Denne man, som är känd som Taksin eller Phraya Taksin พระยาตากสิน, begav sig därför till Ayutthaya. Han lyckades ta sig in i huvudstaden med 500 soldater för att hjälpa till med försvaret mot burmeserna, men det siamesiska försvaret var inte rustat för att stå emot den massiva invasionen. Kung Suriyamarin verkar olyckligt nog ha låtit sina trupper vila efter de jämna striderna 1760 och siameserna var därför dåligt förberedda. Suriyamarin hade haft en sista chans att svara upp mot det burmesiska hotet 1764-1765, när burmeserna höll på att ta över i norr och stänga ute Ayutthaya från denna del av taivärlden. Men Suriyamarin hade låtit detta tillfälle glida honom ur händerna. Siam var därför avskuret från möjligheten att be om hjälp från sina nordliga kusiner och tvingades möta fienden på flera fronter. Burmeserna mötte bara symboliskt motstånd från många av provinsguvernörerna och deras trupper. Det mest effektiva motståndet svarade siameserna för vid byn Bang Rachan บางระจัน i provinsen Singburi nordväst om Ayutthaya. Här stoppades Thihapateis framryckning i fem månader av 5 000 gerillasoldater. Sju gånger skall dessa gerillastyrkor ha slagit tillbaka burmeserna och tillfogat dem stora förluster, men de tvingades till sist ge upp då de saknade både kanoner och andra vapen. Även denna händelse har blivit en modern film med namnet ”Bang Rachan”.

(Monumentet över hjältarna från Ban Rachan)

Några månader senare skickades en armé på 60 000 man ut från Ayutthaya för att möta Mahanawrahta, men de besegrades av den mycket mindre burmesiska styrkan och retirerade tillbaka till huvudstaden. Här och var kanske en ledare kunde samla ihop trupper och plåga burmeserna några dagar, men dessa försök var fruktlösa och snart förekom bara strider vid det belägrade Ayutthaya. Suriyamarin hade förmodligen hoppats på att hålla stånd till nästa regntids ankomst. Då skulle slätten översvämmas och förhoppningsvis tvinga burmeserna att dra sig tillbaka. Men burmeserna förberedde sig genom att befästa mera höglänt terräng och då regnen och vattnet kom använde man sig mycket av båtar.
I slutet av 1766 ledde guvernören av Phetchaburi och Phraya Taksin flottstyrkor ut från Ayutthaya för en motattack mot burmeserna, men guvernören av Phetchaburi blev dödad under striderna och attacken kom av sig. Taksin, som var en duktig och ambitiös ledare, fick orättvist nog skulden för misslyckandet och blev förhindrad i sina försök att leda nya attacker.
Under försvaret av Ayutthaya påstås det att siameserna försökte lura burmeserna att tro att staden hade flera manliga försvarare än man hade genom att kvinnorna klippte sig korthåriga. Till sist var dock läget så desperat att Taksin flydde från staden tillsammans med mellan 500 och 1 000 följeslagare. Här berättar legenden att Taksin tillsammans med fem andra ryttare skall ha lyckats bryta igenom burmesernas linjer. De hamnade under utbrytningen bland ett kavalleri på 30 burmeser, men trots detta underläge hade de lyckats slå sig ut till friheten och begav sig mot havet i sydöst.
Ayutthaya som var plågat av hungersnöd och epidemier under belägringen drabbades av ytterligare prövningar då det utbröt en brand i staden tidigt 1767. 10 000 hus skall ha brunnit ner. Mycket målande talas om att hettan var så intensiv att det skall ha runnit smält guld från buddhastatyer och pagoder. Då kung Suriyamarin till sist insåg att han inte skulle kunde hålla stånd erbjöd han sig att kapitulera och erkänna sig som vasall till Burma. Men burmeserna ville ha en villkorslös kapitulation och intensifierade sina attacker och natten mellan den 7 och 8 april 1767 bröt de igenom Ayutthayas murar. Det skall tilläggas att den burmesiske generalen Mahanawrahta dött strax innan Ayutthayas fall. Burmeserna våldförde sig fullständigt på staden. De våldtog, mördade, fördärvade och plundrade urskillningslöst och Ayutthaya jämnades mer eller mindre med marken. Efter att ha plundrat allt av värde brände de allt som gick att få eld på, inklusive Ayutthayas historiska arkiv. Det är därför vi vet så litet om de sociala förhållandena under envåldshärskarna i gamla Siam. Siams litteratur och konst såg ut att vara förlorat för alltid. Burmeserna hackade t.o.m. bort guldet från guldtäckta Buddhastatyer. Tiotusentals fångar fördes iväg till Burma. Svält, pest, kolera, eldsvådorna och beskjutningen och mördandet hade decimerat befolkningen till en bråkdel av den ursprungliga och tusentals lik skall ha flutit nedför Chaophraya. Så här säger en källa; Efter fördärvandet av Ayutthaya fylldes den burmesiske kungen med vämjelse över vad hans trupper åstadkommit. Han skall ha gråtit och byggde ett tempel i sin sorg för att få förlåtelse över att ha fördärvat den storslagna staden. De siamesiska krönikorna uttalar sig så här om Burmas kung;

"Kungen of Hanthawaddy [Bayinnaung] förde krig som en monark, men kungen av Ava [Hsinbyushin] förde krig som en rövare".

Kung Suriyamarin påstås ha flytt ut i djungeln i en liten båt för att därefter ha dött av svält och umbäranden tio dagar senare. Andra källor säger att han gömt sig i ett kloster där han senare upptäcktes av burmeserna och blev mördad. Exkung Uthumphon och en mängd andra medlemmar av den kungliga familjen och landets elit fanns bland de fångar som fördes iväg till Burma. De som överlevt led kanske mest av alla. Så här skrev en samtida några årtionden efter det inträffade;

”Befolkningen utsattes för en rad illdåd av fienden. En del vandrade runt svältande, sökande efter mat. De hade berövats sina familjer, barn, fruar och alla sina ägodelar och verktyg...
De hade inget ris, ingen fisk och inga kläder. De var magra och deras kroppar tärda. De kunde bara hitta blad på träden och gräs att äta... I desperation blev många rövare... De samlades i gäng  och stal ris och salt. En del hittade mat och andra inte. De blev allt magrare och deras muskler och blod gick till spillo. Tusentals hemskheter drabbade dem och en del dog medan andra levde vidare…”. 

Hade då Ayutthaya och de samtida taistaterna blivit starkare under de tvåhundra år som passerat efter att Ayutthaya föll första gången? På många sätt var de inte bättre förberedda på burmesernas attacker än de varit två hundra år tidigare. Speciellt hade rikenas förmåga att mobilisera tillräckligt med soldater inte förbättrats. Där upphör emellertid likheterna mellan Ayutthaya och rikets nordliga grannar. Under de två hundra åren som gått hade Ayutthaya utvecklat en effektiv statsapparat som kunde försörja en statselit och man hade dessutom öppnat upp sig betydligt mera mot omvärlden. Ayutthaya hade byggt upp en rad ekonomiska, kulturella, religiösa och juridiska institutioner och kunde vanligtvis regera effektivt över de många provinserna i det stora riket. Ayutthaya hade också dragit fördel av de olika begåvningar som en blandad befolkning med stor kulturell, etnisk och språklig variation innebar.
Det är lätt att glömma att Ayutthaya i två hundra år faktiskt hade varit ett väl sammansvetsat rike. Under en tid på 1600-talet hade det visserligen varit kroniska uppror i de mera avlägsna södra delarna av riket, men rikets centrum hade regerats anmärkningsvärt effektivt. Detta stod i skarp kontrast till Lan Na och Lan Xang. Liksom i Lan Na och Lan Xang hade nästan varje tronskifte i Ayutthaya, under dessa två århundraden, urartat till en politisk kris. Dessa kriser hade efter hand blivit allt allvarligare då eliten i den centrala byråkratin skapat starka ekonomiska, sociala och politiska intressen som de var beredda att försvara. Varje ny kung riskerade att förändra maktbalansen mellan enskilda individer eller familjer i denna elit.
Ayutthayaperioden hade präglats av dess kungars enväldiga och gudomliga makt. Monarkens ord var lag och han rådde över liv och död. Liksom allt land var hans egendom, kan man också säga att han ägde sina undersåtar. Något utrymme för folkets vilja fanns inte. Den enväldiga monarkin var en effektiv broms i utvecklingen av demokrati och skulle så förbli ända fram till 1932. Det var bara Sukhothais härskare hade haft ett närmare förhållande till sina undersåtar. Visserligen stod inte kungarna på samma plan som folket, men de spelade ändå en roll som deras fadersgestalt. Ayutthayas härskare fjärmade sig emellertid totalt från folket.
Under 417 år hade Ayutthaya regerats av drygt trettio kungar av olika dynastier. Lärda brahmaner tillhörande Indiens högsta kast knöts tidigt till hovet och de införde sakrala ceremonier som kungen hade att följa och leda. Kungarna blev alltmer betraktade som heliga väsen eller levande Buddhor efter khmer-indisk förebild. De omgavs och skyddades av brahmansk doktrin, mystik, heliga ritualer och krypande ämbetsmän och vem som helst kunde inte träda fram inför kungarna. Den etikett som omgav kungen och hans närmaste familj var så sträng att ingen hade rätt att vidröra kungen, eller att se honom direkt i ögonen. Brott mot detta medförde dödsstraff. Så sent som 1881 skulle en drottning drunkna i folkets åsyn för att ingen vågade ta i henne och därmed rädda henne. De som talade med kungen var tvungna att använda ett speciellt kungligt hövligt språk (det tidigare omtalade ratchasap) och kungen var naturligtvis ofelbar. I konsten framställdes alltid kungen som en del i övernaturliga händelser. Kungen var guden Vishnus reinkarnation och kallades Rama (som heter Phra Ram พระราม på thai). Rama är det officiella namn, som ännu ges åt Thailands kungar och landets nuvarande monark är Rama IX. Den gudomliga anknytningen till Vishnu är idag ingen realitet, utan bara en kvarleva av de gamla traditionerna. Inflytandet från brahmanismen har tonats ned och en mera renläriga buddhism styr idag livet i Thailand. Men mycket av den stränga hovetiketten finns kvar och i egenskap av Buddhas ställföreträdare är kungen en helgad person som behandlas med yttersta vördnad.
Under kraftfulla kungar hade Ayutthayariket utvidgats till att omfatta Sukhothai i norr, områden helt ut till Bengaliska viken i väst, Luang Phabang i öst och Malacka i syd. Även om det inte står helt klart om Siam erövrade Malacka militärt, så är det i varje fall säkert att man proklamerade full suveränitet över Malackahalvön i slutet av 1400-talet.
Kungen, som ledde regeringen, assisterades av fyra ministrar som bildade ett privat råd. Den högste ministern, känd som Chakri, hade ansvaret för landets inre ordning och för alla provinsregeringarna. Den andre ministern förestod den kungliga skattkammaren och var känd som Phrakhlang. Den tredje ministern bar titeln Kalahom och var krigsminister. Den fjärde och sista ministern bar titeln Phra Wang och var palatsmarskalk och administrerade palatsets privata kassa. Phrakhlang var den minister som skötte kontakterna med utlänningarna, varav de flesta var handelsmän. Han fungerade därför också som en slags utrikesminister. Fyra andra ministrar av lägre rang kontrollerade palatsvakten, polisen, rikets depåer av spannmål och rättsväsendet. Rättsskipandet i provinserna sköttes av städernas guvernörer. Nicolas Gervaise säger i sin "Histoire naturelle et politique de Siam" att det var vanligt med kvinnor som processordföranden. Det existerade inga direkta skatter, men det betalades avgifter på båtar, mark och trädgårdsprodukter såsom kokosnötter, betelnötter, durianfrukter samt på alkoholhaltiga destillerade drycker framställda av ris och toddypalmen. Värnplikt var obligatoriskt och för att förhindra att någon kunde smita undan genomfördes det folkräkningar. Befolkningen delades upp i två grupper kända som "den högra handen" och den "vänstra handen". Dessa grupper delades åter i ärftliga band som lydde under en ämbetsman vars plikt det var att skaffa fram tillräckligt med arbetskraft för offentliga arbeten och soldater till de ständigt återkommande krigen. När föräldrarna tillhörde olika band blev det första, tredje och femte barnet osv. tillknutet moderns band och motsvarande blev det andra, fjärde och sjätte barnet tillknutet faderns band. Ämbetsmännen som var ansvariga för dessa band hade  olika grader, beroende på hur många personer de var ansvariga för. Jag har tidigare talat om dessa grader eller titlar i kapitel 8, avsnittet "kung Trailok (1448-1488)". Två av de två lägre titlarna, Mün och Phan, refererar till det antal personer som de var ansvariga för. På thai betyder mün tio tusen och phan betyder tusen. Utlänningar refererade vanligtvis till de högre titelinnehavarna som mandariner (ämbetsmän). I krigstid kunde kungen inkalla alla sina värnpliktiga undersåtar. Slavar och munkar var dock undantagna från värnplikten.
Det fanns två klasser av slavar. De som föddes som slavar genom att deras föräldrar var slavar och s.k. skuldslavar. Första, tredje och femte barnet osv. till en slavinna som hon fått med en fri man blev slavar. Barn nr två, fyra osv. blev fria. Gervaise menar att slavarna behandlades som vanliga tjänare och levde därför vanligtvis bra liv.
Munkarna stod för pojkarnas utbildning medan flickorna normalt var analfabeter. Templet var centrum för byarnas liv och munkarna försörjdes av befolkningen. En stor del av den manliga befolkningen var munkar och deras skyddade position har kanske medverkat till att buddhismen rotfäst sig så djupt hos befolkningen. Munkarnas liv vid denna tid har förmodligen inte skilt sig så mycket från deras kollegors liv i dag.
Från andra källor vet vi att kungens reguljära trupper endast utgjordes av 600 vaktsoldater, kända som Khaen Lai, vilket i det här fallet betyder "tatuerade armar" på thai. Dessa hade ersatt japanerna som tidigare haft denna uppgift på 1600-talet. En del legosoldater behöll kung Narai. Nämligen 60 muhammedanska indier, 50 rajputer och 20 kinesiska tatarer. Det fanns också 400 värnpliktiga i Bangkok och 800 i Lopburi som tjänstgjorde utan betalning.
Ayutthaya kan ha haft omkring 1 miljon invånare i sin glans dagar. Flera européer skrev om hovets fantastiska välstånd och stadens ”2 000 spiror klädda med guld”.

Krig mellan Burma och Kina (1768)

Efter Ayutthayas fall blev Burma själv hotat av en invasion från ett helt annat håll, nämligen från ett imperialistiskt Kina. Kineserna påstod att de kände sig hotade då burmeserna gick in i lao-shanområdet på gränsen till Yunnan. Yunnanprovinsen i Kina hade nyligen underlagts manchuernas herradöme och det förekom oroligheter vid gränsen mellan Burma och Yunnan. Kina som lydde under manchukejsaren Chien-lung (1736-1796) menade att landet utsattes för burmesisk aggression och mellan 1765-1769 lär kineserna ha gjort fyra invasionsförsök från Yunnan in över gränsen till Shanstaterna i Burma. Burmeserna lyckades slå tillbaka dem gång på gång, men vid ett tillfälle nådde kineserna nästan fram till Ava. De hade bara 50 km kvar till Ava då de blev grundligt besegrade. Kineserna inledde fredsförhandlingar som 1770 resulterade i fred.
Att burmeserna lyckades hålla kinesernas invasionsstyrkor stången var en stor militär bedrift. Dessa strider försvagade dock Burma, vilket skulle få stor betydelse för siameserna i det kuvade Siam. 

Det splittrade Siam 

Efter burmesernas erövring av Ayutthaya splittrades det gamla riket i en mängd småriken, men med förvånansvärd snabbhet, eller omkring 10 år, skulle Siam åter bli en makt att räkna med i området. Strax efter Ayutthayas fall var landet i upplösning, då det inte fanns någon regering eller annan sammanhållande kraft i riket. Rövarband drog fram i det gamla riket och plundrade för sin egen överlevnad.
Kriget mellan Burma och Kina gjorde naturligtvis att det burmesiska greppet om Siam minskade och det uppstod en motståndsrörelse, med utgångspunkt bland siamesiska flyktingar i öster vid gränsen till Kambodja och snart skulle siameserna åter vara redo att angripa burmesernas fästen i landet. I själva verket fanns det faktiskt fem större motståndsgrupper kort tid efter Ayutthayas fall, och de var aktiva i olika delar av riket. Det splittrade Siam styrdes av kvarblivna prinsar, eller andra prominenta män, som betraktade sig som oberoende härskare i provinserna, som inte kontrollerades från Ayutthaya. Perioden efter Ayutthayas fall var den mörkaste och dystraste i Siams historia. Riket var splittrat i fem större delar med följande fem härskare;

1. Guvernören av Phitsanulok, Chaophraya Phitsanulok เจ้าพระยาพิษณุโลก. Han hade utnämnt sig själv till kung och regerade i norr över provinsen Phitsanulok, samt ytterligare några städer, inklusive Phichit och Nakhon Sawan.
   
   

2. Chao Phra Fang เจ้าพระฝาง. Han är även känd som ”munkkungen" och regerade över Fang, samt provinserna Phrae, Nan och Luang Phabang. En grupp buddhistmunkar, som var klädda i röda kåpor i stället för den vanliga saffransgula, hade tagit makten här men de levde inte något strikt munkliv. Kringgärdade av en slags helighet ökade deras makt och år 1770 lyckades de erövra Phitsanulok. Ledaren, Chao Phra Fang, var väl förtrogen med magi och övertro och folket respekterade honom som helig och betydelsefull.
   
   

3. Guvernören av Nakhon Si Thammarat, Chao Nakhon เจ้านคร. Han hade också utnämnt sig själv till kung. Chao Nakhons inflytande sträckte sig ända upp till Chumphon i norr och i söder helt ned till nuvarande Malaysias gränser. Detta gjorde hans stat större än Phimai (se nedan), Fang och Phitsanulok.
   
   

4. Chao Phimai เจ้าพิมาย, eller prins Phimai. Han är också känd som prins Phiphit พิพิธ, eller Thepphiphit เทพพิพิธ. Han var faktiskt den ende som gjorde anspråk på Ayutthayas tron. Phiphit var nämligen son till den tidigare kung Borommakot och därmed rättmätig arvtagare till tronen. Han hade revolterat under kung Suriyamarins regeringstid och hållits fången en tid i Chanthaburi. Då burmeserna omringade Ayutthaya hade Phiphit samlat ihop en liten armé och marscherat mot Ayutthaya för att hjälpa till mot burmeserna. Då han kom till provinsen Prachinburi blev emellertid hans armé besegrad. Prinsen flydde då till Nakhon Ratchasima där han planerade att röja Phraya Nakhon Ratchasima ur vägen, vilket han också gjorde. Phraya Nakhon Ratchasimas yngre bror försökte en motkupp, men Phiphit lyckades fly till Phimai. Phra Phimai, som då var regent här, visade sin respekt för prinsens kungliga börd och efter Ayutthayas fall utsågs han till ny regent i Phimai. Det är nu som vi kan börja kalla honom Chao Phimai.
   
   

5. Phraya Taksin hade, som tidigare berättats, lämnat Ayutthaya innan staden föll. Förföljd av burmeserna begav han sig mot sydöst via Nakhon Nayok, Sri Maha Pho (i provinsen Prachinburi), Paet Riw แปดริ้ว (i provinsen Chachoengsao), Bang Pla Soi บางปลาสร้อย (i provinsen Chonburi) för att till sist hamna i Banglamung บางละมุง (Chonburi) där han lär sina soldater vila i det område som idag är känt som Pattaya (Phatthaya) พัทยา och Na Klüa นาเกลือ. Här förstärkte han sina trupper för att senare attackera Rayong. Härifrån tog Taksin sig till Chanthaburi, där regenten först var vänligt inställd till honom. Men då han fick höra om Ayutthayas fall menade han att han själv skulle vara bättre lämpad som kommande regent än Taksin och bevakade honom misstänksamt. Därför beslöt Taksin att anfalla Chanthaburi. Taksins tapperhet var så välkänd bland hans soldater att de efter en sista måltid skall ha fördärvat resten av sin proviant och sina kokkärl innan anfallet, för att demonstrera att de antingen skulle segra eller svälta. Därefter stormade de Chanthaburis murar och i juni 1767, två månader efter Ayutthayas fall, intogs staden. Därefter erövrades också Trat ตราด. Taksin återvände sedan till Chanthaburi som han gjorde till sitt högkvarter där han samlade förnödenheter och vapen. Under tiden anslöt sig andra kommendanter och officerare.

Kung Taksin (1767-1782)

Liksom tidigare i Siams historia visade det sig att det fanns duktiga framträdande personligheter då allt såg som mörkast ut. De två mest framträdande personerna i landets fortsatta historia blev den ovan omtalade guvernören av Tak, Phraya Taksin, och dennes vapenbröder Thong Duang ทองด้วง och Bunma บุญมา. Taksin föddes, med personnamnet Sin สิน, år 1734 under kung Borommakots regeringstid. Sins far, som hette Hai Hong ไหฮอง, var kines och tillhörde en släkt som invandrat till Ayutthaya. Hai Hong var anställd i kunglig tjänst och övervakade ett legalt spelmonopol i Ayutthaya som skatteindrivare. Hai Hong hade gift sig med en siamesiska vid namn Nok Iang นกเอี้ยง.
Angående Taksins barndom finns en mängd fabler. Här kommer en sammanfattning av dessa. Sju dagar efter att Taksin fötts hittade man en stor orm som rullat ihop sig hos honom i hans bädd. Skrämda av detta omen lämnades Sin sju år gammal till ett kloster där munkarna tog hand om honom och gav honom namnet Sin. Med tiden skall han ha påbörjat en militär träning. En annan källa talar om att en adelsfamilj som bodde intill dem ville ta hand om Sin då han föddes. Så småningom adopterade de honom också. Genom denna adelsmans inflytande hamnade Sin så småningom i kunglig tjänst, först som domare och sedan som kavalleriofficer där han steg snabbt i graderna.
Taksin och Thong Duang befann sig i samma kloster som unga. Detta är omtalat mera utförligt längre fram i detta kapitel, avsnittet ”General Chakri och general Surasi”.  Enligt en källa finns det bevis för att Sin efter sin tid i kloster skall ha arbetat som handelsman, innan han blev anställd i kunglig tjänst. År 1762 blev Sin viceguvernör i Tak och då den dåvarande guvernören av Tak dog blev Sin, 30 år gammal år 1764, utsedd till ny guvernör av Tak och adlad till Phraya. Det var då som hans vänner och följeslagare började kalla honom Phraya Taksin (Phraya Tak + personnamnet Sin = Taksin). Men hans officiella titel var Phraya Tak. Förmodligen har Phraya Tak redan tidigt utmärkt sig i militär tjänst för kung Suriyamarin. Kungen hade nämligen fattat tycke för honom och utnämnde honom till guvernör av Kamphaengphet i samband med Burmas angrepp på Ayutthaya
Vi har redan berättat att Taksin befann sig i Chanthaburi. Patriotiska siameser sökte sig till honom och på ett halvt års tid byggde han upp en vältränad armé på omkring 5 000 man. Nu påbörjades ett gerillakrig mot burmeserna där Taksin systematiskt angrep deras garnisoner i landet. I Chonburi samlade Taksin ihop en flotta på 100 båtar som seglade till Chaophrayaflodens mynning och vidare upp till Thonburi ธนบุรี och i oktober 1767 erövrades denna stad. Enligt sägnen kom Taksin till Thonburi i gryningen en oktoberdag och döpte om ett tidigare tempel vid namn Wat Makok วัดมะกอก  till Wat Chaeng วัดแจ้ง. Wat Chaeng har senare blivit känt som Wat Arun. Samtidigt skall Taksin ha bestämt att Thonburi skulle bli rikets nya huvudstad. (Se längre fram i avsnittet ”Thonburi blir Siams nya huvudstad”.)
Burmeserna hade utnämnt en en viss general Suki สุกี้, en peguan, som ny försvarare av Siam och han hade stationerat sig vid Pho Sam Ton โพธิ์สามต้น, i nuvarande distriktet Bang Pahan บางปะหัน, norr om Ayutthaya. Suki var också ansvarig för att skaffa arbetskraft och skatter till Burma. Den siamesiska befolkningen betraktades som krigsfångar och Suki våldförde sig på områdets kvinnor. En siamesisk överlöpare vid namn Nai Thong In นายทองอินทร์ gjordes ansvarig för krigsfångarna och han tvingade många av dessa att assistera de burmesiska styrkorna. Efter att ha intagit Thonburi tog sig Taksin vidare mot Ayutthaya och besegrade i november 1768 general Suki och den burmesiska garnisonen som var stationerad där. Suki lär själv ha blivit dödad då Ayutthaya återerövrades. Nai Thong In övergav sig till Taksin, men blev trots detta avrättad. Denna seger skulle bli början på slutet av burmesernas ockupation av Siam. Efter denna seger vågade allt fler siameser sig fram från sina gömställen för att slå sig samman med Taksin. De bad nu också sin ledare att bli deras kung. Taksin lät därför utropa sig själv till kung Phra Chao Krung Thonburi พระเจ้ากรุงธนบุรีี (1767-1782). Men det skulle dröja till den 28 december 1768 innan han officiellt blev krönt. För enkelhetens skull fortsätter vi att kalla honom kung Taksin. Han var djupt respekterad bland sina undersåtar och hans generösa penninggåvor till folket ökade på hans popularitet och rykte som hjälte.  

(Kung Taksin)

Bidragande till Taksins framgångar var det stöd han fick från de kinesiska handelsmännen. Detta p.g.a. hans fars kinesiska härstamning. Kineserna försåg Taksin och hans soldater med matvaror och annat nödvändigt för att kunna föra krig. Detta hade stor betydelse för Taksin i hans ambitioner om att bygga upp sin nya stat. En samtida har skrivit om situationen under den hungersnöd som rådde i riket 1767-1768;  

"Taksin visade sin godhet. De behövande var inte utblottade längre. Den kungliga skattkammaren öppnades för att minska deras nöd. Mot kontanter försåg utlänningar dem med de produkter som jorden inte velat ge dem. Usurpatorn [Taksin] rättfärdigade sina krav [på att bli kung] genom sin godhet. Missförhållanden rättades till, säkerheten för människors egendom och den personliga säkerheten återställdes, och missdådare straffades å det grövsta. Lagar som ingen klagade på ersatte den godtyckliga makt som förr eller senare orsakar uppror. Genom att stå som garant för den inre ordningen kunde han befästa sin ställning och ingen som tog del av det ökande välståndet kunde kräva sin rätt till tronen”. 

Under tiden återtog burmeserna sina tidigare förlorade landområden i södra Burma, inklusive Mergui, som förlorade sin betydelse som handelscentrum då siameserna mist staden. Idag är Mergui bara en liten sömnig kuststad. Efter Ayutthayas fall år 1767 hade burmeserna faktiskt bara makt och inflytande i Ayutthaya och de omgivande provinserna. Provinserna utanför burmesernas räckvidd hade därför förklarat sig självständiga. År 1768, efter att kung Taksin hade etablerat sig i sin nya huvudstad i Thonburi (se nästa avsnitt), fortsatte han sina försök att återupprätta det gamla siamesiska riket. Först var han tvungen att besegra sina fyra stora rivaler på hemmaplan, men det började med ett misslyckat anfall mot guvernören i Phitsanulok i maj 1768. I slutet av 1768 var Taksin emellertid mera framgångsrik och besegrade sin rival Chao Phimai. Förmodligen blev Chao Phimai halshuggen. Tidigt 1769 skickade Taksin en armé till Kambodja som annekterade Battambang och Siem Reap. Senare under 1769 kuvades Nakhon Si Thammarat. Den självutnämnde kungen här accepterade att bli degraderad till guvernör och förläts, men hans vapenbröder Thong Duang och hans bror Bunma skulle ofta få bege sig dit för att hålla ordning på honom. Taksin gjorde också ett misslyckat försök att återfå kontrollen över Chiang Mai 1769. I mitten av 1770 lyckades ett nytt försök att erövra Phitsanulok och även Chao Phra Fang kuvades. På tre år hade Taksin därmed återställt det gamla Ayutthayarikets gränser. I mitten av 1770 attackerades de siamesiska städerna Trat och Chanthaburi av vietnamesiska styrkor. Taksin svarade med att invadera Kambodja. Detta är beskrivet mera i detalj i avsnittet "Krig mot Kambodja och Vietnam" längre fram i detta kapitel.
Kung Silibunyasan av Vientiane var imponerad över hur Siam hade återhämtat sig efter Ayutthayas fall 1767. Samtidigt var han rädd för ett hämndlystet Luang Phabang (se också kapitel 12, avsnittet ”Händelser i Chiang Mai på 1700-talet”.) eftersom Burma inte skulle kunna komma till hans hjälp, då de var upptagna med krig både mot Siam och Kina. Därför skrev han ett brev till kung Taksin, daterat den 6 april 1770, där han föreslog en allians. Taksin tyckte det var en god idé med en allians och skrev ett svarsbrev i april 1771 där han bekräftade en pakt mellan Siam och Vientiane och dessutom uttryckte sig; ”dina fiender kommer att betraktas som våra egna”. Taksin förklarade också att han tänkte skicka trupper mot Chiang Mai och antydde att en gåva på 300 hästar skulle vara uppskattad. Korrespondensen avbröts härefter då siameserna blev upptagna av nya krig. En källa säger att två år efter Taksins kröning påbörjades ett krig mot Vietnam beroende på den vietnamesiska kontrollen över Kambodja. (Läs mera om detta litet längre fram i avsnittet "Krig mot Kambodja och Vietnam".)
Genom fredstraktatet vid Kaungton 1770 avslutade burmeserna sina krig mot kineserna vilket innebar att de återigen kunde ta sig an sina intressen i öster.