KAPITEL 10

CONSTANTINE PHAULKON

Constantine kommer till Siam (1678)

Engelsmännen och fransmännen

Siams första ambassad till Frankrike (1684)

Frankrikes första ambassad till Siam (1685)

Siams andra ambassad till Frankrike (1686)

Kuppförsöket mot Narai (1686)

Massakern i Mergui (1687)

Frankrikes andra ambassad till Siam (1687)

Constantines sista tid vid makten

(Externa länkar)

Constantine kommer till Siam (1678)

Jag skall nu berätta historien om en grekisk man som skulle bli en mycket framträdande person i Thailands historia. Hans har blivit känd som Constantine Phaulkon.
Constantine lär ha fötts omkring 1647 på den grekiska ön Kefallinia där hans far hade en liten krog. Elva år gammal(!) rymde han hemifrån och fick hyra på ett engelskt handelsfartyg. Enligt vissa källor lär rymningen ha skett med moderns goda minne. Constantine kom därefter till London som blev hans bas då han fortsatte sin karriär som sjöman. Omkring 1672 seglade Constantine till Indien. Ombord på detta fartyg fanns också en viss kapten George White och under resan ändrade de brittiska officerarna Constantines efternamn från det grekiska Yeraki, vilket betyder falk, till det mera engelskklingande Phaulkon.
George White bosatte sig i Madras som ”frihandlare”  utanför kompaniets insyn. (Vad detta innebar kan du läsa mera om i kapitel 11). En annan man som vi också kommer att höra mera om, Francis Davenport, hade också kommit till Indien med samma fartyg som George och Constantine. Constantine gjorde därefter handelsresor till hamnar utmed kusterna ända till Persiska viken. Constantine skaffade sig fem års erfarenhet av kusthandel och påstås ha lidit skeppsbrott mer än en gång. Men uppenbart nådde han aldrig officers rang under sin sjömanskarriär. Som skeppsbruten på Malabarkusten i Indien skall Constantine ha träffat siamesiska ämbetsmän, på väg hem till Siam, och kanske var det då som hans nyfikenhet på detta land i Fjärran Östern väcktes. Constantine återvände ännu en gång till Europa och reste därefter ännu en gång till Fjärran Östern ombord på ett fartyg destinerat till den brittiska handelsstationen Bantam (Banten) i Indonesien.

(Constantine Phaulkon)

År 1678[1] kom Constantine för första gången till Siam. Med ombord på samma fartyg fanns också en viss Richard Burnaby som du kommer att få höra mera om här nedan. Constantine bosatte sig i Ayutthaya och på endast två år skall han ha lärt sig tala flytande thai. Dessutom lär han ha behärskat en rad andra språk såsom engelska, franska, malaj och portugisiska förutom sitt modersmål grekiska. Constantine Phaulkon slog sig snart samman med Richard Burnaby och George White, som då också bosatt sig i Ayutthaya och de tre blev snart inflytelserika medlemmar i det kosmopolitiska affärslivet i den livliga huvudstaden. Hit anlände skepp från Japan, Kina, Europa och andra delar av världen och kastade ankar på Chaophrayafloden, som ledde upp till huvudstaden där kung Narai och hans hov i praktfullhet inte låg långt efter kejsaren av Kinas.
I början av 1680 lyckades Constantine få arbete i det siamesiska finansministeriet, phrakhlang. Detta blev inledningen på en enastående karriär för Constantines del och han blev utnämnd till siamesisk mandarin och adelsman med titeln Luang Wichayen หลวง วิชาเยนทร์.

Engelsmännen och fransmännen

Kung Narai hade länge oroats av att holländarna, med hjälp av muhammedanska handelsmän, kunde tänkas försöka ta makten i Siam. Detta hade ju redan hänt i Indonesien. Redan 1644 och senast 1664 hade holländarna använt vapenhot mot Siam för att skaffa sig privilegier. Kungen hoppades därför att White och Phaulkon skulle kunna övertala det engelska Ostindiska Kompaniet att göra Ayutthaya till bas för brittiska operationer i Sydöstasien, för att minska hotet från holländarna. Det var därför som kung Narai påbörjat en charmkampanj mot det engelska Ostindiska Kompaniet, som han lyckats locka tillbaka. Han började ge engelsmännen extra god behandling, vilket innefattade ett bättre läge för deras handelsstation, gratis virke till byggnaderna, tennkoncessioner och Narai erbjöd sig att köpa engelskt ylletyg (i värmen!) och gjorde klart för dem att om de stärkte sin position skulle de få delta i den s.k. japanska handeln. Dessutom föreslog kungen att engelsmännen skulle skicka soldater och ingenjörer till Siam. Kompaniets representanter i Ayutthaya blev tagna på sängen och skrev hem om den plötsliga politiska kursändringen i Siam. Men i London tog man det emellertid lugnt, då man inte riktigt kunde se hur detta skulle kunna skapa högre handelsvinster och man hade inga ambitioner om att offra pengar på soldater och ingenjörer. Men man skickade i alla fall iväg en viss Richard Burnaby till Ayutthaya 1678 för att förhandla. Dessutom skickades också ylletyg för 5 000 £! Burnaby upptäckte att kompaniets faktori var oerhört vanskött och befann sig i ett kaotiskt tillstånd. Bokföringen var misskött, affärer hade gjorts på lösa ark och ylletygerna från England gick plötsligt inte att sälja. Personalen grälade inbördes och hade lånat pengar av kung Narai för sin privata handel, med kompaniets goda namn som säkerhet. Burnaby försökte ordna upp röran, men hamnade i gräl med en viss Lambton om några skulder, som skadat kompaniets rykte, och det hela slutade med att oredan bestod. George White försökte hjälpa Burnaby att reda ut problemen och de arbetade tillsammans från mars till oktober 1679. Men faktoriets problem förblev olösta och förhandlingarna ledde heller inte fram till det samarbete med engelsmännen som siameserna hade önskat. Kung Narai insåg till sist att hans önskemål om ingenjörer, soldater, fartyg eller kapital från engelsmännen troligen inte skulle infrias.
Constantine lyckades nu övertyga den siamesiske chefsministern (Barcalon) att muhammedanerna var den största omedelbara faran för Siam och att deras mål var att få kungen att konvertera till islam. Men Constantines strategi var att gå varsamt fram för att inte provocera muhammedanerna samlade styrka. Barcalon, som blev imponerad av Constantine, bad honom föreslå hur problemet skulle lösas. Constantine föreslog då att man skulle söka hjälp från en annan europeisk makt, nämligen från Frankrike. Kungen övertygades om det förnuftiga i denna politik och en bidragande anledningen var att Siam vid den här tiden var så svagt militärt. Siam hade ingen militär flotta och armén, som visserligen var stor, hade bara kapacitet att bekämpa burmeserna och kambodjanerna. Constantin övertalade nu kung Narai att skicka en ambassad till Versailles, där kung Ludvig XIV befann sig på höjden av sin makt. Nu återstod det bara att vänta på ett lämpligt franskt fartyg, som skulle kunna segla ambassaden till Frankrike. Men det skulle dröja en tid innan ett franskt fartyg nådde fram till Ayutthaya, eftersom Frankrike vid den här tiden låg i krig med Holland och farvattnen var farliga.

(Ludvig XIV)

De franska missionärerna som tidigare hade kommit till Siam följdes av agenter för det franska Ostindiska Kompaniet och 1680 öppnade de en handelsstation i Ayutthaya. Samma år kom ett lämpligt franskt fartyg till Ayutthaya och med detta skepp sändes en ambassad till Frankrike i slutet av året. Ombord på fartyget fanns ovanliga gåvor till den franske kungen; bl.a. unga elefanter, noshörningar och ett brev skrivet på en tunn guldplatta. Ambassaden gick tragiskt nog under utanför Madagaskar och hördes aldrig av igen. Men fransmännen besvarade artigt detta diplomatiska försök med en liten handelsmission till Ayutthaya 1682. Denna mission leddes av en viss Monsignor Francois Pallu och han mötte ett välvilligt inställt siamesiskt hov med Constantine i spetsen. Constantine fungerade som Pallus tolk och han identifierade sig snabbt med fransmännens och jesuiternas intressen och samma år konverterade Constantine till katolicismen. Det skall kanske påpekas att Constantine inte längre hade George White vid sin sida. Han hade rest hem till England 1681.

(Francois Pallu)

Fransmännen hade planer om att försöka omvända kungen till kristendomen och kanske trodde Constantine också att detta var möjligt. Men detta kunde man naturligt nog inte gå ut med öppet. Istället hade Constantine långa filosofiska diskussioner med kung Narai och fick kungen att rationellt undersöka sin tro och uppmuntrade honom att debattera delar av den buddhistiska doktrinen med ledande munkar och lärda vid hovet. Constantine övertygade jesuiterna, och kanske också sig själv, att det fanns en reell möjlighet att förmå Narai att konvertera. Samtidigt förstod Constantine att de politiska konsekvenserna av en konvertering kunde bli allvarliga. Narai kunde bli avsatt och andra främmande makter kanske skulle blanda sig, så Constantine arbetade intensivt med att få till stånd ett närmare samarbete med Frankrike och kanske t.o.m. en militär allians. Kung Narai hade valt Lopburi som en slags andra huvudstad p.g.a. det strategiska läget. Även regeringen bosatte sig här under torrtiden. Dessutom gillade han Lopburis omgivningar och här kunde ägna sig åt att fånga elefanter som var hans favoritsysselsättning. Ayutthaya låg alltför lättillgängligt och därmed utsatt för en eventuella aggression från européerna. I Lopburi lät Narai bl.a. bygga ett nytt palats och ett fort. Förmodligen var det på Constantines inrådan som kung Narai lät bygga sitt sommarslott i Lopburi i tegel. Sådana hus var mycket ovanliga vid denna tid. T.o.m. de kungliga byggnaderna var vanligtvis byggda av trä. Men även Constantine lät bygga ett eget palats i tegel i Lopburi och tack vare detta kan ruinerna av palatsen beskådas än idag.
Det engelska Ostindiska Kompaniet hade nu börjat oroats av utvecklingen i Siam och 1683 skickade de en man vid namn William Strangh till Ayutthaya för att förhandla med siameserna. Han blev hänvisad till Constantine och mottogs som gäst i hans palats. Det som engelsmännen hade att erbjuda passade inte siameserna och Constantine fick kritik av sina tidigare engelska arbetsgivare att han var otacksam och ovillig att hjälpa dem. (Du kan läsa mera utförligt om Strangh och dessa förhandlingar i kapitel 11, avsnittet ”Strangh och Yale kommer till Siam”.)

Siams första ambassad till Frankrike (1684)

En ny siamesisk ambassad skickades iväg mot Frankrike 1684. Med ombord fanns också män som skulle komma att bli de allra första siamesiska studenterna till Europa. 
Den här gången kom ambassaden helskinnad fram till Europa. Men helt utan faror hade det inte varit. Ambassad hade blivit jagad av algeriska pirater, men då den närmade sig Engelska kanalen mötte två engelska krigsfartyg upp som eskorterade siameserna till Margate. Här beslagtog tullen och engelska officerare emellertid de gåvor som var avsedda för den franske kungen, men den engelske kungen fick sina officerare att lämna tillbaka gåvorna och skickade ambassaden vidare mot Frankrike ombord på ett kungligt engelska fartyg. Tolken, en broder Vachet, mottogs av Karl II, men den engelske kungen träffade inte personligen siameserna. Då ambassaden kom till Paris fick de en storslagen mottagning, men siameserna blev snabbt impopulära. Fransmännen fann dem otacksamma och oförskämda. Bl.a. lär de ha blivit uttråkade vid ett operabesök och gäspat och dessutom vägrat falla på knä under en mässa i Notre Dame. Trots alla dessa problem lär Ludvig XIV ha sagt följande till tolken, broder Vachet, under en audiens: "Övertyga dessa gentlemän att jag är mycket glad över att träffa dem och att jag med glädje vill göra allt vad min broder, kungen av Siam, önskar".
Medan diplomaterna var upptagna med sightseeing, eller andra saker som de inte var intresserade av, var franska präster aktiva bakom scenen. De berättade för Ludvig XIV:s biktfader att Constantine Phaulkon hade konverterat till den romerskkatolska tron tack vare de franska jesuiterna i Siam. Constantine hade från början varit grekisk-ortodox men hade blivit protestant, då han arbetade för engelsmännen, för att till sist konvertera till den romerskkatolska tron. I Ayutthaya hade han nämligen gift sig med en japansk/portugisiska  som var ättling till japanska katoliker som kommit till Siam i början på 1600-talet, under kung Ekathotsarots regeringstid. Constantine hade därefter anammat hennes tro. Prästerna menade att kung Narai också var mogen att konvertera, genom Constantine Phaulkons inflytande, och detta kunde nog påskyndas om kungen ombads personligen om detta av Ludvig XIV. Som en följd av detta menade man att kung Narais undersåtar också skulle följa sin kungs exempel. 

Frankrikes första ambassad till Siam (1685)

Det var nu inte svårt att övertala kung Ludvig XIV att skicka en ambassad till Siam. Resultatet av ambassaden till Frankrike översteg därmed alla förväntningar. Som ambassadör valde fransmännen en man vid namn Alexandre de Chaumont, som var en nyligen konverterad fanatisk hugenott. En av hans följeslagare var en fransk präst, Abbé Francois-Timoléon de Choisy. Han var en av 1600-talets underligaste figurer. Han var känd för att ibland utge sig för att vara kvinna och hans fall har dykt upp i flera verk inom sexualpsykologin. En annan person som du kommer att få höra mera om, Chevalier Claude de Forbin, följde också med ambassaden. Det är från de Choisys egna skrifter som vi fått en bild av den kommande missionen. Den franska ambassaden lämnade Brest den 3 mars 1685. Resan med de två örlogsfartygen tog 204 dagar och den 23 september 1685 kastade de ankar utanför inloppet till Chaophraya. Med ombord fanns bl.a. ingenjörer och 1 400 soldater. Under tiden hade Constantine fortsatt att avancera i den siamesiska hierarkin och blev utnämnd till phrakhlang av Narai 1685. En tid senare skulle han nå den högsta posten inom den siamesiska civila byråkratin som mahatthai.
Fransmännen togs emot på ett extraordinärt sätt. Kung Narai hade låtit bygga en rad privata hus med luxuös inredning till dem. Narai själv mottog ambassaden den 18 oktober. Att det dröjde nästan en månad innan de fick audiens berodde på att de Chaumont hade synpunkter angående protokollet i audiensen, vilket gjorde att det tog tid att komma överens. Ludvig XIV:s brev lades på en guldbricka efter att först ha transporterats i en förgylld kunglig båt, som roddes av ett stort antal män i röda dräkter. Därefter placerades brevet på en guldbärstol buren av tio man som också var klädda i röda dräkter. Kungen bar sin krona och gyllene klädnad och befann sig högt uppe på en liten balkong. Den franske ambassadören kom in, bugade sig och satte sig respektfullt ned på franskt manér. Constantine och det övriga hovet följde dock den siamesiska seden med att lägga sig framstupa på golvet. Att de Chaumont tänkte vägra att följa denna siamesiska sed var känt och en kompromiss hade ordnats genom att låta kungen befinna sig högt upp. De Chaumont stod nu med brevet på en bricka, men han ville inte lyfta brickan högt nog så att kungen med lätthet kunde nå brevet. Detta trots uppmaningar från den liggande Constantine. Men det pinsamma i situationen löste sig till sist då kungen böjde sig ner och tog brevet.

(Narai tar emot de Chaumont)	(Ruinerna av den gamla audienshallen)

Kung Narai läste brevet och menade att det antydde möjligheten av en allians mellan Frankrike och Siam mot Holland. Han blev entusiastisk och förhållandet mellan fransmännen och kungen blev ytterst hjärtligt. Det underskrevs ett traktat efter långdragna förhandlingar där det franska Ostindiska Kompaniet fick oinskränkt rätt att driva handel med siamesiska kungliga agenter vilka i vanliga fall ensamma skötte Siams utrikeshandel, de fick monopol på tennexporten från Phuket och fick tillstånd att ha trupper i Songkhla som befann sig i kroniskt uppror mot Ayutthaya. Fransmännen fick dessutom exterritoralrätt över sina egna medborgare liksom holländarna tidigare också hade fått. Men ovan nämnda handelsmässiga fördelar var stort sett inte bättre än de som holländarna och andra främmande nationer hade sedan länge. Men kanske var kung Narai mest av allt smickrad över uppmärksamheten från en ”riktig” kung och inte från någon generalguvernör från något kompani. Kanske fick detta Narai att känna sig som en jämlike.
Under hela sin vistelse i Siam blev fransmännen väl försedda med mat tillagad på europeiskt vis, men trots mottagandets storslagenhet och den vänliga atmosfären gick det ändå galet. En ambassadör från shahen av Persien var i Ayutthaya samtidigt som fransmännen och det gick rykten om att han var där för att förmå kung Narai att konvertera till islam. Detta rykte var kanske sant och oroade fransmännen som blev rädda att perserna skulle lyckas med detta. Fransmännen tog inte Constantines vädjan om försiktighet på allvar utan de Chaumont började arbeta med kung Narais konvertering på ett alltför framfusigt och klumpigt sätt. Vid mindre formella möten vägrade de Chaumont att diskutera några som helst andra frågor, innan frågan om konverteringen var avklarad. Kung Narai försökte undgå denna fråga för att istället först diskutera en eventuell allians mellan de båda rikena, men ambassadören gav sig inte. Kung Narai bad då Constantine att han skulle säga till den franske ambassadören att "ingen kung någonsin tagit till sig en ny tro som inte har något stöd bland hans undersåtar". Man tänkte sig då en ny strategi som gick ut på att franska präster först skulle försöka omvända stora delar av den siamesiska befolkningen. Först därefter kunde kungen följa efter. Constantine trodde vid denna tid uppenbart att detta var möjligt och kom med olika förslag. Ett var att flera jesuitpräster skulle skickas till Siam, först klädda som vanliga lekmän, och de skulle delta i mera omedelbart samhällsnyttiga projekt. Religionsfriheten och toleransen som rådde bland siameserna hade misstolkats av fransmännen som att Siam avsåg att övergå till kristendomen. Trots Constantines långa vistelse i Siam och hans kunskaper om Asien missbedömde Constantine befolkningens önskan om att behålla sin religion.
Abbé de Choisy blev den förste som förstod att Narai aldrig skulle konvertera och att hans roll som religiös lärare till kungen var meningslös. Kung Narai var dock enig med fransmännen om att deras religion var bra. Men han menade också att buddhismen var bra, så varför skulle han byta? Man lyckades faktiskt omvända kung Narais adoptivson Phra Pi พระ ปีย์ (eller Mom Pi หม่อม ปีย์)
Kung Narai förlorade nu tron på att den militärallians som han hade förväntat skulle bli av. Men Constantine övertalade den franska ambassadören de Chaumont att ingå en allians mellan Frankrike och Siam, utan att ställa kravet att kungen skulle konvertera. Fransmännen skulle till gengäld få tillstånd att ha trupper i Siam, officiellt för att försvara Mergui mot engelsmännen och Bangkok (som då bara var en liten by) mot holländarna. Men de krävde också rätten till Songkhla där de också skulle få stationera trupper. Dessutom krävde de bättre handelsavtal och privilegier för sena missionärer. Constantine gick med på detta och han menade också att han kunde övertala kung Narai att acceptera dessa krav. Fransmännen gjorde därefter ett offentligt uttalande om en allians mellan Siam och Frankrike. Enligt avtalet mellan Constantine Phaulkon och de Chaumont skulle Siam dessutom skicka ytterligare en ambassad till Paris. Alexandre de Chaumont skulle följa med denna och ambassaden skulle ledas av en yngre bror till den tidigare nämnde siamesiske adelsmannen Chaophraya Kosathibodi (Lek). Hans namn eller titel var Chaophraya Kosathibodi (Pan). De Chaumont fick en avskedsaudiens hos kung Narai den 12 december 1685, innan han lämnade Siam med Phraya Kosathibodi (Pan), hans siamesiska kollegor och några franska präster som leddes av en fader Guy Tachard och en Abbé de Lionne.

Nu skall vi låta Abbé de Chois berätta litet om sina intryck av Ayutthaya. Han menade att staden var större än Paris med primitiva hus, magnifika pagoder, en förträfflig flod, en väldig befolkning och oräkneliga båtar. Han skrev senare ned sina intryck;

”Vi gick på en promenad utanför staden. Ofta stannade jag och beundrade den storslagna staden som låg på en ö omfluten av en flod tre gånger större än Seine. Här låg skepp från Frankrike, England, Holland, Kina och Japan medan oräkneliga småbåtar och förgyllda chalupper, rodda av 60 man, flitigt roddes fram och tillbaka. Inte mindre extraordinära var lägren eller byarna utanför murarna, som beboddes av de olika nationerna som kom för att handla här, med alla trähus som stod på pålar ut över vattnet, tjurarna, korna och grisarna på land. Gatorna som sträcker sig så långt som ögat kan nå är alléer av klart rinnande vatten. Under de stora gröna träden och i de små husen samlas människorna. Bakom dessa läger av olika nationer finns de stora risfälten. Horisonten utgörs av höga träd över vilka man kan se de skinande tornen och pagoderna. Jag vet inte om jag har lyckats förmedla intrycket av den vackra utsikten, men säkert har jag själv aldrig sett något vackrare”.

Efter ytterligare utflykter fick Abbé de Choisy också se hur vanligt folk levde i sina hem;  

”Vi rodde längs de långa kanalerna under trädens grönska medan fåglarna sjöng och passerade mellan rader av trähus på stolpar som såg usla ut utvändigt men, som vi senare såg, var rena invändigt. Vi gick in i ett av dem beredda på att få se invånarna i trasor, men allt var fint och golvet täckt med mattor, japanska penningkistor och skärmar överallt. Knappast innan vi kommit in erbjöd de oss te i porslinskoppar”.

Vad de Choisy såg var resultatet av den s.k. kusthandeln. Den kommer du att få läsa mera om längre fram. Kineserna och japanerna hade med sig silke, te, porslin, och kvicksilverbehållare av koppar och brons till Siam. För detta fick de doftande träslag, peppar, hudar och svalbon. Dessa varor från Fjärran Östern såldes i stor mängd till handelsmän som via Mergui fraktades till det sydindiska kungariket Golconda och Persiska viken. Muhammedanernas företagsamhet hade gjort Ayutthaya till ett centrum för utbytet av varor mellan Kina och Indien. Även siamesiska produkter fick därmed en marknad. Därför levde också den fattigaste delen av befolkningen väl och betydligt bättre än sina europeiska motsvarigheter vid samma tid.
Abbé de Choisy bevittnade också en av kungens utflykter som han beskrev på följande sätt;  

”Klockan fyra på eftermiddagen lämnade kungen palatset på sin elefant. Alla de viktigaste gatorna var kantade med vakter till fots och till häst. De till fots var utrustade med hjälmar och harnesk och hade förgyllda sköldar. Vakterna till häst var indiska muhammedaner. Mandarinerna gick före och efter kungen och de bar sina ceremoniella hattar formade som pyramider dekorerade med ringar av guld enligt deras position. Jag försäkrar att kortegen hade kunglig glans och tedde sig mycket märklig. Jag känner på mig att faraonerna en gång paraderade på samma sätt vid Nilens bankar”.

När kungen drog fram genom huvudstaden såg man till att bevara illusionen om hans gudomlighet. Folket tilläts inte att träda fram inför honom och fick inte befinna sig ute på gatorna. Det var inte ens tillåtet att titta på kungen genom fönstren. Det restes bambuskärmar framför husen och bakom dessa stod folket och fantiserade över det mystiska som pågick på andra sidan.
Schouten, en holländare, skrev något tidigare om Ayutthaya. Han angav öns omkrets till nästan 10 km och sade att murarna var av sten, att huvudgatorna var raka med kanaler på båda sidor, att kungens palats var som en egen stor och magnifikt stad, där många av byggnaderna och tornen var helt förgyllda. I denna ”förbjudna stad” satt kung Narai i sitt palats, omslutet av en trippelmur, där han gav audiens till sina mandariner eller lyssnade till sina brahmanska astrologer. Kungens panelklädda audienssal glänste av förgyllning och lackarbeten. Narais palatsområde var blygsamt i jämförelse med den samtida kinesiske kejsarens med sina jadepaviljonger, men det var imponerande nog med sitt harem, där några av kvinnorna var köpta i Georgien, med amasonerna och tatarvakten. Kungen visade sig offentligt som ”Slavarnas Herre”. Men inte på samma sätt som västerländska monarker, utan sittande på en tron där han tilltalade sina undersåtar som en gentleman upphöjd på ett mystiskt och gudomligt sätt. 

Siams andra ambassad till Frankrike (1686)

Den 1 september 1686 anlände den andra siamesiska ambassaden till Frankrike och de mottogs ännu mera ståndsmässigt än den första 1684. 

(De tre siamesiska ambassadörerna)

Ludvig XIV gav dem audiens i Spegelgalleriet i Versailles och han reste sig upp från tronen för att motta kung Narais brev. Det blev den mest spektakulära reception som ”Solkungen” någonsin gav till någon ambassad under sin långa regeringsperiod. Det som gjorde den unik var att det franska hovet i mångt och mycket hade kopierat den kungliga procedur som rådde i Siam vid denna tid. Anledningen till detta var att på alla vis få den franske monarken att framstå som en allsmäktig jämlike till den siamesiska monarken. Ambassaden skulle, enligt österländska förväntningar, ges en bild av kungens storhet, makt och hovets storslagenhet. Denna nya ambassad blev, till skillnad mot den första, mycket populär. Abbé de Lionne skrev;

"Det står utom min makt att förklara hur glada alla här i Frankrike är över vår (siamesiske) ambassadör. De är trevliga människor, med trevligt sätt och artiga och faktiskt raka motsatsen, på alla sätt, jämförda med sina föregångare, som orsakade så mycket besvär".

Under tiden var det franska inflytandet i Siam på sitt högsta och medan fransmännens andra ambassad var på väg till Siam 1687 fortsatte franska missionärer envetet med sina enfaldiga och fruktlösa försök att få kung Narai att konvertera.

Kuppförsöket mot Narai (1686)

Då den siamesiska ambassaden var i Frankrike inträffade två kriser i Siam. I juli 1686 planerade en grupp makassareser (eller bugis) i Ayutthaya att störta kungen. Denna grupp, som bestod av några få hundra familjer, hade bosatt sig i Ayutthaya några år tidigare efter att holländarna hade ockuperat deras huvudstad Makassar på Celebes (Sulawesi) och tvingat bort dem från sin tidigare position som ledande handelsmän i Javasjön. Det var därför inte så märkligt att de var fyllda av hat mot holländarna. Konspirationen leddes, enligt samtida källor, av en prins vid namn Dai. De planerade att bränna Ayutthaya och sätta en av Narais yngre bröder på tronen förutsatt att han konverterade till islam. Constantine fick emellertid vetskap om planerna och lät samla en stark militär styrka som assisterades av européer. De omringade makassaresernas kvarter och massakrerade dem i september 1686. (Du kan läsa betydligt mera detaljerat om detta kuppförsök i kapitel 11 ”Samuel White” och avsnittet ”Upproret mot Narai”.)
I kölvattnet på dessa händelser blev förhållandet mellan Constantine och kungen ännu mera intimt, medan Constantines huvudrival, (Phra) Phetracha เพทราชา, ägnade sig åt att misskreditera Narais yngre bröder och därigenom minska deras chanser att ärva tronen.

Massakern i Mergui (1687)

Den andra krisen inträffade då den siamesiska ambassaden var i Europa. Bakgrunden till denna var att relationerna mellan kompaniet, Constantine Phaulkon och den siamesiska regeringen hade varit ansträngt under några år. Kompaniets affärer i Ayutthaya hade gått med ständig förlust samtidigt som Constantine använde sig flitigt av engelska privata handelsmän, eller s.k. interlopers, i siamesisk tjänst. Han hade t.o.m. beväpnat dem mot makassareserna och givit dem kaparuppdrag mot fartyg från kungariket Golconda. Eftersom det engelska Ostindska kompaniet strävade efter att ha ett gott förhållande till Golconda betraktade de dessa förehavanden som sjöröveri och 1686 hade man övervägt att förklara krig mot Siam. Detta kom till siamesernas kännedom och regeringen blev vaksam och misstänksam. Constantines gamle vän Samuel White, som faktiskt var härskare i Mergui, ledde en ytterligt lönande privat handelsverksamhet härifrån, som också störde kompaniets förhållande till Golconda.
I juni 1687 skärptes läget då kompaniet skickade två fregatter till Mergui, där det bodde fler ”interlopers” än Samuel, för att sätta press på siameserna. Senare samma månad skärptes läget då det engelska ostindiska kompaniet krävde ett stort skadestånd av Narai och hotade med repressalier mot siamesiska skepp och medborgare och att försätta Mergui i blockad. Man hade hoppats på att de engelska skeppens ankomst skulle få Mergui till att överge sig. Men istället försatte man de fastboende engelsmännen i staden i en utomordentligt farlig situation. White som var rädd att bli betraktad som pirat och dömd i brittisk domstol försökte energiskt blidka kommendanten för den brittiska expeditionen. Siameserna i staden hyste misstankar om att engelsmännen skulle slå sig samman och ta över staden och den 14 juli gjorde de uppror och började döda de engelsmän som inte lyckades fly. Månaden efter förklarade kung Narai formellt det engelska ostindiska kompaniet krig. Mergui lämnades därefter över till en fransk guvernör och en mindre fransk styrka. Samuel White själv lyckades ta sig hem till England.
(Du kan läsa mera utförligt om ovanstående i kapitel 11, avsnitten ”Engelsmännen hotar Mergui” och ”Upproret mot engelsmännen i Mergui”.)

Frankrikes andra ambassad till Siam (1687)

Den andra franska ambassaden hade lämnat Brest den 1 mars 1687. Tillsammans med Phraya Kosathibodi (Pan) och hans ledsagare reste den franske ledaren för ambassaden, Claude Cébéret du Boullay, som var direktör i det franska ostindiska kompaniet och ambassadören Simon de la Loubère, som skulle senare skulle skriva en mycket bra, om inte den bästa, skildringen om Siams folk och liv på 1600-talet. 
Ambassaden bestod av fem eller sex fartyg. Det fanns soldater, ett antal jesuiter, diplomater och hantverkare ombord. Uppgifterna om antalet soldater varierar mellan 500 och 1 400 beroende på källan. Det var ju som tidigare nämnt avtalat att franska trupper skulle få lov att försvara Mergui och Bangkok. Trupperna leddes av en viss general Desfarges.
Den 27 september anlände de franska fartygen till Siam. Kung Narai var emellertid nu en sjuk man som åldrats snabbt trots sina endast 55 år och först den 2 november fick ambassaden audiens. Det har spekulerats i om Narai eventuellt långsamt blev förgiftad. Motståndet mot Constantine Phaulkon och den förda politiken växte hela tiden och den franska truppnärvaron retade upp siameserna ytterligare. Trupperna slog sig ned i två fort på båda sidorna av Chaophrayafloden och rester av det på västbanken lär fortfarande kunna ses nära Wat Arun วัดอรุณ, vid Khlong Bang Luangs คลองบางหลวง utlopp, i Thonburi ธนบุรี. Härifrån kunde fransmännen bättre kontrollera Siams handel. De välkomnade också möjligheten att få skicka de ovan nämnda trupperna till Mergui varifrån de kunde få en fördelaktig position ut mot Bengaliska viken.
Fransmännens förhandlingar med Constantine var svåra och utdragna och de chockades av att Constantine nu inte längre trodde på att man kunde förmå kung Narai att konvertera till kristendomen. Det nya traktatet som dock kom till stånd den 11 december 1687 skilde sig inte mycket från handelstraktatet från 1685 och det reglerade heller inte närvaron av de franska trupperna i Bangkok och Mergui.
Ludvig XIV var fortfarande inställd på att omvända kung Narai, men kungen var nu så trött på dessa försök och vägrade att överhuvud taget tala om detta. Ambassadör la Loubère insåg också till sist det hopplösa i företagandet och beslöt att lämna Siam vilket han också gjorde den 3 januari 1688. Kvar lämnade han en liten fransk garnison under general Desfarges. Men generalen var emellertid försvagad av sjukdom, som han pådragit sig under den långa resan, och hade fortfarande inte återhämtat sig. 

Constantines sista tid vid makten

Constantine, som trots alla bakslag förblivit kung Narais favorit, hade med tiden blivit så rik och fått så stor makt att han inte bara dragit på sig andra européers avund. Det som var långt allvarligare var att också adliga siameser var fientligt inställda till honom. De såg med avsmak hur Constantine försökte omvända kung Narai med fransmännens hjälp. År 1687 bildades ett parti som var starkt antiutländskt och som hade starkt stöd bland befolkningen. Dessa adelsmän, som kan betraktas som nationalister, leddes av den tidigare nämnde Phra Phetracha som var kommendant över det kungliga Elefantregementet och dessutom nära vän till kungen. De hade tidigare tillsammans dragit ut på fälttåg mot Chiang Mai och jagat och fångat elefanter, vilket var en av kungens favoritsysselsättningar. I sin tysta opposition mot Constantine hade Phra Phetracha också sin son Nai Düa (senare känd som Luang Sorasak), på sin sida. Folket såg att kungens mäktigaste minister var en grek. Han var gift med en japanska, med både portugisiskt och bengaliskt blod, de var kristna och levde på europeiskt vis med franska präster och engelska handelsmän omkring sig. Enligt folket verkade Constantine mera angelägen om utländska kristna intressen än av kungen. De franska truppernas arroganta och otyglade sätt retade också upp många. Buddhistiska munkar och lekmän var misstänksamma över de kristna prästernas alltmera framträdande roll och flera utländska handelskolonier hade skadats av Constantines politik som favoriserade privata engelska handelsmän.
Constantine hade förmodligen ganska snart insett att kung Narais konvertering inte var möjlig och att fransmännens mest brinnande intresse var att försöka kristna Siam. Adeln misstänkte nu starkt att Constantine Phaulkon och franska konspiratörer skulle försöka ta makten i landet. Constantine såg också att det vuxit upp ett motstånd mot honom bland siameserna och umgicks kanske med planer om att själv ta över makten genom en kupp. Kanske hade han t.o.m. tankar om att själv bli kung i Siam.
På våren 1688 hade kung Narai blivit så sjuk att han mist all kontroll över regeringen. Någon källa talar om hans sjukdom som vattusot medan andra källor talar om svår astma. Constantine hade därför tagit över allt mer. Kungen förväntades heller inte att ha mera än några månader kvar att leva. Kung Narai bad, genom sin franske läkare, Constantine att lämna Siam men utan resultat.
Kung Narai hade två halvbröder, Chao Fa Aphaithot เจ้าฟ้าอภัยทศ och den yngre Chao Fa Noi เจ้าฟ้าน้อย, som båda var populära bland befolkningen, samt en dotter, prinsessan Yothathep โยธาเทพ. Constantine försökte först råda kungen att utse dottern till tronföljare, men kungen vägrade. Därefter försökte Constantine förmå kungen att utnämna sin adoptivson, Phra Pi, till tronföljare. Denne hade som tidigare nämnt konverterat till kristendomen och Constantine trodde kanske att han skulle vara lättare att manipulera. Men kungen övertalades av sina ämbetsmän att utnämna Phra Phetracha till tronföljare. Under tiden intrigerade Phra Phetracha och hade lyckats smutskasta prinsarna Aphaithot och Noi. Aphaithot anklagades för förräderi i samband med det ovan omtalade makassareserupproret.Noi anklagades i sin tur för att ha haft en affär med en av Narais fruar. Sedan lyckades Phetracha få detta till att Phra Pi skyllt prinsarna för dessa brott för att själv framstå i bättre dager. 
Det var nu hög tid för Phra Phetracha och Luang Sorasak att agera mot Constantine. Han fick en förfalskad kallelse från kungen och lockades ut från säkerheten i sitt hus i Lopburi. Kungen själv befann sig nämligen också i Lopburi i sitt sommarpalats. En källa säger att Phetracha hade tagit sig in i palatset med holländsk hjälp och satt den sjuke kungen i husarrest. Därefter skickade han ett meddelande till Constantine att kungen ville träffa honom. Constantine blev varnad av sina få kvarvarande vänner att det var en fälla. Men Constantine menade att han kunde kontrollera situationen och att Phetracha inte skulle våga göra något mot honom. Men han gjorde en total missbedömning av situationen och den 8 maj 1688 övermannades och arresterades Constantine då han kom till palatset och fördes till Luang Sorasaks hus där han blev anklagad för högförräderi. Constantine lär ha vädjat till general Desfarges om hjälp, men uppretade siameser hindrade honom från att genomföra någon aktiv insats. Men andra källor säger att Desfarges inte brydde sig. Constantines unga vackra hustru, som var känd i den europeiska kolonin som lady Phaulkon och av siameserna som Thao Thong Kip Ma ท้าวทองกีบม้า ("Fru Gyllene Hästhov"), arresterades också. En källa säger att Luang Sorasak också våldtog henne. Efter att ha blivit torterad och berövad alla sina tillgångar frigavs hon till sist för att senare dyka upp i en anställning i det kungliga palatset! Under sin tjänstgöringstid fick hon tid att lära några tjänare att laga desserter såsom Thong Yip ทองหยิบ, Thong Yot ทองหยอด Phoi Thong ฝอยทอง etc. Recepten gick sedan i arv till deras familjer och har överlevt ända fram till idag. Därför är hon känd som ”Drottningen av thailändska desserter”. Även Constantines brittiske sekreterare, Joseph Bashpool, blev arresterad och satt i fängelse flera år med en planka på nacken. Han hämtades fram då och då och torterades för att avslöja namn på rika män som förmodades ha dolda tillgångar. Nu lät Phetracha också mörda Phra Pi.
En jesuit vid namn Marcel le Blanc som befann sig i Ayutthaya vid denna tid skrev en bok om händelserna. Han skrev att ingen riktigt vet vad Constantine fick utstå under sina två veckors fängsling, då allt försiggick bakom palatsets murar. Men traditionellt fick en hög minister i Östern vid sitt fall en fruktansvärt rå och förödmjukande behandling. En källa säger t.ex. att den mördade Phra Pis avhuggna huvud hängdes om Constantines hals. Constantine satt kedjad utan mat för att torteras med jämna mellanrum. Avsikten med denna tortyr var först att avslöja var han hade sin gömda förmögenhet. Le Blanc fick berättat för sig att man bl.a. brände fotsulorna på honom för att han inte skulle kunna fly till fots, hans huvud sattes i ett skruvstäd och han blev piskad så skinnet hängde i slamsor. Men exakt vad som hände med honom vet man inte. Men hans död vet vi mera om. Den 5 juni 1688, efter att de funnit hans förmögenhet, dömdes han formellt till döden för att ha tagit in franska trupper i Siam med baktanken att genomföra en kupp. På natten fördes han i kedjor iväg på en elefant ut till djungeln utanför staden. De som såg honom berättar att han såg härjad ut efter misshandeln. Men han bad sina böner med fasthet och att hans ögon var klara. Då han anlände till avrättningsplatsen steg han själv ned från elefanten och det sägs att han överlämnade ett krucifix, som påven sänt honom, till ämbetsmannen som var ansvarig för hans avrättning och bad denne att ge det till hans son. Han svor sig oskyldig till anklagelserna mot honom och sade att han alltid hade tänkt på Siams bästa. Därefter bad han för sin fru och barn att de skulle skonas. Efter att ha gjort korstecknet övergav han sig till sina bödlar utan att veta vilket slags dödsstraff som väntade honom. Han mötte döden lugnt utan fruktan och förtvivlan. En av bödlarna högg honom med ett svärd mitt över kroppen. Han föll på sitt ansikte och blev därefter halshuggen och hackad i småbitar omkring 40 år gammal. En källa säger att hans kropp lämnades kvar på avrättningsplatsen för att bli uppäten av hundar. Här avslutades ett märkligt människoöde i Siams historia. Det är troligt att prinsarna Aphaithot och Noi avrättades samma dag som Constantine. Narai skall ha blivit rasande, men var för svag att kunna göra något.
Constantines ambitioner om att göra Siam till det mäktigaste riket i Sydostasien, med hjälp av fransmännen och med sig själv som härskare, kom förvånansvärt nära sin fullbordan. Undersåtarna uppsökte honom i viktiga ärenden på samma sätt som man uppsökte kungen. Han hade två palats, ett i Ayutthaya och ett i Lopburi. I anslutning till det sistnämnda fanns ett kapell vars like fransmännen aldrig sett maken till, dekorerat av japanska konstnärer. Ruinerna av det som anses ha varit Constantines palats i Lopburi ligger strax norr om Narais palats och visar tydliga spår av europeiskt inflytande. Constantine hade dessutom en privat livvakt bestående av 20 européer. Hans middagsbord var överdådigt, med 40 kuvert dagligen, och det spenderades stora årliga summor enbart på vin. Under hans audienser måste alla, med undantag av de franska adelsmännen, krypa fram till honom. I praktiken hade kung Narai inte någon makt i slutet av sitt liv och Constantine var den verklige regenten. Jämförd med andra äventyrare i Fjärran Östern såsom Sir Thomas Stamford Raffles, Sir James Brooke, den vita rajahn av Sarawak, och Robert Clive i Indien behöver Constantine Phaulkon inte skämmas. 
I slutet av 1687 var Constantine redan mångmiljonär. Men han hade inte Samuel Whites förmåga att ana fara. Men det stämmer att han år 1685 skickade ett meddelande till Ludvig XIV där han sade att om något gick på tok i Siam hoppades han på asyl i Frankrike. Ambassadören de Chaumont försäkrade att han var välkommen. Han hade fått en rad franska titlar av Ludvig XIV. Han var oerhört rik, klok, rolig och en anställning väntade på honom i Versailles. Det verkar också som om han överförde stora summor pengar till England. Men han lämnade inte Siam i tid trots att kungen bad honom om detta. Det är märkligt att Constantine inte insåg det hopplösa i sin egen situation. Han måste ha trott att han var så stark att han skulle klara av situationen och ignorerade uppenbart de många varningssignaler som säkert nådde fram till honom. Redan 1684 menade man i Surat i Indien att hans tid var ute. Även Samuel White menade att han levde farligt. Han kunde utan problem ha lämnat Siam. Men ambition, spänning och ära höll honom kvar. Och hur det gick för honom vet du nu. Känns ordspråket ”Högmod går före fall” bekant?