KAPITEL 16

KUNG MONGKUT 

Kung Rama IV (Mongkut) (1851-1868)

Krig mot Keng Tung (1852-1854)

Mongkut och förhållandet till väst

Fransmännen i Vietnam, Laos och Kambodja

Ho-banditerna

Administrationen och handeln

Mongkuts död

Anna Leonowens

(Externa länkar)

Kung Rama IV (Mongkut) (1851-1868) 

I och med valet av Mongkut som kung hade den framstegsvänliga fraktionen, som västerländska observatörer betraktade Bunnagfamiljen, Mongkut och Chudamani, avgått med segern. Mongkut hade tillbringat nästan 27 år som munk och hans regim inleddes med en storslagen kröning i maj. För första gången på 200 år var västerländska diplomater inbjudna och buddhistmunkar spelade en framträdande roll i ceremonin. En del av de nya främmande inslagen sågs säkert inte med blida ögon av den konservativa adeln. Trots alla sina år som munk kom Mongkut väl förberedd till tronen. Det måste ändå ha känts märkligt för honom att på några få dagar få förändrat sin tillvaro från det strängt reglerade munklivet till ett liv där allt plötsligt kretsade kring honom själv och hans person. Officiellt var han nu ”Livets Herre” (Phra Chao Chiwit พระเจ้าชีวิต) med enväldig makt att bestämma över 5.5 miljoner invånares liv eller död. Kung Mongkut är också känd under titel Phrabat Somdet Phra Chom Klao Chao Yu Hua พระบาทสมเด็จ พระจอมเกล้าเจ้าอยู่หัว eller Phra Chom Klao พระจอมเกล้า. Men vi västerlänningar har för enkelhetens skull fortsatt att kalla honom Mongkut. Mongkuts regeringstid varade från den 3 april 1851 till den 1 oktober 1868.
Efter Rama III:s död hade Mongkut och hans helbror Chudamani faktiskt formellt ombetts att regera gemensamt, som första och andra kung av Siam. Kort tid efter sin kröning utnämnde också kung Mongkut prins Chudamani till Maha Uparat. Därmed gjorde Mongkut på samma sätt som kung Naresuan gjort med sin bror Ekathotsarot under Ayutthayaperioden. Chudamani fick i det närmaste samma status som han själv och också en kröning, som nästan var lika storslagen som hans egen. Chudamani titulerades också som kung med titeln Phra Pin Klao พระปิ่นเกล้า. Mongkut ville förmodligen neutralisera sin mäktige yngre bror och hans lilla privata armé, genom att hålla dörren öppen för ett möjligt maktskifte till Chudamanis fördel, om han själv skulle dö i förtid. Phra Pin Klao var för övrigt mycket intresserad av rikets försvar och i synnerhet av flottan och artilleriet. Han blev den som byggde upp en modern siamesisk flotta med ångfartyg som byggdes om till krigsfartyg. Armén fick moderna vapen och Phra Pin Klao översatte vapenlitteratur från engelska till thai. Handelsfartyg och krigsfartyg blev för första gången i kungarikets historia också byggda i Siam under Rama IV:s regeringstid. Delarna importerades från utlandet. En siamesisk affärsman importerade det första ångfartyget av järn från England som därefter användes mellan Bangkok och Singapore.  

(Phra Pin Klao)

(Phra Pin Klaos palats)

Kung Mongkut satte genast igång med att belöna sina vänner och följeslagare för att befästa sin makt. På grund av sin långa frånvaro från det världsliga livet saknade han nämligen en säker politisk uppbackning av lojala följeslagare, vilket gjorde honom sårbar för påtryckningar från de vänner som fört fram honom till tronen. I praktiken innebar detta att han bekräftade Bunnagfamiljens höga status. Chaophraya Phrakhlang (Dit Bunnag), som hade kontrollerat Phrakhlang och Kalahom oavbrutet i mer än tjugo år, befordrades och drog sig tillbaka till en bekymmersfri tillvaro och ersattes av två av sina söner. Den tidigare Phraya Si Suriyawong blev nu till Chaophraya Si Suriyawong (Chuang Bunnag) och ny kalahom och Chaophraya Thiphakorawong เจ้าพระยาทิพากรวงศ์ (Kham Bunnag ขำบุนนาค) blev phrakhlang. Kungens nära personliga stab fylldes också av unga medlemmar från Bunnagfamiljen. Dessa tidiga utnämningar gav en enda familj en framträdande roll i den centrala administrationen och säkrade regimen från omedelbara utmaningar från andra grupper i landet.
Efter sin kröning fortsatte Mongkut att resa runt i sitt rike mer än någon annan kung någonsin gjort före honom. Han återvände bl.a. till platser som han tidigare besökt som barfotamunk. Som kuriosa kan nämnas att Mongkut avskaffade dödsstraffet för munkar som brutit sitt löfte om celibat. Istället fick de arbeta med att samla gräs till de kungliga elefanterna! Som monark var Mongkut fast besluten att inte förlora den direkta kontakten med sitt folk genom alltför strikta regler och gamla traditioner. Mongkut bröt med den gamla traditionen som inte tillåtit undersåtarna att titta på kungen vid offentliga framträdanden. Mongkut proklamerade; "Folk som är samlade utmed kungens färdväg får inte jagas iväg, utan alla skall tillåtas att framträda inför kungen så att han kan tala med dem och glädja dem". För att minska möjliga anledningar till missnöje bad han också sina undersåtar att komma till honom personligen med sina problem, när helst de önskade det, istället för att gå den sedvanliga byråkratiska vägen. Jag har tidigare berättat att det under kung Ramkhamhaengs tid först fanns en klocka och sedan en trumma utanför palatset. Om någon ur folket ville tala med kungen kunde han eller hon påkalla hans uppmärksamhet genom att slå på dessa. Men med tiden hade trumman blivit en tyst relik. Uppenbart inspirerad av Ramkhamhaeng försökte Mongkut sig på något liknande. Då det visade sig att Mongkuts offentliga invitation till folket, att åter börja använda trumman, misslyckades lämnade han själv regelbundet sitt palats för att lyssna och tala med alla och envar som så önskade. Det hade tidigare varit en sedvänja för adelsmän och ämbetsmän i Siam att lova kungen sin lojalitet vid en årlig ceremoni. Kung Mongkut chockade de konservativa vid hovet genom att lova sin lojalitet till folket vid en sådan ceremoni. Mongkut såg också till att den strikta hovetiketten som tidigare rått vid kungliga audienser lindrades och han tillät utlänningar att hälsa på honom enligt deras egna seder. År 1866 skall han ha erbjudit prinsen, eller kungen, Kawilorot กาวิโลรส av Chiang Mai ett handslag. (Kawilorot befann sig i Bangkok för att fira sitt tioårsjubileum på tronen.) 


(Kawilorot)

Det var första gången som en siamesisk kung hälsade på en annan undersåte på det viset. Men det var inte enkelt att genomföra förändringar i det traditionella hovlivet och den kungliga familjens livsstil och kung Mongkut upprätthöll trots allt mycket av protokollen omkring sig själv.
Eftersom Mongkut var mycket duktig på engelska ville han även att andra medlemmar i hovet skulle få träning i detta språk. Kort tid efter sitt trontillträde 1851 fick den tidigare omtalade Dan Beach Bradley och en viss Jones, ett brev från Mongkut där han framhöll sin önskan att hovets damer skulle få lära sig engelska och där han bad om hjälp att hitta lärare. Missionärerna utsåg sina fruar samt en tredje missionärshustru, Mary Lourie Mattoon, att dela på undervisningen.


(Mary Lourie Mattoon)

Den 13 augusti 1851 startades en klass för unga damer, som var mellan 16 och 21 år gamla, inne på palatsområdet. Till denna klass anslöt sig prinsessor från Rama III:s gamla hov och klassen växte till 30 elever. Men efter tre år upphörde undervisningen då eleverna tröttnade på alla religiösa texter och bilder från bibeln, vilket tolkades som ett försök att få dem att konvertera till kristendomen. Kung Mongkut skickade då ett brev till sin konsul i Singapore där denne ombads skaffa fram en engelsklärarinna, med villkoret att hon skulle avhålla sig från religionsundervisning. Det var så Anna Leonowens kom till Bangkok 1862. Hon har fått ett alldeles eget avsnitt längre fram i detta kapitel.

Krig mot Keng Tung (1852-1854)

Mongkut fick ärva ett oavslutat krig av sin företrädare. Det hade börjat med ett inbördeskrig i den norra lüstaten Chiang Hung. Rama III:s trupper hade påbörjat en expedition i området 1850, men de återvände till Bangkok då kungen dog. År 1852 då Chiang Hungs nye härskare skickade tribut till Bangkok begärde han samtidigt skydd mot burmeserna, som krävde överhöghet över området via Keng Tung. Därför skickade Mongkut en expedition mot Keng Tung åren 1852-1853 och ännu en gång 1854. Bägge gångerna leddes expeditionerna av Mongkuts yngre bror, prins Wongsathirat, men trupperna bestod nästan uteslutande av soldater från Lan Na. Ingen av expeditionerna lyckades dock inta Keng Tung. Detta berodde bl.a. på problem med försörjningslinjerna och låg stridsmoral bland soldaterna. De siamesiska ambitionerna i detta område upphörde därefter under resten av Mongkuts regeringstid.

  Mongkut och förhållandet till väst

Mongkut blev kung samtidigt som engelsmännen var i färd med att erövra södra Burma under det s.k. andra anglo-burmanska kriget. Dessutom hade britterna bitit sig fast i Malaya och närmade sig också här siamesiska intresseområden. Risken var uppenbar att britterna kunde tänkas använda militärmakt för att komma in på den reglerade siamesiska handelsmarknaden. Snart skulle man också få en ny farlig granne i öster, nämligen fransmännen i Kambodja, Laos och Vietnam. Litet längre bort fanns holländarna i Indonesien och spanjorerna på Filippinerna. Genom att läsa tidningar från Singapore och Hong Kong kunde en orolig Mongkut se hur imperialismen bredde ut sig. Visserligen var Siam ett starkt rike i Sydostasien, men västmakternas imperialistiska hunger verkade omättlig. Redan innan Mongkut kommit till makten hade han förstått att Siam var tvunget att närma sig väst eller bli helt uppslukat av de västerländska kolonialmakterna. Han hade fått en försmak om det allvarliga läget då han såg hur det gick för Kina, som led ett förödmjukande nederlag till England i det s.k. opiumkriget 1839-1842. De kinesiska härskarna ville få ett slut på införseln av opium till Kina, men britterna som gjorde stora vinster på denna handel och startade ett krig mot kineserna för att få behålla denna groteska handel. För siameserna hade det kinesiska nederlaget kommit som en chock. Man hade tidigare betraktat Kina som den mäktigaste nationen i världen och kunde kineserna besegras så förstod Mongkut att det var lönlöst att försöka motstå britterna militärt.
Mongkut skulle visa sig vara en mycket skicklig diplomat och hans arbete underlättades av att han var väl insatt i västerländsk mentalitet, genom sina tidigare kontakter med västerlänningar då han varit munk. I ett kungligt brev till Franklin Pierce, som var USA:s president 1853-1857, bifogades ett porträtt där kungen var barhuvad och enkelt klädd sittande vid sidan om drottning Debserindra (Thepsirin) เทพศิรินทร์, som var mor till den senare omtalade prins Chulalongkorn. Ingen tron eller krona finns med på bilden som skickats till landet utan tradition för monarki. Men breven till drottning Victoria handlade mycket om deras gemensamma kungliga ursprung.


(Mongkut och Debserindra)

Den andra halvan av 1800-talet blev en turbulent tid för många taifolk. År 1851 hade taifolken i Siam börjat återupprätta förbindelserna med sina avlägsna taikusiner, som varit brutna i ett årtusende. Men i slutet av 1800-talet hade många tai hamnat under västerländskt styre, shanerna under britterna i Burma och laofolket och taifolken i övre delarna av Sydostasien under fransmännen. Detta innebar slutet för ambitionerna, som några kan ha hyst förhoppningar om, om ett siamesiskt ledarskap för alla taifolk. Men denna tanke skulle ändå dyka upp igen under andra världskriget.
Chaophraya Si Suriyawong och kung Mongkut hade skrivit till de brittiska myndigheterna i Singapore och bönfallit dem om att ha tålamod i sina ambitioner att få nya traktat och handelsavtal med Siam och snart hade Mongkut utvidgat denna korrespondens med Hong Kongs nye guvernör, Sir John Bowring. Detta inträffade några år innan siameserna kände sig tillräckligt säkra att riskera direkta förhandlingar med britterna och innan London kände att det skulle vara meningsfullt att förhandla med Siam.


(Sir John Bowring)

Till sist bestämde sig dock britterna att skicka en förhandlingsdelegation och tidigt 1855 anlände den till Siam ledd av den ovan omtalade Sir John Bowring. Bowring kom till Siam med pompa och ståt och med ett militärt hot i rockärmen. Hans korrespondens med Mongkut hade indikerat att britterna inte uteslöt militära maktmedel, om det blev nödvändigt, för att försvara sina intressen. Bowring och hans män måste därför ha blivit överraskade över den vänlighet med vilken de mottogs. Mongkut tog emot Bowring på tu man hand i sin privata kammare där han bjöd honom på cigarrer och vin. Även Si Suriyawong förde samtal med Bowring där han beklagade sig över den siamesiska administrationens orättvisor och ineffektivitet och reciterade noga genomtänkta argument, som tränats in med hjälp av amerikanska missionärer. Det var tydligt att Mongkut gjorde allt för att ge britterna och drottning Victoria intrycket att Siam var ett upplyst och progressivt kungarike, som välkomnade kontakterna med väst. Detta lyckades han också väl med och gjorde ett gott intryck på britterna. Även om man kan tveka om äktheten påstås att Bowring och kung Mongkut blev ”vänner” för livet.
Inom två veckor hade man kommit fram till en överenskommelse och ett traktat om "Vänskap och Handel" skrevs under den 18 april 1855. Det kan vara intressant att veta att då traktatet ratificerades den 5 april 1856 hade Müang Thai ersatts med namnet Siam för första gången. Jag har tidigare berättat att namnet Siam från början var ett västerländskt påfund. Traktatet erbjöd en öppning för handeln med Siam, vilket uppfyllde Londons huvudkrav. Brittiska medborgare fick lov att bo och hyra eller äga mark nära Bangkok och britterna fick också exterritorialrätt över sina medborgare. De två sista bestämmelserna skulle bli det allvarligaste hotet mot Siams självständighet under de kommande årtiondena och naturligt nog orsak till mycken vrede bland många siameser. Britterna fick också fördelaktiga import- och exportregler och skatterna på deras mark och aktiviteter sattes lågt. Regeringens handels- och varumonopol, som länge varit grundvalen i det siamesiska finansiella systemet, var därmed borta. Ett undantag var handeln med opium som, liksom i Singapore och Hong Kong, förblev ett officiellt statligt monopol. Traktatet omfattade heller inte spel, alkoholhaltiga drycker och ett statligt lotteri. En brittisk konsul skulle utnämnas av det siamesiska hovet och han skulle bo i Bangkok. Konsuln skulle vara ansvarig för all brittisk handel och personal i Siam.
Trots det höga priset för ”vänskapen” med britterna var Mongkut fast besluten att inte begå samma misstag som burmeserna och kineserna gjort och tack vare sin egenskap som kraftfull härskare kunde han tygla oppositionen, som utgjordes av den konservativa siamesiska adeln. Mongkut hade insett att Siam inte var rustat att stå emot britternas makt och Siam har faktiskt kung Mongkut att tacka för att riket inte blev uppslukat av väst, under en tid då alla andra omkringliggande länder blev koloniserade.
De kommersiella fördelarna som britterna skaffat sig var ett allvarligt hot mot nästan alla prinsars och ämbetsmäns makt och levebröd. De hade varit beroende av handels- och varumonopolen och de stora skatteintäkterna, som nu försvann i och med traktatet. De som förlorade mest på traktatet var faktiskt Si Suriyawong och Thiphakorawong och deras följeslagare, eftersom de hade kontrollerat de flesta monopolen. Det första året efter traktatet minskade dock inte statens intäkter så mycket som man kan tro och de följande åren steg de faktiskt igen till samma nivå som före traktatet. I början togs inkomstbortfallet huvudsakligen igen genom det tidigare omtalade monopolet på opium, spel, alkoholhaltiga drycker och lotterier, som inte omfattades av traktatet. Ändringarna blev istället i första hand kännbara för Siams kinesiska minoritet. Trots att de förändrade förutsättningarna gjorde Mongkut och hans följeslagare utsatta var de uppenbart beredda att ta denna risk. Mongkut och Si Suriyawong visste bättre än någon annan hur farliga engelsmännen kunde bli och vilka konsekvenser detta kunde få för Siams framtid som suverän stat.
Kungen och hans följeslagare använde sig också av en annan strategi för att minska den nya situationens farlighet. De visade tydligt att de välkomnade diplomatiska missioner från andra västerländska makter och 1856, året efter upprättandet av det brittiska traktatet, förhandlade Siam om ett traktat med USA. Den amerikanske förhandlaren, Townsend Harris, hade ursprungligen varit på väg till Japan för att förhandla om ett handelstraktat med den japanske kejsaren. Men då amerikanerna hörde om de fördelar som britterna hade uppnått skickades Harris först till Siam för att se om USA kunde uppnå ett liknande traktat. Townsend Harris fick ett lika hjärtligt mottagande som Sir John Bowring fått året innan.


(Townsend Harris)

När förhandlingarna påbörjades stod det emellertid snart klart för Harris att siameserna önskade något mer än bara en handelsöverenskommelse. I sina minnesanteckningar skriver Harris att Siam ville ha en förpliktelse från USA:s sida om stöd till Siam om landet fick problem med Storbritannien. Harris vägrade att låta något sådant ingå i ett avtal och hotade att lämna Siam utan att ingå något som helst handelstraktat och till sist skrev kung Mongkut under ett traktat utan detta förbehåll. Harris rapporterade att siameserna fruktade och misstrodde britterna, som de karaktäriserade som "rovgiriga tyranner som höll på att erövra hela Asien". Harris minns också att premiärministern sade "vi älskar amerikanerna för att de aldrig har gjort oss eller någon annan i öster något ont". Om det som Harris påstår är sant stämmer det bra med andra författares påståenden om att kung Mongkuts vänlighet över för Storbritannien baserades mera på fruktan än på respekt och beundran.
Kung Mongkuts förhållande till USA blev till sist ändå mycket hjärtligt. Till gengäld för 200 regeringspublikationer från president Buchanan skrev kung Mongkut till den amerikanske presidenten och erbjöd honom några elefanter. Dessutom skickade han två mycket vackra elefantbetar. Han föreslog att elefanterna skulle släppas lösa i en skog med lämpligt klimat och gott om vatten. Då brevet och gåvan nådde fram satt en ny president på presidentposten, nämligen Abraham Lincoln. Men presidenten Lincoln svarade vänligt att det amerikanska klimatet troligtvis inte var så lämpligt för elefanter och att de föredrog ångkraft istället. Men han tackade artigt den siamesiske kungen för de gåvor han fått. Det är inte korrekt, som vissa västerländska källor påstår, att Mongkut skulle ha erbjudit USA militärhjälp i form av stridselefanter under det amerikanska inbördeskriget. Det handlade istället om helt vanliga tama elefanter som kunde användas för arbete och transporter.
Fransmännen förhandlade också med Siam 1856. Deras sändebud, Mgr. de Montigny เมอซิเออร์ เดอมองติญี, blev också föremål för en önskan om hjälp mot britterna. Men liksom den amerikanske förhandlaren vägrade den franske att bli indragen i något sådant. Traktatet, som så småningom blev klart, fick samma utformning som de tidigare med britterna och amerikanerna, förutom att franska missionärer fick mycket stor frihet i sitt arbete i landet. Efter dessa tre traktat blev liknande överenskommelser ingångna med en rad andra europeiska länder såsom Portugal, Belgien, Norge, Italien, Tyskland, Danmark, Sverige och Japan. Danmark fick t.ex. sitt första traktat år 1858 och 1868 fick Sverige sitt första traktat med Siam. Genom att skriva traktat med alla dessa västerländska makter hoppades siameserna att slippa ett så kvävande nära samarbete som det mellan Brittiska Indien och Burma eller mellan Frankrike och Vietnam.
Under den första halvan av 1800-talet hade fruktan varit stor för britterna, medan den andra halvan präglades av fruktan för fransmännen. Ungefär så här skrev kung Mongkut i ett brev till Phraya Surawongse Vayavadhana (Surawong Waiyawat) สุรวงศ์ ไวยวัฒน์ (วร บุนนาค), som var Siams ambassadör i Frankrike år 1864;

....”Britter och fransmän hyser inga andra känslor för varandra annat än att de båda är människor, medan de betraktar oss som vilda och grymma och mera som djur…..Jag tror tiden är inne för britterna att försöka genomföra sin politik som går ut på att få Siam under sitt beskydd, eftersom Siam plågas av fransmännen på ena sidan och med britternas koloni på den andra…. Det gäller för oss att bestämma oss för vad vi skall göra. Skall vi simma uppför floden för att bli vänner med krokodilen eller skall vi simma ut till havs och klamra oss fast vid valen?…..Ponera att vi upptäckte en guldgruva i vårt land…. som gav så mycket pengar att vi kunde skaffa hundra krigsfartyg. Inte ens då skulle vi kunna slåss med dem, eftersom vi skulle vara tvungna att köpa både fartygen och alla andra vapen från deras länder…. De skulle alltid kunna stoppa försäljningen av dem om de ansåg att vi rustade för mycket. De enda vapen som vi verkligen kommer att ha nytta av i framtiden är våra munnar och hjärtan, använda på ett klokt sätt för att försvara oss själva”. 

Det var uppenbart viktigt för Mongkut personligen att bli accepterad som en fullvärdig monark av de andra kungahusen runt om i världen och att han fick kommunicera direkt med regeringarna i Europas storstäder. Då kunde han undgå att bli avspisad av sina koloniala grannar, vilket de infödda regenterna i Burma och Malaya blivit. Siameserna spelade skickligt ut de olika makterna mot varandra genom att spela på deras inbördes rivalitet. Dessutom såg de till att grupper med olika syn på Siam, både bland engelsmännen och fransmännen, spelades ut mot varandra. Siams nya diplomati var långt ifrån passiv, som den tidigare så ofta beskyllts för. Balanskonsten krävde stor skicklighet och försiktighet, p.g.a. de hot som Siam hela tiden stod inför. Den siamesiska politiken gick ut på en försonlig politik mot britterna, eftersom de var så mycket starkare och aktivare än andra västerländska nationer. Man hoppades att Londons välvilja skulle stoppa andra makters ambitioner att försöka ta makten i Siam. 


(Mongkut och drottning Debserindra 1857)

Balansgången var inte alltid så lätt och tidigt på 1860-talet hände två saker som gjorde siameserna oroliga. Först blev kungen och Si Suriyawong involverade i problem rörande suveräniteten över Kelantan och Terengganu och sedan inblandade i en komplicerad tronföljardispyt i Pahang som låg ännu längre söderut. Då ett siamesiskt krigsfartyg landsatte en kandidat till tronen vid Terengganu 1862 besköt faktiskt ett brittiskt krigsfartyg Kuala Terengganu för att visa siameserna att de skulle hålla sig borta och inte blanda sig. Då kung Mongkut fick vetskap om detta kallade han till sig den brittiske generalkonsuln i Bangkok, Sir Robert Hermann Schomburgk, till det kungliga palatset. 


(Robert Schomburgk)

Sir Robert blev djupt generad över att guvernören av Singapore, Sir William Orfeur Cavenagh, agerat utan att först ha konsulterat det brittiska konsulatet i Bangkok. Detta missnöje meddelade han också regeringen i London. Svaret från den brittiska regeringen blev också att guvernören av Singapore överskridit sina befogenheter och gav instruktioner att han inte kunde skicka ut några brittiska krigsfartyg utan regeringens samtycke. Därmed vann kung Mongkut en liten moraliska seger och 1867 ersattes guvernör Cavenagh (1859-1867) av Sir Harry St. George Ord (1867-1873).

Fransmännen i Vietnam, Laos och Kambodja

År 1858 ville Frankrike begränsa det siamesiska inflytandet i Indokina och få en större del av handelsmarknaden där, samt att få slut på förföljandet av franska kristna missionärer. Fransmännen gjorde samma år sin första väpnade intervention i Vietnam och förvändningen för attacken var att en rad franska missionärer hade mördats på 1840-talet. Därefter begav fransmännen sig mot Saigon som intogs i februari 1859.  Därefter försökte fransmännen förgäves förhandla fram en fred med den vietnamesiska kejsaren Tu Duc och den fransk-spanska garnisonen vid Saigon belägrades i nästan ett år innan en fransk styrka kom till deras undsättning i februari 1861. År 1862 hade fransmännen lagt under sig halva Kochinkina och 1867 var hela denna landsdel erövrad.
Med början 1874 påbörjade fransmännen också sin erövring av de norra delarna av Indokina. Kinas svar på fransmännens frammarsch blev att de år 1881 kraftfullt hävdade sin överhöghet över Vietnam och kinesiska ”frivilliga” ryckte fram längs Röda floden in i Tonkin. Detta hindrade inte fransmännen att skicka en expeditionskår till Tonkin och tillsätta en ståthållare över provinsen och 1883 förklarade de att hela mellersta och norra Vietnam var ett fransk protektorat. Då gick det inte längre att undvika krig med Kina och en del strider utkämpades i Tonkin. Men den kejserliga kinesiska regimen visade sig villig att förhandla då fransmännen gjorde diplomatiska närmanden. År 1884 slöts ett avtal där Kina avstod från överhögheten över Indokina och tillät handel mellan Tonkin och sina sydvästprovinser, medan fransmännen garanterade att de skulle respektera gränsen mellan Indokina och Kina. Det uppstod ett missförstånd då de kinesiska trupperna skulle dra sig tillbaka från Tonkin och strider blossade upp igen 1885, men det hela klarades upp samma år och ett definitivt avtal kunde slutas.
I Kambodja inträffade en för Siam mycket allvarligare situation då den kambodjanske kungen Duong dog 1860 och fransmännen samtidigt höll på att etablera sig som kolonialmakt i södra Vietnam. Duongs efterträdare blev den unge kung Norodom som genast drabbades av interna uppror, siamesisk inblandning och inledande kontakter med fransmännen.

(Kung Norodom 1904)

Fransmännen ville nämligen gärna åt Kambodjas naturtillgångar och såg Mekongfloden som en möjlig ”gyllene landsväg” till gömda rikedomar i det inre av Sydostasien och Kina. (Se längre ner i detta avsnitt.)
Västerlandet kände inte till den gamla ruinstaden Angkor innan den franske botanisten Henri Mouhot år 1861 offentliggjorde att han återfunnit det gamla khmerimperiets huvudstad. Sin upptäckt hade han gjort året innan. Mouhot var oerhört imponerad av det storslagna Angkor Vat och Angkor Thom som legat dolt överväxt av djungel. Hans upptäckt lockade därefter många upptäcktsresanden, historiker och arkeologer till Kambodja.
Men det är faktiskt inte korrekt att Henri Mouhot var den förste europé som upptäckte Angkor. Redan i 1550 hade nämligen en portugisisk handelsman, Diogo do Couto, varit där och också skrivit om det. Dessutom påstod en fransk missionär i Battambang, fader Bouilleveaux som levde samtidigt med Mouhot, att många västerländska missionärer, inklusive honom själv, hade besökt Angkor Vat och andra khmertempel åtminstone fem år före Henri Mouhot.


(Henri Mouhot)

År 1863 stod det klart att fransmännen tänkte gå in i Kambodja. Norodom såg sig tvungen att acceptera franskt beskydd över sitt rike, men nästan samtidigt skrev han under en hemlig överenskommelse där han erkände siamesisk suveränitet över riket, vilket hade gällt sedan 1844. Norodom ville på något sätt tillfredsställa alla parter. Under tiden förvarade Siam hans fars kröningsregalier. Året efter då han påbörjat sin resa mot Siam för att bli krönt hissade fransmännen trikoloren över hans palats och han återvände i all hast till Phnom Penh. Mongkut blev förödmjukad och sårad över, vad han tyckte, Norodoms otacksamhet över tidigare tjänster och hans illojalitet mot Siam och de buddhistiska traditioner som de representerade. Då det blev offentligt att Kambodja också erkände Siam som landets skyddsmakt resulterade detta i franska protester och en rad fransk-siamesiska förhandlingar. Den franske konsuln, Gabriel Aubaret, anklagade Siam för förräderi och tvingade Siam att skriva under ett traktat i april 1865. Kung Mongkut insåg att det var lönlöst att göra militärt motstånd mot fransmännen, men försökte få till stånd en kompromiss gällande Kambodja. Han förstod redan före sin död att Frankrike blivit det allvarligaste hotet mot Siams självständighet och att Siam skulle behöva allt tänkbart stöd av britterna för att bromsa fransmännens frammarsch i Indokina. Mongkut övertalade därför britterna att hjälpa till med ett fransk-siamesiskt traktat där Siam avsade sig sina rättigheter över större delen av Kambodja, men där de fick behålla de två västligaste provinserna Siem Reap och Battambang. Detta uppnåddes också i nya förhandlingar 1867.
Under 1860-talet ökade också det franska intresset för de områden där Mekongfloden flöt fram och i synnerhet för Laos. Fransmännen drömde, som nämnt ovan, om en ”port” till de förmodade rikedomarna i det inre av Kina. Detta hade tagit sig uttryck i mycket välorganiserade expeditioner uppför Mekong, som genomförts med motvilligt tillstånd från Bangkok eftersom expeditionens väg nästan helt gick genom siamesiskt territorium. Den viktigaste av dessa expeditioner var Lagrée-Garnièr-expeditionen 1866-1868 som följde Mekongfloden från Phnom Penh till Chiang Hung.

(Doudart de Lagrée)

(Francis Garnière)

Det blev en strapatsrik resa där man inte bara färdades på Mekong utan också gjorde avstickare uppför en del av bifloderna. Expeditionen kom till många platser som aldrig tidigare besökts av européer. År 1867 anlände den till Vientiane, som låg nästan öde efter siamesernas härjningar 1828-1829. Den överväxta (Pha) That Luang fanns dock kvar i tämligen oskadat skick och en av expeditionsmedlemmarna, arkitekten Louis Delaporte, gjorde en rad detaljerade skisser av stupan. Dessa skisser kom sedan till användning när man på 1930-talet skulle restaurera That Luang och stupan kunde återfå sitt ursprungliga utseende.

(Louis Delaporte)

Från Vientiane fortsatte expeditionen till Luang Phabang där man lyckades få audiens hos kungen. Expeditionen visade dock att Mekong hade stora olägenheter som trafikled och projektet med en vattenväg från kusten och in i Kina skrinlades. Delar av sträckan kom dock senare att trafikeras.

Ho-banditerna

Under och efter det s.k. taipingupproret i Kina som pågick mellan 1850-1864 började gäng av kineser härja i Laos och Vietnam. De härjande kineserna kallades bl.a. flagggäng eller hobanditer. Taipingupproret var ett sällsynt blodigt inbördeskrig med ofattbart många dödsoffer. (Se externa länkar här nedan; Taiping rebellion.) Först drabbades Tonkin i Vietnam år 1865 då enheter av de s.k. Svarta flaggorna och deras rivaler Gula flaggorna från södra Yunnan gick över gränsen och skaffade sig baser vid Röda flodens övre lopp. Redan i mitten av 1859 hade hobanditer dykt upp i norra Laos vid floden Nam Ou. De skulle härja främst de norra delarna av Laos långt in på 1880-talet. Varken laoterna eller siameserna var väl förberedda på detta hot.
Det skulle dröja ända till 1873 innan en siamesisk armé skickades upp till Nam Ou för att bekämpa hobanditerna. En del ho retirerade till Huaphan medan andra begav sig till Müang Phuan på Krukslätten. Vid Chiang Kham slog de läger och tvingade lokalbefolkningen att betala skatter till dem. Om någon vägrade blev de dödade. Laotiska styrkor från Müang Phuan försökte förgäves hjälpa den belägrade guvernören i Chiang Kham år 1874. Då detta misslyckades bad man om hjälp från Annam, men detta gemensamma försök slutade också i ett misslyckande. Styrkan drevs på flykten och segerrusiga hobanditer fortsatte mot Vientiane. Tidigt 1875 började hobanditerna plundra området utmed Mekongfloden från Chiang Kham i norr till Nakhon Phanom i söder. Nu var Siams säkerhet direkt hotad, men den nye unge siamesiske kungen Chulalongkorn var oförmögen att svara effektivt på hotet. Guvernören av Khorat och en militär styrka korsade då den strida Mekongfloden vid Nongkhai, mitt under regnperioden, och attackerade hobanditerna som slagit sig ned bland Vientianes ruiner. Denna siamesiska styrka avancerade sedan och erövrade hobanditernas fäste vid Chiang Kham och hobanditernas befälhavare dödades i striderna. Men hobanditerna retirerade och ville inte ge sig in på regelrätta fältslag och expeditionen misslyckades då hobanditerna tog sin tillflykt bland bergen i Müang Phuan och Huaphan.  När siameserna drog sig tillbaka senare samma år kunde hobanditerna återuppta sina plundringståg mer eller mindre obehindrat. 
En mera välorganiserad siamesisk kampanj genomfördes 1876, men blev till sist mera av ett plundringståg mot lokalbefolkningen än en seger över hobanditerna. Hobanditerna med sina hästar blev nämligen en alltför svår nöt att knäcka för de siamesiska och laotiska fotsoldaterna. Chulalongkorn lade nu skulden på Müang Phuan och menade att de hade själva dragit på sig elände då de skänkt ris, silver och hästar till hobanditerna. Men detta hade de inte gjort frivilligt utan tvingats göra i ett desperat försök att blidka dem. Chulalongkorn avslog nu deras vidare vädjanden om hjälp och förklarade de lokala ledarna inkompetenta. Under tiden fortsatte problemen i vid Nam Ou. Siamesiska kommissionärer fick hjälpa kung Oun Kham av Luang Phabang (1872-1887) att återställa ordningen 1876. År 1882 eller 1883 appellerade Oun Kham återigen till Bangkok om hjälp mot hobanditerna som hotade Luang Phabang. Siam skickade ännu en gång en stor militär styrka som till största delen bestod av soldater från nordöstra och norra Siam. En brittisk lantmätare vid namn James McCarthy deltog i denna expedition åren 1884-1885 som tack vare honom blivit osedvanligt väldokumenterad. (Se externa länkar här nedan; Haw Wars.) 

  Administrationen och handeln

Då Bangkok plötsligt öppnades för utrikeshandel i stor skala inträffade en del synbara förändringar. Djonkerna avlöstes alltmer av moderna ångfartyg och bebyggelsen utmed Chaophrayafloden och i handelskvarteren i Bangkok förändrades. Det byggdes nya varv och varuhus, ångdrivna riskvarnar och sågverk och det fanns rader av tegelstenshus som sålde importvaror, alltmedan handelsmännen for runt i hästdragna droskor i den livliga huvudstaden. Huvuddelen av handeln bestod av risexport.
Men administrationen förändrades inte nämnvärt. Regerandet sköttes fortfarande i ämbetsmännens hem, liksom det gjorts i generationer. Européerna betraktade den siamesiska regimen som korrupt, ineffektiv och inhuman. Rättsskipandet var godtyckligt och beroende på den åtalades sociala och ekonomiska inflytande. Den civila administrationen genomsyrades av svågerpolitik, där ämbetsmännen lönades med en procentdel av vinsterna i de affärer de gjorde. Alla regeringsorgan försökte kontrollera tillgången till arbetskraft, eftersom detta kunde ge avsevärda vinster. Pengar var då, liksom idag, en förutsättning för politisk och personlig makt.
Regeringens tre huvudministerier var Mahatthai, som kontrollerade de norra provinserna, Kalahom som kontrollerade de södra provinserna och Phrakhlang som kontrollerade kustprovinserna nära Bangkok. De tre ministerierna hade många funktioner; de styrde sina provinser, drev in skatter, organiserade offentliga arbeten, mobiliserade trupper och skötte domstolarna. I regeringen och ända ut till den minsta och mest avlägsna provinsen gjorde familjer och lokala dignitärer sitt yttersta för att överföra sin makt från sin generation till nästa och bevakade avundsjukt sina intressen mot utbölingar.   
Svaret från européerna mot Siams rättssystem hade varit att kräva exterritorialrätt för sina medborgare, kräva minskade import- och exportavgifter och andra skatter från, som de tyckte, en kaotisk och nyckfull administration. Det militära hotet från väst fortsatte att vara högst påtagligt, men ännu fanns inga militära styrkor i området som kunde utgöra ett omedelbart hot. Förändringar i Siams administration, det juridiska systemet, slaveriet och i det sociala och ekonomiska livet var på sikt ändå nödvändiga för Siam. Men omfattande reformer påbörjades inte under Mongkuts regim, trots att han själv sagt att landet var efterblivet och i behov av reformer. Mongkut trodde nog att han hade god tid på sig att genomföra de nödvändiga förändringarna. Han ville ju inte ingripa alltför fort och radikalt i den gamla ordningen och trodde kanske också att det värsta hotet från imperialismen var över.
Kalahom och phrakhlang hade kontrollerats av en enda familj under det mesta av två generationer och i de två ministerierna fanns mängder med anhängare med personliga lojalitetsband till sina chefer och även till sina närmast underlydande. Det fanns liknande band mellan cheferna och deras underställda både i den centrala administrationen och i provinserna. Provinserna kontrollerades av guvernörer vars poster delvis gick i arv och utnämningarna av dessa kunde kungarna inte göra så mycket åt utan bara bekräfta. Att ge sig på eventuellt missbruk i administrationen skulle ha lett till konfrontation med någon av familjerna, grupperna eller fraktionerna som gav det siamesiska samhället mycket av sin sammanhållning i mitten av 1800-talet. Cheferna i administrationen var beroende av de biinkomster som de skaffade sig i sina ämbeten. Dessa pengar användes för att försvara och belöna sina underlydande. De i sin tur litade på sin chefs beskydd av deras positioner i samhället varpå deras identitet vilade. Alla sociala relationer var vertikalt ordnade, genom de ovan nämnda banden mellan individer med olika status. Det fanns liten eller ingen solidaritet alls på det horisontella planet mellan jämlikar. Mongkut var uppenbart medveten om detta och sin egen makts begränsningar. Han var därför tvungen att förändra långsamt och försiktigt och i behov av ett brett samarbete för att kunna skapa den stabilitet som var nödvändigt för att kunna genomföra de reformer som skulle komma med tiden. Just därför gick Mongkut fram varligt. Han startade utgivandet av en regeringspublikation vid namn Royal Gazette år 1858 och lät också trycka landets lagar, så att folk skulle bli mera välinformerade. Han experimenterade också med direkta val av domare, vilket han dock gick ifrån efter en kortare tid. Inte mindre än sju engelskspråkiga tidningar startades och upphörde mellan 1844 and 1877.


(Framsidan på en tidig utgåva av Royal Gazette)

I 1800-talets Siam existerade fortfarande polygami i kungahuset. Det var inte bara monarkens rätt utan också kungens plikt att ha många fruar. Det skulle säkra att det fanns gott om arvingar till tronen och till rikets höga ämbeten. Kungen var konstant belägrad av adelsmän som ville ha sina döttrar bortgifta med kungen och han tvingades till sist förklara att han hade flera hustrur än han önskade. Mongkut lät faktiskt stifta en lag från 1854 där hans fruar, förutom de som fött honom barn, fick rätt att "pensionera” sig och gifta sig med vanliga medborgare om de så önskade. Mongkut efterlämnade sig 38 eller 45 hustrur beroende på hur man räknar. 36 av dessa födde honom 82 (el. 84) barn. Siffrorna varierar något beroende på källan. (Se även nästa avsnitt, "Mongkuts död", och de externa länkarna här nedan.)
Mongkut försökte också, mindre framgångsrikt, förbättra slavarnas villkor och värna om folkets rättigheter. Han förbättrade, genom lagstiftning, den sociala ställningen för kvinnor och barn och tillät kvinnor att ha ett visst inflytande i valet av äkta man. Men man skall ha klart för sig att kung Mongkut inte tolererade något intrång på den enväldiga demokratin och kritik av hans absolutism avfärdade han som "överdrivna rykten". Han anställde också en del utländska rådgivare. De fick uppgifter som inte gjorde intrång på någon annans intresseområde. Engelsmän fungerade som hamnmästare, polisofficerare och lärare, fransmän för att omorganisera och leda den kungliga armén och en amerikan blev ansvarig för den nya tullverksamheten. Några arbetade som översättare och sekreterare, andra var instruktörer i existerande delvis privata arméer, t.ex. i Maha Uparat Phra Pin Klaos tidigare nämnda privata armé. Med hjälp av sina rådgivare grundlade Mongkut också Siams första moderna valutasystem. Ett myntsystem infördes så att man slapp ifrån den otympliga hanteringen med guld- och silverkulor som tidigare använts som betalningsmedel. Dessutom byggdes ett antal nya vägar, bl. a. Charoen Krung เจริญกรุง (New Road) i Bangkok som var den första "torra" vägen i kanalstaden, samt kanaler och de utländska experterna lärde också ut skeppsbyggnad. Detta var små framsteg, men Mongkut såg fram mot den dag då hans efterträdare skulle fortsätta denna utveckling och göra Siam till ett ”äkta civiliserat land istället för ett halvciviliserat, där folket är bekant med en del av lagarna och där deras seder och bruk är goda”.
På premiärminister Si Suriyawongs inrådan tillät Mongkut också att en kristen kyrka byggdes på en bit mark som skänkts av kungen. Den första gudstjänsten hölls här den 2 maj 1864. Med på denna var bl.a. Anna Leonowens och hennes son Louis som du snart kan läsa mera om i detta kapitel.
Mongkut hade skickat diplomatiska missioner till England (1857) och Frankrike (1861). Fransmännen hade stått till tjänst med en fregatt som tog missionen till Europa. 
Eftersom jag berättat om Buddha-statyetten Pha Bang tidigare kan det vara intressant att veta att den återlämnades till Laos igen 1867. Den hade rövats bort från laoterna 1827.

Mongkuts död

Mongkut hade fått två söner innan han blev munk. (Med hustrun Noi เจ้าจอมมารดาน้อย.) Men de dog bägge före sin far. Hans bror och Maha Uparat Phra Pin Klao hade dött 1866 och man började nu, med tanke på kungens höga ålder, att fundera på vem som skulle bli hans efterträdare. Den äldste av Mongkuts söner, som var född av en drottning (Debserindra), var prins Chulalongkorn. ( Vill du veta mer om Mongkuts fruar och barn kan du klicka på följande länk; Hustrur och barn till Rama IV.) Prins Chulalongkorn var född den 20 september 1853 och bara en ung pojke, men han blev snart allmänt betraktad som den logiske efterföljaren. Mongkut hoppades uppenbart också att Chulalongkorn skulle bli tronföljare och gav honom en extraordinär utbildning, som påbörjats redan i början på 1860-talet. I utbildningen ingick en kombination av traditionell siamesisk och västerländsk utbildning. Det var Chulalongkorn som var den mest prominente eleven hos den senare omtalade Anna Leonowens. Samtidigt fick han praktisk övning i konsten att regera vid sin fars sida under audienser där offentliga ärenden avhandlades och genom att vara budbärare till och från ministrarna i administrationen.

(Prins Chulalongkorn som ung pojke)

(Kung Mongkut med prins Chulalongkorn)

I augusti 1868 förkunnade hovet att en expedition skulle lämna Bangkok för att studera en total solförmörkelse. För bönderna på landet var solförmörkelser något illavarslande. De sågs som ett försök av draken Rahu ราหู att sluka solen och man använde skällor, gonger och fyrverkeri för att förmå Rahu att släppa taget om solen. Mongkut menade att han kunde minska denna vidskepelse om han med matematisk precision kunde räkna ut tidpunkten för solförmörkelsen. En rad dignitärer och andra gäster, både asiatiska och västerländska, som bjöds in till denna expedition försågs med exakt position för den plats vid den siamesiska kusten där solförmörkelsen skulle vara som längst. En delegation franska astronomer skickades ända från Paris för att bevittna händelsen. De möttes av Mongkuts följe som omfattade medlemmar ur den kungliga familjen inklusive prins Chulalongkorn, trotjänare, skeptiska hovastrologer, hästar, oxar och 50 elefanter! Singapores guvernör, Sir Harry Ord, hade också bjudits in. I sin inbjudan till Sir Harry, som anlände med båt, skrev kungen att han skulle komma till "East Greenwich longitude 99 degrees 42' and latitude North 11 degrees 39'." Mongkut hade räknat ut att solförmörkelsen skulle äga rum den 18 augusti 1868 och han hade pekat ut en avlägsen plats i provinsen Prachuapkhirikhan där förmörkelsen skulle kunna ses som längst.
På morgonen den 18 augusti, exakt på sekunden enligt kungens beräkningar, blev himlen mörk. Solförmörkelsen varade i sex minuter och 46 sekunder och förlöpte exakt som kungen förutsagt. Mongkut och hans premiärminister, kalahom Si Suriyawong,  hurrade och de utmattade franska astronomerna och europeiska vetenskapsmännen erkände kungens exakta brillianta beräkningar och kunskaper i astronomi, medan hovastrologerna blev brydda och förlägna. Nyheten om att kungen hade rätt spred sig och medverkade till att vidskepligheten runt solförmörkelser minskade. Men de tidigare skeptikerna skulle snart få vatten på sin kvarn då det gällde deras tidigare fruktan och övertro. Paviljongen varifrån man studerat solförmörkelsen var lågt belägen i en träskliknande miljö, där det fanns gott om mygg. Kort tid efter hemkomsten till Bangkok drabbades flera i det kungliga sällskapet av malaria som de pådragit sig vid den träskliknande stranden. Bland de som insjuknade fanns både kung Mongkut och Chulalongkorn och båda två blev mycket sjuka. För kungens del skulle det sluta tragiskt, men tillståndet för prins Chulalongkorn var också ytterst allvarligt.
Dagarna innan Mongkut dog talade hade han med Chaophraya Si Suriyawong (Chuang Bunnag). Mongkut vägrade att ange någon speciell person som tronarvinge, men han sade att om Chulalongkorn skulle utses av det råd som skulle utse tronföljaren ville han att Si Suriyawong skulle fungera som regent intill prinsen uppnådde mogen ålder. Bland kung Mongkuts sista ord var ett avsked på pali till sina tidigare munkkollegor. Han bad dem om att inte sörja "eftersom döden drabbar alla skapningar". Den mycket sjuke kungen hade också samlat sina rådgivare hos sig och bad dem; "fortsätt vårt goda arbete i folkets intresse”. Därefter lade han sig på sin högra sida och reciterade Buddhas heliga namn för att behålla sitt sinne klart i dödsögonblicket. Natten den 1 oktober 1868 dog Mongkut. Han blev 64 år gammal.
Kung Mongkut betraktas av västerländska historiker som en av de mest lysande och progressiva härskarna för sin tid. En amerikansk missionär, som kände honom väl, beskrev honom som "den mildaste och bäste hedniske härskaren på jorden"!
Då rådet sammanträdde för att utse en ny tronföljare förklarade Si Suriyawong att han stödde prins Chulalongkorn som ny kung. Han poängterade att de västerländska makterna förväntade sig att Chulalongkorn skulle utses till ny kung. Därför var det säkert klokt att välja honom. Ingen argumenterade emot och prins Chulalongkorn utsågs enhälligt till ny kung och Si Suriyawong utsågs att verka som förmyndarregent fram till prinsen skulle fylla 20 år 1873. Därefter kom Si Suriyawong med det märkliga beskedet att prins Wichaichan วิไชยชาญ, som var son till den avlidne ”andrekungen” Phra Pin Klao, skulle utnämnas som huvudarvinge till tronen. Det märkliga bestod i att utnämnandet till denna post alltid tidigare varit den nye kungens privilegium. En enda prins vågade opponera sig, men fick inte tillräckligt starkt stöd eftersom alla var rädda för Si Suriyawongs makt och beslutet stod därmed fast. Det är osäkert om Si Suriyawong hade några baktankar med valet av prins Wichaichan, men hans agerande har tolkats som ett försök från Si Suriyawongs sida att bevara sin position och sitt inflytande i riket. Kanske trodde heller inte Si Suriyawong att Chulalongkorn skulle återhämta sig från sin malaria och att Wichaichan därefter skulle få tronen och stå i tacksamhetsskuld till honom. Kortsiktigt blev Si Suriyawongs familjs position ytterligare stärkt genom de ministrar som sedan utsågs.
Si Suriyawong blev regent med den sällan använda prinstiteln Somdet Chaophraya Borom Maha Si Suriyawong สมเด็จเจ้าพระยา บรมมหาศรีสุริยวงศ์ och hans son Chaophraya Surawong เจ้าพระยา สุรวงศ์ (Won Bunnag วร บุนนาค) ersatte honom som Kalahom. (Han har tidigare nämnts som Phraya Surawongse Vayavadhana.) En annan av hans söner Chaophraya Bhanuwongse (Phanuwong) เจ้าพระยา ภาณุวงศ์ (Thuam Bunnag ท้วม บุนนาค) tog över Phrakhlang och hans brorson tog över Landministeriet med dess betydande biinkomster från landskatter, varav en icke ringa del också hamnade hos regenten Si Suriyawong. Si Suriyawong var den stora dirigenten i administrationen under sin regentperiod, liksom han hade varit det före, och så skulle förbli ända fram till sin död 1883.


(Won Bunnag)

(Thuam Bunnag)

  Anna Leonowens

Anna Leonowens har blivit världsberömd som guvernanten vid Siams hov i genom filmen "Anna and the King of Siam"  från 1946 och den senare hollywoodmusikalen "The King and I” (Kungen och jag) av Roger och Hammerstein. I 1956 blev musikalen till film med Yul Brünner i huvudrollen som kung Mongkut.

(Rex Harrison som kung Mongkut, 1946)

(Yul Brünner som kung Mongkut, 1956)

Många har säkert trott att handlingen var baserad på verkliga händelser där kungen framställs som mycket gammalmodig och där Anna framstår som en ytterst betydelsefull person vid det siamesiska hovet. Det är intressant att Mongkuts liv och rykte blivit så förvanskat av en film. En ny version vid namn ”Anna och kungen” (Anna and the King) med Jodie Foster och Chow Yun Fat i huvudrollerna hade premiär i Sverige år 2000. Först hade man tänkt spela in filmen i Thailand, men manuskriptet blev inte godkänt av den thailändska censuren trots att man den här gången ansträngt sig mera att inte framställa den gamle kungen som den smått löjliga figur han var i versionen från 1956. Till sist flyttades inspelningen till Malaysia. Kanske var det hotet om att anklagas för majestätsförnärmelse, som i Thailand kan ge sju års fängelse, som bidrog till detta, men filmbolaget skyllde på tidsbrist. Man hade inte tid att ändra ytterligare i manuskriptet för att få det godkänt av de thailändska myndigheterna. Några thailändare menade att man försuttit en historisk chans att vara med att påverka manuset, genom den alltför stelbenta censuren.
Vill du se på några bilder från filmen "Anna och kungen", som hade premiär 1999, kan du titta här; http://www.imdb.com/title/tt0166485/.
En tecknad version baserad på musikalen gjordes också 1999. Förutom musikalen, som faktiskt har visats i Thailand, anses filmversionerna som förolämpande mot det thailändska folket och har därför förbjudits att visas i Thailand. Detta beroende på att både landets historia och kultur förvrängts i filmerna. Grunden till filmerna är Annas eget författarskap, men det kan du läsa mera om litet längre fram.
Vem var då Anna Leonowens? Länge har man utgått från att Annas egna uppgifter om sig själv och sitt liv varit korrekta. Så här beskriver Anna själv sitt livs historia; Hon föddes som Anna Crawfurd i Wales den 5 november 1834. Mamman tillhörde en gammal walesisk familj och hennes far var armékaptenen Thomas Crawfurd. Han reste till Indien med sin hustru, medan Anna och hennes syster Eliza stannade kvar hos släktingar  för skolgång i Wales. Kort tid senare blev Thomas dödad under ett sikhuppror i Indien. Anna var då 6 år gammal.
När Anna och hennes syster var färdiga med skolgången flyttade de, 14 eller 15 år gamla, till sin mamma som valt att stanna kvar i Indien. När de kom dit visade det sig att mamman gift om sig och Annas förhållande till den nya pappan blev allt annan än hjärtligt. En av orsakerna till detta var att Annas styvpappa ville gifta bort henne med en dubbelt så gammal, visserligen välbeställd, affärsman. Men Anna hade träffat en ung stilig arméofficer i Bombay och förälskat sig i honom. Hans namn var Thomas Louis Leonowens och de hade bestämt att gifta sig när Anna blivit äldre. Annas mor lyckades 1850 förmå sin make att acceptera en inbjudan till Anna från en predikant och hans hustru att följa med på en lång resa. För att undgå pappans planerade giftermål reste Anna därför iväg på en lång studieresa till Egypten och Främre Orienten, tillsammans med predikanten Percy Badger och hans fru. Anna förde anteckningar om allt de såg och upplevde och Percy Badger lärde henne arabiska och anställde också en lärare för att lära henne persiska. Under resan brevväxlade hon med sin stora kärlek i Bombay.
Efter resan återvände Anna till Indien där hon 17 år gammal rymde med sin älskade, armékaptenen Thomas Leonowens, och de gifte sig. Annas styvfar blev så upprörd över det inträffade att all kontakt dem emellan upphörde. Men det var Anna inte så ledsen över utan fortsatte sina studier och följde sin man under hans många resor i tjänsten runt om i Indien. De var mycket lyckliga, men tyvärr dog deras två första barn vid späd ålder. Anna blev mycket deprimerad efter barnens och sin egen mammas död och de återvände 1853 till England. Men de två kommande barnen föddes i London och överlevde. Dottern Avis föddes den 25 oktober 1854 och exakt på dagen ett år senare föddes sonen Louis.
År 1857 blev Thomas, som nu hade avancerat till major, posterad i Singapore och hit flyttade nu hela familjen. I Singapore fick Anna veta att arvet efter hennes pappa hade förlorats i en bankkrasch under ett uppror i Indien. Men eländet var inte slut med detta. Ett år senare fick Thomas värmeslag under en tigerjakt och dog kort tid därefter. Detta lämnade Anna ensam och utfattig med två små barn. Vänner till dem hjälpte henne att starta en liten skola för officersbarn och inkomsterna från denna räckte precis till att dottern Avis kunde skickas till England för studier. Därefter fick hon ett erbjudande från kung Mongkut om ett arbete i Siam och eftersom skolan blivit en ekonomisk omöjlighet för Anna accepterade hon detta och tog med sig sin unge son Louis till Siam 1862.


(Anna Leonowens)

Den första personen som ifrågasatt delar av Annas egna uppgifter var doktor W. S. Bristowe. Han var en akademiker med spindlar som specialitet, men han skrev också om andra ämnen. Bristowe, som ofta besökt Thailand, beslöt sig tidigt på 1970-talet att skriva en biografi om Annas son Louis. Louis grundade nämligen senare i sitt liv ett företag i Siam som fortfarande bär hans namn. Boken fick namnet ”Louis and the King of Siam” och denna bok gav en delvis annorlunda bild av hans mor, som är värd att återberätta.
Det hela hade börjat i London då doktor Bristowe skulle göra en rutinkontroll av Louis födelsedata. Men han hittade inget om detta och heller inget om hans syster Avis. Efter vidare forskning visade det sig att han heller inte kunde hitta några uppgifter om Louis far, Thomas Leonowens. Pappa Leonowens skulle ju, enligt Anna, ha varit armékapten, men armén visste heller inget om denne man. Märkligast av allt var att arkiven i Wales inte heller hade några uppgifter om Anna själv! Bristowe blev nu fast besluten att spåra den gäckande Anna. Forskningen i indiska arkiv ledde till följande häpnadsväckande resultat; Anna var inte född i Wales, utan i Indien. Hon var heller inte född 1834 utan 1831. Hennes far hette inte Thomas Crawfurd utan Thomas Edwards. Han var en möbelsnickare från Middlesex, som låtit sig värvas som sergeant till infanteriet i Bombay. Hit reste han 1825. Där gifte Thomas Edwards sig med en kvinna från trakten vid namn Mary Anne Glassock. Hon var dotter till en artillerist i det Bengaliska Artilleriet och med stor sannolikhet var Thomas fru därför euroasiat, d.v.s. halvblod. Denna kvinna, som blev Annas mamma, var förmodligen född i Bombay. Paret fick två döttrar, Eliza och Anna, men pappa Thomas dog tre månader innan Anna föddes och han lämnade inte ett öre efter sig. Då Anna var två år gammal gifte mamman om sig med en korpral, som kort tid härefter blev degraderad till vanlig menig. Efter detta blir händelseförloppet litet mera otydligt. På något sätt, kanske genom välgörenhet, skickades Anna och Eliza till sin fars släktingar i England, där de troligtvis fick en utbildning. De två systrarna återvände till Indien i tidiga tonåren och hamnade i ett hem som måste ha varit en chock för dem. Livet för en menig soldat vid denna tid kan inte ha varit någon dans på rosor, med inslag av fylleri och otukt, enligt Bristowe. Eliza giftes bort 15 år gammal med en 38-årig sergeant och något liknande planerades uppenbart för Anna. Därför reste Anna som 14-åring iväg till Mellersta Östern med den tidigare omtalade pastorn, eller predikanten, Badger. Hur hon kom i kontakt med denne man är osäkert. Anna gifte sig 18 år gammal 1849, men inte med en stilig ung officer utan med en 22-årig militär tjänsteman som hette Thomas Leon Owens och inte Leonowens. Det förefaller inte som om han stannade på någon av sina arbetsplatser någon längre tid och han och Anna flyttade ofta. Bristowe lyckades aldrig fastslå de exakta födelsedatumen för Louis och Avis och menar att de måste ha fötts ombord på något fartyg. Men han kom fram till att Avis föddes 1854 och Louis 1855. Vid något tillfälle har Thomas Leon Owens ändrat sitt namn till Leonowens och Bristowe lyckades hitta papper om hans död. Han dog av ett slaganfall (apoplexi) på Penang den 8 maj 1859 och det står i pappren att han då var anställd på ett hotell.
Så småningom hamnade Anna i Singapore. Redan då, enligt Bristowe, var Anna i full färd med att dölja sitt förflutna, för att kunna bli accepterad av societeten. Hon lyckades dölja sin bakgrund så väl att inte ens hennes barn genomskådade henne. Priset för detta blev att Anna tvingades bryta helt med sin syster Eliza i Indien. Detta ångrade hon nog inte, om hon någonsin fick veta att Elizas äldsta dotter gift sig med en euroasiat vid namn Pratt. Vid denna tid var nämligen fördomarna mot blandäktenskap stora. Bristowe spårade också denna familjs öden och upptäckte till sin stora förvåning att det yngsta barnet i detta äktenskap blev en känd skådespelare, nämligen Boris Karloff, känd från den gamla filmen om Frankensteins monster. Efter att ha fått vänners hjälp startade Anna som omtalat en liten skola för officersbarn och dottern Avis skickas till England för studier. Därefter fick Anna det omtalade erbjudandet från kung Mongkut om arbete som engelsklärare för kungens stora antal söner och döttrar. Efter att ha accepterat detta reste Anna till Siam med sin unge son Louis 1862. Anna kom att undervisa de flesta, om inte alla, av Mongkuts 67 barn och flera av hans fruar. Sonen Louis utbildades sida vid sida med prins Chulalongkorn. Anna stannade i fem år innan hon lämnade Siam 1867. Det sägs att hon blivit sjuk p.g.a. klimatet. Kanske var Annas uppförande under hennes fem år i Bangkok inte helt fläckfritt. Huvudstadens brittiska koloni av handelsmän och konsulatspersonal lät henne nämligen aldrig komma in i deras kretsar, trots Annas position vid kungliga hovet. De enda respektabla utlänningarna som umgicks med henne var amerikanska protestantiska missionärer. Dessa män och kvinnor gav henne den vänskap som hon så väl behövde.
Då Anna lämnade Siam 1867, tillsammans med Louis, reste hon först till England och sedan med dottern Avis till New York i USA där de bodde några år, medan Louis åkte till Irland för skolgång. Då kung Mongkut av Siam dog skrev Anna ett kondoleansbrev till Chulalongkorn vilket han artigt besvarade, men brevet innehöll ingen ny inbjudan till Siam.
År 1868 öppnade Anna en skola på Staton Island där hon undervisade, höll föreläsningar och började skriva om sina upplevelser i Siam. Hennes första artikel om upplevelserna vid kung Mongkuts hov publicerades i Atlantic Monthly i juni 1869. Den första boken gavs ut 1870 under titeln "A British Governess at the Court of Siam" (År 1954 fick samma bok titeln "The English Governess at the Siamese Court".) Boken sålde så bra att hon skrev ytterligare en som fick titeln "The Romance of the Harem". I denna bok skenade fantasin tydligen iväg ordentligt för Anna. Men i sanningens namn måste sägas att Anna var beroende av inkomsterna som hennes föreläsningar och författande gav för att kunna försörja sin familj. Hennes författarskap är nämligen motsägelsefullt då hon faktiskt hyste djup respekt för den siamesiska kulturen. Annas två böcker blev sedan grundlag för författarinnan Margaret Landons bestseller "Anna and the King of Siam" och denna bok inspirerade i sin tur Hollywood till musicalen "The King and I" m.fl. som jag berättat om i början av detta avsnitt.
Efter åren i USA slog Anna sig ned i Kanada med sin dotter Avis. Avis gifte sig 1876 med Thomas Fyshe som var direktör för Bank of Nova Scotia. De flyttade alla till Halifax där Anna bodde hos sin dotter och hennes man och hjälpte dem att uppfostra barnen. År 1881 gjorde Anna ännu en lång resa. Denna gång reste hon ensam genom Ryssland som nyhetskorrespondent.
Louis lämnade så småningom skolan på Irland och reste även han till USA. Men han trivdes inte här och skall ha sagt till mamma Anna att "Amerika är utspelat" och reste till Australien, där han blev polis. Men hans rastlöshet förde honom åter till Siam. Hans gamle vän, kung Chulalongkorn, gjorde honom till kavalleriofficer vid det kunglig hästgardet och skickade också en hälsning till Anna, genom den siamesiske konsuln, att han var glad att han kunnat göra detta för hennes skull. Så småningom skulle Louis även få ansvaret för landets försäljning och export av ädelträ. År 1886 blev han agent för the Borneo Company i Rahaeng och 1889 ersatte han en Dr. Cheek i Chiang Mai. År 1884 hade han gift sig med en kvinna vid namn Caroline Knox. Då hon dog 1893 skickade han sina barn till Kanada, för att de också skulle uppfostras av Anna. Du kommer att få läsa mera om Louis och Caroline i kapitel 17, avsnittet ”Berättelsen om Fanny Knox”.
Under sin tid i Halifax mellan 1876-1897 var Anna mycket aktiv och bidrog på olika sätt med insatser för samhället. Anna skrev också färdigt sin tredje bok, "Life and Travel in India", under denna period. År 1897 reste Anna till Tyskland med ett av sina barnbarn. Då hon besökte London fick hon faktiskt träffa sin gamle elev Chulalongkorn, som nu var kung av Siam, ännu en gång. År 1898 flyttade familjen till Montreal. Anna fortsatte att vara aktiv i samhällsarbete och för sin familj. Hon höll sin sista föreläsning om sanskrit i 1909 på McGill University.
Den 19 januari 1915 dog Anna 83 år gammal och inte 80 år gammal som hennes familj och vänner trodde. Hon led av sviterna efter en tidigare hjärnblödning som både hade försvagat henne och gjort henne blind. Trots sin brister var hon en fascinerande kvinna av sin tid som fick leva ett extraordinärt liv.


(Annas gravsten)

Någon källa påstår att Anna Leonowens endast är omtalad en enda gång i Mongkuts omfattande korrespondens, samt att han skrev ett enda personligt brev till henne och detta innan de två lärt känna varandra. Men nya källor talar om att Anna faktiskt är omnämnd fler gånger än så. Jag får återkomma till detta längre fram. Vill du läsa de två ovan omtalade breven kan du klicka här.
Det har varit en enkel match för historikerna att konstatera att Anna inte var någon trovärdig historiker. Hennes böcker är nämligen fyllda av häpnadsväckande felaktigheter. Hon var inte anställd som guvernant som hon påstod, utan helt enkelt som engelsklärare. Detta visar också kung Mongkuts egen korrespondens. I böckerna finns grundläggande felaktigheter om Thailands historia och egna förvirrade försök att förklara buddhismen. En annan märklighet är att hon identifierar en bild på sin mest prominenta elev, prins Chulalongkorn, som bilden på en prinsessa! Anna påstod sig tala flytande thai, men många av hennes exempel på översättningar är svåra att förstå ens med bästa vilja. Hennes värsta misstag finns i boken ”The Romance of the Harem”. Här hävdar hon att kungen lät kasta fruar som misshagade honom i underjordiska fängelsehålor under palatset. Men det fanns inga fängelsehålor under palatset, eller någon annanstans i Bangkok. Den vattensjuka jorden omöjliggjorde något sådant. Det värsta var ändå Annas påstående om att kungen beordrade offentlig tortyr och brännandet av en hustru och en munk som hon var förälskad i. Denna händelse påstod sig Anna själv ha bevittnat. Men det förekom inte att någon brändes på offentliga bål och om så verkligen skulle ha varit fallet var det märkligt nog ingen av alla de andra främmande invånarna i Bangkok som hörde talas om detta. Detta trots att många av dem mycket noggrant beskrev vad som hände under denna tid. Anna hittade helt enkelt på dessa episoder för att ge de annars lätt tråkiga böckerna litet extra krydda. Det var av samma skäl som hon överdrev sin egen betydelse vid hovet i Siam.
Vissa källor påstår att Anna och hennes son Louis var generöst påtänkta i Mongkuts testamente. Det skall Anna ha fått att veta genom vänner vid det siamesiska hovet, men något arv skulle de aldrig få ta del av.
Trettio år efter sin avresa från Siam 1867 skulle Anna faktiskt få återse sin gamle elev Chulalongkorn en sista gång. Hon var på väg till Leipzig med det äldsta av Avis barn, då den siamesiske kungen anlände till London. Där sammanträffade hon med honom den 19 augusti 1897. Detta blev en av hennes livs mest minnesvärda dagar.
Under en resa till New York hade Anna också glädjen att sammanträffa med en av Chulalongkorns bröder. Det handlade om prins Krisda Bhiniharn (Kritsada Phinihan) พระองค์เจ้ากฤษดาภินิหาร, som nu utsetts till prins Naresra Varariddhi (Naret Wararit) กรมพระนเรศรวรฤทธิ์ och siamesisk ambassadör i England. Han hade kommit till USA för ett speciellt uppdrag och skickade ett bud att han gärna ville träffa henne. Anna skrev om mötet till sin dotter Avis i Halifax från New York den 19 maj 1884 och i slutkapitlet i Margaret Landons biografi beskrivs hennes möte med prinsen; 

”I morse strax efter frukosten begav jag mig till det hotell på femte Avenyn där ambassaden uppehåller sig och skickade upp mitt kort. Strax kom mr. Loftus, en mycket artig engelsman och prinsens tolk och sekreterare, ned och följde mig till prinsens privata salong. Jag hade knappt slagit mig ned där förrän den käre Krita Phinihan [Krisda Bhiniharn] kom inrusande och slog armarna om min hals, precis som han brukade när han var liten gosse. Jag var alldeles överväldigad av det vänliga mottagandet... Då de första hjärtliga hälsningarna var överstökade, pratade prinsen och jag om Siam. Han sade att om jag for tillbaka dit nu, skulle jag knappast känna igen landet eller folket, så förändrat var det i nästan alla avseenden; bugandet i stoftet, slaveriet, barns och kvinnors fängslande för faderns skulder, allt detta var avskaffat; nya vägar och kanaler hade byggts, skolor upprättats, där det undervisades i alla europeiska och orientaliska ämnen... Han sade också att allt detta var resultatet av den undervisning jag bibragt den nuvarande kungen och den kungliga familjen. Du kan föreställa dig hur roligt det var för mig att lyssna till honom, att höra honom tala så, dels på siamesiska och delvis på engelska... Jag frågade efter de flesta av mina forna elever och det gladde mig att höra att inte mindre än tio av prinsarna just nu innehade höga poster under den nuvarande kungen, och att han själv innehade en av de allra högsta, som utrikesminister. Han berättade till min stora glädje att det gick bra för Louis, och att han på alla sätt var till nytta för kungen, och hans underlydande höll av honom och att han nu inte bara talade utan även läste siamesiska flytande... Han sade till mig att kungen uppmanat honom att leta reda på mig och försöka få träffa mig och tillade: Men, om ni någonsin är i behov av pengar, måste ni låta hans majestät få veta det, för han säger att allt gott han fått lära sig här i livet har ni lärt honom".

Externa länkar, fysiska personer; 

Anna Leonowens http://www.thaistudents.com/kingandi/owens.html
Anna Leonowens http://womenshistory.about.com/library/
bio/blleonowens.htm
Anna Leonowens http://www.hasekamp.net/anna.htm
Debserindra http://en.wikipedia.org/wiki/Debsirindra
Mary Lourie Mattoon http://archives.jcsu.edu/echo/Pres%20Gallery/
Pres_Mattoon.htm
Mongkut http://www.archive.org/stream/mongkutthekingof002419mbp
/mongkutthekingof002419mbp_djvu.txt
Mongkut http://www.royalty.nu/Asia/Thailand/Mongkut.html
Mongkut http://www.thaistudents.com/kingandi/mongkut.html
Mongkut http://en.wikipedia.org/wiki/Mongkut
Mongkut http://digital.lib.kmutt.ac.th/King4_200/appendix4.html
Phra Pin Klao http://www.wangdermpalace.com/kingpinklao/eng
_pinklao.html
Phra Pin Klao http://en.wikipedia.org/wiki/Pinklao
Sir Harry Ord http://en.wikipedia.org/wiki/Harry_Ord
Sir Robert Schomburgk http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Hermann_Schomburgk
Sir William Cavenagh http://en.wikipedia.org/wiki/William_Orfeur_Cavenagh

Externa länkar, övrigt;

Brittiska ambassaden i Bangkok http://www.britishembassy.gov.uk/servlet/Front?
pagename=OpenMarket/Xcelerate/ShowPage&c=
Page&cid=1065714415142 
Chulalongkorns styvmamma http://www.soravij.com/sudaratana.html
Haw Wars http://www.answers.com/topic/haw-wars
Kung Mongkuts fruar 
(på thai och engelska)		 http://www.kridakorn.org/html/page.html
Litet om Louis Leonowens m.m. http://www.chiangmainews.com/ecmn/viewfa.php?id=102
Mattoon, familjen http://www.history.pcusa.org/finding/phs%20275.xml
Taiping rebellion http://www.answers.com/topic/taiping-rebellion

Externa länkar på thai;

Kung Mongkut http://www.search-thais.com/thaihis/warrama4.htm
Kung Mongkuts fruar och barn http://staff2.kmutt.ac.th/~techfair/wife.html
Phra Pin Klao http://www.wangdermpalace.com/kingpinklao/thai
_pinklao.html
Phra Pin Klao http://www1.mod.go.th/opsd/sdweb/pinkou.htm

Tillbaka I ett brev adresserat till William Adamson Esq., Branch Manager of the Borneo Company Limited i Singapore som är skrivet på kungens säregna engelska, i eller omkring 1862, skriver kung Mongkut så här;

There is necessity for cough lozenges moreover than an only bottle you have sent me lately. There are many here who required me for their good remedy. Can you obtain half a dozwn or 6 bottles thereof and send up to me here on next oppurtunity of the steamer Chau Phya? It would be best if it be so, otherwise please secure to order for the same from England. I wish but those wich are genuine. My faithful agent Mr. Tan Kim Ching has told me in his letter to me that you and your lady has introduced Ms. Leonowens to him with an application that she will be an English School mastress here under the salary of $ 150 per month and her residence shall be near of Protestant Missionary here. For this we were hesitating on the subject considering that our English School will be just established and may be very small so the required salary seemed to be higher than that we proposed although proper because everything here cheaper than there at Singapore, also we wish the School Mastress to be with us in this place or nearest vicinity hereof to ave us from trouble of conveying such the lady to and from almost every day also it is not pleasent to us if the School Mastress much morely endeavor to convert the schoolars to Christianity than teaching language litterature etc. etc. like American Missionaries here because our proposed expense is for knowledge of the important language and litterature wich will be useful for affairs of country not for religion wich is yet disbelieved by Siamese schoolars in general sense. But now we learnt that the said Lady agree to recieve an only salary of $ 100 per month and accept to live in this palace or nearest place hereof, I am very glad to have her here be our School Mastress if she said information be true. I can give her a brick house in nearest vicinity of his palace if she would decide to live with her husband or maidservant, and I will be glad if she would make written best arrangement with my faithful servant Mr. Tan Kim Ching before she would come up here.  
 When the said lady came here and on being the Mastress of our English school would do good and be so active as her scholars might become in facility of language litterature so quickly and the study of School might so increasing as I would see her labour heavier than what we expected, myself will reward her some time or add her salery in suitable portion.

Här kan du läsa ett personligt brev som Mongkut skrev till Anna;

To Mrs. A.H. Leonowens

Madam: We are in good pleasure, and satisfaction in heart that you are in willingness to undertake the education of our beloved royal children. And we hope that in doing your education on us and on our children (whom English call inhabitants of benighted land) you will do your best endeavour for knowledge of English language, science, and literature, and not for conversion to Christianity; as the followers of Buddha or mostly aware of the powerfulness of truth and virtue, as well as the followers of Christ, and are desirous to have facility of English language and literature more than new religions. We beg to invite you to our royal palace to do your best endeavourment upon us and our children. We shall expect to see you here on return of Siamese steamer Chow Phya. We have written to Mr. William Adamson, and to our consul at Singapore, to authorize to do best arrangement for you and ourselves.

Believe me

Your faithfully

(Signatur)  S.S.P.P. Maha Mongkut