Kapitel 19 Enväldets avskaffande och....

Mycket av Thailands historia efter 1932 handlar om militären, som verkar ha haft sista ordet i princip alla ärenden. Det är viktigt att förstå att militären i Siam sedan länge haft stor social betydelse, förutom att vara en politisk och militär institution. Redan på 1890-talet hade kung Chulalongkorn oroat sig över Siams framtid och förmodat att militären med tiden skulle komma att spela en ledande roll i landets politik. Med tanke på alla kuppförsök, eller rykten om sådana, de föregående årtiondena kan det därför inte ha kommit som någon stor överraskning då militären tog makten 1932. Militären hade extremt hög prestige och prinsarna hade favoriserat militära yrken under Prachathipoks regeringstid. På sätt och vis stod militären för några av de starkaste värdena i det siamesiska samhället. Militären var i allra högsta grad hierarkisk och liksom i det gamla sakdi na-systemet visste alla sin bestämda plats och man klädde sig t.o.m. efter sin rank i det militära umgänget. Officerarna hade alla studerat vid en och samma militärakademi där de stöpts efter en och samma läroplan och hade därför gemensamma värderingar och såg sig som nationens väktare. Inom det militära fanns det också vissa avancemangsmöjligheter för vanliga soldater, vilket bidrog att skapa sympati för den militära politiken under den kommande perioden. Den civila hierarkin var inte alls lika enhetlig utan uppdelad i ministerier och underdepartement med olika grupperingar och deras lojala följeslagare. Visserligen var också militären delad i armén och flottan, men relativt sett var de militära styrkorna betydligt mera enhetliga än de civila rivalerna och de sistnämnda hade inte tillgång till vapenmakt!
Tidigt i juni hade Prajadhipok begett sig till sitt sommarresidens Klai Kangwon ไกล กังวล i Hua Hin หัวหิน. (Klai Kangwon betyder faktiskt "Fjärran från alla bekymmer".) I gryningen den 24 juni, innan Bangkok hunnit vakna, rullade stridsvagnar ut på gatorna och omringade det kungliga palatset och alla viktiga regeringsbyggnader. I palatset befann sig omkring 40 högadliga personer som togs till fånga och även de viktigaste ämbetsmännen i regeringen arresterades. Det är lätt att tro att kuppen genomfördes med en stor militär insats, men så var inte fallet. Allmänheten märkte knappt vad som var i görningen och redan på eftermiddagen flöt livet i Bangkok som vanligt. Det var generalen för Bangkoks första militärdistrikt samt "Kungens Vakt" (King's Guard) som hade utfört den militära delen av kuppen.


(Kungens sommarpalats, Klai Kangwon, i Hua Hin)

Före kuppen hade man skickat ut en förfalskad order till alla militära garnisoner, i Bangkok och området nära huvudstaden, att samtliga vapen skulle lämnas in i Bangkok för kontroll och registrering. Ingen, förutom Bangkoks polischef, anade oråd och polischefen lyckades lista ut de flesta namnen på de som låg bakom ordern. Han skyndade sig till Hua Hin och begärde att få ingripa och arrestera de potentiella kuppmakarna. Hans högste chef, prins Nakhon Sawan, som också befann sig i Hua Hin trodde inte på uppgifterna, men lovade att åka tillbaka till Bangkok för att undersöka saken. Kungen själv bestämde sig för att stanna kvar i Hua Hin. Detta dröjsmål visade sig vara ödesdigert, för under tiden hade alla prinsar i Bangkok arresterats och låsts in i tronsalen.
Gruppen som stod bakom kuppen bestod av 49 officerare från armén och flottan samt 65 civila. De skickade tre örlogsfartyg med en delegation till Hua Hin och den anlände till Hua Hin på morgonen den 25 juni. Delegationen hade med sig ett skriftligt ultimatum till kungen, undertecknat ”Folkets Parti”, för att tvinga honom att gå med på införande av en författning. Det framgick i skrivelsen att om Prajadhipok inte accepterade kraven skulle han bli avsatt och en annan prins skulle installeras som ny monark. Dessutom ombads kungen att omedelbart återvända till Bangkok. Stämningen i huvudstaden var nämligen mycket spänd och kuppmakarna var väl medvetna om hur lojal befolkningen var mot sin kung. Kungen återvände också till Bangkok samma dag med ett extratåg. Så här svarade kungen på ultimatumet;

”Jag har fått brevet i vilket ni inviterar mig tillbaka till Bangkok som konstitutionell monark. För fredens skull och för att undvika blodspillan, för att undgå förvirring och förluster för landet och dessutom för att jag redan hade tänkt mig att införa dessa förändringar, är jag villig att samarbeta med upprättandet av en konstitution som jag är villig att verka under”.

Kuppmakarna var överraskade över hur lätt kuppen hade kunnat genomföras. De visste att kungen var positivt inställd till en ny författning, men de visste inte att han var beredd att acceptera så genomgripande förändringar som det faktiskt var frågan om. På vad som bara tagit några timmar hade ett nästan 700 år gammalt system upphört och kuppmakarna var chockade över vad de ställt till med. De var också oroade över Englands och Frankrikes reaktioner, men tidpunkten för kuppen visade sig vara väl vald då den brittiske och franske ambassadören var på semester. London och Paris var därför dåligt informerade och det kom inga omedelbara protester härifrån.
De oftast nämnda anledningarna till kuppen den 24 juni 1932 är kung Prajadhipoks svaga styre och Siams dåliga ekonomi, som delvis orsakats av kung Vajiravudh och depressionen. Kungen sågs som vek och att han hade allt för stor respekt för den äldre generationens åsikter. Prajadhipok hade ansträngt sig för att få landets ekonomi i balans, men för att klara detta hade han varit tvungen att minska de civila och militära utgifterna. Han hade faktiskt gjort uttalanden för en författningsmässig uppdelning av makten, som en naturlig följd av de reformer som hans far hade infört redan 1892. Men inom kungafamiljen fanns det starka konservativa krafter. Framförallt var det den konservative farbrodern, Nakhon Sawan, som mycket bestämt avrått kungen från att göra avkall på sin enväldiga makt. Gång på gång hade därför viktiga beslut blivit uppskjutna.
Kungen var dock inte så vek som man kan tro. Han arbetade hårt, var intelligent nog för sitt arbete och kapabel att gå emot opposition från sina rådgivare och ministrar. Prajadhipok och de som fanns runt honom hade helt enkelt underskattat de krafter som fanns hos Bangkoks elit och då speciellt hos den unga generationen. Det finns anledning att tro att om kung Prachathipok hade följt sina egna politiska instinkter hade han kunnat presentera en egen ny liberal författning och demokratiska reformer innan Pridi och hans parti hade kunnat ta makten. Sir Josiah Crosby minns i sin bok, "Siam-The Crossroads" London 1945, att kung Prajadhipok personligen sagt till honom att hans farbröder och bröder inte märkte att det var något i görningen och avrådde honom att utarbeta en ny författning. Kungen kände sig under depressionen tvungen att avskeda en del av sina militära och civila ämbetsmän, eller minska deras löner, för att minska statens utgifter. Men Prajadhipok hade tagit udden av dessa besparingar genom att återanställa många kungliga prinsar i statliga ämbeten, som tidigare innehafts av civila. När man har i tankarna att praktiskt taget hela den utbildade eliten arbetade för regeringen och att ett ämbete i statlig tjänst var nyckeln till en högre social position och ekonomisk välfärd resulterade detta naturligtvis i en grupp missnöjda civila och militära ämbetsmän. De som avskedats hade därför förenat sig med de unga radikala.
Kung Chulalongkorn och hans efterföljare hade regerat landet genom ett utövande och ett lagstiftande råd. Men medlemmarna i dessa råd bestod av kungliga prinsar, kungens ministrar, utländska rådgivare och befordrade aristokrater och kungen hade alltid det slutliga avgörandet i alla ärenden. Hans despoti var mild, men likväl var han en despot. Det politiska systemet ändrades dock inte nämnvärt efter kuppen 1932. Det var och är fortfarande en ytterst begränsad grupp av personer som har eller har haft den reella makten i Thailand. Upproret mot enväldet var heller inget folkligt uppror och det har aldrig varit någon tendens i den riktningen. Bönderna, som utgjorde majoriteten av befolkningen, levde sina egna liv, med urgamla regler för samkväm som ingen blandade sig i och bönderna blandade sig heller inte i andras sätt att leva.
Då ledarna för kuppen den 29 juni 1932 proklamerade att Siam blivit en konstitutionell monarki möttes detta inte av någon folkligt glädjefnatt. Detta är kanske förståeligt med tanke på att ordet demokrati (prachathipatai ประชาธิปไตย) inte var känt av alltför många siameser vid den här tiden. Det kunde lika väl ha varit ett nytt whiskymärke, som en källa uttrycker det. Så här sade en av kuppledarna, (Phraya) Songsuradet พระยา ทรงสุรเดช (Thep Panthumsen เทพ พันธุมเสน) vid ett senare tillfälle;

"Vi var tvungna att hämta folk för att de skulle medverka” (till ceremonin i Bangkoks tronsal) "Hade vi haft en scenshow och serverat kwaytiaw ก๋วยเตี๋ยว (kinesisk nudelsoppa) hade det kanske kommit fler människor”.

Chulalongkorns omorganisation 1892 hade också omfattat den moderniserade militärapparaten. Kungens avsikt hade varit att placera sina släktingar i höga militära positioner, som skydd för sig själv och tronen. Det enda allvarliga hotet mot tronen kom ju från militären.
Men denna strategi med enbart lojala officerare fungerade inte längre då många officerare hade rekryterats utanför de kungliga leden och det var bland dessa officerare som en del av kuppmännen befann sig. Kung Chulalongkorn hade säkert inte tänkt på att den rikliga tillgången på prinsar kunde sina, vilket orsakats av att hans efterföljare inte följt den gamla traditionen med många hustrur och därigenom många barn.

Folkets parti

Som den egentliga hjärnan bakom kuppen 1932 räknas den endast 30 år gamle Pridi Phanomyong. Det stod klart på kuppdagen att Folkets Parti bestod av två fraktioner. En vänstergrupp, mest bestående av civila, med den unge Pridi som ledare och en konservativ fraktion, som huvudsakligen bestod av äldre officerare från armén och flottan, med överste Phraya Phahonphonphayuhasena พระยาพหลพลพยุหเสนา (Phot Phahonyothin พจน์ พหลโยธิน) i spetsen. Han var utbildad i Tyskland och var en av de tre som skrivit under ultimatumet till kungen. Lyckligtvis är han också känd under förkortningen (Phraya) Phahon och han kännetecknades av en personlig integritet som gjorde att bägge fraktionerna bland kuppmakarna kunde acceptera honom som Folkets Partis ledare.

(Phraya Phahon)

Tillhörande samma grupp som Phahon fanns den, ovan nämnde, inflytelserika arméofficeren överste Phraya Songsuradet (Thep Panthumsen). Han var kommendant över "the Army Staff College" (innehade topposten i Bangkoks militärakademi) vilket var en viktig post som gav honom och kuppmakarna tillgång till ett utbrett kontaktnät och inflytande bland de yngre officerarna. Det var Phraya Songs taktiska geni som gjort det möjligt att neutralisera den starka armén och regeringen med bara en handfull soldater. Phraya Song var ännu mer konservativ än Phahon och litade inte på Pridi och hans grupp av intellektuella.
I kuppen 1932 spelade den tidigare omtalade Phibunsongkhram (Phibun) en mindre aktiv roll och han arbetade primärt i bakgrunden. De konservativa officerarna i partiet respekterade monarkin som institution och trodde fullt och fast att Siam behövde en enande kraft för att undgå politisk instabilitet. Innerst inne var de förmodligen inte intresserade av en regeringsform av västerländsk typ, utan anledningen till deras medverkan i kuppen var hovets monopol på de ledande posterna i samhället. När de en gång uppnått prestige och makt skulle dessa officerare inte längre vara beredda på att tillåta ytterligare ändringar i samhällsstrukturen. Men Pridi hade aldrig kunnat genomföra kuppen utan militärt stöd och mot sin vilja blev han tvungen att acceptera de konservativas idéer och inflytande.
Pridis långsiktiga politiska program var en process i tre steg. Först skulle det införas en provisorisk författning med en nationalförsamling รัฐสภา. Det andra steget skulle påbörjas inom sex månader med en permanent författning, liknande den som presenterats för kungen med en till hälften utnämnd och till hälften indirekt vald nationalförsamling. Det tredje steget mot en fullständig representativ regering skulle införas då hälften av folket hade genomgått fyra års grundskoleutbildning, eller senast om tio år, vilket som nu inträffade först.
Den tillfälliga författningen som kung Prajadhipok accepterade den 27 juni, fyra dagar efter kuppen, var till största delen Pridis verk. Den var i kraft i sex månader, medan det arbetades på den permanenta författningen. Enligt den tillfälliga författningen styrdes landet av kungen, en nationalförsamling med en speciell verkställande kommitté som senare blev till kabinettet (regeringen), men kungen blev reellt en marionett. Den provisoriska nationalförsamlingen bestod av 70 medlemmar valda av Folkets Parti och en mindre ”Folkets kommitté” bildades som var ansvarig inför nationalförsamlingen. Vid sitt första möte valde den provisoriska nationalförsamlingen Phraya Manopakonnithithada พระยามโนปกรณนิติธาดา (Kon Hutasing ก้อน หุตะสิงห์ ) som ordförande, premiärminister och finansminister. Phraya Mano (som han lyckligtvis också kallas) var en respekterad domare, men han hade inte varit inblandad i själva kuppen.

(Phraya Mano)

Folkets Parti hade ännu inte något större medlemsantal eller sympatisörer och de hade inte heller fullständig kontroll över armén, men den första regeringen försökte visa en fasad utåt som om de hade brett stöd. I den första nationalförsamlingen fanns det många äldre ämbetsmän, inklusive några gamla Chaophrayas från den gamla regimen, och dessa äldre utgjorde ca 1/3 av det totala antalet medlemmar i nationalförsamlingen. President för nationalförsamlingen blev Chaophraya Thammasakmontri เจ้าพระยาธรรมศักดิ์มนตรี (M.R. Sanan Thephatsadin Na Ayutthaya สนั่น เทพหัสดิน ณ อยุธยา), som tidigare varit utbildningsminister.

(Chaophraya Thammasakmontri)

Folkets Kommitté tog hand om den dagliga administrationen och här fanns 11 av kuppmakarna, där ledarna för de fyra fraktioner som uppstått och fyra äldre ämbetsmän ingick. (se avsnittet om bryningen mellan Pridi och Phraya Mano längre fram.) Av de senare var de viktigaste Phraya Mano och Phraya Sri Wisarn Waja som tidigare varit undersekreterare i utrikesministeriet (Foreign Affairs) och rådgivare till kung Prajadhipok.
Det kan verka underligt att de intellektuella ledarna från kuppen tillät de konservativa civilisterna, som inte deltagit aktivt i kuppen, att besätta viktiga poster i statsmaskineriet. Orsaken till detta var att de mäktiga konservativa militärledarna motsatte sig alltför plötsliga politiska och administrativa förändringar, speciellt då det visade sig att kungen var beredd på att samarbeta med Folkets Parti. En annan viktig och kanske avgörande faktor till denna moderata politik var fruktan för att en allt för radikal politik kanske kunde medföra att utlandet då inte ville erkänna den nya regeringen. Kung Prajadhipok hade också varnat kuppmakarna i sitt svar på ultimatumet den 24 juni:

"Om jag nekar att fortsätta i min befattning som kung vill de främmande makterna inte erkänna den nya regeringen. Detta kunde medföra betydande svårigheter för regeringen".

Folkets Parti ville inte riskera att britterna och fransmännen plötsligt skulle finna på att invadera landet om man avskaffade kungadömet. För att inte riskera en utländsk intervention i landet stannade de konservativa kuppmakarna tillsvidare i bakgrunden, men de hade fullständig kontroll över läget.
Under tiden omorganiserade Folkets parti armén och flottan och placerade sina meningsfränder i nyckelpositioner för att stärka sin makt och började bygga upp en valmanskår. Samtidigt fick erfaret folk ta hand om regerandet. Man upptäckte snart att det varit lättare att ta över nyckelposterna i armén och flottan än det var att skaffa väljare. Folket ville inte vara med på möten eller demonstrationer om de inte beordrades till detta och många sökte sig till partiet enbart med förhoppningen om att få ett jobb i den nya administrationen. Bristen på pålitligt stöd blev tydligt inom några månader. Det gjorde att den unga civila fraktionen i Folkets parti hamnade i underläge när det gällde att tävla om inflytande mot militären och med de äldre civila ämbetsmännen som hade erfarenhet av byråkratin och elitens nätverk av kontakter.
Den permanenta författningen, som framlades och godkändes av kungen den 10 december 1932, var en kompromiss mellan de unga liberalas synpunkter, kungens moderata hållning och de konservativa krafterna i Folkets Parti.
Resultatet blev ändå en konservativ författning som faktiskt gav kungen en mera framträdande roll än vad han hade haft i den provisoriska författningen. Det är värt att nämna att man faktiskt bett kung Prajadhipok om ursäkt för ordvalet i ultimatumet från den 24 juni.
Den nya författningen eller grundlagen innehöll sex grundprinciper, som fanns med redan i originalmanifestet från den 24 juni, och som har accepterats av alla senare thailändska regeringar. Dessa sex principer är;

Frihet och likhet för alla i politik, affärer och inför lagen.
Inre fred och ordning.
Ekonomisk välfärd för alla genom införandet av en nationell ekonomisk politik.
Lika privilegier för alla klasser.
Frihet för alla om det inte går emot de första fyra principerna.
Bäst tänkbara utbildningsmöjligheter för alla.

Det speciella med den nya författningen var bestämmelsen om att halva antalet av medlemmarna av nationalförsamlingen skulle utses av kungen och skulle verka intill hälften av de valberättigade väljarna i befolkningen hade fullföljt den tidigare omtalade fyraåriga grundskoleutbildningen, eller för ett maximum av tio år. Som skäl till detta angavs att landet ännu inte var moget för full demokrati och därför nödvändigt med en period av förmyndarskap för att säkra en fredlig övergång. Detta kan ju tyckas sunt för ett land utan erfarenhet av en representativ regering, men det betydde i realiteten att Folkets Parti kunde hålla sig kvar vid makten i minst tio år till. Den andra halvan av nationalförsamlingen skulle väljas vart fjärde år via allmänna val, eller tidigare om kungen upplöste nationalförsamlingen. De valda skulle ha en bestämd utbildningsnivå och skulle dessutom vara bosatta i sin respektive distrikt. Det var tydligt att man tagit hänsyn till önskemål från kungen i författningen. Kungen kunde alltså upplösa nationalförsamlingen utan kabinettets godkännande och det skulle då hållas allmänna val inom tre månader. Kungen fick också rätt att ge amnesti samt att nedlägga veto mot lagförslag, men nationalförsamlingen kunde dock motsätta sig ett eventuellt veto. Kungen kunde också kungöra speciella nöddekret under förutsättning att de var underskrivna av en ansvarig minister och kabinettet skulle utses av kungen och nationalförsamlingen gemensamt, snarare än enbart av nationalförsamlingen. I den regering som Folkets Parti bildade ingick inga prinsar. Däremot fanns givetvis kuppledarna Pridi, Phibun och Phahon med.
Efter att den permanenta författningen trätt i kraft började det knaka i fogarna i den regerande koalitionen. Man kan skönja början på fem större fraktioner som försökte skaffa sig ökat inflytande över den nya regeringen. De äldre konservativa var delade i två grupper; de äldre civila, som nominellt leddes av Phraya Mano, samt en otydlig rojalistisk eftertrupp utan ledare. Kuppmakarna i sin tur var delade i tre grupper; den äldre militära gruppen leddes av Phraya Phahon, men den verkliga makten bakom den var Phraya Song, den unga armé- och flottfraktionen ledd av Phibun och den civila fraktionen som leddes av Pridi. Genom en komplex serie av händelser där olika kombinationer av fraktioner var inblandade uppstod flera kriser under 1933 som slutligen avgjorde striden till de unga militärernas fördel.
Pridi hade tidigt 1933 uppmuntrats att skissa på en ny ekonomisk plan för nationen. Planen har av vissa bedömare tolkats som ett hopkok av vad han hört på föreläsningar i Paris. I mars lade han fram sin plan där det fanns tankar om en form för statssocialism. Huvudvikten i planen låg i att staten skulle överta och styra landets ekonomi där först och främst risproduktionen och rishandeln skulle nationaliseras. Alla industrier och all mark skulle ägas av staten och staten skulle bestämma hur den skulle delas och utnyttjas. För att nå ekonomisk framgång borde helst alla medborgare avlönas av staten. Skillnaden mellan denna plan och en kommunistisk låg i utförandet av socialiseringen. I stället för att konfiskera all mark och industri villkorslöst skulle staten ge ägarna kompensation för deras socialiserade egendom. All risförsäljning inom landet och exporten skulle handhas av staten så att mellanhänderna, vilka i huvudsak var kineser, skulle elimineras. De konservativa, vilket för det mesta betydde militärer i allmänhet, kastade sig över Pridi och hans plan och kallade den kommunistisk. Phraya Mano menade att de siamesiska bönderna aldrig ville gå med på Pridis idéer utan skulle hellre flytta in i djungeln och leva ett enklare liv där än att acceptera dessa nya idéer. Phraya Mano anklagade Pridi för att vara kommunist och startade ett rykte om att Pridis anhängare planerade en kupp. Situationen förvärrades ytterligare för Pridi då också kungen uttalade sig negativt om den ekonomiska planen. Nationalförsamlingen, som dominerades av Pridis fraktion av unga och radikala civila, började nu bli bångstyrig och Phraya Mano övertalade kungen att utfärda ett kungligt dekret som upplöste nationalförsamlingen, vilket skulle ge honom diktatorisk makt. Känslorna svallade i nationalförsamlingen och t.o.m. skjutvapen togs fram. Phraya Song fick kalla in militär för att bevaka dörrarna i byggnaden och visitera nationalförsamlingens medlemmar. Moderata arméofficerare såsom Phraya Phahon hade vunnits över för saken och deras underskrifter på dekretet var avgörande för att genomföra Phraya Manos plan som gick ut på att krossa Pridi. Den 1 april 1933 upplöstes nationalförsamlingen. Phraya Mano hade lyckats vinna över armén på sin sida med kommunistspökets hjälp och en antikommunistisk lag lades fram. Enligt denna skulle man kunna dömas till 10 års fängelse om man befanns vara kommunist. Pridi hamnade under allt större press och till sist tvingades han och fyra anhängare att avgå. Pridi uppmanades att gå i exil en tid och han reste också iväg till en anspråkslös post vid den thailändska ambassaden i Paris. För att förhindra oroligheter införde Phraya Mano sträng censur och stängde flera kritiska tidningar. Att Pridi fick lämna landet utan komplikationer berodde på Phraya Phahons respekt för personen Pridi.

Vägen mot militärdiktatur

Det började nu bli uppenbart att Mano och Song tänkte gå emot den yngre militära fraktionen genom att neka dem direkt kommando över de militära trupperna. Detta skulle i sin tur innebära att de gamla konservativa skulle återta kontrollen över administrationen. Kanske fruktade man nu att den absoluta monarkin skulle återinföras och den unga militära fraktionen lyckades med besvär vinna Phahons stöd och den 20 juni 1933 genomförde de en kupp, som återigen blev oblodig. Samma dag arresterades Mano och andra konservativa ledare av militärjuntan och det infördes militärt undantagstillstånd. Härmed försvann Mano och Song från thailändsk politik även om Song fram till sin död var verksam bakom kulisserna. Mano gick i exil till Penang och hörde inte av sig mera.
Nyckelrollerna i kuppen hade överste Phahon, överstelöjtnant Phibun och flottans överstekommenderande Luang Suphachalasai หลวงศุภชลาศัย. Dessa tre informerade kungen att det varit "nödvändigt för armén och flottan att ta kontroll över regeringen endast för att samla nationalförsamlingen". Dessutom sade de att de "som alltid var fyllda av respekt och tillit till Hans Majestät". Kungen accepterade motvilligt situationen och bad Phraya Phahon bilda en ny regering och Phahon själv blev utsedd till premiärminister den 21 juni 1933. Eftersom Phahon var soldat, som han själv sade, behövde han en civil expert som rådgivare och prins Wan Waithayakorn (Wan Waithayakon) พระองค์เจ้าวรรณไวทยากร, som var sonson till Mongkut, utsågs till hans rådgivare. Sju av kuppmakarna från kuppen 1932 fanns med i det nya kabinettet, men de tvekade fortfarande att ta direkt kontroll över ministerierna och dessa fick skötas av lojala äldre ämbetsmän.

(Wan Waitayakorn 1891-1976)

Då nationalförsamlingen åter samlades stiftade de en lag som godkände kuppen och intog samtidigt en starkt kommunistfientlig hållning. Phahons nya administration tycks ha varit medvetna om att om de skulle lyckas hålla sig kvar vid makten så var de tvungna att ge ett kraftfullt stabilt intryck. De hade inte råd att bli ovänner med byråkratins medelklass genom att verka radikala. Trots att de var försiktiga skulle landet inom några månader hamna i en kris där Siam kom närmare ett inbördeskrig än riket någonsin varit tidigare.
Trots att Phahon åter kallade samman nationalförsamlingen och förberedde de första allmänna valen ändrade inte den nya regeringen på de restriktioner som Manos regim infört. Den nya regimen motsatte sig också bildandet av politiska partier. Det var tydligt att överste Phahon och hans militärjunta lika lite som Phraya Mano ville acceptera Pridi Phanomyongs radikala idéer. När militärregeringen satt säkert i sadeln övertalades premiärminister Phahon dock om att tillåta Pridi att återvända till Siam. Uppenbart för att militärregeringen skulle få folkligt stöd. Då Pridi kommit tillbaka inleddes en undersökning av Pridis tidigare förehavanden och efter lång tid slogs det på våren 1934 fast att Pridi, enligt thailändsk lag, inte var kommunist. Pridi friades därmed offentligt från misstanken att han var kommunist, men det avgjordes aldrig om hans plan var kommunistisk eller ej. Därför misstänker många thailändare än i dag att Pridi arbetade mot ett kommunistiskt system, med eller utan förbindelse med Sovjetunionen.

Det rojalistiska kuppförsöket (1933)

Pridi Phanomyongs hemkomst blev signalen till ett sista försök från rojalisternas sida att återta makten. Huvudpersonen bakom försöket var den tidigare försvarsministern (krigsministern) under kung Prajadhipok. Denne man var den tidigare omtalade prinsen och generalen Bovoradej. Han hade i tysthet samlat arméofficerare som ville återinföra den absoluta monarkin. Det var hans rang som prins som gjorde att kuppförsöket fick en rojalistisk stämpel, vilket egentligen inte var någon fördel. Den ursprunglige ledaren för upproret lär ha varit en viss Phraya Sri Sitthi Songkhram (Phraya Si Sitthi Songkhram) พระยาศรีสิทธิสงคราม (eller Din Tharap ดิ่น ท่าราบ) (1891-1933). Prins Bovoradej lyckades få med sig garnisonen i Nakhon Ratchasima i en revolt och med förstärkningar från Saraburi och Ayutthaya begav han sig med sina trupper mot Bangkok. Den 12 oktober 1933 erövrades flygplatsen Don Müang och trupperna drog vidare in i förstäderna norr om Bangkok. Bovoradej anklagade regeringen för bristande respekt mot kungen och att de tillät kommunism och krävde regimens avgång. Det var heller inte långt ifrån att så blev fallet då nu också andra garnisoner i provinsen revolterade. Men dessa hindrades av lojala regeringstrupper från att ta sig in mot Bangkok och förena sig med prins Bovoradejs styrkor. Rebellerna hade räknat med stöd från kontingenter av armén och flottan i Bangkok, men så blev inte fallet.
En nyckelfigur i Bangkoks försvar blev överstelöjtnant Phibun och han inledde en motattack i de norra delarna av Bangkok mellan den 13 och den 16 oktober. Striderna blev hårda och förlusterna stora på båda sidor. Slutstriden stod vid flygplatsen Don Müang där upprorsmakarna stod som förlorare och de tvingades retirera mot Nakhon Ratchasima. Regeringstrupperna förföljde de flyende upprorsmakarna och den 23 oktober nådde de fram till Sri Sitthi Songkhrams försvarsställningar nära Nakhon Ratchasima. Striderna blev hårda där t.o.m. bajonetter kom till användning. Sri Sitthi Songkhram själv blev skjuten samma dag.
Phahon slog i sina radiotal fast att han var ledare för kungens lagliga regering och kallade motståndarna för rebeller och bad kungen om att återvända till Bangkok från Hua Hin. Kungen hade nämligen börjat tillbringa allt mera tid i sitt sommarresidens i Hua Hin och befann sig här under striderna. Men istället för att återvända till Bangkok beslöt han sig i stället för att bege sig ännu längre söderut och begav sig till Songkhla. Kungen kände av sin minskade popularitet och något som visar att han inte tänkt stanna kvar i sitt hemland var att han innan sin resa till Hua Hin hade fört en stor förmögenhet i säkerhet ut ur landet. Detta avslöjades först senare. Då de förföljande regeringstrupperna närmade sig Nakhon Ratchasima den 25 oktober förstod prins Bovoradej att han förlorat och flydde tillsammans med några andra ledare till exil i Indokina där han levde i många år. En del andra deltagare i kuppförsöket arresterades. Fångarna behandlades dock väl och ingen dömdes till döden utan fick endast fängelsestraff. Det finns inga bevis för att Prajadhipok stödde rebellerna, men regeringens misstro till honom måste ha ökat. Många menar dock att kungen måste ha känt till planerna och att han inte gjort något för att hindra dem. Folkets stöd för regimen under krisen 1933 var stort speciellt i Bangkok. Många hade anmält sig frivilligt för att kämpa på regeringssidan mot rebellerna. Efter krisen var den nya regeringen starkare än någonsin tidigare och man hade fått en ny hjälte i Phibun som blev en ytterst populär ledare både i armén och bland befolkningen.

Siams ekonomi och satsningen på utbildning

Vad det gällde den ekonomiska politiken vid den här tiden så hade den sett bra ut även om regeringen inte gjort någonting alls. Man hade tagit makten då depressionen var som djupast och Siams ekonomi började nästan genast återhämta sig. Man lämnade guldmyntfoten den 11 maj 1932, vilket kraftigt stimulerade den siamesiska risexporten de kommande åren. I takt med de stigande statsinkomsterna växte också regeringens budget motsvarande, men statsbudgeten fortsatte att visa överskott trots en fortsatt konservativ finanspolitik. Regeringens politik underströk kooperativ och stöd för jordbruket. Regeringens omedelbara synliga åtgärder var att ta bort den förhatliga löneskatten, som ersattes av en ineffektiv inkomstskatt, att ta bort böndernas markskatter och avgifter och att justera de statliga lönerna till fördel för lägre rankade ämbetsmän. Sammanfattningsvis så återhämtade sig Siam snabbt från depressionen vilket gav regeringen ytterligare trovärdighet.
Då de inre utmaningarna klarats av skulle det nu visa sig om regeringen tänkte hålla några av de löften som fört den till makten. Folkets parti hade som tidigare nämnt lovat fullständiga val till nationalförsamlingen då folket nått den bildningsnivå som bestämts. (Se avsnittet ”Folkets parti”.) Man måste erkänna att partiet gjorde betydligt mera än några av sina företrädare för att verkligen få till stånd en obligatorisk utbildning i landet. Det behövdes pengar för att klara målet och regeringen ökade sina utgifter till utbildningsväsendet fyrfaldigt mellan 1933-1934 och 1937-1938. De totala statsutgifterna under samma period ökade bara med en tredjedel. Även om den obligatoriska utbildningen ännu inte kunde genomföras fullt ut så gjorde man i varje fall ett ärligt försök. Det var i rikets mera avlägsna delar man ännu inte hade lyckats. Läs- och skrivkunnigheten bland de barn som gått i skolan i mitten på 1930-talet var över 60 %. Pojkarna hade nått över 80 %, men även flickorna hade nått mycket längre än sina endast fem år äldre medsystrar.

Yuwachon

Liksom Tyskland hade Thailand sin egen militanta ungdomskår, Yuwachon ยุวชน, som bildats år 1935 och landets slogan blev tapperhet och mod. Denna rörelse spred sig över landet och den främjade träning och exercis bland unga pojkar som en paramilitär styrka. Phibun deklarerade 1938 att det fanns en miljon soldater att tillgå i riket som då hade en total folkmängd på 14 miljoner.

De första allmänna valen

I november 1933, en månad efter det misslyckade kuppförsöket, hölls de första allmänna valen till nationalförsamlingens 78 platser. (Nationalförsamlingen hade utvidgats 1932.) Det skall nämnas att röstprocenten var så låg som under 10 %. Det nya styret fick ett slags demokratiskt utseende med en nationalförsamling där hälften av medlemmarna var folkvalda och hälften valda i kungens namn. Den folkvalda delen bestod mest av ansedda civila. Många av dem var advokater och tidigare ämbetsmän. Förmodligen var majoriteten av dessa (i motsats till de lika många utnämnda) anhängare till Pridi som gjorde come back i en framträdande roll i regeringen då han blev inrikesminister 1935. Den andra halvan av nationalförsamlingen bestod mest av militärofficerare. Phahon fortsatte att leda regeringen som premiärminister.
Den konstitutionella regimens början var spännande speciellt för de som inte hade någon riktig uppfattning av vad orden författning och demokrati innebar. Det fanns de som trodde att prachathipatai, det siamesiska ordet för demokrati, var kung Prajadhipoks bror och att ratthathammanun รัฐธรรมนูญ, som betyder författning, var en släkting till Phraya Phahon!
Att de valda medlemmarna kunde ha en ledande roll visade sig då de tvingade regeringen att avgå i september 1934. Det som fällde den var frågan om Siams deltagande i en internationell plan för att stabilisera gummipriset. Phahon återvände dock med en något förändrad regering.

Prajadhipok abdikerar

I början av 1934 såg det ut som om den politiska situationen i Siam hade stabiliserats. Kung Prajadhipok, vars relationer med den nya regimen hade blivit allt mer ansträngd, hade lämnat Siam tillsammans med drottning Rambai Barni (Ramphai Phanni) รำไพพรรณี den 12 januari för att så småningom hamna i USA.

(Drottning Rambai Barni)

Officiellt hette det att han skulle behandlas för en ögonsjukdom. Tillfälligtvis blev det en dansk som hjälpte kungen och drottningen att lämna Siam. En liten motorbåt förd av en dansk seglade under en kraftig storm och stor fara ut till ett väntande danskt fartyg. Därefter gick resan vidare med det stora fartyget till Singapore. Prajadhipok reste sedan vidare till Frankrike dit han kom i februari, för att sedan fortsätta till England. Från England förde han korrespondens med regeringen i Siam som handlade om villkor han ställde för att komma tillbaka till Siam som konstitutionell monark. Förutom kraven att få behålla några traditionella kungliga privilegier, såsom rätten att ge amnesti, ville han också ha någon form av inflytande då det gällde utnämnande av medlemmarna till nationalförsamlingen. Men det ville inte regeringen gå med på.
Det stod nu klart att sympatin för den kungliga familjen hade avtagit betydligt. Prajadhipok som nu i praktiken var utesluten från landets styre upplevde kanske denna drastiska förändring som svårare än han någonsin kunnat föreställa sig och hade svårt att bära detta. Hans besvikelse var stor över att kuppmakarna, som med begreppet demokrati som täckmantel, först och främst satt sina egna politiska ambitioner i högsätet och att de tenderat att falla för frestelsen att skaffa sig diktatorisk makt och privilegier som förr endast hade tillkommit den enväldige monarken. Då Prajadhipok inte fick det som han önskat sig av den nya regimen i Bangkok abdikerade han därför den 2 mars 1935. Han befann sig då i England. När han abdikerade lämnade han ett kort offentligt uttalande som kritiserade regimen med följande fras som ofta citerats av kritiker till Siams långsamma politiska utveckling;

”Jag är villig att lämna ifrån mig den makt som jag tidigare hade till folket, men jag är inte villig att lämna över den till någon individ eller grupp som använder den på ett autokratiskt (självhärskande) sätt utan att lyssna på folkets röst”.

I samband med sin abdikering rådde han makthavarna i Sam att välja en efterföljare som var så ung att han inte kunde blanda sig i det politiska livet.
Drottning Rambai Barni (20 december 1904-22 maj 1984) var dotter till prins Svasti Sobhon พระองค์เจ้าสวัสดิโสภณ (22 december 1865-10 december 1935). Han var i sin tur son till den tidigare kung Mongkut. Rambai Barni var därmed sondotter till kung Mongkut. Svasti Sobhons helsyster Saovabha Bhongsi (Sri Bajarindra) var som tidigare omtalat mor till kung Prajadhipok. Rambai Barni hade gift sig med prins Prajadhipok den 26 augusti 1918 och utnämndes till drottning samma dag som Prajadhipok blev krönt. Drottningen följde med sin man på en rad statsbesök i utlandet under hans regeringstid och var den första thailändska drottningen som blev välkänd i väst. Efter sin mans död 1941 blev hon kvar i England. Hon återvände till Thailand med sin mans aska 1949 och stannade därefter resten av sitt liv i sitt hemland. Hon dog den 22 maj 1984, 79 år gammal. Hon kremerades den 8 april 1985 och kremeringen blev en storslagen ceremoni med alla kungliga riter i en speciellt konstruerad paviljong på Sanam Luang i Bangkok.

Kung Rama VIII (1935-1946)

Detta råd tog man fasta på och då man accepterat Prajadhipoks abdikering valdes den gamle kungens brorsson prins Ananda Mahidol (Ananthamahidon) อานันทมหิดล till ny kung.

(Kung Ananda Mahidol 13 år gammal)

Han var född i Heidelberg, Tyskland den 20 september 1925 och var bara 9 år gammal då han blev kung. Ett regentråd bestående av två prinsar och Chaophraya Yommarat (Pan Sukhum ปั้นสุขุม) skulle sköta hans plikter medan han fullföljde sina studier i Schweiz. Ex-kung Prajadhipok dog i England den 30 maj 1941.

(Pan Sukhum)

Den fortsatta utvecklingen mot militärdiktatur

Phahon byggde huvudsakligen sitt stöd på armén och flottan mot de radikala och rojalisterna. Det stod klart för de flesta politiska observatörer i slutet av 1933 att den som kontrollerade de väpnade styrkorna också satt säkert i sadeln. Det framgick också tydligt att regimen inte var beredd på att ge landet ett allt för demokratiskt utseende. Det existerade ingen pressfrihet och sträng censur och under åren 1933-1934 stängdes 17 tidningar efter regeringsingripanden. På en fråga 1936 om tidningarna kunde trycka nyheter från andra källor än statens egen censurbyrå blev svaret nej. Dessutom fick politiska partier inte lov att organisera sig [1]. Tiden var inte mogen för detta menade man. Det s.k. demokratiska experimentet i Siam som följde efter kuppen 1932 blev faktiskt mera ett skifte av elitens sammansättning än en grundläggande ändring av landets politik.
Under femårsperioden, tidigt 1934 till slutet av 1938, lyckades det premiärminister Phahon att hålla de liberala och konservativa stången med en moderat balanspolitik, utan att för den skull uträtta något av större betydelse. Phahon utsåg Phibun till försvarsminister 1934 och uppnådde därmed militärens stöd för regeringen. I samband med detta måste nämnas att militärutgifterna fördubblades mellan 1932-1937. Orsakerna till detta är nog mera komplicerade än man kan tro. Säkert såg den dominerande fraktionen i regeringen till att gynna sig själva med avancemang, bättre materiel och villkor och samtidigt stärktes den militära värnplikten. De var dock inte helt cyniska när de ökade anslagen. Många var övertygade att stormakterna fortfarande var hågade att ta över Siam och att denna lust ökat då stormakternas goda förhållande till den absoluta monarkin upphörde. Många var dessutom övertygade om att det skulle bli krig och ville rusta militärt då man såg hur de auktoritära fascistregimerna i världen också gjorde så. Många siameser hade blivit imponerade av Tyskland och Italien och ännu mera av Japan. Redan från början i den konstitutionella perioden hade den unga militära fraktionen nära kontakter med japanska ämbetsmän och intressen.
Pridi Phanomyong hade som tidigare nämnt utsetts till inrikesminister 1935 och Phahon fick därmed stöd av de unga liberala, vilket regeringen så väl behövde. Pridi var framgångsrik i sitt arbete och gjorde så gott intryck under en utlandsresa 1936 att Phahon utnämnde honom till utrikesminister 1937. I november 1936 ogiltigförklarade Siam alla gamla traktat med främmande nationer och 1939 hade Siam återfått sin fulla suveränitet efter mer än ett århundrade med västerländsk inblandning.
Som den mest prominenta av de yngre militärerna och på grund av hans makt utsattes Phibun för tre mordförsök under 1938. Man försökte sig med skjutvapen de första två gångerna och gift den tredje, men kulorna träffade inte och giftet gjorde bara Phibun och hans fru allvarligt sjuka. Hans förmåga att klara sig levande från alla dessa mordförsök spädde på mystiken runt honom.
År 1938 hade det gamla Siam ändrat sig mycket. Monarkin fanns visserligen fortfarande kvar, men hade inte längre något inflytande.
Kort tid efter det andra mordförsöket på Phibun kom Ananda Mahidol,13 år gammal, på tillfälligt besök till Siam tillsammans med sin mor, bror och syster, under två månader år 1938-1939. Trots kungens uppmärksammade hemkomst surrade rykten om kupper och andra tråkigheter i luften. Som ett brev på posten kom så giftmordsförsöket på Phibun. Den 1 januari 1939 återvände kungen och hans familj till Schweiz.
Det var få som kunde tänka sig att vrida tillbaka klockan till den absoluta monarkins tid och idén om ett konstitutionellt regeringssystem var nu allmänt accepterat. Regionala tvister och separationstendenser bland minoriteterna verkade ha upphört. De mäktiga monthonregeringarna hade ersatts av 70 provinsregeringar och representativ demokrati hade börjat införas på lokal nivå. Deltagandet och intresset för nationell politik ökade och det fanns ett frö av opposition mot militärens dominans av regeringen. Regeringen bestod fortfarande av elitnationalister, men den var nu bredare och hade börjat söka stöd utanför den civila och militära byråkratin.

Phibunsongkhram

Under mitten av 1930-talet var det uppenbart en ständig kamp om makten både inom och utanför regeringen. Regeringen var splittrad och hölls bara ihop av Phahons personlighet. Huvudfigurerna i kampen var försvarsminister Phibun och utrikesminister Pridi. Trots att Pridi fortsatt att vara mäktig och populär hade hans inflytande på den inhemska politiken och ekonomin minskat och Phibuns stjärna var i stället på uppgång.
Efter hand blev nationalförsamlingen allt mera påstridig och motsatte sig speciellt de höga militära budgeterna och utnämnandet av militärer till civila ämbeten. Det bildades en liten men viktig opposition primärt bland Pridis anhängare och bland representanter från nordöst. Utanför regeringen, i byråkratin och militären, surrade det ständigt rykten om kupper och Phraya Songs onda ande, som näst efter Phraya Mano hade varit huvudmålet för kuppen 1933, svävade över regeringen.
Maktkampen nådde en kulmen 1937-1938 då känslorna kom i svallning över en rad ärenden. Under en stor del av 1937 skakades Bangkok av en skandal angående hur regeringen administrerade statens tillgångar. Det blev känt att mycket av statens egendom hade sålts till priser under gällande marknadspris till vissa höga ämbetsmän. Regeringen var nära att falla, men nationalförsamlingen och regeringen verkar ha undgått en konflikt genom att komma överens om att ordna upp affären i tysthet och bara tre ministrar förlorade sina platser i regeringen. Tre månader senare hölls de första direkta valen till nationalförsamlingen och väldigt få av de tidigare representanterna blev återvalda, förutom oppositionsmedlemmarna från nordöst. Valdeltagandet var högre den här gången och 26 % av befolkningen röstade och valde 91 representanter till en nationalförsamling med 182 medlemmar. Med endast elva veteraner på den valda sidan av nationalförsamlingen är det inte så konstigt att nykomlingarna höll sig tysta i början. Men efter att ha blivit varma i kläderna under året hävdade de sig i ett budgetärende i september 1938 och tvingade regeringen att avgå. Nya val hölls i november.
I december 1938 förlorade Phahonregimen en förtroendeomröstning i nationalförsamlingen angående en budgetfråga och premiärminister Phahon ersattes den 26 december av översten och försvarsministern Phibun. Han blev samtidigt överstekommenderande för armén och hade dessutom utnämnt sig själv till fältmarskalk. Den gamle Phahon drog sig tillbaka, utan tvekan trött på den ständiga maktkampen med ambitiösa och stridslystna politiker och militärer.
Phibuns regering bestod av 25 personer, varav 15 militärer. Anmärkningsvärt nog tog premiärminister Phibun också över posterna som försvarsminister och inrikesminister. Detta försäkrade honom en fast kontroll över militären och provinsguvernörerna. Inom en månad hade han agerat för att tysta all opposition genom att arrestera omkring 40 medlemmar ur den kungliga familjen, gamla byråkratiska ämbetsmän, valda medlemmar i nationalförsamlingen och rivaler inom armén. Bland dessa fanns Phraya Songsuradet som anklagades för att förbereda en kupp mot regeringen. Efter tvivelaktiga rättegångar avrättades 18 personer, som kanske var de första tydligt politiska avrättningarna i Siam på mer än ett århundrade. Phibun agerade också mot monarkin och förbjöd folket att ha bilder hemma på ex-kung Prajadhipok och stämde också ex-kungen för missbruk av kronans egendom. Han gjorde också ett tillägg i författningen som möjliggjorde för Folkets parti att stanna kvar vid makten i tjugo år, istället för de tio år som tidigare hade varit maximum. Allt detta bekräftade och stärkte hans makt inför den farliga tid som han såg framför sig.
Phibun hade flera egenskaper som gjorde honom lämpad till den posten som premiärminister. För det första var han en duktig militärofficer med enkel bakgrund och för det andra var han en duktig politiker, som var respekterad bland sina officerare. Han hade fått deras förtroende och respekt genom att bl.a. utnyttja sin ställning som försvarsminister för att ge ökade anslag till de väpnade styrkorna och därigenom högre löner till officerarna. Han var flitig med att dela ut medaljer och andra ärebevisningar till viktiga personer i armén och flottan. Bara under året 1941 delade han ut 8 000 medaljer och utnämnde 30 nya generaler! För det tredje utnyttjade han klokt den vaknande nationalismen i landet och inte minst hade han en sympatisk personlighet, såg bra ut och var intelligent. Men det är tveksamt om han hade nått så långt i sitt politiska liv om han inte hade haft stöd från överste Phahon. Nationalförsamlingen höll Phibun foglig genom att ge dem löneförhöjning i slutet av 1939.

Siam blir Thailand

Phibun använde sin makt för att bygga en ny nation (sang chat). Det tydligaste exemplet på detta var namnbytet från Siam till Thailand (Prathet Thai ประเทศไทย) den 24 juni 1939. Prathet Thai betyder traditionellt "thaifolkets land" eller "de frias land". Phibuns argument för namnbytet var att det skulle visa att landet tillhörde thaifolket och inte de ekonomiskt dominerande kineserna. Men namnbytet hade också en djupare innebörd. Det understödde ytterligare den nationalistfascistiska tanken om att inlemma alla de taispråkiga folken som bodde utanför landets gränser i Yunnan, Laos, Kambodja, Burma och Malaya i ett klassiskt storrike. Siam var dessutom ett namn som utländska makter under historiens gång givit riket. Jag har tidigare berättat att namnet Siam användes för första gången i 1856.

Politiken mot den kinesiska minoriteten

Då Phibun blev premiärminister 1938 blev kineserna i landet ett problem för honom, då de var starkt antijapanska och öppet stödde nationalisterna i Kina i kriget mot Japan. Eftersom Phibuns politik avsåg att närma sig Japan kunde han inte tolerera en stor kinesisk opposition. Dessutom hade han en generell antipati mot den stora kinesiska minoriteten i landet.
En mycket stor drivkraft för Phibuns regerings politik var den ekonomiska nationalismen, ”Thailand till thailändarna”. Detta hade blivit allt mera viktigt för de valda medlemmarna i nationalförsamlingen under de föregående åren. Detta berodde delvis på den frustrerande svaga ekonomiska utvecklingen på landet och en tendens att skylla allt mera av detta på de rika kineserna blev allt tydligare. Man odlade en myt om dem som ockrande mellanhänder och pengautlånare. Men dessutom fanns det ytterligare två saker som orsakade anti-kinesiska stämningar. Det första var medvetenheten om de stora summor pengar som varje år skickades av kineserna till deras släktingar i Kina, vilket orsakade ett stort valutautflöde från Siam, vilket I sin tur hade en negativ inverkan på landets ekonomi. Det andra var den växande nationalismen i Siam. Då japanerna anföll Kina 1937 organiserade kineserna anti-japanska bojkotter som skadade Siams ekonomi, eftersom Japan hade blivit landets största handelspartner och det skadade också utrikesrelationerna. Relationerna mellan siameserna och kineserna förvärrades när den ultranationalistiske prinsen Luang Wichit offentligt jämförde kineserna i Siam med judarna i Europa och menade att Hitlers politik mot judarna kanske var värd att ta efter. (Luang Wichit är också nämnd i kapitel 2.)
Under Phibuns första nio månader som premiärminister genomfördes en rad anti-kinesiska åtgärder avsedda att beröva dem deras ekonomiska dominans. Regimen själv kallade åtgärderna för pro-thailändska. Det bildades en statlig kooperation för att konkurrera med kineserna i rishandeln och man tog faktiskt över salt, tobak, bensin och handeln med griskött. Flera yrken förbjöds för icke thailändska medborgare. Nya avgifter höjde skatterna kraftigt för handelsklassen, vilket i realiteten betydde kineserna. Dessutom var alla ”främlingar” i landet tvungna att betala en avgift för registrering. Kinesiska skolor inspekterades noga för att de skulle begränsa undervisningen på kinesiska till två timmar i veckan och alla kinesiska tidningar utom en tvingades stänga. Genom hela denna period var regeringen noga med att betona att det inte handlade om rasdiskriminering utan om åtgärder mot icke thailändska medborgare. En del av denna ekonomiska nationalism drabbade västerländska multinationella bolag lika mycket som kinesernas. Som exempel kan nämnas tobaks- och bensinbolag och en del företag tvingades lämna landet. Men ingen lät sig luras av regeringens dimridåer. Åtgärderna var tydligt antikinesiska men var enligt Phibun och många med honom nödvändiga för att siameserna skulle få kontroll på sin egen ekonomi och sitt samhälle. Det hela var så drastiskt att Nationalistkinas regering protesterade och också kolonialregeringarna i Sydostasien reagerade med tanke på hur deras egna kinesiska minoriteter kunde reagera. År 1939 modererade Phibun sin politik något, men han avrådde offentligt det siamesiska folket att ingå blandäktenskap med kineser.

Thailand blir en militärdiktatur

Med tanke på dessa anti-utländska och främlingsfientliga åtgärder är det paradoxalt att vissa åtgärder, under samma period och de kommande åren, som gjordes för att skapa en egen thai-identitet var lika mycket västerländska som thai. Förutom att man år 1940 tog till sig den västerländska kalendern med nyårsdag den 1 januari, istället för som tidigare den 1 april, krävde påbud att thailändarna skulle hälsa flaggan, känna till nationalsången, hålla sig informerade om nuläget och använda det nationella språket (centralthai), istället för lokala dialekter eller främmande språk. Folket uppmanades att leva modernt, äta och sova tillräckligt och att engagera sig i sitt arbete hela dagen för nationens bästa. De uppmanades också att inte köpa importerade varor utan thailändska sådana. Dessutom anmodades folket att klä sig modernt [2]. Männen skulle ha rock, byxor, skjorta och slips och kvinnorna skulle ha kjol, blus, hatt och handskar och bägge könen skulle ha skor. Folk förbjöds faktiskt att gå ombord på bussar, eller komma in på statliga kontor för att betala sina skatter, utan hatt. Allt detta var, enligt Phibun, nödvändigt för att den ”civiliserade” världen skulle betrakta Thailand som en modern nation.
Genom 1939 och därefter byggde Phibun och Luang Wichit upp en kult kring Phibuns person. Hans fotografi fanns överallt och hans slogans sågs i tidningar och på plakat och nämndes i radion. Den gemenskap och nationella enhet som man försökte skapa var en förberedelse inför det hotande krig som allt fler var säkra på skulle komma. Phibun förberedde också folket på andra sätt genom att påskynda militär värnplikt och träning, genom den tidigare omtalade organisationen Yuwachon, genom de ungas Röda Korset och pojkscouterna.
Phibunsongkhram är en av de få personer som satt en tydlig prägel på Thailands historia. Under de kommande årtiondena då thailändare talade om denna Phibuns första tid och använder pronomenet vi visar de att de kände ett sammanhang med sin nations liv som står i skarp kontrast till hur det varit årtiondena tidigare. Redan 1934 hade Phibun sagt att Siam behövde ett starkt ledarskap under en tid då nationen behövde byggas upp ekonomiskt. Han skrev flitigt om detta och uppmuntrade publiceringen av böcker och artiklar som beundrade auktoritära ledare som Benito Mussolini och Hitler och verk av Luang Wichit, som var ytterst produktiv och en ivrig förespråkare av den konstitutionella regimen.
År 1936 hade Phibun skrivit att Siam behövde en diktator och skapade den tidigare nämnda fascistiska filosofin om ett gemensamt rike för alla taifolk. Som förebild hade Phibun och hans anhängare Japan, Tyskland och Italien. Dessa nationer hade blivit militära stormakter som kunde utmana britternas och fransmännens maktposition i Asien. Phibuns grundläggande filosofi var tydligt antidemokratisk. Han trodde på ett auktoritärt styre, baserat på militär styrka, som modell för ett underutvecklat land som Siam och för att Siam skulle kunna bli framgångsrikt, liksom Japan, menade han att Siam var tvunget att bli självförsörjande. Mer än någon annan i sin generation förstod Phibun massmedias betydelse och makt. Han manipulerade effektivt populärpressen genom att kontrollera dess tillgång till nyheter och införde sträng presscensur. Han var dessutom den förste som i stor utsträckning använde regeringens monopol på radiosändningar för att skapa stöd för sin egen regim och politik.
Redan 1938 hade Phibun förutsett en eventuell japansk attack mot Hong Kong och Malaya och att vägen mot Malaya kunde gå via Siam. Vissa regeringsledamöter började nu att tala öppet om starkare band till Japan och om större militär styrka för att motstå trycket från Storbritannien och Frankrike. Folket skulle läras patriotism och att tro på militären som nationens beskyddare. Premiärministern, försvarsministern och kulturdepartementet (Department of Fine Arts) var måna om att skapa en kulturell och politisk nationalism. Talrika parader, turneringar och böcker förhärligade de väpnade styrkorna och som tidigare omtalat fick militären allt större anslag och allt flera officerare besatte politiska poster. Under Phibun försvann de sista resterna av ett civilt styre och Siam blev en militärdiktatur med tydlig fascistisk hållning. Armén blev nationens symbol och den officer som kunde försäkra regeringen sitt och sitt manskaps stöd blev nästan automatiskt general.
Förutom posten som premiärminister, försvarsminister och inrikesminister tog Phibun slutligen också över posten som utrikesminister. Direk Chaiyanam ดิเรก ชัยนาม utsågs till vice utrikesminister. År 1940 hade Phibun fullständig kontroll över regeringen och det existerade rent faktiskt ingen opposition i landet. Phibuns rival, Pridi, fick posten som finansminister. En annan deltagare från kuppen 1932, Khuang Abhaiwongse, blev kommunikationsminister medan amiral Thawan Thamrongnawasawat ถวัลย ธำรงนาวาสวัสดิ์ (Luang Thamrongnawasawat หลวงธำรงนาวาสวัสดิ์) blev utnämnd till justitieminister.

(Luang Thamrongnawasawat)

Japanernas ökande inflytande

Då Japan invaderade Manchuriet 1931-1932 röstade faktiskt Thailand emot resolutionerna i Nationernas Förbund, som fördömde den japanska aggressionen. Kort därefter ingicks handelsavtal med Japan. Rykten om att japanerna hade erbjudit Thailand att hjälpa till med att bygga en kanal genom Kra-näset oroade Storbritannien. En sådan kanal skulle betyda att Singapore miste sin betydelse eftersom staden inte längre skulle befinna sig på vägen mellan den kortaste routen mellan Indiska Oceanen och Fjärran Östern. Men som bekant blev kanalen aldrig byggd.
Kontakterna mellan Siam och Japan ökade under 1930-talet och många thailändska studenter reste till Japan för utbildning. Samtidigt besökte många japanska handelsmän, journalister och turister Bangkok.
Åren före andra världskriget hade japanernas antal i Bangkok ökat markant och handeln med Japan blev omfattande. Japanerna togs i allmänhet emot välvilligt, de var ju folk av "samma ras". Man trodde att japanerna bara önskade goda handelsförbindelser och föga anade man deras omfattande expansionistiska planer. Medvetet eller omedvetet försökte japanerna skapa en negativ stämning mot speciellt engelsmännen genom uttalanden som; "dessa överlägsna och oartiga kolonister på asiaternas mark". I takt med japanernas framgångar i Asien började Thailand långsamt att bli projapanskt. Vänskapen med Japan såg ut till att kunna minska britternas och fransmännens inflytande och speciellt efter japanernas invasion av Kina 1937 såg Siams ledare en chans i att kunna återfå sina förlorade områden i Indokina, samt att återigen få ökat sitt inflytande i Burma och Malaya.

Externa länkar, fysiska personer;

Chaophraya Thammasakmontri	http://chula.ac.th/cuweb_en/history/dist/ dhammasak_en.html
Luang Wichit	http://groups.google.as/group/soc.culture.thai/msg/ ec75a2f701f2b03a
Phraya Sri Sitthi Songkhram	http://en.wikipedia.org/wiki/Sri_Sitthi_Songkhram
Rambai Barni, drottning	http://en.wikipedia.org/wiki/Ramphaiphanni

Externa länkar, övrigt;

Folkets Parti	http://en.wikipedia.org/wiki/Khana_Ratsadon
Klai Kangwon Palace	http://www.hotelthailand.com/ezine/issue4/zine2.html
Kuppförsöket 1933	http://en.wikipedia.org/wiki/Boworadet_Rebellion

[1] Det kommunistiska partiet har alltid varit förbjudet och även andra politiska partier har varit förbjudna det mesta av tiden från 1932-1945, från 1947-1955 och från 1958 och framåt. Då det åter blev tillåtet att bilda partier år 1955 dök det upp inte mindre än 23 stycken, men inget av dem fick något större inflytande. Endast 8 av dem fick kandidater invalda i nationalförsamlingen.

[2] Efter hand som andra världskriget kriget pågick fick det japanska inflytandet egendomliga följder för det thailändska vardagslivet. Uppenbart blev thailändarna generade av den japanska kritiken av deras kläder och uppförande. Den japanske kommendanten i Bangkok hette general Nakamura. Regeringen försökte nu påtvinga thailändarna nya vanor. Man skulle sluta att bära sin traditionella klädsel och i stället kämpa mot den tropiska värmen i jackor, slipsar, hattar och t.o.m. handskar. Männen skulle kyssa sin hustru adjö om morgonen innan han gick till sitt arbete, den thailändska traditionella hälsningen (wai) skulle ersättas med det japanska bugandet och man skulle helst utväxla visitkort, liksom man gjorde i Tokyo. Europeisk bal och klassisk balett skulle uppmuntras och den thailändska dansen skulle moderniseras och detta skulle stödjas av den av regeringen tillsatta National Institute of Culture.