KAPITEL 12
SIAM ISOLERAR SIG FRÅN VÄST
Fransmännen lämnar Siam (1688)
Kung Uthumphon (1758) - Kung Suriyamarin (1758-1767)
Händelser i Chiang Mai och laostaterna på 1700-talet
Nu är det dags att återvända till Ayutthaya år 1688, där kung Narai ännu inte var död.
Kung Narai låg dödssjuk i sitt palats i Lopburi i maj 1688 då Phetracha tog
över makten. Narai befann sig i en paviljong vid namn Suttha Sawan พระที่นั่งสุทธาสวรรค์ där han blev fullständigt
isolerad och enligt traditionen togs han om hand av endast tio lojala tjänare.
Då Narai var medveten om att dessa kanske inte skulle få lämna palatset
levande kallade han till sig en buddistisk abbot för att initiera tjänarna som
munkar. Munkkåpan skulle garantera deras säkerhet. Dessutom erbjöd Narai
paviljongen Suttha Sawan till munkordenen som tempel. Phetracha hade tagit sig fram i maktens korridorer genom att hans mor hade
varit barnjungfru till Narai och han och Narai hade vuxit upp som fosterbröder
och de var nära vänner. Phetracha hade visat sina militära
ledaregenskaper och skicklighet under tidigare militära kampanjer. På
1680-talet framstod han som den ledande ämbetsmannen i oppositionen mot
Constantine och kunde hävda sina intressen vid hovet mera framgångsrikt än
andra ämbetsmän, utan att utmana den goda relation som rådde mellan
Constantine och kungen. Denna balansgång hade en rad andra ämbetsmän inte
klarat lika skickligt och deras framtidsutsikter hade spolierats. I sin tysta opposition mot Constantine hade Phetracha sin son, Luang
Sorasak, på sin sida. Luang Sorasak var officer vid det kungliga Vaktgardet.
Jag har tidigare nämnt att han kan ha varit en ”hemlig” son till kung
Narai.
Den 11 juli 1688 dog kung Narai. Narai rankas som en av de största siamesiska
monarkerna och hans regim visar prov på en rad framsteg, trots att han blivit
mest känd för sin misslyckade politik mot fransmännen. Han var den förste
siamesiske kungen som förstått värdet och nödvändigheten av utveckling
genom internationella förbindelser. Narais regeringstid sammanföll med den tid
då det europeiska intresset för Sydostasien var som störst och han var fast
besluten på att dra nytta av detta, samtidigt som han ville säkra sitt rikes
självständighet. Han var därmed 200 år före sin tid och det var inte förrän
på mitten av 1800-talet som kung Mongkut lyckades skapa internationella förbindelser
och internationell handel som gynnade både Siam och de utländska makterna.
Fransmännen lämnar Siam (1688)
De franska garnisonerna belägrades nu av siameserna. Bl.a. de franska forten i
Bangkok och Mergui. Efter två månaders belägring av fortet i Bangkok tog
fransmännens förråd slut och de tvingades ge upp. Den 30 september lämnade
alla franska trupper Siam och tilläts segla iväg till Indien. Detta efter förhandlingar
med den nye kungen, Phetracha. Missionärer togs som gisslan för att garantera
en säker hemkomst för den siamesiska ambassaden som fortfarande befann sig i
Europa. Franska trupper som stationerats på mera avlägsna platser blev dock fängslade
eller dödade. Franska missionärer förföljdes och fängslades också och några
lär ha dödats, inklusive en biskop. Siameser som omvänt sig till kristendomen
mördades också. Men de fängslade missionärerna frigavs emellertid ganska
snart och de som ville fick faktiskt återgå till sin tidigare verksamhet. Den
tidigare nämnde Fader Laneau var en av de som valde att stanna kvar i Siam fram
till sin död 1696. Några franska handelsmän valde också att stanna kvar i
Siam. Den nya regimen var nämligen inte blint antiutländsk eller antikristen.
Fransmännen försökte återupprätta sina goda förbindelser med Siam, men
siameserna var så trötta på européernas inblandning i landets interna angelägenheter
att landet kraftigt minskade sina kontakter med Europa de kommande 130 åren.
Det enda land som Siam hade diplomatiska förbindelser med under denna period var
Kina. På grund av detta avtog Ayutthayas internationella betydelse, efter att
ha varit en av världens ledande metropoler.
Holländarna övertog fransmännens plats i Siams utrikeshandel. I juli 1688
fick de monopol på exporten av hudar och tenn. Engelsmännen återvann också
sin position efter hand som kriget mot kompaniet glömdes, men de engelska
handelsfartygen sökte sig hellre till Burmas mera lättillgängliga hamnar. Det
fanns heller inte så stor anledning att stanna kvar då Siam så gott som
oavbrutet befann sig i krig. Riket var så plågat av inbördeskrig och krigen
mot burmeserna att den lilla kvarvarande handeln med européerna gång på gång
stagnerade. I slutet på 1600-talet drog sig därför både engelsmännen och
holländarna tillbaka, men deras handelsstationer fanns kvar och både holländare
och engelsmän hjälpte den siamesiska armén.
Ungefär samtidigt med att Siam stängde sina portar för européerna isolerade sig Japan av liknande skäl. Där
hade Tokugawadynastins maktövertagande 1603 blivit signalen till en nationell väckelse, som så småningom
bannlyste de kristna. Jag har tidigare beskrivit hur en del kristna japaner begav sig i exil till Siam. Då
de japanska hamnarna stängdes för kristna handelsmän blev den eftertraktade japanska kopparen istället
hämtad av siamesiska fartyg och såldes därefter till européerna i Siam.
Därefter låg vägen till tronen öppen för Phetracha och han utnämndes till ny kung
(11 juli 1688-1703). En källa säger att några ämbetsmän som motsatt sig
Phetracha som kung ändrade sig då de blev hotade med våld. Phetrachas kröning blev storslagen. Men
Phetracha kom till makten som usurpator och under hela
hans dynastis 79-åriga regeringstid skulle han och hans tronföljare förföljas
av detta faktum. Förmodligen på grund av sin osäkerhet gifte han sig med kung
Narais syster och dotter. Därigenom omgav han sig med något av Narais kungliga
glans och såg också till att hans avkomma fick kungligt blod från åtminstone
en sida. Phetracha gjorde också det osedvanliga att utnämna några av de följeslagare
som hjälpt honom till tronen till kungliga prinsar. Sin son, Luang Sorasak, utnämnde
han till Maha Uparat och han bosatte sig i ”Främre palatset”, eller
Frontpalatset (Wang Na วังหน้า), och två andra söner placerades i
”Bakre Palatset” (Wang Na วังหลัง) med kunglig rank. Maha Uparat
Sorasak
blev emellertid avundsjuk på sina kungliga bröder och rivaler och ordnade inom
ett år en komplott som resulterade i att de båda blev mördade. Efter detta
var antalet "kungligheter" reducerat till två personer, vilket gjorde tronen något
utsatt.
I december 1689 kom den siamesiska ambassaden välbehållen hem från Europa. Därefter släppte Phetracha
sin franska gisslan och återinförde religionsfrihet samtidigt som han genomförde en politik som skulle
göra slut på utländskt politiskt inflytande i riket.
De kommande åren blev en farlig tid för kungen och hans son. År 1690 skickades en straffexpedition till Pattani som inte skickat sin årliga
tribut. Expeditionen bestod av 100 små båtar med omkring 10 000 soldater.
Därefter fick Phetracha ägna stor kraft åt att
kuva guvernören i Nakhon Ratchasima (Khorat) 1691. Han revolterade och inledande försök från
Ayutthayas sida att återta staden misslyckades. Men till sist lyckades man sätta eld på staden med
hjälp av drakar som bar med sig glödande aska! Guvernören lyckades fly söderut där han slog sig samman
med rebeller vid Nakhon Si Thammarat. Att man inte lyckades inta Khorat i början tyder på att
guvernören hade folkligt stöd. När staden sedan brändes måste det ha skapat grogrund för kommande
uppror i området. Under kampanjerna mot de båda ovan nämnda städerna behandlade kungen och
Maha Uparat Sorasak adeln hårt. När kommendanter misslyckades med att erövra en stad blev de helt enkelt
avrättade.
År 1694 startade ett nytt mycket allvarligt uppror som var nära att störta Phetracha. Upproret leddes
av en peguan vid namn Thammathian ธรรมเถียร, som
varit följeslagare till Narais bror Aphaithot. Då Aphaithot blev mördad hade Thammathian gått i
kloster. Detta lämnade han sedan och samlade mellan 500 och 2 000 följeslagare från området vid floden
Pasaks nedre lopp omkring Saraburi och Nakhon Nayok. Hans mest militanta följeslagare kom från Lopburi.
Thammathian attackerade därefter palatset förklädd som den folkligt populäre Aphaithot. Men han blev
sårad under attacken och hans trupper flydde. Thammathians försök att erövra tronen slutade med att
han fångades in och avrättades.
Framgångarna med att kuva sina motståndare blev ofta kortlivade. År 1698 utbröt ännu ett uppror i
Khorat. En helig man vid namn Bun Kwang บุญกว้าง
försökte befria Isan från siameserna och göra landet självständigt. Han intog därefter Khorat. Med en
bondearmé på 4 000 man, hundra hästar och nästan lika många elefanter marscherade Bun Kwang mot
Lopburi. Endast 60 kilometer från sitt mål gick siameserna till motangrepp och besegrade Bun Kwangs
armé. Bun Kwang själv skall ha blivit dödad.
Dessa återkommande uppror gjorde att åtminstone delar av administrationen hölls i ständig beredskap
och att trupper stod stridsberedda under en stor del av Phetrachas regeringstid. Kanske har Phetracha
i samband med detta passat på att rensa ut ämbetsmän som varit lojala mot Narai och genom att kalla in
män från de upproriska provinserna till militärtjänst kunde han hålla dem i schack.
Phetracha blev far till ytterligare två söner födda av drottningar, prins Phra Khwan
พระขวัญ (född 1691) och Trat Noi
ตรัสน้อย (född 1694).
Deras mödrar var systern respektive dottern till kung Narai. Då dessa söner blev äldre började Sorasak
frukta att han inte skulle få ärva tronen och då Phetracha blev allvarligt sjuk tidigt
1703 lät
Sorasak helt enkelt mörda Phra Khwan, som hunnit bli populär bland folket. Trat Noi klarade sig undan
genom att bli munk. Detta var den tredje sonen till Phetracha som Sorasak röjt ur vägen och rasande
utsåg Phetracha, som låg på sin dödsbädd, sin brorson prins Phichaisurin
พิชัยสุรินทร์
till tronarvinge. Kung Phetracha dog 71 år gammal 1703. Prins Phichaisurin vågade dock inte utmana Sorasak och
hävda sin rätt till tronen och lämnade därför vägen öppen för denne.
År 1703 accepterades Maha Uparat Sorasak motvilligt som kung. En av Sorasaks första order som kung var att
hovet och undersåtarna skulle referera till honom som kung ”Tiger” eller Phra Chao Süa
พระเจ้าเสือ (1703-1709). Süa betyder nämligen tiger på thai. Namnet syftade på hans personliga egenskaper, men
han har blivit mera känd som blodtörstig och grym. Hans regeringstid blev dock mera fridfull än sin fars,
eftersom han rensat undan alla tänkbara motståndare redan under sin fars regeringstid. Han utnämnde båda
sina äldsta söner till Maha Uparat, men litade aldrig helt på någon av dem och lär vid ett tillfälle ha
varit nära att låta dem bli ihjälpiskade. Så här skall detta ha gått till; Under en elefantjakt skall
kungen och hans sällskap ha kommit fram till ett träsk. Då han vägrade att gå runt om beordrade han sina
två söner att säkra en passage över träsket. Sällskapet övernattade på stället medan de
två sönerna tvingades färdigställa en farbar väg före gryningen. Men dagen
efter då kungen skulle passera träsket med sin stora elefant sjönk den ner i
dyn, vilket gjorde att han fick ett av sina ökända utbrott. Han anklagade sin
äldste son för mordförsök och högg efter honom med sin jaktlans. Men den
yngre sonen parerade slaget och räddade därmed sin bror och
därefter flydde de två bröderna i panik. Kungen beordrade att de två skulle
fångas in, vilket de också blev. De fängslades och dömdes därefter till 30
piskslag med en rottingstav, morgon, middag och natt! De skulle sannolikt ha dött
av detta hårda straff om inte den åldrade prinsessmodern blandat sig till
pojkarna fördel. Som ett ödes nyck räddade nu samma dam kung Süas söner,
liksom hon tidigare räddat Süa själv från kung Narais vrede. Kung Süa hade
stor respekt för henne och följde oftast hennes önskemål och efter detta
bosatte sig de två prinsarna i prinsessmoderns residens.
Süa var en naturmänniska som tyckte om fiske och jakt. Men han var
också väldigt intresserad av thaiboxning och införde en rad religiösa
ceremonier i denna konstart, som anses ha skapats av kung Naresuan. Han var
dessutom själv en ivrig thaiboxare. Det påstås att han gick ut i förklädnad
bland folket för att boxa matcher och att han inte var rädd att förlora, även
om han ofta vann. Så här berättar en sägen; Kung Süa, tillsammans med ett
antal vänner, hade dykt upp i en landsby där en boxningsturnering skulle börja.
Kungen ropade förmodligen en del förnärmande saker till boxarna och utmanades
därför av två lokala boxningsmästare. Kungen accepterade utmaningen och
besegrade dem. För detta skall han ha fått en prissumma på 1 tical (omkring 2
baht บาท) som lär ha glatt honom mycket!
En historia visar dock att Süa också hade mjuka sidor. Det var då han ville benåda en styrman som
ofrivilligt råkat styra kungens båt mot flodbanken under en fisketur. Denna styrman, (Phanthai) Norasing
พันท้ายนรสิงห, var kungens
gunstling, men enligt kung Trailoks palatslag från 1450 var denna förseelse belagd med dödstraff. Norasing
hoppade ur båten och knäföll framför kungen
och bad om sitt straff, samtidigt som han bad kungen om ursäkt för det inträffade.
Kungen som var på bra humör denna dag benådade honom dock till allas förvåning,
men Norasing insisterade på att han skulle avrättas. I ett försök att skämta
bort händelsen lät kungen tillverka en docka av lera föreställande Norasing
och halshögg den istället. Men Norasing insisterade på att få sitt straff för
att bevara sin yrkesheder och respekten för lagarna och till sist uppfylldes
hans önskemål. Någon källa nämner att det än idag skall finnas ett minnesmärke
till Norasings ära på den plats där båten körde på flodbanken.
Under Süas regeringstid drabbades Siam av både farsoter och torka.
Risskörden fördärvades och floden skall ha täckts av ett illaluktande grönt
slem. De flesta fiskar dog och de få som överlevde var för giftiga att ätas.
Därefter utbröt sjukdomar i hela Siam. Kungen som fruktade uppror i riket
annonserade att guden Indra kommit till statsporten och berättat för honom att
det gröna skummet på floden var ett universalmedel mot alla sjukdomar.
Befolkningen rusade därefter till floden för att smörja in sig med slemmet
och efter 15 dagar kom tunga regn som fick floden att svämma över. Därefter
upphörde snart sjukdomarna och hungersnöden. Kort tid efter detta började
kungen dricka och sliten av sitt missbruk dog han 1709, innan han fyllt 50 år.
Det mest förfärande under Süas regeringstid var emellertid att kungen
uppenbart var sexuellt pervers. Unga flickor, som kidnappades om de inte kom
frivilligt, blev sexuellt utnyttjade på det mest sadistiska och perversa sätt.
Många av dem överlevde heller inte behandlingen. Det fanns en speciell liten dörr
bakom det kungliga palatset i Ayutthaya, varigenom det passerade ett otal små
kistor innehållande de döda misshandlade kropparna. Porten kallades
”Andarnas port”. När kungen dog 1709 var det säkert få som grät och de
som gjorde det gjorde det kanske av lättnad.
Efter kung Sulinyavongsas död omkring 1694 hade Lan Xang börjat försvagas och
splittras och skulle snart vara delat i tre självständiga kungadömen.
År 1700 intogs Vientiane av en armé ledd av en prins och brorson till
Sulinyavongsa. Han kom från exil i Vietnam och försökte skapa ett nytt Lan
Xang. Priset för det vietnamesiska stödet var en stor tribut, som skulle
betalas vart tredje år, till härskarna i Hué. Tributen bestod bl.a. av fyra
hundra silvertackor, tio elefanter och tio noshörningshorn.
De tidigare omtalade sonsönerna till Sulinyavongsa, prins Kingkitsalat och
Inthasom, hade först flytt till Luang Phabang 1694 och därefter norrut till
lüfurstendömena i Sipsong Phan Na. Detta för att söka hjälp hos sin mors släktingar
i Chiang Hung. Med hjälp av lü och nordliga lao återerövrade de Luang
Phabang 1706 och attackerade därefter Vientiane. Regenten i Vientiane bad
faktiskt inte om hjälp från Vietnam utan från Ayutthaya. En siamesisk armé
ankom snart och ordnade med en fredlig lösning genom att Lan Xang delades i två
kungadömen, Vientiane och Luang Phabang. Gränsen mellan de båda rikena gick
vid Chiang Khan เชียงคาน, nära kröken på Mekong,
väster om Vientiane. Kingkitsalat blev regent i Luang Phabang och Sai Ong Hue blev regent i Vientiane.
Det hade länge varit spänningar mellan regionen vid Vientiane och städerna i
Mekongflodens dal längre söderut och 1709 gjorde guvernören av Nakhon
Phanom uppror mot Vientiane och skickade trupper mot staden. Med stort besvär
lyckades Vientiane kuva upproret och Sai Ong Hue fick inte full kontroll över
läget förrän guvernören av Nakhon Phanom dog 1715 och kungen kunde utse
den döde guvernörens svärson till ny regent här. Den döde guvernörens söner
flydde längre söderut, till Champasak, där ett tredje rike vuxit upp. Den lokala traditionen säger
att riket i slutet av 1600-talet regerades av en drottning, som sent under sin
regeringstid lämnade över den reella makten till en ”helig” man. Han i sin
tur utsåg en ung prins, som påstås ha varit en son eller brorson till den
avlidne kung Sulinyavongsa, till kung Soi Sisamut. Han blev grundare av den nya
ätten av Champasak.
Tidigt på 1700-talet var Laos uppdelat i tre kungariken. Alla åberopade släktskap
till de tidiga regenterna i Lan Xang, men detta hindrade inte att de ofta var i
krig med varandra. Detta gjorde att de samtidigt blev ett lättare byte för
fientliga eller ambitiösa grannar och ju längre oenigheten bestod ju svårare
skulle ett återförenande bli.
Då återvänder vi till händelserna i Ayutthaya. Kung Süa
efterföljdes av sin äldste son, prins Phet เพชร, vars krav på tronen inte
ifrågasattes. Han blev till kung Phumintharacha ภูมินทราชา,
men är bättre känd som kung Thai Sa ท้ายสระ (1709-januari 1733). Thai Sas 24-åriga regeringstid blev en
fredlig period. Detta visar att rikets politiska stabilitet nu hade förbättrats. Thai Sa utsåg sin
yngre bror prins Phon เจ้าฟ้าพร till Maha Uparat.
Det inträffade två viktiga händelser under Thai Sas regeringstid. Först blev kungen inblandad i händelser i
Kambodja. Tre kambodjanska prinsar och en kung hade gått i exil i Siam redan innan kung Süa dog. Kung
Thommo Reachea II (1706-1710) hade störtats av rivaler med vietnamesisk och viss laotisk hjälp
1710.
Siameserna misslyckades med att återinstallera Thommo Reachea II på tronen 1715 och 1716.
År
1717 skickade kung Thai Sa en nordlig landstyrka ledd av
Chaophraya Mahatthai och en sydlig flottstyrka ledd av Chaophraya Phrakhlang till Kambodja för ett nytt
försök. Den nordliga landstyrkan, som var större än den södra, gick in i Kambodja via Siem Reap och
flottstyrkan anlände över Siamviken. Vid ett slag vid Banteay Meas angreps och krossades den södra styrkan
av kombinerade trupper från Kambodja och Vietnam och siameserna flydde ut till havs. Det hjälpte emellertid
inte så mycket då flottan sedan gick under i en storm. Den nordliga styrkan var däremot framgångsrik och
tog sig fram till khmerernas nya huvudstad Udong där den kambodjanske kungen Ang Em
องค์อิ่ม (1710-1722) kapitulerade och accepterade sin
status som vasall och att betala tribut till Siam. Som tack för detta fick Ang Em behålla sin tron och
Thommo Reachea II fick fortsätta bida sin tid i siamesisk exil. Holländarna rapporterade att den
kambodjanske exilkungen nästan alltid befann sig i Thai Sas sällskap. Han var bl.a. med på kungens
fisketurer och elefantjakter.
Den andra viktiga händelsen under Thai Sas regeringstid var den ökande handeln
med Kina. Speciellt då export av ris. Denna handel hade i viss utsträckning pågått
ända sedan Ayutthaya grundats, men hade varit föremål för hårda
kinesiska restriktioner under perioder av 1600-talet och början på 1700-talet.
Det var nu som privata kinesiska handelsmän tog över handeln med Kina och
Japan, som tidigare skötts av holländarna. I och med denna handel tog de
sig också in i de siamesiska statliga verken. Thai Sas phrakhlang, var en kines
som spelade en viktig roll för integrationen av den lokala kinesiska kolonin i
huvudstadens ekonomiska och sociala liv. Kinesernas ställning blev med tiden så
stark att de faktiskt kom att dominera phrakhlang på alla nivåer. Då den
kinesiska regeringen nästan helt öppnade upp sina hamnar i södra Kina, för
den siamesiska exporten av ris, tog handeln fart och alla som var inblandade i
denna handel gjorde stora vinster. D.v.s. det siamesiska hovet och de anställda
i phrakhlang.
Under Thai Sas regeringstid reparerades
också gamla tempel och det grävdes nya kanaler. Kungen lät fortsätta
byggandet av Khok Kham-kanalen คลองโคกขาม
som påbörjats under kung Süa. Idag heter den
Mahachai-kanalen คลองมหาชัย. Det byggdes också
stora fartyg och exporterades elefanter.
Det kan vara intressant att veta att i princip hela befolkningen i det gamla riket
Champa begav sig mot sydväst då de hotades av en vietnamesisk attack 1720.
De vandrade in och bosatte sig I ett område nordväst om sjön Tonle Sap i
nuvarande Kambodja.
Thai Sa hade tre söner: prins Naren นเรนทร์, prins Aphai
อภัย och prins Pharamet ปรเมศวร์.
Kungen
betraktade så småningom sin bror och Maha Uparat, prins Phon, som opålitlig
och då Thai Sa blev allvarligt sjuk beslöt han sig istället för att utse
prins Aphai till tronföljare. Hans äldste son, Naren, som befunnit sig i
kloster sedan 1716, beslöt att inte blanda sig, men andra grupperingar bestämde
sig för att ta upp kampen mot detta beslut.
Då kung Thai Sa dog av sin sjukdom befann sig Aphai och Pharamet i palatset och
de hade stöd av de flesta ledande ämbetsmännen, inklusive den kinesiske
phrakhlang. Någon kilometer österut i Främre Palatset fanns Maha Uparat Phon
med sina följeslagare. Han kunde bara samla ihop omkring 4 000 soldater mot
kungliga palatsets 20 000-30 000. Då det utbröt strider visade det sig snart
att prins Phon stod inför ett oundvikligt nederlag. Då erbjöd sig en ledande
ämbetsman i Främre Palatset att ta befälet över styrkorna. Han hette Khun
Chamnan Channarong (U)
ขุนชำนาญชาญณรงค์
(อู่) och i en snabb attack lyckades han oskadliggöra ledarna
för det kungliga palatsets trupper, som därefter tog till flykten. Prins Phon
och Khun Chamnan Channarong (U) intog därefter det kungliga palatset. Prins Aphai
och prins Pharamet som också hade flytt infångades i ett träsk och dödades.
Prins Phon besteg nu tronen som kung Borommakot บรมโกศ
(januari 1733-13 april 1758). Stämmer
den kungliga krönikan skall han ha varit 49 år vid sitt trontillträde. Redan
innan han blev kung led Borommakot av struma, vilket var en vanlig åkomma
i Siam vid denna tid.
När Phon till sist erövrat tronen påbörjade han
en skoningslös utrensning av alla prinsarnas sympatisörer och belönade de som hade
bidragit till hans framgångsrika kampanj. Khun Chamnan Channarong befordrades
och fick titeln Chaophraya Chamnanborirak เจ้าพระยาชำนาญบริรักษ์
(U) och fick ta över phrakhlang och en viss Luang Chasaenyakon หลวงจ่าแสนยากร
befordrades till Chaophraya Aphaimontri
เจ้าพระยาอภัยมนตรี
och fick ta
över mahatthai. En ämbetsman i kalahom, Phraya Ratchasongkhram พระยาราชสงคราม, hade
förhållit sig neutral i tronstriden och kanske något
motvilligt tvingades kungen belöna honom och han fick ta över kalahom. Men kung
Borommakot förändrade villkoren för dessa tre mäktiga ministerier.
Kontrollen av de södra provinserna övergick till phrakhlang från att tidigare
ha varit kalahoms ansvarsområde. Kanske var denna förändring bara politisk.
Den förre ledaren för phrakhlang hade trots allt tagit parti för prinsarna
och skulle bort. Det starka kinesiska samfundet i Ayutthaya förlorade därmed
sin starka talesman i phrakhlang.
Utnämnandet av Chaophraya Chamnanborirak introducerade nu en ny viktig familj i
Siam. Chamnanborirak var son till guvernören av Phitsanulok som i sin tur var
ättling till en indisk-brahmansk släkt som hade kommit till Siam under Prasat
Thongs regeringstid, där de hade deltagit i ceremonier vid hovet under
1600-talet. Titeln på hans fars bror, Chaophraya Mahasombat เจ้าพระยามหาสมบัต
(Phon ผล), indikerar att han kan ha varit phrakhlang. Förutom Chamnanborirak skulle hans båda bröder, två av hans
kusiner och tre av hans söner också få titeln Chaophraya och en av hans döttrar
gifte sig med den phrakhlang som verkade under Ayutthayaperiodens sista regent.
Då mahatthai dog 1742 fick Chamnans son, Sawang สว่าง, ta över denna post med
titeln Chaophraya Ratchaphakdi เจ้าพระยาราชภักดี.
Sawang efterträddes på denna post av sin yngre bror 1757. Därmed hade nu två av de tre viktigaste ministerierna övergått
i en enda familjs händer. Vi kommer att berätta mera om representanter för
denna familj längre fram och vi kallar den från och med nu, för enkelhetens
skull, den brahmanska familjen.
Kungen föredrog kanske att Chaophraya Chamnanborirak hade kontroll över
arbetskraften i de viktiga södra provinserna. Detta resulterade nu i
ytterligare minskad central makt. Trots att kalahom berövats sina södra
provinser fortsatte Phraya Ratchasongkhrams Kalahom att ha stor makt med
kontroll över stora militära enheter. Det starka kinesiska samfundet i
Ayutthaya hade nu förlorat sin starka talesman i phrakhlang.
År 1734 då kungen var på en jaktexpedition anföll en styrka på 300 kineser
det kungliga palatset i Ayutthaya. Förmodligen p.g.a. att de förlorat sitt
inflytande i phrakhlang. De blev emellertid jagade på flykten och många blev
avrättade. Året efter, år 1735, blev den äldste av kungens söner, prins
Senaphithak เสนาพิทักษ์ (Thammathibet ธรรมธิเบศร์), inblandad i ett försök att mörda Borommakots
brorson, prins Naren, trots att denne valt att stanna kvar i sitt kloster under
tronstriden 1733. Kungen hade kommit till hans räddning och Naren tycks härefter
ha blivit ett starkt stöd för kung Borommakot. Varför fick detta inga
konsekvenser för Senaphithak? Eller var det inte känt att han låg bakom mordförsöket?
År 1735 skänkte den tidigare omtalade kambodjanske exkungen Thommo Reachea
II (se det
tidigare avsnittet ”Kung Thai Sa”) en vit elefant till kung Borommakot och 1737 fick Thommo Reachea II till sist tillstånd att
rusta en armé i Nakhon Ratchasima-regionen.
Med hjälp av denna armé lyckades han faktiskt störta den regerande kungen i
Kambodja och Thommo Reachea II återfick sin tron
(1738-1747) efter sin långa exil.
I slutet av kung Borommakots regeringstid var Ayutthaya inte utsatt för
några allvarligare yttre hot. Det hade dock inträffat en del inre episoder som
bådade illa för den framtida stabiliteten. Dessa ”episoder” som börjat i
mindre allvarlig grad i början av Borommakots regeringstid blev med tiden allt
allvarligare. År 1746 startade ännu en ”helig” man ett uppror i Lopburiregionen. Men den
interna oron blev långt allvarligare fr.o.m. 1753, då kungen regerat i tjugo
år. På så kort tid som två år ändrades maktfördelningen i Ayutthayas översta
elit väsentligt. Prins Senaphithak, som var Maha Uparat, började nu
tillsammans med sina halvbröder (som också var födda av drottningar) att
vidta åtgärder för att stävja sina tre halvbröders, (som var födda av
kungliga bihustrur) vad de menade, allt för högtflygande ambitioner. De tre
unga halvbröderna hade i all tysthet utvidgat sina departement, befordrat sina
ämbetsmän och därmed skaffat sig ytterligare anhängare. Då Senaphithak gick
så långt som att låta arrestera och prygla några av deras anhängare avslöjade
de tre halvbröderna att Senaphithak haft en kärleksaffär med en av sin
fars tre drottningar. Maha Uparat Senaphithak erkände faktiskt sin skuld och
han och drottningen piskades till döds 1755. Detta resulterade nu i att frågan
om tronföljden åter stod öppen.
Under samma period inträffade det en väsentlig förändring av de ledande
ministrarnas ställning. Då Chaophraya Chamnanborirak (U) dog 1753 övergick
phrakhlang åter till en ämbetsman med kinesiskt ursprung. Denne Chaophraya
Phrakhlang (Chim) hade gift sig med Chamnanboriraks dotter. År 1755 dog både ledarna för både kalahom
och mahatthai. Källorna är inte
helt tydliga, men det verkar som om kalahom nu hamnade hos en ättling till den
persiska familjen, Chaophraya Phetphichai (Chai)
เจ้าพระยาเพ็ชรพิไชย
(ใจ)
och mahatthai lämnade den
brahmanska familjens händer och hamnade hos en nykomling.
Med tanke på det stora antal höga titlar som fanns bland chefsministrarna
under Ayutthayaperiodens sista årtionde (1758-1767) måste det ha varit ett
riktigt tjuv- och rackarspel om makten bland en liten grupp av mäktiga
familjer, som var fast etablerade i den centrala administrationen. Trots att en
del av dessa fraktioner hade en viktig bas i handeln över haven var liksom
tidigare den avgörande fördelen i alla maktkamper tillgången på arbetskraft.
Speciellt gällde detta den kinesiska gruppen representerad av Chaophraya
Phrakhlang (Chim) och den persiska familjen, som fortsatte att dominera den del
av phrakhlang som sysslade med de muslimska handelsmännen. I denna maktkamp var
alla inblandade, såväl prinsar som adelsmän. Att det var problem med tillgången
på arbetskraft visade sig tidigt under Borommakots regim. Då Chaophraya
Ratchaphakdi (Sawang) först blev mahatthai år 1742 upptäckte han snart att
registren över tillgången på arbetskraft i hans provinser, norr om
huvudstaden, innehöll väldigt få män. Hans folk registrerade härefter männen
i Wisetchaichan วิเศษชัยชาญ, Suphanburi, Nakhon Chaisi, Phromburi
พรหมบุรี, Inburi, Singburi,
Chainat, Manorom มโนรมย์, Uthaithani อุทัยธานี och Nakhon Sawan och
tiotusentals livegna, eller phrai, registrerades för statlig tjänst. Under en stor del av seklet hade flera kungliga lagar och påbud visat på hur
liten tillgång staten hade på arbetskraft. Det framgår tydligt att många
fria män som var förpliktade till årligt hoveriarbete undgick denna plikt på
olika sätt. En del lyckades helt enkelt undgå registrering och andra
underkastade sig individuella prinsars eller ämbetsmäns beskydd. Dessutom
verkar det troligt, med regeringens tilltagande intresse av att öka exporten,
att många fria män tilläts slippa sin arbetsplikt genom att lova att leverera
en viss årlig mängd varor till staten. Antingen genom formella avtal med
staten, eller med informella arrangemang med olika ämbetsmän. Oavsett omfattningen av problemet står det klart att det i slutet av
Borommakots regeringstid rådde stor brist på arbetskraft i Ayutthaya. Dessutom
var kontrollen över arbetskraften uppdelad på en mängd små departement och
de viktiga reserverna i de södra provinserna kontrollerades av phrakhlang, som
kanske var mera upptagen med att prestera goda handelsresultat än att syssla
med provinsiell administration.
Efter att prins Senaphithak avrättats förblev titeln som Maha Uparat
vakant. År 1757 bad tre ledande ministrar kungen om att utse sin son prins
Uthumphon อุทุมพร
till ny Maha Uparat. På sin dödsbädd gav kung Borommakot också
sitt stöd till prins Uthumphon trots att hans äldste son, prins Anurakmontri
อนุรักษ์มนตรี
(även känd som Ekkathat เอกทัศ),
faktiskt hade ett större rättmätigt krav på tronen.
Kung Borommakot var mycket religiös och under hans regeringstid fick buddhismen
en starkare ställning i Ayutthaya. Hans regeringstid är kanske bäst känd för
sin utväxling av missioner mellan Ayutthaya och kungariket Kandy på Sri
Lanka. År 1751 eller 1753 anlände en mission från Kandy till Ayutthaya som bad om hjälp
med att återupprätta den lankesiska buddhismen, som hade fört en tynande
tillvaro under inbördeskrig och portugisiskt och holländskt styre. Den
lankesiske kungen bad att några siamesiska buddhistmunkar skulle få resa till
Kandy för att etablera ett buddhistiskt kloster på Sri Lanka. Delegationen
mottogs med pompa och ståt och resulterade i att ett antal siamesiska
buddhistmunkar reste till Kandy för att reordinera singhalesiska munkar och
etablera en siamesisk orden. Efter att ha utfört sitt uppdrag med att
reorganisera den lankesiska buddhistordenen återvände de till Siam. År 1755
skickades en andra mission till Sri Lanka. Siameserna hade i århundraden
betraktat Sri Lanka som buddhismens högborg. Kanske tyder ovanstående
missioner på att Ayutthaya nu hade övertagit denna position.
I Burma hade Toungoodynastin gradvis börjat försvagas. Styrkor från Manipur, väster
om Chindwinfloden, hade börjat göra väpnade attacker mot Avariket och dessa
anfall ökade i antal under 1730-talet. År 1738 nådde styrkor från Manipur ända
fram till Avas omedelbara närhet. Då Avakungarna fick allt svårare att freda
sig passade monfolket i kustområdet på att revoltera 1738, vilket slutligen
resulterade i ett självständig monkungarike i Pegu år 1740. Pegu vände sig
sedan mot Avariket i norr och erövrade Prome och Toungoo. Ett burmesiskt
motanfall 1743 ledde till att monerna förlorade hamnstaden Syriam.
Under Borommakots regeringstid återupptogs kontakterna med Burma, efter att ha
varit i det närmaste obefintliga de senaste hundra åren. År 1744 skickade
kungen av Ava en delegation till Siam. Skenbart för att tacka kung Borommakot för hans vänliga behandling
av de mon
som flytt till Siam då monfoket revolterade mot det burmesiska styret år 1738.
Men den verkliga anledning var att motverka en möjlig allians mellan Ayutthaya
och Pegu, men detta var dock ingen trolig utveckling. Liksom under tidigare århundraden
hade Ayutthayas brist på arbetskraft hjälpts upp av flyktingar från Burma och
de siamesiska kungarna ville inte hjälpa till att stärka en självständig
monstat och därmed riskera att mista dessa välbehövliga flyktingar. Andra källor
menar att kungen av Ava bad om siamesisk hjälp för att kuva det upproriska
monfolket i Pegu. Om en direkt hjälp inte var möjlig hoppades han på
siamesernas neutralitet. Den burmesiska delegationen fick ett mycket värdigt
mottagande. Borommakot skickade en artig svarsmission till Ava år 1745 och höll
därefter ett skarpt öga på händelser vid gränsen. Då kung Smim Htaw
Buddhaketi (1740-1747) av Pegu blev avsatt och flydde till Ayutthaya 1750 fängslades
han och skickades så småningom i exil till Kina. Han efterträddes av Binnya
Dala (1747-1757). Under tiden hade monfolket tagit tillbaka Syriam och vände
sig åter mot norr och trängde allt djupare in i övre Burma och de lyckades
till sist erövra Ava i april 1752. Två år senare avrättades den siste kungen
av Toungoo och detta blev slutet för den burmesiska Toungoodynastin som
etablerats 1486.
Men liksom tidigare, som de gjort på 1500-talet, visade burmeserna en enastående
förmåga att återhämta sig. Återhämtandet var aggressivt och snabbt och
skulle snart hota alla grannriken. Det burmesiska motståndet på landsbygden
nordväst om Ava hade samlats runt
en stark personlighet i Shwebo. Runt mitten av 1752, samma år som Ava fallit, hade han redan skaffat sig
vida ryktbarhet i regionen. Denne man var kung
Alaunghpaya อลองพญา (1752-1760). Härmed grundades Alaunghpayadynastin, eller
Konbaungdynastin som den också kallas.
När Alaunghpaya redan år 1753 såg ut att vara beredd att attackera Ava lämnade
monerna plötsligt staden och flydde söderut. Därefter drevs monerna bort från
Prome och Alaunghpaya motstod ett försök från monerna att återerövra staden
1755. De burmesiska styrkorna ryckte samma år vidare söderut till
monfiskebyn Dagon, som döptes om till Rangoon (Yangoon). Denna stad är idag
Burmas huvudstad. Därefter återerövrades Syriam 1756, som jämnades med
marken och monfolkets huvudstad Pegu föll 1757. Binnya Dala togs till fånga
och förblev i fångenskap ända till 1774 då han avrättades av Alaunghpayas
son, Hsinbyushin สินพยุฉิ่น.
(Han kallas Phra Chao Mangra พระเจ้ามังระ
i Thailands historia och Sengphayucheng
พระเจ้าเซงพะยูเชง
i Burmas historia.) Burmeserna påbörjade nu en systematisk förföljelse av monfolket och de
drabbades bl.a. av massmord där inte ens lärda munkar, gravida kvinnor eller
barn skonades. Mängder av människor brändes till döds och enbart i
huvudstaden massakrerades 3 000 munkar. Även på landsbygden mördades
tusentals munkar och burmesiska munkar tog över deras gamla kloster. Det mesta
av monfolkets litteratur, som var skrivet på palmblad, fördärvades av
burmeserna och monspråket förbjöds. Människorna plundrades på sina ägodelar
och deras hem brändes över hela landet och de som kunde flydde längre söderut
till Tenasserim och österut in i Siam. De mon som undgick att mördas drabbades
av förtryck och förslavades. Efter detta skulle monfolket aldrig mer skapa något
eget självständigt rike. Tyvärr har burmesernas förtryck av monfolket
fortsatt ända fram till våra dagar. Efter att ha krossat monfolket tog den
aggressive Alaunghpaya hämnd på Manipur. Han ockuperade Imphal och deporterade
tusentals människor härifrån. Ännu en gång hade hela övre och nedre Burma
förenats under en gemensam härskare. Det som kallas det ”Tredje Burmesiska
Imperiet” var nu ett faktum.
Fransmännen hade allierat sig med monfolket och Alaunghpaya var därför angelägen
att få brittiskt stöd. År 1757 ingicks ett traktat med det engelska ostindiska
kompaniet som gavs generösa handelsprivilegier. Men kompaniet, som befann sig i
krig med fransmännen i Indien, hade inte lust att skapa en andra front i Burma.
I oktober 1759 massakrerade plötsligt Alaunghpayas trupper brittiska handelsmän
på ön Negrais (Haindyi). Som skäl för angreppet angavs att de skulle ha
understött en lokal revolt. Efter detta upphörde kontakterna med britterna.
Kung Uthumphon (1758) – Kung Suriyamarin (1758-1767)
Den gamle kung Borommakot dog den 13 april 1758. Som sammanfattning kan sägas att
kung Borommakot genomförde en rad förändringar i statens politik. Han tog först
itu med problemet med att balansera den kungliga makten mot eliten i den
centrala administrationen. Då kungariket drabbades av tronstrider, som det
senast gjort 1733 och ett otal andra tillfällen i historien, blev utgången
alltid att den vann som hade störst tillgång på arbetskraft. Eftersom den
centrala administrationens uppgift just var att kontrollera tillgången på
arbetskraft hade ledarna för nyckelministerierna också tillgång till ett
stort antal soldater och reserver. Detta gällde i synnerhet mahatthai och
kalahom. Därför hade kungarna i Borommakots dynasti, åtminstone från och med
kung Phetrachas regeringstid, försökt skapa självständiga departement
(krom) under prinsars ledning. Detta hade gjorts för att ge några få kungliga
prinsar, som kunde tänkas bli tronföljare, tillgång till sin egen
arbetskraft, utanför det byråkratiska etablissemanget. Borommakot ändrade
dock på tidigare praxis. Där hans företrädare bara tillåtit några få
sådana departement, i genomsnitt vanligtvis tre under varje regeringstid, som
vart och ett hade kontroll över några tusen man, skapade Borommakot 13 mindre
departement så att ingen enskild prins på egen hand skulle kunna erövra
tronen, men där prinsarna ändå gemensamt kunde skapa en motvikt till elitens
departement. Anledningen till denna förändring var kanske att få tronskiftena
att flyta bättre, men det splittrade också statens kontroll över den begränsade
tillgången på arbetskraft.
Borommakot lämnade efter sig två söner, de tidigare nämnda prinsarna Anurakmontri
(Ekkathat) och Uthumphon. Hans äldste son och Maha Uparat, prins Senaphithak (Thammathibet), hade som
tidigare nämnt avrättats 1755. Den äldre sonen,
Anurakmontri, led av en sjukdom vilket gjorde honom mindre lämpad som tronföljare.
Mera elaka tungor påstår att kungen en gång sagt att Anurakmontri var en dum
person, som inte förtjänade att bli kung. Andra mindre nogräknade källor hävdar
att kungen t.o.m. menade att han var idiot. Prins Uthumphon, som däremot var
intelligent och mycket populär, utsågs därför till ny regent. Tre andra
framstående prinsar samlade emellertid sina följeslagare och beväpnade sig från
den kungliga rustkammaren, för att motsätta sig prins Uthumphons tillträde
till tronen. Uthumphon hade dock de ledande ämbetsmännen och buddhistiska
dignitärerna på sin sida och hann agera före de tre prinsarna som blev avrättade. Uthumphon (13 april 1758-maj 1758) kröntes som kung i slutet av april. Men hans
äldre bror, Anurakmontri, var avundsjuk på sin bror och vägrade lämna det
kungliga palatset, där han själv spelade kung av Siam. För att undgå en
blodig strid med honom beslöt sig Uthumphon därför att abdikera till fördel
för sin bror och gick i kloster. Uthumphon var känd som Khun Luang Ha Wat
ขุนหลวงหาวัด
bland befolkningen. Men den nye kungen är också känd som kung Suriyamarin
สุริยามรินทร์
(maj 1758-7 april 1767), döpt
efter namnet på sitt residens. Vissa källor påstår att han mest av allt var
intresserad av köttets lusta. Hans regeringstids hade börjat olycksbådande,
men det var bara en föraning om vad som komma skulle. Suriyamarin misstrodde
sina ledande ämbetsmän och adeln, som mycket riktigt också hellre velat ha hans yngre bror Uthumphon kvar på tronen. En grupp ämbetsmän ledda av
kalahom inledde en komplott 1759, som syftade till att få bort Suriyamarin från
tronen och återinstallera Uthumphon. Men Uthumphon avslöjade faktiskt deras
planer för sin bror, men samtidigt bad han kungen att inte avsätta dem! Men
kungen gav ändå order om att de skulle arresteras och en av komplottens ledare
skickades i exil till Sri Lanka. Det är därför inte förvånande att kungen
hade svårt att uppnå ett effektivt stöd från sina ämbetsmän när riket
snart skulle dras in i förödande krig mot Burma.
Kung Alaunghpaya i Burma hade nu erövrat Arakan, Assam och det sydliga monriket och
hans rike var åter enat och starkt och som vanligt innebar detta nya anfall på
Siam. De burmesiska attackerna började 1759 och Alaunghpayas söner skulle
fortsätta krigen då han dog 1760.
Varför anföll Alaunghpaya Ayutthaya? En rad förklaringar har angetts. Siam
hade som tidigare nämnts mottagit en mängd monflyktingar då burmeserna kuvade
monfolket. Monarmén hade nämligen flytt till Siam då de besegrades av
burmeserna. Kanske oroade sig Alaunghpaya för att Ayutthaya skulle stödja
dessa flyktingar i ett uppror mot burmeserna och ett försök att återupprätta
monkungariket i Pegu. Andra anledningar kan ha varit befolkningsbrist i Burma
p.g.a. de många krigen i området och att krig mot Ayutthaya kunde vara ett sätt
att skaffa nya invånare till riket. Andra menar att framgångsrika kampanjer
mot de stora staterna i regionen skulle visa Avas styrka och visa Avas vasaller
att det inte var lönt att utmana riket. Till sist kan man gissa att
Alaunghpaya, som uppenbart var en ganska oborstad ”lantis” med begränsad
kunskap om statsmannaskap, helt enkelt fortsatte med det han var bra på, nämligen
att leda arméer i krig. Han kan också ha haft ambitioner om att bli en ny erövrarkung
av samma kaliber som de som levt och verkat på 1500-talet och som då bl.a.
annat kuvat tairikena Ayutthaya, Lan Na och Lan Xang.
I slutet av 1759 marscherade den burmesiska armén söderut mot Tavoy i
Tenasserim och därefter rakt in i nuvarande Thailand till Siamviken för att därefter
marschera norrut mot Ayutthaya. Vid detta tillfälle bad kung Suriyamarin exkung
Uthumphon om hjälp i striderna och detta skötte han med den äran och lyckades
tillfoga burmeserna ett svidande nederlag. Kanske var Uthumphon t.o.m. återinsatt
som kung under denna tid. Men som tack för sina tjänster mottog Suriyamarin
sin bror sittande med ett svärd över sitt sköte! Denna symboliska gest gjorde
att Uthumphon återvände till sitt kloster och vägrade att hjälpa till fler gånger.
Tidigt 1760 ledde Alaunghpaya en ny militär expedition som resulterade i erövrandet
av Martaban och Tavoy och området Tenasserim. Därefter gick burmeserna in i nuvarande
Thailand och Kuiburi กุยบุรี, Phetchaburi och Ratchaburi
ราชบุรี (ofta förkortat till Ratburi) intogs och i april 1760 belägrades Ayutthaya. Läget
var mycket allvarligt, då siamesernas försvar var svagt och deras styrkor
alltför utspridda. Byarna runt staden brändes och även holländska och kinesiska
fartyg gick samma öde till mötes. Döda kroppar trängdes i kanalerna, kanonkulor träffade det
kungliga palatset och många byggnader sattes i brand, men staden höll ändå
stånd. Belägringen hade troligen lyckats om inte en av burmesernas kanoner
hade exploderat och kungen sårats av splitter från denna. Dessutom var
regntiden i antågande. Detta sammantaget var skäl nog att ge upp belägringen
och burmeserna återvände hem genom passet Mae Lamao. Kung Alaunghpaya avled vid
Tak under marschen hem, just innan han nådde fram till Salweenfloden. Kanske
berodde det på skadorna som den exploderande kanonen åsamkat honom, även om han innan dess
menas ha varit allvarligt sjuk.
Efter Alaunghpayas död blev det åter oroligt i Burma. Naungdawgyi (Nongdokyi) นองดอคยี (1760-1763)
som var Alaunghpayas äldste son blev ny kung. Han drabbades av ständiga uppror
riktade mot honom själv och tvingades kämpa för att behålla tronen i omkring
två år, men 1762 hade han återigen fått kontroll över riket, bortsett från
Tavoy som ockuperats av en rebelledare vid namn Huithongcha.
Kung Suriyamarin hade ändrat sin utrikespolitik och försökte skapa vänliga
kontakter med sina grannstater och han mottog också en en ambassad från
rebelledaren Huithongcha i Tavoy. Tavoy hade tidigare tillhört Siam och
uppenbart gav Siam viss hjälp till revolterna mot Naungdawgyi.
Händelser i Chiang Mai och laostaterna på 1700-talet
Som tidigare omtalat hade Chiang Mai dominerats av Burma sedan 1664. År 1727 samlade
en viss Thep Sing เทพสิงห์, i
Müang Yuam, en stor skara anhängare på
landsbygden och han utsågs till en ”phumibun”, eller en ”helig man”
med övernaturliga krafter. Han utmanade därefter burmesernas guvernör och
regent Mangraenara มังแรนร่า
(1707-1727) i Chiang Mai och tog sig in i staden och lät mörda honom. Men Thep Sing regerade bara i staden någon månad
år 1727
innan burmeserna i regionen fick assistans av en lüprins från Chiang Hung. Han
hette Khamon Noi och hade faktiskt varit kung i Luang Phabang. (I Chiang Mais krönika kallas han Chao Ong
Nok เจ้าองค์นก.) Burmeserna och
Khamon Noi gjorde sig av med Thep Sing och Khamon Noi placerades på tronen i Chiang Mai som kung Ong Kham
เจ้าองค์คำ (1727-1759). Men det hade burmeserna
inget tack för då det snart visade sig att han inte ville låta sig domineras av burmeserna.
Ong Kham kom att bli utsatt för flera kuppförsök under sin tid som regent. Ong
Kham klarade utmaningarna tack vare ett växande stöd från adeln och
befolkningen, som såg honom som en effektiv ledare kapabel att förhindra ett
burmesiskt övertagande. Men man skall ha klart för sig att det Chiang Mai som Ong Kham regerade
över bara var en skugga av Mengrais forna
Lan Na. Burmeserna fortsatte att vara starka i Chiang Saen och dess underlydande
städer såsom Phrae, Nan, Phayao, Lampang, Fang, Si Satchanalai, Chiang Khong
och Thoen. Faktiskt kontrollerade Ong Kham bara Pingdalen runt Chiang Mai. Men på
1740-talet började Burmas makt att avta. Monfolket i Pegu hade, som tidigare nämnt,
förklarat sig självständiga 1740 och drog ut i krig mot burmesernas Ava. Ong
Kham visade sitt stöd till monfolket genom att skicka sin dotter till Pegus
regent. Då Ava dukade under 1752 revolterade en rad olika etniska grupper i
Chiang Saen. Då Ong Kham dog i slutet på 1759 fanns det illavarslande tecken på
att taivärlden hotades av ett nytt kraftfullt Burma. Ny regent i Chiang Mai
blev Ong Khams son Chan ชันทร์ (1759-1761).
Burmeserna under kung Naungdawgyi attackerade också Chiang Mai och snart hade
Chan ställt till med problem för sig själv. Då det var oroligt i Burma
passade han nämligen på att anfalla burmesiska garnisonen i Chiang Saen vilket ledde
till en kedjereaktion av uppror i riket. Chan blev till sist avsatt av sin egen
bror 1761. Men han tog inte själv makten utan bad en munk vid namn Khi Hut
ขี้หุด (27 april 1761-1762) att lämna munklivet och ta över som ny
regent i Chiang Mai.
Svaret på upproret i Chiang Mai kom med full kraft tidigt under kung Hsinbyushins (1763-1776) av Avas
regeringstid. Den tidigare kungen Naungdawgyi, som var bror till Hsinbyushin
hade dött 1763. Lan Na invaderades från två håll 1764. En armé på 30 000 man anföll Chiang Rai och övre
Mekong och en andra Chiang Mai och inom några få månader hade burmeserna kuvat hela Lan Na. Enligt Chiang
Mais krönika fördes Chan och ett stort antal krigsfångar till Ava. Chiang Mai hade bett Ayutthaya om hjälp
som också skickade en armé, under Phraya Phitsanulok, men den kom för sent och blev aldrig inblandad i
direkta strider med burmeserna. Återigen lyckades Burma få satt en burmes på Chiang Mais tron. Hans namn
var Abhayagamani (Aphaiyakhamini)
อภัยคามินี (1762-1768). Men han hade
bara suttit på tronen i omkring ett år då han störtades i ett lokalt uppror och flydde till Ava tillsammans
med en viss Chai Kaeo ไชยแก้ว av Lampang.
Då är det dags att berätta litet om utvecklingen i laostaterna. Kung Silibunyasan
สิริบุญสาร (1760-1778) hade bestigit tronen i
Vientiane år 1760 med stöd av två ämbetsmän vid namn Wo วอ och Ta ตา. Dessa två män
skulle få betydelse för både
Vientianes, Champasaks och flera provinshuvudstäders historia, i nordöstra
nuvarande Thailand. Det finns en mängd legender om deras förehavanden, men följande
är gemensamt i alla; Som belöning för sitt stöd för kung Silibunyasan bad
de två om att utnämnas till höga positioner. Men då de inte var av kungligt
blod vägrade Silibunyasan att uppfylla deras önskemål. Wo och Ta lämnade därför
Vientiane, korsade Mekongfloden och tog sig till Nong Bua Lamphu
หนองบัวลำภู, nära Udon i
nordöstra nuvarande Thailand. Där grundade de sina egna självständiga
furstendömen. En version av legenderna hävdar att de skulle ha blivit
ytterligare uppretade då Silibunyasan bad om Tas dotters hand, som bihustru. I
vilket fall som helst skulle Wo och Tas politiska ambitioner och Silibunyasans
önskan om att eliminera de två orsaka en rad allvarliga händelser.
Efter tre års oregelbundna strider mellan Nong Bua Lamphu och Vientiane bad Wo
och Ta om hjälp från burmeserna. Burmeserna skickade då en styrka från
Chiang Mai för att hjälpa dem, men på vägen dit sökte ämbetsmän från Vientiane
upp dem och lyckades övertala dem att istället attackera Nong Bua
Lamphu. Efter en kort strid dödades Ta och staden intogs, men Wo lyckades fly
till Champasak med en del av sina följeslagare. De burmesiska styrkorna återvände
till Chiang Mai med några av Silibunyasans barn och hovämbetsmän som gisslan.
Detta för att försäkra sig om att Vientiane skulle uppföra sig väl med
tanke på burmesiska planer om en snar invasion av Siam. Det verkar som om
burmeserna bad Vientiane att attackera Nakhon Ratchasima som förberedelse
inför deras kommande invasion av Ayutthaya.
Därefter stod Luang Phabang på tur för en burmesisk attack. Förmodligen
anstiftat av kung Silibunyasan, som hade skickat ett brev till Hsinbyushin där
han förklarade sig villig att hjälpa till att kuva sin rival i norr. I slutet
av 1764 begav sig general Thihapatei mot Luang Phabang, från sin bas i Nan, där han hade
tillbringat regntiden. Trupper från Vientiane lär ha deltagit
i anfallet och i mars 1765 var Luang Phabang besegrat. Burmeserna tog också
kunglig gisslan från Luang Phabang, för att försäkra sig om rikets
lojalitet.
Kungariket, eller furstendömet, Champasak verkar ha varit drabbat av kronisk
inre politisk oro. Kung Sainyakuman
เจ้าไชยกุมาร
(1737-1791)
verkar ha varit ständig konflikt med sin Maha Uparat (vicekung) och 1758 samlade denne, Maha Uparat
Thammathewo, en armé och attackerade Champasak. Sainyakuman flydde till byn Don Mot Daeng
ดอนมดแดง nära
dagens Ubon Ratchathani อุบลราชธานี.
Thammathewo hindrades i sin avsikt att förfölja regenten endast genom deras mödrars
medling. De lyckades lösa bråket och Sainyakuman återvände faktiskt till
sina plikter i huvudstaden.
På mitten av 1700-talet kunde varken Lan Na eller det splittrade Lan Xang jämföra
sig med Ayutthaya i styrka. Det som dessa riken saknade, och som Ayutthaya hade,
var en elit av väletablerade familjer som var fast beslutna att arbeta för ett
självständigt rike. Detta p.g.a. deras gemensamma kultur, värderingar och
ekonomiska intressen. Ayutthayas byråkrati var mer förfinad än Lan Nas och
laostaternas. Hovet såg till att eliten i byråkratin fick hög levnadsstandard genom att de kunde använda
bönder som
hoveriarbetare, genom sina skatteinkomster och genom de inkomster som den
siamesiska regimen fick genom den internationella handeln. Genom sina
internationella kontakter var Ayutthaya mera kosmopolitiskt och bättre i stånd
att klara kommande attacker från Burma. Ayutthaya var också berett på att
utvidga sitt territorium på bekostnad av Lan Na och det gamla Lan Xang.
| Kung Borommakot | http://instruct1.cit.cornell.edu/courses/hist244/Bkot.html |
| Kung Phetracha | http://en.wikipedia.org/wiki/Phetracha |
| Kung Uthumphon | http://www.simply-thai.com/Thailand_History_Ayutthaya_ Period_11.htm |