Kapitel 9 Ayutthaya och kontakterna med väst

Vasco da Gama วาสโค ดา กามา (ca.1460 eller 1469-1525) och hans män rundade Godahoppsudden år 1497 och seglade rakt över Indiska oceanen mot Calicut (Kozhikode) i Indien. Den 20 maj 1498 nådde de fram till Indien. Det berättas att portugiserna tillfrågades om vad de sökte efter i denna del av världen och de lär ha svarat ”kristna och kryddor”. De hittade inte det förstnämnda, trots sägnerna om prästen Johannes kristna rike, men de lastade sina skepp fulla med peppar. Vasco da Gamas ankomst till Calicut år 1498 markerade början på portugisernas seglatser som skulle föra dem vidare till Sydostasien, Kina och Japan. Snart var portugiserna fast etablerade i Indien och Francisco de Almeida ฟรานเชสโก เดอ อัลมีดา (ca.1450-1510) utnämndes till vicekung över de portugisiska besittningarna i Indien under perioden 1505-1509. År 1510 blev Goa portugisernas bas, eller huvudstad, i Indien.

(Portugisiskt samtida fartyg)

Det dröjde inte länge innan portugiserna kastade blickarna längre österut i sitt sökande efter kryddor, siden och porslin. Den 1 september 1509 anlände fyra eller fem portugisiska skepp, under befäl av Diogo Lopes de Sequeira ดีโอโก โลเปซ เดอ เซเกอีรา (Diego Lopez de Sequeira) (1465-1530), till Malacka. Staden regerades då av sultanen Mahmud Shah (1488-1528), som formellt var vasallfurste till Ayutthaya. Men i realiteten var hans rike självständigt. Sequeira lämnade ett brev från den portugisiske vicekungen till sultanen och Sequeira fick tillstånd att gå i land och idka handel. I början betraktades de som ett exotiskt inslag, men snart började de lokala indiska köpmännen ana oråd angående portugisernas egentliga avsikter. Dels var de ett hot mot deras handel och rykten hade hunnit före dem som berättade om grymheter som de utsatt den muslimska befolkningen på Malabarkusten för. De indiska handelsmännen lyckades till sist övertala sultanen att göra ett överraskande anfall mot Sequeiras fartyg. Portugiserna fick dock vetskap om planerna och alla som kunde lämnade i all hast hamnen med sina fartyg och började beskjuta staden. Beroende på källan tvingades portugiserna lämna kvar ett eller två fartyg och ett tjugotal av sina landsmän. 60 portugiser skall ha mist livet. Efter att följande dag ha misslyckats i sina försök att få sina akterseglade portugisiska bröder utlämnade seglade de iväg. Men det skulle komma fler besök. Det kan vara intressant att veta att en av de portugiser som lyckades komma undan senare blev den förste världsomseglaren. Hans namn var Ferdinand Magellan เฟอร์ดินานด์ แมกเจลแลน (1480-1521).
Sequeira rapporterade till Afonso de Albuquerque อัลฟองโซ เดอ อัลบูเคิร์ก (Alphonso d'Albuquerque อาโฟโซ ดาลบูเคอร์ก) (1453-1515) om det inträffade. De Albuquerque hade efterträtt de Almeida som vicekung och i maj 1511 seglade de Albuquerque själv mot Malacka med 17 eller 18 fartyg och en militär styrka på 1 200 man. Han kom dit via Sumatra den 1 juli 1511. En holländsk skildring, som skrevs långt senare, berättar hur portugiserna kom till Malacka samma dag som ett bröllop firades mellan sultanen av Pahang och en dotter till sultanen av Malacka. De portugisiska fartygen styrde in i hamnen med sina flaggor och vimplar hissade, blåsandes i trumpeter samtidigt som de sköt salut. Under tiden åkte bröllopsgästerna runt i staden i en magnifik triumfvagn med trettio hjul. Albuquerque begärde omedelbart att de portugiser som man tvingats lämna kvar 1509 skulle friges och att de skulle ha ekonomisk kompensation för diverse utgifter. Efter viss tvekan överlämnades fångarna och förhandlingar inleddes, men de bröt snart samman. De Albuquerque började därefter beskjuta staden för att testa Malackas försvarsförmåga och den 25 juli gjorde han en landstigning och snart ökade kraven från de Albuquerques sida. Malacka skulle nu också erkänna Portugals överhöghet. När detta avslogs anföll portugiserna med full kraft. Malajerna var chanslösa mot portugisernas moderna vapen och i augusti 1511 föll Malacka. Många människoliv hade gått till spillo och förödelsen var stor i staden.
De Albuquerque, som visste att Ayutthaya betraktade Malacka som en vasallstat, beslöt sig för att skicka ett sändebud, Duarte Fernandez ดูอาร์เตช เฟอร์นานเดช (Duarte Fernandes ดูอาร์ต เฟอร์นันเดส), till Ayutthaya för att förklara situationen. Fernandez var en av Sequeiras män, som tidigare hållits fången i Malacka. Då det fanns några kinesiska djonker i Malacka som skulle till Ayutthaya passade det bra att skicka Fernandez med en av dessa. Fernandez kom till Ayutthaya 1511 och anses allmänt ha varit den förste västerlänningen som besökte Siam. Kung Ramathibodi II mottog honom vänligt, trots portugisernas farhågor om det motsatta och det verkar faktiskt inte som om Ayutthaya opponerade sig mot portugisernas ockupation av Malacka. Fernandez försäkrade siameserna att handeln i söder skulle fortgå som tidigare vilket var viktigt då Siam var en stor risexportör till området. Under resan tillbaka ledsagades Fernandez av en siamesisk ämbetsman och han hade med sig gåvor till den portugisiske vicekungen från kollegan i Ayutthaya. Det verkar dock som om Ayutthaya fortfarande principiellt hävdade sin överhöghet över Malacka, men Siameserna var inte inställda på att bekämpa portugisernas position där. Framförallt inte om portugisernas maktställning i Malacka kunde leda till att öka Siams utrikeshandel. Dessutom hade man nog att tänka på där hemma. Chiang Mai var fortfarande ett hot och kanske hoppades man också på hjälp från portugiserna i krigen mot grannen i norr.
Senare samma år, eller kanske omkring 1512, kom ännu en portugisisk ambassadör, Antonio Miranda de Azevedo อันโตนิโอ มิซานดา เด อเซเวโด, till Ayutthaya. Denna gång kom portugiserna landvägen. Hur en sådan resa kunde gå till finns beskrivet längre fram i kapitel 11, avsnittet "Samuel reser till Ayutthaya (1677)". Azevedos uppgift var att samla information om handeln i regionen. Uppenbart hade det också skrivits ett fredstraktat mellan portugiserna och Siam. År 1516 kom en tredje ambassadör, Duarte Coelho ดูอาร์ต โกแอลโฮ, till Siam som befäste det gamla fredstraktatet. År 1518 förhandlades det fram ett traktat om ”handel och vänskap”. Detta traktat innebar bl.a. att portugiser tilläts slå sig ned i Ayutthaya, Mergui, Pattani ปัตตานี och Nakhon Si Thammarat och de fick fullständig religionsfrihet. De fick också stora handelsprivilegier i de nämnda hamnstäderna. Portugiserna fick också lov att föra kristen mission i Ayutthaya och litet längre fram donerade kungen (Chairacha?) själv en större summa pengar till byggandet av den första kristna kyrkan i Ayutthaya. Kungen tillät dessutom Coelho att resa ett stort träkors på en framträdande plats i huvudstaden. Det skulle dock dröja ända till 1606 innan den förste portugisiske missionären kom till Ayutthaya. Portugiserna skulle i gengäld förse siameserna med skjutvapen.
Snart växte det upp ett portugisiskt samhälle utanför Ayutthayas murar. Många portugiser värvades med tiden i Ayutthayas krigsmakt och de deltog i krigen mot grannrikena. Dessa portugiser bidrog bl.a. med moderna vapen såsom musköter och kanoner samt modern militär strategi. Som motprestation för alla sina privilegier tillät portugiserna så småningom siameser att komma som lärlingar till deras och holländarnas vapensmedjor nere på Malackahalvön. Här lärde siameserna sig, förutom att gjuta kanoner, att bygga fort och inte minst att lära känna européernas mentalitet. Denna kunskap skulle de komma att få stor nytta av i framtiden. Lärlingarna återvände hem som mästare och startade Ayutthayas egen vapenindustri. Konsten att gjuta kanoner skulle en tid få stor betydelse under de kommande krigen mot Burma. Siameserna blev så duktiga på att gjuta kanoner att Japan i sin tur skickade lärlingar till Ayutthaya. Till gengäld fick Ayutthaya hjälp av japanerna på andra områden. Men det måste påpekas att portugiserna också sålde också vapen och ammunition till Ayutthayas rivaler och därmed försvann något av siamesernas tidiga fördelar. Men skjutvapen hade ändå börjat göra sitt intåg, utan portugisernas hjälp, genom import från arabländerna och Kina. Portugisernas ankomst till Siam verkar inte ha förändrat handeln i någon större utsträckning, utan kommersen med Malacka fortsatte på ungefär samma sätt som tidigare, fast nu med portugiserna som ny handelspartner. Mellan år 1500 och 1560 fördubblades dock sjöfartshandeln, men denna ökning berodde inte bara på kontakten med portugiserna utan lika mycket på de nya handelsförbindelserna med de muslimska staterna i söder, såsom Pattani, Aceh อาเจะห์ på Sumatra och Bantam บันเตน på Java. Siameserna tävlade faktiskt om denna handel med portugiserna.
De hundratals gamla kanoner som ännu kan beskådas i Bangkok och Nakhon Si Thammarat visar på utvecklingen av krigskonsten som kontakten med portugiserna förde med sig.

Ursprunget av ordet "farang"

Alla "vita" är i Thailand kända under beteckningen "farang" ฝรั่ง. Detta ord anses ofta vara en förkortning av franskans ”francais”. Men förmodligen lånade siameserna ordet av perserna. De kallade nämligen de tidiga portugisiska handelsmännen för farang och ordet kom till Siam med persiska eller indiska handelsmän innan portugiserna nådde fram till Ayutthaya. Ordet farang kom nu att gälla för alla européer, underförstått ickemuslimer. Kanske är det så att det thailändska ordet för Frankrike eller fransmän, ”farangset”, är en blandning av ordet farang och det franska francais.

Kineserna i Ayutthaya

I det välmående Ayutthaya hade det funnits folk från främmande länder långt innan européerna dök upp. Den största etniska gruppen var kineserna, som faktiskt anlänt till denna del av världen som handelsmän, redan innan taifolken nådde fram till nuvarande Ayutthaya. På Bayontemplet ปราสาทบายน mitt i Angkor Thom i Kambodja finns det en basrelief som visar en kinesisk djonk. Kineserna hade tidigt gjort uppehåll i hamnar utmed Siamviken och Malaya, på vägen mellan Indien och Kina, för att längre fram komma ända fram till Ayutthaya. Ayutthayas kungar fortsatte, liksom deras kollegor i Sukhothai tidigare hade gjort, att skicka gåvor till de kinesiska kejsarna som fortfarande betraktade siameserna som vasaller. Men Kina försökte aldrig blanda sig i Ayutthayas inre angelägenheter.

Krig mot Chiang Mai (1513- )

Medan kung Ramathibodi II förhandlade med portugiserna var han, som tidigare nämnt, i krig med Chiang Mai. År 1513 angrep trupper från Chiang Mai Sukhothai och Kamphaengphet och det togs fångar, elefanter och annat krigsbyte i vanlig ordning. Två år senare, år 1515, kom ett nytt angrepp från Chiang Mai och Sukhothai och Kamphaengphet attackerades. Men siameserna försvarade sig skickligt och snart kom stora förstärkningar söderifrån. Den här gången var Ramathibodi II bättre förberedd och inledde en stark motoffensiv. Med sina två söner, prins Athit อาทิตย์ och Ek เอก, drev han bort Chiang Mais trupper och förföljde dem ända till Lampang. Här talar Chiang Mais krönika om en armé på 300 000 man! De lyckades driva bort Chiang Mais trupper i oktober 1515 och förföljde dem ända till Lampang. Vid ett stort slag på floden Wangs แม่น้ำวัง bankar besegrades Chiang Mais trupper och Lampang stormades. Staden intogs, plundrades, fångar togs och man lade åter beslag på ”Kristallbuddhan” som en gång tidigare hade stulits från Chiang Mai år 1492. (Se kapitel 8, avsnittet ”Krig mot Chiang Mai (1492-)”.) Detta nederlag drabbade Chiang Mai hårt. Kanske hade kung Ramathibodi II fått goda råd av portugiserna hur Chiang Mai kunde besegras. Siameserna följde dock inte upp sina framgångar, vilket kan tyckas märkligt. Detta berodde kanske på att Chiang Mai ansträngde sig hårt, de två kommande åren, för att förstärka sitt försvar. Under perioden 1516-1518 restaurerades Chiang Mais stadsmur.
Chiang Mais krönika berättar om en viss Mün Dang Tao Kham som i mars 1520 uppmanade alla shaner att fly till shankontrollerat område. Regenten i Chiang Saen gick därefter över på shanernas sida. Kung Müang Kaeo av Chiang Mai drog ut för att jaga de flyende shanerna och dödade regenten i Chiang Saen. Men många shaner lyckades ta sig i säkerhet över floden Salween och in på shankontrollerat område. År 1522/1523 skickade Ayutthaya en ambassad till Chiang Mai för att förstärka ”vänskapen” med Chiang Mai. Den här gången tycks ambassaden ha lyckats ta sig hem levande!
År 1523 blev kung Müang Kaeo inblandad i en händelse i Keng Tung, som förmodligen var den viktigaste Shanstaten. Här hade det uppstått en dispyt om tronen mellan två prinsar. En av dem tog sin tillflykt till regenten av Müang Nai och den andre begav sig till Müang Kaeo. En farbror till prinsen som sökt sig till Müang Kaeo tog över i Keng Tung. Kung Müang Kaeo lät skicka en armé för erövra tronen till sin skyddsling. Men farbrodern var ovillig att lämna ifrån sig sin tron och därför attackerades och intogs Keng Tung. Men bara tre månader efter att Chiang Mais styrkor lämnat staden återvände farbrodern med en armé som tvingade både den nye regenten och befolkningen att fly till Chiang Saen. Kung Müang Kaeo blev rasande och anklagade kommendanten som skött striderna i Keng Tung för inkompetens och han avrättades.
Men det fanns också trevligare inslag än krig under Müang Kaeos regeringstid. En krönika som skrevs i Chiang Mai, kort före kungens död, vittnar om detta. Här beskrivs kungens stora engagemang i religiöst arbete. Han byggde nya tempel, lät kopiera religiösa texter, lät gjuta nya Buddhastatyer och hans frikostighet med mat m.m. till munkar omtalas här. Dessutom visar krönikan att kungen höll strikt på den singhalesiska formen av buddhism, som hade införts mer än ett århundrade tidigare av kung Kü Na.

Kung Borommaracha IV (1529-1533) - Kung Ratsada (1533-1534) -
Kung Chairacha (1534-1547)

Under resten av sin regeringstid förde Ramathibodi II faktiskt en defensiv politik i norr. Men han började nu omorganisera hela det militära systemet som var baserat på tvungen militärtjänst. Kungariket delades upp i militära distrikt och alla män som var mellan 18 och 60 år kunde inkallas vid behov. Men om någon levde avlägset eller hade svårigheter med att utföra sin militärtjänst behövde de inte göra den. Men de var då tvungna att bidra med t.ex. salpeter, djurskinn, elfenben eller något annat användbart till staten. Men de flesta tilläts leva fredligt i sina civila yrken. Detta system, som infördes av kung Ramathibodi II, var i kraft ända till 1899 då ett nytt system enligt europeiskt mönster infördes.
År 1518 utgavs en bok om militär taktik som dock har gått förlorad och bokens exakta innehåll är okänt. Samma år grävdes en kanal, som kunde användas av oceangående fartyg, som förband kanalerna Samrong คลองสำโรง och Thap Nang ทับนาง och som mynnade ut nära den nuvarande orten Paknam ปากน้ำ.
År 1524 uppdagades någon slags konspiration vilket resulterade i att en rad ämbetsmän avrättades och 1526 inträffade en väldig hungersnöd i Siam. Samma år blev kungens äldste son, prins No Phutthangkun หน่อพุทธางกูร (den ovan nämnde prins Athit), utnämnd till Maha Uparat och skickades norrut som regent, eller guvernör, över Phitsanulok.
I juli 1529 blev kung Ramathibodi II plötsligt sjuk och dog redan samma dag. Han var då 57 år gammal och hade regerat i 38 år. Hans regeringstid utmärkte sig för de många krigen mot Chiang Mai, den förändrade militära organisationen samt att han blev den förste siamesiska kungen som kom i kontakt med européerna. Kung efter sin fars död blev prinsen och Maha Uparat No Phutthangkun. Han fick titeln Borommaracha IV (1529-1533) Han utnämnde sin yngre bror eller halvbror, Phra Chairacha, till ny regent i Phitsanulok. Det enda som är känt om Borommarachas IV:s regeringstid är en ambassad till Chiang Mai för att förhandla om ett fredstraktat som faktiskt resulterade i en fred mellan de båda rikena och under några år upphörde striderna.
År 1533 dog kung Borommaracha IV av smittkoppor. Till ny kung utsågs hans femårige son prins Ratsada รัษฎา. Det är troligt att Phra Chairacha i Phitsanulok inte blev så glad över detta och efter fem månader blev prins Ratsada röjd ur vägen. Förmodligen enligt den tidigare omtalade "säckmetoden". Phra Chairacha blev ny regent och är känd som kung Chairacha ไชยราชา (1534-1547).

(Kung Chairacha)

Trots det tvivelaktiga sätt på vilket Chairacha tillskansat sig tronen minns man honom som god och vis. Hans första regeringsår var präglade av fred. Liksom sin far förbättrade han för sjöfarten i riket. Han förbättrade navigationen i Chaophrayafloden vid nuvarande Bangkok och förändrade och förbättrade även flodens kanalsystem.
Från 1536 stammar en märklig lag eller ”Prövningslagen”. Liknande lagar var också vanliga i Europa vid denna tid. Lagen beskriver flera prov eller tester som stackars brottsmisstänkta fick genomlida. En metod var att tvinga de misstänkta att gå över glödande kol. Den som fick fötterna brända var skyldig. En annan metod var att de misstänkta fick dyka ner under vatten. Den som stannade kvar längst tid var oskyldig. Ibland avgjorde kappsimning i floden (i månsken?) och andra gånger tändes ljus av samma storlek och den vars ljus brann längst var också oskyldig. Lagen beskriver i detalj hur de olika prövningarna skulle utföras och föreskriver långa böner av rättstjänstemannen för att få de magiska makterna att infinna sig och avgöra målet i rättvisans namn. Straffen för vanliga förbrytare varierade från att bli nedtrampade eller spetsade av elefanter till avlägsnandet av fingerspetsar och slag med käpp, men på den bara kroppen slog man aldrig. Helgerån straffades med att man blev bränd vid en påle. Dödsdomar kunde endast utfärdas av kungen. Straffen för mindre brott var straffarbete såsom tillverkning av tegelstenar.
År 1545 inträffade en väldig brand i Ayutthaya. Branden skall ha rasat i tre dagar och många tempel och offentliga byggnader samt 10 500 hus fördärvades. Historikern Wood förmodar att Ayutthayas invånarantal kan ha varit 150 000 vid denna tid. Om detta stämmer var staden större än London vid samma tid.
Vid tiden för kung Chairachas kröning hade antalet portugiser i Ayutthaya ökat kraftigt och 1538 anställde kungen 120 portugisiska äventyrare eller legosoldater som en slags livvakt och för att instruera hans soldater i användandet av musköter. Även hans far hade anställt portugiser i sin tjänst. En liknande kår fanns också i Burma. Med sin förbättrade armé hamnade Chairacha snart i konflikt med både Burma och Lan Na och detta skulle bli början på förödande krig för hela taivärlden.

Inledande krig mot Burma (1538)

Vi har tidigare berättat hur gamla Burma, eller Paganriket, hade kollapsat i slutet av 1200-talet. Burma hade därefter delats i en mängd stater av varierande storlek. De viktigaste var Ava, Pegu och Arakan. Det kungarike som växt upp vid Ava, med hjälp av de tre shanbröderna på 1300-talet, miste snart sin shan- eller taikaraktär och därmed också sitt inflytande över shanfurstendömena i öst. Under tiden hade monfolket etablerat sitt självständiga kungarike med centrum i Pegu. Pegu låg vid havet och blomstrade tack vare den internationella handeln.
Gradvis hade ett nytt och aggressivt burmesiskt rike växt upp vid Toungoo. Toungoo låg en bit från havet uppför Sittangfloden vilket var tillräckligt långt från Ava och Pegu för att ligga i säkerhet. Under dryga två århundraden gick shanerna sin egen väg i öster och många av furstendömena här blev självständiga. Historikern G. E. Harvey skriver så här om 1500-talets Shanstater: ”Övre Burma var ett dårhus av vresiga Shanstater”. År 1527 attackerades och brändes Ava och shanerna tog åter makten här. Enligt en källa var det på 1540-talet som shanerna återtog makten vid Ava då en härskare från furstendömet Hsipaw, med hjälp av andra shanhövdingar, tog över tronen här. Men denna koalition upplöstes senare i krig och Ava lämnades som ett inbjudande byte för burmesiska arméer år 1555. Under denna period höll Toungoo en låg profil alltmedan rikets styrka ökade. Detta berodde på att riket inte låg i vägen för de stora krig som pågick mellan monernas Pegu och shanernas Ava mellan 1385 och 1425. I all tysthet mottog riket allt fler grupper invandrande burmaner från norr. Redan på 1490-talet erkändes regenten i Toungoo av både Ava, Pegu, Lan Na och av karenfolket som bodde granne med honom i öster. Representanter härifrån deltog t.o.m. då han insattes i sitt ämbete. Hans militära styrka var tillräcklig för att locka fram erbjudanden om allianser från alla hans grannar och kungen manipulerade skickligt denna situation till sin fördel. Redan i början av 1500-talet var Toungoo faktiskt på väg att bli den ledande makten i dagens Burma.
År 1531 dog kung Minkyinyo (Mingyinyo) พระเจ้าเมงจีโย eller เมงกะยินโย av Toungoo och han efterföljdes av sin 16-åriga son Tabinshwehti ตะเบงชเวตี้ (1531-1550). Han skall kanske räknas som Toungoodynastins första kung även om andra historiker menar att hans far grundat den 1486. Tabinshwehti var fast besluten att kuva sina grannar och började tidigt under sin karriär att dra fördel av sitt eget rikes styrka och sina rivalers svaghet. År 1535 påbörjade Tabinshwehti en militär kampanj mot kungariket Pegu i söder och intog staden Bassein i Irrawaddyflodens delta. Fyra år senare föll Pegu och Pegus kung flydde till Prome och 1546 gjorde Tabinshwehti Pegu till sin egen huvudstad. Tabinshwehti anställde nu även han portugisiska äventyrare och de deltog då städerna Martaban och Moulmein erövrades 1541 och året efter erövrades också Prome. En källa anger antalet portugiser i burmesisk tjänst till 700. Därmed hade Tabinshwehti gjort de flesta södra prinsarna till vasaller och behärskade området ända ner till Tavoy vid gränsen till Ayutthaya. Efter att ha motstått en kontraattack från Prome 1544 blev Tabinshwehti krönt till kung av Burma i den gamla huvudstaden Pagan. Det som kallats det Andra Burmanska Imperiet var nu ett faktum. Det var också på 1500-talet som portugiserna etablerade sig i Burma. Tabinshwehtis kampanjer i söder var mycket grymma men han lät sig ändå påverkas av monfolkets kultur och vanor och värvade också monsoldater i sin armé.
Burma hade under flera hundra år inte varit något hot mot de olika tairikena p.g.a. alla tidigare inre stridigheter mellan olika självständiga stater. Men detta höll snabbt på att förändras. Tabinshwehtis planer var att attackera Ayutthaya från söder, men hans första kampanj från sin nya huvudstad genomfördes mot kungariket Arakan i väster. Under sina kampanjer söderut hade Tabinshwehti kommit i konflikt med Ayutthaya. Han ockuperade nämligen Müang Chiang Krai (som nu kallas Gyaing(ywa) och ligger i Moulmeindistriktet) som var en tributstat till Siam. Kung Chairacha lät samla en stark armé som gick till motattack och burmeserna, som blev grundligt besegrade och drevs bort härifrån i slutet av 1538. Detta var det första kriget mot Burma. Under denna expedition assisterades Chairacha av sina portugisiska legosoldater. Han ansåg deras tjänster så värdefulla att han fortsatte att belöna dem med diverse privilegier. Det kom inget omedelbart svar från Burma efter detta krig och Chairacha trodde kanske att hans kampanj hade uppnått sitt mål att varna potentiella rivaler att han var beredd att reagera snabbt och effektivt om någon vågade utmana hans auktoritet.

Oroligheter i Lan Na

Kung Müang Kaeo av Chiang Mai dog den 7 februari 1526. Det påstås att han hade ätit skämt hästkött och att han kvävdes av sina egna uppkastningar. Han ersattes av sin yngre bror som senare blev känd som kung Ket Chettharat เกษเชษฐาราช (1526-1538). Hans trontillträde blev inledningen till en nedgångsperiod för Lan Na. År 1535 försökte några ämbetsmän störta honom utan att lyckas. Men kungen fortsatte att utmana sina ämbetsmän när han utsåg en ny guvernör över Chiang Saen och 1538 lyckades man till sist få kungen avsatt och sänd i exil till Müang Noi. Hans son, Chai (Sai) ซาย (1538-1543), som tagit över tronen ”regerade dock inte enligt de tio kungliga föreskrifterna” och de ledande ämbetsmännen lät mörda honom. Det lär ha blivit uppror i riket 1543 p.g.a. Chais dåliga ledning och grymhet. Härefter bad man den gamle kungen om att återta regentskapet, vilket han skulle få all anledning att ångra. Kung Ket Chettharat (andra regeringsperioden 1543-1545) fick nämligen också ett våldsamt slut. Kungen skall ha blivit sinnessjuk och en konspiration mot honom, under ledning av en viss Saen Dao แสนดาว (eller แสนค่าว), resulterade i att även kung Ket Chettharat blev mördad. Mordet kan ha berott på kung Ket Chettharats religiösa politik. Det verkar nämligen som om han hade tänkt ordinera en munkorden med en annan ordens ritualer. Vad som än hände så blev tiden efter hans död början till slutet på det självständiga Lan Na. I och med kung Ket Chettharats död upphörde också den direkta manliga släktlinjen till kung Mengrai.
Efter Ket Chettharats död började en maktkamp mellan ministrarna i riket. Saen Dao erbjöd tronen till prinsen av Keng Tung, men han avböjde. Då gick istället erbjudandet till shanhärskaren prins Mekuti เมกุฎิ av Müang Nai. Han var en direkt ättling till Khun Khrüa, som i sin tur var son till kung Mengrai. Under tiden hölls ett möte med en grupp adliga vid Chiang Saen. Dessa var fientligt inställda till Saen Dao och skickade ett sändebud till kungen av Lan Xang med ett erbjudande om Chiang Mais tron till laokungen Phothisalats äldste son, prins Xetthathilat เชษฐาธิราช[1]. Prinsens mor var nämligen en prinsessa från Chiang Mai och dotter till den tidigare kung Müang Kaeo. Kungen av Lan Xang tackade ja, kanske med en tanke om att förena de båda rikena. Eller var det kanske så att Phothisalat tvingat fram detta erbjudande? Xetthathilat var förmodligen född 1534 och var med andra ord bara omkring 12 år gammal då han officiellt utsågs till tronföljare i Chiang Mai (17 juli 1546-20 augusti 1547).


(Ayutthayas utbredning omkring 1540)	(Lan Nas utbredning omkring 1540)

Krig mot Chiang Mai (1545)

Nu blandade sig också Burma i leken. Prinsen av Hsenwi hade skickat en armé mot Chiang Mai för att straffa Saen Dao för mordet på Ket Chettharat. Men Saen Dao lyckades samla försvarare från riket i Chiang Mai och efter tre dagars försök att inta Chiang Mai gav armén från Hsenwi upp och flydde. Generalen som ledde styrkorna från Hsenwi, Mün Hua Khian หมื่นหัวเคียน, hade slagit läger vid Lamphun efter sitt misslyckade försök att ta sig in i Chiang Mai. Han skickade nu budbärare till kung Chairacha i Ayutthaya för att be om hjälp. Kung Chairacha gjorde sig genast beredd att tåga mot Chiang Mai, men innan han var klar med förberedelserna lyckades de adliga från det tidigare nämnda mötet vid Chiang Saen ta sig in i Chiang Mai. Väl där avrättade de omedelbart Saen Dao och hans följeslagare. Medan de väntade på sin kandidat, prins Xetthathilat från Lan Xang, utsågs en prinsessa vid namn Maha Thewi มหาเทวี som tillfällig regent. Hon är också känd som drottning Chiraprapha จิรประภา (25 juni 1545-1546). Hon lär ha varit dotter till den tidigare kungen Ket Chettharat.
Kung Chairacha nådde fram till Chiang Mai i juni 1545 endast för att upptäcka att Saen Dao var ett avslutat kapitel. Drottning Chiraprapha beordrade nu några av sina officerare att gå ut och möta kungen med gåvor. Enligt Chiang Mais krönika återvände sedan Chairacha etappvis hem till Ayutthaya. Andra källor säger att Chairacha omringade Chiang Mai och att han efter stora förluster tvingades retirera i september 1545.
Kung Chairacha hade inte varit borta länge från Chiang Mai då prins Mekuti av Müang Nai, med hjälp av prinsen av Yawnghe, invaderade delar av Chiang Mais territorium. Han hade ju tidigare erbjudits tronen i Chiang Mai, då Saen Dao fortfarande hade makt och var i livet. (Är prinsen av Yawnghe samma som prinsen av Keng Tung?) De båda prinsarna tog sig fram till staden Chiang Mai som dock försvarade sig tappert och i oktober 1545 tvingades Müang Nais trupper att ge sig iväg. Den 14 oktober 1545 kom trupper från Lan Xang till Chiang Mai för att ta kontrollen över riket.
Möjligtvis kan de båda prinsarna ha bett kung Chairacha om hjälp för kungen beslöt sig ännu en gång för att skicka en armé mot Chiang Mai. Först skickade han iväg en flottstyrka ledd av guvernören av Phitsanulok mot Lamphun. Efter resultatslösa förhandlingar anföll siameserna Lamphun natten den 4 december. Siameserna tog sig in i Lamphun och brände delar av staden. Dagen efter kom kung Chairacha själv fram till Lamphun med sin armé och tillsammans med guvernören av Phitsanulok drog man vidare mot Chiang Mai. Den 3 januari 1546 skickades presenter till drottningen av Chiang Mai och hennes två barn. Chiraprapha och hennes rådgivare hade under tiden rådslagit huruvida man skulle bekämpa siameserna eller motta dem som allierade. Drottningen hade först bestämt sig för det senare alternativet. Men då hon fick höra om anfallet på Lamphun ändrade hon sitt tidigare beslut och beslöt sig för att ta strid med siameserna. Därefter gick siameserna till attack mot västra delen av staden Chiang Mai den 19 januari 1546. Men striderna slog fel för siameserna och de gav upp sina försök att inta Chiang Mai. Siameserna drog sig därefter tillbaka till floden Pings östra sida. Den 8 februari gjorde siameserna ytterligare ett försök att inta Chiang Mai. Denna gången anfölls den södra delen av staden, men man misslyckades åter igen. Kung Chairacha beslöt sig för att dra sig tillbaka och på vägen därifrån fördärvade han några tempel och en mängd hus i närheten av huvudstaden. Den 11 februari var alla siamesiska styrkor på väg hemåt. Omkring 30 000 siameser försökte ta sig hem nedför floden, men de blev förföljda av styrkor från Chiang Mai på sin väg söderut. Vid ett slag vid nuvarande Saraphi สารภี, ca. 8 km från Chiang Mai, led siameserna ännu ett nederlag och ett stort antal siameser togs tillfånga eller dödades. Siameserna fortsatte sin reträtt, men de förföljdes fortfarande av prinsen av Nan, Yi Mangkala, assisterad av trupper från Chiang Mai och Lampang. De hann ännu en gång ifatt de retirerande siameserna och åsamkade dem ytterligare stora förluster. Guvernörerna av Kamphaengphet och Phichai พิชัย dödades under dessa strider. Längre söderut hade Chiang Mai ytterligare en armé som väntade i bakhåll. Denna tredje attack påstås ha kostat siameserna tre generaler, 10 000 man och 3 000 båtar. Efter dessa förkrossande nederlag lyckades kung Chairacha ta sig hem till Ayutthaya. En portugis vid namn Fernao Mendes Pinto เฟอเนา เมนเดส ปินโต (c.1509-1583) hävdar att han själv var med under kung Chairachas andra fälttåg mot Chiang Mai. Detta är emellertid fri fantasi och hans berättelser bygger på vad andra berättat för honom. Bl.a. talar han om 40 000 hästar och 4 000 elefanter. Denna grova överdrift gör honom inte speciellt trovärdig. Pinto kommer att dyka upp med fler fantastiska ”ögonvittnesskildringar” längre fram.

(Fernao Mendes Pinto)

I juli 1546 anlände kung Xetthathilat av Lan Xang till sitt rike Chiang Mai. En källa säger att han kom tillsammans med sin fru Thip, (som senare blir känd som Thao Mae Ku ท้าวแม่กุ). Han välkomnades av sina anhängare och installerades på tronen. Men enligt tidigare uppgifter var han ju bara omkring 12 år gammal. Var han verkligen gift så tidigt?

Kung Yot Fa (1547-1548) – Kung Khun Worawong (1548)

När kung Chairacha kom hem till Ayutthaya hade han redan varit sjuk i några månader och han dog 1547. Han tycks inte ha haft någon hustru med rang som drottning, men han hade två söner med en av sina favorithustrur, Thao Si Sudachan ท้าวศรีสุดาจันทร์. Med henne hade Chairacha två söner, prins Kaeo Fa แก้วฟ้า och prins Si Sin ศรีศิลป์, födda omkring 1535 resp. 1541. De var då omkring 12 resp. 6 år gamla då fadern dog.
Kung Chairacha dog under mystiska omständigheter. Den tidigare nämnde portugisen Pinto säger att Chairacha blev förgiftad av Thao Si Sudachan och senare handlingar tyder på att detta kanske inte är så osannolikt. Pinto säger också att kung Chairacha var en klok ledare och älskad av sitt folk och att han sörjdes djupt vid sin död. En konflikt om tronföljden inleddes nu i Ayutthaya som skulle komma att beröra hela den politiska eliten. Till sist utsågs prins Kaeo Fa till tronföljare. Han blev till kung Yot Fa ยอดฟ้า (1547-juni 1548). Den nye kungen var som omtalat bara omkring 12 år och hade fått stöd från en majoritet av ämbetsmännen. På grund av kungens låga ålder var han ännu inte kapabel att regera själv och Phra Thianracha พระเฑียรราชา (Thian เฑียร), som var en yngre bror till den gamle kungen, blev faktisk regent tillsammans med Thao Si Sudachan. Kung Chairacha hade knappt hunnit kallna då Thao Si Sudachan gav prins Phra Thianracha en vink om att hon var förälskad i honom och att de kunde bli ett passande par, som kung och drottning. Phra Thianracha blev uppenbart skärrad av detta förslag, eftersom han ville vara sin hustru trogen som även hon var född prinsessa. Men uppenbart fruktade han också att ett nej skulle göra Thao Si Sudachan rasande och gick därför i kloster. Thao Si Sudachan hade nu själv den reella makten i sina händer.
Den amorösa Thao Si Sudachan valde då att byta föremål för sin åtrå och blev istället blint förälskad i en avlägsen släkting, Phan But Si Thep พันบุตรศรีเทพ, som var officer i gardet. Eller hade hon kanske varit hemligt förälskad i honom redan före kungens död? Pinto påstår nämligen att Thao Si Sudachan skulle ha haft en affär med honom redan under kung Chairachas fälttåg mot Chiang Mai. Det var därför hon förgiftat sin make för att skydda sig från konsekvenserna av sin otrohet och det faktum att hon också var gravid med Phan But Si Thep! Allt detta enligt Pinto. Hur som helst var Phan But Si Thep, till skillnad mot Phra Thianracha, inte ovillig att besvara hennes närmanden och han fick snart en hög ställning i palatset med titeln Khun Chinnarat ขุนชินราช. Thao Si Sudachan födde en dotter och planerade nu att sätta sin älskare på tronen. Den här perioden i den siamesiska historien är oklar även om vår gamle bekant Pinto som vanligt skyndar fram med ”hjälpande” kommentarer, som inte alltid verkar så trovärdiga.
Då det blev oroligt i rikets norra delar infann sig en möjlighet att störta den unge kungen. Thao Si Sudachan fick rikets ministrar att samla en truppstyrka runt kungen för att ”beskydda” honom och det var Khun Chinnarat som skulle rekrytera denna styrka. Huvudstaden fylldes därefter av trupper ledda av män, som Khun Chinnarat menade var villiga att medverka till kuppens genomförande. Kanske anade den unge kungen oråd och han rådförde sig med en viss Khun Phiren Thorathep ขุนพิเรนทรเทพ, som var en av hans lojala män. Khun Chinnarat fick höra talas om dessa samtal och hittade därför på en anledning att avskeda Khun Phiren och andra officerare som var lojala mot kungen. Nästa steg blev att röja en gammal adelsman, Phraya Mahasena พระยามหาเสนา, ur vägen, som var känd som motståndare till Thao Si Sudachan. Han fick en dolk i ryggen och andra som vågade opponera sig gick liknande öden till mötes. Enligt den senare omtalade Anna Leonowens skulle alla hovets medlemmar samt även Thao Si Sudachans egen mor och systrar, som milt opponerat sig mot henne, ha avrättats. Efter dessa utrensningar var läget moget att utse Khun Chinnarat till förmyndarregent med titeln Khun Worawong ขุนวรวง.
Den unge kungen var nu 13 år gammal och isolerad. Kanske har han oklokt nog visat sitt missnöje mot Khun Worawong, eftersom denne nu beslöt sig att göra sig av med honom. Exakt vilket öde som drabbade den unge kungen vet vi inte. De tidigaste berättelserna säger bara att "något hände honom". Senare historia påstår att han blev avrättad medan Pinto säger att även han blev förgiftad. Wyatt menar också att han blev förgiftad, av sin egen mor, i juni 1548. Därmed blev Khun Worawong (juni 1548-juli 1548) ny kung. Till Maha Uparat utsåg han sin egen bror, Nai Chan นายจันทน์.
Den långt senare sonen till kung Mongkut, prins Damrong Ratchanuphap ดำรงราชานุภาพ, tvivlar dock på att Nai Chan blev Maha Uparat och menar istället att han bara fick en mycket ovanlig hög titel; Chaophraya Maha Uparat เจ้าพระยามหาอุปราช .

Kung Chakkraphat (1548-1569)

Den ovan nämnde Khun Phiren (Thorathep) hade klarat sig undan utrensningarna och började nu agera. Han höll ett hemligt möte med tre av sina vänner, Khun Inthorathep ขุนอินทรเทพ, Mün Ratchasaneha หมื่นราชเสน่หา och Luang Si Yot หลวงศรียศ, och de beslöt tillsammans att störta kung Worawong. Han skulle därefter röjas ur vägen och Phra Thianracha, som så klokt valt att gå i kloster, skulle erbjudas tronen. Då prins Thianracha givit klartecken, att han var beredd att acceptera erbjudandet, inväntade konspiratörerna ett gynnsamt tillfälle att verkställa sina planer.
Ett lägligt tillfälle uppenbarade sig då en mycket stor elefant upptäcktes nära Lopburi. Kung Khun Worawong gav order om att den skulle infångas, vilket man också lyckades med. Kungen lät meddela att han själv tänkte komma till Lopburi för att se på den tillfångatagna elefanten. Han skulle resa dit med båt. Samtidigt invigde Khun Phiren guvernören av Sawankhalok, Phraya Sawankhalok พระยาสวรรคโลก, och guvernören av Phichai, Phraya Phichai พระยาพิชัย, i kupplanerna och man hade nu blivit sex konspiratörer. Mün Ratchasaneha fick till uppgift att ta sig an kungens bror Nai Chan. De övriga fem väntade utmed floden i var sin båt. De skulle attackera Khun Worawong vid en smal klyfta, som ledde fram till inhägnaden där elefanten fanns. När kungen närmade sig sina banemän skrek han "Vem spärrar min väg?" Khun Phiren ställde sig då upp i sin båt och svarade hotfullt "Det gör jag! Bered dig på att dö"! Den skräckslagne kungen, hans partner Thao Si Sudachan och deras unga dotter släpades in till stranden där de halshöggs. Deras kroppar spetsades därefter och lämnades till gamarna. Den lille prinsen Si Sin, som också hade rest med sin mor, skonades och togs om hand av Phra Thianracha. Mün Ratchasaneha genomförde också sin uppgift och sköt Nai Chan med en välriktad kula. Han hade väntat på honom bakom ett träd då han kom ridande på sin elefant på väg till elefantkoralen. Phra Thianracha lämnade nu sitt klosterliv och blev krönt som kung med titeln Phra Maha Chakkraphat จักพรรดิ (slutet av juli 1548-januari 1569).

(Kung Chakkraphat)

Det visade sig att han fick ett starkt stöd bland rikets ämbetsmän. Kungens första handling var att överösa de som hjälpt honom till makten med ärebevisningar och belöningar. Khun Phiren fick hans äldsta dotter, Wisut Kasattri พระวิสุทธิกษัตรีย์, och den höga titeln Somdet Phra Maha Thammaracha สมเด็จพระมหาธรรมราชา och utnämndes till guvernör över Phitsanulok. Den höga titeln indikerar att han faktiskt blev en slags vicekung, eller feodalkung, över de nordliga siamesiska provinserna. Maha Thammaracha, som han vanligtvis kallas, skulle senare bli far till en av Thailands största män. Khun Inthorathep fick förutom gåvor titeln Chaophraya Si Thammasokkarat เจ้าพระยาศรีธรรมโศกราช och blev regent över Nakhon Si Thammarat, Luang Si Yot blev till Chaophraya Mahasenabodi เจ้าพระยามหาเสนาบ och Mün Ratchasaneha blev till Chaophraya Maha Thep เจ้าพระยามหาเทพ (och senare Chaophraya Phakdinuchit). Phraya Phichai fick titeln Chaophraya Phichai เจ้าพระยาพิชัย och Phraya Sawankhalok blev till Chaophraya Sawankhalok เจ้าพระยาสวรรคโลก.
Alla dessa strider om makten i Siam kunde dock inte undgå att försvaga landet och som kommer att se skulle Burma komma att utnyttja detta.

Krig mot Burma (1549) - Drottning Suriyothai

Någon gång omkring 1547, eller möjligen 1548, hade kung Tabinshwehti av Burma tvingats avbryta sin tidigare nämnda kampanj mot Arakan. (Se det tidigare avsnittet ”Inledande krig mot Burma (1538”).) Detta berodde på en överraskande siamesisk attack på Tavoy. Tabinshwehti anföll i sin tur Siam tidigt under 1549. Som skäl för angreppet åberopades några mindre gränsepisoder. Burmeserna skall, enligt siamesiska källor, ha gått in på Ayutthayas område med 300 000 man, 3 000 hästar och 700 elefanter. Dessa tal låter väldigt stora, men vår gamle vän Pinto låter sig inte nöjas med detta. Han drar till med 800 000 man, 40 000 hästar och 5 000 elefanter! Dessutom påstår han att burmeserna hade 1 000 kanoner som drogs av 1 000 spann bufflar och noshörningar(!?). Men även Wyatt menar att armén kan ha varit enorm och omfattat flera hundra tusen man. Den burmesiska armén kom till Siam via Martaban och hade marscherat över bergen via passet Phra Chedi Sam Ong ด่านพระเจดีย์สามองค์ (”De Tre Pagodernas Pass”). Detta pass ligger mellan Moulmein och Tavoy och var det pass som låg närmast Ayutthaya.

(Phra Chedi Sam Ong)

Tabinshwehti svepte fram genom Kanchanaburi och Suphanburi och mötte bara klent siamesiskt motstånd. I juni slog Tabinshwehti läger inte långt från Ayutthaya. Enligt en källa kunde befolkningen se burmeserna från stadsmuren. Ayutthaya blev enligt Pinto, som själv hävdar att han var där, belägrat i nästan fyra månader. Striderna blev ytterligt hårda och vid flera tillfällen var det nära att burmeserna lyckades ta sig in i staden. Kung Chakkraphat skrev under belägringen till Maha Thammaracha i Phitsanulok och bad om hjälp. Bland de kungliga var det inte bara kung Chakkraphat och hans söner som deltog i striderna. Hans hustru, drottning Suriyothai สุริโยไท, och en av hans döttrar ville också vara med. Kungen var motståndare till detta men gav till sist med sig. De var utklädda till män och sittande på sina elefanter slogs de sida vid sida med männen. Kungen blev inblandad i en duell med en burmesisk general och hamnade i ett utsatt läge. Drottning Suriyothai kastade sig då emellan med sin elefant, men hon blev genomborrad av burmesiska spjut och föll död till marken. Men drottningens söner, Ramesuan och Mahin มหิน, lyckades bärga hennes kropp. Suriyothai betraktas efter detta som en av den thailändska historiens största hjältinnor. Mängder av tavlor har målats för att visa hennes hjältemod och många dikter har skrivits till hennes ära. Nyligen har det dessutom gjorts en mycket påkostad thailändsk film om hennes livsöde. Filmen heter kort och gott ”Suriyothai”.

(Filmaffisch till filmen Suriyothai)

Burmesernas armé var emellertid dåligt utrustad och soldaterna led under regntiden. Samtidigt kom det nyheter om att Maha Thammaracha stod klar att marschera iväg från Phitsanulok med en stor armé. Dessutom fick burmeserna nyheter om oroligheter i sitt eget rike och Tabinshwehti beslöt sig då för att dra sig tillbaka. Men siamesiska bakhåll under reträtten åsamkade burmeserna stora förluster. Men även burmeserna ordnade bakhåll och ett av dessa blev speciellt lyckosamt då burmeserna hade den stora turen att fånga Maha Thammaracha samt kung Chakkraphats äldste son Ramesuan. Chakkraphat vädjade om att de två skulle friges och kung Tabinshwehti gick med på detta, men på två villkor. För det första skulle den burmesiska armén få dra sig tillbaka oantastad och för det andra ville Tabinshwehti ha två bestämda elefanter av siameserna. De två elefanterna överlämnades till burmeserna, men var så svåra att kontrollera att de skapade stor oreda i den burmesiska armén. Därför återlämnades de faktiskt till siameserna och burmeserna vände tomhänta hem genom Mae Lamao-passet ด่านแม่ละเมา. Härefter började ett slags kallt krig mellan de två rikena.
Under de följande åren blev Maha Thammaracha faktiskt självständig i Phitsanulok. Han hade fått två söner med kung Chakkraphats dotter och hos dessa söner fanns det blod från både Phra Ruang- och U Thong- kungarna.
Kung Chakkraphat hade nu fått en föraning om vad som kunde väntas i framtiden. Klokt nog använde han de kommande åren att förbereda sig för hotet från väster. Tidigt 1550 revs Ayutthayas gamla lermur, som byggts under Ramathibodi I, och ersattes av en mur av sten. Dessutom lät han bygga ännu en yttre vallgrav. Därefter slopade han en del gränsstäders försvar, vilka han ansåg alltför svåra att försvara, samtidigt som andra mera lättförsvarade städer i provinsen befästes ytterligare. Militärkommandot omorganiserades, han granskade registret över män som stod till förfogande för militärtjänst och han utökade och förbättrade flottan med en ny typ av småbåtar som var lämpliga att användas på floderna. Städerna Nonthaburi นนทบุรี, Nakhon Chaisi นครชัยศรี och Tha Chin ท่าจีน (först ändrades namnet till Sakhonburi สาครบุรี (1548), sedan till Mahachai มหาชัย (1704) och sedan Samut Sakhon สมุทรสาคร) grundades under denna tid för att tjäna som rekryteringscentra.
Tabinshwehti hade deprimerad återvänt till Burma 1549 och hade också hamnat i dåligt sällskap. En portugis vid namn Diego Suarez hade fått honom att dricka alldeles för mycket starka drycker och med tiden blev han helt oduglig att regera. År 1550 utbröt en monrevolt som han gav sin svåger, eller svärson, Bayinnaung บุเรงนอง uppdraget att ta itu med. År 1551 blev Tabinshwehti mördad av en rivaliserande monprins som lät utropa sig till kung i Pegu. Men Bayinnaung lyckades slå ner denna revolt och avrätta rebelledaren. Detta fick till följd att även andra monregenter kapitulerade, men Bayinnaung kunde ändå inte förhindra att Burma återigen splittrades i flera småstater. Bayinnaung som blev ny kung (1551-1581) fick kämpa för att behålla tronen och tvingades slå ner flera uppror bland den tidigare kungens släktingar och bland monpartisaner. Bayinnaung skulle senare bli känd som "Segraren i Tio Riktningar" och liksom sin föregångare valde även han Pegu till huvudstad. Som kuriosa kan nämnas att tailegenden påstår att Bayinnaung hade en svart tunga.

(Bayinnaung)

Bayinnaung visade sig vara bättre organiserad och mera aggressiv än Tabinshwehti hade varit. Hans väldisciplinerade stora armé, som skickades mot shanernas Ava 1554, hade inga större svårigheter att kuva Övre Burma och Ava. År 1555 hade han återigen fått kontroll över större delen av Burma, vilket omfattade Toungoo, Prome, Pegu och Ava. Han fortsatte sedan med en kampanj mot Shanstaterna i slutet av 1550-talet och Hsenwi och Keng Tung blev vasallstater. Dessa erövringar gav honom inte bara ära. Förutom värdefull tribut och tvångskommenderad arbetskraft fick han en strategisk position vid taivärldens norra flank som satte ytterligare press på Ayutthaya.

Krig mot Kambodja (1549, 1551, 1556)

I Kambodja hade en kung vid namn Ang Chan I องค์จัน tagit över tronen från en usurpator vid namn Neai Kan (Ney Kan). Han hade under en turbulent tid med strider om tronen flytt till Ayutthaya där han kom att stanna i hela åtta år. Då han misslyckades med att uppbringa siamesisk militär assistans för att bekämpa usurpatorn återvände han själv till Kambodja. Där samlade han ihop en armé i provinserna och började bekämpa Neai Kan. Efter flera år av inbördeskrig lyckades Ang Chan till sist besegra Neai Kans armé och avrätta honom. Kung Ang Chan skall enligt vissa källor sedan ha regerat i hela 50 år mellan 1516-1566.
Varje gång siameserna var i svårigheter passade khmererna på att skapa problem för dem. Under Ayutthayas belägring 1549 anföll därför Ang Chan provinsen Prachinburi där man i vanlig ordning plundrade och tog fångar. Här fick han veta att Chakkraphat blivit ny kung och att oroligheterna vid Ayutthayas hov var slut. Därför avstod han från att rycka vidare in på Ayutthayas territorium och återvände hem. Men enligt den långt senare kungen Rama IV nådde kambodjanerna ända fram till Phra Khanong พระโขนง, som idag är ett distrikt i Bangkok, innan de drog sig tillbaka. Kung Chakkraphat kunde inte göra något omedelbart åt det kambodjanska problemet då han var upptagen med krig mot burmeserna. Men då läget på västfronten var lugnt genomförde siameserna en vedergällningsaktion 1551, som uppenbart misslyckades. Kung Chakkraphat lät en kambodjansk prins leda angreppet med en 30 000 man stark armé. Men Ang Chan gick till motanfall och sköt ihjäl den kambodjanske prinsen, då han satt på sin elefant. Därefter skingrades den siamesiska armén och inte mindre än 10 000 siamesiska soldater togs till fånga. Det var efter denna seger som Ang Chan döpte en av sina städer till Siem Reap เสียมราฐ (eller เสียมเรียบ), som kan översättas som ”siamesernas nederlag”.
År 1556 anföll Ayutthaya återigen Kambodja. Anfallet kom både via land och till havs. Landarmén bestod av 50 000 man och kom via Battambang och flottan kom via Banteay Meas บันทายมาศ. Flottstyrkan tog sig uppför floden där Lovek omringades. Förhistorien till anfallet skall ha varit att kung Chakkraphat bett Ang Chan om en vit elefant, vilket Ang Chan dock vägrade då han inte ville erkänna sig som vasall till Ayutthaya. Därefter skall den kambodjanske kungen ha underkastat sig utan strid och han återlämnade krigsfångarna från 1549. Förutom den omtalade elefanten tog kung Chakkraphat också med sig 3 000 krigsfångar till Siam.

Lan Na mister sin självständighet (1558)

Nu går vi tillbaka litet till händelser i Chiang Mai och Lan Xang under den turbulenta tiden i Ayutthaya. År 1547 hade Xetthathilats far, Phothisalat, dött i en jaktolycka då han krossades under sin fallande elefant. Detta resulterade i en strid om den vakanta tronen i Lan Xang. Till sist återstod två av Xetthathilats bröder som kämpade om tronen och den yngre brodern utsåg sig själv till kung (men han finns inte med i Lan Xangs kungaföljd!). Chiang Mais krönika säger att Xetthathilat begav sig sig till Lan Xang den 20 augusti 1547 för att ta itu med problemen, men han lovade att återvända. Då han återvände till Xiang Dong Xiang Thong, som då var huvudstad i Lan Xang, tog han bl.a. med sig religiösa texter, munkar och lärda män samt de tidigare omtalade buddhastatyetterna Phra Kaeo och Phra Sing. Phra Kaeo skulle förbli i Xiang Dong Xiang Thong tolv år för att senare hamna i Vientiane de kommande 214 åren. En misslyckad expedition från Lan Xang för att säkra Xetthathilats anspråk på tronen kan ha genomförts 1548 eller 1550.
I början av 1551 försökte Phraes regent, Phraya Sam Lan พระยาสามล้าน invadera Chiang Mai. Men adeln i Chiang Mai samlade ihop en styrka och genomförde en framgångsrik motattack. Styrkorna från Phrae flydde tillbaka hem.
I april 1551 meddelade Xetthathilat att han inte kunde hålla sitt löfte om att återvända till Chiang Mai och abdikerade. Xetthathilat ville att makten i Chiang Mai skulle lämnas över till hans drottning Thao Mae Ku. Men ämbetsmännen i Chiang Mai ville annorlunda och inviterade istället den tidigare omtalade prins Phra Mekuti, som var regent i Müang Nai, att bli regent i Chiang Mai. Phra Mekuti var släkt med Khun Khrüa, som i sin tur var son till Mengrai. Den 9 maj 1551 anlände Phra Mekuti (9 maj 1551-1564) till Chiang Mai och blev krönt samma dag.
Två prinsar som regerade i Nai och Xiang Thong försökte erövra Lan Nas Mekong-region 1552 och 1555 hade de erövrat Chiang Rai och Chiang Saen. Detta genomfördes dock inte med Phra Mekuti och Lan Xangs godkännande. I maj 1555 förkom strider mellan styrkor från Lan Xang och de två bröderna.
År 1556 var den burmesiske kungen Bayinnaung från Pegu igång med en expedition mot några av Shanstaterna. Kungens bror i Müang Nai insåg det burmesiska hotet och skrev till sin bror i Chiang Mai om hjälp. Ett senare brev berättade att burmesernas förtrupper redan hunnit fram. Kung Bayinnaung skickade nu en delegation till Chiang Mai där han förklarade att prinsen i Nai hade brutit ett löfte om lojalitet till burmeserna och att de tänkte straffa honom. Segervisst förklarade de att prinsen säkert ville fly till Chiang Mai och att han då skulle utlämnas till burmeserna. Därefter skulle vänskapen mellan burmeserna och Lan Na bli ännu starkare. Senare kom en ny burmesisk ambassadör till Chiang Mai som berättade att prinsen i Müang Nai erkänt sin vasallstatus utan strid. Nu ville kung Bayinnaung att Phra Mekuti skulle komma honom till mötes vid floden Salween, men Phra Mekuti skickade ett antal ämbetsmän istället. Detta skall ha retat upp Bayinnaung som därefter marscherade mot Chiang Mai. En belägring av staden inleddes den 31 mars 1558. Den 2 april 1558 gav Chiang Mai upp utan strid. Phra Mekuti fick visserligen sitta kvar på tronen, som burmesisk vasall, vaktad av burmesiska ämbetsmän och en militärgarnison. Den 6 maj 1558 återvände Bayinnaung till Pegu. År 1558-1559 gjorde Xetthathilat ännu ett försök att återfå sin position som regent i Chiang Mai. Men han misslyckades. Xetthathilat tvingades till sist att inse att han inte längre hade att göra med ett svagt Lan Na utan med en stark burmesisk närvaro vid sin västra gräns. Den 13 januari 1559 påbörjade kung Phra Mekuti strider mot sin nya fiende Lan Xang.

Alliansen mellan Ayutthaya och Lan Xang (1560)

År 1560 ingick Ayutthaya och Lan Xang en strategisk allians med tanke på det burmesiska hotet. Samma år beslutade Xetthathilat att flytta sin huvudstad från Xiang Dong Xiang Thong till Vientiane. Redan Xetthathilats far hade förmodligen umgåtts med planer om att flytta huvudstaden hit. Detta var fullt logiskt med tanke på att befolkningstätheten var större längre söderut. Laofolket hade nämligen fortsatt att vandra söderut utmed Mekongfloden ner till Champasak och ut på Khoratplatån och rikets politiska och ekonomiska centrum låg nu istället här. Det tog förmodligen nästan fyra år att bygga den nya huvudstaden och 1563 bytte Xetthathilat officiellt sin huvudstad till Vientiane. Förutom en stadsmur byggdes ett nytt palats och buddhisttempel.

Upproret mot Chakkraphat (1561)

År 1561 inträffade ett allvarligt uppror i Ayutthaya. Bakgrunden var följande; Tidigare kung Chairachas yngste son, prins Si Sin, hade adopterats och uppfostrats av kung Chakkraphat. Runt 1555, då han var 13 eller 14 år hade han gått i kloster. Kort härefter blev han anklagad för att planera en kupp mot kungen och blev satt under sträng övervakning fram till 1561 då kung Chakkraphat beordrade att han skulle förbli i kloster. Prinsen flydde då och samlade sina anhängare och genomförde ett överraskande nattligt anfall på huvudstaden. Efter att ha besegrat överbefälhavaren för kungens trupper i en duell lyckades han tränga in i palatset. Kung Chakkraphat flydde i en båt medan två av hans söner samlade sina styrkor för ett motangrepp. Prins Si Sin kämpade tappert, men han blev dödad och de flesta av hans anhängare infångades också och avrättades.

Krig mot Burma (1563) - "Elefantkriget"

Kung Chakkraphat hade stor förkärlek till elefanter som transportdjur och stridselefanter. Dessa djur betraktas som den här tidens stridsvagnar och Chakkraphat offrade det mesta av sin lediga tid på att fånga dessa tjockhudingar. Under åren 1550-1562 fångade kungen nästan 300 elefanter och bland dessa fanns det sju s.k. vita. Kungen övertalades därför att anta titeln "Herren över de Vita Elefanterna" (Phra Chao Chang Phüak พระเจ้าช้างเผือก) . Den kinesiska historien berättar att kungen av Siam år 1553 skickade en vit elefant till den kinesiske kejsaren. Elefanten dog tyvärr under resan, men betarna och svansen kom i alla fall fram. Chakkraphats passion för elefanter skulle ironiskt nog orsaka ett nytt krig mellan Burma och Siam.
Om en kung i Siam fångade en vit elefant under sin regeringstid symboliserade denna framgång, välstånd och makt för regenten. Därför väckte dessa vita elefanter uppseende och beundran hos grannrikena. Kung Bayinnaung av Burma skickade en budbärare med ett brev där han vänligt bad om två av de vita elefanterna. (Här talar dock andra källor om att han bad om åtminstone en.) Kungen rådslog med sina rådgivare hur han skulle göra. Några menade att det var bättre att ge Burma de två elefanterna än att riskera ett krig. Men andra rådgivare, inklusive kungens son Ramesuan, sade till kungen att hans aktning i hela världen skulle minska om han gick med på kravet. De menade också att det var mot traditionerna att ge vita elefanter till en jämnstark nation och att kraven inte skulle sluta med detta om man gav med sig. Kungen beslöt sig därför att följa rådet från prins Ramesuan och hans grupp. Kung Chakkraphat skrev därefter till Bayinnaung att han var ledsen, men han kunde tyvärr inte ge honom de två elefanterna som han önskade. Reaktionen blev att Bayinnaung förklarade krig mot Siam. Bayinnaung skulle visa sig starkare än någon av sina föregångare och hans kontroll över Chiang Mai gjorde situationen ytterligt farlig för Siam. Dessutom var städerna i de nordliga provinserna i Siam plågade av sjukdom och hungersnöd och här kunde man inte bjuda något större motstånd mot burmeserna om det kom en attack.
På hösten 1563 marscherade burmeserna över gränsbergen och trängde in i provinsen Tak. Här hade de en gynnsam position där de snabbt kunde få förstärkningar från Chiang Mai via floden Ping. De burmesiska styrkorna erövrade snabbt de norra siamesiska städerna utan att behöva överanstränga sig och Phitsanulok föll efter kort tids belägring. Staden var, som nämnt ovan, vid denna tid plågad av hungersnöd och sjukdom. Återigen hamnade Maha Thammaracha i burmesernas händer. Första gången detta hänt var 1549, vilket beskrivits i avsnittet ”Krig mot Burma (1549)”. Han gick nu över på burmesernas sida och svor en ed om vänskap till Burma och Bayinnaung. För att försäkra sig om hans lojalitet tog Bayinnaung med sig Maha Thammarachas son prins Naret พระนเรศ (som senare blir känd under namnet Naresuan นเรศวร) till Pegu som gisslan. Prins Naret hade också en bror och en syster. Broderns namn var Ekathotsarot เอกาทศรถ och systern hette Suphankanlaya สุพรรณกัลยา. Prins Naresuan kallades också för ”den Svarte Prinsen” พระองค์ดำ p.g.a. att han var mörkare i skinnet än sin bror, Ekathotsarot, som då logiskt nog blev kallad för ”den Vite Prinsen” พระองค์ขาว. Dessa barn kommer du att få läsa betydligt mer längre fram. Speciellt viktig i thaihistorien skulle Naret (Naresuan) bli. Han var född omkring 1555 och därmed omkring nio år gammal då han fördes till Pegu.
Burmesernas arméer skall enligt siamesiska källor ha uppgått till gigantiska 900 000 man. Kung Bayinnaung själv kom genom passet Phra Chedi Sam Ong. Bayinnaung som tidigare hade varit i Siam, med den gamle kungen Tabinshwehti, kände till en del om landet. Det fanns inte bara burmeser i arméerna, utan också trupper från Chiang Mai och från staterna i Laos. Kamphaengphet attackerades och intogs utan problem med assistans från Phra Mekuti av Chiang Mai. Sukhothai kämpade tappert, men klarade sig heller inte mot de överlägsna styrkorna och även Sawankhalok och Phichai kapitulerade. Maha Thammaracha följde med Bayinnaung på hans marsch söderut mot Ayutthaya, efter de framgångsrika burmesiska fälttågen i norr. Maha Thammaracha ledde själv en armé på 70 000 man från Siams nordliga provinser. Siameserna, som hade hjälp av ett fåtal portugisiska äventyrare, försökte genom motattacker stoppa burmesernas framryckning. En av dessa leddes av kungen själv sittande på en stridselefant.
I februari 1564 hade burmeserna nått ända fram till Ayutthaya. Kung Chakkraphat hade ingen möjlighet att få ihop tillräckligt med trupper för att stoppa dem någon längre tid och då burmeserna började beskjuta staden med kanoner förstod befolkningen att läget var hopplöst. Man pressade nu kungen att börja förhandla med fienden. Detta krav stöddes av de adelsmän som tidigare hade velat ge bort de omtalade två vita elefanterna. De två monarkerna möttes också och det ingicks ett fredsavtal där fredsvillkoren var till klar fördel för burmeserna. Kung Chakkraphat tvingades bl.a. svära en trohetsed till Bayinnaung och den burmesiska kungen krävde en gisslan bestående av flera prominenta personer. Bland dessa fanns bl.a. kung Chakkraphats son, prins Ramesuan. Dessutom skulle burmeserna ha 30 av världens finaste stridselefanter om året, stora mängder silver och rätten att driva in och behålla tullavgifterna i hamnstaden Mergui, som var Siams viktigaste utlandshamn. Därutöver skulle man nu ha fyra vita elefanter, istället för de två som man begärt från början. Den burmesiska historien säger att även kung Chakkraphat togs med som gisslan till Burma, men detta betvivlas av många historiker. Dessutom påstår den burmesiska historien att Bayinnaung lämnade kvar en av sina söner för att styra Ayutthaya. Det är möjligt att kraven kunde ha blivit ännu större om inte Bayinnaung hade varit så angelägen om att återvända hem för att ta itu med ett uppror på hemmaplan. Han lämnade en 3 000 man stark ockupationsarmé i Siam och begav sig hemåt via Kamphaengphet. Bayinnaungs ambition var att kolonisera Siam och han delade därför upp riket i två delar; En central del, med Ayutthaya som centrum med omkringliggande städer, och en nordlig del. Bayinnaung brydde sig mest om den nordliga delen, men kung Chakkraphat hade heller inte längre någon reell makt i Ayutthaya.

Rajahn av Pattani och kuppförsöket mot Chakkraphat (1564)

Kung Bayinnaung hade knappt lämnat Ayutthaya då det bröt ut ett uppror i södra delen av Siam. Rajahn av Pattani hade samlat en armé, understödd av 200 båtar, för att hjälpa Siam att bekämpa burmeserna . Då rajahn insåg att han kommit för sent och dessutom upptäckte att kung Chakkraphat var dåligt förberedd på strid beslöt han sig istället för att försöka erövra tronen i Ayutthaya. Kung Chakkraphat flydde i panik, men försöket att störta honom misslyckades. Rajahn tog sig dock ända in i Chakkraphats palats som han besatte en kortare tid.

Ayutthaya och Lan Xang

En tid innan "elefantkriget" mellan Burma och Siam bröt ut skickade kung Xetthathilat av Lan Xang bud till kung Chakkraphat och bad om prinsessan Thepkasattris เทพกษัตริย์ตรี hand. Den dotter till kung Chakkraphat som Xetthathilat nu begärde som hustru hade Chakkraphat fått med den tidigare nämnda avlidna drottning Suriyothai. (Se avsnittet ”Krig mot Burma (1549)”) Kung Chakkraphat gick med på detta trots att kung Xetthathilat redan gift sig med en annan av hans döttrar. Då hon skulle påbörja sin resa till Lan Xang påstods hon vara sjuk och kungen skickade en annan av sina döttrar, som han hade med en annan fru. Kung Xetthathilat blev mycket förnärmad och så snart burmeserna dragit sig tillbaka och det åter var möjligt att kommunicera med Ayutthaya skickades hon i retur. Med sig hade hon ett meddelande från Xetthathilat där han förklarade att han endast accepterade prinsessan Thepkasattri och i april 1564 påbörjade rätt dam sin resa mot Vientiane.
Men man hade inte räknat med Maha Thammaracha som av burmeserna uppenbart hade tillåtits återvända till Phitsanulok. Maha Thammaracha insåg förmodligen faran av en ytterligare stärkt allians mellan Ayutthaya och Lan Xang. Han hade berättat för kung Bayinnaung av Burma om turerna i den här historien och avslöjade prinsessans planerade färdväg mot Vientiane. En liten burmesisk styrka lade sig i bakhåll utmed färdvägen och kidnappade henne nära Phetchabun och hon fördes till Burma. Väl där påstås det att hon tog sitt eget liv. Xetthathilat blev naturligt nog rasande och uppmuntrad av kung Chakkraphats minskande tålamod med sin svärson skickade de båda en straffexpedition mot Phitsanulok. Men Maha Thammaracha lät sig inte kuvas så lätt och då han lyckades kalla på hjälp från Burma skrämdes de båda angriparna bort. Burmeserna skickade därefter en armé mot Vientiane som belägrade och intog staden. Men då hade Xetthathilat redan hunnit fly för att omedelbart påbörja ett gerillakrig mot de burmesisk styrkorna och deras försörjningslinjer. Efter några månader tvingades faktiskt burmeserna ge upp och i mitten på 1565 drog de sig tillbaka till Burma.
Taivärlden var nu i kaos. Kung Chakkraphat hade förödmjukats. Han hade tvingats kapitulera för burmeserna, missat en stärkt allians med Lan Xang, visat sig oförmögen att kontrollera Maha Thammaracha i Phitsanulok och upprorsmakare från Pattani hade en tid lyckats ockupera hans palats. Chiang Mai var i burmesernas händer och Lan Xang hade också fått känna på burmesernas militära styrka.
Av de olika taifolken var det faktiskt laoterna och kung Xetthathilat som klarat sig bäst. Burmeserna hade lyckligtvis inte fördärvat så mycket i Vientiane år 1565 och efter det burmesiska tillbakadragandet ägnade kungen sig åt att förbättra moralen i riket och att stärka rikets egen identitet genom att bygga nya och renovera gamla buddhistiska monument. Templet Vat Pha Kaeo byggdes 1565 för att hysa den tidigare omtalade Buddhastatyetten Pha Kaeo och den betydelsefulla stupan Pha That Luang började byggas 1566. Xetthathilat lät den tidigare omtalade buddhastatyetten Pha Bang stanna kvar i Xiang Dong Xiang Thong, där den befunnit sig sedan 1507, och döpte om staden till Luang Phabang. (Du kan läsa om statyettens tidiga historia i kapitel 7, avsnittet ”Kung Fa Ngum”.)

(Pha That Luang)

Strider mellan Burma och Chiang Mai (1564)

Det självstyre som Lan Na till en början fått omintetgjordes efter att Phra Mekuti av Chiang Mai och guvernören av Chiang Saen avslöjats med att planera ett försök att frigöra sig från det burmesiska oket. Kung Bayinnaung ledde själv en ny invasion av Chiang Mai och Phra Mekuti störtades 1564. Han flydde till Luang Phabang och burmeserna begav sig efter honom och lyckades också fånga in honom. Både Phra Mekuti och guvernören av Chiang Saen fördes iväg till Pegu i Burma. Några av Phra Mekutis anhängare lyckades fly i säkerhet till Vientiane och på vägen dit förföljdes de av den burmesiska kronprinsen.
Till ny regent och drottning i Chiang Mai utsåg burmeserna prinsessan (Phra Nang) Wisutthithewi พระนาง วิสุทธเทวี (1564-1578). Därmed upphörde Mengraidynastin. En era i den norra taihistorien var därmed slut och för första gången hade Lan Na helt mist sin självständighet. Detta efter ca. 300 år av tidigare oberoende och riket skulle aldrig mera återhämta sig helt. Drottning Wisutthithewi blev en marionett i händerna på burmeserna och ur stånd att ens försvara sig mot en räd från shanrebeller 1566, som orsakade fullständigt kaos i norr och resulterade i en treårig hungersnöd. Lan Na blev nu helt enkelt en burmesisk militärbas för deras fortsatta krig mot Ayutthaya och Lan Xang. Burmesernas grepp över Lan Na skulle, med kortare avbrott, vara i över 200 år.
År 1578 dog drottning Wisutthithewi. Kung Bayinnaung utnämnde därefter sin son, Tharawadi Min (1578-1607), till Chiang Mais vasallregent.

Prins Mahin blir regent (1565-1568)

I slutet på 1565 utnämnde kung Chakkraphat sin son, prins Mahin พระมหินท์, till regent och drog sig själv tillbaka. Enligt Wyatt skall Mahin dock inte betraktas som kung. Mahin skulle snart få erfara att det inte var så lätt att vara regent och skulle heller inte visa sig kapabel att klara de utmaningar han skulle få erfara. Maha Thammaracha blandade sig hela tiden i Ayutthayas administration och motsatte sig allt som såg ut att kunna hota Bayinnaungs intressen. Phraya Ram พระยาราม, som var guvernör över Kamphaengphet, var dock starkt antiburmesisk och ogillade Maha Thammarachas politik. Han reste till Ayutthaya och blev snart Mahins närmaste rådgivare.
I huvudstaden utarbetade Phraya Ram en hemlig plan hur Siam skulle återfå kontrollen över de norra provinserna, med hjälp av kungen i Vientiane. Han fick kung Xetthathilat att attackera och belägra Phitsanulok med en stor armé 1566. Prins Mahin marscherade samtidigt norrut med en stor styrka, understödd av en flotta, som skulle göra det möjligt att ta sig in i staden. Uppenbart var tanken att få Maha Thammaracha att tro att Mahin kommit för att hjälpa honom mot Xetthathilat. Men Mahin nekades inträde i Phitsanulok och kort härefter anlände en burmesisk armé som Maha Thammaracha kallat på. De båda sammansvurna tvingades dra sig tillbaka och prins Mahin återvände slokörad hem till Ayutthaya efter att ha sett sin flotta bli tillintetgjord av brinnande flottar, som Maha Thammaracha släppt ut bland hans båtar. Kanske bidrog detta misslyckande till att kung Chakkraphat gick i kloster i juli 1567.
Tidigt 1568 gjorde Maha Thammaracha ett försök att fånga in sin motståndare Phraya Ram. Maha Thammaracha ville få lockat ut honom från Ayutthaya, för att kunna gripa honom, och som täckmantel angavs att han skulle utses till guvernör över Phichai. Prins Mahin anade kanske ugglor i mossen och vägrade att släppa iväg honom, men insåg till sist att han inte kunde hantera situationen längre. Därför bad han sin gamle far att återta rodret vilket han också gjorde i april 1568. En bidragande orsak till Mahins beslut var att adeln blivit utmanande genom att underlåta att visa honom respekt och lydnad, vilket Maha Thammaracha också kände till. Ungefär samtidigt reste Maha Thammaracha till Burma där han nu kastade sig helt i armarna på Bayinnaung och accepterade sin status som vasallprins med titeln Chao Fa Song Khwae เจ้าฟ้าสองแคว (Song Khwae สองแคว är Phitsanuloks gamla namn). Under Maha Thammarachas frånvaro var dock prins Mahin och hans far inte overksamma. Men det de kokade ihop skulle visa sig få katastrofala följder. De anföll först Phitsanulok 1568, som de också lyckades inta. Här tog de Maha Thammarachas fru, som ju också var Chakkraphats dotter, Wisut Kasattri och hennes två söner som en slags gisslan. Prins Mahin fortsatte sedan med en attack mot Kamphaengphet, som dock misslyckades. Därefter återvände de till Ayutthaya med sin gisslan. Siameserna trodde att detta skulle kuva Maha Thammaracha, men det blev inte alls som de hade tänkt sig och Maha Thammaracha blev bara en ännu farligare fiende. Man fick nu höra att burmeserna tänkte hämnas Maha Thammarachas förödmjukelse genom en ny invasion av Siam. Det enda man nu kunde göra var att förbereda sig på försvar. Kung Chakkraphat och prins Mahin gjorde sitt bästa, men tiden var knapp.

Krig mot Burma (1568-1569) - Kung Mahin (1569)

I december 1568 marscherade en väldig burmesisk armé in i Siam via passet Mae Lamao. Armén bestod inte bara burmeser utan också av mon, shan, lü, lao och soldater från Lan Na. Det lär också ha funnits ett stort antal portugiser i den burmesiska armén. En viss Caesar Frederick, som befann sig i Burma vid denna tid, säger att den burmesiska armén bestod av 1 400 000 man (!) och att förlusterna blev 500 000 man. Andra källor nämner mer moderata 300 000 man och 5 000 elefanter. Man kan bara spekulera i vilka siffror som Pinto skulle ha dragit till med! Utan att möta något större motstånd erövrade burmeserna först Kamphaengphet, tillsammans med Maha Thammarachas styrkor från norr, och drog sedan vidare mot Ayutthaya som belägrades på alla sidor.
Kung Chakkraphat försök att uppbåda trupper för Ayutthayas försvar möttes av dålig entusiasm, då man uppenbart inte hyste något större förtroende för kungens förmåga att försvara staden. Kungen lyckades uppenbart bara få in en bråkdel av sina tillgängliga styrkor till Ayutthaya och många lär ha flytt ut i djungeln för att slippa delta i stadens försvar. Det var kanske bara de närmaste städernas regenter och deras personliga trupper som begav sig in i huvudstaden. Kung Chakkraphat, som nu var gammal och utan framtidstro, blev sjuk strax efter att belägringen inleddes. Han dog 62 år gammal, i slutet av januari 1569, medan belägringen var i full gång. Hans son Mahin (1569-1569) blev nu ny kung.
Några historiker anser att kung Mahin var en ineffektiv ledare som passivt lät sina ministrar sköta stadens försvar. Andra säger att han lät Phraya Ram sköta regerandet och att han själv inledde ett kraftfullt försvar tillsammans med en rad andra adelsmän. Men vem som än har rätt kan man ha i åtanke att det är lätt att sparka på någon som redan ligger ned. Kungens unge bror, Si Sawaracha, utmärkte sig genom sin tapperhet och militära skicklighet under belägringen. Men burmeserna tvingades till sist dra sig tillbaka från Ayutthaya till högre terräng för att vänta ut regntiden. Men då landet återigen var torrt återvände Maha Thammarat och Bayinnaung med sina styrkor till Ayutthaya. Men här lyckades kung Mahin försvara sig så väl att Maha Thammaracha blev impopulär hos den burmesiske kungen. Det var ju han som pressat på så hårt för ett nytt krig mot Ayutthaya. Maha Thammaracha som kanske fruktade för sitt liv lämnade därför den burmesiska armén och tog sin tillflykt en bit nordöst om Ayutthaya. Här stannade han tills han fick kontakt med några siameser som lovade att i all hemlighet ta med ett brev till hans svärmor. Hon hette Phra Suwat พระสุวัฒน์ och befann sig liksom Maha Thammarachas hustru vid kung Mahins hov. I brevet beklagade han sig över sin utsatta situation om hans frus beteende och ville att Phra Suwat skulle berätta hur det stod till i Ayutthaya. Phra Suwat svarade också på brevet och bad också sin dotter att försonas med sin man, vilket hon till sist också samtyckte till. Därefter fortsatte brevväxlingen och Maha Thammaracha fick mycket värdefull information om läget i huvudstaden. Under tiden beslöt sig kung Bayinnaung för att lämna Siam. Armén hade nämligen nu stor brist på krut till sina vapen. Men då skrev Maha Thammaracha ett brev till honom där han bad kungen om förlåtelse och där han också förklarade att en seger var nära förestående om han bara stannade kvar ytterligare en kort tid. Följden blev att de två försonades, men det var med stor beslutsångest som Bayinnaung valde att stanna kvar.
Efter ännu ett brev från Maha Thammarat till Phra Suwat fick burmeserna oväntad hjälp av henne. Krut smugglades ut i en kista, som preparerats så att den såg ut att innehålla en död kropp. I kistan fanns också ett brev till Bayinnaung där Phra Suwat hon bad honom stanna och där hon också förklarade att Ayutthayas fall var nära. Därefter lyckades hon fortsätta med flera krutleveranser till burmeserna.
Därefter konspirerade Phra Suwat med kungens kommendant, Phraya Chakri พระยาจักรี. (Phraya Chakri var en hög ministertitel. Längre fram kommer det att dyka upp flera Phraya Chakri som därför inte behöver vara identisk med tidigare personer med samma titel.) Därefter lämnade Phraya Chakri staden med några få män för att låta sig tas tillfånga av burmeserna. Så blev det också och han fördes till kung Bayinnaung där Phraya Chakri beskrev situationen i Ayutthaya för kung Bayinnaung och Maha Thammaracha. Efter en tids planering där han förklarade för Bayinnaung hur staden skulle intas begav han sig åter till Ayutthaya. Han uppenbarade sig i kedjor och förklarade att han infångats och därefter lyckats fly. Kung Mahin blev glad och frågade sin kommendant om tillståndet bland burmeserna. Phraya Chakri förklarade att de snart tänkte lämna Siam då deras förråd var på upphällningen. Därefter återinstallerades Phraya Chakri som siamesisk kommendant.
I maj blev kung Mahin avundsjuk på sin tappre yngre bror prins Si Sawaracha. Han anklagade honom för att själv ta på sig för mycket ansvar och lät faktiskt avrätta honom. Sådana händelser bidrog naturligtvis till att försvaga stadens försvar. Kung Mahin appellerade i februari 1569 om hjälp från Xetthathilat i Lan Xang. Han skickade också en armé med destination Ayutthaya, men hans trupper besegrades i Pa Sak-dalen vid Phetchabun innan de ens kommit i närheten av Ayutthaya.
Den 8 augusti 1569 genomfördes en storoffensiv som lyckades slå hål på Ayutthayas försvarslinjer. Anfallet skall ha underlättats av Phraya Chakri, som skall ha packat krutet i vapnen löst samt medvetet ha siktat dåligt. Dessutom påstår en holländare, vid namn Jeremias Van Vliet เยเรเมียส ฟาน ฟลีต, att Phraya Chakri skall ha öppnat en av statsportarna. Denne Van Vliet kommer du att läsa mera om längre fram. Han befann sig I Ayutthaya c. 1633-1641. Högst troligen kunde han thai. Åtminstone det talade språket.
Kanske hade Bayinnaung och Maha Thammaracha en överenskommelse om att Ayutthaya inte skulle fördärvas mer än nödvändigt om staden intogs. Den erövrade huvudstaden behandlades nämligen relativt skonsamt, vilket var ovanligt vid denna tid. Men det plundrades förstås grundligt, togs krigsbyte i vanlig ordning och tusentals fångar fördes bort, både vanligt folk och adel. Burmeserna valde ut unga och friska människor och stora delar av befolkningen i Siam, och speciellt från norr, förslavades och tvångsförflyttades. Enorma områden avfolkades och växte igen. Detta var en oerhört svår tid för siameserna som dock förvånansvärt snabbt skulle återhämta sig igen de kommande årtiondena.
Den burmesiska historien säger att kung Bayinnaung lät avrätta Phraya Ram kort tid efter Ayutthayas fall. Bayinnaung stannade kvar i Ayutthaya en tid och lämnade staden någon gång i november 1569.

Kung Maha Thammaracha I (1569-1590)

Innan Bayinnaung gav sig hem till Pegu utnämnde han Maha Thammaracha มหาธรรมราชา (augusti 1569-juni 1590) till vasallkung av Siam. Exkung Mahin och resten av den kungliga familjen fördes som fångar till Burma. Kvar lämnade burmeserna en mindre militärgarnison och ett löfte om snabb vedergällning om siameserna skulle konstra. Den olycklige Mahin insjuknade i en febersjukdom på väg till Burma. Det sägs att kung Bayinnaung hotade sina läkare med dödsstraff om de inte kunde rädda honom, men hotet hjälpte inte och Mahin dog. Hela 11 läkare lär därför ha fått följa med Mahin på hans sista resa.
Folkets levnadsvillkor i Siam vid denna tid var kanske de sämsta någonsin i landets samlade historia. Burmeserna hade fördärvat Ayutthayas försvarsvärn och placerat burmesiska ämbetsmän i höga befattningar i Ayutthaya och andra städer i riket. Landet var nedbrutet av krig och siameserna tvingades att betala en stor tribut till erövrarna. Ayutthayas fall innebar att en dynasti som hade regerat riket i 219 år upphörde och Siam skulle komma att lyda under burmesiskt styre de kommande 15 åren. Många burmesiska lagar och andra påfund infördes. Bl.a. infördes den burmesiska kalendern med en ny tideräkning. Denna tideräkning användes i Siam ända fram till 1887.

Krigen mot Kambodja (1570-1587)

Liksom tidigare tog Kambodja chansen att anfalla Siam då de var försvagade. Någon källa påstår att Siam invaderades sex gånger under de kommande två årtiondena; 1570, 1575, 1578, två gånger 1582 och 1587. Varje gång drog man ner i de välmående östra provinserna från Chanthaburi till Phetchaburi för att uppbringa folk som man kunde tvinga att bosätta sig på sitt eget territorium. Siam klarade bara av dessa kambodjanska attacker med stora svårigheter beroende på sin egen brist på folk, vapen och dragdjur. Dessutom hade burmeserna fördärvat många av Ayutthayas gamla befästningar. Den plundring som khmererna utsatte siameserna för gjorde emellertid att burmeserna tillät siameserna att bygga upp en armé och bygga nya försvarsanläggningar. Dessa skulle ju användas mot khmererna! Det var tidigt under dessa krig som Maha Thammaracha skall ha bett Nandabayin om att få tillbaka sin son Naresuan så att han kunde hjälpa honom i rikets försvar.
Den kambodjanske kungen Ang Chan hade efterträtts av sin son Borom Reachea som fortsatte Kambodjas invanda politik. En källa berättar att kambodjanerna marscherade in i Siam med en 20 000 man stark armé som erövrade Chachoengsao ฉะเชิงเทรา. Vid dessa två tillfällen togs 70 000 fångar som fördes till Kambodja. Striderna var hårda och fyra siamesiska guvernörer skall ha dödats. Borom Reachea påstås ha nått ända fram till Ayutthayas murar och Maha Thammaracha skall ha förberett sig på flykt. Men hans generaler lyckades övertala honom att bjuda motstånd. Då Borom Reachea insåg att det inte skulle bli så lätt att inta Ayutthaya begav han sig istället mot Khorat som hamnade under kambodjanskt styre. Siameserna slog därefter tillbaka för att återerövra sina tidigare förlorade provinser. Borom Reachea kom då tillbaka med en 70 000 man stark armé och återtog Chanthaburi utan större svårigheter. Därefter marscherade han mot Phetchaburi och Ratburi som också intogs. Men året efter hade siameserna återigen kastat ut kambodjanerna. År 1576 dog Borom Reachea och han efterföljdes av sin son prins Sattha.
År 1578 då Kambodja återigen gick in på Ayutthayas territorium sägs det att de misslyckades med att återta Phetchaburi. En av härförarna, en viss Phya Chin Chantu, flydde då till Ayutthaya då han var rädd för att bli straffad för sitt misslyckande. Maha Thammaracha gav honom därför skydd och fick förtroende för honom. Men enligt vissa källor skall det ha varit en krigslist och att han i själva verket var en spion. Du kommer att få läsa mer om denne Phya Chin Chantu i nästa avsnitt.
Omkring 1585 ingicks det en allians mellan Siam och Kambodja. Man vet inte vad som låg till grund för detta plötsliga samarbete mellan de båda ärkefienderna. Men det skulle få en viss betydelse 1586. Men det kan du läsa om litet längre fram i detta kapitel.

Prins Naresuan återvänder till Siam (1571)

Prins Naresuan, som tagits som gisslan och förts till Burma tillsammans med sin bror och syster, skulle få enormt stor betydelse för den kommande utvecklingen. Utan denne prins och senare kung hade Siams öde kanske blivit ett helt annat. Prins Naresuan hade placerats i den burmesiska kungliga militärhögskolan, som förmodligen var den bästa i Sydostasien vid denna tid. Han fick undervisning i den tidens krigskonst tillsammans med burmesiska prinsar och adelsmän. Ekathotsarot skulle också bli en berömd kung i den thailändska historien. Thailands dyraste filmprojekt någonsin är en trilogi som handlar om Naresuans liv och skall alla ha premiär under 2007. Men i den första filmen som handlar om hans tid i Burma verkar han ha tillbringat mycket tid i ett tempel.
År 1571 tillät burmeserna att prins Naresuan fick återvända hem. Maha Thammaracha hade kanske bett om ett frigivande och som utbytesgisslan skickades Naresuans äldre syster Suphankanlaya.

(Prinsessan Suphankanlaya)

Den thailändska tidningen The Nation berättade den 3 juli 1999 att den thailändska regeringen erbjudit sig att hjälpa Burma att restaurera kung Bayinnaungs gamla palats, till gengäld för upplysningar om prinsessan Suphankanlayas öde. Hon skall ha blivit gift med Bayinnaung och möjligtvis sedan mördad av honom eller hans efterföljare Nandabayin นันทบุเรง. En legend från Pegu talar om en siamesisk prinsessa som var gift med Bayinnaung. Legenden säger att Bayinnaung tyckte synd om sin fru, som hade hemlängtan, och därför beordrade att det skulle byggas en by till henne i Peguområdet. Denna by befolkades därefter med krigsfångar från Ayutthaya. Byn skall ha kallats Yodia, vilket är en förvrängning av Ayutthaya. Men legenden berättar inte om hennes vidare öde. En annan okänd källa påstår att Suphankanlaya fick två barn med Bayinnaung innan han dog. Därefter blev hon gift med Nandabayin. Hon skall ha varit gravid med honom då hon blev mördad (torterad till döds enligt andra källor) av sin rasande make. Detta då Nandabayin fick höra att hans son dödats av hennes bror kung Naresuan. (Se längre fram i detta kapitel, avsnittet " Krig mot Burma (1592-1594)".) Det skall tilläggas att inget av det ovan behöver vara sant och finns inte beskrivet i några siamesiska källor. Uppgifter om henne nämns bara sporadiskt i ett antal burmesiska källor.
Då Naresuan återvände hem var han 16 eller 17 år gammal. Väl på plats utnämndes han till Maha Uparat och liksom sin far blev han också utnämnd till guvernör över Phitsanulok. Prins Naresuan fick nu kommendera de siamesiska styrkor som förde krig mot khmererna. Under det kommande årtiondet skulle han upprepade gånger visa sin militära skicklighet i dessa krig.
Naresuan insåg snabbt att siameserna inte kunde mäta sig militärt med burmeserna. Både i fråga om truppernas storlek och utrustning. Dessutom stod ju Chiang Mai och även Lan Xang på Burmas sida. (Mer om detta längre fram.) Prinsen beslöt därför att bida sin tid och vänta på ett gynnsammare läge att befria sitt land från Burma. Under tiden tränade han en frivillig styrka i överraskningstaktik och bakhållstaktik. Dessa trupper stöddes av en lokal gerilla.
Prins Naresuan kallades också för ”den Svarte Prinsen” พระองค์ดำ p.g.a. att han var mörkare i skinnet än sin bror Ekathotsarot, som då logiskt nog blev kallad för ”den Vite Prinsen” พระองค์ขาว. Prins Naresuans framgångar med att samla det siamesiska folket och hans träning av en växande armé började naturligt nog så småningom att oroa burmeserna.
Efter den ovan nämnda khmerinvasionen 1578 avslöjades den ovan nämnde Phya Chin Chantu som kambodjansk spion i Ayutthaya. Han flydde plötsligt med alla sina män i en djonk. Trots att prins Naresuan (och kanske också prins Ekathotsarot) förföljde honom och lyckades döda flera ombord på djonken lyckades Phya Chin Chantu ta sig ut till havs. Där tvingades Naresuan med sin mindre flodbåt vända i hög sjö och rymlingarna tog sig hem till Kambodja.

Burma attackerar Lan Xang (1569)

I slutet av 1569 skickade Bayinnaung en militär expedition mot Vientiane där de kortvarigt ockuperade staden. Kanske var detta en hämnd för Lan Xangs försök att hjälpa Ayutthaya tidigare samma år. Återigen hade Xetthathilat lyckats fly och och började åter med en framgångsrik gerillaverksamhet som plågade burmeserna så mycket att de retirerade igen i april 1570.
Xetthathilats aktiva roll i taivärlden hade tagit mycket hårt på hans rikes resurser. Han hade ju tidigt under sin regeringstid blandat sig i Chiang Mais politik och sedan i krigen mellan Burma och Ayutthaya. Förutom detta kan hans byte av huvudstad från Luang Phabang till Vientiane ha retat lokala ledare i centrala Mekongflodens dalgång. En av dessa var härskaren av Nakhon Phanom. Han lurade Xetthathilat att genomföra en militär kampanj i Kambodja, eller mot bergsfolken i sydligaste Laos, 1570 under vilken Xetthathilat mystiskt nog bara försvann. Han efterföljdes av sin general, Saensulin พระยาแสนสุรินทร์ลือชัย, som blev förmyndarregent för kungens unge son. Saensulin var en man med förflutet som bonde i Nong Khai och hans kraftfulla regerande gillades inte av huvudstadens adel. En del av dessa skyllde också Xetthathilats död på honom. En del talar för att han lät kröna sig själv till kung 1572 och att han därmed var orsak till att en del av befolkningen flydde från Vientianeslätten till Roi Et och Champasak i söder.
Det bröt sedan ut inbördeskrig i Laos och då passade burmeserna på att genomföra ännu ett anfall på Lan Xang. Bayinnaungs båda vasaller kung Maha Thammaracha och prins Naresuan tvingades följa med under denna attack. Prins Ekathotsarot fick stanna kvar och regera i Ayutthaya under deras frånvaro. Hans tid som vikarierande regent blev dock inte långvarig då prins Naresuan insjuknade innan man nått fram till Lan Xang och både prinsen och hans far tilläts att återvända hem. Burmeserna genomförde därför attacken på egen hand utan siamesisk hjälp. Denna gång intogs Vientiane 1574 och den självutnämnde kungen samt Xetthathilats son och tronföljare fördes bort till fångenskap i Burma.
År 1575 fick den starke burmesiske kungen anbragt sin egen kandidat på Lan Xangs tron. Denne kandidat var den kronprins som de tagit som gisslan från Vientiane 1565. Härmed hade Bayinnaung skaffat sig ytterligare en vasallstat.
Kung Voravongsa พระมหาอุปราชาวรวังโส, som placerats på tronen med Burmas hjälp, regerade endast fyra år. År 1579 utbröt det ett uppror i sydligaste Laos bland bergsfolken. Detta uppror leddes av en helig man som menade att han var en reinkarnation av Xetthathilat. Han drog mot Vientiane med en icke föraktlig styrka och tvingade Voravongsa på flykt. Burmeserna återvände 1580 och placerade den gamle kungen Saensulin (1580-1582) på tronen. Då han dog två år senare ersattes han av sin son, Nakhon Noi พระยานครน้อย (1582-1583), som hade varit guvernör över Nakhon Phanom. År 1583 blev också han avsatt efter ett folkligt uppror och därefter föll kungariket Lan Xang helt enkelt samman. Det fanns inga kungar de nästa åtta åren och instabiliteten skulle komma att vara i ett halvt århundrade.
Bayinnaung dominerade nu ett väldigt område från Arakan och Manipur till Vietnams gränser. Där tailedarna misslyckats med att förena taivärlden hade burmeserna lyckats. Men taifolken kunde inte fullt ut acceptera detta eftersom det rådde ett motståndsförhållande mellan den distinkta taiidentiteten, som vuxit fram under de två tidigare århundradena, och burmesernas kultur och traditioner. Chakkraphat och Xetthathilat hade strävat efter ett moraliskt ledarskap genom folkliga buddhistiska ritualer och försökt skapa välordnade institutioner för ett fridfullt liv. Bayinnaung däremot var hårdare i sitt umgänge med folk och gav kommandon som blint skulle följas. De av Bayinnaungs soldater som taifolken kom i kontakt med uppfattades som ohyfsade och obildade. Men de kan naturligtvis inte ha undgått att färgas genom årtionden av krig där burmeserna plågat och fördärvat för dem. Ayutthayas krönikor beskriver livfullt de bittra krigen. Förlusterna av liv och egendom var stora både för försvararna och erövrarna. Många, liksom de som flydde ut i skogarna under krigen eller som gjorde som Maha Thammaracha och gick över på fiendens sida, planerade bara sin tillvaro med tanke på överlevnad.

Uppror i östra Ayutthaya (1581)

År 1580 rev kung Maha Thammaracha I det som var kvar av Ayutthayas gamla murar och byggde nya som byggdes starkare än någonsin tidigare. Även nya kanaler byggdes och man köpte kanoner av portugiserna. Siameserna motiverade dessa köp med att de skulle användas mot de aggressiva khmererna. Detta för att inte oroa burmeserna i onödan. Runt 1580 verkar ha varit en vändpunkt i Ayutthayas förhållande till Burma och siameserna visade en ny beslutsamhet och självtillit då man förbättrade sitt försvar och då man återigen hade förmågan att samla arbetskraft till ett så stort bygge som den nya försvarsmuren.
År 1581 oroades hovet av ett gåtfullt folkligt uppror lett av en självutnämnd helig man med magiska egenskaper som vi inte vet så mycket om. Han är känd under namnet Yan Phichian och dök upp i området mellan Ayutthaya och Lopburi. Chaophraya Chakri och flera andra ämbetsmän dödades i upproret. Framgångarna fick missnöjda bönder att engagera sig och till sist hade Yan Phichian styrkor växt till 3 000 man. Det siamesiska hovet stärkte därefter sina ställningar vid Lopburi. Upproret stoppades närmast av en tillfällighet då en ”utlänning”, kanske en indier eller en portugis, sköt Yan Phichian under en attack på Lopburi. Efter detta flydde hans följeslagare in i djungeln.

Siam proklamerar sig åter självständigt (1584)

Kung Bayinnaung dog 1581, 66 år gammal. Den store erövraren efterföljdes av sin son Nandabayin (1581-1599). Vasallstaternas överhuvuden kallades till Burma för att visa den nye kungen sin vördnad. Ayutthayas kung, som nu var 66 år gammal, kunde inte komma så prins Naresuan skickades för att representera sin far.
Legenden säger att då han befann sig i Burma utbröt det ett uppror mot det burmesiska styret i Shanstaterna. Kung Nandabayin beordrade prins Naresuan och hans siamesiska trupper, samt den burmesiske kronprinsen och en annan burmesisk prins, att slå ned upproret. Det blev de båda burmesiska prinsarna som först försökte erövra Ava utan att lyckas. Men prins Naresuan gjorde därefter vad ingen av de två prinsarna klarat. Detta gjorde den burmesiske kronprinsen avundsjuk, vilket försämrade förhållandet mellan Siam och Burma. Därefter skall prins Naresuan ha återvänt till Siam år 1582 fast besluten på att göra sig av med det burmesiska oket vid första bästa tillfälle.
Burma som inte längre litade på Siams lojalitet förberedde sig nu åter för krig. År 1583 förbättrades vägen till Kamphaengphet, som vid denna tid låg på Chiang Mais territorium, och burmeserna samlade förråd i staden. Utan tvekan hade kung Nandabayin tänkt sig att invadera Siam i slutet av 1583, men ett nytt uppror i Ava bromsade dessa planer. Naresuan nåddes också av rykten att burmeserna höll på att bygga en väg till Ayutthaya.
Året efter, år 1584, bad Kung Nandabayin prins Naresuan om hjälp mot den upproriske prinsen i Ava och överraskande nog drog prinsen iväg med sina styrkor från Phitsanulok till monregionen vid nedre delen av Salweenfloden. Enligt W.A.R. Wood hade kung Nandabayin planerat att mörda prins Naresuan. Två adelsmän från Pegu hade skickats för att möta prinsen och officiellt skulle de ledsaga honom på vägen. Deras order var dock att mörda prinsen under marschen. Prinsen mötte sina tilltänkta bödlar vid en plats som hette Müang Khraeng เมืองแครง. Men de två adelsmännen skall ha fascinerats så av prinsens galanta sätt och ungdom att de inte kunde genomföra sin uppgift. Istället avslöjade de sina order för honom. Då prinsen nu var varnad avsvor han sig all lydnad till Burma på sin faders vägnar och Siam proklamerade sig åter självständigt vid Müang Khraeng i maj 1584. Efter att ha tagit fångar i regionen återvände Naresuan till Phitsanulok och tog flodvägen ner mot Ayutthaya tillsammans med ett stort antal män för att förstärka huvudstadens försvar.

Krig mot Burma (1584-1587)

Då prins Naresuan kom hem till Ayutthaya berättade han för sin far, kung Maha Thammaracha, vad som hänt. Kungen gav honom därefter ansvaret för rikets försvar och utsåg honom till en slags andra kung. Prinsen, som insåg att det inte skulle dröja länge innan burmeserna åter stod på siamesisk mark, började snabbt effektivisera hela armén på alla tänkbara sätt och vis. Då Prins Naresuan satte sina väpnade styrkor i arbete visade det sig att folket på gränsen till monfolkets land inte var fientligt inställda till honom och det hävdas att några missnöjda monofficerare gick över på prins Naresuans sida. Monofficerarnas ättlingar skulle med tiden även de hjälpa Siam på liknade sätt.
Naresuan marscherade därefter mot Pegu. De burmesiska styrkorna vid Pegu kommenderades av den burmesiske kronprinsen Minkyizwa. Prins Naresuan belägrade staden med en stor styrka som, enligt den burmesiska krönikan, bestod av 60 000 man, 3 000 hästar och 300 elefanter. Men då prins Naresuan hörde att kung Nandabayin redan besegrat Ava och var på väg mot Pegu återvände han till Siam via Martaban. På vägen dit tog han med sig ett stort antal tai som burmeserna tidigare fört bort. En burmesisk armé, under befäl av en viss Surakalma, skickades efter den siamesiska armén. Då siameserna gått över Sittangfloden sköt prins Naresuan mot Surakalma med sitt gevär. Kulan träffade sitt mål och Surakalma dog på sin elefant. Prinsens gevär kallades senare för ”det Kungliga Geväret som sköt över Sittangfloden”.

(Skottet över Sittangfloden)

Nandabayin gav sig emellertid inte och en ny attack mot Siam påbörjades för att återta shankrigsfångar som rymt från Burma och som bosatt sig vid Phitsanulok. Invasionen var inte någon storoffensiv utan skall nog snarare ses som en test av den siamesiska beredskapen. Uppenbart var den god eftersom anfallet inte blev speciellt lyckat. De kom bara fram till Kamphaengphet innan de drevs tillbaka över gränsen igen. Guvernörerna av Sawankhalok och Phichai trodde dock mera på burmesernas styrka än på siamesernas och gick över på burmesernas sida och gick i ställning i Sawankhalok. Detta kostade dem emellertid livet då prins Naresuan utförde en lyckad stormning av Sawankhalok och lät avrätta de båda förrädarna.
I december 1584 försökte Nandabayin sig igen. En armé på 30 000 man, under prinsen av Bassein, marscherade mot Ayutthaya genom passet Phra Chedi Sam Ong. Kanchanaburi var den första staden ute på slätten som kunde erövras och användas som bas. Men det var en besvärlig sträcka och det var inte möjligt att ta med sig tung utrustning den här vägen. Därför var det viktigt för Burma att hålla Chiang Mai. Då kunde arméerna som vandrade söderut förses med materiel via båtar på floderna. Burmesernas plan var att förena sig med en armé med Chiang Mais som uppskattningsvis bestod av 100 000 man. Regenten i Chiang Mai, Tharawadi Min, var bror till Nandabayin. Chiang Mai hjälpte nu till att transportera tungt krigsmateriel nedför floderna. Siameserna hade emellertid förberett sig väl. Man hade upprättat tre skilda arméer: en under Phraya Chakri, en annan under guvernören av Sukhothai och en tredje under två anonyma siamesiska prinsar. Totalt kan dessa arméer ha uppgått till 50 000 man. En stor del av befolkningen i de nordliga provinserna flyttades till huvudstadsområdet och man tillämpade ”den brända jordens” taktik. Risskörden bärgades eller fördärvades. Även andra ätbara produkter flyttades eller fördärvades. Burmesernas arméer förenades dock aldrig utan angrep var för sig, vilket var ett uppenbart taktiskt misstag, då siameserna lyckades besegra dem var för sig. Prinsen av Bassein anlände till Suphanburi innan Chiang Mais trupper kommit dit och efter flera drabbningar och fältslag tvingades de tillbaka över gränsen.
I februari 1585, två veckor för sent, ankom Tharawadi Min med sina styrkor till Siam och slog läger vid Chainat. Denna armé var för stor för att besegras reguljärt så siameserna påbörjade ett effektivt gerillakrig. Efter stora förluster drog sig Chiang Mais styrkor tillbaka till Kamphaengphet.
Prins Naresuans hjältemod hade redan blivit en legend och detta hjälpte till att inspirera hans trupper. Hans far skulle t.o.m. en gång varnat honom för hans dumdristighet. Prinsen hade nämligen en gång, då han ledde en attack mot en burmesiskt läger, klättrat över lägrets palissader med en sabel mellan tänderna.


(Naresuan och pallisaden)

Kung Nandabayin gav sin bror Tharawadi Min skulden för misslyckandet i det senaste kriget och gav honom nu order att bege sig till Nakhon Sawan för att förbereda en ny attack mot Ayutthaya. Kronprins Minkyizwa gick också i ställning vid Kamphaengphet med 50 000 man. Men återigen drog prins Naresuan det längsta strået och efter flera drabbningar blev Tharawadi Min återigen besegrad inte långt från Ang Thong อ่างทอง
Kung Nandabayin fortsatte oförtrutet