades nu till de två Pathet Lao-bataljonerna där man krävde att de skulle låta sig införlivas inom 24 timmar. 1:a bataljonen som var stationerad i Luang Phabang accepterade, men inte den 2:a vars läger på Krukslätten nu omringats av reguljära trupper, som i all hast flugits dit. Förhandlingar inleddes och på eftermiddagen den 18 maj såg det ut som om större delen av 2:a bataljonen skulle acceptera att införlivas följande dag. Med det beskedet gick man till sängs.
Det var i början av regntiden och det hade regnat en stor del av dagen. Himlen var mulen, ingen måne lyste på himlen och de vakthavande soldaterna huttrade i sina regnkappor där de stod på post runt lägret. Vid femtiden på morgonen började dimman breda ut sig över slätten. I regeringsarméns läger började man förbereda frukosten, men i Pathet Lao-lägret var det alldeles lugnt. När dimman lättade beslöt man att gå in för att rekognoscera. Det visade sig att samtliga män, kvinnor, barn och åldringar hade smugit sig iväg under natten i skydd av dimman och mörkret! Redan kl. 9 samma morgon anlände general Ouane till Krukslätten och flygblad med en uppmaning om att ge upp författades. Dessa flygblad släpptes senare ned från flygplan över de flyende, som i långa rader banade sig iväg över slätten på väg mot den vietnamesiska gränsen. Men inga av dem tänkte underkasta sig och alla försök att hejda dem var förgäves.
Efter denna händelse började små Pathet Lao-enheter dyka upp lite här och var uppe i norr. De utförde överraskande attacker och försvann igen, men ingen visste var de tog vägen. Inbördeskriget var därmed igång igen och i Vientiane arresterades Souphanouvong och andra NLHS-ledare som befann sig här. I början kom det trevare från NLHS-ledare ute i landet till regeringen om en återgång till det tillstånd som rått ett år tidigare. Men dessa ignorerades och den 1:a juli hade NLHS utarbetat ett handlingsprogram där en försoning med Vientiane-regeringen inte längre stod på dagordningen.
Regeringen i Vientiane tvivlade inte ett ögonblick på att de skulle kunna besegra Pathet Lao. De hade ju en armé på 25 000 soldater, tränade av den franska styrka som Genèvekonferensen 1954 stipulerat skulle få finnas i landet. Men det var USA som försåg dem med alla de vapen man ansåg sig behöva för modern krigföring. Vad man inte alls räknat med var att detta inte alls skulle bli ett krig av den art som träning och materiel var avsedda för. Fordonen var lämpliga för vägarna på låglandet, men kunde inte ta sig fram i de väglösa bergstrakter där kriget till största delen kom att föras. Likaledes var majoriteten av soldaterna låglandslao och dåligt hemmastadda bland bergsfolken. Moralen och disciplinen inom armén var dessutom dålig. Korruptionen hade spritt sig även hit och de flesta officerarna hade kunnat skaffa sig fina villor och även underbefälen kunde fritt förfoga över arméns bilar för privat bruk. Det berättas att fallskärmsjägare kunde vägra att utföra ett uppdrag om det inte kunde utlovas att de blev nedsläppta exakt på den plats där uppdraget skulle utföras, med motiveringen att de inte ville marschera som infanterisoldater! Så fort fientligheterna hade återupptagits började Nordvietnam åter ge stöd till Pathet Lao. Under juli månad attackerades och erövrades en stor del av provinsen Sam Neua, innan regeringsstyrkor gick till motangrepp.
Något som de flesta västliga observatörer inte förstod vid den här tiden var att Pathet Laos främsta tillgång låg i dess politiska organisation. Redan 1957 hade de infiltrerat alla landets provinser och hade åtminstone en säker bas i var och en av dem. Det kunde t.o.m. hända att den av regeringen tillsatta byhövdingen samtidigt var ordförande i den lokala Pathet Lao-organisationen! Medan regeringssoldaterna gjorde sig kända för att behandla befolkningen ute i byarna bryskt ansågs Pathet Laos soldater vara hjälpsamma, gav gärna goda råd och drog sig inte för att hjälpa till med sina egna händer. Kärnan i Pathet Lao-armén var de enheter som skulle ha införlivats med de reguljära trupperna. De hade omsorgsfullt handplockats så att de bestod av en blandning av låglandslao och bergsfolk. Vart de än hamnade fanns det alltid någon eller några som kunde tala det språk som användes i den aktuella byn och därmed blev de lättare accepterade av byborna. Denna taktik skulle det ta regeringstrupperna åtminstone fem år att bli lika bra på.
Trots oroligheterna i landet fortgick livet i stort sett som vanligt. I början av augusti 1959 proklamerades det i hela riket att kronprinsens dotter skulle gifta sig. Förlovningsceremonin firades den 8 augusti och två dager senare stod bröllopet. De flesta militära enheterna deltog också i firandet och de officerare som var stationerade i närheten av Luang Phabang begav sig till staden för att delta i festligheterna där. 1:a bataljonen av de forna Pathet Lao-styrkorna, som accepterat att införlivas med den reguljära armén, var förlagd i Xiang Ngeun inte långt från Luang Phabang. Då vakthållningen var dålig under festligheterna passade en tredjedel av bataljonen på att smita i skydd av mörkret, medförande hela sin utrustning! Tyst och stilla försvann de ut i djungeln för att återförena sig med Pathet Lao.
Då det var regntid reducerades krigsaktiviteterna naturligt nog till ett minimum. Förlusterna som rapporterades från bägge sidor var små. Men den 30 augusti 1959 inträffade något som fick världspressen att reagera. Det rapporterades att trupper från Nordvietnam gått över gränsen och attackerat laotiska gränsposteringar i norr. Artiklarna som skrevs var i många fall ytterst överdrivna och amerikanska tidningsläsare fick intrycket att det handlade om en massiv Vietminhinvasion. Den laotiska regeringen begärde omedelbar hjälp från FN om en fredsbevarande styrka. Någon sådan ville FN emellertid inte lova, men Storbritannien, Frankrike och USA beslöt gemensamt att få igenom en resolution i FN:s säkerhetsråd. Denna innebar att det skulle bildas en undersökningskommission som skulle resa till Laos för att med egna ögon bilda sig en uppfattning om situationen. USA varnade dessutom kommunistländerna att om de fortsatte att stödja invasionsstyrkorna så skulle "den fria världen" överväga ett starkt stöd till den laotiska regeringen. Det skickades därefter en undersökningskommission till Laos och i kommissionens rapport, som offentliggjordes den 5 november 1959, slogs det fast att det trots bevis om nordvietnamesiskt politiskt och militärt stöd till Pathet Lao kunde det inte med säkerhet fastslås om reguljära nordvietnamesiska trupper hade överskridit gränsen. Men trots allt hade kommissionen ändå en tydlig dämpande effekt på striderna. Senare har man från vietnamesiskt håll dock medgivit sin delaktighet i de ovan omtalade aktiviteterna. Trots att den laotiska regeringen inte bett SEATO om hjälp så höll organisationen tre möten under de två första veckorna i september 1959, efter anmodan från Thailand. Thailand appellerade kraftigt till SEATO om att organisationen skulle intervenera i Laos och man hade redan förberett thailändska trupper som skulle skickas dit. Thailand skickade en militärkommission till Laos för att överblicka situationen och uttalanden från thailändska militära ledare gick ut på att den thailändska regeringen var beredd på att hjälpa Vientiane-regeringen om de bad om SEATO:s hjälp. Sarit gav emellertid inget löfte om att gå in i Laos utan andra SEATO-länders medverkan, men man visade att man inte stillatigande tänkte sitta och se på om kommunisterna försökte ta över Laos. Den 26 september utfärdade SEATO en kraftig varning där det nämndes att organisationen vidtagit åtgärder, enligt Manilatraktatet, att träda i aktion om det blev nödvändigt att försvara Laos mot intervention utifrån.
De sista månaderna av 1959 blev en period fylld av tråkiga händelser för laoterna, vilket tyddes som ett dåligt omen inför framtiden. Den gamle kungen Sisavang Vong kände att hans hälsa sviktade och beslutade sig för att träda tillbaka till förmån för sin son, Sisavang Vatthana ศรีสว่างวัฒนา (r. 1959-1975). Sisavang Vong hade då regerat i rekordlånga 55 år. Den 14 oktober dog Phetsarat, som faktiskt utsetts till vicekung. Han hade återfått sin titel 1957 och han hade, som tidigare omtalat, återvänt till Laos 1956. Strax efter, den 29 oktober, dog den tidigare kungen Sisavang Vong och därmed var en person som länge varit en enande faktor i landet borta. FN:s svenske generalsekreterare, Dag Hammarskjöld, besökte Vientiane i november 1959 i ett försök på att stabilisera läget i Laos. Genom sitt besök hoppades Dag Hammarskjöld kunna förhindra att Laos blev en slagmark för SEATO-länderna och kommunistmakterna. Han konfererade med premiärminister Phoui och efter samtalen gjorde Phoui ett uttalande där han lovade att Laos skulle förbli neutralt och att han inte skulle tillåta att landet blev bas för någon främmande makt. Sommarkrisen 1959 hade därmed slutat lyckligt för SEATO och Phoui Sananikones regering. Den hade dock medfört att det bildades en klyfta mellan USA och Frankrike. Orsaken var oenighet om hur Laos interna stabilitet skulle säkras och stärkas. Som en direkt följd av krisen ökade den amerikanska militärhjälpen till Laos kraftigt.
I Vientiane kämpade nu två fraktioner om makten. De två grupperna var de äldre konservativa och en yngre mera högervänlig grupp. I slutet av december 1959 tvingades Phoui avgå efter en kupp och armén tog över under ledning av Phoumi Nosavan. Kuppen orsakade oro i många utländska huvudstäder och det kom en storm av protester från kommunistländerna som hävdade att USA och SEATO tänkte göra Laos till en militärbas, för att senare kunna genomföra anfall mot Kina och Nordvietnam. Det faktum att general Phoumi var Sarit Thanarats kusin och starkt proamerikansk gav anledning att tro att Laos nu ville uppge sin neutralistiska politik. Sarit var nöjd med utvecklingen i Laos, men USA och andra västerländska makter kände på sig att kuppen kunde hota freden i hela Sydostasien. Den laotiska regeringen var nu i händerna på unga aggressiva män som saknade den försiktighet och det omdöme som de äldre och mera erfarna politikerna haft. Risken med detta var att Laos kunde råka i krig med sin kommunistiska grannar och därmed dra med sig SEATO in i ett storkrig. Ambassadörerna från USA, Frankrike och Storbritannien samt Australiens chargé d´áffaires begav sig till Luang Phabang och gjorde klart för kungen att Laos inte kunde räkna med FN:s stöd om Phoumi tilläts bli premiärminister. Kungen förstod budskapet och utnämnde en tillfällig regering där premiärministerposten gick till en äldre hovfunktionär med moderata åsikter. Hans namn var Khou Abhay och det planerades för val den 24 april 1960.

(Khou Abhay)

Före valen i april 1960 uttalade den laotiska regeringen att det inte skulle bli någon ny framgång för NLHS, som ju blivit fallet 1958. Mycket riktigt blev det också så och valen kom att slå rekord i alla möjliga former av valfusk. Dessutom satt ett antal ledare för NLHS, och bland dem prins Souphanouvong, fortfarande i fängelse och partiet hade därför få ledare och organisatörer. Valen blev därför en jordskredsseger för CDIN och både neutralisterna och NLHS blev helt utan platser i nationalförsamlingen. Av de 59 platserna fick CDIN 32 och RLP 26. Valresultatet lämnade inga tvivel om att valet var manipulerat. I det kommunistiska fästet Sam Neua fick NLHS 4 röster!
Trenden mot militärstyre i Laos var mycket oroande för de tre stora medlemmarna av SEATO; Storbritannien, Frankrike och USA. De tre nationernas ambassadörer begav sig ännu en gång till den laotiske kungen för att försöka förhindra att Phoumi blev premiärminister. Även denna gång förbisågs Phoumi och kungen valde ännu en äldre politiker till denna post. Hans namn var Chao Somsanit och han hade bra relationer till de flesta politiska grupper och var högt respekterad. Souvanna Phouma, som återvänt från en ambassadörspost i Paris, blev nationalförsamlingens talman. Phoumi behöll sin tidigare post som försvarsminister. I den nya regeringen blev Phoumi dock snart den klart ledande figuren och med stöd av den växande och välutrustade armén började han arbeta mot regeringens högsta mål; Att förena hela landet och höja levnadsstandarden i de områden som under flera år hemsökts av Pathet Lao. Mellan april och augusti 1960 rådde ett skenbart lugn i Laos och flera iakttagare började återigen tro att Laos äntligen skulle bli enat och stabilt, utan att vara hotat av sina grannar. Pathet Lao avstod från mera uppseendeväckande attacker, men fortsatte i tysthet sin infiltration i söder. Den thailändska regeringen var mycket nöjd med att regimen i Vientiane liknade deras egen så mycket och Phoumi och Sarit konfererade ofta och Thailand gav Laos regering sitt fulla stöd. Souphanouvong och de andra Pathet Lao-ledarna hade nu suttit fängslade i nästan 10 månader. När det blev tydligt att högerkrafterna tagit över i Laos lämnade fångarna helt enkelt fängelset den 23 maj 1960, i sällskap med sina fångvaktare, och begav sig till fots norrut. Dessa händelser skakade naturligtvis regeringen och blev en stor propagandatriumf för Pathet Lao, men det skulle snart inträffa ännu mera uppseendeväckande saker.
Det hade nu blivit tid för den gamle kungens kremering och den 8 augusti 1960 flög hela regeringen till Luang Phabang för att vara med om förberedelserna. Då passade en kapten vid namn (Kong Le) Kong Lae กองแล วีระสาน på att genomföra en ny kupp och tidigt på morgonen den 9 augusti 1960 ryckte han och hans fallskärmsjägarbataljon in i Vientiane och i gryningen hade de intagit alla strategiska punkter i den administrativa huvudstaden. Vientianes radio sände därefter ut en kommuniké som meddelade att ett ”revolutionskommando” tagit makten.

(Kong Lae)

Kong var av enkel härkomst och levde ett enkelt liv som han delade sina soldater och han hade deras fullständiga förtroende. Han var en idealist som reagerat mot de korrupta generalerna som levde väl på amerikanska pengar, medan soldaterna slet ont ute i djunglerna i sin jakt på Pathet Lao. Det har spekulerats mycket om anledningen till Kongs kupp, men kanske var det så enkelt att han inte längre ville se på när laoter dödade varandra. En neutralistisk utrikespolitik och ett samarbete med Pathet Lao var kanske lösningen på problemet. Genom sin kupp och avskaffandet av den västvänliga regeringen trodde Kong att han kunde få ett slut på striderna och befria landet från utländsk inblandning. Under de närmaste dagarna höll Kong flera radiotal där han förklarade sina mål. Han gjorde detta på ett sätt som gav honom många anhängare bland studenter och statstjänstemän. Vägen till fred var enligt Kong att Laos skulle göra sig fritt från sitt beroende av främmande makter och deras pengar. Kong försökte nu bilda en regering och såg sig om efter en välkänd ledare. Han vände sig först till prins Boun Oum, men han avslog erbjudandet. Därefter vände han sig till Souvanna Phouma som beslöt sig för att acceptera posten om nationalförsamlingen gav honom sitt stöd. Souvanna hade 1960 blivit ännu mer överbevisad om att den riktiga lösningen för Laos var en neutralistisk politik än han varit 1957. Medan Kong och Souvanna diskuterade situationen infiltrerade prokommunistiska grupper Vientiane, där de började organisera studenter och vänstersympatisörer bland befolkningen. Det blev snart uppenbart att denna grupp kontrollerade radion i Vientiane då det började sändas antiväst-propaganda och kommunistisk propaganda. Detta fick Thailand att tro att Kong tänkte lämna över regeringsmakten till Pathet Lao och att SEATO var tvunget att handla snabbt för att återupprätta den gamla legala regeringen. En deputation till Luang Phabang begärde nu att kungen skulle utse Souvanna till ny premiärminister. Somsanit valde att avgå i stället för att kämpa emot. Phoumi flydde till Savannakhet där han började förbereda en motkupp genom att organisera den kungliga laotiska armén för en attack mot Vientiane. Flera andra tidigare ministrar och medlemmar av nationalförsamlingen anslöt sig till honom i söder. Genom löften att betala lönerna till alla militära och civila statstjänstemän som var lojala mot honom fick han stora delar av armén, utom den del som var stationerad i Vientiane, på sin sida. Phoumi var också i kontakt med den thailändska regeringen, som gav honom sitt stöd, och han bad USA och SEATO att förse honom med utrustning så att han kunde påbörja sin marsch mot Vientiane. Med sig hem efter ett besök i Bangkok hade han ett löfte att få föra sina trupper genom thailändskt territorium för att den vägen anfalla Vientiane. Härmed inleddes en maktkamp som skulle komma till att vara i nästan två år.
Frågan var nu vilken sida USA skulle ställa upp på. Thailand krävde under SEATO:s möte 1960 att organisationen skulle gripa in aktivt i Laos. För den thailändska regeringen var USA:s ställningstagande mycket viktigt. Om USA inte ville stödja general Phoumi i hans försök att återupprätta den västvänliga regimen i Vientiane skulle Thailand kraftigt ifrågasätta USA:s vilja och förmåga att motsätta sig det kommunistiska hotet. Både Frankrike och Storbritannien gick emot Thailands krav om ett ingripande i Laos, vars huvudmål var ett stöd till Phoumi och hans högerfolk mot både Pathet Lao-ledaren Souphanouvong och neutralisten Souvanna Phouma, som Sarit för övrigt kallade kommunist. Souvanna hade ju tidigare förhandlat med Pathet Lao och tagit med dem i regeringen 1957. Men det var få andra som betraktade Souvanna som kommunist och de flesta thailändska ledarna betraktade honom istället som en svag och närmast naiv intellektuell, som blev utnyttjad av kommunisterna. De menade att Souvannas halvbror, prins Souphanouvong, hade ett starkt inflytande på honom. Storbritannien och Frankrike menade istället att Souvanna förmodligen var den ende ledaren som kunde ena landets olika politiska grupper och skydda Laos mot att bli en slagmark mellan öst och väst och därmed kanske förhindra ett tredje världskrig. Storbritannien och Frankrike talade därför i SEATO för Souvanna och hans försök att bilda en koalitionsregering av icke-kommunister. Därefter skulle Phoumi och den laotiska armén övertalas att stödja honom. En intervention av SEATO till general Phoumis fördel skulle, enligt både Storbritannien och Frankrike, inte bara vara idiotiskt utan också i direkt strid med SEATO:s stadgar. SEATO var ju som tidigare omtalat förbjudet att intervenera, om inte Laos regering direkt bad om detta. Angående USA så menades de ha tre alternativ till ett ställningstagande i Laos i augusti 1960;

Man kunde acceptera Thailands inställning och stödja general Phoumi i hans försök att erövra Vientiane och därefter förhandla om en ny och bredare regering.
Man kunde också stödja Storbritannien och Frankrikes hållning och stödja Souvanna i Vientiane och dessutom hjälpa honom att förhandla om ett tillbakadragande av Kong Laes bataljon från staden för att sedan hjälpa Souvanna med uppbyggandet av en icke-kommunistisk neutral koalitionsregering, som kunde förena landet.
Till sist kunde man välja en medelväg genom att stödja både Phoumi och Souvanna och försöka få dem att samarbeta i kampen mot kommunisterna.

Det rådde delade meningar i USA:s regering angående vilket alternativ man skulle välja under de första veckorna efter kuppen i augusti, men slutligen valde man det sista alternativet.
Den 24 augusti 1960 kungjorde Pathet Laos radiostation att de stödde Souvanna och att deras trupperna fått order om att undvika sammandrabbningar med förband som var lojala mot honom. Kort därefter återintog Pathet Lao Sam Neua och drev garnisonen där på flykten. Dess befälhavare hade inte velat förklara sig lojal mot Souvanna. Därefter skulle Pathet Lao aldrig mera lämna ifrån sig Sam Neua. I slutet av augusti möttes Souvanna och Phoumi i södra Laos och förhandlade fram en provisorisk överenskomst som gick ut på ett samarbete mot Pathet Laos växande inflytande. Man kom också överens om att Phoumi skulle besöka Vientiane för att diskutera bildandet av en koalitionsregering. I denna optimistiska anda kallade kung Sisavang Vatthana till ett möte i Luang Phabang, mellan de båda fraktionerna den 30 augusti. Här bestämdes det att en ny regering skulle ledas av Souvanna med Phoumi som vice premiärminister och inrikesminister. De andra ministerposterna skulle delas mellan Vientianegruppen och Savannakhetgruppen. Den tre veckor gamla krisen såg ut att gå mot en lösning. Dessvärre rapporterades det att Kong hotade att arrestera Phoumi om han försökte komma tillbaka till Vientiane. Det ansågs att Kong var påverkad av kommunistiska agitatorer i Vientiane och att han fallit för deras argument om att hans revolution var förrådd. Kong hade ju ignorerats i förhandlingarna och kommunisterna menade att han skulle bli arresterad om Phoumi blev inrikesminister. Därför kom aldrig Phoumi till mötet med Souvanna och Phoumi fortsatte istället sina förberedelser för en attack på Vientiane, från sin bas i Savannakhet. Trots intensiva försök i september 1960 att få ett närmande till stånd mellan de båda parterna såg det ut som om Kong och hans trupper effektivt satte stopp för denna möjlighet. Pathet Lao och deras sympatisörer arbetade under tiden hårt med att vinna politiska framgångar. De förde istället en energisk propaganda för att få till stånd ett regeringssamarbete mellan Souvanna och Souphanouvong. Tidigt i september såg det ut som om kommunisterna var på väg att återfå den position som de förlorat 1958.
Den thailändska pressen och den offentliga reaktionen på händelserna i Laos i augusti visade att de stödde sin egen regerings inställning och man oroades över Kongs uttalande om att han ville utvisa alla militära rådgivare från Laos och föra en neutralistisk politik. Under veckorna då Souvanna försökte bilda en koalitionsregering med Phoumi och hans högerfolk hade kritiken varit liten. Men då Radio Vientiane började sända skarp kritik mot USA och Thailand och då det visade sig att Souvanna uppenbart inte kunde kontrollera Kong och hans styrkor blev den thailändska pressen mycket bekymrad och senare öppet fientlig. Den definitiva vändpunkten kom då Kong visade sin ovilja mot att det skulle få ingå representanter från Savannakhetgruppen i regeringen. Pressen började nu visa sitt stöd för Phoumi och kritisera Souvanna för hans samarbete med kommunisterna. Thailand betraktade till sist Souvannas regering som illegal och hävdade att den förberedde att ta med Pathet Lao i regeringen, som en inledning på kommunisternas fullständiga maktövertagande.
I augusti 1960 hade SEATO:s generalsekreterare, Phot Sarasin, kategoriskt uttalat att SEATO inte ville blanda sig i Laos interna angelägenheter. Phot sade att en neutral politik från Laos sida var bra för SEATO och att det i SEATO:s ansvar inte ingick att slå ned på lokala konflikter, utan organisationen skulle endast skydda organisationens egna länder om dessa utsattes för direkt utländsk aggression. SEATO:s medlemsländer, med undantag av Thailand, betraktade inbördesstriderna i Laos som en inre konflikt och detta föll inte under SEATO:s jurisdiktion. Dessutom fanns det inte några direkta bevis för att främmande styrkor deltog i striderna denna gång och det fanns ingen anledning att misstänka att det fanns Vietminhstyrkor i Laos. SEATO:s ovilja mot att engagera sig i krisen i Laos 1960 och britternas och fransmännens försök på att få till stånd en neutral regering, ledd av Souvanna, ogillades starkt av den thailändska regeringen. Den thailändska pressen började alltmera ifrågasätta vilket värde SEATO hade för Thailand om organisationen inte kunde förhindra att Laos hamnade under kommunistisk kontroll. Sent i september uttalade premiärminister Sarit sig ovanligt starkt om situationen i Laos. Han började med att säga att sedan händelserna den 9 augusti var kommunisterna i full gång med att erövra Laos inifrån och att den nya regeringen i Laos var tydligt prokommunistisk. Men samtidigt intygade Sarit att hans regering inte hade någon önskan eller några planer om att blanda sig i Laos inre angelägenheter. Sarit avvisade samtidigt påståendena från kommunisterna att den thailändska regeringen stödde Phoumi med baktanken att störta Souvanna och att thailändska styrkor skulle ha skjutit granater över Mekongfloden in på laotiskt territorium. Sarit uttryckte också sin oro över den tilltagande propagandan mot regimen i Thailand. Propagandan mot Thailand ökade i Radio Vientiane och även i västerländsk press sågs ett ökade antal negativa artiklar om Thailand. I motsats till sina tidigare uttalanden deklarerade Sarit att om situationen utvecklade sig till ett hot mot Thailand "ville han försvara landet" och att han då förväntade "hjälp och samarbete från vänliga nationer i den fria världen, eftersom en strid mot kommunisterna är en strid för hela den fria världens välfärd". Även om denna hjälp inte skulle komma sade han att Thailand ändå ville kämpa mot det kommunistiska hotet. Till slut appellerade Sarit till alla politiska ledare i Laos om att befria landet från kommunistisk dominans. Sarits vilja till ett ingripande i Laos var en förvarning till Thailands allierade om att han inte ville sitta och rulla tummarna medan kommunisterna tog makten i Laos. Huvudanledningen till Sarits uttalanden var emellertid att få väckt USA:s intresse för situationen i Laos, innan det blev för sent. Trots att Sarit inte sade det direkt var det tveklöst så att han ville att USA skulle stödja general Phoumi och hans planer att störta Souvannaregeringen. Intill nu hade USA inte visat sig särskilt intresserat av detta och USA gav fortfarande militärhjälp till både Phoumis och Kongs styrkor. Den amerikanska hjälpen till Souvannaregeringen hade heller inte stoppats, eftersom USA fortfarande trodde att det var möjligt att bilda en koalitionsregering. I slutet av september verkade möjligheten till en koalition mindre än någonsin tidigare och Thailand bad Washington att välja mellan Souvanna och Phoumi. General Phoumi försökte att påskynda detta val i mitten av september genom att bilda en ”Revolutionär Kommitté” i Savannakhet, med prins Boun Oum som premiärminister och med medlemmar från den tidigare Somsanitregeringen som framträdande medlemmar.

(Boun Oum)

Detta drag av Phoumi var början på bildandet av en revolutionär regering med avsikt att störta Souvanna. Phoumis revolutionskommitté förklarade att det rådde krigstillstånd och Phoumi lyckades faktiskt förhindra att Souvanna fick sin regering godkänd av kungen. Därefter lyckades han smuggla ut ett antal högervänliga medlemmar från nationalförsamlingen i Vientiane ombord på en båt, som förde dem till Savannakhet där de godkände Bouns regering. Under 18 månader hade sedan Laos två regeringar som båda gjorde anspråk på att vara den enda legitima. De kontrollerade olika delar av landet och fick stöd från olika stormakter. Fåfänga försök gjordes fortfarande för att försona Souvanna och Phoumi och förmå dem att bilda en koalition.
I USA var man inte glada åt denna utveckling, men i oktober hade situationen i Vientiane blivit sådan att det blivit allt svårare för USA att välja sida. Thailand hade vägrat att erkänna Vientiane-regeringen och startade en blockad mot Laos utrikeshandel genom att stänga gränsen vid Nong Khai den 9 augusti 1960 och hindrade därmed varor, som tidigare hade transporterats genom Thailand, från att nå Laos. I Bangkok lagrades nu stora mängder hjälpsändningar från USA som skulle ha skickats till Laos. Samtidigt uttalade Thailand stark sympati för Phoumi och hans revolutionskommitté och uttalade öppet sin besvikelse över SEATO. Dessutom blev man mer och mer besviken över USA:s ekonomiska och politiska stöd till Vientiane-regeringen. Den värdefullaste hjälpen fick faktiskt Phoumi från CIA. CIA misstrodde Souvanna och valde att stödja Phoumi eftersom organisationen ansåg att han var den som mest effektivt bekämpade kommunismen. För CIA blev Phoumi ”our boy" och man lovade att hjälpa honom med allt han behövde. Phoumi fick en radiosändare och flygbolaget Air America, som CIA kontrakterat, ställde flygplan till hans förfogande. Men man skall ha klart för sig att CIA vid denna tid opererade tämligen oberoende av både USA:s ambassadör i Laos och regeringen hemma i Washington.
Tidigt i oktober 1960 förändrades den politiska situationen i Laos som till sist skulle få USA att närma sig den thailändska synen på Laos. Souvanna hade pressats mer och mer till vänster och Laos hade börjat känna av Thailands ekonomiska blockad. Prins Souvanna beslöt nu att etablera diplomatiska förbindelser med Sovjetunionen. När Sovjets ambassadör kom till Vientiane för att förhandla med Souvanna fick han ett ytterst hjärtligt mottagande och Kongs fallskärmsjägare utförde en välregisserad militäruppvisning för att göra händelsen minnesvärd. Denna hjärtliga välkomst var emellertid genant för Souvanna då Sovjetambassadörens ankomst nästan sammanföll med USA:s Assistant Secretary of State for Far Eastern Affairs besök. Han hade rest till Laos för att besluta om Souvannas regering skulle få fortsatt stöd av USA. Händelsen med Sovjetambassadören gjorde USA betänkliga. Därefter upprättade Souvanna diplomatiska förbindelser med de kommunistiska stater som erkänts av FN, men USA var ändå betänkliga trots att erkännandet faktiskt uteslöt både Peking och Hanoi. Prins Souvanna hade rent faktiskt tvingats i armarna på Sovjet för att klara den thailändska ekonomiska blockaden. Tidigt i oktober hade den ekonomiska situationen i Vientiane blivit kritisk, då områdena runt huvudstaden kontrollerades av Phoumis styrkor och mängden mat som man lyckades föra in över Mekongfloden in i staden var begränsad. Behovet av bensin, olja och ris blev skriande och då Thailand vägrade att hjälpa dem bad man USA om hjälp med en luftbro till Vientiane. Detta skulle ha blivit mycket kostsamt och USA sade nej. Då bristen på varor blev allt svårare såg sig Souvanna ingen annan utväg än att be Sovjet om hjälp. Han inbjöd Sovjet att öppna en ambassad i Vientiane och fick i gengäld löfte om hjälp med förnödenheter. Sovjetunionen gick med på att flyga in varor till Vientiane från Hanoi och ville heller inte ha betalt för detta. Sovjet vann därmed stor sympati och en psykologisk seger över väst. Man har spekulerat om en eventuell amerikansk luftbro skulle ha förändrat något. Pathet Lao och Kong tvingade nämligen hela tiden Souvanna alltmera till vänster och det hade i alla fall inte varit möjligt att stoppa denna utveckling, menar några iakttagare.
När Souvanna inledde formella förhandlingar med Pathet Lao visade USA sitt missnöje genom att sluta betala ut pengar till de militära lönerna. USA ställde därefter ett ultimatum. De skulle inte återuppta utbetalningarna om Souvanna inte gick med på att USA skulle få förse Phoumis trupper med vapen och förnödenheter. Souvanna gick med på detta krav på villkor att Phoumis trupper endast skulle få användas till landets försvar och inte mot Kongs trupper. Därefter startades utbetalningarna igen, men Phoumi hade egna planer för framtiden och de gick ut på att återta Vientiane oberoende av USA:s försäkran om att deras vapen till Phoumi inte skulle användas mot Vientiane. Souvanna flög sedan till Sam Neua där han och Souphanouvong i princip kom överens om att bilda en ny koalitionsregering. I november då Souvanna vandrat längre och längre ut på den politiska vänsterskalan gjorde Sarit inte mycket för att dölja sin och andra regeringsmedlemmars irritation över amerikanernas tvekan i Laos-frågan. Sarit gick så långt att han diskuterade med den sovjetiska ambassadören om en överenskomst mellan de två nationerna om ökad handel och ökat kulturellt utbyte. Dessa diskussioner förde emellertid inte till något resultat, men fick mycket publicitet. Då utrikesminister Thanat Khoman återvände från ett möte i FN:s generalförsamling visade han sin irritation över att Thailands åsikt i Laos-frågan inte togs på större allvar. Då SEATO:s militärrådgivare träffades i Bangkok i slutet av november gjorde thailändska talesmän klart att om inte SEATO kunde komma överens om en gemensam politik som kunde förhindra en ytterligare upptrappning av krisen i Laos så ville Thailand att de gemensamma stadgarna skulle ändras. Detta så att de medlemsländer som ville handla fritt kunde göra detta. Detta krav var riktat direkt mot Storbritannien och Frankrike som man menade var motståndare mot allt som gick ut på att störta Souvannaregeringen.
Tidigt i december 1960 drog general Phoumi mot Vientiane i ett försök att störta Souvanna och hans regering. Det stod nu klart att USA:s tidigare löfte till Souvanna inte var värt något som helst. Phoumis styrkor var välutrustade med amerikanska vapen. Frankrikes och Storbritanniens motstånd hade kringgåtts genom ett specialavtal mellan USA och Thailand, som därefter levererat vapen och annan utrustning till Phoumis trupper. Phoumi hade dessutom uppnått stöd från militärgarnisoner i andra delar av Laos, speciellt i Luang Phabang, och kort tid före slaget om Vientiane anslöt sig ytterligare en militärenhet, som tidigare varit lojal mot Souvanna. Phoumi hade hoppats på att Vientiane skulle ge sig utan större motstånd, men Kong visade tydligt att han inte tänkte låta Vientiane intas utan strid. Därför fanns det inga andra alternativ än att slå till hårt mot staden. I början av december bombarderades Vientiane med tungt artilleri. Samtidigt började sovjetiska vapen och förnödenheter flygas in från Hanoi till Kongs trupper. Kong gick i ställning utanför flygplatsen och slaget om Vientiane varade mellan 13 och 16 december 1960. Mellan sex och sjuhundra personer, mest civila, dödades. Fruktansvärda scener utspelades och stora bränder härjade på flera håll i staden. På gatorna låg döda och sårade och hemlösa människor sprang omkring i panik utan att veta vart de skulle ta vägen. Striderna upphörde den 16 december då Kong och hans styrkor lämnade Vientiane och drog sig norrut mot Luang Phabang. Kong hade visat sig vara en tuff motståndare och hade åsamkat Phoumis trupper avsevärda förluster innan han lämnade Vientiane. Kong och hans trupper marscherade först till Vang Vieng ca. 160 km från Vientiane. Souvanna och de flesta av hans ministrar hade redan innan slaget lyckats fly till Phnom Penh i Kambodja. Här satte de upp en exilregering. Officiellt betraktade han sig fortfarande som premiärminister, men han hade tillsatt en general vid namn Sunthorn som tillfällig premiärminister i Vientiane. Den 18 december marscherade Phoumis trupper in i Vientiane och högerstyrkorna övertog kontrollen över staden fast beslutna att pacificera landet med hjälp av en utvidgad och välutrustad armé.
De kommande två veckorna blev avgörande för den framtida utvecklingen i Laos. Två händelser kom att få stor betydelse. För det första sammankallades inte nationalförsamlingen av revolutionskommittén, så att den nya regeringen kunde få ett förtroendevotum. Genom att inte legalisera regeringen, under Boun Oum, var den sårbar för angrepp om att den var illegal och gav kraft åt Souvannas påstående att hans exilregering var den enda lagliga. Situationen var också den att USA heller inte ville erkänna den nya regeringen, innan den godkänts av nationalförsamlingen och kungen. USA befann sig nu i den pinsamma situationen att man gav politiskt och militärt stöd till en regering som ännu inte var erkänd och det gav Sovjet och andra kommunistiska länder anledning att erkänna Souvannas regering som Laos enda lagliga. Det andra misstaget av den nya regeringen var att man inte följde upp sin seger över Kongs styrkor. Om Phoumis styrkor förföljt Kong och krossat honom en gång för alla hade den militära situationen i Laos varit helt annorlunda än den nu var. Men Phoumis styrkor stannade i Vientiane i nästan två veckor och detta gav Kong den tid han behövde för att reorganisera sina styrkor vid Vang Vieng, innan han marscherade vidare norrut för att alliera sig med Pathet Lao. Utan Kongs stöd skulle det ha varit svårt för Pathet Lao att hävda att de kämpade för Souvannaregeringens återkomst.
Varför hade den Kungliga Laotiska Armén inte fortsatt sin offensiv mot Kong efter Vientianes fall? Phoumis män hade bara fått order om att inta Vientiane och då staden erövrades hade man ju nått sitt mål! Att omedelbart fortsätta med nya strider tilltalade inte Phoumis trupper. För de flesta av de laotiska soldaterna var det blodiga slaget om Vientiane deras första möte med krigets realiteter och en fortsättning lockade säkert inte. Det visade sig också att Phoumi inte hade fullkomlig kontroll över sina trupper, medan Kong behållit kontrollen över sina trots nederlaget. Återupprättandet av högerregimen, som USA hälsade med glädje, hälsades naturligtvis också hjärtligt välkommen av Saritregimen. De röster som tidigare ifrågasatt om en allians med USA hade något värde för Thailand tystnade nu. Men det skulle bara vara tyst så länge kommunisterna låg lågt och inte genomförde några mera iögonfallande motattacker.
Redan i mitten av december 1960 inledde Sovjet ett luftbro och flög in vapen och vietnamesisk militär personal till Laos för att stödja Pathet Lao och neutralisterna under Kong Lae. Det sovjetiska stödet stärkte Pathet Lao så mycket att då Phoumi äntligen började sin marsch norrut kunde han inte klara av att erövra den strategiskt viktiga staden Xiang Khuang och det intilliggande flygfältet på Krukslätten, som Sovjet använde för sina lufttransporter. Det var också på Krukslätten som Kong Lae och Pathet Lao slagit samman sina styrkor och med hjälp av sovjetiska vapen och vietnamesiska rådgivare inledde den offensiv som slutligen skulle leda till Phoumis fall i både norra och södra Laos.
Souvanna var nu bitter och desillusionerad. Han anklagade USA för att ha förrått honom och helst av allt ville han lämna politiken för gott och återförena sig med sin familj i Paris. I Phnom Penh fick han emellertid besök av Phoumi Vongvichit och några andra kommunistledare. De övertalade honom att fortsätta och lovade se till att en skuggregering bildades med säte i Khang Khay på Krukslätten där Kong nu hade upprättat sitt högkvarter. Dit kunde Souvanna bege sig när han kände att tiden var mogen. Souvanna, den man som arbetat hårdast för att åstadkomma ett demokratiskt och icke-kommunistiskt Laos, hade nu på grund av främst USA:s agerande drivits rakt i armarna på Pathet Lao och Sovjet. Regeringstrupperna jagades bort från flera posteringar och de ”befriade” områdena utökades. Men det var inte bara regeringsstyrkorna som hade problem. I bergstrakterna mellan Krukslätten och Mekongdalen hade Pathet Lao fått en ny fiende som åsamkade dem stora förluster. En tidigare sergeant i den franska armén, Vang Pao, hade bildat en gerillaarmé av hmong efter ungefär samma mönster som Pathet Lao. Många av hmongfolket fruktade nämligen en vietnamesisk invasion av Laos och de skulle kämpa tappert på regeringens sida ända fram till 1975. Vang Pao blev senare general och han och hans trupper avlönades av CIA.

(Vang Pao)

Under president Eisenhowers sista dagar som president beslöt sig USA för att genomföra en styrkedemonstration i Sydostasien, som man hoppades skulle stoppa Sovjetunionens luftbro. USA:s stillahavsstyrkor sattes i beredskap och det inkallades till ett skyndsamt SEATO-möte i Bangkok för att diskutera Sovjets inblandning i kriget i Laos. SEATO möttes den 4 januari 1961 och ett uttalande uttryckte organisationens oro över situationen som skapats av Sovjetunionens luftbro. I uttalandet fastslogs; "fortsättningen av en sådan intervention kan bara orsaka splittring och inbördeskrig i Laos och leda till en situation som inte bara bringar kungariket Laos integritet i fara, men också grannländernas säkerhet”. Rådet appellerade om en fredlig lösning men varnade att ”alla SEATO-ländernas medlemmar fortfarande var fast beslutna att fortsätta, utveckla och upprätthålla sin beredskap att fullfölja sina förpliktiganden, enligt Manila-pakten, var som helst i traktatsområdet”. Det fastslogs också att "det är uppenbart att Laos inte är något militärt hot mot någon av sina grannar, minst av allt mot de starka militärregimerna i Nordvietnam och Kommunistkina". Dessutom förklarade USA att man inte hade några tankar på att bygga någon militärbas i Laos och att man aldrig hade försökt att övertala Laos att bli medlem av någon militär allians. I början av januari 1961 hade USA sålunda intagit en mera beslutsam hållning till Laos om situationen skulle förvärras ytterligare. Den thailändska regeringen såg med tillfredsställelse på detta. De var överbevisade om att Boun Oum-regeringen i Laos var den bästa garantin för att hålla det kommunistiska hotet borta från sina egna gränser. Trots starkt stöd från USA till Boun Oum framgick det ändå tydligt att SEATO stod splittrat i frågan om vem man skulle stödja. De neutrala länderna sympatiserade nämligen fortfarande med en regering ledd av Souvanna.
Då Laos regering hänvände sig till SEATO:s generalsekreterare om möjligheten av att sända en observationsgrupp till Laos, för att undersöka storleken av den kommunistiska interventionen i landet, gick endast USA och Thailand in för denna idé. Trots att andra medlemmar senare också gav sitt samtycke till en sådan möjlighet motsatte Storbritannien och Frankrike sig detta och det hela stannade bara vid ett förslag. Då John F. Kennedy tog över USA:s högsta ämbete 1961 var Laoskrisen det största internationella problemet. Kennedy hade naturligtvis diskuterat problemet ingående med Eisenhower och han ansåg sig ha tre alternativ;

att ge upp Laos
att riskera ett större krig genom en mera omfattande amerikansk hjälp, inklusive amerikanska soldater
att försöka få igång förhandlingar med Sovjetunionen och andra intresserade nationer

Eftersom president Kennedy var mera villig än sin företrädare att försöka hitta en lösning som gick ut på att bevara Laos neutralitet, försökte hans administration först koordinera den amerikanska politiken med de övriga SEATO-ländernas politik, för att därefter försöka få till en fredlig lösning mellan de olika fraktionerna. Kennedy var av den uppfattningen att en militär seger över Pathet Lao inte var realistisk, utan var beredd att acceptera en koalitionsregering. Under tiden fortsatte Pathet Lao sin långsamma militära framryckning in i nyckelområden i centrala och norra Laos. Denna framryckning genomfördes mycket försiktigt och man undvek medvetet att hota de viktiga städerna längs Mekongfloden för att inte provocera USA. I februari 1961 höll den laotiske kungen Sisavang Vatthana ett tal där han uttryckte sin önskan om ett neutralt och oberoende Laos. Han bad om försoning i landet och gav sitt stöd till premiärminister Boun Oum i hans försök att få med andra politiska grupper i regeringssamarbetet. Dessutom bad han utländska makter att sluta blanda sig i Laos inre angelägenheter och bad Kambodja, Malaya (blev till Malaysia 1963) och Burma att skicka en delegation till Laos för att undersöka rapporter om utländsk inblandning. Detta var ett klokt försök att få till stånd ett närmande mellan Boun Oum-regeringen och prins Souvanna, som fortfarande befann sig i Kambodja. General Phoumi reste till Phnom Penh i mitten av mars för att konferera med Souvanna och de kom överens om att kung Sisavangs appell om ett neutralt Laos och ett tillbakadragande av alla främmande makters styrkor kunde bli början på fred och enighet i landet. Souvanna gick med på att verka som medlare i kontakterna med Pathet Lao och flera möten planerades. Till sist kom de överens om att prins Norodom Sihanouks nyligen framsatta förslag om en internationell konferens, som skulle garantera Laos neutralitet, skulle accepteras om det blev vapenvila och en koalitionsregering bildades. Men några dagar senare startade Pathet Lao en storoffensiv med starkt stöd av Vietminh. Prins Boun Oum och general Phou