Kapitel 17 Kung Chulalongkorn

Chulalongkorn återhämtade sig till sist från sin malaria, till skillnad mot sin far, och var nu Siams nye kung och härskare. Han kröntes den 11 november 1868 och en källa nämner att ”alla som såg honom imponerades av hans värdighet, säkra lugn och ödmjukhet”. Hans titel blev Phrabat Somdet Phrachunlachomklao Chao Yu Hua พระบาทสมเด็จพระจุลจอมเกล้าเจ้าอยู่หัว. Populärt förkortat till Phrachunlachomklao. พระปิยมหาราช. En av kungens första gärningar var att utfärda amnesti åt rikets samtliga politiska fångar, som uppgick till 362 personer. Chulalongkorn är också känd som Rama V eller Phra Maha Chulalongkorn (1 oktober 1868-23 oktober 1910). Han hade ärvt sin fars välutvecklade diplomatiska förmåga vilket han snart skulle få stor nytta av. Fram till kungens 20 års födelsedag skulle Si Suriyawong, som tidigare omtalat, fungera som förmyndarregent. Chulalongkorn hade i början ingen möjlighet att utmana förmyndarregentens makt, men de två bråkade vid olika tillfällen om pengar. Som ung pojke, utan egna politiska följeslagare och inga släktingar på sin mors sida i höga positioner eller några prinsar med egen auktoritet som stödde honom, var han helt i händerna på regenten. Men Si Suriyawong uppförde sig korrekt och uppfyllde sina skyldigheter mot kungen och riket genom att övervaka och leda Chulalongkorns fortsatta utbildning. Den unge kungen ville resa till Europa, men förmyndarregenten menade att en så lång resa var alltför farlig och det fick istället bli kortare resor till grannrikena.
I 1870 seglade den 17-årige kung Chulalongkorn till Singapore. Han fick ett varmt välkomnade av guvernör Sir Harry Ord och presenterades för andra ämbetsmän i staden. Chulalongkorn visade snabbt att han inte var en vanlig turist och besökte så många olika institutioner han kunde och dessa inkluderade postkontoret, den anglikanska kyrkan, Raffles School, mentalsjukhuset, fängelset, telegrafen, domstolen och brandkåren. Han ställde också många frågor om lokalbefolkningens situation, om skatter och avgifter, utbildningspolitik, om utveckling av kommunikationerna m.m. Hans ämbetsmän hade fullt upp med att hålla jämna steg med den unge kungen och att anteckna allt som avhandlades. Nästa destination var Sumatra och Java som kontrollerades av holländarna. Återigen blev han varmt mottagen och kungen kunde jämföra likheter och olikheter mellan de båda koloniala systemen. På Java fick han se hästdragna spårvagnar och besökte Kommerskollegiet (the Chamber of Commerce), den offentliga parken, en zoologisk trädgård, järnvägsstationen m.m. Han deltog också i formella middagar och baler som gavs till hans ära, besökte en teater och andra föreställningar. Efter denna framgångsrika och bildande resa i Sydostasien återvände Chulalongkorn till Bangkok där han framförde sina tankar och betraktningar till regeringsrådet. Men kungen ville se och lära sig ännu mer!
Året efter, i 1871 gick Chulalongkorn ombord på den kungliga jakten Bangkok och ångade iväg till Brittiska Indien. Tack vare sin fars tidigare arbete var Siam välkänt och respekterat av den indiska administrationen och man tvekade aldrig att ta emot Chulalongkorn. Återigen ställdes frågor om styrelse, administration, handel, skatter, medicinska faciliteter, militär träning m.m. På det här viset lärde kungen en massa om europeiska seder, europeiskt regentskap och administration. Denna kunskap skulle han få stor nytta av i framtiden. Som kuriosa kan nämnas att Chulalongkorn efter sina resor beordrade ändringar av hovets klädstil och hårmode för att närma sig den europeiska stilen.
Chulalongkorn insåg också betydelsen av nära kontakter med sitt eget folk och reste runt med sin båt i sitt eget rike för att lyssna på deras problem. Kungen fick också se hantverksprodukter och andra produkter som framställdes i olika delar av landet. Därmed kunde han avgöra om det fanns en marknad för dessa i andra delar av landet eller om de kunde vara lämpliga för export. I kungens följe ingick kungliga läkare och det allmänna hälsotillståndet i provinserna förbättrades som en direkt följd av dessa resor. Chulalongkorn blev den förste siamesiske kungen som byggde ett modernt västerländskt sjukhus i sitt rike och han skapade också den första moderna läkarutbildningen.
I slutet av förmyndarregenttiden blev Chulalongkorn ordinerad som munk. Han lämnade klostret kort tid innan sin kröning. Den 21 september, några dagar efter sin 20 års födelsedag, kröntes Chulalongkorn och den 16 oktober 1873 tog han över makten. Efter sin andra kröning den 16 november blev Chulalongkorns karaktärsdrag tydliga. Under månaderna före och efter den andra kröning påbörjade han införandet av en rad reformer, som visade prov på hans moderna tankar och framtidsplaner. Vid den andra kröningen lade sig deltagarna framstupa framför kungen, som sed var, men i samma ögonblick som han kröntes förklarade han att man i framtiden inte skulle kasta sig ned framför kungen. I ett dramatiskt ögonblick i Siams historia reste sig hela hovet på kungens befallning. Kungen menade att den gamla sed var förnedrande och hädanefter skulle hovet stå upp i hans närvaro vid formella audienser och sitta ner på stolar vid kungliga ceremonier. Detta gav en fingervisning om kungens moderna livssyn. Men att moderniseringen av Siams regler och lagar, som handlade om umgänget med de kungliga, länge hade kvar sina svagheter visar följande episod; I maj 1881 blev en kunglig båt inblandad i en kollision med en annan båt och en av Chulalongkorns drottningar, den 19-åriga gravida Sunandha Kumariratana (Sunantha Kumarirat) สุนันทากุมารีรัตน์, hamnade i Chaophrayafloden och drunknade. Även deras dotter, som var nästan två år gammal, drunknade tillsammans med sin mamma. Både hon och barnet kunde ha räddats, men det var fortfarande förbundet med dödsstraff att röra en kunglig. Den kungliga uppvaktningen och roddarna vågade bara skräckslagna titta på när de drunknade. År 1901 lät Chulalongkorn bygga ett minnesmärke till minne av sin älskade drottning.


(Drottning Sunandha 1860-1880)	(Drottning Sunandhas minnessten)

Att Chulalongkorn ärvt sin fars diplomatiska talang visar följande episod; Tidigt under hans regeringstid avlägsnade en tysk besökare huvudet och händerna på en bronsstaty av guden Shiva i Kamphaengphet, för att ta med sig delarna hem till Tyskland. Guvernören vågade inte arrestera en ”farang”, men skickade bud till Bangkok om illgärningen och att delarna var på väg med båt till Bangkok. Tysken arresterades och delarna beslagtogs och sitt handlande förklarade han med att han ville ha med sig denna konstskatt till Berlins museum. Chulalongkorn visade sin diplomatiska ådra genom att föreslå en lösning som var acceptabel för bägge parter. Kungen lämnade inte ifrån sig de bortrövade delarna, men lovade att skicka en exakt kopia av hela Shivastatyn till Berlin och lät de avtagna delarna återbördas till originalstatyn som restaurerades. Chulalongkorn höll sitt löfte och en kopia av statyn finns ännu i dag i Berlin.
Det skall nämnas att det var Chulalongkorn som införde den nuvarande valutan baht som officiell valuta.

Slaveriet och hoveriarbetet avskaffas

Då Chulalongkorn blev kung var kanske uppemot 30 % av siameserna slavar, vilket den unge kungen tyckte var djupt orättfärdigt. USA hade avskaffat slaveriet i 1865 och endast tre år senare bestämde sig Siam också för att göra det samma. Men kungen var medveten om de problem som slaveriets upphörande skulle föra med sig. Upphävandet blev också en långdragen och svår process, eftersom systemet var så djupt integrerat i ståndsprivilegiesystemet. Landets höga ämbetsmän, vars förmögenheter grundlagts just genom ägandet av tusentals slavar, såg naturligtvis med oblida ögon på försöken att ändra i den gällande ordningen. Enligt ett brev, som nådde den tidigare omtalade Anna Leonowens, påstås kungen ha sagt följande till en ämbetsman;

"Jag ser intet hopp för vårt land, förrän det befriats från slaveriets mörka skugga." Förmyndarregenten i sin tur skall ha sagt så här om slaveriet: "Det är omöjligt att befria ett land från slaveri utan att det medför stora risker och stor fara för staten och slavägarna. Med nu gällande lagar kan Siam inte upphäva sitt slaverisystem, utan att samtidigt underminera konstitutionen." På detta skall Chulalongkorn ha svarat, "låt då saken tills vidare bero. Men mina slavar, mina soldater och mina gäldenärer är mina egna, och dem skall jag åtminstone befria, vad än mina ministrar anser lämpligt att göra. Vad mig angår skall ingen mänsklig varelse någonsin mera märkas med mitt namn och bomärke."

Efter många och långa diskussioner samtyckte förmyndarregenten Si Suriyawong till ett gradvist avskaffande av slaveriet. Den första offentliga kungörelsen lästes upp av kungen själv. Stående på det lägsta trappsteget till sin tron, inför rikets främsta ämbetsmän, guvernörer och domare, läste han sin deklaration;

”Härmed kungöres vårt kungliga budskap till vårt folk, och icke som om vi utförde något stort och märkligt, utan endast vår plikt mot våra medmänniskor och undersåtar, att från och med den 1 januari 1872 [1] skall slaveriet upphöra att vara en erkänd institution i vårt land, och varje man, kvinna och barn skall anse sig själva som friborna medborgare. Vidare kungör vi att en skatt, beräknad efter vars och ens omständigheter, skall uttagas av folket för att gottgöra slavägarna för förlusten av deras slavar”.

Det skulle dock komma att dröja ända till 1905, innan den proklamation utfärdades, som gjorde ett definitivt slut på slaveriet. Kungen hade i alla fall till slut infriat det högtidliga löfte han långt tidigare givit Anna Leonowens; "Om jag lever så länge att jag kommer att regera över Siam skall jag regera över en fri och inte en förslavad nation". Dessutom avskaffades också hoveriarbetet 1905 och Chulalongkorn gav också upp sin officiella äganderätt till all mark i Siam. I stället för hoveriarbetare användes nu betald kinesisk arbetskraft till allt offentligt arbete. (se avsnittet ”Den kinesiska invandringen” längre fram.)

Siam och britterna

Då brittisk teakexploatering i Burma råkade komma in på siamesiskt område i norr började man oroa sig för britternas avsikter i området. Chulalongkorn var orolig över att regenten i Chiang Mai misskötte utdelandet av avverkningstillstånd och att det hela skulle gå helt över styr. Samtidigt var han angelägen om att prinsen av Chiang Mai inte skulle bli inblandad i militära äventyr, eller andra dispyter, med den brittiska Burmaregeringen, vilket kunde skapa besvär för Bangkok eller helt enkelt sluta i en storkonflikt med britterna. Därför förbereddes en ny politik på 1870-talet som skulle garantera en mera säker integration och central kontroll av den norra delen i kungadömet. Bangkok hade fått sin första chans att förbättra sin kontroll över Chiang Mai då Kawilorot (1856-1870) av Chiang Mai dog [2] i 1870. Regenten Si Suriyawong och hans ministrar valde att förbise den logiske tronföljaren till Chiang Mais tron och valde istället Inthanon อินทนนท์ (1871-1897), som med all rätt betraktades som mera vänligt inställd till Bangkoks politik. Efter ett anglo-siamesiskt avtal från 1874, som innebar ett nytt system av domstolar med domare från båda nationerna vid rättstvister mellan siameser och engelsmän, skickade siameserna sin första kungliga kommissionär till Chiang Mai i 1877. Han började långsamt begränsa inkomsterna för Chiang Mais kungahus och ordna så att administrationen av de norra provinserna följde Bangkoks önskemål. Framgångssättet och taktiken som utvecklades här, speciellt under 1880-talet då kungens halvbröder prins Bijit Prijakorn (Phichit Prichakon) พิชิตปรีชากร och prins Bidyalabh Barudhidhada ทิพยลาภพฤฒิธาดา var kommissionärer här, skulle senare användas framgångsrikt även i provinserna i nordöst och söder. Men man var mindre framgångsrika i de laotiska vasallstaterna Luang Phabang och Champasak.


(Prins Bijit)	(Prins Bidyalabh)

Nere i malajprovinserna i söder, där siameserna fortsatte att ha nominell kontroll över Kedah, Perlis, Kelantan och Terengganu, hade det varit ganska lugnt. Med undantag av att britterna hade blivit mera aktiva i staterna utmed västkusten av Malackahalvön från 1873. Men pressen från den brittiska regimen att de skulle föra en mera aktiv politik i de malajstater som lydde under siamesisk överhöghet ökade hela tiden. För tillfället var det bara genom diplomati och eftergifter som Siam kunde fördröja eller förhindra de brittiska intressenas framfart. Chulalongkorn och hans regering hade litet svårt för de personer som representerade britterna och fransmännen i Bangkok under 1870-talet. Sir Thomas George Knox var brittisk generalkonsul i Bangkok mellan 1864 och 1879 och blev en öppen motståndare till den unge kungen som han såg som ”envis, radikal och opraktisk”. Han argumenterade ofta med Chulalongkorn och intog Si Suriyawongs konservativa attityd i debatterna under denna tid. Trots detta, liksom brittiska konsuler gjorde före och efter honom, accepterade han det brittiska utrikesministeriets åsikt att Siams fortsatta självständighet var det bästa politiskt och kommersiellt för britterna. Men det var inte alla brittiska ämbetsmän i Singapore och i kolonialregeringarna som tyckte så. (Du kommer att få läsa mer om Sir Thomas George Knox i avsnittet ”Berättelsen om Fanny Knox” i slutet av detta kapitel.)

(Chulalongkorn 1873)

Reformarbetet och konflikten med prins Wichaichan

Kungens hade olika motiv för att genomföra sina reformer, som alla slog mot det gamla systemet. Alla reformerna stärkte, indirekt eller direkt, kungens politiska makt och besluten förklarades officiellt i enighet med buddhistisk moral, vilket få kunde argumentera emot. Det gamla gardet, eller hua boran หัวโบราณ ("stenåldershuvudena") som kungen något föraktfullt kallade dem, kunde annars tänkas attackera reformerna som västerländska påfund. Det varade dock bara några månader innan reformerna från 1873-1874 hade provocerat fram motstånd och trots.
Sent i 1874 började några av de mera radikala anhängarna till Chulalongkorn attackera prins Wichaichan. De menade att kungens tidigare rätt att bestämma vem som skulle bli tronföljare skulle återinföras. Wichaichan som kände sig hotad började därför samla sina trupper och träna dem på Frontpalatsets område nattetid. Då Chulalongkorn fick höra talas om detta stärkte han sin egen palatsvakt. I slutet av december 1874 utbröt det en brand nära krutförrådet och gasverket på Chulalongkorns palatsområde. Wichaichans trupper anlände i full stridsmundering och ville komma in på området och släcka elden. Men de vägrades tillträde, elden släcktes och båda parter stod spänt och väntade på den andres nästa drag. Wichaichan drog sig till sist tillbaka, medveten om att denna händelse skulle komma att användas mot honom för att minska hans inkomster. Si Suriyawong blev upprörd över det inträffade och menade att palatsvakten inte skulle ha kallats ut för att stoppa Wichaichan, eftersom han bara velat hjälpa till med att släcka branden. Ryktena sade att Si Suriyawong faktiskt hade önskat en drabbning mellan kungen och hans Uparat och att detta var Si Suriyawongs sätt att visa att han trots sin ålder fortfarande var att räkna med och kunde ta över om så var nödvändigt. Den 2 januari skickade Chulalongkorn trupper till Wichaichans residens, men innan dessa nådde fram hoppade Wichaichan ut genom ett fönster på baksidan av sitt palats. Han tog sin tillflykt till det brittiska konsulatet dit han anlände med ett svårt skadat ben. Det restes några tält i konsulatets trädgård, eftersom Wichaichan hade en mängd följeslagare med sig, och han blev liggande i ett av dessa. Det såg nu ut som om landet stod inför ett inbördeskrig då Wichaichan, som hade starkt stöd hos Bangkoks elit, kände sig förolämpad av kungens radikala vänner. Wichaichan föreslog efter en tid att han skulle återvända till sitt palats om Chulalongkorn ingick ett avtal med den franske och brittiske konsuln. Men denna förnedring mot kungens suveränitet kunde inte hovet acceptera. Chulalongkorn bearbetade intensivt Paris och London med appeller om europeisk neutralitet i konflikten och arbetade hårt på att återfå sina ministrars och de gamla konservativa ämbetsmännens stöd. Det brittiska utrikesministeriet beslöt sig för att betrakta affären som en intern konflikt, vilket Singapores guvernör personligen meddelade Chulalongkorn. Då Wichaichan insåg att han inte kunde förvänta sig utländskt stöd valde han ändå att återgå till sitt palats väl medveten om sin minskade status.
Denna kris i 1874-1875 visade på de faror som fanns runt Chulalongkorn. Han förstod att hans unga radikala vänner kunde orsaka stora problem, samtidigt som de inte var kapabla att ge honom något egentligt stöd vid en eventuell kris. Han hade också förstått att statens hörnpelare, ministrarna och ämbetsmännen från hans fars regim, fortfarande hade stor auktoritet och makt, vilket han inte klarade sig utan. Detta oavsett om det gällde externa eller interna hot. Krisen hade nästan kostat honom tronen och kunde t.o.m. ha äventyrat Siams självständighet. Priset han fick betala för att lösa krisen var att dra tillbaka många av de reformer som genomförts under de tidigare 18 månaderna. De råd han bildat upphörde att hålla möten, många av de finansiella reformerna glömdes eller tillämpades inte, det juridiska livet återgick i princip till det skick som det befunnit sig i 1868, kungens unga vänner fick besked om att visa mera respekt mot de äldre och Young Siam Society och deras tidning som hyllat reformerna lades ner. Det gamla gardet hade nu trumf på hand. Om Chulalongkorn fortsatte att insistera på omfattande reformer skulle han förlora mer än bara tid! Under denna kritiska tid insåg Chulalongkorn att nationell enighet var en absolut förutsättning för statens överlevnad och bara då kunde hoppet om reformer leva vidare. Kungen blev därför tvungen att bida sin tid och arbeta mera långsiktigt för att bygga upp ett stöd och den styrka som med tiden skulle kunna möjliggöra reformer.

Chulalongkorn stärker sin position som regent

Tidigt på 1880-talet hade det börjat ljusna något för Chulalongkorn. Han hade nu själv fått möjlighet att utse sina ämbetsmän, efter hand som ministrarna och ämbetsmännen från förmyndarregentens tid dog eller drog sig tillbaka. Av speciellt stor betydelse var naturligtvis exregent Si Suriyawongs död i 1883 och Wichaichans i 1885. Detta innebar att många ämbetsmän från Mongkuts och Si Suriyawongs generation snabbt förlorade sitt inflytande. Genom att utse sina välutbildade och lojala bröder till nyckelposter i dessa ministerier kunde Chulalongkorn långsamt börja överföra makten till sig själv. Men man skall ha klart för sig att Chulalongkorn, ända fram till mitten av 1800-talet, inte hade någon starkare politisk uppbackning. Den 14 januari 1886, ett år efter Wichaichans död, utsåg Chulalongkorn sin unge son Vajirunhis (Wachirunhit) วชิรุณหิศ till kronprins. Vajirunhis mamma hette Savang Vadhana Sawang Watthana) สว่างวัฒนา. Hon är även känd under namnet Sri Savarindira (Si Sawarinthira) ศรีสวรินทิรา.


(Kronprins Vajirunhis 1878-1895)	(Vajirunhis palats - Även kallat "Windsor" Palace)

(Drottning Savang Vadhana 1862-1955, kronprins Vajirunhis mor)

Den elit som funnits under Mongkuts tid förlorade till sist sin totala dominans över byråkratin och samhällslivet. De hade visserligen kvar ett stort antal officiella ämbeten, men verkade nu snarare som individer än som medlemmar av en familj eller grupp. Några av de äldsta och mäktigaste familjerna förlorade mycket av sin tidigare dominanta maktställning under 1800-talets sista år. Men då Bangkoks byråkratiska elits ställning ännu var relativt stark var de långsamma med att skicka sina söner till den moderna utbildning som kungen erbjöd. De menade att utbildning var onödigt eftersom det ännu fanns jobb som väntade på dem i deras släktingars departement eller ministerier. Kungens tillgång på lämpliga personer för den framtida moderniseringen begränsades tyvärr genom detta svala intresse för utbildning. Motviljan att skicka sina söner till utbildning resulterade till sist i ett kungligt dekret från 1878, som faktiskt tvingade adeln att skicka sina barn till skolan! De enda som från början visade entusiasm för den skola som Chulalongkorn startat på palatsområdet i 1871 var de unga i den kungliga familjen och hans egna bröder och dessa blev snart den bäst utbildade gruppen i det siamesiska samhället.
Med tanke på kungens beslutsamhet att genomföra reformer och hans behov av välutbildade män med moderna idéer, som samtidigt var obrottsligt lojala mot monarkin, var det därför inte så konstigt att Chulalongkorn utnämnde sina bröder till ministerposterna i Bangkok och längre fram i provinsadministrationen. Brödernas utbildningsmässiga och sociala fördelar över sina jämnåriga, som inte fått tillgång till samma utbildning, gav dem kvalifikationer som deras jämnåriga från andra grupper ännu inte kunde tävla mot. De unga kungliga bröderna var väl förberedda för sina uppgifter och många av dem hade förutom utbildningen i palatsskolan också fått en traditionell siamesisk utbildning. Dessutom hade några av dem fått utbildning av en engelsk lärare mellan 1873-1874. Chulalongkorn skickade med tiden de flesta av sina många söner, och många av sina brorssöner, till studier i Europa på kortare eller längre tid. De fick vänner för livet i de europeiska kungahusen, vilket blev till stor nytta för de fortsatta relationerna mellan Siam och västmakterna.
I 1884 besökte den svenske prinsen Oscar Siam och fick ett varmt mottagande. Han befann sig då på en jorden runt-segling med fregatten Vanadis. (Se extern länk längs ned.)

(Chulalongkorn 1881)

Men i slutet av århundradet började ministerierna också rekrytera ”vanliga” människor och det var inte längre bara kungliga som skickades utomlands för utbildning. De skickades t.ex. till den brittiska skogsskolan i Indien, till Borough Road Teachers Training College i England eller till tyska och brittiska militärakademier. Andra studerade vid speciella träningsskolor som startats av respektive siamesiskt ministerium, eller vid den stora effektiva militärakademin. Rekryteringsunderlaget för alla poster i riket baserades formellt på kvalifikationer av västerländskt snitt och detta var utmärkande för eliten tidigt på 1900-talet.
Under de sista åren av seklet stod de små byråkratiska familjerna, samt de sino-siamesiska familjerna, förmodligen för en oproportionellt stor del av rekryterna till den nya byråkratin. Sedan flera år tillbaka hade Chulalongkorn försökt gynna grupper och familjer från den gamla eliten och då speciellt personer som sedan lång tid var rivaler till Bunnagfamiljen. Men olyckligtvis hade de viktigaste av dessa personerna skämt ut sig genom offentliga skandaler, i slutet av 1870-talet och tidiga 1880-talet.
Den första ministerposten som blev vakant var i Huvudstadsministeriet, som var ansvarigt för rättsskipandet och den allmänna ordningen i Bangkok-Thonburiområdet. I 1876 tilldelades Chulalongkorns halvbror prins Bhudhares Dhamrongsakdi (Phuttharet Thamrongsak) ภูธเรศ ธำรงศักดิ์ (1855-1897) denna post. Han hade tidigare utmärkt sig vid den speciella extra domstol som byggts upp för att minska antalet ärenden som hopat sig i den tidigare enda domstolen. I 1882 utsågs en annan av Chulalongkorns halvbröder, prins Prachaksha Silapakom (Prachak Sinlapakhom) ประจักษ์ศิลปาคม (1856-1914), till palatsminister.


(Prins Bhudhares)	(Prins Prachaksha)

Under några år hade han varit verksam i palatsadministrationen och hade just återvänt hem efter en expedition mot hobanditerna i Laos. (Se även kap. 16, avsnittet ”Ho-banditerna”.) Senare skulle han komma att arbeta som kommissionär, ansvarig för en stor del av rikets nordöstra delar. I 1885 gjorde kungen två viktiga utnämningar som starkt ändrade maktbalansen i administrationen till hans fördel. Då Chaophraya Bhanuwongse (Thuam Bunnag) pensionerade sig delades det gamla Phrakhlang upp i två nya ministerier, ett finansministerium och ett utrikesministerium. Kung Chulalongkorn valde sin halvbror, prins Devawongse Varopakarn (Thewawong Waropakan) เทวะวงศ์ วโรปการ (1856-1923), att leda utrikesministeriet. Devawongse var en enastående man som skulle komma att sköta Siams utrikeskontakter i 38 år med stor skicklighet och finess, under två kungars regeringstid, till kungarnas stora belåtenhet.

(Devawongse Varopakarn)

Samma år utsågs en helbror till Chulalongkorn, prins Chakrabardibongse (Chakraphatphong) จักรพรรดิพงศ์ (1856-1900), till finansminister.

(Prins Chakrabardibongse)

Under samma period fanns även andra kungliga bröder eller halvbröder i diverse olika statsorgan. Chulalongkorn hade tvingats till denna strategi, under perioden från 1875 till 1885, av det gamla politiska och administrativa gardet. Så länge ministrarna inte var valda av honom kunde han bara föreslå vilken politik de skulle föra. Förslag som inkräktade på ”gamlingarnas” personliga makt följdes ofta av passivt motstånd. Exregenten Suriyawong motsatte sig t.ex. energiskt att det skulle byggas en telegraflinje till Burma genom ”hans” västra provinser, där guvernörerna var hans släktingar. Det fanns liknande problem i praktiskt taget varje ministerium. Så länge ministrarna kunde räkna med stöd stöd från Si Suriyawong, eller så länge de fruktade eller respekterade hans makt, kunde de motstå kungens politik. Dagen efter Si Suriyawongs död gav dock kungen order om att den ovan omtalade telegraflinjen skulle byggas. Överföringen av makten blev därför en långsam process. Många av de små departementen, som sysslade med tekniska frågor, skapades först inom palatsadministrationen och flyttades sedan därifrån då man hade fått ett ”säkert” ministerium varifrån man kunde fortsätta sitt arbete. Ministerierna hade börjat arbeta på västerländskt sätt med egna kontor, istället för som tidigare att ha varit förlagda till ministerns eget hem. Det var inte förrän i mitten av 1880-talet som kungen och hans bröder började känna att de hade fått ett fastare grepp om makten och nästan omedelbart fick de problem med hur den skulle utövas och en mindre fraktion av hovet återvände till den radikala politik som förts under senare delen av Si Suriyawongs regeringstid. Chulalongkorn delegerade inte mycket av sin egen beslutsmakt. Till stor del berodde detta på hans egen hängivenhet till arbete och hans smått otroliga arbetskapacitet. Han arbetade extremt hårt och kunde skriva flera hundra brev om dagen och tog ställning i en mängd olika frågor. Ibland gjorde han det på egen hand och ibland rådförde han sig med sina ministrar. Ärendena kunde vara allt från utseendet på en textad skylt till den oerhört komplicerade frågan om politiken mot Frankrike.
Tidigt i 1885 skrev 11 unga män, varav de flesta nyligen hade återvänt från utlandet, en sextio sidor lång skrivelse till kungen i ganska hårda ordalag. Bland dessa elva fanns tre av kungens egna halvbröder. I skrivelsen bad man att kungen snabbt skulle föra en politik som ledde fram till en parlamentarisk demokrati under en konstitutionell monarki. De kritiserade den växande maktkoncentrationen och förvirringen i de beslutande, lagstiftande och juridiska organen som låg i kungens händer och att han på grund av för stor arbetsbörda inte ägnade detta tillräcklig uppmärksamhet. För att åstadkomma reformer som skulle stärka Siam mot västmakterna och för att reformerna snabbare skulle komma den stora befolkningen till nytta bad de kungen dela sin makt med en premiärminister, ett kabinett och ett representativt parlament. Men de höll med om att tiden ännu inte var mogen för en fullständig demokrati. Då Chulalongkorn några månader senare besvarade skrivelsen sade han att han sympatiserade med intentionerna och sakfrågorna hos sina kritiker och höll med om det var nödvändigt med reformer för att kunna bevara rikets oberoende. Han påpekade särskilt bristen på utbildade lojala och dugliga män som kunde utföra det väldiga arbetet med reformer som låg framför dem. De gamla byråkraterna förklarade han inkompetenta och de unga var ännu inte mogna att klara de uppgifter som de stod inför. Att försöka införa ett parlamentariskt system skulle försvaga landet, som just då befann sig i sig i en situation då det mest av allt behövde enighet och en gemensam politik som stävade åt samma håll. Han förklarade sig också skyldig till kritikernas anklaganden att han negligerat landets lagstiftande institutioner genom att ha ägnat sig för mycket åt andra saker. Chulalongkorn förklarade;

”Även jag vill ha politiska reformer, men för närvarande är det andra ärenden som är mera påträngande... Först måste vi se till att vi får rätt sorts folk som skall vara våra framtida lagstiftare, annars kan vi lika gärna vara utan dem".

Chulalongkorns kungarike saknade ännu nästan helt modern utbildning och den huvudsakliga bondebefolkningen hade inga politiska kunskaper. Det totala antalet män i Siam som hade fått någon form av modernare utbildning kan inte ha varit mer än några få hundra och inga av dem, förutom den kommersiella kinesiska minoriteten, hade någon större förmögenhet eller framträdande position utanför den civila byråkratin. Den utländska pressen på kungariket skulle inom några få år nå sin kulmen och ännu hade inte moderniseringen av landet påbörjats, som landets ledare ändå ansåg att Siams öde vilade på. Chulalongkorns motvilja att påbörja politiska experiment under dessa villkor är förståeligt och kommande händelser under nästa årtionde skulle visa att han gjorde rätt.
Kanske påverkad av skrivelsen från 1885, men säkert också orsakat av nödvändigheten av reformer under denna tid, bad Chulalongkorn i 1887 prins Devawongse, som då befann sig i England under firandet av drottning Victorias 50-årsjubileum på tronen, att studera och skriva rapporter om hur de europeiska regeringarna var organiserade. Då Devawongse återvände hem förespråkade han bildandet av ett kabinett med tolv likvärdiga ministrar. I kabinettet skulle de sju gamla ministerposterna ingå och därutöver skulle man skapa fem nya. De tolv ministrarna var alla bröder till Chulalongkorn eller lojala aristokrater och avsikten var att centralisera rikets styrning från Bangkok. Detta möttes av motstånd och Chulalongkorn tvingades tillåta guvernörerna i provinserna att få behålla sina poster. Men kungen placerade skickligt folk, lojala mot honom, i positioner varifrån de senare successivt kunde ta över allt viktigare poster. Ett år senare skapade han två nya rådgivande organ. Det var unga män som dominerade i dessa två organ och de var sammansatta av prinsar och höga ämbetsmän, som skulle ge kungen råd i politiska frågor. Kungen beordrade dem att tala "fritt och ärligt, utan tvekan eller fruktan", men naturligtvis gjorde de inte det då de fann det omöjligt att kasta bort de århundrade gamla traditionerna. I de rådgivande organen fanns det vänner och unga bröder till kungen, men även några rivaler till Bunnagfamiljen. Detta visade att kungen tänkte sig en försiktig utmaning av den gamla ordningen. Under förberedelserna för ändringarna till detta system tidigt i 1888 höll kungen ett långt akademiskt tal där han berättade om den historiska utvecklingen av det traditionella regeringssystemet och analyserade dess svagheter. Han stakade sedan ut den väg efter vilket det nya systemet gradvis skulle införas. Ministerkandidaterna som utsågs var som tidigare omtalat nästan alla kungens egna bröder och de började omedelbart hålla kabinettsmöten, trots att kabinettet ännu inte hade någon utövande makt. Men detta var en bra förberedelse för deras maktövertagande som skulle bli verklighet i 1892. Det gjordes två stora undantag i systemskiftet 1888. Det delade militära ansvaret mellan kalahom och arméministeriet och den fortsatta delningen av ansvaret för den provinsiella administrationen mellan Mahatthai och Kalahom behölls. Detta var nödvändigt i båda fallen efter motstånd från de gamla ministrar, som ännu var aktiva. Innan de dog eller drog sig tillbaka menade kungen att det var oklokt att utmana dem allt för mycket. Men ministrarna var emellertid gamla och förväntades inte vara kvar alltför länge. Ministrarna träffades regelbundet, vilket de sällan gjort tidigare, och den nationella politiken började få sammanhang. Centraliseringen av skatte- och avgiftsindrivningen till finansministeriet resulterade i att det skapades ett slags gemensamt beroende mellan ministerier som tidigare varit ekonomiskt självständiga.
I mars 1891 besökte den ryske kronprinsen och blivande tsaren Siam, vilket blev inledningen på en betydelsefull vänskap mellan de båda regenterna.

(Vajirunhis, blivande tsaren och Chulalongkorn i Siam)

Åren omedelbart före 1892 kunde centralregeringen till sist stärka sin kontroll över de avlägsna provinserna och då speciellt de tidigare vasall- eller tributstaterna. Det var i slutet av 1880-talet som de kungliga kommissionärerna i Chiang Mai och Phuket började få en effektiv kontroll över sina provinser, med möjligheter att utfärda lagar och organisera skatteindrivningen. De första kommissionärerna utnämndes i nordöst och hade sina baser i Luang Phabang och Ubon Ratchathani. Till dessa poster valdes i allmänhet kungliga prinsar. Som medlemmar av kungahuset kunde de köra över både det gamla gardet och de lokala auktoriteterna, bestående av guvernörer som för det mesta efterträtt sina fäder och farfäder i sina ämbeten. Chulalongkorn valde sina nya kommissionärer med stor omsorg och som grupp var de mycket effektiva. Inom några få år skapade t.ex. hans halvbror, prins Bidyalabh, ett system för rätten till skogsavverkning, som dramatiskt minskade den godtyckliga auktoriteten hos regenten i Chiang Mai och prins Prachak i Nong Khai började organisera en armé för att göra slut på kaoset i centrala Laos och försvara området mot det växande franska hotet i regionen. Dessa föranstaltningar kunde kanske ha gjorts tidigare, om det inte hade varit för bristen på lämpliga ledare och bristen på pengar. Åtgärderna kom inte en sekund för tidigt eftersom situationen i området snabbt höll på att bli ytterst allvarlig för kungariket Siam. (Se avsnittet ”Siam mellan franska Indokina och brittiska Burma” längre fram i detta kapitel.)
Medan den siamesiska regeringen bidrog till landets utveckling genom att införa västerländska metoder i rättsväsendet och förvaltningen fick man överlåta den ekonomiska utvecklingen till europeiska och kinesiska kapitalister och företagare. Européerna satsade pengar på sjöfart, tenn, teak, utrikeshandel, transporter och banker. Kinesiska emigranter tog hand om den lätta industrin och nästan all grossist- och detaljhandel. (Du kan läsa mera om den kinesiska emigration längre fram i avsnittet ”Den kinesiska invandringen”.)


(Bangkok för länge sedan)

Siams nya administration

Det var arbetet i det nya inrikesministeriet som vid århundradeskiftet hade börjat göra det gamla kungariket Siam till en nation. Så sent som mars 1892 hade Chaophraya Rattanabodin เจ้าพระยารัตนบดินทร์ (Bunrot Kanlayannamit บุณรอด กัลยาณมิตร) utsetts att fortsätta som minister för de norra provinserna, intill läget blev det rätta för att överföra de södra och västra provinserna till honom från kalahom. Men Chaophraya Rattanabodin blev plötsligt sjuk och man blev tvungna att ersätta honom. Kung Chulalongkorn utsåg då ännu en av sina halvbröder till den lediga posten. Hans namn var prins Damrong Ratchanuphap ดำรงราชานุภาพ 1862-1943) och han var då bara 30 år gammal. Det visade sig snart att kungen gjort ett mycket lyckat val. Damrong satte igång sitt arbete på ett ytterst beslutsamt sätt, vilket måste ha gjort hans underlydande vettskrämda och många sökte sig snart till andra befattningar. Damrong reste runt i de norra provinserna och studerade alternativa metoder för administrationen och drog sedan igång ett program som innebar centralisering och omfattande reformer, som trädde i kraft i 1894 då de södra och västra provinserna överfördes till honom från kalahom.

(Prins Damrong)

I vad som döptes till thesaphiban-systemet เทศาภิบาล, som introducerades vid Nakhon Ratchasima (Khorat) i 1893, började prins Damrong avskaffa det gamla systemet hur riket var uppdelat. Han samlade ett antal provinser till en enskild administrativ enhet, som kallades monthon มณฑล eller ”cirkel”. Denna kontrollerades av en kommissionär, på ett sätt som liknade det kungliga kommissionärskap som tidigare etablerats i Chiang Mai, i nordöst och på Phuket. Kommissionärerna, som fick makt att gå emot provinsguvernörerna, började i princip omgående att ta kontroll över de lokala skatteintäkterna och utgifterna och slå ned på korruption och orättvisor i rättsväsendet. En del gamla ämbetsmän fick gå i pension, medan andra integrerades i det nya systemet. Alla ämbetsmän uppmuntrades att skicka sina söner till skolor i Bangkok så att de eventuellt kunde fortsätta i sina familjers gamla yrke, men då i andra provinser. Inom något årtionde dominerade unga välutbildade ämbetsmän den provinsiella administrationen. Denna snabba centralisering fördubblade statsinkomsterna på några få år. Nya moderna lagar infördes som gav den enskilde individen större trygghet, vilket tidigare inte varit fallet på landsbygden.
Kung Chulalongkorns administrativa system blev grunden för det styre som gäller idag. Med mindre förändringar ser det idag ut på nästan samma sätt. Det moderna Thailands 76 provinser, changwat จังหวัด styrs av guvernörer, som utses av och lyder under inrikesministeriet. Tidigare hade guvernörsposten kunnat ärvas, men detta avskaffade Chulalongkorn. Provinserna är i idag indelade i 795 distrikt, amphoe อำเภอ, och 81 mindre distrikt king amphoe กิ่งอำเภอ. Bangkoks 50 distrikt kallas khet เขต även om de ibland felaktigt anges som amphoe. Så hette de nämligen före en administrativ reform 1972. Amphoecheferna, Nai Amphoe นายอำเภอ, utses också av inrikesministeriet, men är ansvariga inför guvernören. De mindre distrikten leds av en ämbetsman kallad Hua Na King Amphoe หัวหน้ากิ่งอำเภอ Distrikten är i sin tur indelade i kommuner, eller tambon ตำบล, som är 7 255 till antalet, förutom Bangkoks 154 khwaeng แขวง som tillhör samma administrativa nivå. Varje kommun utgörs till sist av 69 866 byar, eller mu ban หมู่บ้าน, med några hundra innevånare vardera. Byarna väljer sin byförman eller byhövding, phuyai ban ผู้ใหญบ้าน, och dessa väljer i princip sedan bland sig själva en kommunchef som kallas kamnan กำนัน eller phan. (Ovanstående uppgifter stammar från National Statistical Office år 2000.) Under Chulalongkorn gav regeringen för första gången officiell status till byhövdingarna och gjorde dem ansvariga för en rad uppgifter. Den typ av regim som Chulalongkorn inrättade kan dock inte jämföras med dagens regeringsmodell med en premiärminister. Regeringen var mera ett kungligt råd, som inte inskränkte kungens absoluta monarki, men regimen banade dock väg för den konstitutionella reform som senare skulle bli verklighet. Med tiden tog Damrong också över ärenden från andra ministerier, som formellt hade tilldelats andra ministrar. Damrongs bildande av ett provinsskattekontor, som skulle samla in skatter i provinserna, skulle t.ex. egentligen ha sorterat under finansministeriet. Ett ganska stort antal departement överfördes till inrikesministeriet under delar av denna period. Man litade helt enkelt på att Damrong snabbt kunde få dem att fungera effektivt. Damrong hade också en viktig roll i införandet av en modern utbildning och reglerade också det buddhistiska klosterlivet i provinserna. Han var outtröttlig, skärpt och effektiv med ett administrativt snille som ingen kunde mäta sig med i hans generation. Damrongs arbete underlättades av att han fått fria händer av sin halvbror kungen. Finansministeriet, med brittiska rådgivare, skötte nationens budgetarbete på ett effektivt sätt och undgick i många år de rörliga lånen på den europeiska lånemarknaden. År 1903 drog finansministeriet in 100 % mer i skatteintäkter än i 1896, utan att det hade införts några nya skatter. En stor del av statens intäkter gick till dyra projekt, såsom järnvägsbyggen. Dessa järnvägar möjliggjorde senare en snabbare kommunikation med nordöst och de nordliga provinserna. Järnvägen nådde fram till Nakhon Ratchasima år 1900. Det nya justitieministeriet togs över av Chulalongkorns son prins Rabi Badhanasakdi (Raphi Phatthanasak) รพีพัฒนศักดิ์. Han var den förste av kungens söner som återvänt från studier i Europa.

(Prins Rabi Badhanasakdi)

Rabi började med stor energi revidera Siams lagar, så att det rådde samstämmighet med lagarna i väst. Ett juridiskt fakultet öppnades i 1897 som påbörjade detta arbete. Arbetet skedde i samarbete med franska och belgiska jurister och medverkade till att få bort det tidigare franska påståendet om att Siams lagar var ”ociviliserade”. Den belgiske advokaten Gustave Rolin-Jacquemyns gjorde uppenbart ett uppskattat arbete och fick den mycket höga titeln Chaophraya Aphairacha เจ้าพระยาอภัยราช (โรลิน ยัคมินส์). Han arbetade i siamesisk tjänst från 1896-1901. Någon källa säger att han var justitieminister.

(Gustave Rolin-Jacquemins)

Kärnan till en modern armé hade skapats vid sekelskiftet och obligatorisk värnplikt infördes 1902. Reformarbetet 1905 hade kommit så långt att tvångsarbete, som länge varit ekonomiskt viktigt för den gamla eliten, kunde börja avskaffas. Motstridiga intressen innebar att en del reformer blev kompromisser. Det fanns inte tid att gå försiktigt fram med reformerna på grund av de västerländska kraven på ett modernt Siam. Under 1890-talet visste Chulalongkorn mycket väl vad européerna krävde och vad som låg bakom de ofta föraktfulla omdömena om hans rike.
Det som administrationen hade mest användning för under 1890-talet var välutbildade män till den civila förvaltningen, som hade förståelse för de förändringar som regeringen försökte åstadkomma. Men som vi tidigare berättat hade skolorna inte kommit igång förrän i mitten på 1880-talet och intresset för dem hade varit mycket svagt fram till mitten av 1890-talet. Ett av de viktigaste argumenten för prins Damrongs införande av thesaphibansystemet var att han då inte behövde rekrytera personal till mer än 18 monthonkontor, istället för till mer än 100 provinshuvudstäder. För andra ministerier betydde bristen på kvalificerat folk att de inte kunde utveckla sin verksamhet i den takt man önskade. Mängden av reformer var så stor att statsbudgeten, trots att den hela tiden växte p.g.a. inrikesministeriets effektiva arbete i provinserna, inte räckte till alla behov. Pengarna gick därför till det mest nödvändiga såsom provinsadministrationen, armén och järnvägsbyggen, medan de andra ministerierna led av pengabrist.
Under 1890-talet visste Chulalongkorn mycket väl vad européerna krävde och vad som låg bakom de ofta föraktfulla omdömena om hans rike. Han visste nu, enligt den europeiska definitionen av ordet modern, att hans land behövde utvecklas och han förtvivlades ofta över de kompromisser han tvingades till, vad han inte kunde göra och de brister som uppstod i det system som höll på att utvecklas. Chulalongkorns s.k. chakrireform från 1892 hade som huvudsyfte att öka den centrala makten och kontrollen och därmed minska risken för att Siam skulle förlora sin frihet och självständighet. Kung Trailoks delning av makten i en civil och en militär del hade medfört en dubbelförvaltning och skapat en maktkamp mellan de båda delarna. Chulalongkorn skapade i stället ministerier efter europeiskt mönster. Dessa förändringar i systemet genomfördes inte utan motstånd och kriser och kungen fick gå fram med stor försiktighet för att bevara sin egen och sin familjs säkerhet. Men reformerna innebar i princip slutet för Trailoks Sakdi na-system, som officiellt avskaffades 1905. Men det gamla systemets ande vilar ännu över thailändarnas sociala relationer och rangordningen är ännu idag mycket tydlig.
Kronprins Vajirunhis dog 16 år gammal av tyfus i 1895 och Chulalongkorn utnämnde sonen prins Vajiravudh วชิราวุธ till ny kronprins. Han var född den 1 januari 1881 och var kungens äldste son med sin huvuddrottning Saovabha Bhongsi (Saowapha Phongsi) เสาวภาผ่องศรี. Saovabha var faktiskt Chulalongkorns halvsyster och den yngsta av tre helsystrar som alla blev hustrur till Chulalongkorn. De andra två var de tidigare omtalade drottningarna Sunandha och Savang Vadhana. Saovabha var den drottning som rankades högst.


(Drottning Saovabha 1864-1919)	(Drottning Saovabha med fyra av sina söner)

Faktum är att Chulalongkorn inte hade mer än hustru som var egentlig ”drottning”. Och denna hustru var just Saovabha. Hon är även känd under namnet Si Patcharindra eller Sri Bajarindra (Si Phatcharinthara) ศรีพัชรินทรา. Hon hade titeln Rachini ราชินี som bara tilldelades den högst rankade hustrun till en kung. De övriga ovan nämnda hustrurna hade titeln Somdet Phra สมเด็จพระ. I svenskan finns bara orden drottning och prinsessa och ingen passande titel för Somdet Phra. Något ord för en titel mellan drottning och prinsessa finns varken i svenskan eller engelskan. Därför kallas även en Somdet Phra ofta för drottning av oss västerlänningar. Detta är bekvämt för oss västerlänningar, men är inte alldeles rättvisande.
Vajiravudh befann sig i England då han utsågs till kronprins. Han studerade då historia och juridik i Oxford och hade innan dess genomgått en militär utbildning vid Sandhurst och återvände inte hem förrän 1903.

De utländska rådgivarna

Kung Chulalongkorn anlitade liksom sin far också utländska rådgivare och tekniker till olika projekt i landet. I 1870 var de 14 stycken för att med tiden öka i antal. Liksom sin far var Chulalongkorn klok nog att se till att inget enstaka land fick monopol på de olika uppgifterna i landet. Vägar och järnvägar byggdes, post- och telegrafväsen organiserades, kanal- och bevattningsprojekt genomfördes, sjukvården förändrades och utökades med nya sjukhus, och en modern flotta byggdes upp m.m. Andra rådgivare var instruktörer i existerande delvis privata arméer, sättare, kapellmästare och tekniker i hamn- och polisadministrationen. De båda senare servade direkt den växande europeiska kolonin i Bangkok.
I samband med planerna om järnvägar i landet kan det vara intressant att nämna Chulalongkorns kontakter med drottning Victoria. Hon hade föreslagit det engelska Ostindiska Kompaniet att bygga en järnväg i Siam, men Chulalongkorn var rädd att britterna skulle försöka använda detta till att beröva Siam sin självständighet. Därför skickade han ett meddelande till drottningen och förklarade att Siam ännu inte var moget för en järnväg. Som svepskäl angav han rikets dåliga ekonomi och relativt blygsamma befolkning och tillade att oxkärror fortfarande den vanligaste transportmetoden och att detta ännu var fullt tillräckligt. Man måste ha klart för sig hur primitiva kommunikationerna var i Chulalongkorns rike vid den här tiden. Man tog sig ännu fram med hjälp av hästar, elefanter, kärror dragna av oxar eller med båt. Riket var länge uppdelat i ett tjugotal mer eller mindre självständiga ”minikungadömen”, styrda av guvernörer som i princip bara var lojala mot sig själva. De var mest intresserade av att berika sig själva med statens skatteinkomster och nationen saknade en sammanhållande kraft. Chulalongkorn hade säkert tidigt förstått att om han skulle lyckas få inflytande över de avlägsna och svårtillgängliga provinserna måste Siam utveckla rikets kommunikationer. I Europa dominerade järnvägarna och Chulalongkorn förstod också nödvändigheten att snabbt kunna resa till de avlägsna provinserna om riket skulle kunna utvecklas.
Därför kontaktade han andra västerländska makter för att ta del av deras teknologi och kunskaper angående planering och budgivning för ett järnvägsnät i landet. Experter från olika delar av Europa anlände och diskuterade planerna utan att kunna enas om en gemensam strategi. Chulalongkorn slog mynt av dessa meningsskiljaktigheter för att fördröja bygget, men till sist påbörjades det ändå med hjälp från flera olika europeiska makter, inklusive Storbritannien, och Siam hade lyckats se till att inget enskilt land hade fått monopol på denna uppgift. Drottning Victoria hade accepterat Siams tidigare skäl att vänta med bygget och Siam fick till sist sin järnväg utan att någon enskild makt förolämpats.
Då järnvägen Bangkok-Ayutthaya-Khorat byggdes var det av brittiska tekniker med en tysk som direktör och denna kombination orsakade så mycket problem att regeringen själv tvingades att ta över projektet i 1896. Bortsett från en liten privat järnväg mellan Bangkok och Paknam, som öppnades år 1893, var Khoratlinjen den första viktiga järnvägen som byggdes i landet och den stod färdig år 1900. Paknamlinjen anslöts senare till statens övriga järnvägssystem.
Under Chulalongkorns regeringstid skickades det ambassadörer till de flesta större huvudstäderna i Europa. Flera av ambassadörerna var liksom så ofta förr yngre bröder till kungen. Men Chulalongkorns relationer med väst under 1870-talet var knappast angenäma trots framgångarna med appellerna till London och Paris om neutralitet i 1875. Men de anglo-siamesiska förbindelserna som påbörjats på 1820-talet fick med tiden allt större betydelse.

Siam mellan franska Indokina och brittiska Burma

Oron för Laos och den allt mera tydligt ökande franska inblandningen var olycksbådande för Chulalongkorn. Han hade som tidigare omtalat inte makt och kapital för att genomföra ett omfattande reformprogram som skulle ha kunnat förstärka Siams inflytande i området. Det var bara att hoppas att situationen inte skulle förvärras. Men fransmännen var irriterade och oroade över den siamesiska aktiviteten i området. De betraktade fortfarande området vid Mekongfloden som ekonomiskt viktig och var fast beslutna att inte halka efter engelsmännen och deras växande makt i Burma. Detta genom att öka sin egen i Indokina. I Vietnam hade fransmännen tvingat på Annam ett traktat i 1872 som gjorde denna del till ett franskt protektorat och 1884 tillsattes en ståthållare i Hué. Snart hade man också lagt under sig Tonkin. I både Annam och Tonkin ersattes mandarinerna (ämbetsmännen) av fransmän.
Samtidigt med britternas invasion i Burma i 1885 (se avsnittet ”Britterna och Burma” längre fram i detta kapitel) och Frankrikes erövring av norra Vietnam skickades en större siamesisk expedition till Luang Phabang i 1884-1885 mot kinesiska hobanditer som härjade i området. (Se även kapitel 16, avsnittet ”Ho-banditerna”.) Siameserna marscherade så långt som till Svarta floden i nuvarande Vietnam där de ockuperade Huaphan. Två siamesiska kommissionärer och siamesiska truppstyrkor stannade kvar hos kung Oun Kham av Luang Phabang. Enligt en källa skedde detta på Oun Khams begäran. Detta för att övervaka administrationen och skydda riket mot fortsatt aktivitet från hobanditerna. Den siamesiska Laospolitiken gynnades därmed av hobanditernas aktiviteter. Men den militära aktiviteten, i ett område som intresserade fransmännen, gjorde också läget farligt för Siam. Men Siam hade besvarat hoangreppen, som en herrestat över Luang Phabang och Xiang Khuang förväntades göra, och därmed ökade dessa vasallstaters beroende av Bangkok.

(Kung Oun Kham)

Fransmännen började nu tala om att de ansåg sig ha ärvt rätten till suveräniteten över både Xiang Khuang och Luang Phabang, Kravet motiverades med att Frankrike var beskyddare över det vietnamesiska imperiet som tidigare, enligt fransmännen, haft överhögheten över hela Laos. Laotiska kungar hade en gång i tiden betalat tribut till kungen av Annam. Men trots att arkiven i Hué inte kunde frambringa ett enda dokument som stöd för påståendet fortsatte fransmännen att hävda sitt krav. Men det hade faktiskt funnits perioder då Vietnams hov haft suveränitet över olika kungariken i Laos. Det handlade då speciellt om regionen Xiang Khuang. På 1850-talet och tidigare hade Vietnam under kortare perioder haft överhögheten över Luang Phabang och Vientiane, innan Vientiane upphörde som kungarike i 1828. Fransmännen skickade nu en protest till Bangkok över siamesernas militära aktiviteter i Laos. Siamesernas svar på fransmännens allt hårdare krav blev att de stärkte de kungliga kommissionärernas makt i Nong Khai, Ubon och Champasak och att rusta upp regionens militära försvar. Detta tolkade fransmännen som mer eller mindre olagligt och en man vid namn Auguste Pavie utnämndes till fransk fastboende minister i Bangkok, där han framförde det franska missnöjet till det siamesiska hovet. Efter förhandlingar i 1886 kom man överens om att Frankrike skulle få ha en vicekonsul i Luang Phabang och det blev just den denne Auguste Pavie som utsågs till denna post.

(Auguste Pavie år 1890)

Pavie var en tidigare tulltjänsteman som tidigare visat stor smidighet i umgänget med asiater. Som vicekonsul i Luang Phabang skulle han senare bli en naturlig ledare för den franska expansionen i centrala Indokina. Denna roll passade honom bra då han hyste personlig sympati för folken i Laos och Kambodja och han var fast besluten att övertala den franska regeringen att de skulle ”försvara” prinsarna och folket i Laos mot Siams imperialism! Då Pavie utsetts till vicekonsul i Luang Phabang gjorde siameserna vad de kunde för att försvåra och skjuta upp Pavies avresa från Bangkok, men i slutet av 1886 kom han iväg och i februari 1887 landsteg han i Luang Phabang tillsammans med åtta kambodjanska livvakter och tjänare. Pavie togs emot med stor misstänksamhet av de två siamesiska kommissionärerna och de försökte på alla sätt förhindra att Pavie skulle få audiens hos kungen. Han gav emellertid inte upp och till slut fick han presentera sig för den då nästan 80-årige kung Oun Kham. Pavies uppgift underlättades genom ett allvarligt misstag av den siamesiske generalen, som var ansvarig för trupperna i Luang Phabang. Pavie varnade i 1887 generalen om att en hoattack var nära förestående. Men trots varningen valde generalen att återvända till Bangkok i maj inför den stundande regntiden och lämnade bara kvar ett fåtal man. För att taifolken, som bodde i bergstrakterna, skulle hålla sig lugna tog siameserna en gisslan som bl.a. innehöll fyra söner till en mycket mäktig taihövding vid namn Deo Van Tri. Denne blev naturligtvis ursinnig och lierade sig med de framryckande hobanditerna och gemensamt anföll de Luang Phabang. Det var nu som Pavie genom sin handlingskraft och sitt förutseende starkt kom att påverka Laos framtida öde. När hobanditerna och Deo Van Tris här nalkades lyckades Pavie föra den gamle kungen och hans siamesiska rådgivare ombord på en båt och sätta sig i säkerhet medströms Mekong. Luang Phabang lämnades utan försvar sedan alla kvarvarande siameser flytt. Staden plundrades och många människor dödades.

(Deo Van Tri och följeslagare)

Kung Oun Kham var överväldigad av tacksamhet över att ha blivit räddad till livet och förklarade sig villig att ge upp det siamesiska beskyddet, som ju visat sig totalt värdelöst, och ställa sitt land under fransk överhöghet. Pavie lyckades senare ta sig till Bangkok och efter ovanstående händelser hade hans tilltro till effektiviteten av siamesernas administration i området minskat betydligt och han började arbeta ännu hårdare för att få loss Laos ur Siams grepp. I 1887 tvingades Siam också överge sina anspråk på områdena Sipsong Chu Thai สิบสองจุไท och Huaphan (eller Huaphan Thangha Thanghok หัวพันทั้งห้าทั้งหก vid Svarta floden till Frankrike.
Den franska aktiviteten i Bortre Indien väckte misstankar hos britterna att Frankrike också kunde tänkas ha anspråk på delar av Burma. Samtidigt hade britternas egna relationer med övre Burma försämrats sedan kung Thibaw พระเจ้าธีบอ (พระเจ้าสีป้อ) bestigt tronen i 1878. Hans maktövertagande hade följts av allvarliga oroligheter och den brittiske residenten i Mandalay hade i slutet av 1879 lämnat sin post och satt sig i säkerhet.

(Kung Thibaw av Burma)

Thibaw beslöt sig för vågstycket att försöka spela ut engelsmännen mot fransmännen. I 1883 hade han skickat en beskickning till Europa med en förhoppning att få vapen från Frankrike. Hans försök till ett närmande till Frankrike gav faktiskt visst resultat och i januari 1885 tillkännagavs det att det slutits ett fördrag mellan Frankrike och Burma. Det förklarades vara ett rent handelsavtal, enligt vilket Frankrike fick skicka en konsul till Mandalay. Nu verkar det dock inte troligt att övre Burma kunde infogas i den franska intressesfären i Bortre Indien. Det var stora svårigheter förbundet med handeln i övre Burma, genom ett kungligt monopol och den allmänna otryggheten här. Detta hade fått europeiska och kinesiska köpmän i Rangoon att begära att Storbritannien skulle annektera landet och nu fick deras krav stöd eftersom man fruktade att fransmännen skulle hinna först. Kung Thibaw gav själv britterna en anledning att ingripa med vapenmakt. Han bad ett brittiskt timmerbolag, som hade en avverkningskoncession på teak, att låna honom 250 000 pund och när detta vägrades honom stämde Thibaw bolaget inför Burmas Högsta domstol som dömde bolaget att betala en bot uppgående till exakt samma summa som han ville låna! Han vägrade sedan att förhandla om frågan utanför sitt eget land. Kanske hade han hoppats på franskt stöd vid en eventuell kraftmätning, men han bedrog sig grundligt. Fransmännen hade vid den här tiden fullt upp i Tonkin och en konflikt med Kina. Nu började engelsmännen agera. De krävde att övre Burma skulle acceptera en permanent brittisk resident i Mandalay, förmåner som skulle underlätta handeln med den kinesiska provinsen Yunnan samt rätten att övervaka Burmas relationer med andra stater. Kraven avslogs och i november 1885 invaderade britterna övre Burma. Mandalay ockuperades snabbt, men gerillakrig rasade en tid i resten av landet. Men i 1886 var burmeserna besegrade och Burma blev en ny provins under Brittiska Indien och styrdes direkt härifrån fram till 1897. Britterna fortsatte sedan att utvidga sitt inflytande i Malajstaterna. Trots sin fruktan för britterna lyckades siameserna ändå förhandla fredligt med dem om de flesta meningsskiljaktigheter.
Siams dispyter med Frankrike om gränsdragningen mellan Vietnam och Laos blev alltmera allvarliga. Fransmännen hade nu börjat ifrågasätta Siams suveränitet över hela Laos och skälet till detta var inget annat än imperialistiska ambitioner. Förhandlingar med Siam inleddes som till sist skulle sluta med att stora delar av Laos blev ett franskt protektorat. Under förhandlingarna lyckades Pavie få den tidigare nämnde Deo Van Tris fyra söner utlämnade från Siam, så att de oskadda kunde återvända hem. (Se det tidigare avsnittet ”Laos mellan Siam och franska Indokina”) På så sätt vann han också deras förtroende. Pavie hade också lovat Oun Kham att Luang Phabang skulle förbli ett kungarike även under franskt beskydd. Pavie organiserade därefter Laos i nio provinser. Franska staten representerades av en överståthållare som till en början bodde i Savannakhet. I Luang Phabang såväl som i provinshuvudorterna installerades en liten administration; en ståthållare, en chef för vaktstyrkan, en postmästare, en lärare och en läkare. Senare tillkom en chef för de offentliga arbetena och en veterinär. År 1904 utgjorde denna administration för hela landet endast 72 personer! Förutom den kontroll som dessa administratörer utövade skulle landet styras enligt gammal sed. Kungen i Luang Phabang hade vid sin sida en vicekung, en ”Oupahat” (Uparat på thai), som sin främste rådgivare. Vidare fanns prinsar av olika rang som bildade ett råd och under dem fanns en hierarki av funktionärer. Det var i stort sett den ordning som ´funnits ända sedan Fa Ngums dagar. Provinserna styrdes också på traditionellt vis av en ”Chao Mouang” (Chao Müang) och en ”Oupahat” (Uparat) samt ett råd. Provinserna var i sin tur uppdelade i distrikt och byar som vardera valde sina ledare. Ganska snart upptäckte emellertid de laotiska styresmännen att deras makt var tämligen begränsad, övervakad och kontrollerad som den var av den franske ståthållaren. Oun Kham dog redan år 1895, 84 år gammal. Därefter regerade kung Zakarine fram till sin död år 1904.

(Kung Zakarine)

Efterträdare blev Zakarines son Sisavang Vong ศรีสว่างวงศ์, som då var en ung man som just avslutat sina studier i Paris. Han behöll sin fars upahat eller vicekung, Boun Khong, vars söner längre fram skulle få betydelsefulla roller för utvecklingen i Laos.
I 1888 befann sig Pavie tillsammans med en fransk militär styrka från Vietnam i Svarta Flodens dalgång. Han försökte sedan skicka en avdelning av sina styrkor in i centrala Laos, som ju var administrerat av Siam, för att också hitta bevis på vietnamesisk suveränitet här. Men denna expedition blev inte framgångsrik. I 1889 återvände Pavie till Frankrike för att övertala regeringen att utvidga imperiet i Indokina ända till Mekongs bankar på Siams bekostnad. Då han återvände till Laos i 1890 som ledare för den s.k. Pavieexpeditionen, som var en stor vetenskaplig och kommersiell sådan, avdelade han snabbt sina män till olika delar av Laos där de arbetade för att öka det franska inflytandet. Pavie stannade i Laos i tio år och reste oförtröttligt runt i landet. Till mycket avlägsna delar tog han sig med båt eller till fots. Det var strapatsrika resor och flera av hans reskamrater blev sjuka och dog, men Pavie fortsatte ändå oförtrutet. Var han än kom uppsökte han byhövdingen och umgicks med honom på lika fot. De drack risvin tillsammans, bytte åsikter och berättade historier. Pavie förklarade att byhövdingens auktoritet inte på något sätt skulle förändras under franskt beskydd utan den traditionella ordningen skulle bevaras. På detta sätt kunde Pavie hissa trikoloren även i avsides belägna byar. August Pavies dagböcker har senare publicerats.
Tidigt i 1893 kulminerade krisen mellan Siam och Frankrike efter att två franska ”kommersiella” agenter, från mellersta Mekongregionen, hade utvisats utan förklaring och då den franske konsuln dog i Luang Phabang (av naturliga orsaker). Paris gav myndigheterna i Indokina fria händer och nu ställde man krav om att hela Laos öster om Mekongfloden skulle tillhöra Vietnam. Men siamesiska trupper gjorde motstånd mot de franska trupperna som skickats till Laos samma år för att ta kontroll över området. En fransk officer som gått till attack mot siameserna dödades och fransmännen fick då ett efterlängtat skäl att ytterligare trappa upp konflikten. Här säger an annan källa att en fransk kapten togs tillfånga av siamesiska trupper och att en fransman dödades. Frankrike hävdade att han mördats. Siameserna släppte sedan den franske kaptenen och gick med på att betala kompensation om det kunde bevisas att fransmannen mördats. Fransmännen visste att siameserna inte kunde ställa upp något militärt och för att visa sina militära muskler skickade man den 14 mars 1893 en kanonbåt uppför Chaophrayafloden, som kastade ankar framför den franska ambassaden i Bangkok. Anledning uppgavs vara att skydda sina franska undersåtar. Den 10 april besökte Chulalongkorn fortet Phra Chulachomklao ป้อมพระจุลจอมเกล้า och i slutet på månaden beordrade Chulalongkorn flottan att förbereda sig på strid. Kung Chulalongkorns valde ut tre män att handskas med konflikten; Halvbrodern Devawongse Varopakarn, Phraya Cholyudh Yothin พระยาชลยุทธโยธินทร์, alias den danske sjöofficeren Andreas du Plessis de Richelieu เดอ ริชลิเออ, som blev vicekommendör för den siamesiska flottan och Chaophraya Surasakmontri เจ้าพระยาสุรศักดิ์มนตรี (Choem Saeng-Xuto เจิม แสง-ชูโต), som var en veterankommendant från flera krig.


(Andreas du Plessis de Richelieu)	(Chaophraya Surasakmontri)

Dessa tre personer spelade en speciellt viktig roll i planeringen för flottans strategi och de diplomatiska förhandlingarna. Phraya Cholyudh Yothin utarbetade en plan för att stoppa eventuella krigsfartyg som kunde tänkas försöka ta sig uppför floden. De gamla kanonerna i forten Chulachomklao och Phisua Samut ป้อมผีเสื้อสมุทร skulle ersättas med moderna sextumskanoner av märket Wigger Armstrong och det skulle dras telefonkablar mellan forten. Nio siamesiska krigsfartyg sattes i beredskap norr om fortet Chulachomklao, men det handlade om mycket gamla fartyg och flodångare. Det var bara två av fartygen som kunde betraktas som moderna, nämligen Makut Rachakuman มกุฏราชกุมาร och Muratha Wasitsawat มูรธาวสิตสวัสดิ์. Man skulle försöka spärra uppfarten genom att sänka stenfyllda båtar för att göra passagen trång och placera ut minor. I juni skickade den franska regeringen ett sändebud vid namn Le Myre de Vilers till Bangkok. Han hade fått instruktioner om att skicka hem hela den diplomatiska kåren och att skicka krigsfartyg för att blockera Chaophrayflodens mynning om Siam vägrade att acceptera Frankrikes krav på Mekongflodens västbank. Dessutom krävdes skadestånd till de franska undersåtar som drabbats av den tidigare omnämnda siamesiska verksamheten i Laos. Vid den här tiden skickade även andra västerländska makter fartyg för att försvara sina intressen. Holländarna skickade fartyget Sumbawa ซุมบาวา och tyskarna fartyget Wolf โวล์ฟ. Då förhandlingarna inte ledde fram till några resultat till fransk fördel beordrade amiral Humann, som var kommendant för den franska flottan i Indokina en invasion av Bangkok. Den 23 juni fick den siamesiska regeringen en varning om vad som var på gång och i slutet av juni hade man förberett sig att förvara både Bangkok och områden utanför staden. En väpnad styrka på 2 600 man hade förstärkts med ytterligare 1 000 man, 34 s.k. howitzers (små kanoner med relativt korta eldrör) och 9 stora kanoner av olika slag. Förstärkningar och materiel av olika slag skickades därefter till strategiska platser såsom Rayong, Laem Singh (Chanthaburi), Laem Ngop แหลมงอบ (Trat) och Ko Kong (Trat).

(Bangkoks försvar förstärks - Elefant med en howitzer)

Den 1 juli skickade engelsmännen fartyget Pallas från Singapore, som kastade ankar utanför Chaophrayaflodens bank för att markera sin beslutsamhet att försvara brittiska undersåtar. Något tecken på att vilja hjälpa siameserna visade de dock inte. Den 4 juli begav sig Chulalongkorn återigen diskret till fortet Phra Chulachomklao. Ett dokument från den 10 juli berättar att kungen den här dagen skrev till Phraya Cholyudh Yothin (Richelieu) att de franska kanonbåtarna förväntades bege sig uppför floden kvällen den 13 juli. Han bad Phraya Cholyudh att placera ut torpeder som kunde avfyras ut i floden. "Då de tar sig in blir det nödvändigt att detonera torpederna utan ytterligare order. Om de skjuter först skall vi besvara elden..." Befolkningen i Bangkok blev uppskrämd av nyheten om invaderande utländska modernt bestyckade krigsfartyg och många förberedde sig på att fly. Den 10 juli begärde fransmännen att få segla uppför floden med fartygen Inconstant แองคองสตังค์ och Comète โคแมต. Men något sådant tillstånd var siameserna inte beredda att ge. Då siameserna fick veta att två franska fartyg anlänt till banken utanför Chaophrayafloden slog Phraya Cholyudh Yothin larm och de siamesiska fartygen intog sina positioner i en planerad försvarslinje. Ordern löd att om fransmännen skulle försöka passera försvarslinjen skulle det avfyras tre varningsskott från fortet Phra Chulachomklao. Därefter skulle ett fjärde skott betyda att de siamesiska fartygen också fick tillstånd till eldgivning. Siameserna försökte nu förmå fransmännen från att avstå att försöka ta sig upp för floden och en fransk order överlämnades till den franske kommendanten för flottstyrkan. Ordern uppmanade flottstyrkan att kasta ankar utanför floden. Men den franske kommendören vägrade följa denna order. Den 13 juli kl. 17.00 fick de siamesiska officerarna vid Paknam order om att inta sina positioner. Kl. 17.15 började det regna kraftigt. Kl. 18.15 kunde de se den franska flottstyrkan passera fyren och in på floden Chaophraya. Siameserna avlossade först två varningsskott från fortet Phra Chulachomklao. Siameserna ville nämligen inte bli anklagade för att ha startat fientligheterna. Ett tredje och ett fjärde varningsskott avfyrades nu med skarp ammunition i vattnet framför fartygen. Men de franska fartygen fortsatte framåt och hissade flagg som visade att de var beredda på strid. Kl. 18.50 hade fransmännen nått fram till den siamesiska försvarslinjen och siamesiska fartyg började beskjuta dem. Fransmännens lotsfartyg Jean Baptiste Say träffades av kanoneld och gick därefter på grund. Det siamesiska fartyget Makut Rachakuman skall också ha blivit svårt skadat. De två andra franska fartygen, Inconstant och Comète lyckades dock ta sig vidare uppför floden mot den franska ambassaden i Bangkok. Båda sidor drabbades av förluster. En källa uppger 151 dödade siameser och 32 fransmän, medan en annan talar om 3 döda franska sjömän och 25 siameser! Själva slaget varade dock bara i 25 minuter. Phraya Cholyudh ville använda sig av en urgammal taktik för att hindra de franska fartygen att nå Bangkok. Man skulle i skydd av mörkret ramma fiendefartygen med det kungliga fartyget Maha Chakri มหาจักรี, men detta tillät inte kungen. Kl. 21.00 nådde de tre kanonbåtarna fram till Bangkok och de ankrade upp framför den franska ambassaden (vid dagens Oriental Hotel). Den här kvällen bestämde sig Chulalongkorn för att göra sitt yttersta för att försvara det kungliga palatset. Han sade till Chaophraya Surasakmontri: "Idag är det antingen vi eller dom."
Det visade sig dock ha varit ett stort misstag att skjuta på fransmännen. Prins Devawongse gjorde ett briljant försök att rädda situationen genom att ta sig till hamnen i Bangkok för att gratulera kommendanten för hans mod att våga passera fortet Phra Chulachomklao vid Paknam och gick genast med på att dra tillbaka de siamesiska trupperna öster om Mekong. Men Pavie, som hade starkt stöd av den franska opinionen, ställde ett ultimatum som bl.a. innehöll följande tre krav;

Frankrike skulle ta över hela Laos öster om Mekong. Alla siamesiska trupper skulle vara borta från Mekongflodens västra sida inom en månad.
De skulle ha tre miljoner francs i skadestånd.
De siamesiska officerare som var ansvariga för franska förluster skulle bestraffas .

Fransmännen begärde svar inom 48 timmar. Kanske trodde fransmännen att siameserna skulle misslyckas med att skaffa fram det mycket stora kompensationsbeloppet och att de därefter skulle kunna ockupera Bangkok och därefter hela Siam. Trots det farliga läget bestämde sig Chulalongkorn för att ifrågasätta det första franska kravet och begärde att fransmännen skulle skaffa fram bevis för det rättmätiga i kraven på siamesiskt territorium. Uppretade över det djärva svaret stängde fransmännen sin ambassad och kallade hem sin ambassadör och skickade ytterligare tolv krigsfartyg till Siamviken den 16 juli. Den 22 juli var man framme vid den siamesiska ön Koh Si Chang เกาะสีชัง, i provinsen Chonburi. Den hade ockuperats av fransmännen och användes som tillfällig bas. Den 29 juli ockuperade franska trupper från Vietnam provinsen Chanthaburi (som då kallades Chanthabun). År 1903 skulle fransmännen också ockupera provinsen Trat.
Siameserna var villiga att uppfylla de två sista kraven, men bad om förhandlingar om gränserna. Man bad återigen engelsmännen om hjälp för att få fransmännen att moderera sina krav. Men London gav Siam besked om att inte provocera fram ett krig med Frankrike. Britterna som insåg situationens allvar sände egna krigsfartyg till Siamesiska Viken för att vaka över sina egna intressen i konflikten. Så gjorde även Tyskland och Holland. Detta kan ha påverkat fransmännen så att de inte gick alltför hårt fram. Då britterna fick ett löfte av fransmännen att de skulle respektera Siams självständighet satte britterna press på siameserna att gå med på de franska kraven. Utan brittiskt stöd kunde siameserna inte göra mycket åt saken och de gav med sig i augusti 1893. Siameserna trodde först att fransmännen skulle ge upp sina orimliga krav i en civiliserad värld styrd av internationella lagar, som siameserna tidigare själva använt sig av till sin fördel i dispyter med britterna. De trodde också att om läget blev ännu allvarligare skulle britterna, om inte annat moraliskt, träda in på deras sida. Men fransmännen gjorde vad ingen trodde de skulle göra och britterna gjorde mycket mindre än vad siameserna förväntat sig av dem. Bitterheten mot britterna, som inte gav Siam något stöd då nöden var som störst, blev stor. Laos inkorporerades nu, liksom Kambodja och Vietnam, i federationen Franska Indokina. Den 3 oktober 1893 skrev Chulalongkorn formellt under det orättvisa traktatet. Faktiskt ville fransmännen tvinga Siam att acceptera dessa orimliga krav trots att de bara hade försvarat sitt eget territorium mot en främmande invasion! Någon har träffande sagt att fransmännens uppförande påminde om en inbrottstjuv, som tagits på bar gärning, skjutits och skadats och därefter begärt ersättning för sina skador! Den väldiga kompensationssumman gjorde att Siam fick ta från valutareserven i mexikanska silvermynt, som landet tjänat genom sin internationella handel. Reserverna uppgick till 2,4 miljoner franc medan resterande 600,000 franc kom från kungens och hans släktingars privata förmögenheter. En rad vagnar transporterade det tunga silvret från det kungliga palatset till den franska kanonbåten Lutin. Vid den franska ambassaden stod sörjande människor och grät i vanmakt. Enligt en rapport i en fransk tidning från den 18 november 1893 bestod kompensationssumman av 801 282 silvermynt, som tillsammans vägde 23 ton! Nedbruten både till kropp och själ hade kung Chulalongkorn dragit sig tillbaka från offentligheten i några månader. Under denna frånvaro hamnade centralregeringen i ett kaotiskt tillstånd vilket visade på Chulalongkorns stora betydelse.
Britterna såg i 1893 en möjlighet att få till stånd en balans mellan de franska och engelska intressena i Sydostasien, vilket skulle göra deras rivalitet mindre farlig. Även fransmännen förstod att det var nödvändigt att lösa sina mellanhavanden med britterna. Då fransmännen annekterade Laos kom de i nämligen i kontakt med brittiska intressen vid Mekongfloden i norr. Områdena i norra Laos gränsade nämligen till Burma och britterna ville inte ha några gränsstrider med fransmännen. Därför blev det nödvändigt för de två stormakterna att lösa sina gemensamma krav i området, för att undvika en kommande konflikt över Siams status. Förhandlingar mellan Storbritannien och Frankrike påbörjades också om en uppdelning av deras intressen i Sydostasien. Först testade och förkastade man idén om att skapa en buffertstat vid övre delen av Mekongfloden, genom att acceptera de siamesiska kraven i denna region. Men faktum var att de siamesiska kraven här faktiskt var mindre berättigade än kraven i Laos! Ett tag såg det faktiskt ut som om det skulle bryta ut krig mellan de två imperialistiska makterna och att Siam ofrivilligt skulle komma i kläm mellan de två. Men i 1896 skedde ett genombrott i förhandlingarna och resulterade i ett avtal som erkände Frankrikes krav på allt land öster om Mekong och där Mekongfloden skulle bilda gräns mellan brittiska Burma och franska Laos. De båda västmakterna erkände gemensamt Siams självständighet, men bara för de delar av Siam som bevattnades av Chaophrayas flodsystem och att man kom överens om att varken britterna eller fransmännen skulle göra några anspråk till sin fördel i detta område. Men samtidigt reserverade man sig för rätten att skaffa sig inflytande och t.o.m. krav över delar av Siam som låg utanför Chaophrayas flodsystem. Det handlade om britternas intressen på Malackahalvön och för fransmännen handlade det om de områden som bevattnades av Mekongfloden och dess bifloder i nordöst, västra Kambodja och provinserna vid Siamviken sydöst om Bangkok. Siam och Storbritannien kom sedan i hemlighet överens om att någon tredje makt inte skulle få tillträde till Malackahalvön, men i samma avtal från 1897 förbjöds Siam också att bygga en kanal över Kra-näset. Samtidigt gjorde fransmännen klart för britterna att de ansåg att nordöstra Siam och siamesiska Kambodja tillhörde deras intresseområde. Avtalet från 1896 gjorde i själva verket Siam till ett investeringsområde för brittiskt kapital. Siams förmåga att ”förvästligas” hade säkert lika stor betydelse för tryggandet av landets politiska självständighet som läget som buffertstat mellan de brittiska och franska intressena.
Snart började fransmännen att tycka att Laos behövde en värdig huvudstad och år 1899 beslöt man att återskapa Vientiane som administrativt centrum. På ruinerna av Setthathilats gamla palats byggdes ett residens och runt omkring uppfördes ståtliga administrationsbyggnader. Laos var nu skyddat mot yttre fiender, men missnöje med det franska styret och misshälligheter mellan de många folkgrupperna uppstod då och då och vid några tillfällen gav de upphov till allvarliga strider.
Under det första årtiondet av 1900-talet hade förutsättningarna för nya siamesiska avtal med Storbritannien och Frankrike ökat, som kunde ändra de orättvisa traktaten från Mongkuts tid. Rivaliteten mellan britterna och fransmännen hade minskat och deras drömmar om ännu större imperier hade avtagit, eftersom man hade fullt upp att sköta det som man redan hade. Dessutom var den politiska oron i Europa påtaglig. Siam var redo att förhandla med stormakterna om de traktat som man levt med. Framförallt gällde detta exterritoralrätten. Fransmännen i synnerhet hade missbrukat detta och betraktade alla som på något sätt hade någon anknytning till Laos och Kambodja som franska undersåtar. Alla som sade sig vara en ättling till någon som fötts i Laos eller Kambodja eller t.o.m. kineser som sade sig komma ifrån franska Shanghai betraktades som franska undersåtar. Då det var så svårt att komma åt brittiska och franska medborgare eller undersåtar och att dessa skulle dömas i konsulatdomstolar blev detta ett hot mot rättsväsendet. Traktatsrestriktioner för landskatter och import- och exportskatter förhindrade siameserna att få fram nödvändigt kapital och gjorde riket beroende av monopolen på opium och spel. Detta var lika motbjudande för siameserna som det var för britterna och fransmännen trots att båda dessa länder också hade sådana skatter i sina kolonier.
Segdragna förhandlingar med britterna och fransmännen pågick i perioder under många år. I en överenskomst med Frankrike år 1904, där Siam avsade sig alla krav på Laos, fick Bangkok behålla territoriet mittemot Luang Phabang och det som fanns kvar av Champasak i södra Laos [4]. För detta fick fransmännen privilegier i nordöst, till gengäld för ett franskt tillbakadragande av trupper från Chanthaburi, samt registrering av franska ”skyddade personer” i Siam. Men fransmännen lämnade inte Trat och heller inte Chanthaburi förrän den 23 mars 1906! Ett fullständigt tillbakadragande och avslutandet av exterritorialrätten över sina asiatiska undersåtar kom inte till stånd förrän 1907 då ett nytt traktat skrevs under. Detta traktat innebar att Siam tvingades uppge alla krav på de kambodjanska provinserna Battambang, Siem Reap och Sisophon, som nu togs över av fransmännen. Storbritannien var inte mindre krävande. Det fördes långa förhandlingar och för siameserna blev de inte framgångsrika förrän Devawongse och Chulalongkorn lagt ner ett mödosamt arbete med att bearbeta rätt personer. I ett traktat kallat Bangkoktraktatet, med många hemliga tillägg från mars 1909, avstod Siam sina rättigheter över Kelantan, Terengganu, Kedah och Perlis till britterna. Siam fick behålla Pattani, Narathiwat, Songkhla, Satun och Yala. I utbyte för de förlorade Malajstaterna fick Siam ett löfte om att britterna skulle ge upp exterritorialrätten då de siamesiska domstolarna presenterat moderna lagar. Dessutom fick Siam ett lån på 4 miljoner pund som skulle användas för att bygga en järnväg till Malaya. Siamesernas möjligheter att bestämma storleken på landskatterna fick man också ge avkall på. Den brittiska regeringen krävde och fick också rättigheterna att finansiera och leda det ovan omtalade järnvägsbygget på Malackahalvön, som skulle förbinda Singapore och Bangkok och de fick också Devawongses formella löfte att Siam inte skulle tillåta någon tredje makts militära närvaro, varken till lands eller havs, på den siamesiska delen av Malackahalvön. Det var inte lätt för de siamesiska ämbetsmännen att acceptera dessa hårda villkor. Men de som var tydligast missnöjda med överförandet av de fyra malajstaterna till britterna var sultanerna själva. En av dem, ironiskt nog sultanen av Kedah, sade: ”mitt land och mitt folk har sålts som om någon sålde en oxe”.
Siam hade till sist uppgivit 456 000 kvadratkilometer av sitt tidigare territorium för att bevara sin självständighet. Detta var nästan hälften av den yta som Bangkok hade överhöghet över i slutet av Rama III:s regeringstid! Men förlusten av territorium var bara en del av det höga pris man betalat. Ekonomiskt handlade det om förlorade inkomster av import- och exportavgifter och från skatterna på mark. Till detta kom kostnaderna för byggandet av järnvägarna, som togs från rikets befintliga medel och inte från lån då man menade att stora utländska lån lätt kunde få politiska konsekvenser, kostnaderna för fördelaktiga koncessioner som givits till inflytelserika européer för att få deras sympati, kostnaderna för att göra det bekvämt för européer bosatta i Bangkok och speciellt de stora kostnader som en snabb modernisering av armén och flottan medförde. Det handlade om pengar som kunde ha använts så mycket bättre till annat, såsom konstbevattning m.m. Det var alltså inte bara med sitt territorium som Siam köpslagit för att bevara sin självständighet.

(Siams utbredning 1909. De förlorade områdena är markerade med rött)

Siam blev nu, efter att Chulalongkorn mist alla dessa områden, mer eller mindre en nationalstat. De viktigaste minoritetsfolken var laoterna i nordöst, bergsstammarna i norr, kineserna i Bangkok och malajerna i syd. Kungarna i Luang Phabang fortsatte att regera över några få provinser i norra Laos under övervakning av en fransman istället för en siamesisk kommissionär. Prinsen av Champasak i södra Laos behandlades som litet mer än en lokal dignitär. Hans territorium och hela mellersta Mekong, som hade tillhört det gamla kungariket Vientiane, administrerades nu av franska ämbetsmän som övervakade en byråkrati med ättlingar till lokala adliga familjer och franska och vietnamesiska tjänstemän. Chaophraya Aphaiphubets (Baen) gamla domäner i västra Kambodja hade återgått till den kambodjanska monarkin, för att administreras under ett franskt protektorat. Vad det angick sultanerna i de malajstater som överförts till britterna 1909 föll de till föga för generalguvernören i Singapore och accepterade brittiska ”rådgivare”. Det var bara sultanen av Kedah som lyckades stå emot ända fram till 1923. Alla dessa områden hade på 1900-talet lämnat kungariket Siam bakom sig och skulle få en mycket annorlunda utveckling än Siam.

Siam och stormakterna

I perioden efter 1893 hade Siam börjat närma sig USA alltmer med baktanken att minska britternas inflytande i landet. Detta var ganska naturligt med tanke på Spaniens nederlag till USA i kampen om Filippinerna i 1898. År 1903 blev professor Edward H. Strobel vid Harward Law School rekryterad som den förste utrikespolitiske rådgivaren i utrikesministeriet i Siam. Denna ställning behöll amerikanerna för övrigt till 1940. Men trots alla problem med britterna och fransmännen knöts en brittisk rådgivare till finansministeriet, en fransman till justitieministeriet och andra nationer hade rådgivare i andra ministerier. Danskarna byggde ihop med belgare landets första järnväg och danskar organiserade också polisen i lantdistrikten och den siamesiska flottan hade under en följd av år en dansk vice överbefälhavare. Denne man, Andreas du Plessis de Richelieu, är tidigare omtalad i avsnittet "Siam mellan franska Indokina och brittiska Burma" i detta kapitel. Han blev med tiden Chulalongkorns förtrolige rådgivare och var med och byggde upp den siamesiska flottan. Engelsmännen organiserade det övriga polisväsendet. Det danska ostindiska kompaniet fick dessutom avverkningsrättigheter i teakskogarna i norr. Holländarna tog sig an lantbrukets modernisering och tyskarna tränade landets armé.
En annan betydelsefull händelse var Japans seger över Ryssland 1904 och att Japan därmed fick status som stormakt. Före detta hade Siam upprätthållit goda förbindelser med Ryssland i hopp om att detta kunde minska de franska kraven i Sydostasien. Kung Chulalongkorn och flera kungliga prinsar hade sänt sina söner till S:t Petersburg som militärkadetter. Rysslands prestige och inflytande minskade snabbt efter den japanska segern medan det japanska ökade. Japans och Siams kontakt med väst hade flera paralleller. Bägge rikena var gamla monarkier som varit slutna och misstänksamma mot väst. De hade båda öppnat sig för västligt inflytande för att bevara sin självständighet och Japan och Siam var vid denna tid de enda självständiga länderna i Fjärran Östern. Siameserna var kollosalt imponerade över att japanerna på så kort tid som 50 år lyckats modernisera och utveckla landet så mycket att de kunnat besegra en stormakt.

Uppror under 1900-talets början

Det var inte så märkligt att tidigare vasallstater i kungariket Siam gjorde uppror tidigt på 1900-talet. Det märkliga var att upproren i princip inträffade samtidigt och att de hade folkligt stöd. Det kritiska året var 1902. Vid denna tid hade prins Damrongs reformer av provinsernas administration påskyndats och höll snabbt på att radera ut den gamla gällande ordningen i provinserna. Bangkoks ämbetsmän, som var välklädda självsäkra och välutbildade unga män från städerna, arbetade aggressivt mot de lokala regentfamiljernas sämre sidor från sina monthonhuvudstäder i norr, nordöst och söder. Att de gamla regenterna på landet missbrukat och utsatt sina undersåtar för godtyckligheter var uppenbart. De hade skott sig på böndernas svett och bara en liten del av det de skrapade ihop hade vandrat vidare upp i hierarkin och nått fram till huvudstaden för omfördelning till allmänhetens nytta. Men hur orättvist och utnyttjande det gamla systemet än var så var det likväl den gamla ordningen. Denna hade gett stadga till den lokala eliten och vanligt folk visste vad de kunde förvänta sig.
Det handlade om tre skilda uppror som var för sig visade på de speciella omständigheterna i respektive region. I de sju provinserna i den gamla staten Pattani i söder motsatte sig de lokala guvernörerna överförandet av avgiftsadministrationen till siamesisk kontroll och utnämnandet av siamesiska officerare i nyckelpositioner i administrationen. Rajahn av Pattani, Abdul Kadir, gick så långt att han sökte stöd hos britterna. Därför arresterades han av siameserna och skickades i exil till Phitsanulok. Berövade sin ledare minskade Pattanimalajernas stridslust åtminstone tillfälligt.
Ungefär samtidigt, i slutet av 1901 och de första månaderna av 1902, inträffade ett uppror i nordöstra Siam som man vanligtvis benämner ”de Heliga Männens Uppror”. Detta uppror, som också hade folkligt stöd, spred sig i Ubonregionen och över Mekongfloden till Laos. Upproret leddes av en man från från alakfolket från Salavanregionen i södra Laos. Ledaren, Thao Thammikarat ท้าวธรรมิกราช, hävdade att han hade övernaturliga krafter, vilket han mestadels uttryckte i buddistiska termer. Som en löpeld spred sig profetian

”Slutet på världen, som vi känner till den, är nära och grus kommer att bli till guld och silver och guld och silver kommer att bli till grus. Kalebasser och pumpor blir till elefanter och hästar, albinobufflar och grisar kommer att bli människoätande yaksa. Thao Thammikarat kommer att anlända för att regera världen”.

Efter att ha korsat Mekong kom Thao Thammikarat fram till Khemmarat. På vägen dit hade han rekryterat mer än 1 000 beväpnade följeslagare och de anföll och intog staden. Siamesiska ämbetsmän, som med sina soldater snart krossade upproret, förlöjligade det som en ignorant bondes övertro, men det var allvarligare än så. En kort tid hade upproret fått stöd från de gamla regentfamiljerna i regionen och det verkar ha varit ett uttryck för den känsla man hade att den gamla sociala ordningen, politiken och ekonomin höll på att kollapsa och att den höll på att ersättas med en ny "främmande" och otydlig ordning.
I början av 1902 protesterade flera hundra människor i Chiang Mai mot det hoveriarbete, som fortfarande krävdes. För att slippa hoveriarbete kunde män som uppnått värnpliktig ålder betala en årlig skatt till den siamesiska staten. Men även de som betalade skatten beordrades att utföra obetalt arbete, trots instruktioner från Bangkok att arbetet skulle avlönas. Därför vägrade de en tid att bygga vägar och broar eller lyda order från regeringstjänstemännen. Men denna första protest resulterade bara i en mindre skärmytsling. Mera allvarligt blev det i mitten av 1902. Då uppstod ett uppror som blivit känt som shanupproret. Namnet har upproret fått eftersom det involverade en del av de många tusen shaner som kommit från Burma till Phraeregionen. De flesta för att arbeta med skogsavverkning och en del för att leta ädelstenar i gruvorna vid Long ลอง (Müang Long เมืองลอง). Upproret berodde till stor del på ilska över att siameserna behandlade dem dåligt. De tvingades betala orimliga skatter på tobak, sina transportdjur, båtar och t.o.m. på sina egna grisar! Men det som fick bägaren att rinna över var den ovan nämnda skatten som skulle befria dem från hoveriarbete, men inte gjorde det. Alla shaner kom ursprungligen från Burma och betraktades därför som brittiska medborgare. Detta innebar att de bara kunde dömas i brittiska extraterritoriella domstolar. Det var därför det fanns brittiska konsulat i Chiang Rai, Nan, Lampang och Chiang Mai. Då upproret väl bröt ut blev därför britterna djupt involverade.
Upproret fick sin början då ett gäng shanbanditer rånade en byhövding på 1 000 baht. Dessa banditer befann sig bland bergen öster om Lampang. Den siamesiska kommissionären skickade därefter ut en kombinerad styrka av gendarmer och soldater för att leta upp de skyldiga. På natten den 23 juli, då förföljarna slagit läger, genomförde shanerna ett överraskande anfall och uppbådet flydde i panik. Kvar lämnade de alla sina elefanter, mulor, vapen och ammunition som hamnade i shanernas händer. Shanerna som förmodligen insåg de möjliga konsekvenserna av sitt handlande tyckte kanske att de inte hade något att förlora och beslöt sig för att attackera den dåligt försvarade staden Phrae. Den 25 juli genomförde de sin attack på gendarmlägret i Phrae och de flesta av gendarmerna dödades. Den siamesiske kommissionären, de siamesiska ämbetsmännen och ett antal kinesiska affärsmän hann fly från staden. Efter att ha intagit Phrae stormade de stadens fängelse där de släppte ut fångarna och delade ett större penningbyte. En del av dessa pengar användes sedan som belöning för varje siamesiskt avhugget huvud som den lokala befolkningen kunde presentera för dem! Den flyende siamesiske kommissionären fångades in några dagar senare av några lokala invånare. Han lämnades därefter över till shanerna som lät döda honom. Shanerna skonade dock den lokala regerande eliten och den inhemska befolkningen, men mer än 20 siamesiska ämbetsmän mördades. De tvingade den gamle prinsen i Phrae att skriva under en deklaration som stödde rebellerna och jublande i övermod över sina framgångar planerade de nu att driva bort siameserna från norr och återskapa ett nytt självständigt Lan Na och underkasta sig brittiskt beskydd. Rebellerna som kanske inte var fler än 200-300 man fortsatte därefter mot Lampang. Här bodde den tidigare omtalade Louis Leonowens som betraktades som den mest framträdande utlänningen i staden. Han var personlig vän till prinsen (chao) i Lampang och var vid den här tiden verksam i teakbranschen. Då hans fru Caroline dog i 1893 hade Louis börjat dricka hårt och förargade andra européer genom att stoltsera med sitt harem, som han ärvt av den tidigare omtalade Dr. Cheek. Han anklagades också för skumraskaffärer. Han beskrevs av sina samtida, som förvånansvärt ändå gillade honom, som omöjlig att göra affärer med. I 1899 hade han gift om sig med en 20-årig kvinna vid namn Rita och bosatt sig i Lampang. År 1902 blev Louis Leonowens faktiskt inblandad i stadens försvar. Louis evakuerade kvinnor och barn, samlade trupper och byggde barrikader vid stadens viktigaste infarter. Det verkar som om Louis därefter begav sig till Chiang Mai för att skaffa mer vapen och ammunition. En dansk gendarmkapten vid namn Hans Markvard Jensen anlände till Lampang den 29 juli tillsammans med en löjtnant och 54 meniga soldater från Chiang Mai. Vid gryningen den 4 eller 5 augusti anföll shanerna. Många av de meniga gendarmerna flydde, men Markvard Jensen lyckades försvara barrikaderna och slå tillbaka shanerna. De dödade shanernas huvuden sattes på pålar utanför prinsens hus. I sin rapport skrev Markvard Jensen att han räknat till 19 dödade shaner och att ytterligare 6 hittades senare. I det lokala fängelset satt 26 shaner arresterade, men den lokala regenten som fruktade att de skulle fly beordrade att de skulle halshuggas. T.H. Lyle, som var brittisk vicekonsul i Nan, anlände nu till Lampang och började förhandla med olika shangrupper, som han bad lägga ner sina vapen och återvända till Burma. Han hyste sympati för deras tidigare lidande, men förstod också att de siamesiska trupperna under ledning av fältmarskalk Chaophraya Surasakmontri, som var på väg norrut, tänkte utkräva en blodig hämnd. W.R.D. Beckett, som var brittisk konsul i Chiang Mai, lyckades inte klara sin ära fullt så bra. Han hade stannat i Chiang Mai där han förstärkt försvaret och samlat på sig förråd och andra förnödenheter. Enligt Louis borde han istället själv ha attackerat rebellerna istället för att skicka underordnade för att göra detta. Då Chaophraya Surasakmontri kom fram inleddes en flera månader lång skoningslös kampanj mot rebellerna och många oskyldiga shan och lao (som den nordliga befolkningen kallades vid den här tiden) drabbades hårt. Shanupprörarna besegrades och gav upp eller flydde tillbaka över gränsen till Burma. Efter ca. sex veckor hade upproret upphört. Men officiellt förklarades upproret inte över förrän i september 1903. Tyvärr blev den unge Markvard Jensen sedan dödad av rebeller då han förföljde dem vid Phayao i oktober 1902, Så här beskrivs hans öde; Tidigt i oktober fick Markvard Jensen veta att en grupp rebeller hade återgrupperat sig och närmade sig Lampang från norr. Han begav sig därför mot Phayao med en styrka på 270 man. Den 13 oktober befann han sig söder om Phayao. Då hans styrka behövde vila sig fortsatte han själv tillsammans med en löjtnant och 23 man följande morgon. Då de skulle korsa ett mindre vattendrag upptäckte de några shaner i djungeln på andra sidan och började skjuta på dem. Elden besvarades och kapten Markvard Jensen och hans löjtnant stod bakom ett räd och ledde striden då Markvard Jensen träffades av tre kulor i bröstet. Då deras ammunition var på upphällningen och deras befälhavare dessutom stupat retirerade de. Följande dag återvände de med hela den samlade styrkan för att hämta sin befälhavares kropp, som de bar till ett tempel i Phayao. Shanerna hade skurit upp honom och avlägsnat hans hjärta och njurar som de enligt sin animistisk tro hade ätit upp! Kroppen placerades i en kista som senare blev hämtad av en annan dansk kapten vid namn Halfdan Torsten Trolle. Trolle förde kroppen till Lampang där Markvard Jensen fick en ärofull begravning på den presbyterianska kyrkogården. Kung Chulalongkorn och hans regering reste ett monument i form av en obelisk på hans grav som stensattes med marmorstenar i hörnen och en tung kedja mellan stenarna. Markvard Jensens mamma fick sedan en årlig statlig siamesisk pension på 3 000 baht fram till sin död 1938. Kort tid efter andra världskriget flyttades kyrkogården där Markvard Jensens grav fanns. På initiativ av den brittiske konsuln i Chiang Mai, E. W. Hutchinson, fördes Hans Markvard Jensens kvarlevor och hans monument till den protestantiska kyrkogården i Chiang Mai, där den finns än idag. Hörnstenarna och kedjan blev dock kvar i Phayao. Elva kilometer söder om Phayao finns en skylt på thai som visar vägen till den plats där Hans Markvard Jensen mötte sitt öde. Här läggs en krans till hans ära den 14 oktober varje år av den lokala polisen och militären. Totalt har 101 danskar tjänstgjort i den kungliga siamesiska armén genom åren och 4 av dem dog under sin tjänstgöring.
En undersökning, som tillsattes för att utreda orsakerna till upproret visade att rebellerna haft stöd från både den lokala eliten, som motsatte sig det siamesiska övertagandet av deras gamla sidoinkomstmöjligheter, och från den lokala befolkningen som motsatte sig officiellt maktmissbruk. Den lokale regenten avsattes och centralregimen skickade nya ämbetsmän som helt tog över den lokala administrationen. Efter detta ifrågasatte inte längre ledarna i de norra provinserna Bangkoks auktoritet.
Förändringarna hade kommit mycket snabbt och det är inte så konstigt att detta mötte motstånd. I alla tre landsdelarna var motståndet lika starkt när den gamla sociala, ekonomiska och politiska ordningen undergrävdes. De gamla regerande familjerna försvann då de regenterna pensionerades eller deras inkomstmöjligheter togs ifrån dem eller minskade genom införandet av ett nytt bokföringssystem. Deras söner skickades iväg till skolor för att utbildas till distriktsämbetsmän för att senare placeras i någon avlägsen provins och det gamla systemet med herre-undersåte som hade bundit ihop den lokala eliten försvann. Lokala härskare kunde inte längre hålla sin skyddande hand över sina släktingar och följeslagare i brottmål och då hoveriarbetet avskaffades 1905 miste de också den tidigare relationen med lantbefolkningen. De gamla lokala regentfamiljerna hade nu berövats sitt gamla sätt att leva.

Siam i förvandling

Enligt regeringens första folkräkning runt 1905 fanns det omkring 30 000 byar i Siam. Deras antal hade förmodligen ökat kraftigt under de två eller tre tidigare årtiondena. Det kan vara svårt att föreställa sig att den stora thailändska centralslätten inte alls var så tätbefolkad i slutet av 1800-talet som den är idag. Det fanns fortfarande skogar på nära håll runt Bangkok ända fram till 1870-talet och ända in på slutet av 1800-talet fanns det vilda elefanter bara 30-50 km från Bangkok!
En hel del rörelser i befolkningen inträffade under sista halvan av 1800-talet vilket resulterade i att nytt land togs i bruk för risodling. Två saker gjorde detta möjligt och uppmuntrade denna utveckling. För det första hade Bowringtraktatet öppnat Siam för internationell handel i stor skala och uppmuntrade den siamesiska ekonomin att satsa på risodling. Indien och Kina hade nämligen brist på ris. Risexporten ökade från strax under 60 000 ton per år i slutet av 1850-talet till mer än 660 000 ton per år vid sekelskiftet! Under samma period fördubblades dessutom priset på ris och arealen där ris odlades ökade från 5.8 miljoner rai till 9 miljoner rai. Denna ökning uppnåddes genom en kollektiv insats av tusentals bönder som tillsammans med sina familjer beslöt sig för att utöka sina marker och förbättra sina jordbruksmetoder. Den andra orsaken till förändringen var att bönderna relativt sett blivit friare än de hade varit ett halvt sekel tidigare. Slaveriet upphörde under Chulalongkorns regeringstid och skuldslaveriet blev allt mera restriktivt. Men speciellt då hoveriarbetet avskaffades 1905 (även om det fortsatte längre i några regioner) minskade de bindningar som lantbefolkningen haft till aristokratin kraftigt. De betalade nu skatt istället för att utföra hoveriarbete till staten. Därför kunde tusentals bondefamiljer arbeta heltid med att odla ris, vilket de inte kunnat tidigare. Denna utveckling innebar att lantbefolkningen växte och blev mera rörlig. Nu när man var utsatt för mindre kontroll av den lokala eliten blev man istället mer sårbara för godtycklighet från statens ämbetsmän. I början av 1900-talet då moderniseringen av regeringen, som pågått sedan 1870-talet, nått ut på landet blandade sig regimen allt mer i byarnas liv. Poliser dök upp i provinserna tillsammans med distriktsofficerare som registrerade boskap och markkontrakt och även registrering för militärtjänst infördes. Byarnas lokala hantverk minskade eller försvann helt efter hand som folk köpte importerade varor såsom kläder och verktyg, istället för att tillverka dem själv. De ekonomiska skillnaderna ökade också under denna tid. Vissa byar på landet blev välmående av sitt odlande, medan andra klarade sig sämre. Mark blev också mera värdefull. Privata entreprenörer i huvudstaden, tillsammans med medlemmar från den kungliga familjen, genomförde t.ex. en kraftigt förbättrad konstbevattning av Rangsitsområdet รังสิต nordöst om Bangkok. Denna mark med god tillgång på vatten blev snart mycket värdefull och arrendekostnaderna steg. Levnadsstandarden under Chulalongkorn ökade visserligen, men man får inte glömma bort att bönderna levde ett hårt liv.
Sekten Thammayutika, som grundats på 1850-talets mitt av kung Mongkut, hade i början av 1900-talet stort inflytande på den siamesiska buddhismen. Den var mer rigoröst intellektuell och lärd och hade färre ritualer och lade stor vikt vid utbildning av både munkar och lekmän. Prins Vajirayana Varoros (Wachirayan Warorot) วชิรญาณวโรรส (1860-1921) var en kraftfull ledare av sekten under de sista åren av 1800-talet. Han blev därefter högste patriark över den siamesiska buddhismen och läran nådde ut på landsbygden. Thammayutikakloster blev speciellt populära i de fattigaste regionerna av kungariket och då speciellt i monthon Ubon i nordöst och Nakhon Si Thammarat i söder. Dessa klosters inflytande blev större än antalet indikerar. Med starkt kungligt stöd genomförde prins Vajirayana Varoros en genomgripande reformering och förändring av den siamesiska buddhismens organisation vid sekelskiftet. Han tillsatte religiösa kommissionärer i alla regioner av landet som hade till uppgift att övervaka klostren och skolorna på landet. Institutionell buddhism nådde nu ut till byarna och blev ett viktigt redskap för integrationen i kungariket. Samtidigt som prins Vajirayana Varoros förändringar nådde klostren i byarna uppmuntrade han också skapandet av byskolor från 1898. I hundratals år hade byklostrens primära funktion varit att skapa läskunnighet och förmedla grundläggande kunskaper om religionen. Denna utbildning hade dock inget större värde i ett Siam på väg att moderniseras och runt sekelskiftet använde skolorna textböcker som staten utformat. De unga på landet kom nu i kontakt med den siamesiska standardskriften och den dialekt som blivit känt som Bangkokthai istället för lokala skrivsätt och dialekter. Men de unga fick nu också lära sig västerländsk matematik och vetenskap. Det är värt att notera att det buddistiska munkväsendet i brittiska Burma envist motsatte sig sådana program. Skillnaden mellan de två länderna måste ha varit att de siamesiska ansträngningarna hade de inhemska regentfamiljernas och regeringens prestige och makt bakom sig. Detta i tillräcklig grad för att ändra skriften, med vilken de flesta religiösa texterna var skrivna, från en slags khmer (khom) till thai. Denna generation av unga i byarna, både pojkar och flickor, började nu gå i sådana skolor i de lokala klostren och så påbörjades integrationen i det siamesiska samhället under Chulalongkorns regeringstid. Under det sista årtiondet av hans regeringstid beslutade man att införa allmän skolplikt i kungadömet, men genomförandet av denna revolutionära tanke skulle ta ytterligare några årtionden. Skolorna, klostren och kontakten med regeringsämbetsmännen bidrog till uppfattningen att alla invånare i Siam var undersåtar till en kung och anhängare till en gemensam politik. Förpliktigelser såsom lojalitet, lydnad, skattebetalning, militärtjänst, utbildning och bra uppförande gällde nu mot kungen istället för som tidigare till deras gamla herrar. Till gengäld gav kungen dem säkerhet, beskydd, rättvisa, medkänsla, hjälp vid behov och han skulle också vara ett moraliskt föredöme för dem m.m.
Under Chulalongkorn utvecklades det allmänna utbildningsväsendet och den läroanstalt som senare skulle utveckl