(Lambert de la Motte)
KAPITEL 11
SAMUEL WHITE
Samuel reser till Ayutthaya (1677)
Samuel får anställning i siamesisk tjänst (1677)
Samuel utnämns till regent i Mergui (1683)
Strangh och Yale kommer till Siam (1683)
Kapten Coates och angreppet på Golconda (1685-1686)
Coates återvänder till Mergui (1686)
Samuel beordras tillbaka till Ayutthaya (1686)
Phaulkon erbjuder Samuel att bli premiärminister (1686)
Samuel återvänder till England (1688)
Berättelsen om Samuel White man är också så intressant att den är värd ett eget kapitel. Samuel var född
omkring 1650 i England och blev utbildad som handelsman och sjöman. Samuel hade också en äldre bror,
George, som vi berättat om i samband med Constantine Phaulkon.
År 1675 seglade Samuel, liksom hans bror George gjort före honom, till Madras på en av det engelska
Ostindiska Kompaniets båtar, under befäl av en kapten William Goodlad. Med på båten fanns en viss Mary
Povey och de två blev förälskade och gifte sig senare. År 1676 låg det engelska Ostindiska Kompaniets (i
fortsättningen ofta förkortat till kompaniet) huvudkontor i Madras. Man skall ha klart för sig att
kompaniet inte hade haft någon möjlighet att stanna kvar på sina handelsstationer om de starka indiska
härskarna i området velat kasta ut dem. Men kompaniet drev sin verksamhet uteslutande för vinsternas skull
och hade inga planer på att erövra några områden militärt och därför tolererades de. Kompaniet hade monopol
på all handel och ingen fick idka handla utanför kompaniets kontroll i Indien eller Fjärran Östern.
Då Samuel kom till Madras befann sig hans bror George i Ayutthaya, men hans fru
fanns kvar. Samuel påbörjade nu sin karriär i Östern och anställdes först
som lots av kompaniet. Han hade säkert möjligheter att skaffa lättförtjänta
pengar under denna tid, men kanske hoppades han på att brodern George med tiden
skulle hjälpa honom till ännu mera lönsamma affärer. Kort tid efter Samuels
ankomst till Madras fick George Whites hustru ett brev från sin man i Ayutthaya
där han bad henne komma dit och i maj 1676 reste hon iväg mot Siam. En man vid
namn Elihu Yale arbetade också i Madras vid denna tid. Detta var den man som
skulle grunda Yale College, som i sin tur blev Yale University. Elihu skulle
senare avancera och bli direktör i kompaniet och sedermera också bli Samuels värste
fiende.
Det fanns män som trotsade kompaniets handelsmonopol och de kallade sig för fria handelsmän, men kompaniet kallade dem för ”interlopers”. Men hur kunde då brodern George ägna sig åt frihandel och ändå vara accepterad i Madras? Uppenbart hade han någon form av privat överenskommelse med myndigheterna. De interlopers som kompaniet föraktade mest var de som kom från England med sina fartyg och köpte varor på den indiska marknaden, för att sedan återvända hem till England och sälja sina varor billigare än vad kompaniet gjorde. Men George sålde inte på den engelska marknaden utan höll sig kvar i Östern och sysslade med s.k. kusthandel. Denna kusthandel sysslade inte kompaniet med, eftersom de tyckte att vinsterna var för små, och därför tolererades dessa ”kustinterlopers”, om de uppförde sig anständigt och höll sig borta från handeln på England. Det var tillåtet för kompaniets personal att syssla med sådan privat handel och alla, från topp till botten, försökte göra sig en förmögenhet och kusthandeln var det lättaste sättet. Ankomsten av ett interloperfartyg till Madras var därför ofta en välkommen och uppskattad syn. Men det fanns också interlopers som var giriga och ovilliga att dela med sig och andra konkurrerade med kompaniet genom att skaffa sig handelsrättigheter genom högre mutor än kompaniet betalade. Detta drabbade naturligtvis kompaniet ekonomiskt och dessa interlopers var oerhört impopulära både officiellt och inofficiellt. De betraktades med samma ovilja som de interlopers som sålde sina varor i England. Förutom de ovan nämnda kategorierna fanns det också renodlade pirater, eller sjörövare, som gjorde strandhugg utmed kusten. De var också hatade eftersom de gav européerna dåligt rykte bland asiaterna. Så såg den värld ut som Samuel hamnat i.
Samuel reser till Ayutthaya (1677)
Några månader efter att fru George White kommit till Siam fick Samuel en inbjudan från
sin bror George att bo hos dem. Idag seglar man hela vägen från Madras via
Malackasundet till Thailand, men en sådan resa vid denna tid kunde ta ända upp
till sex månader om vindarna var ogynnsamma. Dessutom fanns det stor risk att råka
ut för pirater, eller holländare, som var beredda att ta itu med potentiella
handelskonkurrenter. Det fanns emellertid en alternativ kortare resväg. Först
seglade man över Bengaliska viken till Mergui, som då tillhörde Siam, och därifrån
kunde man korsa den smala remsan på Malackahalvön och vidare mot Ayutthaya via
stigar, floder och vägar. Men man kunde också fortsätta mot Ayutthaya till
havs, på andra sidan Malackahalvön. En sådan resa från Madras till Ayutthaya tog
ca. en månad. Resande från Indien valde därför som regel den snabbaste vägen,
vilket också Samuel gjorde tidigt 1677. Men inte heller denna väg var utan
faror. Även i farvattnen utanför Mergui fanns pirater och s.k. havszigenare,
som delvis försörjde sig som pirater. Dessa havszigenare finns i området än
idag, men de har lyckligtvis övergett sin gamla bisyssla.
Vid den här tiden behärskades handeln i Mergui av muhammedaner (perser och
indier) och de hade stor makt och höga poster i denna del av Siam. Mergui var i
allra högsta grad en kosmopolitisk stad där man kunde se burmeser, siameser,
kineser, indier, malajer och européer på stadens gator. Handeln mellan Kina
och Indien gick via Mergui. Kineserna seglade nämligen inte sina varor direkt
till Indien och indiska och persiska fartyg seglade heller inte direkt till
Kina. Kineserna lossade istället sina varor i Ayutthaya och därifrån fördes
de landvägen till Mergui och vidare ut via Bengaliska viken. Indiska och
persiska varor transporterades således andra hållet.
Resan över land mot Ayutthaya startade omedelbart söder om Mergui, i
Tenasserimflodens mynning, och gick sedan via Tenasserimfloden, Jalinga och Maw
Taungpasset ut till Prachuapkhirikhan ประจวบคีรีขันธ์ i Siamviken.
I början var resan fortfarande ganska behaglig med vacker natur, man använde
större båtar som var någorlunda komfortabla och man tog sig upp för floden
med tidvattnets hjälp. Men längre upp i floden började en farligare del av
resan. Distansen var bara dryga 6 mil fågelvägen, men kunde ta flera dagar och
man kunde bara använda sig av mindre båtar. Om det var regntid kunde det ta
veckor att paddla mot strömmen och forsarna. Vägen gick dessutom genom en av världens
mest ogenomträngliga och tigertäta djungler och de resande plågades av mygg
och blodiglar. Européerna tyckte i allmänhet att resan var vidrig. Femton år
innan Samuel White påbörjade sin resa till Ayutthaya hade ett franskt sällskap,
med biskopen Pierre Lambert de la Motte, rest samma väg.
(Lambert
de la Motte)
Några utdrag från hans memoarer ger ett intryck av hur det kunde vara att göra denna resa vid den här tiden;
”Vår transport bestod av tre båtar. Varje båt hade en besättning på tre man och hade en sektion med stråtäckt tak. ... Vi lagade vår egen mat och sov i båtarna eftersom det var för farligt att gå i land p.g.a. de köttätande djuren, såsom tigrar och noshörningar, samt elefanter och vilda bufflar som det myllrar av i skogen, som sträcker sig så långt ögat kan nå på bägge sidorna av floden”.
Beskrivningen fortsätter att tala om de starka strömmarna, de skummande forsarna och om kulierna som vadade i vattnet när de drog båtarna förbi svåra passager, eller när de stakade sig fram i timmar och bara kom någon kilometer framåt. Här beskrivs hur biskopen nästan drunknade;
”Besättningsmännen som inte förmådde ta sig fram mot strömmen tappade kontrollen över båten som drev nedströms och slogs i bitar mot ett träd som vält och låg mitt i floden... Genom nådens försyn fick biskopen fatt i en gren med vars hjälp han kunde dra sig upp... där han fick ligga kvar ett tag med vattnet forsande omkring sig”.
Biskopen klarade sig, men han blev av med sina resehandlingar och fick därför återvända till Tenasserim för att skaffa nya och börja om den hemska resan på nytt. Men det handlade här om oerfarna resenärer som reste under fel del av året. Man transporterade inte heller varor på floderna under regntiden. Från november till maj då floden var lugn kunde resan göras betydligt behagligare. Vid Jalinga upphörde floden att vara navigerbar. För en resenär som planerat sin resa i tid väntade här en bärstol. Gods lastades på kärror eller bars av bärare och en ojämn stig ledde österut. Efter ungefär 16 km kom man till Maw Taungpasset och efter ytterligare 25 km nådde man fram till en väg som gick norrut utmed kusten. Biskopen som tyvärr ”glömt” att beställa en bärstol blev därför tvungen att åka i en kärra och han tyckte vägen till passet var mycket besvärlig;
”Våra kärror gav oss mer tortyr än bekvämlighet. Faktiskt var vi mestadels tvungna att gå till fots. Kärrorna var våra nattkvarter... Det var då som blodiglarna kom slingrade i horder från den ångande marken och attackerade oss så oupphörligt att vi inte kunde förhindra dem från att suga vårt blod... För att hålla de vilda djuren borta byggde vi palissader varje natt, med boskapen och bagaget i centrum... Det gick inte en enda natt utan att vi hörde noshörningar och framför allt tigrar som strök runt omkring oss”.
Salt
och tobakssaft användes för att få blodiglarna att släppa taget, men det
hade ingen berättat för biskopen. Ingen hade heller berättat för honom att
noshörningar inte är köttätare, eller människoätare, vilket många franska
resenärer trodde vid den här tiden.
Samuel skulle komma att göra denna resa genom djungeln hela åtta gånger (fyra
tur och returresor). Den sjunde resan höll på att kosta honom livet. Men det
återvänder vi till längre fram. I Ayutthaya återsåg Samuel sin bror George
och träffade så småningom även Constantine Phaulkon. Samuel och Constantine tyckte bra om varandra redan
från början.
Kusthandeln i Siam dominerades av muhammedanska handelsmän, men det fanns som
tidigare nämnt också engelska interlopers som ägnade sig åt siamesisk
kusthandel. Kompaniet hade emellertid i många år betraktat den siamesiska
handeln som varande inte enbart kusthandel. Japanska varor som kom till
Ayutthaya skulle kunna säljas i England med vinst. Men japanerna gjorde bara
affärer med muhammedanerna och holländarna. Trots att kompaniet hade haft
agenter i Ayutthaya sedan 1612 hade man inte lyckats komma in på den
eftertraktade japanska handeln. Detta berodde på holländarnas stora faktori
och de var inte det minsta intresserade av konkurrens. Under en period hade
Siams handel skötts av en minister som var muhammedan. Det lär ha handlat om
Chaophraya Phrakhlang. Han hade hjälpt många av sina religionsfränder till höga
poster i handelsadministrationen och själv försvarade han detta med att han
var tvungen att balansera holländarnas inflytande och makt. Faktum var att
detta delvis var sant då t.o.m. holländarna till sist insåg att de inte kunde
konkurrera med de muhammedanska handelsmännen. Indierna lastade nämligen om
sina varor vid Mergui och transporterade godset tvärs över halvön och kunde sälja
sina varor billigare i Ayutthaya än holländarna, som seglade sina varor den långa
vägen via Malackasundet. Men som tidigare omtalat växte oviljan mot
muhammedanernas växande makt, trots att de höll holländarna på mattan. Men
holländarna dominerade fortfarande Siamviken med sina fartyg och muhammedanerna
skulle inte kunna försvara Ayutthaya till havs om detta blev nödvändigt.
Muhammedanerna beskylldes dessutom för oärlighet mot den siamesiska kungen som
därmed gick miste om inkomster och att de hade planer på att ta över makten i
Siam och införa islam. Den muhammedanske ministern dog omkring tiden för
Samuel Whites besök i Ayutthaya och hans död blev början på en reaktion mot
den indiska muhammedanska dominansen och hans post övertogs av en siamesisk ämbetsman.
Kung Narai såg nu en möjlighet att förstärka Siams svaga maktposition och började
bearbeta och gynna det engelska Ostindiska Kompaniet.
Samuel får anställning i siamesisk tjänst (1677)
Denna nya politik passade George White och hans frihandelsvänner utmärkt.
Kusthandeln på Siam var vid denna tid av två slag; handelsmännens egen
privata verksamhet och den kungliga siamesiska monopolhandeln. Kungen hade
monopol på all handel med elefanter, salpeter, tenn, betelnötter och väldoftande
träslag och hade egna fartyg för export från Mergui. Dessa fartyg hade
tidigare varit bemannade med indiska kaptener och besättningar, men den nya
politiken öppnade nu möjligheter för kompaniets kaptener och engelsmän i
allmänhet. Samuel fick också audiens hos kung Narai och utnämndes till kapten
i den siamesiska handelsflottan. Som kapten på ett av kungens fartyg, med
laster till det indiska riket Golconda, fick Samuel en mycket fördelaktig
position. Förutom en mycket högre lön fanns det plats för egen last och därmed
stora privata inkomster. Samuel flyttade därefter från Madras till Mergui med
sin fru Mary och dottern Susan, som föddes vid denna tid. Vi vet ganska litet
om var han bodde eller vad han sysslade med de första åren, men vi vet att han
1680 började frakta elefanter till Indien. Samuel skötte sitt arbete så bra
att han efter sina första två år i siamesisk tjänst ombads att fortsätta.
Samuel var populär hos alla utom muhammedanerna och engelsmän både inom och
utom kompaniet hade börjat tjäna pengar tack vare Samuels handelsverksamhet.
År
1679 besökte Samuel ännu en gång Ayutthaya, där han återigen träffade
Constantine Phaulkon.
År 1680 blev Constantine, som tidigare nämnt, utnämnd till siamesisk ämbetsman
med titeln Luang Wichayen och blev chef för utrikeshandeln. Detta gav honom
administrativ kontroll över den kungliga monopolhandeln. Constantine, som börjat
närma sig fransmännen, visste att det skulle ta en viss tid att skapa goda
kontakter med dem och under tiden beslöt han sig för att arbeta med en stab av
duktiga engelsmän. De bästa förmågorna lockade han över från kompaniet med
löften om höga löner och lysande framtidsutsikter. En av dessa hade han
redan, nämligen Samuel White, men brodern George hade återvänt hem till
England 1681. I Mergui vågade muhammedanerna inte göra något mot en av
kungens kaptener, men en viss Ali Beague, som var kungen av Golcondas guvernör
över Masulipatam, skapade problem för Samuel på olika sätt. Ungefär
samtidigt dog Samuels hustru Mary, men de hade hunnit få ytterligare en dotter.
De båda döttrarna Susan och Mary skickades hem till England.
Samuel utnämns till regent i Mergui (1683)
Constantine hade också anställt den tidigare omtalade Richard Burnaby och hans assistent
Thomas Ivatt. De två nyckelpositionerna i landet var Mergui och Bangkok och i
Mergui ville han få bort muhammedanerna och installera sina bästa engelsmän.
Samuel kallades åter till Ayutthaya hösten 1683. Det hade då gått fyra år
sedan han träffade Constantine sist.
Constantine hade nu fått ännu större inflytande och makt i Siam och i
november berättade han för Samuel, Burnaby och Ivatt om sina planer. Med hans
hjälp utnämnde kung Narai dem till höga siamesiska ämbetsmän i november
1683. Samuel utnämndes till shahbandar, som i princip var en slags regent, i
Mergui. Denna titel var vanlig för en ämbetsman ansvarig för en hamn. Burnaby
blev utnämnd till guvernör över Mergui och de två skulle samarbeta intimt.
Ivatt blev handelsagent för monopolhandeln i Masulipatam. Dessa utnämningar
skulle ta ifrån muhammedanerna deras nyckelpositioner i Tenasserim. Vicekungen
här var en perser vars post gick i arv, men han lämnades i fred och var i jämförelse
med Samuel utan reell makt.
Strangh och Yale kommer till Siam (1683)
Engelsmännen oroades av utvecklingen i Siam och skickade en man vid namn William Strangh och
en man vid namn Thomas Yale (som var en yngre bror till Elihu) till Ayutthaya.
Det kan tyckas märkligt att man inte lade större vikt vid denna delegation.
Det handlade ju faktiskt om engelsmännens framtida handel öster om Indien.
Strangh och Yale kom fram den 1 september 1683, med en last som skulle säljas
och bekosta missionen. De var fullständigt omedvetna om Constantines maktställning
och att rikets affärer numera gick genom honom.
Tio månader innan de kom till Siam hade det engelska faktoriet brunnit upp med
bokföring och allt och engelsmännen misstänkte att Constantine var inblandad.
Efter att Burnaby anställts av Constantine hade en man vid namn Samuel Potts övertagit
hans jobb. Han hade rykte om sig att vara oärlig, hängiven starka drycker och
dessutom tungt skuldsatt. Potts hade med avundsjuka sett hur han förbisetts när
andra engelsmän fått fina jobb och skrev därför nedlåtande brev om
Constantine till sina överordnade. Kanske brände han sedan faktoriet av
misstag då han var full, eller fullt medvetet för att dölja sina skulder
eller misskötseln av faktoriet. Strangh lyckades dock inte få klarhet i hur
branden uppstått eller få ordning på kompaniets ekonomi, men han lyckades göra
sig osams med Constantine. Däremot kom Thomas Yale och Constantine bra överens.
De flesta européerna i Ayutthaya betraktade Strangh med misstänksamhet. Han
lyckades till sist få hjälp av en gammal man vid namn Hammon Gibbon och påbörjade
försök att kräva in gamla skulder till kompaniet. Men ingen ville betala och
då han bad Barcalon om hjälp förklarade han att han inte ville bli
inblandad.
Några nätter senare blev Potts arresterad utanför Constantines hus och
anklagades för att ha legat på lur för att mörda honom. Han kastades i fängelse,
trots att han påstod att han bara varit ute för att sälja öl! Hur det än låg
till så blev Strangh chockad. Han kom med olika förslag, som förlöjligades,
och både Constantine och Barcalon sade till honom att han var långt efter sin
egen tid. Till sist förklarade Constantine för honom att de inte var
intresserade av det engelska Ostindiska Kompaniet om de inte var beredda att hävda
sig mot fransmännen. Inte ens då fattade Strangh galoppen. Han började nu
hata Constantine, medan som omtalat Yale och Constantine kom bra överens och de
hade också litet gemensamma privata affärer ihop. Strangh misslyckades också
med att sälja sin last, som skulle finansiera missionen, vilket betydde en förlust
för kompaniet. Han försökte sig igen hos Constantine utan framgång.
Som en sista utväg beslöt Strangh sig för att vända sig direkt till kung
Narai. Han begav sig till Lopburi och den 28 november 1683 blev Strangh kallad
till Barcalons hus där han till sin förvåning fick se hur Constantine
Phaulkon anlände med Samuel White, Richard Burnaby och Ivatt. Han fick veta att
de skulle utnämnas till siamesiska mandariner följande dag och sedan posteras
i Mergui. Till sist fick Strangh träffa Barcalon, i Constantines närvaro, och
vräkte ur sig sitt ursinne över Constantine och bad att få stänga faktoriet
i Ayutthaya och lämna landet omedelbart. Barcalon var inte villig att höra på
klagomål mot kungens favorit och lämnade över ärendet till Constantine.
Constantine frågade förargat Strangh om han visste vem han talade med. Hade
han inte varit en okunnig främling skulle han ha råkat illa ut. Han fick gärna
stänga faktoriet och lämna Siam om han ville. Barcalon blandade sig nu en
sista gång och sade att han kunde tänka sig att byta till sig något av det järngods
som Strangh hade i sin last mot inhemska produkter. Constantine höll nämligen
på att bygga ett nytt hus och Strangh kom nu att sörja för att Constantine
fick en järndörr till sin gårdsplan! Men han skulle bli ännu mera uppretad då
han fick vänta hela december månad på sitt tillstånd att få lämna Siam.
Den 2 januari 1684, då Strangh befann sig i säkerhet utanför Paknam, skrev
han ett ursinnigt brev till Constantine.
Engelsmännen hade velat att siameserna skulle förbinda sig att köpa en bestämd
mängd engelska varor, men siameserna ville inte ha några långsiktiga avtal
utan först och främst ett avtal om militär hjälp, om Siam skulle få problem
med holländarna. Det var detta krav som gjorde att engelsmännen hotade att lämna
landet. Trots alla förhandlingsförsök och dyrbara presenter som skickades
till London, för vilka Constantine mottog ett tackbrev från James II, lyckades
man inte komma överens. Det var faktiskt nära krig mellan kompaniet och Siam,
men det lyckades man undgå. Snart fick engelsmännen nog att göra på
hemmaplan istället och kontakten med Siam avbröts i nästan 140 år.
Kapten Coates och angreppet på Golconda (1685 -1686)
Åren 1684 och 1685 är knapphändiga med information. Strangh hade återvänt hem
till England och berättat att Constantine Phaulkon var kompaniets fiende nr. 1
och att Samuel White var hans skapelse. Därför var det inte märkligt att
kompaniets inställning till Samuel inte blev den bästa. Men det som betydde något
var hur Samuel tänkte uppföra sig i framtiden.
Samuel kontrollerade nu en hel provins och kung Narais och Constantines möjligheter
att övervaka honom var begränsade. Hans position var nämligen osedvanligt självständig.
Samuel lät skriva brev till sina vänner i kompaniet där han förklarade att
han liksom tidigare ville stå till deras tjänst både officiellt och privat.
Han visade också upp sin goda sida då han hjälpte ett av kompaniets fartyg,
som sprungit läck med en värdefull last, och lät reparera det till ett förmånligt
pris.
Samuel upptäckte, då han beslöt sig för att utveckla handeln på Golconda,
att Ali Beague inte blivit mera samarbetsvillig än tidigare och orsakade förluster
för hans handelsfartyg. År 1684 vände Samuel sig till Constantine och
rapporterade om läget. Samuel menade att det var dags för en militär insats.
Han bad om tillstånd att få borda handelsfartyg som tillhörde Golconda tills
Ali Beague gick med på att betala kompensation för de förluster han hade åsamkat
honom. Han påpekade också att ämbetsmännen i Pegu, varav en del var
muhammedaner, också borde sättas på plats. Constantine fick härefter kungens
och regeringens tillstånd till att genomföra sina planer. Men först skulle
man skicka en mission till Golconda för att kräva den ovan nämnda
kompensationen. Om detta misslyckades skulle en kapten vid namn John Coates börja
preja och erövra fartyg tillhörande Golconda. Men man skulle iaktta försiktighet
så att det engelska Ostindiska Kompaniets verksamhet inte stördes. Kompaniet
hade ju faktorier i Golcondas närhet och man ville inte riskera att en massa
engelska örlogsfartyg skulle bege sig till dessa farvatten, för att försvara
kompaniets intressen.
Samuel gladdes åt möjligheterna att få ta byte. Han skrev till Ivatt i
Masulipatam och instruerade honom att ställa så stora ersättningskrav att
detta skulle avslås. John Coates seglade sedan iväg tidigt 1685. Han hade fått
order om att erövra så många fartyg han kunde utmed Pegus och Indiens kust,
utan att stöta sig med kompaniet. Tvärtom skulle han först segla till Madras
och informera om vad som stod på, köpa ammunition och förnödenheter och
rekrytera fler europeiska besättningsmän.
Men Coates hade knappt hunnit iväg då det kom ett brev med kontraorder från
Ayutthaya. Man fick inte genomföra krigerska handlingar. Denna plötsliga ändring
verkar ha berott på att indiska köpmän från Mergui, som hade långvariga
handelsförbindelser med Masulipatam, hade skickat en delegation till Ayutthayas
hov och uttryckt sin oro för att ett krig skulle drabba dem hårt ekonomiskt.
De hade mutat sig fram bland de promuhammedanska ämbetsmännen i systemet och fått
planerna stoppade. Constantine var ännu inte så mäktig som han skulle bli, då
den första franska ambassaden anlände till Siam, och han fick ge med sig.
Samuel beordrades att skicka ett snabbt segelfartyg efter Coates och kalla
tillbaka honom, men Samuel beslöt sig för att negligera denna order. Han
trodde nog att Constantines beskydd skulle vara tillräckligt. Det verkar inte
som om Samuel riktigt förstod att om han erövrade fartyg tillhörande en annan
stat, utan hans regerings samtycke, skulle han betraktas som pirat. Ett fartyg
under befäl av en kapten Cropley skickades dock efter Coates. Cropley hade med
sig brevet från Ayutthaya, men Samuel hade också skrivit ett eget brev där
han uppmanade Coates att ignorera brevet från Ayutthaya. Coates skulle få
Samuels beskydd och en stor belöning för detta. Föga anade nog Samuel vad
Coates skulle ställa till med. Efter sitt besök i Madras skulle Coates segla
till Madapolam, som låg inom Ali Beagues jurisdiktion, och beställa tre
fartyg från varvet där. När dessa var nästan färdiga skulle han börja bråka
med guvernören i Madapolam om att fartygen inte levererades till honom. Därefter
skulle han återgå till de tidigare planerna om att borda fartyg. Efter sitt
uppdrag återvände kapten Cropley till Mergui.
Coates fick ett vänligt mottagande i Madras, där han inofficiellt talade om
vad som skulle hända och han rekryterade besättningsmän från England,
Holland, Danmark, Frankrike och Portugal. Tidigt i maj seglade Coates iväg till
Madapolam där han kastade ankar. Han beställde därefter de tre fartygen och
påbörjade ett vidlyftigt och intensivt umgänge med den engelska kolonin.
Bl.a. umgicks han med Samuel Wales som var lokal chef för det engelska
Ostindiska Kompaniet. Han blev också god vän med en portugis vid namn Joseph
de Heredia, som hade ett eget beväpnat fartyg, och Heredia slog sig nu ihop med
Coates. En kapten vid namn Alexander Leslie accepterade ett erbjudande om en
anställning i den siamesiska flottan. Men muhammedanerna misstänkte ingenting
ännu. Förmodligen hade Ivatt, som plötsligt avlidit, inte ställt några
kompensationskrav till dem. I november var Coates pengar slut och han menade att
det var dags att skrida till handling. Ett
fartyg med en mycket värdefull last, tillhörande en armenisk miljonär vid
namn John Demarcora, kom vid denna tid till Madapolam. Demarcora hade
ursprungligen bott i Madras under kompaniets beskydd och hade byggt upp sin förmögenhet
genom handel på Pegukusten. Fartyget var en pirats dröm och denna frestelse
kunde Coates inte motstå. Eftersom Demarcora var någon slags ämbetsman i Pegu
menade Coates att han kunde betraktas som medborgare här. Samuels order
inkluderade ju också fartyg från Pegu!
Coates började nu kräva omgående leverans av de beställda fartygen. Men man
svarade sanningsenligt att de inte var helt färdiga ännu. Coates började nu
sina sanslösa provokationer. Den 21 november 1685, efter mörkrets inbrott, sjösatte
han småbåtar med beväpnade besättningsmän från sitt fartyg och bordade
Demarcoras fartyg, utan att besättningen hann göra motstånd. Strax intill låg
ett annat fartyg, som tillhörde kungen av Golconda, och även detta fartyg
bordades och erövrades. Klockan tre på eftermiddagen dagen efter förde de ner
Demarcoras fartyg till tullhuset i Narsapore och avfyrade hennes kanoner in i
staden. Då muhammedanerna skickade ut en representant från kompaniet förklarade
Coates att han bara tänkte behålla fartyget tills han fick sina tre beställda
fartyg. Coates lade för säkerhets skull beslag på en väldigt dyr samling
rubiner från lasten, om något skulle gå galet. Coates ville inte inse att han
försatt kompaniets invånare i en farlig situation genom sina handlingar.
Coates var dum nog att inte segla iväg med Demarcoras fartyg och dess värdefulla
last. Bytets värde hade varit tillräckligt för att säkra en bekymmersfri
tillvaro för både honom själv och för Samuel under resten av deras liv. Men
han ville inte att hans handlingar skulle se ut som simpelt sjöröveri, utan
ville att det skulle se ut som ett regelrätt krig. Han lät nu blockera
hamnmynningen och bordade och brände alla risbåtar som passerade utan att bry
sig om vem som ägde dem. Tyvärr tillhörde en del av dem högt uppsatta tjänstemän
i kompaniet. Detta var ett stort misstag för nu drog han definitivt på sig
kompaniets vrede, vilket var direkt i strid med Samuels order. Madras skickade
nu ett krigsfartyg mot Coates. Men det skulle ta tid innan det nådde fram och
Coates hade gott om tid att fortsätta med sina galenskaper. Ali Beague
beordrade nu att kompaniets handel i hans rike skulle stoppas. Detta gjorde ett
visst intryck på Coates och han gick i land för att fortsätta diskussionerna
i kompaniets faktori. Där försökte Demarcora övertyga Coates att han inte
tillhörde Pegu utan Madras. Då Coates fick höra att muhammedanska soldater
var på väg för att fånga honom skyndade han sig tillbaka ut till fartygen.
Man gjorde nu en sista ansträngning för att försöka tala Coates till förnuft
och lyckades faktiskt förmå honom att lämna ifrån sig sitt oerhört värdefulla
byte, men Coates behöll i hemlighet de omtalade rubinerna. Demarcora skulle
inte upptäcka att de saknades förrän senare. Efter Coates otroliga föreställning
i Indien skulle Samuel komma att betrakta honom närmast som idiot.
Men Coates som insåg vad han gått miste om blev först melankolisk och sedan
rasande. Morgonen den 30 december gick han i land i Madapolam med en beväpnad
styrka och förklarade att han tänkte ta guvernören som gisslan. Någon hann
varna guvernören som låste in sig och skickade en budbärare till Wales, som i
all hast samlade faktoriets vaktstyrka. Wales hann ifatt Coates innan han nådde
fram till palatset. Wales förklarade för Coates att de alla skulle hamna i en
ytterst farlig situation om han tog guvernören som gisslan. Coates själv
skulle vara i säkerhet ombord på sitt fartyg, men de som var kvar i land
skulle kunna råka mycket illa ut. Men Coates ignorerade honom och fortsatte mot
palatset med Wales efter sig. Men då han såg att grindarna var stängda och
att man förberedde sig på motstånd blev han mera medgörlig. Han sade nu att
han gått i land för att titta till sina beställda fartyg och bara ville ha
ett litet samtal med guvernören. Guvernören lovade att fartygen skulle vara
klara inom kort och Coates återvände till sitt fartyg.
De två första fartygen levererades nu och Coates lämnade också tillbaka det
fartyg tillhörande Golconda som han bordat den 21 november. Men Coates var inte
färdig med sina galenskaper. I februari 1686 seglade han upp till Narsapore och
besköt ett kanonbatteri som fanns där. Hans sista vettlösa handling var att sätta
eld på byarna utmed flodbankarna.
Tillsammans med de Heredia och Leslie gav sig Coates till sist av. Han behöll
Demarcoras fartyg och under kapten Leslies befäl skickades detta fartyg till
Pegukusten, med order om att borda alla fartyg han kunde. Därefter skickade
Coates ett fartyg till Mergui för att rapportera om sina ”framgångar”. Själv
seglade Coates norrut tillsammans med de Hereidas fartyg. Avtalet var att alla
skulle träffas i Mergui i april eller om möjligt tidigare.
Cropley hade återvänt hem till Mergui efter att ha lämnat de ovan omtalade
breven till Coates. Han fartyg användes nu också för att borda och erövra
fartyg. Cropley bordade ett fartyg där en viss William How fanns ombord och
denne man blev därefter anställd som revisor av Samuel. Hows fartyg beväpnades
och en kapten Edward English fick kommandot över detta fartyg. Under 1685-1686
fortsatte English och Cropley att borda och uppbringa fartyg utmed Pegus kust.
Tidigt 1686 erövrade de ett fartyg tillhörande en indisk handelsman, som även
han befann sig under det engelska Ostindiska Kompaniets beskydd. Cropley och
English förde sammanlagt sju fartyg till Mergui och många fler tvingades
betala för att undgå att bli bordade. Men de gjorde ett stort misstag. De erövrade
och tog med sig ett fartyg tillhörande en hög ämbetsman i kompaniet till
Mergui. Samuel släppte visserligen omedelbart iväg det, men hon blev försenad
vilket innebar en förlust för kompaniet. Samuel pådrog sig nu alltmera
kompaniets ilska, men 1686 var han härskare i farvattnen i Bengaliska Viken.
De muhammedanska handelsmännen fruktade naturligt nog Samuel och hans medhjälpares
verksamhet.
Av alla de pengar som Samuel tjänade på ovanstående verksamhet gick bara en
mindre del till kungen i Ayutthaya och till Constantine Phaulkon. Det mesta behöll
han själv.
I mars 1686 bordade kapten Leslie ett fartyg med Francis Davenport ombord. Detta
fartyg fördes till Mergui den 13 mars 1686. Davenport var vad vi idag skulle
kalla en amerikan och hade kommit till Indien på samma fartyg som Samuels bror
George och Constantine Phaulkon år 1670, men hade till skillnad från George
tagit anställning i kompaniet. Fartyget tillhörde mogulen Aurangzebes imperium
och inte Golconda och för att inte bli betraktad som pirat i Davenports ögon
beslöt Samuel att släppa fartyget. Men då den bengaliske kaptenen började ställa
krav tappade Samuel fattningen och tilltvingade sig vissa värdefulla delar av
lasten.
Samuel erbjöd Davenport en hög lön om han började arbeta för honom som
revisor istället för William Howe, vilket han accepterade. Dagen efter, den 16
mars, fick han som uppgift att försöka ordna upp Samuels bokföring, som
efterfrågats av Ayutthaya. Detta höll Davenport sysselsatt under hela 1686 och
två månader in på 1687.
Den 16 mars anlände två män från Ayutthaya till Mergui. De två var den
tidigare omtalade Thomas Yale och en viss James Wheeler. Wheeler var en
interloper som tidigare varit anställd i kompaniet, men som lockats av
Constantines generösa erbjudanden om arbete i hans tjänst. Thomas Yale hade återvänt
till Ayutthaya 1685 för att se om något kunde räddas av det engelska
Ostindiska Kompaniets verksamhet där. Men situationen var hopplös efter att
den franska ambassaden nått fram till Siam i oktober 1685.
Coates återvänder till Mergui (1686)
Den 17 mars 1686 återvände kapten Coates till Mergui, men han fick inte den välkomst
han förväntat sig. Samuel väntade dock med att ta itu med Coates tills Yale
hade rest iväg. Det hade kommit order från Ayutthaya att Coates skulle skickas
dit så fort som möjligt. Samuel hade inte berättat för Constantine, eller någon
annan, att han givit Coates tillstånd att agera på egen hand och det antogs därför
vid hovet i Ayutthaya att Coates agerat på eget bevåg. Den 20 mars seglade
Thomas Yale iväg från Mergui. Nu när Samuel var ensam med Coates fick han
veta vad Samuel ansåg om hans tidigare bravader och Coates och Heredia
beordrades att resa till Ayutthaya.
Samuel ökade nu takten i sin jakt på fartyg och byten. Han beslagtog ännu ett
fartyg som tillhörde Joseph Demarcora, där Joseph själv och hans son fanns
ombord. Samuel lät några av sina egna män ta befälet över fartyget, men behöll
största delen av den armeniska besättningen. Han tänkte sälja lasten i Aceh
och för att förhindra ett myteri på fartyget behöll han Demarcora och hans
son som gisslan. Förutom de många erövrade skeppen bedrev Samuel faktiskt
också vanlig ”hederlig” handel. Det är intressant att notera att folk från
kompaniet fortfarande gjorde affärer med honom, trots Samuels alltmera
skamfilade rykte.
Samuel beordras tillbaka till Ayutthaya (1686)
Plötsligt fick Samuel själv order om att bege sig till Ayutthaya. Detta kom säkert som
en chock för honom och det angavs heller ingen grund för tillbakakallandet. Först
tänkte Samuel strunta i ordern, men efter ytterligare uppmaningar från
Ayutthaya bestämde han sig ändå för att resa.
Vad hade då hänt med Burnaby? Han fanns fortfarande kvar i Mergui, men hade
ingen reell makt och så ville Samuel också ha det, trots Constantines ambition
om att de två skulle samarbeta. Burnaby var också kallad till Ayutthaya, men
det satte Samuel stopp för. Samuel tog med sig Davenport och några andra män
och de kom fram till Ayutthaya på kvällen den 1 juni 1686. Samuel hade fått
feber dagen innan de kom fram och kungen och Constantine befann sig i Lopburi. Förmodligen
handlade det om malaria. Trots sitt tillstånd reste Samuel vidare till Lopburi
dagen efter, medan Davenport stannade kvar i Ayutthaya. Den 6 juni fick
Davenport ett brev som berättade att Samuel kanske var döende och han reste därför
upp till Lopburi dit han ankom den 8 juni. Men Samuels tillstånd förbättrades.
Trots att Samuel legat sjuk i ett hus alldeles framför sin gode vän
Constantines palats hade han inte fått något besök eller några brev från
honom under sjukdomstiden. Samuel försökte nu söka upp Constantine
personligen, men fick hela tiden beskedet att han var upptagen och Samuel
insjuknade igen. Men även denna gång återhämtade han sig. Till sist förläts
Samuel, men Constantine gjorde klart för Samuel att han visste en hel del om
vad han sysslade med och förklarade också att han inte kunde räkna med hans
fortsatta beskydd om han fortsatte på samma vis som tidigare.
Då Samuel fortfarande befann sig i Siam inträffade det tidigare nämnda kuppförsöket mot Narai år 1686. (Se även kapitel 10, avsnittet ”Kuppförsöket mot Narai”.) Dessa makassareser, eller malajer som de kallades, hade flytt undan holländarnas ockupation av deras huvudstad Makassar på Celebes (Sulawesi). Kung Narai hade tagit emot dem väl och beviljat dem asyl och gett dem ett eget kvarter utanför huvudstaden. Gruppen bestod av några få hundra familjer som var fyllda av hat mot holländarna eftersom de tvingats bort från sin tidigare position som ledande handelsmän i Javasjön. Makassareserna (malajerna) hade rykte om sig som vilda våghalsar med ett dödsförakt utan jämförelse. Många samtida europeiska författare har beskrivit deras natur på ett ytterst ofördelaktigt sätt. Här kommer några mindre smickrande citat;
