(Thawi Bunyaket)

USA:s och Storbritanniens politik mot Thailand  

Till amerikanerna sade thailändarna att alliansen med japanerna och krigsförklaringarna mot USA och Storbritannien var olagliga. Man påstod att alliansen med japanerna och krigsförklaringarna var en följd av japansk press, eller orsakat av ett antal icke representativa thailändska militarister. Alla i regeringen hade heller inte skrivit under krigsförklaringarna. Pridi t.ex. hade bekvämt nog varit frånvarande. Man poängterade också att thailändska trupper inte varit inblandade i strid mot de allierade och att man nu hade påbörjat en lovande utveckling för att återupprätta en demokratisk regim.
USA beslöt sig för att se bort från krigsförklaringen från 1942. Ett uttalande från statssekreterare Byrnes den 20 augusti 1945 löd; "Den amerikanska regeringen har alltid trott att (krigs-) förklaringen inte representerade det thailändska folkets vilja". Han påminde om Seni Pramojs organisering av "de Fria Thaierna", som hade "bidragit väsentligt till den allierade saken" och att motståndsrörelsen inom Thailand hade varit beredd att gå i aktion mot japanerna. Denna förklaring visade att USA inte betraktade Thailand som ett fiendeland och skulle tillåtas återuppta sin position som en fri oberoende nation. Det var tydligt att förklaringen avsåg att visa för britterna och övriga allierade att USA skulle motsätta sig alla försök på att frånta Thailand sin självständighet. Thailand har mycket att tacka Seni Pramoj för. Att landet slapp så billigt undan de allierades vrede berodde till stor del på hans handlande under andra världskriget. De diplomatiska relationer med USA återupptogs i januari 1946.
Thailand hade gjort klart för britterna att man omedelbart skulle återge britterna kontrollen över malajstaterna och shanterritoriet som annekterats 1942-1943. Men man var som tidigare omtalat mycket bekymrade över hur britterna tänkte agera. Britterna lät höra från sig den 20 augusti i ett uttalande från utrikesministern i underhuset. Han sade att britternas attityd mot Thailand skulle avgöras av hur det gick i de kommande fredsförhandlingarna. Det rådde alltså något delade meningar hos de två viktigaste allierade om hur Thailand skulle behandlas och den thailändska regeringen litade på att USA skulle förmå britterna att moderera sina krav.   
Tidigt i september 1945 kallade britterna på Sri Lanka till sig en thailändsk delegation för att förbereda ankomsten av allierade trupper till Thailand. Den thailändska delegationen presenterades inför en lista med 21 krav som både var militära och ekonomiska. Bl.a. krävde britterna full ersättning för förlust av brittisk egendom, rätten att stationera trupper i Thailand och 1.5 miljoner ton gratis ris. Britterna påstod att USA också informerats om kraven men då en amerikansk OSS-officer frågade Washington om de kände till kraven visade det sig att de inte gjorde detta! Thailändarna vägrade då att skriva under och sade sig behöva mera tid på sig för att studera kraven. Delegationen gick till slut ändå med på de militära kraven och allierade trupper sändes till Thailand. Britterna kände att de hade fått ett knivhugg i ryggen då japanerna använt thailändskt territorium för att invadera Malaya och Burma och kände ett stort behov att kuva den thailändska militären som de höll ansvariga för detta. De ville också orättvist nog straffa Thailand för den uteblivna risexporten under kriget och ville inte se Thailand tjäna pengar på försäljning av det ris som inte kunnat skeppas iväg under kriget. Engelsmännen överskattade dock rislagrens storlek 1945 med 100 %. Britterna ville att deras krav skulle börja uppfyllas tidigt i september, men efter starka amerikanska påtryckningar senarelades detta. Man förhandlade i flera månader om de ekonomiska kraven och för att visa sitt intresse skickade USA en observatör till dessa förhandlingar. När britterna pressade på för att få igenom sina krav i oktober lät den thailändska regeringen sprida ut ett rykte till den amerikanska pressen som gick ut på att Storbritannien försökte få ekonomisk kontroll över Thailand. Detta resulterade i en tids antibrittiska tidningsartiklar i USA, men den brittiska regeringen tillbakavisade uppgifterna och sade att USA fullt ut hölls informerade om innehållet i förhandlingarna. Meningsskiljaktigheterna bottnade främst i det ovan nämnda brittiska kravet på 1.5 miljoner ton gratis ris till de krigshärjade grannländerna som var under brittisk kontroll. Trots att USA försökte förmå britterna att moderera detta krav stod de fast vid detta.
Den 1 januari 1946 skrev Thailand under ett fredstraktat med Storbritannien och Indien. Thailand återlämnade de malajiska och burmesiska områdena som de tagit under kriget och 1.5 miljoner ton ris skulle ges åt britterna, utan ekonomisk ersättning, till utdelning i Malaya, Indien, Burma och Singapore. En kanal över Kra-näset, utan brittiskt godkännande, fick inte byggas och Thailand skulle sälja gummi, tenn, ris och te enligt priser som fastsatts av en internationell kommission. Till gengäld skulle Storbritannien och Indien stödja Thailands upptagande i FN. I maj 1946 bestämde sig plötsligt den brittiska regeringen för att de ville betala en fastställd summa pengar, om än under världsmarknadspriset, för riset. Detta för att den thailändska ekonomin inte skulle bryta samman. USA och Storbritannien bildade dessutom en kommission som skulle assistera Thailand i landets ansträngningar att öka risproduktionen. Detta visar att britterna trots allt var påverkade av USA:s hållning till Thailand.
Trots att Thailand fick stöd av både USA och Storbritannien i sin strävan om ett upptagande i FN behövde man också stöd från ytterligare tre medlemmar av säkerhetsrådet; Frankrike, Sovjetunionen och Kina. Förhandlingarna med Sovjet och Kina visade sig lättare än med Frankrike. De två förstnämnda hade ju inga territoriella problem att lösa med Thailand.  

Förhållandet till Sovjet och Kina 

Sovjet sade att man inte kunde stödja Thailands upptagande i FN så länge de båda länderna inte hade diplomatiska förbindelser med varandra. Dessutom krävde de att antikommunistlagen från 1933 skulle avskaffas.   
I september utlöste en episod där den kinesiska flaggan flaggades tillsammans med de fem stormakterna, men där den thailändska flaggan saknades, kravaller i Bangkok mellan kineser och thailändska polisen. Det krävdes många offer på bägge sidor och i flera dagar härskade det kaos i den kinesiska stadsdelen av Bangkok. Chungkingregimen protesterade kraftigt mot den thailändska regimens behandling av kineserna och det fruktades att Kina ville lägga in veto mot Thailands anslutning till FN. Slutligen, efter 10 dagar, återupprättade thailändska och kinesiska ledare ordningen och samarbetade för att upprätthålla ordningen i staden, men liksom 1910 orsakade en organiserad och militant minoritet oro hos den thailändska befolkningen. 
Avsaknaden av diplomatiska förbindelser sinkade Kinas stöd för ett thailändskt medlemskap i FN. Kina krävde också att vissa lagar, som innebar restriktioner mot den kinesiska minoriteten i landet och begränsningar av den kinesiska invandring, skulle tas bort. Den kinesiska och thailändska regeringen löste så småningom problemen och diplomatiska förbindelser upptogs i september 1946. De thailändska myndigheterna återinförde de flesta av de rättigheter som kineserna haft före 1939 och fastsatte invandringskvoten till 10 000 om året. Kinesiska skolor fick åter öppnas och kinesiska medborgare fick samma rättigheter som andra utlänningar bosatta i Thailand. En tids hjärtlig vänskap mellan Kina och Thailand följde och våren 1947 bildades den ”Thai-kinesiska Vänskapsföreningen” där Pridi blev en framträdande medlem. Det är anmärkningsvärt att det inte hade etablerats formella diplomatiska förbindelser mellan de båda länderna tidigare, trots en lång tradition av handel mellan de båda rikena. Kineserna hade redan tidigt på 1900-talet försökt öppna diplomatiska förbindelser, men siameserna hade varit rädda att detta skulle medföra möjligheter för kineserna att blanda sig i Siams inre angelägenheter. Kina som tillhörde segermakterna i andra världskriget och Thailands vilja att bli rehabiliterat efter kriget var de viktigaste anledningarna till denna politiska förändring. Trots detta fanns rädslan för de lokala kineserna kvar, djupt rotad hos de flesta thailändare.  

Förhandlingarna med fransmännen 

Man hade inte givit fransmännen några löften i stil med de man givit britterna, eftersom fransmännens roll i Asien nu hade minskat. Förhandlingarna med Frankrike blev ändå både långa och bittra. När Pridi höll sitt tidigare nämnda tal den 16 augusti 1945 hade han inte nämnt något om att återlämna de områden som man fått tillbaka enligt traktatet med Vichyregeringen från maj 1941. Anledningen till detta var att Thailand menade att de aldrig varit i krig med Frankrike! Frankrike vägrade emellertid godkänna Vichytraktatet och hävdade att traktatet inte var bindande för den fria franska regeringen. De vägrade att återuppta diplomatiska förbindelser och hotade med att nedlägga veto mot Thailands upptagande i FN innan Thailand dragit sig tillbaka från de omtvistade områdena. Faktiskt kom USA att stödja Frankrike indirekt genom att förklara att de inte erkände Thailands landvinningar från 1941, men amerikanerna föreslog heller ingen lösning på problemet.
I april och maj 1946 inträffade en rad gränsepisoder i Indokina som bl.a. handlade om thailändskt stöd till Vietminhgerillan i Vietnam och Thailand appellerade till FN att ingripa, trots att de inte var medlemmar. Ärendet togs inte upp i säkerhetsrådet, då Frankrike gick med på att låta en internationell domstol behandla saken. Innan det kom ett beslut härifrån inträffade ytterligare episoder utmed den kambodjanska gränsen och strider bröt ut i Siem Reap. Frankrike drog nu tillbaka sitt erbjudande om att låta domstolen döma i saken och informerade FN om att de istället tänkte förhandla direkt med Bangkok. Under den här tiden var stämningen i Thailand var mycket upphetsad då man ville behålla de omdiskuterade områdena och befolkningen här hade också deltagit i de thailändska valen i januari 1945 och i augusti 1946. Det inleddes förhandlingar i Washington hösten 1946 och den 17 november underskrevs ett avtal där Thailand tvingades återlämna de omtvistade områdena till Frankrike den 1 januari 1947. De diplomatiska förbindelser mellan Thailand och Frankrike återupptogs och fransmännen lovade att inte motsätta sig ett thailändskt medlemskap i FN.

Pridi och hans politik 

I december 1945 återvände kung Ananda Mahidol till Thailand. Pridi som varit engagerad som förmyndarregent drog sig nu tillbaka från denna post och blev rådgivare till regeringen.

(Kung Ananda besöker Chulalongkornuniversitetet tillsammans
med sin bror och mamma den 5 januari 1946)

Under de två första åren efter andra världskrigets slut dominerades den thailändska politiken av Pridi Phanomyong. Han var den egentliga makthavaren bakom Thawis och Senis regeringar. Pridi hade sina bestämda idéer om vilken roll Siam skulle spela i efterkrigstidens Sydostasien. Medan landet upprätthöll goda förbindelser med de allierade och speciellt USA hade han ambitioner om att Siam skulle bli den ledande nationen i ett fritt Sydostasien. Han förutsåg att de nationella styrkorna i Burma, Indonesien och franska Indokina så småningom skulle lyckas tvinga iväg kolonialmakterna och att deras respektive länderna skulle bli självständiga. Pridi menade att Siam var en naturlig ledare för dessa kommande fria stater. Siam hade ju visat sin duglighet genom sin egen bevarade självständighet och politiska stabilitet och genom sin traditionsmässigt framstående diplomatiska förmåga, då det gällde kontakterna med väst.
Efter att ha misslyckats med att få Frankrike att stödja ett självständigt Vietnam, Laos och Kambodja började Pridi att stödja de nationella befrielsestyrkorna här, utan att därigenom mista de diplomatiska förbindelserna med Frankrike. Efter andra världskriget fanns det ca. 50 000 vietnamesiska flyktingar i nordöstra Siam och den siamesiska regeringen gjorde mycket litet för att förhindra dem från att sända både soldater och material in i Vietnam.
Efter de allmänna valen i januari 1946 hade Pridi fått full kontroll över nationalförsamlingen och regeringen fram till november 1947. Då hade han personligen bara verkat som premiärminister i några få månader. Stimulerade av utsikterna om allmänna val, talfrihet och pressfrihet blev allmänheten plötsligt intresserad av politik och politiska partiers bildande tilläts för första gången. I november 1945 kom det rapporter från Bangkok att ”britterna försöker att organisera ett parti med politiskt inflytande med hjälp av pro-brittiska siameser, men de har ännu inga bra ledare”. Oavsett om de nybildade partierna hade utländskt stöd eller ej, höll fyra stora partier på att organisera sig tidigt 1946. De normalt så regeringsfientliga representanterna från nordöst och deras s.k. Kooperativa partiet slog sig samman med Pridis gamla följeslagare från Folkets Parti och stödde Pridi. Oppositionen leddes av Khuang Abhaiwongses Demokratiska parti (Phak Prachatipat พรรค ประชาธิปัตย์) och det Progressiva, men ganska konservativa partiet, leddes av M.R. Kukrit Pramoj หม่อมราชวงศ์ คึกฤทธิ์ ปราโมช, som var en yngre bror till Seni. Alla partier, kanske med undantag av det Kooperativa partiet i nordöst, hade litet eller inget stöd bland befolkningen. Men det såg nu ut som om bildandet av nya politiska partier skulle bilda grundlaget för ett nytt demokratiskt system. Men enligt gammal beprövad siamesisk tradition dök partierna upp för att få sin del av kakan och lika fort som den nya friheten hade uppnåtts lika fort försvann den i korruption. Politikerna utgjordes i hög grad av välutbildade stadsbor vars positioner och relationer styrdes av rivalitet och avundsjuka.  Trots att de två partierna som stödde Pridi fick majoritet i nationalförsamlingen valdes Khuang ändå till premiärminister den 31 januari 1946. Men Khuangs position blev till sist ohållbar då han inte ville låta sig domineras av Pridi och han avgick därför den 24 mars 1946. För första gången i Siams historia fanns det en organiserad parlamentarisk opposition. Pridi övertalades att själv ta över posten som premiärminister vilket han accepterade den 1 april 1946. Kort efter att Pridi blivit premiärminister framlade regeringen ett utkast till en ny liberal författning för nationalförsamlingen. Det var meningen att den skulle ersätta författningen från 1932. Den väsentligaste skillnaden på författningen från 1932 och den nya från 1946 var att den nya förutsatte en tvåkammars nationalförsamling (Ratha Sapha รัฐสภา) där medlemmarna av senaten (Wuthi Sapha วุฒิสภา) valdes av representanternas hus (Saphaputhan Ratsadon สภาผู้แทนราษฎร. Den godkändes efter en del debatt och trädde i kraft i maj 1946.
Den 15 december 1946 blev Siam som första "fiendeland" (som medlemsland nr 55) upptaget i FN, trots offentliga protester i Bangkok mot att Siam hade givit vika för Frankrike i november. 
Pridi var nu fast besluten på att se till att militären inte skulle blanda sig i hans planer om att bilda en massrörelse för sitt politiska program och det såg verkligen ut som om Siam var på väg att bli en slags demokrati. Men en rad händelser gjorde slut på förväntningarna om förändringar och förbättringar och Pridi och hans regim blev snart utsatt för hård kritik och tvingades stå till ansvar för en rad besvikelser och korruption i regeringen.

Phibun rentvås 

Phibun och flera av hans medhjälpare hade som tidigare omtalat arresterats som krigsförbrytare och en del av Pridis liberala fränder blev oroliga då krigsrätten som Phibun och flera av hans officerare hade ställts inför, under allierad press,  upplöstes i april 1946. Anledningen till detta var att den lag som de åtalades under stiftats efter att de arresterats och retroaktiv rättsskipning var inte förenlig med författningen.
Det juridiska var inte så enkelt och nedläggandet av åtalet anses allmänt ha framtvingats genom allmänhetens påtryckningar. Den offentliga opinionen var trots allt ganska fördelaktig för Phibun. Man menade att han gjort sitt bästa för att tillvarata de thailändska intressena under det överväldigande japanska trycket. Phibun och militären rentvåddes nu faktiskt, men militären ville inte ha någon aktiv roll med tanke på möjliga negativa reaktioner från de västmakter som Thailand var så beroende av.
Phibun och hans officerare var nu fria och Phibun drog sig tillbaka från politiken. En av mina källor säger att Pridi först tvingade honom i exil till Frankrike, men inom ett år hade meningsskiljaktigheterna dem emellan minskat så mycket att han återvände till Thailand där han återfick sin titel som fältmarskalk. Phibun slog sig ned på sin "lantegendom", som rent faktiskt var en villa i utkanten av Bangkok! Där fick han besök av en rad politiker och det var uppenbart att Phibun inte var någon politiskt "död" man.
Det har spekulerats en hel del om varför Phibun inte blev dömd som krigsförbrytare. En teori är att medlemmarna av Folkets parti 1932 ingått en pakt om att aldrig skada varandra inbördes. En annan teori är att Pridi i början av 1946 var övertygad om att Phibun var borta från aktiv politik och att det var riskfritt att sätta honom på fri fot. En tredje möjlighet är att Pridi och Phibun arbetade samman i större harmoni än de flesta anade och att Pridi helt enkelt inte betraktade Phibuns handlingar under andra världskriget som kriminella.

Kung Anandas död  

Tidigt i december 1945 hade den unge kungen, Ananda Mahidol, eller Rama VIII återvänt från Schweiz till Siam under folkets jubel. För att fira återkomsten hade tidigare exilpolitiker fått återvända hem till festligheterna. Däribland prins Bovoradej. Det enda som störde harmonin var den ovan omtalade krigsrätten mot Phibun och några av hans vänner.

(Kung Ananda som ung) 

Söndagen den 9 juni 1946 skakades nationen av den unge kungens död. Den 20-årige Ananda hittades skjuten i sin säng. Revolvern, en amerikansk revolver kaliber 45, låg vid sidan av kungen och det hela hade inträffat under ytterst mystiska omständigheter. Först på plats, efter att pagerna hade slagit larm, var kungens mor och prins Bhumibol. Trots att omständigheterna kring hans död aldrig har blivit offentliggjorda tydde allt på att han blivit mördad. Det hela blev ännu mera mystiskt då det dröjde så länge innan den thailändska polisen satte igång sina undersökningar. Palatsets egen läkare som tillkallats konstaterade bara att kungen hade ett skottsår i huvudet. Först då polisen kom till palatset konstaterades det att kungen blivit träffad av en kula i pannan och att projektilen passerat genom huvudet. Kulan hittades i kung Anandas madrass. Ännu mera mystiskt blev det då det första officiella regeringsmeddelandet berättade att kungen dött av en magsjukdom! Ryktena började surra och redan på eftermiddagen blev premiärminister Pridi tvungen att ändra sin förklaring och erkänna att kung Ananda inte dött någon naturlig död. Nu antyddes istället att det handlade om en olyckshändelse. Detta startade i sin tur rykten om självmord. Men det vägrade de flesta thailändare att tro på. Kungen var buddhismens högste beskyddare och kunde inte ha begått den synd, som det enligt buddhismen är, att ta sitt eget liv. Det var för dem majestätsförnärmelse att påstå detta och de menade att det måste vara fråga om mord. Det sägs att kungen strax före sin död hade varit på gott humör och att det planerats att han skulle lämna landet och resa till Washington den 11 juni, för att senare återvända till Schweiz och fortsätta sina studier där. Pridi insåg att befolkningen inte trodde på den officiella förklaringen om kungens död och tillsatte en kommission för att undersöka dödsfallet. Undersökningskommissionen bestod av landets högsta domare, den offentliga åklagaren, bägge parlamentspresidenterna, tre kungliga prinsar, tre höga officerare samt några läkare. Men då kommissionen inledde sina undersökningar var det blodbestänkta lakanet tvättat, det blodindränkta örngottet saknades, och förblev borta, och det enda man fann var kulan i madrassen! Hela den kungliga familjen samt 59 palatsämbetsmän förhördes. De siamesiska och utländska läkarna konstaterade att det inte var fråga om något kamouflerat giftmord. De undersökte skottsåret med mikroskop och använde lik från ett sjukhus i Bangkok för att konstatera på vilket avstånd den dödande kulan hade avfyrats. Men kommissionen kom inte fram till annat än att det kunde röra sig om antingen ett vådaskott, självmord eller mord. En oerhört viktig detalj missade man dock. Först lång tid efter dödsfallet konstaterades det att skottsåret inte hade orsakats av den revolver som låg på kung Anandas säng! Utländska kriminalexperter, som följde saken, chockerades av de otroligt amatörmässiga undersökningarna.
En annan fråga som aldrig fått något tillfredsställande svar är varför Pridi inte från början berättade sanningen, eller i varje fall så mycket av den som han kände till? Det har spekulerats om flera förklaringar till detta. Det talades om en möjlighet att Pridi visste, eller var överbevisad om, att kung Ananda hade begått självmord och därför var tvungen att förhindra att detta kom till offentlig kännedom. En annan möjlighet var att Pridi visste, eller anande, att det var frågan om en olyckshändelse inom familjen och att han därför ville hjälpa kungafamiljen att förhindra att denna hemlighet skulle offentliggöras. Det har spekulerats i om prins Bhumibol skulle ha varit inblandad i denna olyckshändelse. Men han lär ha befunnit sig i en helt annan del av palatset då skotten avlossades. Pridi insåg att kungens död skulle användas politiskt mot hans svaga regering och att Phibun, i spetsen för oppositionen, skulle försöka att utnyttja kungens död för att störta honom. Oppositionen startade mycket riktigt en rykteskampanj som sade att kungen mördats och att det måste vara Pridi Phanomyong som stod bakom mordet. Man framställde Pridi som antirojalistisk och påminde om hur oense Pridi hade varit med kung Prachathipok angående Pridis ekonomiska plan från 1933. Men man glömde förstås att berätta om hans tid som förmyndarregent för den döde kungen. Visserligen var Pridi republikan och hans mål ett republikanskt Thailand, men hans förhållande till kung Ananda hade alltid varit gott och vänskapligt. Pridi var också ansedd för att vara en anständig och idealistisk politiker och det är svårt att tro att han skulle ha gått så långt som till mord för att nå sina mål. Dessutom hade det inte räckt med att bara mörda kung Ananda för att bli av med monarkin, då det stod ytterligare en rad prinsar beredda att överta tronen. En annan möjlig anledning till att Pridi skulle ha ljugit var att han var rädd för att, eller visste att, några fanatiska medarbetare till honom hade planlagt kungamordet som ett led i en förestående republikansk kupp. I så fall kunde han inte avslöja dem eftersom medlemmarna i Folkets Parti förmodligen hade lovat att inte skada varandra inbördes. Ett annat spekulativt rykte berättade att kungens mor hade ett förhållande med sin sons (kungens) privatsekreterare. Kungen skulle ha upptäckt detta och de inblandade skulle då ha mördat honom för att undgå en skandal. Det var allmänt känt att kungamoderns förhållande till många av kungafamiljens medlemmar inte var det allra bästa. Det skall också nämnas att det var allmänt känt att både kung Ananda och hans bror Bhumibol tyckte om att leka med skjutvapen. Kort före sin död hade kungen fått en ny revolver till sin samling av en tidigare OSS-agent, Alexander McDonald. Han hade kommit till Bangkok för att starta den engelskspråkiga tidningen Bangkok Post. Det hade bekräftats att kung Ananda, den morgon han dog, provskjutit med en ny revolver genom sitt sovrumsfönster. Ryktet sade senare att han skulle ha visat den för sin bror och då prins Bhumibol undersökte den skulle ett vådaskott ha brunnit av. Ännu ett rykte menade att någon sinnessjuk person skulle ha smugit sig in i palatset och mördat kungen. Men det är svårt att tänka sig att mördaren skulle ha kunnat undgå upptäckt bland de många hovämbetsmännen som befann sig i närheten av kungens sovgemak. Emellertid fanns det en del som tydde på att flera bland hovets personal inte berättat allt de visste under förhören. Det verkade som om de inte ville eller vågade säga allt. Oppositionen fortsatte att smutskasta Pridi och hans regering. Man påstod att kungamordet var planlagt av män som kände till palatset och hovlivet väl. De medskyldiga hovämbetsmännen skulle ha mutats för att hålla tyst. Hur skulle det annars vara möjligt för mördaren att efter mordet hinna placera kungen och den felaktiga revolvern på sängen så att det såg ut som självmord? Männen bakom allt detta måste vara Pridi och hans lakejer, menade oppositionen. Faktum är att Pridis adjutant, löjtnant Wacharachai Chaisitthiwet วัชรชัย ชัยสิทธิเวช, försvann spårlöst efter kungens död. Han hade enligt flera vittnen iakttagits i kungapalatset den tragiska morgonen. (Du kan läsa mera utförligt om kung Anandas mystiska död i boken "Brief Authority", av den dåvarande amerikanske ambassadören i Thailand, Edwin F. Stanton och i Alexander McDonalds "Bangkok Editor".)
Pridi gjorde nu ett desperat försök med att få stopp på ryktena. Men han begick ett avgörande misstag då han införde presscensur. Detta gav bara oppositionen, Khuang och hans Demokratiska parti i nationalförsamlingen, ännu flera angreppsmöjligheter. Man sa att presscensuren var ytterligare bevis på att Pridi försökte att dölja sanningen för folket. Resultatet blev att Pridi avgick i augusti 1946.

(Pridi) 

Kung Rama IX (Bhumibol Adulyadej) (1946- )  

I augusti 1946 återvände den 18-årige Bhumibol Adulyadej, som nyutnämnd kung, med flyg till Europa och Schweiz. Officiellt för att fortsätta sina studier.   

Phibuns återkomst 

Pridi hade faktiskt önskat att avgå tidigare, men hade övertalats att stanna på sin post. Som skäl till Pridis avgång angavs hans dåliga hälsa och han begav sig utomlands. Men innan han lämnade landet lyckades han få installerat en av sitt partis medlemmar på premiärministerposten. Oppositionen kunde nu inte längre använda kungens död som propaganda mot regeringschefen. Men de obesvarade frågorna runt kungens död kunde inte undgå att lägga ett mörkt moln över den nya regimen. Amiral Luang Thamrongnawasawat (förkortas ofta till Thamrong ธำรง) blev ny premiärminister den 23 augusti 1946. Han hade fått smeknamnet "den Gyllene Tungan" på grund av sin vältalighet. Han var emellertid en svag regeringschef och hans regering fick öknamnet "Buick-regeringen";. Detta då alla ministrarna fick varsin ny amerikansk personbil av detta märke, i ett läge då landets valutasituation i det närmaste var katastrofal. Thamrong blev emellertid, inte helt oväntat, väldigt populär bland nationalförsamlingens medlemmar. Detta berodde till stor del på att han blundade för den uppenbara korruptionen och medlemmarnas ibland ljusskygga verksamheter. Det förekom t.ex. utbredd smuggling av ris och missbruk av offentliga medel. Trots detta inträffade det väldigt få gånger, under Thamrongs tid som regeringschef, att någon av hans regeringsämbetsmän arresterades eller ställdes inför rätta. Detta gav naturligtvis regeringen dåligt rykte och rykten om en förestående kupp började cirkulera. Då rapporterna om rissmuggling och andra skandaler, som involverade kinesiska köpmän, blev allt vanligare under 1946 och år 1947 slog den tidigare omtalade rädslan för kineserna över i öppen fientlighet och några bedömare menar att dessa korrupta kinesiska handelsmän indirekt banade vägen för Phibuns återkomst. Fyllnadsvalen till den utökade nationalförsamlingen i augusti 1946 (under den nya författningen) försvagade Pridis parti och de hade nu bara en svag majoritet som tidigt 1947 försvunnit helt, då avhoppare lämnade partiet för att sälla sig till oppositionen. Det utbröt kaos och det förvärrades ännu mer då ett antal politiker blev mördade. Under tiden hade Pridi återvänt från sin utlandsvistelse ivrig att visa sitt stöd för den antikoloniala nationalismen i Sydostasien. Efter att holländarna börjat genomföra militära aktioner mot de indonesiska nationalisterna 1947 kallade Pridi till en konferens i Bangkok. Här skapades det s.k. Southeast Asia League i september 1947. I konferensen deltog Pridis egna anhängare samt exilledare för nationalisterna i grannländerna. På hösten 1947 hade Pridis antikolonialistiska politik blivit tydlig. Från krigets sista år hade de Fria Thaierna arbetat intimt tillsammans med anti-franska och anti-japanska grupper i Kambodja, Laos och Vietnam och dessa förbindelser hade fördjupats då Pridi kom till makten efter krigets slut. År 1947 hade de indonesiska, laotiska och vietnamesiska nationaliströrelserna informations- och värvningskontor i Bangkok och det fanns t.o.m. en organisation för monseparatister. Många och speciellt militären trodde att Pridi hade förbindelser med kommunister. Det spreds en rad rykten såsom att; Pridi höll på att skapa en siamesisk republik som en hörnsten i en Sydostasiatisk union. Det påstods att order via radio hade uppsnappats och att man hittat dokument som visade på denna plan, att agenter var på väg från Schweiz för att mörda kung Bhumibol och att en vapengömma, där ryska vapen ingick, hade upptäckts hemma hos en av Thamrongs ministrar och att vapnen var avsedda för en kommunistisk revolution.
En ytterst välplanerad och oblodig statskupp genomfördes på natten den 8 november 1947. Det är svårt att avgöra om armén genomförde kuppen av fruktan för den påstådda omstörtande verksamhet eller över, som man sade, för att återupprätta ordningen som en vacklande svag civil demokratisk regering inte klarade av. Männen bakom kuppen var relativt okända och man behövde en nationell populär ledare och därför vände de sig till Phibun. Ledare för kuppen var general Phin Choonhavan, hans svärson översten och polisgeneral Phao Sriyanond (Phao Siyanon) เผ่า ศรียานนท์, flygmarskalk Luang Katsongkhram หลวงกาจสงคราม och general Sarit Thanarat สฤษดิ์ ธนะรัชต์, som då var kommendant över Bangkokområdet. Ingen av dessa personer hade varit med om kuppen 1932. Det var naturligt att vända sig till Phibun, då han var populär hos de militära styrkorna. Phibun accepterade att stödja kuppmakarna, men ville inte själv ta plats i regeringen. Men rent faktiskt påbörjade nu Phibun sin politiska återkomst, men han valde klokt nog att hålla sig i bakgrunden, som de väpnade styrkornas överbefälhavare. En alltför snabb come back av Phibun eller andra höga militärer kunde lätt ha orsakat internationella komplikationer. Folket hade kanske heller inte hunnit glömma att Phibun varit en hård diktator.

(Sarit Thanarat) 

Kuppmakarna utfärdade en häktningsorder mot Pridi, för att anklaga honom för delaktighet i mordet på kung Ananda. Pridi blev emellertid varnad och den nya regeringen var bara tio dagar gammal när han i sista ögonblicket lyckades fly ut ur landet. Detta med amerikansk och brittisk hjälp, som tack för hjälpen under kriget. Därefter sökte han skydd hos engelsmännen i Singapore där han beviljades politisk asyl, men efter detta fick han inte längre någon hjälp. Märkligt nog bad inte Pridi sina anhängare att bekämpa den nya regeringen. Han fortsatte därefter till Kina, som Siam vid den här tiden inte hade diplomatiska förbindelser med. Thamrong och andra ledare från den gamla civila regeringen lyckades också fly, medan några fängslades.
Som anledning till kuppen angav kuppledarna den tidigare regeringens misslyckande med att stoppa inflationen och korruptionen, att regeringen hemlighållit de korrekta omständigheterna kring kung Anandas död och att de civila i regeringen försvagat de militära styrkorna och därmed öppnat vägen för kommunismen. Dessutom anklagades Pridi för de ovan nämnda planerna om att göra Thailand till en hörnsten i en sydostasiatisk union och för att arbeta mot ett närmande till Sovjetunionen.  En tillfällig författning antogs och val utlovades inom tre månader medan en permanent författning skulle utarbetas. Anmärkningsvärt var att flottan inte deltagit i denna s.k. novemberkuppen, men de hade heller inte motsatt sig den. Pridis anhängare blev effektivt utrensade och kuppmakarna spred rykten om att de lyckats stoppa både ett kommunistiskt och ett republikanskt försök att ta makten i landet. En av Phibuns närmaste medarbetare höll faktiskt en presskonferens där han förklarade att Pridi hade planerat att avskaffa det författningsmässiga kungahuset och göra Thailand till en republik, med sig själv som statsöverhuvud.  Man påstod också att det nu med säkerhet kunde sägas vem som mördat kung Ananda. Pridis tidigare adjutant, löjtnant Wacharachai, utpekades som mördaren och han skulle ha bevisat sin skuld i och med sin flykt ut ur landet. Tre andra personer utpekades som medskyldiga; Kung Anandas tidigare privatsekreterare Chaliew Prathumrot (Chaliao Pathumrot) เฉลียว ปทุมรส och två kungliga pager But Patamasirin (But Patthamasirin) บุศย์ ปัทมศิริน och Chit Singhaseni ชิต สิงหเสนี, som hade haft vakten den morgon kungen dog. 

(Chit, But och Chaliew)

Komplotten mot kungahuset skulle ha startat med mordet på kungen och det sades på presskonferensen att lejda mördare hade anlitats för att också mörda kung Bhumibol. De tre hovämbetsmännen Chaliew, But och Chit arresterades och Phibun sade att allt nu skulle bli ordentligt uppklarat. Det tillsattes en speciell domstol som skulle försöka komma till klarhet om kungamordet. Rättsförfarandet blev långdraget och vittnesmålen var mycket motstridiga. Den ene justitieministern efter den andre avgick och polisdirektörer och offentliga åklagare gick i kloster. Det verkade som om ingen riktigt vågade att ha med saken att göra. Dessförinnan hade Pridi hållit ett radiotal i Singapore i vilket han bl.a. stämplade Phibuns beskyllningar som politisk smutskastning. Många anhängare till Pridi försvarade sin ledare och sade att endast den man som verkligen kunde dra nytta av kungamordet kunde vara den skyldige; nämligen Phibun själv. Först i oktober 1954 kom domstolens dom och kungens privatsekreterare och de två pagerna dömdes till döden, som medskyldiga till kungamordet, och de avrättades utan egentliga bevis den 17 februari 1955. Det hela var mera en politisk än en juridisk dom och mysteriet kring kung Anandas död har aldrig blivit löst. Phibun bad sin tidigare minister från krigstiden, Khuang Abhaiwongse, att åter bli premiärminister. Khuang och hans Demokratiska Parti var liksom kuppmakarna angelägna om att bli av med Thamrongs korrupta regering och de hade heller ingen respekt för Pridi efter kung Anandas död. Men Khuang sympatiserade inte med kuppmakarnas metoder och var först ovillig att ställa upp för dem. Men då Phibun lovade att inte blanda sig i Khuangs administration accepterade han posten som premiärminister den 10 november 1947.
Kuppen i november 1947 hälsades faktiskt med glädje bland stora delar av befolkningen. Armén var naturligtvis lycklig efter nästan fyra år i en tillbakadragen roll. Men också de lägre klasserna och rojalisterna var glada. De lägre klasserna hoppades på ett bättre styre, eftersom Thamrongregimen inte uträttat något till glädje för dem. Rojalisterna, som såg Pridi som en ärkefiende till monarkin, hälsade med glädje de nya tongångarna från den man som faktiskt varit med vid kuppen 1932. De utlovade allmänna valen hölls den 29 januari 1948 och det blev liksom tidigare ett lågt valdeltagande. Khuangs Demokratiska Parti fick en liten majoritet i nationalförsamlingens underhus, medan militärpartiet Thammathipat พรรคธรรมาธิปัตย์ gjorde ett dåligt val. Khuang fick nu möjlighet att regera på grundlag av en parlamentariskt vald majoritet och då Khuangs presenterade sin nya regering tillsammans med ett reformprogram i februari 1948 fick han ett överväldigande stöd i den nya nationalförsamlingen. Armén och polisen hade börjat rensa bort vänsterfolk, vilket i praktiken innebar att man jagade gamla Pridianhängare, aktivister från de Fria Thaierna och slutligen också oppositionspolitiker. Speciellt handlade det om oppositionspolitiker från nordöst. Flera av dessa inklusive Tiang Sirikhan เตียง ศิริขันธ์ och Thong-in Phuriphat ทองอินทร์ ภูริพัฒน์ arresterades 1948 och anklagades för planer om att separera nordöstra delen av landet från Thailand, som sedan skulle införlivas i ett kommunistdominerat Indokina. Men förmodligen var det bara en handfull politiker och aktivister från de Fria Thaierna som stod bakom dessa idéer. I mars 1949 blev Thong-in och två andra skjutna till döds ”då de försökte fly” från polisen och samma öde drabbade Tiang i slutet av 1952.
Då var utvecklingen i de sydliga malajprovinserna betydligt allvarligare. Phibuns försök att tvinga på folket nya seder och bruk i slutet av andra världskriget och att ersätta islamsk lag med den siamesiska hade orsakat kraftfullt motstånd med starkt folkligt stöd. Khuang- och Thamrongregeringarna hade lättat på kraven, men det uppstod nya problem med utbildningspolitiken, som främst riktat sig mot kineserna, då man förbjöd undervisning på malay. Malajerna kände sig som undersåtar till en främmande kolonial makt och i augusti 1947 gav de regeringen en lista med krav på regionalt självstyre inom administrationen, utbildningsväsendet, skatteväsendet, religionen, språket och rättsväsendet. Thamrongs regering hade svarat med att lova dem ett hänsynsfullt övervägande av deras krav. Men Phibuns svar, då han kom till makten, var att arrestera och fängsla de viktigaste malajledarna i fyra provinser och förbjuda malajiska och islamiska organisationer. I april 1948 utbröt upprorisk verksamhet i stor skala i söder som slogs ner av regeringsstyrkor med massivt våld, där flygbombningar ingick. I Malaya började en kraftfull kommunistisk gerilla slå till mot den brittiska Malayaregimen i mitten på 1948 och sympatin med bröderna på andra sidan gränsen var stor. Gerillan fanns i gränsområdet mellan Malaya och Thailand och Phibun var beredd att samarbeta med britterna i Malaya, mot de kommunister som använde thailändskt område som tillflykt i sitt gerillakrig mot britterna. Detta resulterade i att det snart fanns stora militära styrkor i regionen, med västerländskt stöd.
Om Khuang trodde att han kunde styra landet med hjälp av en parlamentarisk majoritet så trodde han fel. Kuppmakarna från november 1947 ville inte utan vidare ge avkall på makten och den 6 april 1948 fick Khuang besök av fyra arméofficerare som gav honom rådet att omedelbart avgå. Efter att ha rådfört sig med sin regering och insett att han inte hade något stöd att vänta från militären avgick han därför den 8 april. Kuppmakarna bad nu Phibun om att ta över premiärministerposten, vilket han också gjorde den 8 april. 
Den första reaktionen från Washington och London, efter novemberkuppen 1947, var ett fördömande av kuppen och speciellt att Phibun återigen gjorts rumsren. Inte ens valet av Khuang som premiärminister hade tillfredsställt Washington och London. USA intog en kylig hållning till Thailand och ett övervägande om att ge Thailand ekonomisk hjälp blev bordlagt. Men i maj [1] 1948, då nationalförsamlingen gav Phibun sitt stöd i en förtroendeomröstning, erkände USA det nya styret. Phibuns ovan omtalade samarbete med britterna vid gränsen till Malaya medverkade säkert också till att britterna erkände Phibuns regering. Att USA och Storbritannien erkände Phibuns uppenbara antidemokratiska regering måste ses i förhållande till det spända läget i världen som rådde vid denna tid. I öster hotade det kommunistiska Vietminh fransmännens besittningar i Indokina, i det nyligen självständiga Burma och i Malaya fanns en livlig kommunistisk gerillaverksamhet, i Indonesien hotade nationalisterna det holländska styret och i norr utvidgade Kina sin kontroll över det asiatiska fastlandet. Dessutom pågick det kalla kriget i Europa och kommunisterna hade tagit makten i Tjeckoslovakien i februari. Det kalla kriget var därför bidragande till USA:s och Storbritanniens erkännande av Phibuns regering. Phibun hade på två år gjort en helomvändning från sina projapanska fascistiska idéer till att bli en militant västvänlig antikommunist.   

Förhållandet till Kina och den kinesiska minoriteten  

Angående Kina så fruktade thailändarna inte bara ett stort kraftfullt kommunistiskt Kina som granne, utan var också oroade över att det stora antalet kinesiska invandrare kunde tänkas bli attraherade av det nya styret i Kina och bli en inre fara för Thailand. Redan före Phibuns återkomst hade kineserna i Thailand visat sympati för kommunisterna i deras kamp mot nationalisterna. Många kinesiska lärare och medlemmar i kinesiskt dominerade fackföreningar sympatiserade med Kommunistkina och det dök upp mer och mer kommunistisk propaganda i den kinesiska pressen. Phibuns återkomst betydde inte bara en ändring av utrikespolitiken utan också nytt politiskt förtryck av kineserna i landet. Detta hade Phibun som bekant sysslat med tidigare. Phibun lät generalen och polischefen Phao Sriyanond sköta denna ljusskygga verksamhet. Phibuns förtryck var inte bara riktad mot kommunistinflytandet bland kineserna, men också emot den kinesiska minoriteten som sådan. Phibuns nya politik drabbade därför kommunist- som kuomintangsympatisörer lika hårt och flera hundra kineser  arresterades. En regeringsstödd arbetarorganisation bildades för att konkurrera med kinesiska arbetare och den kinesiska pressen varnades för att skriva något regeringsfientligt. Trots att invandringskvoten på 10 000 personer om året redan hade sänkts något av Thamrongregeringen gick Phibun ännu längre och fastsatte den nya gränsen till 200 om året, vilket var den gräns som gällde för andra nationaliteter. Strax efter att Kommunistkina proklamerat sin seger över nationalisterna den 1 oktober 1949 varnade Phibun kineserna i Thailand att engagera sig politiskt på någon av sidorna. De skulle inte glömma bort att de levde som gäster i Thailand och regimen skulle inte tolerera lagbrott. Han påminde dem om att Thailand inte hade erkänt den nya regimen i Kina och att det därför inte var passande att flagga med den kinesiska röda flaggan. I januari 1950 kom en skarp attack från Radio Peking mot Phibun med krav om att den antikinesiska politiken skulle upphöra. I Kina startades en massrörelse för att hjälpa sina undertryckta kamrater i Thailand och detta gjorde uppenbart så starkt intryck på Phibun att han modererade sin politik mot Kommunistkina. År 1950 var Phibun och andra regeringsledare överbevisade om att Kina var ett hot mot alla Sydostasiens länder, men det rådde oenighet om hur man bäst skulle tackla problemet. Phibun var mera anhängare av en allians med västerländska makter än att föra en neutralitetspolitik. Men han var inte beredd på att gå med i en antikommunistisk allians, innan han visste om den skulle få uppbackning av USA.

Försöken att störta Phibun 

Perioden från maj 1948 till januari 1952 var en politiskt ostabil tid med åtta försök att störta kuppmakarna från 1947.  Under sitt första år vid makten fick Phibun klara av två militära utmaningar mot hans maktposition. Den första kom i oktober 1948 då generalmajor Net Khemayothin เนตร เขมะโยธิน och ett antal högt rankade officerare planerade en kupp. Men planerna läckte ut och sextio personer arresterades. Men det skulle snart komma ett långt allvarligare hot mot honom.
Under den första veckan av februari 1949 hade Pridi återvänt från Kommunistkina ombord på en båt lastad med vapen och med en nyodlad mustasch som förklädnad. När Phibun förstod att Pridi menade allvar hade han snabbt gått ut och kallat honom sin ”vän” i radio. Därefter erbjöd han honom en plats i regeringen, vilket Pridi dock avslog. 
Den 26 februari 1949 påbörjade Pridi, med stöd av flottan och marinen, sitt försök att återfå makten genom att störta militärregeringen och installera en civil regering. Men kupplanen var dåligt organiserad och efter tre dagars strider med flera hundra offer, varav många civila, krossades kuppförsöket av lojala arméstyrkor och polis. Pridi gjorde ett misstag då han ockuperade det kungliga palatset och gjorde det till sina väpnade styrkors huvudkvarter. Detta tillsammans med det stora våldsanvändandet innebar en stor prestigeförlust för både Pridi personligen och för flottan. Pridi lyckades ännu en gång fly och återvände till Kina där han gjorde sig till talesman för rörelsen ”Ett Fritt Thailand”. Faktum är att Pridi aldrig mer skulle återse Thailand och han stannade i Kina ända till preskriptionstiden på 20 år löpte ut och efter 21 år i exil i Kina flyttade han till Frankrike. Trots sin landsflykt blev Pridi något av en idol för radikala studenter. Han hade grundat Thammasatuniversitetet 1934, som längre fram blev en plantskola för en studentrörelse som var missnöjd med nationens långsamma utveckling mot demokrati. Angående kung Anandas död fortsatte Pridi att svära sig fri från anklagelserna mot honom för delaktighet. Så sent som 1978 sade Pridi; “Ända från den dagen då jag hörde om kungens död fram till högsta domstolens dom har jag uppriktigt trott att kungen dog i en olycka orsakad av honom själv och det finns många uppriktiga skäl att tro att det var så”. Pridi avled i en förort till Paris den 2 maj 1983, nio dagar innan han skulle ha fyllt 83 år. På hans familjs begäran tillät man att Pridis aska fick spridas i havet utanför Bangkok.
Följden av kuppförsöket blev bara att Phibuns hårda nävar kändes ännu mera berättigade och han lade heller inte fingrarna emellan i sin jakt på dissidenter och rivaler. Polisens makt missbrukades flitigt och godtyckliga arrestrationer, tortyr och t.o.m. mord förekom. Kritiska tidningsredaktörer blev misshandlade av utsända våldsmän. Phibun lyckades ändå bevara en fasad av författningsmässig demokrati och Thailand fick omfattande ekonomisk och militär hjälp från USA och annat utländskt bistånd. 
Det demokratiska partiet som bildats 1945 fortsatte att dominera thailändsk politik och partiet utarbetade och lade fram en ny författning den 23 mars 1949 istället för den provisoriska författningen från 1947. Enligt denna skulle senaten till fullo utses av kungen, monarkins makt skulle öka och den gav också senaten mandat att fördröja lagförslag. Militären kunde därmed inte diktera sammansättningen i senaten och Phibun fick lita till andra sätt för att säkra sin kontroll. Då det i juni 1949 hölls val till de nya platserna i parlamentet påstås det att hans regering var inblandad i valfusk. Regeringen skall ha finansierat ett regeringsvänligt parti som vann nästan alla nya platser, vilket gav Phibun majoritet i representanthuset. Denna majoritet utökade han till sedan till 75 av 121 platser genom gåvor och speciella förmåner. Han kunde dock inte göra så mycket åt senaten och hans egen ställning i militären var inte heller helt säkrad ännu. Siam ändrade nu återigen namn till Thailand, vilket proklamerades officiellt den 11 maj 1949.

Mellan kommunisthotet och väst 

Då Filippinerna sommaren 1949 föreslog bildandet av en antikommunistisk front med Thailand, Sydkorea och Nationalistskina som medlemmar, svarade Phibun att han bara var intresserad av detta om andra oberoende asiatiska länder också gick med och USA gav materiellt stöd. År 1949, efter nationalisternas fall i Kina, hade USA emellertid ännu inte beslutat sig för vilken politik man skulle föra i området. Trots att Storbritannien och Frankrike fortsatte att bekämpa kommunismen i Malaya och Indokina fastslog de thailändska ledarna att det skulle vara svårt att motsätta sig den växande kommunismen i Sydostasien, utan USA:s hjälp. Den thailändska regeringen avvaktade nu för att se hur USA skulle reagera på denna invit.  Gentemot fransmännen i Indokina var Phibun mera försiktig. Han fortsatte ännu en tid med att stödja nationaliströrelserna i Laos, Kambodja och Vietnam och försökte inte förhindra vapensmugglingen över Mekongfloden. Men detta skall ses med bakgrund i det hat som fanns mot fransmännen efter kriget. Dessutom höll Phibun det inte för otänkbart att Vietminh under Ho Chi Minh kunde besegra fransmännen och ansåg det klokt att inte motarbeta dem. I varje fall inte innan man visste om USA och Storbritannien stod beredda på att stödja fransmännen i kriget. Redan i januari 1950 förhandlade USA med Phibun i Bangkok om stöd för västmakternas politik i Asien och då först och främst politiken gentemot Kina och Indokina. Tidigt samma år klarnade situationen i Asien och den thailändska regeringen beslöt sig för att stödja västmakterna och deras försök att bromsa kommunismens framträngande. De thailändska ledarna var överbevisade om att Kommunistkina skulle föra en fientlig politik mot Phibuns Thailand. Dessutom räknade man med att kineserna skulle ge militärhjälp till de vietnamesiska och laotiska kommunisterna. Dessa i sin tur skulle vara redo att hjälpa separatisterna i nordöstra Thailand och utnyttja de vietnamesiska flyktingarna i Thailand till undergrävande verksamhet.
Det framgick tydligt 1950 att USA inte stillatigande skulle finna sig i att kommunismen bredde ut sig i området. Phibun menade därför att en västvänlig politik skulle accepteras av de flesta thailändare, speciellt om den medförde ekonomisk och militär hjälp till landet. Men det fanns röster som var emot en sådan politik och som menade att det var bäst för Thailand att inte engagera sig så ensidigt, innan man visste hur det hela skulle utveckla sig. I februari 1950 var kriget i Indokina i fokus. Fransmännens försök att skapa ett "fritt" Vietnam blev en viktig faktor i den amerikanska utrikespolitiken. I mitten av februari hölls en konferens med amerikanska ambassadörer från Fjärran Östern i Bangkok. Ledare för mötet var Philip Jessup. Gruppen diskuterade Kommunistkinas inflytande i Sydostasien och de åtgärder man kunde vidta för att hindra kommunismen från att få fäste i området. Man skulle bistå med teknisk hjälp till området för att höja levnadsstandarden, sjukdomar skulle bekämpas och man skulle ge militärhjälp för att bekämpa den undergrävande verksamheten.  Ambassadör Jessup konfererade vid denna tid med premiärminister Phibun och andra medlemmar av regeringen och bad dem om att erkänna det nya oberoende Vietnam, under ledning av kejsare Bao Dai, som USA och Storbritannien nyligen erkänt. Denna fråga orsakade en splittring i den thailändska regeringen. Phibun och de militära ledarna ville erkänna Bao Dai-styret, medan utrikesminister Phot Sarasin พจน์ สารสิน starkt motsatte sig detta då han menade att Bao Dai inte hade folkets stöd. Han menade att man skulle avvakta och bida sin tid, innan man tog ett så viktigt beslut. 

(Phot Sarasin)

Phibun däremot ville ha USA:s beskydd och militärhjälp, som han menade skulle bli belöningen för en västvänlig politik. Efter några dagars diskussion inom regeringen beslöts det att Phibun skulle få avgöra frågan och den 28 februari erkände Thailand Bao Dai-styret och de nyligen bildade regeringarna i Laos och Kambodja. Dagen efter avgick Phot Sarasin. Phibuns beslut orsakade stort missnöje i kommunistblocket och i flera neutrala länder. Också i Thailand uttryckte många sin irritation och de menade att Thailand nu blivit en marionett till USA. Härefter isolerades den vietnamesiska minoriteten i landet och man försökte få stoppa Vietminhpropagandan i Bangkok. I april 1950 fick Thailand 10 miljoner dollar i militärhjälp från USA och både Storbritannien och Frankrike efterskänkte sina tidigare krigsskadeståndsanspråk. I september 1950 undertecknades en överenskomst om ekonomiskt och tekniskt arbete mellan USA och Thailand och i oktober skrev man under en överenskomst om militär assistans. I juli hade man avtalat ett utbildningsutväxlingsprogram (Fullbrightavtalet) och thailändska studenter reste till USA på stipendier och amerikanska professorer kom till Thailand för att undervisa. 

Kung Bhumibols hemkomst 

Tidigt 1950 återvände den 22-årige kung Bhumibol till Thailand. Han hade då förlovat sig med Mom Ratchawong Sirikit Kitiyakara หม่อมราชวงศ์ สิริกิติ์ กิติยากร. Kungen och Sirikit gifte sig den 28 april och Sirikit blev Thailands drottning. Den 5 maj blev Rama IX officiellt krönt.

Koumintang i Burma - Thailand under Koreakriget 

Chiang Kaisheks Koumintang (KMT) hade retirerat till Taiwan 1949 efter nederlaget till Mao Zedong och hans kommuniststyrkor. Men det förekom fortfarande strider i Yunnan och andra avlägsna områden i Kina. Mao hade som tidigare omtalat proklamerat sin seger den 1 oktober 1949 i Beijing men staden Kunming, som var Yunnans provinshuvudstad , föll först i december 1949. De överlevande KMT-styrkorna flydde längre söderut mot Burma och Franska Indokina för att etablera ett huvudkvarter i de isolerade dalarna i södra Yunnan, nära gränsen till Laos. Härifrån var det tänkt att de skulle fortsätta sina försök att återta Kina. Men kommunisterna hann dit först och KMT tvingades istället fly in över gränsen till Burma. För att försöka undgå de burmesiska myndigheterna slog de sig ned nära gränsen till Laos och Thailand. Men burmeserna blev snart medveten om denna främmande armé på sitt territorium och påbörjade en offensiv mot dem. KMT retirerade i sydvästlig riktning utmed gränsen mellan Thailand och Burma och tog över en liten stad vid namn Mong Hsat på den burmesiska sidan av gränsen. Denna stad ligger strax norr om Fang och Tha Ton ท่าตอน i Thailand. 
Dessa händelser inträffade samtidigt med att Koreakriget bröt ut i juni 1950. Koreas president Syngman Rhee och hans antikommunistiska regim hade skapat vänliga relationer med Taiwan och en plan om att skapa en andra front mot Kina i Yunnan började diskuteras. General Douglas MacArthur, som var kommendant för FN-styrkorna i Korea, motsatte sig inte denna idé och 1951 skickades amerikanska arméingenjörer till Mong Hsat för att förbättra den lilla landningsbanan som fanns där. I slutet av 1951 hade den hemliga KMT-armén, som kommenderades av general Li Mi, vuxit till 6 000 man. Antalet växte hela tiden med hjälp av lokala krigsherrar och opiumhandlare. Handelsmän hade börjat sälja vapen, istället för det traditionella riset, till olika etniska grupper som bekämpade den burmesiska regeringen och tog betalt för dessa med opium. Denna byteshandel gjorde att områdets opiumskördar snart ökade trettiofallt. Handelsmännen sökte sig därför till KMT och det skydd som de kunde ge dem och de fruktade säkert också att en kommunistisk seger kunde bli slutet för deras lukrativa handel. Därför hade KMT:s styrkor snart vuxit till ca. 12 000 man.
Mellan 1951 and 1953 gjorde KMT sju misslyckade försök att invadera Yunnan. Burma klagade till FN:s generalförsamling om KMT:s närvaro i landet och resolutioner krävde att KMT skulle lämna Burma. I maj 1954 hade USA och Taiwan flygevakuerat mer än 6 000 man via norra Thailand, men tusentals blev ändå kvar i Burma. Därför bad burmeserna Beijing om hjälp och 1961 svepte en 20 000 man stark kinesisk styrka ner mot de återstående KMT-styrkorna och de som hann undan flydde in i Thailand där en del blev kvar. Dessa KMT-soldater användes i början för att patrullera den thailändska gränsen och till gengäld fick de inofficiellt tillstånd att fortsätta sin handel över gränsen med vilka varor de ville och här ingick naturligtvis opium.  
Då Korea-kriget (1950-1953) bröt ut gick Thailand med på USA:s och FN:s sida och blev därmed den första asiatiska nationen som sände trupper till Korea. Den thailändska regeringen blev en av de första som reagerade på FN:s försök att få hjälp i Korea. Phibun erbjöd 20 000 ton ris och flera tusen soldater, som skulle kämpa sida vid sida med britter och amerikaner och andra FN-länder. Genom sitt erbjudande ansåg Phibun att Thailand hade rätt till stöd från de deltagande länderna om Thailand själv längre fram skulle behöva hjälp med sitt eget försvar. Fram till juni 1950 hade det funnits en tydlig opposition mot militärhjälp från väst då man fruktade repressalier från de kommunistiska länderna men efter Korea-krigets utbrott avtog emellertid denna rädsla och oppositionen var liten mot USA:s träning och utrustning av den thailändska armén. Fortfarande hade överenskommelsen om militär assistans inte resulterat i annat än utrustning och träning av den thailändska armén. Det hade klargjorts då överenskommelsen skrevs under i oktober 1950 att varken USA eller Thailand strävade efter en militärallians eller baser och att USA hade agerat efter en begäran från den thailändska regeringen om militärhjälp. Detta uttalande av USA:s ambassadör visade att USA inte var berett att ge Thailand någon militär garanti, trots Phibuns och andra ledares önskan om detta. Korea-kriget ändrade heller inte på USA:s inställning i denna fråga, men en ström av utländsk hjälp och bidrag från FN följde i kölvattnet på Thailands deltagande i Koreakriget. I slutet av 1950 hade Phibun stärkt sin position i den thailändska politiken. Men efter hand som Koreakriget (1950-1953) fortsatte 1951 och FN-styrkorna drevs tillbaka av Kommunistkinas styrkor började oppositionen mot Phibuns politik att växa.  

”Manhattankuppen” (1951) 

Den 27 januari 1950 avslöjade och krossade Phibun ytterligare en sammansvärjning av arméofficerare under ledning av generallöjtnant Luang Katsongkhram, som varit en av de ledande figurerna i novemberkuppen 1947. Den 8 mars 1951 upptäcktes ännu en komplott. Denna gång av flottan under ledning av amiral Thahan Kamhiram. Ett antal arrestrationer gjordes, men Thahan själv lyckades gå under jorden.
Mindre än fyra månader senare var det dags igen. Fredagen den 29 juni 1951 gjorde flottan och marinen ett sista desperat försök att störta Phibun. Phibun deltog i en invigningsceremoni av ett fartyg vid namn Manhattan แมนฮัตตัน, som USA skänkt som del i en utökad ekonomisk och militär hjälp. Phibun hade just lagt blommor i båtens för då en grupp beväpnade officerare från flottan, som var lojala mot Pridi, ledda av Manas Charupa (Manat Charupha) มนัส จารุภา gick ombord på Manhattan. Phibun och hans följeslagare omringades och kuppmännen sade att de kommit för att “arrestera premiärministern”. Manas rådde Phibun att följa med frivilligt utan protester, vilket han och hans livvakter åtlydde. Phibun fördes i land och därefter till en mindre båt som förde honom över floden mot Thonburisidan och den kungliga flottbasen där. Den enda episod som inträffade under själva kidnappningen var att två skott råkat avfyras av en nervös vaktpost. Men det skulle snart bli betydligt värre. Kidnappningen hade ägt rum inför en stor samling chockade diplomater. Phibun placerades som gisslan ombord på den 2 500 ton tunga kanonbåten HMS Si Ayutthaya. Under några timmar försökte officerare från flottan förhandla med armén och polisen om regeringens avgång och bildandet av en ny regering, men förhandlingarna bröt snart samman. Lördag eftermiddag den 30 juni fanns kuppmännen och deras styrkor vid basen i Thonburi, i radiostationen på Thanon Witthayu ถนนวิทยุ (Wireless Road) på Bangkoksidan och i området vid kungens palats. Kuppledarna kallade sig i sina radioutsändelser för Rädda Nationen-gruppen. Ledarna uppgavs vara generallöjtnant Luang Katsongkhram, amiral Chalit Kulkamthorn (Chalit Kunkamthon) ชลิต กุลกำม์ธร, som var flottans högste ledare vid den här tiden, och många högt rankade officerare i den kungliga thailändska flottan. Rädda Nationen-gruppen sade att kuppen genomförts för att få bort oönskade element från regeringen.  Mindre lokala strider pågick hela natten till söndagen, men de tilltog i intensitet på söndagsmorgonen. Under söndagen utkämpades hårda strider mellan den gamla regeringens sympatisörer, i samarbete med armén och polisen, mot flottan och marinen.  Detta var de värsta våldsamheter som Bangkok någonsin skådat och under de två första dagarna var det osäkert hur striderna skulle sluta. Men då flygvapnet gick in aktivt på Phibuns sida fick denne övertaget. Nya plan som man hade fått i militärhjälp av USA användes för anfall på flottans fartyg och installationer. Men flottan besvarade elden från sina fartyg i Chaophrayafloden. Fartyget där Phibun satt fången träffades av artilleri och bomber och övergavs av besättningen. Även Phibuns vakter flydde, men tre sjömän hjälpte Phibun att fly. Han hoppade överbord och simmade tvärs över floden från Thonburi till Bangkok alltmedan HMS Si Ayutthaya höll på att sjunka. Han lyckades ta sig till vänligt sinnade styrkor och höll ett radiotal där han uppmanade flottan att upphöra med striderna. Kuppförsöket slutade kort tid efter detta, men det hade kostat 1 200 döda och 1 800 sårade soldater och 603 döda och omkring 400 skadade civila. Siffrorna varierar i olika källor. Armén och polisen hade avgått med segern och flottans makt var nu ett avslutat kapitel. En del valde att fly landet för att undgå den arresteringsvåg som inleddes efter kuppförsöket. 700 misstänkta arresterades och omkring 200 hamnade inför domstol. Bland dessa fanns omkring 70 höga marinofficerare, inklusive Manas Charupa, som valt att inte fly. Han fängslades liksom de flesta av sina kollegor, men de skulle senare friges i en allmän amnesti. Manas skrev senare en bok om kidnappningen. Han skriver att det första som premiärminister Phibun frågade honom, då de var ensamma på Si Ayutthaya, var om kommunister var inblandade i kuppen, vilket Manas svarade nekande på. Phibun skall ha fortsatt att fråga om Pridi var inblandad, vilket Manas återigen svarade nej på. Phibun skall då ha frågat vem som då låg bakom. Manas svarade att det bara var en grupp unga män och att kuppen finansierades från deras egna löner. Han skall ha förklarat för Phibun att han just då bara hade 200 baht i sin ficka. Flottans styrka vingklipptes till en fjärdedel av sin tidigare styrka och det företogs många arrestrationer och bland de arresterade fanns det 50 studenter från Thammasatuniversitetet som anklagades för att ha kommunistiska sympatier. 

Phao Sriyanond och Sarit Thanarat 

Året 1951 blev en vändpunkt på många sätt. Manhattan-kuppens misslyckande banade vägen till makten för två av Phibuns huvudrivaler från kuppen 1947. Dessa två var generalmajor Phao Sriyanond och generalmajor Sarit Thanarat. Phao blev generaldirektör för polisdepartementet, vars verksamhet var lika militär som polisiär, och generalmajor Sarit var kommendant för första armén i Bangkok. Sarit blev också snart vice försvarsminister. Phibun fick sitta kvar på nåder medan de två rivalerna byggde upp sina politiska organisationer och gradvis förlorade Phibun allt mera av sin makt. Den generation av intellektuella som utestängts från Phibuns regim bidrog till att det började jäsa politiskt i Thailand i slutet av 1940-talet och tidigt på 1950-talet. Det återuppväckta intellektuella livet centrerades kring Thailands två stora universitet som bägge låg i Bangkok. Det handlade om det prestigefyllda universitetet Chulalongkorn, som länge varit en rekryteringsplats för regeringsposter, och det nyare universitetet Thammasat. Thammasat var under denna period ett öppet universitet med oinskränkt tillträde inriktat på juridiska studier och hade en studentorganisation med lägre social status än universitetet Chulalongkorn. Thammasat hade nära förbindelse med Pridi, som huvudsakligen varit ansvarig för dets grundande, och han var också under en period rektor här. Det är därför inte så märkligt, under en period med antikolonial strävan i stora delar av Asien och kommunismens vanligtvis starka dragningskraft, att marxistiska idéer attraherade en del unga intellektuella som misstrodde den äldre generationen. De betraktade Pridi som sin politiska hjälte och ekonomiska mentor och deras litterära intressen stimulerades av författare som den tidigare omtalade Kulap Saipradit. Kulap hade utvecklats från en social kritiker på 1920-talet till en politisk vänsterman tidigt på 1950-talet.
Bland de många viktiga personer som skulle komma från denna omgivning kan vi nämna två som var samtida vid Chulalongkornuniversitetet runt 1950. Den ene var Chit Phumisak จิตร ภูมิศักดิ์, som startade en briljant karriär som litteraturkritiker och som skrev essäer tidigt på 1950-talet. Chit skulle bli mest känd för sin något naiva marxistiska kritik, The Face of Thai Feudalism (1957). Han fängslades för undergrävande verksamhet av Saritregimen 1958-1964 och dog 1965 som gerillasoldat i nordöst. Den andre var Khamsing Srinawk (Khamsing Sinok) คำสิงห์ ศรีนอก som kom från en bondebakgrund i nordöst. Han livnärde sig som journalist då han läste vid Chulalongkornuniversitetet och skrev brillianta korta satiriska berättelser varav en, The Politician, så tydligt visade på det förakt som de unga kände mot den politiska ordningen under 1950-talet. Varken Chit eller Khamsing verkar i början av sitt skrivande ha haft något större inflytande på sina samtida. Pressen på likformighet var stor och offentliga politiska handlingar kunde vara livsfarliga.   
I november 1951 hävdade 26 medlemmar i nationalförsamlingen att det pågick illegal opiumsmuggling i landet med höga armé- och polisofficerare inblandade och att arméofficerare försåg sig med pengar från statliga företag och statliga projekt. Samma medlemmar hävdade också att regeringen mutat medlemmar i nationalförsamlingen för att få deras stöd. Detta blev upptakten till en av de värsta skandalerna i Thailands historia. General Phao hade haft en ledande roll i den illegala opiumsmugglingen då han ledde polisdepartementet. Men det handlade också om att medlemmar i regeringen, på mer eller mindre ärligt sätt, skaffat sig förmögenheter i affärslivet. Då regeringsämbetsmännens väldiga profiter kom fram i ljuset gav det anledning till växande kritik, speciellt mot general Phao och hans polis. Men även general Sarit hade försett sig med illegala pengar från statens lotterier (Government Lottery Bureau). Phao och Sarit hade bl.a. använt en del av sina pengar för att skaffa sig lojala följeslagare.  

Novemberkuppen 1951

Med tanke på författningen från 1949 och den ökade makt som den gett monarkin blev makthavarna bekymrade då kung Bhumibol Adulyadej förberedde sig för att återvända till Thailand och återuppta sina kungliga plikter i slutet av 1951.   
Den 29 november 1951 ordnade därför general Phao och general Sarit så att ett av de sista hinderna för deras kontroll av landet försvann, nämligen nationalförsamlingen. Samtidigt befann sig kungen ombord på ett fartyg på väg mot Bangkok från Singapore. Denna kupp är känd som den s.k. "radiokuppen" då denna förändring helt enkelt bara meddelades över radion;

”På grund av den nuvarande situationen i världen och den kommunistiska aggressionen och den omfattande korruptionen har medlemmar i de väpnade styrkorna samt polisen och ledarna från kupperna 1932 och 1947 beslutat att författningen från 1932 åter skall gälla i kungariket”. 

Den tidigare författning från mars 1949 hade lagts fram i ett försök från Khuangs sida att minska militärens makt. Det var därför egendomligt att denna författning fått vara i kraft så länge innan kuppgruppen grep in mot den. En orsak var förmodligen att Khuang och hans Demokratiska Parti varit noga med att inte stöta sig med militären.   
Under tiden hade Free Thai Movement bildats i Kina. Denna rörelse stöddes av de kommunistiska kineserna och leddes, åtminstone till namnet, av Pridi.   
Författningen f