Den andra var något helt nytt och kallades Süa Pa เสือป่า (”Vilda Tigrarna”, "Skogstigrarna" eller "Tigerkåren" ) och var ett nationsomfattande paramilitärt korps. Dess funktion skulle vara att försvara ”nationen, religionen och kungen” (chat ชาติ, satsana ศาสนา, phramahakasat พระมหากษัตริย์ ) mot alla fiender, såväl inre som yttre, och främja sammanhållningen i den siamesiska nationen. Kungen rekryterade i stor utsträckning sina medlemmar till de nya organisationerna bland de civila ämbetsmännen. Kungen rankade dem i en hierarki, oberoende av deras sociala ställning, och skaffade sig härigenom personliga följeslagare utanför den hårda byråkratiska hierarkin, som var lätthanterliga och entusiastiska. Kungen menade att det var viktigt att folk träffade varandra, eftersom de annars riskerade att bli segregerade i sina byråkratiska nischer. Han ville att de skulle bli involverade i gemensamma uppdrag och utveckla nya värderingar, såsom patriotism och stridslust, samt lojalitet till kungen och landet. Det totala medlemsantalet tidigt 1912 uppgick till ungefär 4 000 man och kompletterades med en i skolorna obligatorisk pojkscoutkår vid namn ”Tigerungarna” (Luk Süa ลูกเสือ). 

 Kuppförsöken och politiken 

Den 29 februari 1912 höll kungen en manöver med sina ”Vilda Tigrar” vid sitt sommarpalats i Nakhon Pathom, när ett chartrat tåg anlände från Bangkok. Ombord på tåget fanns kungens bror, prins Chakrabongse Bhuvanath (Chakraphong Phuwanat) เจ้าฟ้าจักรพงษ์ภูวนาถ, som då var arméns överbefälhavare och försvarsminister. Han rapporterade att en grupp yngre militärofficerare förberedde en kupp mot kungen.

(Prins Chakrabongse)

De följande två dagarna arresterades 92 unga löjtnanter från armén, som nästan alla var i 20-årsåldern. De flesta av dem hade varit klasskamrater i arméakademins avgångsklass från 1909 och många av dem föreföll vara av sino-siamesisk härstamning. Några av de unga männen hade några år tidigare fått agg till Vajiravudh personligen, men detta utvecklades senare till en otydlig ideologisk kritik mot den absoluta monarkin. De hade blivit offer för den politiska oron av sin tid och speciellt den kinesiska revolutionen i oktober 1911. De menade att Siam var efterblivet, orättvist, korrupt och moraliskt förnedrat och valde att skylla detta på det existerande regeringssystemet. De var de upprörda över Vajiravudhs, som de tyckte, nedvärdering av armén och över det som såg ut som en egen privat armé, med livgardet de ”Vilda Tigrarna”, som kungen gav stor uppmärksamhet och favoriserade. Även andra av arméns officerare såg på detta med avsmak, men de fick annat att tänka på då första världskriget bröt ut 1914.
År 1917 planerades ännu ett kuppförsök. Denna gång var det officerare som utbildats i Tyskland, som var emot att Siam gick i krig mot centralmakterna. (Se nästa avsnitt.) Också detta kuppförsök stoppades, men gav onda aningar om framtiden. Konspiratörerna hade inte varit överens hur de skulle gå till väga. En grupp hade förespråkat införandet av en konstitutionell monarki med prins Chakrabongse som kung. En andra grupp ville också ha konstitutionell monarki, men med prins Paribatra som kung. En tredje grupp ville ha en republikansk regeringsform med prins Rabi som president. Men de talade alla varmt för omfattande politiska reformer och främjande av snabb ekonomisk utveckling och utbyggnad av utbildningsväsendet. De hade bara hunnit träffas 12 gånger och hade inte kommit särskilt långt i sin planering då de arresterades den 1-2 mars 1917. Två månader senare, efter kunglig benådning, fick tre av konspiratörerna livstids fängelse, tjugo av dem fick 20 års fängelse vardera och de övriga villkorliga domar.
När man ser tillbaka på kuppförsöken 1912 och 1917 kan de se bagatellartade ut, men det var det inte för sin tid. Det handlade nu inte längre om rivalitet mellan prinsar om tronföljden utan om försök till militärkupper av män med enkel bakgrund, som inte tillhörde eliten. Detta var något helt nytt i Siams historia och markerade en ny era i siamesisk politik med nationens intresse i fokus. Dessutom föreslogs, om än vagt, radikala reformer och ändringar i regeringsskicket. Vad som inträffat 1912 och 1917 blev inte omedelbart offentliggjort, men rykten om kuppförsöken och arresteringarna spred sig snabbt i Bangkok och följdes av en omfattande kritik mot kungen och regeringen. Kuppförsöken, och det som låg bakom försöken, blev en stor utmaning för den nye kungen och tvingades honom snabbt att bli mera aktiv och pådrivande i sin roll som maktutövare. Under 1912 gjorde därför Vajiravudh en del administrativa och personalmässiga ändringar som indirekt eller direkt gick i linje med vad kuppmakarna önskat. Kungen tog tillbaka sin yngre halvbror, prins Rabi, in i regeringen som jordbruksminister och ändrade det gamla Ministry of Public Works till ett kommunikationsministerium som blev ansvarigt för järnvägarna, vägarna, posten och telegrafen. Ansvarig för detta ministerium blev Chaophraya Wongsanupraphan เจ้าพระยาวงศานุประพัทธ์ (M.R. Sathan Sanidwongse หม่อมราชวงศ์สท้าน สนิทวงศ์). Kungen gjorde sin tidigare omtalade farbror, prins Naresra Varariddhi, ansvarig för det återuppväckta Ministry of Privy Seal och kallade tillbaka sin nära vän och kusin prins Bovoradej (Boworadet) พระองค์เจ้าบวรเดช från hans diplomatiska verksamhet för att ta itu med de personer i armén som varit mest aktiva i kuppförsöket. Bovoradej var för övrigt Naresra Varariddhis son.

En annan gammal personlig vän, Chaophraya Aphairacha เจ้าพระยาอภัยราชา (M.R. Lop Suthat หม่อมราชวงศ์ลบสุทัศน์) utnämndes till justitieminister.  Dessa utnämnanden sågs som en åtgärd från kungens sida för att kunna gripa in mera direkt i regeringsärenden och det sågs också som början på en minskning av antalet prinsar på de höga ministerposterna. Efter hand som Rama VI:s regeringstid fortskred styrdes allt flera ministerier av andra än prinsar, bortsett från prins Devawongse i Foreign Affairs, prins Naret i Privy Seal, prins Chanthaburi i Finance och prins Rabi i jordbruksministeriet. Nästan alla var sonsonsöner till kungar och de hade den kungliga titeln Mom Ratchawong (förkortat till M.R.) och deras familjers välstånd och status hade tillåtit dem att tidigt skaffa sig en europeisk utbildning.
För att kväva rykten om kungens stora utgifter på utsvävningar och för att hitta ett bättre sätt att finansiera nödvändig utveckling utsåg kungen i mars 1912 en kommitté som skulle övervaka statens inkomster och utgifter. Den bestod av två siamesiska ämbetsmän och tre utländska rådgivare. Sammansättningen var säkert medveten för att lugna den internationella finansvärlden som säkert oroats av att budgeten för 1911-1912 hade ett underskott på mer än 2 miljoner baht. Som ett resultat av kommitténs arbete fick finansministeriets ökat mandat att planera och genomföra en årlig budget. År 1913 hade dock det ekonomiska läget förbättrats och det visade sig att statens inkomster nu översteg utgifterna. Men Vajiravudhs mest kraftfulla svar på utmaningen 1912 var PR-verksamhet och propaganda, vilket han fortsatte med under större delen av sin regeringstid.
Vajiravudh hade länge varit känd för sin litterära begåvning och sin förkärlek för teater. Även Chulalongkorn hade haft liknande talanger, men dessa hade bara visats privat för hans egen och hans familjs höga nöjes skull. För Vajiravudh var konst emellertid livsviktigt och ett instrument som kunde få människor att närma sig varandra och dela en vision av en bättre värld och göra denna värld verklig. Som kronprins hade han organiserat sitt hovfolk och sina följeslagare i en grupp som han kallade ”Klubben för Främjande av Lärande”. De gav ut en tidning och skrev teaterstycken som hyllade moderna värderingar och etik. Då han blev kung fortsatte han detta arbete, men nu med större resurser och prestige bakom sig.  I kungens olika skriftliga alster under en period på 15 år, som skrevs under en förvirrande samling pseudonymer, gav Vajiravudh uttryck för sina många idéer. Men han negligerade dock inte den traditionella konsten och skrev en sektion från Ramayana, vilket hans företrädare också hade gjort, på god siamesisk vers. Han översatte sanskritdramer från deras engelska versioner och skrev lärda studier om traditionell litteratur. Han gav den siamesiska litteraturen en helt ny genre; den västerländska teatern med tal och upphöjde essän, och då speciellt den politiska essän, till en konstform. Ett genomgående tema i kungens litterära alster är en fixering vid det moderna och han uppmanade faktiskt folket att tillägna sig ett västerländskt sätt att leva. Han införde t.ex. efternamn och namngav själv hundratals familjer. Efternamn eller familjenamn hade faktiskt inte använts tidigare, men 1916 proklamerade Vajiravudh att alla familjer var tvungna att ha ett efternamn. Han namngav själv de lägre kungliga och ämbetsmännen och folk ute i på landsbygden var tvungna att välja ett namn från en lista som utarbetats av kungen. Det är därför inte ovanligt att det finns flera familjer i en by som bär samma familjenamn, trots att de inte är släkt med varandra. Få familjer kan spåra sina förfäder mer än två eller tre generationer bakåt, med mindre de har en mor- eller farförälder i livet, då det tidigare inte funnits någon folkbokföring. Vajiravudh ändrade också den siamesiska flaggan 1917 och ersatte flaggan med den vita elefanten på röd bakgrund med den nuvarande trikoloren med färgerna rött, vitt och blått. Kungen införde också den första nationella helgdagen till minne av kung Chulalongkorn (han dog den 23 oktober 1910) och Chakridynastin (6 april). Han uppmuntrade lagsporter och i synnerhet fotboll. Han arbetade för att förbättra kvinnornas status genom att uppmana dem att umgås med män och argumenterade för ett monogamt levnadssätt, istället för den vida utbredda polygamin. Han var också en ivrig förespråkare för modern utbildning. Han var ansvarig för organisationen av Chulalongkornuniversitetet, till minne av sin far, och 1916 och 1921 införde hans regering, enligt en ny lag, obligatorisk skolplikt. Alla pojkar och flickor skulle gå i skola mellan sju och fjorton års ålder, men lagen gällde i början endast i omkring 45 % av landet. Det var även kung Vajiravudh som startade Röda Korset i Siam och införde obligatoriska vaccinationer.
Bakom allt detta fanns en röd tråd som löper igenom hela Vajiravudhs regeringstid, nämligen idén om en thaination. Vajiravudhs thaination (han var den förste att popularisera detta uttryck) grundades på det tidigare omnämnda ”nationen, religionen och monarken” en mystisk treenighet där alla tre delarna var oskiljaktigt förbundna med varandra. Trohet mot en av delarna innebar krav om trohet till de andra delarna. Bristande lojalitet, olydnad eller bristande respekt mot en del av treenigheten innebar att man inte visade trohet mot de andra två delarna. Några spetsfundigheter blandades in för att försäkra sig om trohet från landets betydande muslimska och kristna minoritet. Säkert var nationen den viktigaste frågan för Vajiravudh och det visade sig som det så ofta gör i militära handlingar. Det var framför allt eliten som var inblandad i början. Det var de som köpte moderna militära uniformer och utrustning och deltog i manövrar med de ”Vilda Tigrarna” och det var också deras barn som var med i den tidigare omtalade scoutrörelsen ”Tigerungarna”. De påmindes hela tiden om att Siam var hotat av det rovgiriga väst, som Siam hade förlorat landområden till så sent som 1909 och de var oroliga att fransmännen och engelsmännen fortfarande inte var nöjda. De uppmanades att vara beredda att ge sitt liv för landet.

Siam under och efter första världskriget

Då första världskriget bröt ut 1914 förklarade sig Siam neutralt. Trots att kung Vajiravudhs sympatier låg på Storbritanniens och de allierades sida var stämningen bland arméns officerare för Tyskland. Det berodde på att många av dem, inklusive flera kungliga prinsar, hade fått sin militärutbildning i Tyskland. Dessutom var den siamesiska överklassen hatiskt inställd till britterna och fransmännen på grund av det som hänt på 1890-talet. Tyskland hade ju heller aldrig besvärat Siam och de var lätta att idka handel med och hade hjälpt Siam med den interna utvecklingen, speciellt med järnvägsbyggen. Kungen beslöt sig snart för att stärka Siams militära kapacitet genom att utrusta flottan med ett modernt krigsfartyg. Det drogs igång en kampanj för att samla in pengar till detta köp. Intresset för militären och militära värden ökade efter hand som kriget pågick och ställningstaganden för de allierade syntes i pressen och i regeringens handlingar. De allierade, Storbritannien och Frankrike, ökade sina ansträngningar att få med neutrala länder på sin sida. Anledningen till att man ville ha med just Siam var förmodligen för att landet kunde leverera stora mängder matvaror och att de båda allierade då kunde ta hem trupper från Sydostasien till Europa. Den siamesiska regeringen började oroa sig för att de allierade skulle betrakta det neutrala Siam som en svikare om man inte anslöt sig till de allierade. Om de gick med de allierade kunde de kanske också få fart på förhandlingarna om de gamla orättvisa traktaten. År 1917 stod det klart att de allierade klarade sig bäst, speciellt efter att USA förklarat Tyskland och Österrike krig. Den 22 juli 1917 förklarade därför Siam krig mot centralmakterna och Tyskland. Som skäl angavs tyskarnas ohämmade ubåtskrig och Siam skickade 1 200 man till Frankrike i juni 1918. Styrkan bestod av en ambulanssektion, en luftburen skvadron och en grupp chaufförer och mekaniker. Den enda asiatiska nation förutom Siam som deltog i kriget var Vietnam, som bidrog med 200 000 man till Frankrike. Då krigsförklaringen lämnades över till Tyskland låg det ett 50-tal tyska fartyg på Chaophrayafloden och dessa konfiskerades som fientlig egendom. Den siamesiska styrkan, som skickades till Europa, anlände några få månader före vapenvilan, men de skulle ändå återvända hem som hjältar.
Efter kriget uppnådde Siam att bli representerade under fredsförhandlingarna i Paris på lika fot med de allierade och blev upptagna i Nationernas Förbund 1919. Siams internationella status förbättrades enormt och Siam kunde nu börja förhandla med de europeiska makterna om de orättfärdiga traktaten som ingåtts på 1850- och 1860-talet. Den siamesiska delegationen jobbade energiskt för att Siam skulle återfå sin fulla självbestämmanderätt över landets avgifter och skatter och att få bort västmakternas exterritorialrätt och traktatens begränsningar av det siamesiska rättsväsendet. Detta första försök misslyckades dock eftersom de allierade delegaterna hade frågor som var högre prioriterade vid denna tid. USA visade dock vägen som första västerländska nation att ge Siam ett nytt traktat i slutet på 1920. Traktatet gav i realiteten Siam rätt att bestämma över alla sina inre angelägenheter, utan att USA fordrade något till gengäld. Härigenom uppnådde USA stor aktning bland siameserna och det blev grundlagt ett gott förhållande mellan de båda nationerna. Traktatet med USA var en lovande början, men förhandlingarna med de övriga nationerna bromsades upp då varje traktatsmakt avvaktade för att se vad de andra skulle få ut av sina förhandlingar. En liten grupp siamesiska diplomater under ledning av prins Charoonsak Kridakorn (Charunsak Kritdakon) พระองค์เจ้าจรูญศักดิ์กฤดากร, som var siamesisk minister i Paris, arbetade fram en förhandlingsstrategi och en rad arbetsmetoder för att påbörja en välorganiserad attack på de stora makternas traktat. Förhandlingarna blev långa och besvärliga och varade mellan 1920 och 1926. De leddes av utrikesministern, prins Devawongse, fram till hans död 1923 och därefter av hans son, prins Devawongs Varodaya (Thewawong Worothai) เทวะวงศ์วโรทัย. Under förhandlingarna fick man starkt stöd av två amerikaner, som fungerade som rådgivare. De två var Eldon James och Francis B. Sayre, som kom med 1924. Sayre var faktiskt den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons svärson, vilket säkert inte var någon nackdel. Francis B. Sayre tog till sist kommandot och ledde en delegation som reste runt i Europa och förhandlade med stat efter stat. Frankrike gick till sist med på en förhandlingslösning i februari 1925 och britterna följde efter och året därpå hade alla övriga traktatsländer gjort det samma. De nya traktaten innebar två stora och viktiga förändringar. Exterritorialrätten var borta och utlänningar lydde nu under siamesisk lag. De utländska juridiska konsulterna stannade dock kvar under en period på fem år, medan Siam moderniserade sina lagar enligt västliga principer. För det andra fick nu Siam själv bestämma över sina avgifter och skatter, med några få begränsade undantag. Några mindre tillägg i traktaten skulle slutligen försvinna 1939. I traktatet med Storbritannien begränsades t.ex. importtarifferna på bomull, stål och maskiner till 5 % under en tidsperiod på 10 år. Den långa kampen mot de orättvisa traktaten var nu vunnen och Siam hade fått tillbaka sitt eget självbestämmande fullt ut. Under tiden uppstod i Bangkok nu frågan vem som skulle sköta dessa nyvunna rättigheter och hur.   
Många anser att Vajiravudh inte gjorde några egentliga politiska förändringar. Men genom att minska sina bröders och morbröders makt och placera många "vanliga" människor på höga poster gav han ändå intrycket av att han delade sin makt. Trots att många opponerade sig mot kungens val av ämbetsmän fick kritikerna till sist hålla med om att regeringen inte längre bara såg till att bevara prinsarnas makt, vilket varit fallet ett eller två årtionden tidigare. Men det finns kritiker som säger att Vajiravudh hade samma ideologi som sin far, som motarbetat alla tankar på en konstitutionell monarki i 1885. Vajiravudh avslog också alla krav på politiska reformer med motiveringen att de kunde skada Siam. Periodvis försökte faktiskt hans egna höga ämbetsmän övertala honom om att åtminstone göra några små ändringar i den existerande regimen. Prins Chakrabongse, som vid den här tiden var finansminister, bad honom att återuppväcka Chulalongkorns lagstiftande råd (Legislative Council), som skulle ha mandat att stifta lagar utan kungens underskrift och dessutom rätten att kunna ifrågasätta ministrar. Vajiravudh motsatte sig detta med motiveringen att han då mer eller mindre skulle bli ersatt av en gummistämpel. År 1921 vågade den gamle Chaophraya Surasakmontri, som var den mest berömde militaristen under Vajiravudhs regeringstid, föreslå att kung Chulalongkorns Privy Council skulle återuppväckas. Detta avslog kungen med kommentaren att Chaophraya Surasakmontri var senil! Det närmaste kungen kom en förändring var i slutet av sin regeringstid då hans ministrar diskuterade med Vajiravudh om möjligheten att utnämna en premiärminister. Men det slutade med att han motsatte sig även detta.
Två saker upptog de sista åren av Vajiravudhs regeringstid; statsfinanserna och tronföljden. Tiden omedelbart efter första världskriget försämrades Siams ekonomi. Siams huvudinkomstkälla, risexporten, ökade visserligen väldigt starkt under perioden 1919-1921, men kriser i valutahandeln orsakade en stigning av silverpriset och en väldig missväxt under året 1919-1920 skapade ekonomiskt kaos. Handelsbalansen under perioden 1919-1921 visade ett enormt underskott och valutareserven flöt ut ur landet. Statens inkomster fortsatte att visa underskott under resten av Vajiravudhs regeringstid och Siam tvingades ta stora utländska lån. Hovets egna utgifter utgjorde mer än tio procent av statsbudgeten och var därmed en bidragande orsak till den dåliga ekonomin. ”De Vilda Tigrarna” kostade 1.6 miljoner baht enbart under 1924-1925 av den totala kungliga budgeten på 9 miljoner baht. Men de verkliga utgifterna översteg nog 12 miljoner baht. Den samlade statsbudgeten var 96.4 miljoner baht. Det gjordes flera försök att minska det ekonomiska kaoset. Finansiella kommissioner tillsattes, som den år 1912, för att se över ekonomin men de hade inga framgångar. Kontrollen över statsutgifterna föreföll i det närmaste obefintlig. Dagen då man skulle tvingas att stå till svars för detta sköts på framtiden, men det skulle förr eller senare bli tid för räkenskap. Det fanns förstås flera orsaker till nationens ekonomiska problem. Statens utgifter hade att göra med regeringens försök att utveckla landet. Trots tonvikten på utbildning, som en nödvändighet för ekonomisk och politisk utveckling, stod detta bara för något mer än 3% av budgeten 1924-1925 medan 23 % gick till militären och som omtalat mer än 10 % till kungens egna utgifter.
Problemet med tronföljden blev uppenbart i slutet av Vajiravudhs regeringstid. Chulalongkorn hade fått 77 barn, varav 7 söner med drottning Saovabha. Då Chulalongkorn valde Vajiravudh att efterträda honom visade han sin önskan att tronen skulle gå till sönerna han fått med drottning Saovabha. Prins Chakrabongse kan ha varit den som stod på tur till tronen. Han hade emellertid gift sig med en ryska då han gick på militärskola i S:t Petersburg, vilket försvårade ett eventuellt trontillträde. Hennes namn varierar en del beroende på källan. Men ofta ser man namnet Ekaterina (Catherine) Ivanovna Desnitskaya (9 maj 1886-3 januari 1960). Hon blev senare känd som Mom Cathrine na Phitsanulok หม่อมคัทริน ณ พิษณุโลก. Men de problem som detta äktenskap orsakade löstes av sig själv då Chakrabongse Bhuvanath dog redan 37 år gammal 1920. Chakrabongse Bhuvanath och Mom Cathrine na Phitsanulok fick bara ett barn. Hans namn var Chula Chakrabongse (28 mars 1908-30 december 1963). 

År 1924 stiftade Vajiravudh en tronföljarlag som formellt erkände drottning Saovabhas söner som tronföljare om han själv skulle dö utan någon son. (Se externa länkar.) Under sina sista år skaffade Vajiravudh sig faktiskt fyra hustrur, vilket kanske var ett försök att skaffa sig en son.

(Sucharit Suda สุจริตสุดา)	(Vajiravudh och Suvadhana)
(Vajiravudh och Laksami Lavan ลักษมีลาวัณ)	(Vajiravudh och Indrasakdi Sachi อินทรศักดิ)

De fyra fruarna var; 

1. Sucharit Suda สุจริตสุดา (Pruang Sucharitakul เปรื่อง สุจริตกุล) (1895-1982).
   
   
2. Indrasakdi Sachi อินทรศักดิศจี (1902-1975). Hon blev utnämnd till drottning då kungen gladdes åt en möjlig tronarvinge då hon blev gravid. Men tyvärr drabbades hon vid tre tillfällen av missfall. Hon degraderades senare till Chao Chom. 
   
   
3. (Phra Ong Chao) Laksami Lavan (Laksami Lawan) พระองค์เจ้าลักษมีลาวัณ (1899 -1961). Tidigare känd som prinsessan (Mom Chao Ying ) Varnbimol Voravarn (el. Varavan) Wannawimon Worawan) ม.จ.หญิง วรรณวิมล วรวรรณ. Hennes pappa var prins Naradhip Prabandhabongse (Narathip Praphanphong) นราธิป ประพันธ์พงศ์, som i sin tur var son till Rama IV. 
   
   
4. Phra Nang Chao Suvadhana พระนางเจ้าสุวัทนา พระวรราชเทวี (1905-1985). Vajiravudh fick sitt enda barn med Suvadhana. Dotterns namn är Bejaratana Rajasuda Sirisobhabannavadi สมเด็จพระเจ้าภคินีเธอ เจ้าฟ้าเพชรรัตนราชสุดา สิริโสภาพัณณวดี (24 november 1925- ). 
   

Under tiden dog två av Vajiravudhs tre återstående helbröder och kvar fanns bara prins Prajadhipok (Prachathipok) ประชาธิปก som var född den 8 november 1893.  

Vajiravudh och kineserna 

Kungen såg det som sin uppgift att fortsätta att dämma upp för det kinesiska inflytandet i landet. Nationalismen i Siam hade inte längre någon anledning att vända sig mot någon främmande makts herradöme över landet, utan vände sig i stället mot makter inom landet. Det handlade då speciellt om missnöje mot kinesernas stora ekonomiska makt och de siamesiska monarkernas stora politiska makt. Angreppet på kinesernas ekonomiska makt orsakade kravaller i Bangkok några månader före Vajiravudhs kröning 1910. Det hade införts en speciell skatt för kineserna som resulterade i att de hemliga kinesiska sällskapen i Bangkok organiserade en generalstrejk, med följande oroligheter. 
Kineserna i Siam hade påverkats starkt av den växande nationalismen i Kina under Manchudynastins sista år, medan siameserna hade blivit mera nationalistiska efter nederlaget till Frankrike några år tidigare. Folket påverkades också av de hemvändande siamesiska studenterna från Europa, som kom hem med idéer om västlig nationalism. Trots att de siamesiska myndigheterna grep resolut in och att strejken misslyckades visade sig för första gången kinesernas ekonomiska styrka och den politiska maktfaktor de kunde bli om de startade ett massuppror. Kung Vajiravudh som var medveten om denna fara och gav sig i kast med en helt öppen antikinesisk kampanj som jämförde kineserna med judarna i Europa. Denna kampanj intensifierades efter den kinesiska revolutionen 1911, som resulterade i en ökad nationalism bland kineserna i Siam. Kung Vajiravudh varnade dem att regeringen inte tänkte tolerera flera oroligheter. År 1913 infördes en diskriminerande lagstiftning riktad mot kineserna i landet. År 1914 skrev Vajiravudh, under pseudonym, ett flygblad med titeln "Österns Judar", som var en bitter anklagelse mot kineserna. Texten hade spår av rasism och europeisk antisemitism. Angreppet mot kineserna slog dock fel och var snarare ett uttryck för den omtalade nationalismen, än för en realistisk politik. Den lilla siamesiska medelklassen gjorde sig inga större förhoppningar om att kunna överta den ekonomiska makten i sitt eget land, men just därför var deras äregirighet efter politisk makt så mycket större. Efter hand har man dock lyckats begränsa kinesernas monopol utan allvarligare förföljelser, vilket varit fallet i andra länder i Sydostasien. Just för att siameserna tidigt insåg att det kinesiska minoritetsproblemet först och främst var av ekonomisk och inte av rasmässig karaktär lyckades de begränsa problemet. Kineserna har faktiskt assimilerats med den infödda befolkningen i Siam i långt högre grad än i någon annan del av världen. 

 Kung Rama VII (Prajadhipok) (1925-1935)

Kung Vajiravudh dog 44 år gammal den 26 november 1925. Vid sin död lämnade Vajiravudh ett brev efter sig där Prajadhipok nämndes som tronföljare och sjunde kung i Chakridynastin. Så blev det också och den 32-årige Prajadhipok blev uppenbart överraskad över beslutet. 

(Prajadhipok och drottning Ramphai รำไพ)

Så sent som nio månader före kung Vajiravudhs död hade den förväntade tronföljaren varit prins Asdang Dejavudh (Atsadang Dechawut) เจ้าฟ้าอัษฎางค์เดชาวุธ, eller prinsen av Nakhon Ratchasima, men han hade dött den 9 februari 1925. 

(Prins Asdang och hans hustru Mom Paew)

Dessutom väntade Vajiravudhs fru, (Phra Nang Chao) Suvadhana พระนางเจ้าสุวัทนา, barn och om det blivit en son skulle han ha utsetts till tronarvinge. Barnet föddes endast två dagar innan Vajiravudhs död, men det visade sig vara en dotter och det var först då som Prajadhipok föreslogs som ny kung. Som kuriosa kan nämnas att en av Vajiravudhs änkor, Laksami Lavan, kom att drabbas av ett tragiskt öde, då hon blev ihjälslagen av sin egen trädgårdsmästare 1961.
Kung Prajadhipok (1925-1935), eller Rama VII, skulle bli den kung i Chakridynastin som fick den kortaste, och förmodligen också den mest kontroversiella, regeringstiden. Den både började och slutade med kritik och oroligheter, med ständiga ekonomiska problem i riket. 

(Kung Prajadhipok)

Prajadhipok fick ärva en rad problem från Vajiravudhs regeringstid. Det mest betungande var statens kaotiska finanser. Budgetunderskottet var stort och den kungliga bokföringen var en revisors mardröm med skulder och tvivelaktiga transaktioner. Om man skulle lyckas lösa problemen berodde på bahtens stabilitet och hur Siams internationella affärer skulle utveckla sig. De ekonomiska frågorna hade i sin tur skapat problem på olika nivåer inom regimen. Ministrarnas smågräl över nödvändigheten av att minska utgifterna gav ett intryck av en byråkrati utan kontroll och effektivt ledarskap. Denna ineffektivitet och delvisa förlamning inom regimen gjorde att en stor del av eliten i byråkratin började förlorade tron på regimen och t.o.m. ifrågasätta det grundläggande sociala och politiska systemet i den absoluta monarkin. Detta var första gången i Siams historia som man kan påstå att det fanns något som liknade en offentlig opinion. Detta var populärpressens tid med massor av dagstidningar och veckomagasin. År 1925 fanns hela sju siamesiska, tre engelska och tre kinesiska dagstidningar i Bangkok och antalet växte under de kommande åren. Då det inte fanns något annat sätt att mäta stämningarna i samhället verkar det som om regimen och den utbildade eliten betraktade tidningarna som folkets röst. I mitten av 1920-talet var det tydligt att kritiken mot regeringen ökade och att elitens åsikter både visade sig och formades i populärpressen.
Prajadhipok var som tidigare nämnt inte förberedd för sin roll som regent. Han hade liksom sin bror, tidigare kung Vajiravudh, utbildats i England och kände sig kanske mera hemma där än i Siam. Han hade studerat vid Eton och Woolwichs militärakademi och återvänt hem till Siam 1924 och kom då direkt från "École Supérieure de Guerre" i Frankrike och förväntade sig säkert en karriär inom armén. Han hade bestämt inte förväntat sig att bli kung, men på några månader hade han avancerat uppåt i tronföljarordningen för att till sist hamna på tronen. Han hade liten erfarenhet av regerande och kan ha känt någon slags fruktan för sina äldre halvbröder och farbröder, som arbetat inom den statliga byråkratin under lång tid och hans ungdom och oerfarenhet var emot honom. Hans enda tillgångar var intelligens, en viss diplomatisk gåva, ödmjukhet och stor vilja att lära sig nya saker. Det första som Prajadhipok gjorde som kung var att skapa the Supreme Council of State. Denna institution skulle verka för att återskapa förtroendet för monarkin och regeringen och var en rådgivande församling bestående av fem äldre medlemmar från den kungliga familjen som alla hade stor erfarenhet av regerande. Tre av dem var Prajadhipoks farbröder. Dessa var prins Damrong, som varit inrikesminister 1892-1915, och två bröder till honom, prins Paribatra och prinsen av Chanthaburi, som arbetat som finansminister mellan 1908-1923. Med deras råd och stöd kunde kungen börja med snabba åtgärder för att lösa den omedelbara finansiella krisen. Han föregick själv med gott exempel genom att skära ner de kungliga utgifterna från 10.8 miljoner till 6.8 miljoner baht för året 1926-1927. Inom åtta månader hade han ombildat sitt kabinett. Bara tre av Vajiravudhs tolv gamla ministrar blev kvar på sina poster och de flesta som lämnade ersattes av medlemmar från den kungliga familjen. Sett kortsiktigt kan dessa utnämnanden ha varit till kungens fördel eftersom dessa män betraktades som mycket ärliga och kompetenta. Sett på längre sikt gav detta dock ett intryck av att man höll på att återgå till den kungliga oligarkin med ”regeringen till prinsarna” och om det inte gick bra för landet skulle det vara lätt att skylla detta på monarkin. 
Då den akuta krisen i ekonomin var över i mitten på 1926 började Prajadhipok ägna sig åt den besvärande frågan om politisk utveckling. I juli vände han sig till den tidigare omtalade Francis B. Sayre, som kommit till Bangkok på Prajadhipoks inbjudan, med en lång promemoria som han döpt till ”Siams problem”. Kungen ville rådföra sig i de frågor som han ansåg vara viktigast under denna tid. Han hade nio specifika frågor såsom; ”måste det här landet en dag ha ett parlamentariskt system och är verkligen den anglosaxiska typen av parlamentariskt styre ett lämpligt system för ett österländskt folk?”, ”Är landet berett på att få någon slags representativ regering?” och ”skall vi ha en premiärminister?”... ”Skall vi ha ett lagstiftande råd (Legislative Council)?”... Han avslutade med ”Kan något göras så att kineserna åter blir siameser, som i gamla dagar?”. Kungen verkade pessimistisk i detta dokument, med tanke på huruvida kungariket var redo för representativ demokrati. Men han visade faktiskt en uppriktig men försiktig önskan om förändringar i den siamesiska politiken. Prajadhipok fick dock mycket liten uppmuntran av Sayre eller av prins Damrong i detta ärende så dessa tidiga tankar om politisk förändring ledde inte till något.  Men kungen gav sig inte. Efter hand under hans regeringstid blev hans tankar om politisk förändring allt mindre försiktiga. År 1927 utsåg kungen en kommitté och följden av deras överläggningar blev att kungen skrev en ny promemoria om ”Demokrati i Siam” där han sade; 

"Om vi en dag tvingas införa någon form av demokrati i Siam måste vi förbereda oss för detta gradvis. Vi måste lära oss (systemet) och vi måste utbilda oss. Vi måste lära och experimentera så att vi kan få en uppfattning om hur en parlamentarisk regering skulle fungera i Siam. Vi måste försöka utbilda folket så att de blir politiskt medvetna så att de kan förverkliga sina intressen och inte blir vilseledda av agitatorer eller utopiska drömmare. Om vi skall ha ett parlament måste vi lära folket hur man röstar och hur man väljer representanter som verkligen tillvaratar deras intressen".