Rädslan för engelsmännen

De viktigaste ärendena i början av Rama III:s regeringstid handlade om militära frågor och utrikesfrågor. I maj 1824, strax innan Rama II:s död, hade britterna inlett krig mot Burma, efter attacker från burmeserna över gränsen till Indien. Detta krig kallas det första anglo-burmanska kriget. Inom ett år nåddes siameserna av ett rykte som sade att britterna förberedde ett storskaligt anfall för att erövra Kedah och att de därefter skulle fortsätta med en attack på själva Siam. Siameserna blev så uppskrämda att de stärkte sitt försvar vid Chaophrayas mynning genom att sträcka en järnkedja tvärs över floden, till vilken alla smeder i regionen ålades att smida ett bestämt antal länkar.
Britterna hade tidigare vid ett flertal tillfällen försökt få en överenskommelse med Rama II om rätten till malajstaterna, utan att lyckas. Sent år 1825 utnämnde den brittisk-indiska regeringen ett sändebud, kapten Henry Burney, som skulle åka till Siam för att förhandla om detta och andra angelägna frågor. Under tiden gick kriget mot Burma inte så bra och britterna ville säkra förnödenheter för sina trupper och siamesisk neutralitet, om det inte rent av gick att få dem med aktivt på den brittiska sidan. Det första anglo-burmanska kriget slutade till sist med brittisk seger 1826 och erövrandet av Arakan, Martaban, Tavoy och området Tenasserim. Detta innebar att provinser som Siam och Burma hade slagits om i århundraden nu erövrades av en tredje makt. Britternas slutgiltiga seger över burmeserna blev en mycket stor händelse i den siamesiska historien då det burmesiska hotet nu upphörde för alltid. Genom sina erövringar i sydöstra Burma hade britterna nu blivit grannar till Siam och siameserna var angelägna att det inte skulle uppstå några konflikter eller missförstånd vid gränserna. Angående Malackahalvön ville britterna åtminstone försöka förmå siameserna att sluta att blanda sig i Peraks och Selangors inre angelägenheter och om det var möjligt ville britterna dessutom få tillbaka sultan Ahmad av Kedah på tronen. Slutligen ville britterna få bort en rad restriktioner och diskriminerande regler, som försvårade handeln med Siam. I ett försök på att uppnå så mycket som möjligt av ovanstående anlände därför Burney till Bangkok i december 1825. Det inledande närmandet mellan Siam och väst var bestämt inte utan problem. Språkbarriären var ett av dessa. På den här tiden kunde inte en enda siames tala något europeiskt språk och inga européer kunde tala thai. Det fanns bara några få ättlingar till de tidigare portugiserna, som talade en slags pidginportugisiska. Men de var inte användbara vid detta tillfälle och då britterna kom till Bangkok var de tvungna att tala engelska till en tolk som översatte till malaj, vilket i sin tur översattes av en annan tolk till thai!  Först var det siamesiska hovet oenigt över hur man skulle svara på Burneys förslag och krav. En del var, liksom Phrakhlang och hans släktingar, inte villiga att ingå handelsavtal som kunde betyda minskade inkomster för dem själva. Kalahom, Chaophraya Nakhon (Noi น้อย) och Maha Uparat Sakdiphonlasep var intresserade i att öka sin makt och sitt inflytande i söder och ville inte bli inblandade i kriget mot Burma. Burney hade i början inga framgångar och förhandlingsläget gynnades inte av att det kom nyheter från kriget i Burma som berättade om brittiska reträtter. Men då nyheterna om den slutgiltiga brittiska segern över Burma anlände till Bangkok tidigt i februari 1826 blev läget ett annat. Kungen var fortfarande ovillig att gå med på några avtal, men Maha Uparat Sakdiphonlasep, prins Surin, Phrakhlang och Chaophraya Nakhon, som faktiskt hade mest att förlora på en överenskommelse med britterna, övertalade kungen att ändra sig. Deras argument var att britterna tidigare hade blivit avvisade och att de kunde tänkas bli provocerade till fientligheter, om de ännu en gång inte fick ut något av förhandlingarna. Därmed kunde det uppstå framtida konflikter längs gränsen till Brittiska Burma. Förhandlingarna blev nu seriösa och i juni 1826 skrevs ett traktat och ett handelsavtal under. I traktatet, som i huvudsak var politiskt, gav siameserna inte speciellt mycket. Det innehöll bl.a. förberedelser för fastställande av gränserna mellan Siam och Brittiska Burma, generella regler för handel och för lösningar av eventuella dispyter. Den siamesiska positionen i Kedah, Kelantan, Terengganu och Pattani erkändes liksom Peraks och Selangors självständighet. Med stora svårigheter hade britterna lyckats få Siam att lova att inte blanda sig i malajstaternas inre angelägenheter, eller blanda sig i deras kontroll över Penang och deras handel här. Handelsavtalet å andra sidan innehöll betydliga siamesiska eftergifter. Skatten på handel reducerades genom att en ny enklare skatt ersatte de gamla reglerna. Avgiften baserades nu istället på fartygens bredd. Tidigare hade det varit en djungel av avgifter, skatter och gåvor som fartygen hade fått betala. De tidigare kungliga monopolen på vissa handelsvaror hade också lättats upp. Kortsiktigt menade siameserna att man varit tvungna till dessa ekonomiska uppoffringar för att uppnå politisk säkerhet. Långsiktigt menade de nog att de kunde ta tillbaka minskningen i tullavgifter genom att införa nya skatter. Traktatet med Burney var viktigt på många sätt. Det visade väst att det gick att för konstruktiva samtal med Siam. Visserligen hade britterna önskat ett mera omfattande avtal, för att få öppnat Siam för brittisk handel, men siameserna fann ännu inte tiden mogen för detta. Avtalet karaktäriserades ändå av kompromissvilja och att hovet skiljde på sina primära och sekundära intressen. Traktatet bidrog till ett ökat självförtroende bland siameserna genom att de visat att de kunde förhandla effektivt och konstruktivt med en farlig värld som trängde sig på. Sist men inte minst ökade nu Siams internationella handel rejält. På 1840-talet anlöpte mer än 50 västerländska fartyg Bangkok varje år och värdet av handeln enbart med Singapore ökade med ca. 50 % på några få år. Med denna ökande handel ökade också kontakterna med väst, vilket skulle komma att påverka konungariket mycket de kommande åren. Det fördes också handelsförhandlingar med andra västerländska handelsnationer, men förhandlingarna fördes fortfarande med tydlig siamesisk misstänksamhet. Detta hade naturligtvis sin förklaring i européernas tidigare uppförande, innan dörrarna stängts för dem i 1688.

Krig mot Vientiane och Champasak (1827)

Men problemen med britterna var inte det enda Rama III och hovet fick ägna sig åt. Man hade nämligen också stora problem med vasallstaterna i öster. Det allvarligaste problemet orsakades av Chao Anou av Vientianes ambitioner. Som tidigare nämnt hade Anous makt i Laos ökat betydligt då hans son Chao Yo hade utnämnts till härskare över Champasak år 1819. De två började befästa sina territorier och Anou avsåg att få till stånd en allians med kung Mangthatulat av Luang Phabang. Mangthatulat bör ha fått en föraning om vad som var i görningen efter att ha träffat Anou i Bangkok under Rama II:s kremering 1825. Mangthatulat stannade kvar i Bangkok ett helt år och återvände inte förrän sent 1826. Anledningen till hemresan skall ha varit att en epidemi brutit ut i Luang Phabang. Anou var desto mera angelägen att återvända hem. Han tyckte att Rama III hade förolämpat honom då han inte blev behandlad som den viktiga vasallregent som han betraktade sig själv som. Han fick inte samma ståndsmässiga behandling som Mangthatulat. Anou hade hört de tidigare nämnda ryktena om en förestående brittisk attack på Siam och hade själv sett hur siameserna förberedde sig för att försvara sig. Han återvände därför till Vientiane och planerade ett uppror. Anou hade en vision där han svepte ner för Khoratplatån, intog Bangkok och därefter drog sig tillbaka med krigsfångar och krigsbyte, för att ytterligare stärka sin stat. Samtidigt såg han till att förbindelserna med Vietnam och kejsaren Minh Mang var goda.
I januari 1827 gjorde Anou allvar av sina planer och trupper från Vientiane och Champasak påbörjade sin invasion av Siam. De erövrade Nakhon Ratchasima genom att säga att de var på väg mot Bangkok för att försvara Siam mot en brittisk attack och i slutet av februari hade förtrupperna nått Saraburi, som bara låg tre dagars marsch från Bangkok. Först drabbades det siamesiska hovet av panik, men de tog sig snabbt samman och svarade kraftfullt på utmaningen. Tidigt i mars ledde Maha Uparat Sakdiphonlasep en styrka som stoppade laostyrkornas framryckning utanför Saraburi, samtidigt som huvudstyrkorna mobiliserades. Tidigt i april var tre siamesiska arméer på marsch. En mindre styrka svepte uppför Pa Sak-dalen för att skydda Phetchabun och Lom Sak.
En andra större armé ledd av Phraya Ratchasuphawadi พระยาราชสุภาวดี (Sing Singhaseni สิงห์ สิงหเสนี) drev tillbaka laoterna till Nakhon Ratchasima och Ubon. Under tiden avancerade den siamesiska huvudstyrkan ledd av Maha Uparat Sakdiphonlasep mot Vientiane. Ca 80 km söder om Vientiane stötte de på laoternas huvudarmé vid Nong Bua Lamphu och här rasade ett långt blodigt slag, som tvingade laoterna tillbaka över Mekongfloden, tätt följda av siameserna. Anou skyndade till sin huvudstad, packade sina pinaler, och flydde till Hué i Vietnam. Några dagar senare nådde siameserna fram till Vientiane som belägrades. Samtidigt hade en annan militär styrka marscherat in i Champasak som lyckades fånga Chao Yo.
Vientiane föll snart och siameserna plundrade staden och fördärvade dess försvarsvärn och den berömda Buddhastatyetten Pha Bang fördes till Bangkok. Man tog också en mängd fångar som skulle föras till Siam. Därefter drog sig den siamesiska huvudstyrkan tillbaka. Kvar lämnade man den nyligen befordrade Chaophraya Ratchasuphawadi, för att fullfölja kuvandet av motståndet i regionen. Generalen hade fått instruktioner om att fullfölja förstörandet av Vientiane, för att lära laoterna vilket pris man fick betala för uppror. Efter några månader tyckte han emellertid att de lidit nog och lämnade kvar en liten regering av laotiska adelsmän samt en siamesisk garnison och drog sig tillbaka i februari 1828. 
Rama III var inte emellertid inte nöjd med detta. Han ville att Vientiane skulle fördärvas fullständigt. Dessutom var han orolig för att vietnameserna skulle ta chansen att gå in på både Vientianes, de svarta taiernas område och i Xiang Khuang. Chaophraya Ratchasuphawadi (Sing Singhaseni), som hade dragit sig tillbaka till Yasothon, omgrupperade därför sina styrkor och återvände till Vientiane. Men oron för vietnameserna var nog överdriven. Kejsare Minh Mang upplevde Anous besök som besvärande och var inställd på en försiktig politik mot Siam. Rama III hade också skrivit till Minh Mang och förklarat att Anou vägrat att visa honom lydnad och att det var han som påbörjat fientligheterna. Minh Mang lät två kompanier vietnamesiska soldater eskortera Anou hem till Vientiane, men soldaterna hade order om att återvända hem så fort uppdraget var genomfört.
Då Rama III kom fram till Vientiane tidigt i augusti 1828 hade Anou redan återvänt från Vietnam och återtagit sin huvudstad. Men Anou besegrades ännu en gång i mitten av oktober 1828 och han flydde till Xiang Khuang. Men regenten här överlämnade honom till siameserna, för att undgå en invasion av sitt rike, och Chaophraya Ratchasuphawadi skickades Anou och hans familj till Bangkok i en järnbur till allmän beskådan. Fyra dagar senare, tidigt 1829, var de alla döda.
Den här gången utförde general Ratchasuphawadi den order han fått ett år tidigare. Vientiane fördärvades fullständigt. Siameserna förstörde alla byggnader, utom buddhistiska tempel både i staden Vientiane och i dess omgivningar 1828-1829. År 1867, nästan 40 år senare, då franska forskningsresanden kom till Vientiane, fann de bara skog och ruiner av den forna huvudstaden. Om detta kan du läsa mera i kapitel 16, avsnittet "Fransmännen i Vietnam, Laos och Kambodja".
Rama III skickade ytterligare ett brev till Minh Mang tidigt 1829 där han berättade om sin syn på Chao Anous förräderi och där han samtidigt tackade kejsaren för hans presenter. Men Rama III kunde inte presentera någon tillfredsställande förklaring till varför tre vietnamesiska ämbetsmän blivit dödade i vid Nakhon Phanom. I november 1829 återvände en siamesisk delegation från Hué med ett brev från kejsaren där han återigen krävde att de skyldiga skulle straffas.
De följande årtiondena, efter Anous uppror, arbetade siameserna systematiskt med att reorganisera de östra laoprovinserna. Bekymrade över tanken att behöva försvara de mera avlägsna provinserna bortom Mekongfloden började man istället att flytta laobefolkningen till Khoratplatån. Speciellt i centrala Laos mellan floderna Xe Banghiang och Nam Kading gjorde man räder på 1830- och 1840-talet och flyttade befolkningen till de östra centrala delarna av Khoratplatån. Vietnameserna gick in i Xiang Khuang tidigt på 1830-talet, men siameserna återtog området 1834 med hjälp av Luang Phabang och flyttade därefter stora delar av befolkningen söderut och västerut. Siamesernas militära framgångar gjorde att de svarta taiernas müang återigen förklarade sin lojalitet mot Siam, som hade avbrutits under den tidigare vietnamesiska dominansen i området. Härefter visade detta extremt nordliga tairike sin vördnad till de siamesiska kungarna via Luang Phabang.
All denna aktivitet i nordöst under Rama III:s regeringstid ökade naturligtvis Siams inflytande i området. Omkring 40 nya müanger bildades här under denna period, varav en del betalade tribut direkt till Bangkok. Andra skötte detta via andra müanger såsom Champasak, Kalasin, Khemmarat เขมราฐ, Nong Khai, Nakhon Phanom eller Sakon Nakhon สกลนคร m.fl. En del av dessa var helt nya müanger som bildats genom att hela kontingenter av folk, inklusive deras Chao Müang och hans familj, flyttats från andra sidan Mekongfloden. Andra var gamla byar som växt genom tillströmningen av människor från Laos. Det som en gång hade varit en mycket glest befolkad skogsklädd landsdel började nu bli allt mer tätbefolkad, medan befolkningen på andra sidan Mekongfloden minskade drastiskt. De två stora furstendömena Vientiane och Champasak minskade nu dramatiskt i både storlek och betydelse. Siameserna hade också tvingat laoter att bosätta sig i provinserna Lopburi, Saraburi, Suphanburi och Nakhon Chaisi. Ännu idag finns det laotalande grupper i provinserna Lopburi och Ratburi på centralslätten. En källa säger att siameserna gjorde årliga räder åren 1837-1847 där hela byar transporterades till siamesiskt område.

Problemen i söder (1831 och 1839)

Medan mahatthai, eller ministeriet för de norra provinserna, under 1830-talet hade varit upptagna med problemen i nordöst var ledaren för kalahom, Dit Bunnag, delvis upptagen med problem med de södra provinserna på Malackahalvön. Här var det faktiskt lika vanligt med krig och militära expeditioner som i nordöst, men detta var inte något nytt. Dit Bunnag, som utsetts till kalahom 1830, var sedan 1822 också phrakhlang. Då han tog över kalahom blev han den andre mannen i Siams historia som satt som ledare på två så viktiga poster samtidigt.
Problemen i söder började i Kedah 1831 då partisaner som stödde exilsultanen Ahmad gjorde uppror och lyckades kasta ut de siamesiska ämbetsmännen från riket. Guvernören av Nakhon Si Thammarat, Chaophraya Nakhon (Noi), började rusta en armé och bad Songkhla och Pattani om att göra det samma. Songkhla motsatte sig detta och i Pattani startade ett uppror. Pattani hade varit uppdelat i sju små stater under Songkhlas kontroll sedan 1817, men nu slog de små staterna i Pattani ihop sina styrkor i ett försök att avsluta Siams herradöme i området. När de attackerade Songkhla begärde Songkhla hjälp av Bangkok, men inte ens de fyra arméer som Siam skickade var tillräckligt för att slå tillbaka Pattanimalajerna som stöddes av Kelantan och Terengganu. Ytterligare siamesiska styrkor skickades därför till regionen och dessa förstärktes tidigt 1832 av Nakhon Si Thammarats styrkor, som hade lyckats återerövra Kedah och återinrätta en siamesisk regering här. I mitten av 1832 hade de sju små staterna i Pattani kuvats och nya guvernörer hade utnämnts i de flesta av staterna, inklusive siamesiska sådana i Pattani självt och i Yaring. Sultanen av Kedah veknade också snabbt när han såg hotet från de siamesiska arméerna i norr. Han erbjöd sig att betala ett stor skadestånd och att överlämna härskaren från Pattani, som flytt till honom, till siameserna om han fick lov att fortsätta som sultan. Nu återstod det bara att ta sig an Terengganu. Den stolte sultanen här var inte villig att be Siam om ursäkt så han avlägsnades och ersattes av en kusin. När arbetet var avslutat i söder återvände siameserna hem med tusentals fångar och ett stort krigsbyte.
Mindre än tio år senare uppstod det återigen problem i söder. Återigen var det rebeller som stödde sultan Ahmad som skapade oro. Rebellerna erövrade Kedah och marscherade vidare mot Songkhla och Pattani och de hade återigen ett visst stöd från de sju Pattanistaterna. Några månader senare, tidigt 1839, satte siameserna in en kontraattack från Nakhon Si Thammarat och Songkhla och sent i mars hade de tagit tillbaka Kedah. Under tiden hade det brutit ut inbördeskrig i Kelantan och endast genom att hota med en militär intervention lyckades siameserna få de stridande parterna att lösa konflikten.
Efter årtionden av ständig oro hade tiden blivit mogen för en ny taktik hur regerandet skulle gå till på Malackahalvön. Först reducerade man Kedahs territorium något genom att bilda flera nya småstater på Kedahs gamla territorium. Bland dessa var Perlis och Satun. Siameserna övergav sin politik att försöka regera regionen genom siamesiska guvernörer och tillät malajiska rajhas att regera dessa stater. År 1841 tillät de t.o.m. sultan Ahmad att återvända och regera Kedah som siamesisk vasall. Oroligheterna i Kelantan löstes genom att skicka sultanens rivaler i exil 1842. Slutligen, efter Chaophraya Nakhons (Noi) död 1839, trots att han efterträddes av sin son, minskade hans familjs inflytande i regionen och Songkhlas och Nakhon Si Thammarats makt och skyldigheter fördelades mera jämbördigt. Siams position hade förbättrats avsevärt på 1840-talet. Efter årtionden av strider hade Siam lyckats skapa bättre ordning och stabilitet i regionen och denna landsdel skulle under större delen av århundradet inte orsaka Bangkok speciellt stora problem.

Den misslyckade Kambodjaexpedition (1833-1834) och strider mot Vietnam

Problemen i nordöst och söder var dock små i jämförelse med problemen som uppstod med grannriket Kambodja. Krigen mot Kambodja under Rama III:s regeringstid berodde dels på Siams och Vietnams kamp om inflytande vid det kambodjanska hovet i Phnom Penh och rivaliteten mellan kung Ang Chan II och hans bröder Ang Em och Ang Duong. Ang Snguon hade dött i Bangkok 1824. (Se även avsnittet ”Kambodja mellan Siam och Vietnam” i detta kapitel.)
År 1829 verkade det som om Ang Chan tröttnat på det vietnamesiska oket. Men han hölls i schack av den tidigare omtalade Le Van Duyet, som var guvernör eller vicekung i Saigon. Då Le Van Duyet dog 1832 agerade regeringen i Hué snabbt för att säkra kontrollen över södra Vietnam, där Le Van Duyet hade lyckats få någon form av självstyre. Detta ledde till ett omfattande uppror i söder. Då Gia Long fortfarande levde hade han lagt en skyddande hand över de kristna som hjälpt honom att återförena sitt rike. Då han dog 1820 hade hans son Minh Mang efterträtt honom och han var en hängiven anhängare till konfucianismen och hatade västerlänningar och framförallt kristna. Han började därefter förfölja kristna och missionärer, men i söder kunde han inte göra detta så länge hans pappas kompanjon, Le Van Duyet levde. Men då han dog 1832 började förföljelserna också i söder och t.o.m. Le Van Duyets grav skändades. Detta ledde till ett allmänt uppror och en av ledarna bad Rama III om hjälp. 
Rama III som var väl medveten om Kambodjas motvilja över den vietnamesiska kontrollen beslöt sig till sist att blanda sig i leken. År 1832 beordrade han Chaophraya Bodindecha เจ้าพระยา บดินทรเดชา (Sing  Singhaseni) att marschera in i Kambodja landvägen för att sedan ta sig till Saigon och hjälpa upprorsmakarna. (Denne Chaophraya Bodindecha har du tidigare hört talas om som Phraya eller Chaophraya Ratchasuphawadi.)  

Dit Bunnag deltog också i aktionen och kommenderade en flottstyrka som skulle erövra städerna utmed kusten och sedan slå sig samman med Bodindechas armé vid Saigon. Det skulle också finnas också en tredje armé skulle attackera Vietnam och sedan ansluta sig till de övriga styrkorna vid Saigon. Både Bodindechas armé och Dit Bunnags flotta lämnade Bangkok den 23 november 1833. Den siamesiska flottstyrkan erövrade staden Hatien och tog sig upp för Hatien-kanalen och erövrade Chau Doc. Bodindechas armé avancerade också och besegrade kambodjanerna i slaget vid Kompong Chhnang กัมปงชนาง och tvingade Ang Chan att fly till Saigon. Därefter nådde armén också fram till Chau Doc och sedan till Vinh Long. Men vid Sadec mötte han överlägsna vietnamesiska styrkor, som då redan kuvat upproret i söder och avrättat upprorsledaren. Den siamesiska flottstyrkan var inte lämpad att klara av den annalkande monsunen och förnödenheterna och ammunitionen var på upphällningen. Dit Bunnag rådde därför Bodindecha att dra sig tillbaka då flottan inte kunde ge honom nödvändigt stöd. Bodindecha begav sig till Phnom Penh som sattes i brand för att förhindra vietnameserna att sätta upp ett högkvarter här. Därefter drog han sig tillbaka till Battambang.
Efter den siamesiska reträtten återvände Ang Chan till Kambodja och installerades i Udong 1834. En vietnamesisk general och 15 000 man följde honom hem. Efter detta var den vietnamesiska kontrollen över Kambodja i det närmaste total. Men kort tid efter hemkomsten drabbades Ang Chan av dysenteri och dog den 9 januari 1835. Vietnameserna kallade samman ett möte med adeln, ministrar och höga munkar för att diskutera vem som skulle bli tronföljare. Ang Em och Ang Duong uteslöts naturligtvis då de var vänligt sinnade till siameserna. Nu gjorde vietnameserna något man aldrig hört talas om tidigare. Man började leta efter en tronföljare bland Ang Chans döttrar, då Ang Chan inte lämnat efter sig några söner. Den äldsta dottern kunde man inte lita på då hennes mamma var en dotter till den tidigare omtalade siamesen Baen (Chaophraya Aphaiphubet). Dotter nummer två var den då 20-åriga Ang Mey och hon ansågs lämplig och utsågs nu till drottning av Kambodja (1835-augusti 1840). Ang Mey var helt i händerna på vietnameserna och en vietnamesisk ämbetsman vid namn Kham Mang blev de facto den som regerade Kambodja. Vietnameserna påbörjade nu också ett program för att ”vietnamisera” landet. De började med att försöka förändra hovämbetsmännen och krävde bl.a. av dem att de skulle tala vietnamesiska. Att så blev fallet övervakades av ett stort antal vietnamesiska ämbetsmän. Kambodjas provinser fick t.o.m. vietnamesiska namn.
På slutet av 1830-talet blev läget i Kambodja allt allvarligare. Vietnameserna hade bestämt sig för att försöka bli av med Ang Em och Ang Duong som möjliga framtida tronkandidater. Vietnameserna lyckades smuggla in ett brev till Ang Em i Battambang där de förklarade att drottning Ang Mey bara var en tillfällig lösning intill de kunde sätta en kambodjansk prins på tronen. Vietnameserna lät honom förstå att de helst ville se honom på tronen, men förklarade att Ang Duong konspirerat mot sin bror för att själv kunna ta över tronen. Ang Em trodde uppenbart att vietnameserna tänkte göra honom till kung och att han därför behövde bli av med Ang Duong. Men det hela var naturligtvis bara ett listigt försök att så split mellan de två bröderna. Ang Em skrev nu ett brev till Rama III där han anklagade Ang Duong för att vara illojal mot siameserna. Ang Duong blev därefter kallad till Bangkok 1838 där han hölls under övervakning. År 1839 började Ang Em agera för att kunna ta sig tillbaka till Phnom Penh. Han talade om för vietnameserna att han tänkte ta med sig adelsmännen från Battambang. De som inte ville följa med frivilligt tog han med ändå. Dessutom tog han med sig en mängd värdesaker. Sammanlagt tog han med sig mellan fem och sex tusen personer. När han lämnade Battambang lät att sätta eld på staden och begav sig mot Pursat. Han blev dock förföljd av två adelsmän som lyckades återbörda de flesta av de som tvingats iväg. Då Ang Em kom fram till Pursat hade han bara ett mindre antal följeslagare kvar. I Pursat välkomnades han av vietnameserna som eskorterade honom till Phnom Penh. Väl där arresterades han, placerades i en bur och skickades till Hué 1840. Även drottning Ang Mey och hennes systrar hamnade i Saigon i augusti 1840. Den äldsta systern, vars pappa var siamesen Baen, blev faktiskt avrättad. Hon dränktes i en flod 1842. Avrättningen förklarades med att hon tänkt fly.
Kambodjanerna var nu innerligt trötta på den vietnamesiska dominansen och fruktade att Vietnam helt enkelt skulle annektera Kambodja. De såg nu prins Ang Duong som sitt sista hopp. Därför skickade de en mission till Bangkok för att be siameserna om att Ang Duong skulle få återvända för att bli kung. Det blev återigen Chaophraya Bodindecha som skulle hjälpa Ang Duong (född 1796) tillbaka till Kambodja. I början av 1841 lämnade de Bangkok och marscherade in i Kambodja. Trupperna i Battambang förstärktes och trupper skickades också för att skydda Siem Reap. Bodindecha skickade en avdelning för att inta Kampong Thom กัมปงทม och den kambodjanske guvernören av Pursat flydde och slog sig samman med siameserna. De tre vietnamesiska kommendanterna i Pursat drog sig tillbaka från staden och Bodindecha var inte sen med att ockupera staden. Den vietnamesiske generalen i Phnom Penh begav sig till Chi Kreng och besegrade de siamesiska styrkorna som befann sig där. Då han fick höra att de vietnamesiska styrkorna lämnat Pursat begav han sig ditåt. Siameserna lämnade kvar Ang Duong i Pursat och Bodindechas armé marscherade iväg för att kringgå vietnameserna och erövrade på vägen Chau Doc. Många kambodjaner hade nu ställt sig på siamesernas sida och deltog i striderna. Inte mindre än 2 000 vietnameser togs till fånga och skickades till Bangkok. Bodindecha fortsatte sedan till Udong där vietnameserna fortfarande var starka. Under tiden dog kejsare Minh Mang och ersattes av sin son Thieu Tri (1841-1847). Han såg omedelbart till att skaffa fram ett eget alternativ till Ang Duong. Han frigav nämligen prins Ang Em och de tre prinsessorna och förde dem till Phnom Penh. När Bodindecha fick veta detta bad han Ang Duong att slå sig ned i Udong i mitten av 1841. Detta för att kambodjanerna skulle vänja sig vid honom och bli lojala mot honom. Vietnameserna lät därefter belägra Udong, men de avbröt belägringen och förde Ang Em till Chau Doc. Denna reträtt förargade kejsaren så mycket att den vietnamesiske generalen begick självmord. Bodindecha gick in i Phnom Penh den 18 december 1841. Siameserna följde efter vietnameserna ända till Chau Doc och befriade större delen av Kambodja från vietnameserna. Men den södra delen av Kambodja behärskade prins Ang Em fortfarande. Bodindecha installerade nu Ang Duong (1841-1844) som kung i Phnom Penh. Problemet med Ang Em löste sig då Ang Em omkom i inbördeskriget 1843. Under tiden anlände siamesiska flottstyrkor till Kampot, som nu användes som bas varifrån förnödenheter skickades till de siamesiska arméerna. Bodindecha lät gräva skyttegravar utmed Hatien-kanalen vid Chau Doc för att försvara sig mot vietnameserna. Ytterligare en siamesisk flottstyrka anlände till Hatien som de omringade och besköt. En vietnamesisk styrka från Saigon kom till undsättning och flottstyrkan fick dra sig tillbaka till Kampot då monsunen närmade sig. Då de drog sig tillbaka fick detta negativa konsekvenser för Bodindechas armé. Vietnameserna från Hatien kunde nu ta sig till Chau Doc och Bodindecha tvingades dra sig tillbaka. Vietnameserna följde efter och och lyckades återerövra Phnom Penh 1845. Samtidigt utsågs den tidigare drottningen Ang Mey ännu en gång till drottning 1844-1845. Siameserna tog med sig Ang Duong och retirerade till Udong. Samma år lämnade Bodindecha kvar sin armé i Udong och reste till Bangkok för att konsultera med Rama III. Därefter återvände han med ytterligare 40 000 soldater. Denna förstärkning gjorde att vietnameserna misslyckades med att inta Udong. Men de behöll Phnom Penh.
Både Vietnam och Siam ville nu uppenbart få till stånd en fred och fredsförhandlingar inleddes 1845-1846. Då ett fredsavtal väl skrevs under i juni 1846 drog Vietnam bort alla sina styrkor från Kambodja. Kung Ang Duong (1845-19 oktober 1860) accepterades slutligen som kung av bägge parter och Kambodja skickade därefter tribut till Hué vart tredje år och en årlig tribut till Bangkok. Ännu en gång, liksom fallet varit under Rama I, hade Siam blivit den dominerande makten i Kambodja.

Mongkut under Rama III:s regeringstid

Nu kan det vara på sin plats att berätta vad Mongkut sysslade med under sin tid som munk. Mongkut hade en rastlös undersökande personlighet och oroades tidigt över buddhismens tillstånd i de hundratals kloster som fanns i Bangkok. Han studerade meditation för att öka sin mentala kraft, men detta tillfredsställde honom inte. Han flyttade därför tillbaka till de intellektuellt framstående klostren i den inre staden och påbörjade seriösa studier av pali för att kunna läsa de buddhistiska skrifterna på ”originalspråket”. Mongkut lär ha behärskat pali till fulländning, men kunde även sanskrit och andra asiatiska språk.
På Rama III:s begäran genomförde Mongkut en muntlig examen i pali år 1826, som var den vanliga vägen till högre poster inom buddhismen och kunglig ynnest. Inför en stor publik som, förutom framstående munkar, inkluderade ämbetsmän och medlemmar ur den kungliga familjen visade Mongkut prov på sina enastående kunskaper. Detta efter att bara ha varit munk i ett par år. Han visade inte bara stor språklig färdighet, utan också sina stora teologiska kunskaper om de religiösa texter som avhandlades detta år. Då några prinsrivaler, viskade att Mongkuts examensförrättare varit alltför vördnadsfulla mot honom ville han inte medverka längre efter den tredje examensdagen. Men han hade då redan gjort ett så starkt intryck på kungen att han tilldelades en ärebevisning, som visade att han klarat sin examen med högsta betyg. Den unge munken, som var upprörd över att man ifrågasatte hans motiv, beslöt sig nu att inte satsa på ett karriär inom buddhismen. Detta trots att en del kungliga prinsar tidigare hade stigit i hierarkin denna vägen och många skulle också göra det i framtiden. Men Mongkut kastade sig ändå in i textstudier och ju mer han lärde om kärnan i den buddhistiska läran och hur buddhismen praktiserades i Siam ju mera otillfreds blev han. Han menade att både munkar och lekmän blint följde sina fäders och förfäders buddhism, utan att ha grundläggande kunskaper om doktriner och de ursprungliga texternas lära. Mongkut studerade texter som handlade om ordinationer av munkar och upptäckte att de siamesiska ordinationerna förmodligen var ogiltiga. Han sökte upp chefsmunken i monsekten i Siam och genom diskussioner med honom blev han övertygad om att den strikta mondisciplinens ordination var den rätta. 
Efter en period av noggranna studier och eftertanke tillsammans med några munkstudenter flyttade han till Wat Samorai วัดสมอราย norr om Bangkok och 1833 hade gruppen låtit sig nyordineras genom noggrant definierade föreskrifter. De bar nu sina munkkåpor på monmunkarnas sätt, med båda skuldrorna täckta istället för bara den ena. Detta skulle visa sig få en viss betydelse i framtiden, som du kommer att få se.
Redan tidigt på 1830-talet hade Mongkut kommit i kontakt med kristendomen och västerländska tankar, genom kontakter med västerländska missionärer bosatta i Siam. År 1836, då Mongkut och hans grupp hade reformerat den dagliga praxisen, ritualerna, predikandet och t.o.m. uttalet på pali, ombads Mongkut av Rama III att flytta med sina följeslagare till ett kloster närmare kungens palats. Klostret döptes om till Wat Bowonniwet วัดบวรนิเวศ, där Mongkut blev abbot och faktiskt överhuvud för en ny sekt. Mongkut gav sekten namnet Thammayutika (ofta förkortat Thammayut ธรรมยุต) som skilde sig från den äldre ordenen Mahanikai มหานิกาย som Mongkut nedsättande kallade ”den långvariga vanans orden”. Thammayut önskade rensa den siamesiska buddhismen från övertro och göra den till ett redskap mot den framträngande kristendomen. Detta sista lyckades för övrigt utmärkt och de kristna missionärerna har haft mycket liten framgång i sina missionsgärningar. Sekten baserade sin doktrin på de gamla paliskrifterna. Mongkut förde en livlig korrespondens med buddhistiska munkar på Sri Lanka på 1840-talet. Det anses att Mongkut var lika insatt i kristendomen som buddhismen.
I och med flytten till Wat Bowonniwet befann sig nu Mongkut mindre än en kilometer från regeringen och han blev allt mera aktiv i rikets religiösa liv. Speciellt intresserade han sig för buddhistisk utbildning och han övervakade en generation av ledare för den siamesiska buddhismen. Wat Bowonniwet blev också ett centrum för västerländska tankar genom kontakter, som Mongkut hade utvecklat sedan tidigt 1830-tal, med västerländska missionärer bosatta i Siam. Av sina franska och amerikanska missionärsvänner lärde han sig bl.a. latin, franska, engelska, historia, och olika vetenskapliga ämnen såsom matematik, geografi, meteorologi och inte minst astronomi. Som en konsekvens av Mongkuts stora intresse för vetenskap fylldes med tiden hans privata kammare av allehanda instrument såsom klockor, termometrar och barometrar. Senare gjorde han också noggranna meteorologiska observationer, som kommit sentida klimatforskning till godo.   
Astronomi blev Mongkuts älsklingsämne och han var faktiskt en av den tidens främste inom detta område. Detta intresse skulle längre fram leda till att han byggde ett observatorium i Phetchaburi där han också hade sitt sommarpalats. Passionen för astronomi skulle senare faktiskt indirekt bli orsak till hans död. Men det får du läsa mera om längre fram i boken.
Huvudlinjerna i Mongkuts intellektuella utveckling var redan klara innan han fick sina kontakter med amerikanska och franska missionärer. Han önskade att nå fram till sanningen av egen mental kraft och var ”vetenskaplig” i sitt sökande och menade att det fanns orsaker och rationella förklaringar till det mesta. Det är inte så konstigt, med tanke på Mongkuts intelligens och breda intressen, att han tyckte om sällskapet och samtalen med en fransk katolsk biskop som hette Jean-Baptiste Pallegoix.
Då Mongkut lärde sig engelska rådde det stor brist på engelska läroböcker. Han fick därför gå den mödosamma omvägen över pali-engelska lexika. Långt senare i livet skrev han Siams första engelska grammatik. Hans engelska ordförråd var stort, men han behärskade språket långt ifrån perfekt. Hans högst personliga engelska var minst sagt säregen och blev mycket berömd. För säkerhets skull, så att han inte skulle missförstås, använde han ofta flera synonymer för samma ord, efter varandra.
Mongkut korresponderade också med framträdande personer i Europa och skickade gåvor till drottning Victoria i England. Dessutom läste han en rad västerländska böcker. Innan han besteg tronen återupptäckte han också de överväxta ruinerna i Sukhothai och hämtade de tidigare omtalade steninskriptionerna av Ramkhamhaeng till Bangkok, där de åter blev en symbol för folkets frihet.
Mongkut var inte ensam om att vidga sina vyer, som sträckte sig utanför sin fars generations. Han var bara en i en mindre grupp siamesiska överklassmän som intresserade sig för vad väst hade att erbjuda av kunskaper. Medan kristna missionärer i andra delar av Asien under denna period oftast bara hade kontakt med lågutbildade och etniska minoriteter hade de i Siam också kontakt med eliten. I denna elit fanns det söner och brorssöner till höga ministrar, Mongkuts yngre bror (Chao Fa) Chudamani เจ้าฟ้าจุฑามณี, Mongkuts halvbror Wongsathirat วงศาธิราช (tidigare omnämnd som prins Nuam i detta kapitel) och några få yngre söner från Siams ledande familjer.

(Prins Chudamani)

Då det närmade sig 1800-talets mitt var männen i denna elit, som nu var i 40 och 50-årsåldern, de ledande i sin generation i Siam.

Närmandet till väst

Amerikanerna fick 1833 ett avtal som liknade det brittiska från 1826. Men dessa avtal resulterade inte i någon handel i större skala. Handeln med tenn, socker och bomull låg i kinesiska händer och en väldig kinesisk invandring från södra Kina, speciellt från Swatowområdet, började nu. Denna invandring skulle komma att fortsätta ända fram till andra världskriget. Det ekonomiska livet utvecklades så att det blev staten och kineserna som ägde största delen av landets kapital, medan den övervägande delen av befolkningen var sysselsatta med jordbruk och byteshandel. 
På 1840 och 1850-talet försökte britterna och amerikanerna att tvinga Siam till radikala förändringar i utrikes- och handelspolitiken och därigenom öppna upp den siamesiska handeln. Men siameserna önskade inte att deras kultur och handel skulle bli allt för påverkade av västligt inflytande och Rama III stod på sig och vägrade. Trots Siams relativa styrka hotades nu deras maktposition av britternas kommersiella intressen i malajstaterna. Väst hade nämligen blivit mera aggressivt efter det s.k. ”opiumkriget” mot Kina 1839-1842. (Du kan läsa mera om detta krig i kapitel 16, avsnittet ”Mongkut och förhållandet till väst”.) De hade blivit mindre benägna att söka kontakt med asiaterna på deras egna villkor, vilket var vanligare 10-20 år tidigare. Väst krävde nu ett slut på handelsrestriktionerna, upprättandet av konventionella diplomatiska förbindelser och exterritorialrätt.   
Delvis på grund av okunnighet om asiatiska seder misslyckades den amerikanske ambassadören Joseph Ballestier i mars och april 1850, och den brittiske ambassadören Sir James Brooke i augusti och september 1850, med att uppnå de hett önskade nya traktaten med Siam. Ballestier kom till hovet tillsammans med en amerikansk missionär vid namn Smith, som skulle fungera som tolk. Missionär Smith bar ett paraply i den ena handen och en låda som innehöll ”de kungliga dokumenten” i den andra, vilket var ett klart misstag. Så respektlöst behandlades inte så viktiga dokument och Ballestier fick heller aldrig träffa kungen! Sådana diplomatiska "tavlor" är otänkbara idag, men de var långt ifrån ovanliga i de tidiga mötena mellan öst och väst. Det gick heller inte så bra Sir James Brooke. Han lyckades förolämpa siameserna då han ville få en audiens hos kungen, utan att ha någon skrivelse med sig från drottning Victoria. Brooke hade inget annat än ett dokument som underskrivits två år tidigare av generalguvernören av Indien. Ännu mera förolämpande var hans överlägsna sätt mot asiaterna, som han tydligt räknade som underlägsna. Siameserna erbjöd Brooke att förhandla med Chaophraya Phrakhlang (Dit Bunnag), men i början vägrade han att förhandla med någon annan än kungen själv. Andra källor säger att kungens hälsa nu blivit så dålig att han inte kunde ta emot Brooke personligen.

Ballestier och Brooke tvingades iväg tomhänta och lämnade Bangkok uppretade över, vad de tyckte, siamesernas arrogans och oförmåga att ge med sig något som helst i förhandlingarna. En anledning till svårigheterna att komma överens med västmakterna berodde förmodligen på att siameserna, inom en inte alltför avlägsen framtid, förväntade sig ett kommande tronskifte och en kommande kamp om tronen. Det var Chaophraya Phrakhlang (Dit Bunnag) och hans yngre bror Phraya Si Phiphat พระยาศรีพิพัฒน์ (That Bunnag ทัต บุนนาค) som varit huvudansvariga för förhandlingarna med Ballestier och Brooke. 

(That Bunnag)

De hade en stark maktställning i Phrakhlang och Kalahom med stor tillgång till arbetskraft och pengar. De kunde därför tänkas ha stort inflytande på valet av tronföljare. De var redan förknippade med Mongkut, som emellertid av många traditionella siameser ansågs vara förbunden med oortodox buddhism och i kontakt med alltför främmande tankar. Hade Bunnagfamiljen aktivt stöttat upprättandet av traktat gynnsamma för väst skulle detta ha kunnat användas mot dem av de konservativa främlingsfientliga rivalerna. Det var därför de motsatte de sig nya traktat, men samtidigt skrev de privat till sina vänner utomlands att de skulle ge sig till tåls. Under samma period kunde folk i Bangkok också se att prins Mongkut och hans bror Chudamani faktiskt hade upphört med att ta emot besökande västerlänningar. 

Rama III som regent  

Rama III verkar aldrig ha känt sig riktigt väl till pass som regent. En hel del tyder på att han verkar ha trott att prins Mongkut skulle ha ärvt tronen istället för honom år 1824, om det inte hade varit för hans ungdom och oerfarenhet. Rama III:s Maha Uparat och huvudarvinge, prins Sakdiphonlasep, dog 1832 och ingen ny Maha Uparat utsågs. Därefter, som tidigare omtalat, hade Rama III bett Mongkut att flytta närmare honom år 1836. Klostret som döptes om till Wat Bowonniwet var en ordlek på den plats där Maha Uparat Sakdiphonlasep tidigare bott. Slutligen, då Wat Bowonniwet skulle inredas, bad Rama III Mongkut att välja ut saker från sin tidigare Maha Uparats lediga palats. Dessa handlingar visade, menade senare Mongkuts son Chulalongkorn, att Rama III betraktade Mongkuts status som likvärdig en Maha Uparats och tronarvinges. Inom hovet fanns det en fraktion som var missnöjda med att det inte utsågs en ny Maha Uparat. Prins Rakronnaret, som varit en av de prinsar som visat ringaktning för Mongkuts prestationer under hans examen i pali 1826, tillhörde denna fraktion. Kungen fick i slutet av 1848 klagomål som handlade om prins Rakronnarets bristande laglydnad. En officiell undersökning kom därefter fram till att han inte bara var skyldig till mutbrott och ekonomiska brott, utan också att han föredrog sällskap av manliga skådespelare framför sina konkubiner! Han höll också på med att bygga upp ett nätverk av lojala följeslagare för att kunna ta över tronen vid kungens död, vilket i domstolens ögon tolkades som högförräderi. Han dömdes därför till lagens strängaste straff. Rakronnaret, som var en mycket högt rankad prins, klubbades därför ihjäl med klubbor av sandelträ, enligt den gamla beprövade ”säckmetoden”, i december 1848. Rama III och hans regering har fått rykte om sig att ha varit extremt konservativ, eller rent av reaktionär. Några påstår att kungen och hovet var blinda motståndare till förändringar och att de envist försvarade det traditionella. Denna generalisering är naturligtvis inte alldeles rättvis. Utan tvivel var Rama III en kraftfull försvarare av många traditionella värden och såg sig också själv, ärligt och uppriktigt, som försvarare av buddhismen i sin politik gentemot Kambodja. Samtidigt var han lindrigt intresserad av litteratur och konst i allmänhet och den balett och musik som tidigare framförts och omhuldats av hans far i palatset försvann under hans regeringstid. Hans lumpna behandling av den store siamesiske poeten Sunthon Phu, som levde under hans regeringstid, var kanske en reaktion mot sin far, som sonen kanske tyckte ägnade för mycket tid och resurser på poesi. Men Rama III uppskattade och värdesatte trots allt det siamesiska kulturella arvet. Han lät renovera Wat Phrachetuphon (Wat Pho) i Bangkok och lät ställa ut hundratals inskriptioner och väggmålningar, skrifter i alla möjliga ämnen såsom poesi, medicinska avhandlingar, krigskonst, massage, astrologi, botanik, historia och religion, listor på religiösa etablissemang, kungarikets provinser och främmande folk. Uppenbart var Rama III i allra högsta grad medveten om att hans rike höll på att genomgå snabba förändringar och att den traditionella kulturen riskerade att försvinna om man inte gjorde något åt det. Han verkar inte ha gillat eller bifallit förändringar, men samtidigt gjorde han inget aktivt för att stoppa dem. Han kunde, om han velat, ha gjort mycket för att sätta käppar i hjulen. Han kunde t.ex. ha straffat eller avskedat folk eller ha undertryckt vissa företeelser, men istället lät han andra göra som de ville, medan han själv höll fast vid det gamla. Han var konservativ, inte reaktionär, och genom sitt moderata försvar av gamla värderingar och dygder gjorde han faktiskt mera för att bevara dem än vad en extrem politik skulle ha gjort.

Mongkut utses till tronföljare (1851)

I september 1850 hade Rama III blivit allvarligt sjuk och i januari 1851 försämrades hans tillstånd radikalt. Det stod nu helt klart att kungen, som var 62 år gammal, närmade sig slutet. Många oroade sig under tiden för vem som skulle ärva tronen, men det var inte lämpligt att namnge någon bestämd person i detta läge, eftersom detta kunde orsaka osämja mellan olika fraktioner i huvudstaden.
Efter att ha diskuterat möjliga kandidater i några månader, samtidigt som man oroade sig för ett eventuellt kommande inbördeskrig, kallade den sjuke kungen den 10 mars samman sina ämbetsmän. Han förklarade för dem att han inte själv tänkte utse någon efterföljare. Han bad dem istället att sammankalla ett möte med ämbetsmän och prinsar för att avgöra denna fråga. Kungens ministrar tvekade att utföra kungens önskemål medan han ännu var i liv och två dagar senare lät kungen återigen kalla till sig ämbetsmännen till sin sjukbädd. Han pratade i synnerhet med Phraya Si Suriyawong พระยาศรีสุริยวงศ์  (Chuang Bunnag ช่วง บุนนาค), som var son till Chaophraya Phrakhlang (Dit Bunnag). Med honom diskuterade han olika alternativ, men förklarade sedan att Mongkut var den ende prinsen som hade vishet nog att regera riket. Men Mongkut var misstrodd bland många och folket fruktade att han skulle komma att tvinga alla munkar i landet att bära sin munkkåpa på samma sätt som monmunkarna gjorde. Mongkut uppfattades kanske som alltför vänligt inställd till främmande seder. Just därför hade han först tvekat med att utse Mongkut till sin efterträdare.

(Chuang Bunnag)

På natten den 15 mars var alla ledande ämbetsmän och prinsar samlade i palatset. Chaophraya Phrakhlang (Dit Bunnag) hade talat inför församlingen och var modig nog att slå fast att det inte fanns någon annan i kungariket som hade större rätt till tronen än Mongkut. Dessutom menade han att Mongkuts bror, prins Chudamani, skulle vara hans arvtagare till tronen. Han hade därför bestämt sig för att försvara dessa prinsars rätt med allt det inflytande och den makt han hade till buds. Att de var rättmätiga arvingar till tronen motiverade han med att de var söner till Rama II och dessutom söner till en huvuddrottning. Rama III fick visserligen 22 söner, men ingen av dem hade kunnat utses till kronprins, då kungen aldrig utnämnt någon av sina hustrur till drottning! Tronen hade ”lånats” av den nuvarande kungen från prinsarna Mongkut och Chudamani, som dock aldrig haft för avsikt att ge upp rätten till den och Rama III hade heller aldrig haft för avsikt att kräva sin familjs permanenta rätt till den. Kungen bönföll därefter alla i församlingen att hålla sig lugna och om det skulle uppstå stridigheter om arvsrätten så skulle de slåss med honom och inte med de två prinsarna som han högaktade. Phrakhlang såg till att det fanns en kraftig vaktstyrka runt Wat Bowonniwet och runt prins Chudamanis palats.
Källan till ovanstående är Mongkut själv. Han berättade om det ovan beskrivna mötet för den amerikanske missionären Dr. Dan Beach Bradley, som i sin tur lämnade historien vidare till en tidning i Singapore. Det var för övrigt Dan Beach Bradley som introducerade både tryckpressen och smittkoppsvaccinering i Siam. Han hade kommit till Siam i juli 1835 för att missionera och introducera den moderna medicinen. Bland de första personerna i Siam som blev vaccinerade fanns prins Chudamanis och Chaophraya Phrakhlangs barn. Men då smittkoppor fortsatte att härja i landet, med hundratals dödsfall och 1839 som det värsta året, lät Rama III Bradley vaccinera damerna vid hovet och med tiden också vanliga undersåtar. Tyvärr var tillgången på vaccin inte alltid tillräckligt och Bradleys egen åtta månader gamla dotter blev ett offer för sjukdomen 1845. I början vaccinerade Bradley med en gammal metod och det var inte förrän 1840 som han fick tillgång till ett bättre vaccin från USA. Siam fortsatte sedan att köpa vaccin från utlandet ända fram till 1901 då kung Rama V såg till att ett Pasteur-institut etablerades i Bangkok som därefter kunde producera lokalt tillverkat vaccin för första gången. 

(Dr. Dan Beach Bradley)

År 1836 skall Mongkut ha drabbats av en stroke som förlamade delar av hans högra sida. Tittar man noga på bilder av Mongkut så ser man också spår av en möjlig stroke i höger ansiktshalva. Märkligt nog är detta inte nämnt i de vanligaste historiska källorna. Dr. Bradley skall i samband med denna stroke ha träffat Mongkut för första gången. 
Det sägs att prins Mongkut, då han fick höra att han utsetts till tronföljare, blygsamt hade svarat att han accepterade beslutet för att undvika stridigheter. Kort tid härefter skrev Mongkut till den döende kungen för att lugna honom angående det omtvistade sättet att bära munkkåpan och beordrade sina munkkollegor och följeslagare att återgå till det gamla konventionella sättet att bära den.
Rama III dog tidigt den 3 april 1851. På sin dödsbädd lär han ha yttrat följande till Phraya Si Suriyawong (Chuang Bunnag);