Kapitel 8 Konungariket Ayutthaya

På mitten av 1300-talet fanns det massor av taifurstendömen och småriken i de centrala och norra delarna av Sydostasiens fastland. Men det var bara några få som förtjänade att kallas "konungadöme". Inget av rikena hade ännu blivit så starkt att de på något sätt kunde jämföras med de två tidigare starka rikena Angkor och Pagan. Men ett nytt tairike var på väg att bildas och ändra på detta och detta rike skulle bli känt som Ayutthaya. Att de tai, som befann sig i dagens centrala Thailand, plötsligt blev så starka finns det flera orsaker till;

Mongolernas Kina hade försvagats, vilket minskade hotet därifrån.
Vietnam, som höll på att återhämta sig från mongolernas invasioner, var upptagna med ständiga krig mot Champa.
Angkor var inte lika starkt som tidigare.
Sukhothai hade försvagats efter kung Ramkhamhaengs död.
Lan Na (Chiang Mai) hade plågats och försvagats av upprepade tronstrider.
I Burma hade det forna Pagan splittrats och de olika delarna av riket låg i krig med varandra.

Situationen i området stabiliserades på mitten av 1300-talet och handeln utmed handelsvägarna mellan Indien och Kina upplevde ett uppsving vid denna tid. Utbredningen av en mera kraftfull form av theravadabuddhismen av singalesiskt ursprung, kan också ha bidragit till minskad oro i regionen. Det som skulle bli kärnan i kungariket Ayutthaya hade på 1200-talet varit Angkorrikets västra provinser, med Lopburiregionen som centrum. På mitten av 1200-talet hade Angkorrikets makt minskat här. Kanske orsakat av problem med tronföljden i Angkor, en önskan om frigörelse hos regenterna i Lopburi och den påstridiga ökande taibefolkningen i den lägre delen av Chaophrayaslätten. Dessa tai hade säkert inspirerats av Sukhothais tidigare framgång med att uppnå självständighet. Så sent som på 1340-talet saknade Chaophrayaslättens taifolk fortfarande ett starkt ledarskap. Visserligen hade Lopburi och Suphanburi en relativt stark ställning i regionen, men det fanns fortfarande en mängd andra små självständiga städer och furstendömen i området.
Det finns tyvärr en mängd källor med delvis olika innehåll, och ibland med direkt motsägelsefullt innehåll, som handlar om den första härskaren i Ayutthaya och stadens grundande. Grundandet är dessutom kringgärdat av mängder med legender och myter, men ytterligare forskning kan kanske så småningom klarlägga vad som egentligen hände. Huvudpersonen, prinsen av U Thong อู่ทอง, som så drastiskt kom att förändra regionen på mitten av 1300-talet är en gåtfull man. Det är få personer i Thailands historia som man vet så litet om som denne prins. Några menar att U Thong på något vis hade band till de två mäktiga müangerna Suphanburi och Lopburi i centrala Chaophrayaområdet. Det finns dock inget som tyder på att U Thong skulle ha erövrat dessa två riken, utan förmodligen fanns det någon form av släktskap mellan prinsen och regenterna i dessa båda stater. En av U Thongs fruar kan ha varit en prinsessa från Suphanburi och prins U Thongs svåger kan ha varit regent här då Ayutthaya grundades. Ett släktskap med regenten i Lopburi indikeras av att U Thongs äldste son, Ramesuan ราเมศวร, omedelbart efter Ayutthayas grundande skickades iväg för att "bestiga den kungliga tronen i Lopburi" (som guvernör?), för att regera staden som en s.k. Müang Luk Luang เมืองลูกหลวง, lydande under moderriket Ayutthaya. Men riktigt hur de eventuella släktskapen såg ut vet vi inte. Ayutthayas plötsliga uppdykande i historien är litet av ett mysterium. Hur kunde riket växa sig så starkt så snabbt? Naturligtvis bidrog de ovan nämnda orsakerna till detta. Det är omöjligt att svara på hur stora landområden U Thong kontrollerade vid tiden för Ayutthayas grundande, men troligtvis kontrollerade han bara en mindre del av nuvarande centrala Thailand och den norra delen av Malackahalvön. Det har föreslagits att Ayutthayas utsträckning norrut i början inte sträckte sig längre än till staden Chainat. Detta står i skarp kontrast till rikets egna anspråk på det mesta av dagens centrala och södra Thailand och delar av Nedre Burma, som hävdas i vissa källor. I öster och nordöst kan utsträckningen ha varit till Chanthaburi จันทบุรี (som tidigare också var känt som Chanthabun), eftersom U Thong kan ha varit arvinge till Lopburi, och detta gav honom då förmodligen kontroll över området omkring Lopburi, och då i synnerhet öster om Chaophrayafloden. Vid Chanthaburi har Ayutthaya då gränsat till khmerernas Angkorrike.
Så här beskriver en av många historiska källor U Thongs bakgrund; En grupp tai hade fördrivits från ett område vid Chiang Saen på slutet av 1100-talet av burmeser från Nedre Burma. Dessa tai vandrade söderut och slog sig ned i området vid dagens Kamphaengphet vid floden Ping. De grundade staden Traitrung ไตรตรึงษ์ som högst troligt blev vasallstad till Sukhothai på mitten av 1200-talet. I början på 1300-talet, då en dotter till kungen av Traitrung gifte sig med en "vanlig man" blev hon och hennes man förvisade från staden på grund av den skam de åsamkat kungen. De drog söderut och 1319 grundade de en ny stad vid namn Thep Nakhon เทพนคร. Senare vandrade gruppen längre söderut till området kring Nakhon Pathom och en av det förvisade parets prinsar gifte sig med en dotter till kungen i staden U Thong. Denne kung menas ha stammat från huset av Chiang Saen, varifrån kung Mengrai av Chiang Mai också härstammade. Då den gamle kungen av U Thong dog kunde man kunde inte hitta någon lämplig tronföljare, så folket upphöjde den omtalade prinsen till kung och regent här 1344.
Enligt andra källor kan den nye kungen av U Thong ha varit son till en ledare för den kinesiska handelskolonin. Pappan skulle ha varit en rik och mäktig kinesisk handelsman bosatt i Phetburi. Flera källor säger också att U Thong kom från staden Phetburi, innan han grundade Ayutthaya. Detta stöds faktiskt också av franska ambassadörer verksamma i Ayutthaya på 1600-talet. Varför U Thong flyttade sin huvudstad till Ayutthaya vet man inte heller med säkerhet. Legenden säger att U Thong tvingades lämna sin gamla huvudstad U Thong då floden vid staden först ändrade kurs, vilket sedan följdes av en epidemi som dödade en stor del av befolkningen. U Thong flyttade därför österut med sitt folk i riktning mot dagens Ayutthaya. En källa beskriver hur kungen en natt lämnade sin gamla huvudstad, tillsammans med sina undersåtar, och drog söderut för att fly undan farsoten. Han lämnade dock kvar en garnison i den gamla huvudstaden för att vakta den. U Thongs äldre bror (skall nog vara hans frus bror och svåger) bosatte sig temporärt med sina trupper i Suphanburi. Kung U Thong däremot vandrade i flera dagar tills han kom till en stor flod där han såg en rund ö som såg tilltalande ut. Han korsade därför floden tillsammans med sina trupper och slog sig ned på ön. Fredagen den 4 mars 1351 strax efter kl. 9 på morgonen skall så den nya huvudstaden Ayutthaya ha grundats. Enligt en hovastrolog var U Thong född år 1314 och har då varit omkring 37 år gammal vid stadens grundande. Delar av ovanstående berättelse har ifrågasatts av en thailändare vid namn Manit Vallibhotama มานิตย์ วัลลิโภดม på 1960-talet. Han undersökte platsen för staden U Thongs läge och kvarlämningar i staden visade sig härstamma från den sena Dvaravatiperioden. D.v.s. från tiden mellan 1000- och 1100-talet och inget var yngre. Därför drog han slutsatsen att staden U Thong lämnats redan någon gång på 1100-talet och då kan ju inte prins U Thong ha kommit härifrån. En utgrävning 1966 bekräftade Manits hypotes.
En annan delvis annorlunda version om U Thong lyder så här; År 1307 hade en viss Phraya Kraek พระยาแกรก blivit kung av Ayodhya, som förmodligen var en gammal stad vid Chaophrayafloden, öster om dagens Ayutthaya. Det berättas att tre (icke namngivna) kungar efterträdde Phraya Kraek och att det därefter inte fanns några manliga arvingar kvar hos den regerande familjen. Därför gifte sig U Thong med prinsessan av Ayodhya och blev kung här. Sju år senare tvingades U Thong att lämna Ayodhya på grund av en farsot som härjade staden. Prinsen drog söderut och kom till området kring sjön Nong Sano หนองโสน. Här mötte U Thong en rüsi ฤษี (en lärd man som levde som eremit) som hävdade att han vistats här ända sedan Buddhas tid. Dessutom berättade denne rüsi att Buddha själv en gång varit på platsen och förutspått att en stad en gång skulle byggas här. Därför byggde U Thong sin huvudstad Dvaravati Si Ayutthaya här. Om Ayodhya var Ayutthayas föregångare har länge diskuterats av de lärde.
En liten variant på ovanstående historia lyder som följer; Prinsen av U Thong hade först slagit sig ned söder om nuvarande Ayutthaya, men efter tre år beslöt han sig för att bygga sin huvudstad på en ö i floden. Havet var vid denna tid betydligt närmare Ayutthaya än idag och staden låg inte långt från den gamla staden Ayodhya, som hade övergivits eller förstörts. Man kunde lätt ta sig med båt mellan de båda städerna.
En annan källa föreslår att U Thong gifte sig med en prinsessa från den regerande familjen av Kamboja Pradesa (Kamphut Prathet) som angivits vara ett område med Lopburi som centrum. Han blev därför regent här då det inte fanns någon annan manlig arvinge till tronen. U Thong kan därför ha kommit från staden Lopburi eller från någon av de andra städerna i området.
U Thong är inget personnamn utan syftar förmodligen på hans ursprungliga besittningar. På liknande sätt kallades Chiang Mais härskare vid denna tid för Chao Chiang Mai. Vi känner därför inte till hans personnamn. De flesta namn på kungar i denna bok är snarare titlar än namn. Det var inte vanligt att referera till kungen med hans personnamn under hans livstid och många gånger känner man heller inte till personnamnen på kungarna. Ofta känner man inte ens till titlarna! Varje kung hade sin titel skriven på en guldplatta i Ayutthaya, men dessa gick förlorade då staden fördärvades av burmeserna år 1767. Namnen och/eller titlarna som används i denna bok är de vanligaste använda.

Kung Ramathibodi (1351-1369)

U Thong lät utropa sig till kung med titeln Ramathibodi รามาธิบดี (1351-1369). Detta räknas som den egentliga början på det rike som västerlänningar valde att kalla Siam. Jag kommer därför från och med nu för enkelhetens skull referera till Ayutthayarikets invånare som siameser. Det skall dock slås fast att varken folket i Sukhothai eller Ayutthaya använde sig av namnet Siam eller kallade sig siameser. Namnet Siam användes första gången i ett traktat med britterna på 1850-talet.
U Thong, eller Ramathibodi, måste ha värvat sina speciella ämbetsmän från den khmerpåverkade eliten i regionen. Dessa män talade khmer och hovlivet fick ett eget kungligt språk, som kallas för ratchasap ราชาศัพท์ baserat på khmer och sanskrit. Ämbetsmännen ansåg att en kung skulle höjas högt över sina undersåtar och isoleras från dem med hjälp av mängder av ämbetsmän. Kungen skulle dessutom kringgärdas med mystik och betraktas som helig med inslag av brahmansk Shiva- och Vishnukult พระวิษณุ.
Tidigt under sin regeringstid installerade Ramathibodi sin svåger, prins Phangua พะงั่ว, som guvernör över Suphanburi med titeln Borommaracha Chao บรมราชาเจ้า. Detta var kanske hans familjs traditionella maktsäte. Sin äldste son, Ramesuan, utnämnde han som tidigare nämnt till någon slags regent eller guvernör i Lopburi.

(Kung Ramathibodi)

På 1350-talet var huvudstaden Ayutthaya en blygsam samling trähus av teak, med en omkringliggande jordvall med spetsiga trästycken som enda försvarsvärn. De flesta husen var byggda på träpålar ut över vattnet i Chaophrayafloden. Ramathibodi hade valt ett läge för sin huvudstad med stora geografiska fördelar och tillsammans med sina politiska och släktmässiga förbindelser i regionen skapade han snabbt ett kungadöme som med tiden skulle bli överlägset sina grannar. Ramathibodi ansågs av senare regenter i Ayutthaya och Bangkok som siamesernas viktigaste kung, då han blev den förste taikungen som inledde en period med taidominans i nuvarande Thailand.
Kanske prövade kung Ramathibodi sina krafter på khmerriket redan då han var prins av U Thong. Han var i varje fall i krig med khmererna redan 1351 då han lät sin son, Ramesuan, leda en armé som invaderade Kambodja. Den unge prinsen visade sig dock vara en usel härförare. Han tillät sin armé att splittras upp i två delar, vilket resulterade i att hans förtrupper bestående av 5 000 man led ett förkrossande nederlag till khmererna. Så här kan detta ha gått till; Den kambodjanske kungen hade vid ett krigsråd föreslagit att de skulle attackera de siamesiska soldaterna utan dröjsmål, då de fortfarande var trötta efter den långa marschen från Ayutthaya. Hans egna trupper var nämligen inte lika skickliga soldater, men i god fysisk kondition. Han kommenderade ut sina soldater från Angkor och de gick i ställning för att invänta siameserna. Den siamesiska armén hade inte väntat sig att bli attackerad så tidigt och tvingades fly med stora förluster. Kambodjanerna följde inte upp sin seger utan återvände till Angkor Thom med ett krigsbyte bestående av hästar, elefanter och krigsfångar.
Nyheten om nederlaget skapade bestörtning i Ayutthaya och Ramesuans morbror, prins Borommaracha Chao (Phangua), skickades iväg med en ny armé för att hjälpa Ramesuan. Den kambodjanska krönikan påstår emellertid att Ramathibodi själv ledde dessa strider. Borommaracha Chao blev mer framgångsrik än Ramesuan och nådde fram till Angkor i december 1351. Här inleddes en långvarig belägring av staden. Ramathibodi påstås ha byggt torn lika höga som stadsmuren för att lättare kunna skjuta in pilar i staden. En kambodjansk armé som snabbt samlats ihop på landsbygden för att bryta belägringen lyckades inte med detta utan skingrades. Efter flera försök på att hitta en svag punkt i Angkors försvar lyckades man till sist ta sig in i staden som föll efter 16 månaders belägring år 1353. Stadens tempel och palats plundrades och befolkningen fördes iväg till Siam som slavar. Kungen av Kambodja hade dött under belägringen och en källa säger att Ramathibodi placerade sin egen son på Kambodjas tron. Dessutom skall han ha lämnat kvar två av sina bröder för att hjälpa sonen. Till sin hjälp fick de en 10 000 man stark garnison. Sonen dog sedan och efterträddes av den ena brodern. Men han dog i sin tur av kolera efter endast tre månader. Då tog bror nummer två över. Nakhon Ratchasima (Khorat) och Chanthaburi inlemmades därefter i Ayutthaya. Det finns källor som påstår att Ramathibodi inte lyckades inta Angkor 1353, men flera källor menar dock att så var fallet.
Den thailändska historien nämner inga vidare strider under Ramathibodis regeringstid. Men andra källor talar om fortsatta strider mellan en guvernör i en siamesisk provins och en kambodjansk provins som båda låg vid havet. Den siamesiska guvernören skall ha tagit 100 fångar från den kambodjanska provinsen, vilket fick den kambodjanske guvernören att hämnas genom att röva bort folk från Siam. Då svarade den siamesiske guvernören med att mobilisera en 2 000 man stark armé, vilket fick kungen av Kambodja att samla en armé på hela 50 000 man. Denna armé besegrade därefter den siamesiska armén och erövrade provinserna Rayong ระยอง, Chanthaburi och Mongkolburi. De med sig 8 000 familjer till Kambodja. Då den siamesiske kungen fick höra om detta mobiliserades en armé som gick till motanfall. Den siamesiske kungen tog sig runt den kambodjanska flanken med sin egen armé och kambodjanerna retirerade. Då den kambodjanske kungen fick höra talas om nederlaget skickade han ytterligare en armé mot siameserna. Siameserna som var numerärt underlägsna retirerade därefter mot gränsen där de letade efter en lämplig plats att slå läger. Men kambodjanerna var dem tätt i hälarna och gav dem ingen chans att stanna och äta och lyckades också hinna i fatt en stor del av armén som fördes som fångar till Kambodja. Efter detta var det lugnt i flera år mellan de båda rikena.
I norr kan Ramathibodis norra flank ha säkrats genom någon slags personlig pakt, eller allians, med kung Lüthai av Sukhothai, vilket gav de båda kungarna möjlighet att stärka sina riken utan störande krig med varandra.
Liksom Sukhothai hade Ayutthaya kontakter med Kina, som emellanåt formellt godkände rikenas kungaval och för detta mottog kineserna en symbolisk underkastelse. Något större inflytande fick kineserna dock aldrig över Siams inre angelägenheter. Däremot slog sig kinesiska handelsmän tidigt ned i Ayutthaya och med tiden skulle den kinesiska kolonin växa vilket skulle få stor betydelse för det moderna Siams utveckling. (Se även kapitel 9, avsnittet "Kineserna i Ayutthaya")
Kung Ramathibodi var en stor lagstiftare. Jag skall ge några intressanta exempel på denna tidiga siamesiska lags anda;

Bevislagen från 1350 uteslöt en rad kategorier av personer från att vittna, såvida inte båda parterna i ett mål tillät detta. Följande personer eller grupper av personer var uteslutna; ateister, skuldtyngda till någon av målsägarna, slavar till någon av målsägarna, sjuka, barn under 7 år, gamlingar över 70 år, ryktesspridare, (giriga) begärliga personer, professionella dansare, tiggare, hemlösa, döva, blinda, prostituerade, gravida kvinnor, hermafroditer, impotenta, trollkarlar, häxor, galningar, kvacksalvare, fiskare, skomakare, spelare, tjuvar, kriminella och bödlar.
Lagen om brott mot staten från 1351 angav 8 olika straff för en ämbetsman som stal av statens pengar; Suspension från sin ställning, att ersätta det stulna beloppet, en bot på två gånger det stulna beloppet, en bot på tre gånger det stulna beloppet, degradering till vanlig lekman, 25 piskslag med en rotting, samt degradering och döden.

Lagen om mottagande av klagomål stammar från 1355. Den innehåller några speciella föreskrifter: "Om någon värdelös och av låg härkomst försöker ange sak mot sina föräldrar, eller mor- och farföräldrar, så låt honom bli grundligt piskad som ett varnande exempel för andra och hans krav skall inte godkännas".
Lagen om människorov från 1356 handlar om brott såsom bortrövande av hustrur, döttrar och slavar tillhörande andra. Denna lag visar att slaveri var allmänt förekommande i Ramathibodis rike. Lagen refererar till att slavar ofta försökte fly till Sukhothai. (I kapitel 6, avsnittet ”Kung Ngua Nam Thom งั่วนำถม (1346/1347)- Kung Li Thai ลิไท (1346/47-1368/74?) har jag berättat att denne kung inte ville ha slaveri i sitt rike.)

Lagen om brott mot folket stammar från 1357. Denna lag handlar om olaga intrång, överfall, felaktigt fängslande m.m. Ett avsnitt av lagen handlar om ersättning av skador då tillgångar förlorats i samband med slagsmål.
Lagen om stöld stammar från 1350 och 1356. Denna lag innehåller flera kloka kommentarer såsom; "Om en person mottager stulna ting och han vet att det är stulet, så låt honom utpeka tjuven. Skulle han inte lyckas med detta så låt honom straffas som om han var tjuven själv." En del av denna lags straff är speciella; "Om en person stjäl fisk från en privat damm (kärr, sjö) eller behållare (bassäng, akvarium) skall han böta 333 333 porslinsnäckskal".
Lagen om diverse brott kom år 1359. Denna lag handlar om en rad olika brott såsom stöld av växande grödor, otillåten bortledning av vatten från bevattningsdiken, bedrägeri m.m. Den handlar också om olika straff för bl.a. häxor och trollkarlar.
Lagen om man och hustru kom också 1359. Denna lag tillät polygami, men då liksom senare var polygami förbehållet de få. Att det var lätt att få skilsmässa visar följande; "Om en äkta man eller hustru hyser fysisk och mental motvilja för varandra och önskar skilja sig, låt det bli som de vill, för det existerar ingen vidare välsignelse över deras förening och de skall därför inte tvingas leva tillsammans".

Ramathibodi organiserade också ett regeringssystem med fyra olika ministerier eller krom กรม; Krom Wiang กรมเวียง (inrikesministeriet), Krom Khlang กรมคลัง (finansministeriet), Krom Wang กรมวัง (ministeriet för den kungliga hushållningen eller palatsministeriet) och Krom Na กรมนา (jordbruksministeriet). Under den sena Ayutthayaperioden skulle alla som svor en ed om lojalitet visa sin vördnad för en staty av U Thong, innan de visade sin vördnad för Buddha พระพุทธ, Dhamma พระ ธรรม och Sangha พระสงฆ์ (Buddha, hans lära och munkordenen). Denna tradition upphävdes långt senare av den förste kungen i Bangkok, Rama I, som fann det olämpligt att ära U Thong före buddhismens tre viktigaste symboler. År 1782 hämtades statyn av U Thong till Bangkok. Den hade skadats svårt av burmeserna 1767 och gjordes därför om till en silvertäckt Buddhastaty.

Kung Ramesuan (1369-1370) – Kung Borommaracha I (1370-1388)

En huvudanledning till politiska konflikter i Ayutthayariket orsakades av vem som skulle ta över tronen då en kung dog. Rätten till tronen alternerade mellan Suphanburi och Lopburi (U Thong-dynastin) i flera generationer. Den första stora tronstriden inträffade då kung Ramathibodi dog år 1369. Han var då omkring 55 år gammal. Kungens son, prins Ramesuan ราเมศวร, begav sig från Lopburi till Ayutthaya och tog tronen i besittning (1369-1370). Han var emellertid inte speciellt populär, vilket kan ha berott på hans misslyckande i det tidigare omtalade kriget mot khmererna. Ett nytt krig mellan Ayutthaya och Kambodja bröt ut 1369 och siameserna skall ha ockuperat Angkor samma år. Ett år efter att kung Ramesuan hade bestigit tronen utbröt det oroligheter i riket som han inte kunde hantera. Han ombads därför av sina ministrar att abdikera till förmån för sin tidigare omtalade morbror prins Borommaracha Chao. Detta tvingades Ramesuan acceptera och år 1370 återvände han till sitt gamla ämbete som guvernör i Lopburi. Förmodligen hade Borommaracha Chao använt militära påtryckningar, vilket inte gav kung Ramesuan något val. Därmed hade tronen gått till Suphanburidynastin. Den 63-årige Borommaracha Chao hade till skillnad från Ramesuan större erfarenhet av att regera och sköta militära angelägenheter. Den nye kungen fick titeln Borommaracha I บรมราชา (1370-1388) och beskrivs som mycket fixerad vid vapen och krig. Kanske var konfrontationen mellan honom och kung Ramesuan inte så fridfull som krönikorna anger. En källa säger nämligen att landet var härjat av inbördeskrig under Borommaracha I:s styre.
Det är föga troligt att kineserna ville att Ayutthaya skulle växa sig så starkt som det gjorde. Kublai Khan och hans efterföljare hade uppmuntrat taifolken att bekämpa khmererna, med baktanken att de två skulle hålla varandra stången och därigenom inte bli för starka. Men mongolernas begynnande svaghet på 1300-talet hade gjort det möjligt för Ayutthaya att växa sig starkt. De siamesiska regenterna verkar ha varit medvetna om den kinesiska inställningen och man skickade, som nämnt tidigare, ofta diplomater till Kina för att bibehålla de fredliga förbindelserna. Historikern D. G .E. Hall konstaterar att taifolken alltid har utmärkt sig då det gällt diplomatins svåra konst.
Kort tid efter att kung Borommaracha I bestigit tronen skickade han en ambassad till kejsaren av Kina. Mongolernas s.k. Yuandynasti hade då besegrats av buddhistmunken Zhu Yuanzhang, som blev den förste kejsaren i Mingdynastin 1368. Denne kejsare valde Nanking som huvudstad och här mottog han den siamesiska ambassaden 1371. Med sig hade ambassaden ett brev från Borommaracha I där han berättade att han tagit makten från Ramesuan, eftersom denne inte varit kapabel att kontrollera sitt eget folk. År 1373 skickade en prinsessa (förmodligen exkung Ramesuans mamma) en ny ambassad till Nanking i Kina. Denna ambassad blev också väl mottagen av kejsaren och kejsarinnan. År 1375 skickades faktiskt två ambassader till Kina. Den första av en av exkung Ramesuans söner och senare samma år besökte en viss prins Nakhon In นครอินทร์ Nanking och han hade med sig ett brev hem från kejsaren till Borommaracha I. Denne prins kommer du att höra mera om längre fram.

Sukhothai mister sin självständighet (1378)

Samtidigt som kung Borommaracha I såg till att upprätthålla goda förbindelser med Kina förde han krig med avsikten att få kontroll över övre delen av Chaophrayaslätten. Detta gjorde han uppenbart för att förhindra Sukhothai att återfå sin forna styrka. Förmodligen såg kung Borommaracha I Sukhothai som Ayutthayas huvudrival i egenskap av ledare för taivärlden. Borommaracha I tillbringade därför nästan hela sin regeringstid med att föra krig i Sukhothairegionen. Problemet med slavar som rymde från Ayutthaya till Sukhothai var säkert en bidragande orsak till krigen. År 1371 gick Borommaracha I in på Sukhothais territorium och erövrade flera städer. År 1372 annekterades ytterligare områden och 1373 belägrade han Kamphaengphet i Sukhothais västra utkanter. Stadens guvernör dödades i striderna, men staden höll stånd mot siameserna. År 1375 erövrades Sukhothais andra ,eller vice, huvudstad Phitsanulok och ett stor antal fångar togs som slavar. År 1376 gjordes ett nytt försök att erövra Kamphaengphet. Sukhothai fick nu hjälp av Chiang Mai och en armé under ledning av Thao Pha Kong ท้าวผากอง (var Pha Kong var det gamla namnet på Nan?) skickades ned för att hjälpa guvernören i Kamphaengphet. Gemensamt försökte de locka den siamesiska armén i bakhåll, men de misslyckades och led ett svårt nederlag. Trots detta lyckades staden ändå hålla stånd. Men ett nytt siamesiskt försök att erövra Kamphaengphet 1378 lyckades. I dessa strider deltog Sukhothais kung Maha Thammaracha II själv i striderna. Då han insåg det hopplösa med att försvara staden gav han upp och underkastade sig kung Borommaracha I. Året 1378 blev början till slutet på Sukhothairikets självständighet. Maha Thammaracha II av Sukhothai bytte huvudstad till Phitsanulok varifrån han tilläts att regera som vasallkung över resterna av det forna storriket. Han och hans två efterträdare fortsatte att regera som vasaller i ytterligare 60 år fram till 1438. (Se även kapitel 6, avsnittet ”Sukhothairikets sista tid".)

Förbindelserna med Lan Xang

Laokungen Fa Ngums son hade som tidigare berättat efterträtt sin far på tronen i Lan Xang. Namnet Samsaenthai (1373-1416 fick han efter antalet manliga invånare i riket, som han kunde uppbringa för hoveriarbete och militärtjänst varje år. Samsaen betyder nämligen 300 000 på både thai och lao. Dessutom lär han ha haft tillgång till 400 000 man som inte var etniska tai. Samsaenthais regim kännetecknades av sammanhållning och administrativ utveckling. Han gifte sig med en prinsessa från Ayutthaya och gifte därmed in sig i Chiang Hungs och Lan Nas kungliga familjer. Förbindelserna mellan Lan Xang och Ayutthaya var därför goda. Samsaenthai lät sig villigt påverkas av Ayutthaya och byggde tempel och skolor för buddhistiska studier. Ekonomiskt klarade sig Lan Xang bra. Riket hade även förbindelser med Vietnam och Lan Xang blev snart ett betydelsefullt handelscentrum med sina produkter, gummilacka och bensoeharts, som Ayutthaya eftertraktade.

Ayutthaya och monriket

När taifolk efter lång tids uppehåll åter försökte sig på en invasion av monfolkets område satt det en ny stark man på tronen här. Han hette kung Binnya U บินเยียอู (1348-1383). Trots att Binnya U tvingades avstå en del av sitt territorium lyckades han bevara sitt rikes självständighet. Attackerna kom från både Chiang Mai och Ayutthaya. År 1363 flyttade Binnya U tillfälligt sin huvudstad och 1365 påbörjades byggandet av staden Hamsavati. År 1369 slog Binnya U sig ned här och staden blev monrikets nya huvudstad. Hamsavati är idag känt som Pegu och ligger 7 mil nordost om dagens Rangoon ย่างกุ้ง. Ofta används därför namnet Pegu för Hamsavati, även om detta namn inte fanns förrän senare. Binnya U:s regeringstid var en svår tid för monfolket. Taifolk hade erövrat Martaban och Tenasserim och var ett konstant hot mot kungen och hans rike. Binnya U:s äldste son, Razadarit พระเจ้าราชาธิราช (1383-1421), som efterträdde sin far utsattes för en rad attacker från Chiang Mai, Kamphaengphet, Ayutthaya och inte minst från shanriket Ava i Övre Burma. Men liksom sin far lyckades även han bevara sitt rikes självständighet. Det var tack vare att Ayutthaya var upptaget med sina försök med att kuva Kambodja, Sukhothai och Chiang Mai som monfolkets land inte blev ett stridsäpple mellan shanernas Ava och Ayutthaya. Då attackerna så småningom upphörde följde en lång period då monriket återigen blomstrade. Pegu skulle förbli monfolkets huvudstad ända fram till 1539.

Krig mot Chiang Mai (1387)

Att Ayutthaya utvidgat sina gränser norrut innebar problem med Chiang Mai och under kung Borommaracha I:s sista regeringsår utbröt det strider mellan de båda rikena. Dessa strider blev början på krig som skulle vara i flera hundra år och de startade år 1387 efter kung Kü Nas död. Han hade efterträtts av sin son Saen Müang Ma แสนเมืองมา (1385-1401).
Saen Müang Ma hade en farbror, prins Phrom มหาพรหม, som var guvernör över Chiang Rai och denne tänkte nu försöka störta sin brorsson och själv ta makten. Enligt Chiang Mais krönika försökte prins Phrom sig med list. Han påstod sig ha kommit till Chiang Mai för att delta i sin brors begravningsritualer, men han genomskådades och attackerade då istället Wiang Kum Kam. Männen här lyckades fly, men kvinnor, barn och allt annat av värde föll i prins Phroms händer. Då han var på väg hem mot Chiang Rai med sitt byte hade Wiang Kum Kams män fått hjälp och de inledde ett motanfall på natten. De tillfångatagna kvinnorna hörde att deras män var på väg att befria dem och lyckades komma över vapen från sina fiender och dödade många av dem. Därefter samlade de ihop sina värdesaker och återförenades med sina män. Prins Phrom flydde därefter söderut till Ayutthaya med sina styrkor. Om det som står längre ned i texten stämmer bör prins Phrom ha tvingat guvernören av Kamphaengphet att lämna ifrån sig den berömda buddhastatyetten Phra Sing till honom på sin väg ner mot Ayutthaya. Väl i Ayutthaya bad prins Phrom Borommaracha I om hjälp och kungen gladdes åt tanken att kunna utvidga sin maktsfär ytterligare. Prins Phrom lyckades göra sig impopulär under sin vistelse i Ayutthaya genom att förföra en av Borommarachas fruar. Kanske har prins Phrom då försökt blidka den kränkte Borommaracha I med den stulna statyetten Phra Sing. Men Chiang Mais krönika berättar att Borommaracha I inte längre litade på prins Phrom och skickade honom tillbaka norrut. I samband med detta stal den förförda hustrun återigen Phra Sing och gav tillbaka den till prins Phrom, som lyckades smuggla med den på sin resa mot norr. Där kom den väl tillpass för att blidka kung Saen Müang Ma. Saen Müang Ma av Chiang Mai tillät nämligen sin farbror att återvända till Chiang Rai som regent.
Statyetten Phra Sing har en lång och händelserik historia och faktiskt en egen krönika. Den hade tillverkats på Sri Lanka tidigt under vår tideräknings början. Kung Ramkhamhaeng av Sukhothai hade skickat ett sändebud till Sri Lanka för att be om den och den skickades iväg med ett fartyg som förliste. Men statyetten simmade (!) (eller kanske flöt den?) in till stranden vid Nakhon Si Thammarat. Härifrån fördes den till Chainat, men hämtades till Ayutthaya av kung Borommaracha I omkring 1378. Därefter rövades den bort av en son till guvernören av Kamphaengphet och befann sig i Kamphaengphet intill prins Phrom tilltvingade sig den med makt. Då Borommaracha väl startade sitt fälttåg mot Chiang Mai var den unge Saen Müang Ma väl förberedd. En stor styrka väntade på siameserna som blev besegrade och de fick slokörade återvända hem igen. Alla turer runt Phra Sing skulle få tragiska konsekvenser för kung Borommaracha I. Kungen beslöt nämligen sig nämligen för att hjälpa guvernören av Kamphaengphet att återta den, men Borommaracha I blev sjuk under det följande fälttåget och dog år 1388, innan han nådde hem till Ayutthaya.

Kung Thong Lan (1388) - Exkung Ramesuans återkomst (1388-1395)

Kung Borommaracha I efterträddes av sin tonårige son Thong Lan ทองลัน. Men exkung Ramesuan, som bidat sin tid i Lopburi, samlade i hemlighet sina anhängare i Lopburi och omnejd och begav sig mot Ayutthaya. Han stormade palatset och störtade den unge kungen. Thong Lan blev avrättad efter att ha regerat i sju dagar år 1388. Förmodligen blev han avrättad enligt "säckmetoden". Det gick till så att den som skulle avrättas placerades i en röd silkessäck och blev ihjälklubbad med en klubba eller påk av sandelträ. Ett välriktat slag bak i bakhuvudet blev vanligtvis slutet för de kungliga. Att kungliga avrättades i en säck hade sin förklaring i att kungligt blod inte fick spillas på marken. Kung Ramesuan påbörjade nu sin andra regeringsperiod, som skulle vara mellan 1388-1395. Huset Lopburi hade därmed återigen fått en av sina egna på tronen i Ayutthaya.

Strider mellan Sukhothai och Chiang Mai (1390)

Omkring 1390 kom Chiang Mais unge kung Saen Müang Ma tågande med en armé för att hjälpa Sukhothai att befria sig från Ayutthaya. Enligt Chiang Mais krönikor skulle kung Maha Thammaracha II av Sukhothai ha bett om hjälp från Chiang Mai. Men om så var fallet var det en krigslist, för Chiang Mais armé anfölls plötsligt på natten av Sukhothais styrkor. Saen Müang Ma förlorade elefanter, hästar och de flesta av sina män och de överlevande retirerade. På sin väg tillbaka till Chiang Mai upptäcktes två överlevande män, Ai Op อ้ายออบ och Ai Yira อ้ายยี่ระ, som burit den unge kungen på en bår ända tillbaka till Chiang Mai. Enligt en annan källa skall de två hjältarna först växelvis ha burit bort kungen på sina ryggar från slagfältet. Tack vare dessa två lojala tjänare överlevde den unge kungen och de belönades senare frikostigt med titlar och mark för sin insats. Jag ber om ursäkt om jag tar bort litet av romantiken då jag berättar att det finns källor som tvivlar litet på hur kung Saen Müang Ma räddades. Ai Op och Ai Yira kan ha varit namn på elefanter eller möjligen mahouter!
En annan möjlig förklaring till det ovan inträffade är att kungen av Chiang Mai själv förklarat sig villig att hjälpa Sukhothai mot Ayutthaya och att han på eget bevåg skickade en armé till Sukhothai. Men kung Maha Thammaracha II kan ha genomskådat att den verkliga anledningen var att Chiang Mai ville erövra Sukhothai och göra landet till en bas för vidare operationer mot Ayutthaya. Hur det än låg till så tystade detta Chiang Mai under resten av Ramesuans regeringstid.
Det skall tilläggas att det var Saen Müang Ma som lät börja bygga Chedi Luang เจดีย์หลวง i Chiang Mai.

Burmesiska pirater

Under kung Ramesuans regeringsperiod härjades området runt Ayutthaya vid tre tillfällen av burmesiska pirater. De kom med väldiga flottor uppför Chaophrayafloden. Men tredje gången blev ett stort antal av dem tagna till fånga och gick en grym död till mötes, enligt order från kung Ramesuan. Resterna av den burmesiska styrkan drevs iväg norrut ända till Chiang Mai.

Kung Ramaracha (1395-1409) – Krig mot Sukhothai

Kung Ramesuan dog 1395, efter att ha regerat i sju år under sin andra regeringsperiod. Han var i 60-årsåldern vid sin död. Många av hans segrar i de olika krigen har han nog sin general Phraya Chai Narong พระยาชัยณรงค์ att tacka för. Han efterträddes av sin 21-åriga son som blev till kung Ramaracha รามราชา (1395-1409). Den här perioden i Siams historia är mycket otydlig. Kung Ramaracha var angelägen om att hävda sin kontroll över rikets nordliga delar och år 1396 lönnmördade ett sändebud från Ayutthaya härskaren i furstendömet Nan.
Då Maha Thammaracha II av Sukhothai dog omkring 1398 uppstod en kamp om tronen här vilket fick Ayutthaya att intervenera. (Se även kapitel 6, avsnittet ”Sukhothairikets sista tid”) En prins vid namn Nakhon In นครอินทร marscherade med en armé mot Nakhon Sawan, som uppenbart intogs, och tvisten upphörde. Ny regent i Sukhothai blev Maha Thammaracha III (1398-419). Sukhothai slog emellertid tillbaka och återtog Nakhon Sawan år 1400 och blockerade därmed flodkommunikationerna vid en viktig knutpunkt. Sukhothai utvidgade dessutom sin kontroll över furstendömena Nan och Phrae och försökte till och med att blanda sig i tronföljden i Lan Na. (Se avsnittet ”Tronstrid i Chiang Mai - Krig mot Chiang Mai (1401)” längre fram.) Vissa historiker menar att denna prestigeförlust för kung Ramaracha skulle ha inneburit början till slutet för Lopburidynastin. Det verkar som om kung Ramaracha gjorde ett försök att få till stånd en försoning med huset av Suphanburi. Han utnämnde prins Nakhon In, som stammade från huset av Suphanburi, till regent eller guvernör över Suphanburi och tillät honom uppenbart att ha egna diplomatiska förbindelser med Kina. Kina erkände dessutom Nakhon In som tronarvinge av Ayutthaya. Förmodligen hade prinsen själv i egen hög person besökt Kina. Förhållandet mellan kung Ramaracha och Nakhon In lär ha fungerat bra ända till 1409. Vad som hände då återkommer vi till litet längre fram.

Krigen mot Kambodja (1350- )

Mellan 1350 och 1431 har det i princip varit oavbrutet krig mellan siameserna och khmererna. Ayutthaya var långt farligare för Angkor än vad Sukhothai hade varit eftersom Ayutthaya låg närmare geografiskt. De flesta striderna fördes i gränsområdet vid Chanthaburi, Chonburi ชลบุร och Nakhon Ratchasima. I början av Ramesuans andra regeringstid då han var upptagen med kriget mot Chiang Mai fortsatte khmererna sin taktik med att anfalla Ayutthaya så fort landet visade svaghetstecken. Den kambodjanske kungen invaderade plötsligt distriktena Chonburi ี och Chanthaburi för att skaffa arbetskraft och han tog med sig tusentals fångar till Kambodja. Detta skall, enligt den mycket opålitliga kambodjanska krönikan, ha orsakat ett mycket omfattande krig mellan Siam och Kambodja år 1393. Kung Ramesuan beordrade general Phraya Chai Narong att göra en motattack in i Kambodja och följde sedan själv efter med en egen armé. Khmererna besegrades och siameserna fortsatte mot Angkor. Efter sju månaders belägring intogs Angkor år 1393. Kungen av Kambodja skall ha flytt i en båt och hans öde är okänt. (En annan källa säger att han blev avrättad!) Kronprinsen togs dock tillfånga och en sonson till den gamle kungen installerades som vasallkung. När siameserna drog sig tillbaka från Kambodja lämnade de kvar den siamesiske generalen Phraya Chai Narong som guvernör av Angkor med en styrka på 5 000 man. Inte mindre än 90 000 kambodjaner påstås ha tagits som fångar och fördes med tillbaka till Siam. Bland fångarna fanns det många hantverkare och höga ämbetsmän. I Ayutthaya anordnades en stor procession till ära för segrarna och de framgångsrika militära ledarna belönades på olika sätt. Först år 1401 skall khmererna ha lyckats driva ut siameserna från sitt rike.
I ovanstående krig nämns användning av kanoner, men en del källor påstår att man inte kände till skjutvapen vid denna tid. Burmas historia nämner dock kanoner så tidigt som vid belägringen av Martaban år 1354. I den kinesiska historien nämns ett vapen som användes vid Yuentai redan år 747, som förmodligen var en kanon.

Krig mot Chiang Mai (1401)

År 1401 dog kung Saen Müang Ma av Chiang Mai och Saen Müang Mas favorit, den 13-årige prinsen Sam Fang Kaen พญาสามฝั่งแกน utsågs enhälligt av ämbetsmännen till ny kung (1401-1441). Han fortsatte de byggandet av Wat Chedi Luang วัดเจดีย์หลวง som Saen Müang Ma påbörjat. Saen Müang Mas andra son, prins Yi Kum Kam ยี่กุมกาม som regerade i Chiang Rai, blev så avundsjuk på sin halvbror att han begav sig till Chiang Mai med en armé, men besegrades och flydde till Sukhothai. Maha Thammaracha III av Sukhothai mobiliserade därefter en armé för att hjälpa Yi Kum Kam att erövra tronen från sin halvbror. Därefter drog Maha Thammaracha III och Yi Kum Kam norrut. Istället för att attackera Chiang Mai direkt anfölls först staden Phayao. Enligt Chiang Mais krönikor användes det kanoner på bägge sidor. Detta är första gången som detta vapen nämns i Chiang Mais krönika och det sägs att siameserna lät uppföra ett högt torn observationstorn, som kunde härbärgera hela 700 man, för att kunna skjuta in i staden. Folket i Phayao smälte då bronsplattor från ett tempel vid namn Wat Maha Phon วัดมหาพน och tillverkade en egen kanon som de lyckades skjuta sönder tornet med. Enligt Chiang Mais krönika lyckades man döda 200 av soldaterna i tornet. På grund av detta hårdnackade motstånd gav styrkorna från Sukhothai upp belägringen. Yi Kum Kam fick ta över som ensam kommendant över Maha Thammaracha III:s armé och drog mot Chiang Rai för att hämta nya krafter. Då man återhämtat sig drog armén vidare via Fang mot Chiang Mai och enligt Chiang Mais krönika nådde man fram till huvudstaden den 7 mars 1439. Väl framme gjorde Yi Kum Kam anspråk på tronen, men svaret blev ett nej. Så här berättar legenden om vad som nu hände; En ung pojke vid namn Phet Yot เพ็ดยศ samlade ett gäng på 200 pojkar och ynglingar vid berget Doi Suthep och började plåga siameserna med ständiga gerillaattacker. Chiang Mais krönika säger att han samlade pojkar och män mellan 16 och 30 år gamla. De anföll alla fiender som gick ut för att samla foder till sina elefanter eller hästar och alla som råkade gå vilse. Deras avhuggna huvuden presenterades dagligen för Sam Fang Kaen. Plötsligt kom ett förslag om att striden kunde avgöras i en tvekamp. Vilken sida som stod för förslaget är litet osäkert. Bägge sidor skulle få välja sin kämpe. Om Sukhothais kämpe skulle råka vinna skulle kung Sam Fang Kaen abdikera till fördel för sin bror och skulle resultatet bli det omvända skulle Yi Kum Kam erkänna sig besegrad och uppge sitt krav på tronen. Detta accepterades av bägge parter och man valde ut sina kämpar och en tvekamp anordnades. De två kämparna utrustades med två svärd var och slogs i flera timmar utan något avgörande. Men till sist fick den siamesiske kämpen ett skärsår på sin tå och förklarades som förlorare. Siameserna drog sig visserligen tillbaka, men de anföll och intog Chiang Rai trots stadens relativt starka motstånd och en mängd fångar fördes med tillbaka till Ayutthaya. Yi Kum Kam hamnade som regent i en mindre stad i söder där hans ätt med tiden dog ut. Den ovan nämnde Phet Yot belönades efter belägringen av Chiang Mai med titeln Phraya Dek Chai พระยาเด็กชาย.

Ho-attackerna mot Chiang Saen

Efter detta talar Chiang Mais krönika om att Sam Fang Kaen avkrävdes tribut i form av ris av en hohärskare (kines) med namnet Lum Fa (พระยาฮ่อลุ่มฟ้า). Vad ho ฮ่อ innebär kommer att förklaras längre fram. Då Sam Fang Kaen vägrade ombads en viss Chao Fai Fa ฝ่ายฟ้า av Müang Sae เมืองแส att erövra Chiang Saen. Kung Sam Fang Kaen bad därefter en man vid namn Chao Saen Kham Rüang เจ้าแสนคำเรือง att bege sig till Lan Na med en armé på 15 000 man för att hjälpa Chiang Saen. Regenten i Chiang Saen samlade själv ihop försvarare både från området kring Chiang Saen och från Fang, Chiang Rai, Chiang Khong, Thoeng och Phayao. Efter ett krigsråd beslöt man sig för att gå hoarmén till mötes på ett fält strax norr om Chiang Saens stadsmur. Väl på plats inväntade man fienden. Bl.a. grävdes ett dike i vilket man placerade spetsade bambupinnar. Diket täcktes därefter med vävd rotting och preparerades så att diket inte kunde ses med blotta ögat. I det första slaget tvingades hotrupperna att dra sig tillbaka med stora förluster då de bl.a. föll i det ovan nämnda diket med sina elefanter och hästar. Men tre dagar senare var de fienden tillbaka igen och belägrade staden Chiang Saen. Det visade sig att hosoldaterna var svåra att skada då de bar rustningar av både läder och metall. Efter att ha fångat och förhört en hosoldat fick de tips om hur de kunde besegras. Hosoldaten avslöjade att ett bra sätt skulle vara att glödga sand och små stenar och sedan kasta ut dessa med järnskopor över de rustningsförsedda soldaterna. Soldaterna kunde nämligen inte hindra att sanden och stenarna trängde innanför rustningarna. Det visade sig att detta råd fungerade alldeles förträffligt och hosoldaterna besegrades och de återvände hem.
Tre år senare kom ytterligare en hoattack. Det var återigen Lum Fa som skickade ut sina styrkor till Chiang Saens gränser. Han lät skicka ett sändebud för att skrämma försvararna. Men efter att Lan Nas astrologer och lärda bl.a. hade tillbett Chiang Saens och Mekongflodens skyddsandar inträffade ett våldsamt oväder med åska och hård vind. Blixten slog ned bland hosoldaterna och kommendanten och många soldater omkom. Fienden förstod nu att folket i Lan Na besatt en enorm magisk kraft och att de syndat mot kungen av Lan Na då de dödat så många av hans folk. Därför beslöt de sig för att inte fullfölja sin attack och att aldrig mera attackera Lan Na.

Kung Intharacha I (1409-1424)

År 1408, eller 1409, grälade kung Ramaracha av okänd anledning med en av sina egna ministrar, prins Mahasena มหาเสนา, varefter kung Ramaracha gav order om att han skulle arresteras. Ministern hann dock fly till Suphanburi där han bad prins Nakhon In om hjälp med att störta kung Ramaracha. Med förenade styrkor begav de sig härefter till Ayutthaya och lyckades tvinga kung Ramaracha att abdikera. Härefter lät Nakhon In utropa sig själv till kung Intharacha I อินทราชา (1409-1424). Mahasena fick som tack för hjälpen en rad ärebevisningar och en kunglig bihustrus dotter till hustru. Exkung Ramaracha behandlades som en ofarlig figur och tilläts leva ett tillbakadraget liv fram till sin död. Kung Intharacha I var son till en av den tidigare kung Borommaracha I:s yngre bröder och hade efterträtt sin far som guvernör över Suphanburi. Denna händelse verkar att vara slutet på rivaliteten om tronen mellan Lopburi och Suphanburi, för efter detta nämns Lopburi sällan i krönikorna. U Thong-dynastin som börjat år 1351 hade nu upphört och Suphanburidynastin tog över. Denna dynasti skulle vara mellan 1409-1569. Senare utmaningar om tronföljden skulle inte komma från Lopburi utan längre norrifrån.
Kung Intharacha I måste ha haft direkt administrativ kontroll över Lopburi eftersom han utnämnde sina tre vuxna söner som regenter över de norra och västra provinserna Suphanburi, Sankhaburi สรรคบุรี (Sanburi) och Phitsanulok. Under kung Intharachas regeringsperiod inträffade två krig i norr. I det första gick siameserna in i Sukhothai och upprättade ett brohuvud år 1410. Under det andra kriget var det åter Chiang Mai som man krigade mot.
År 1419 dog Maha Thammaracha III av Sukhothai och Intharacha I begav sig, liksom hans företrädare gjort, till Nakhon Sawan för att döma i anspråken till tronen och installerade Maha Thammaracha IV (1419-1438) som regent.
Kung Intharacha I hade som tidigare omtalat, då han fortfarande var prins Nakhon In, besökt Kina. Han såg till att det rådde goda förbindelser med den kinesiske kejsaren under hela sin regeringstid. Flera diplomatiska missioner skickades till Kina och flera kinesiska ämbetsmän mottogs i Ayutthaya och fler kineser började emigrera till Ayutthaya.

Kung Borommaracha II (1424-1448)

Kung Intharacha I hade tre söner. Vid faderns död år 1424 stred de båda äldsta sönerna, prinsarna Ai Phraya อ้ายพระยา och Yi Phraya ยี่พระยา, om tronen. De drabbade samman med sina respektive anhängare vid en bro i Ayutthaya och de två bröderna drabbade samman i en duell, man mot man, sittande på varsin elefant. Resultatet blev att båda samtidigt lyckades skära halsarna av varandra och de föll dödligt sårade till marken. Detta gjorde valet av kung betydligt lättare och utan opposition kunde den yngste brodern, Sam Phraya สามพระยา erbjudas tronen. Den nye kungen fick titeln Borommaracha II (1424-1448).
Den 35-årige kungen visade sig vara mycket duglig i sitt ämbete och blev en mäktig kung. Han hade fått ärva ett stort rike vars arméer bevisat sin duglighet i strider mot Kambodja, Sukhothai och Chiang Mai. Enligt krönikorna levde hans undersåtar, som fortlöpande hade utökats med krigsfångar, i välstånd.

Krigen mot Kambodja och Angkors fall (1431)

Kung Borommaracha II fortsatte krigen mot khmererna. Vi vet tyvärr inte så mycket om Angkors kungar och deras rike vid den här tiden och olika källor bidra med ökad förvirring angående både kungar och regeringstider. Gränsen mot Ayutthaya gick kanske från Chanthaburi till Chonburi och Nakhon Ratchasima. Utmed denna gräns gjordes det liksom tidigare räder in över gränsen för att plundra och ta fångar. Men på 1400-talet var Angkorrikets styrka tydligt på tillbakagång. Khmererna var fångade mellan chamfolket i öster som upprepade gånger trängde djupt in i Angkorriket och även in på Ayutthayas territorium i väster. Champa hade invaderat Mekongflodens deltaområde i full skala 1421 och det var först år 1426 som khmererna lyckades driva ut dem. Tidigare hade khmererna upprepade gånger hotat Ayutthaya från Chonburi i syd och Mundalen i norr. Men nu tog sig kung Borommaracha II ända fram till Angkor och belägrade staden år 1430.

(Stridsscen vid Angkor)

Efter sju månaders belägring föll Angkor år 1431. Staden plundrades på allt som gick att forsla bort. Bland annat tog kung Borommaracha II med sig en samling bronsstatyer med djurmotiv. Dessutom togs det som sedvanligt ett stort antal fångar. Innan kung Borommaracha II lämnade Kambodja skall han ha placerat sin sonson, prins Intharacha, på Kambodjas tron. Men enligt Kambodjas egen historia blev prins Intharachas karriär på den kambodjanska tronen kort. Han blev nämligen lönnmördad av kambodjanska ämbetsmän som utgav sig ha kommit för att träda i den nya kungens tjänst och att ära honom. I ett obevakat ögonblick stacks han ihjäl med en dolk. Därefter attackerades Angkor där kambodjanerna i staden hjälpte till att massakrera siameserna och öppnade stadsportarna för dem. Uppenbart gjorde siameserna inte något åt detta, vilket kan förefalla märkligt. Kung Borommaracha II:s försök att göra khmerriket till en vasallstat hade därmed misslyckats. Den kambodjanska krönikan talar visserligen om nya strider kort efter Angkors fall, men siameserna fick inte kontroll över några större landområden efter kriget 1431.
Snart hade khmererna återhämtat sig men deras fantastiska kultur skulle aldrig mer nå upp till sin forna glans. Angkor betraktades inte längre som någon säker huvudstad och de lämnade staden 1432. Det kambodjanska hovet flyttade först till Basan (Pasan ป่าสาณ) i distriktet Srey Santhor på östra sidan av Mekong och år 1434 till Phnom Penh พนมเปญ. Den nya huvudstaden avlöstes sedan av Lovek ละแวก 1593 eller 1594. Det var först på 1800-talet som Phnom Penh åter blev Kambodjas huvudstad. En kinesisk ambassadör beskriver den fantastiska staden Angkor Thom นครธม, men märkligt nog inte Angkor Vat. Enligt denne ambassadör var Kambodja en vasallstat till Kina, men detta skall dock inte tolkas allt för bokstavligt. Alla länder i världen hörde nämligen, enligt kineserna, till "Mittens Rike".
Under den här tiden började det uppstå s.k. skuldslaveri och krigsfångar från Kambodja blev slavar eftersom Ayutthaya led av underbefolkning. De fick utföra allt tungt arbete och offentliga arbeten. Ättlingar till dessa khmerfångar bor ännu idag kvar i nordöstra Thailand.

Sukhothai uppslukas av Ayutthaya (1438)

År 1438 inträffade en viktig historisk händelse i Thailands historia. Kung Borommaracha II utnämnde sin äldste son, den 7-årige Ramesuan, till guvernör eller vicekung över Phitsanulok. Han var uppenbart så säker på sin kontroll över området att han vågade utse sin unge son till denna post. Därmed inlemmades den sista delen av det gamla Sukhothairiket som en provins till Ayutthaya. Den tidigare kungastaden Sukhothai, som lämnats mer eller mindre öde sedan 1378, försjönk med tiden i månghundraårig glömska för att i modern tid röjas fram ur djungeln som ett unikt kulturminnesmärke över en förgången storhetstid.

Krig mot Chiang Mai (1442)

År 1442 utbröt det åter krig mot Chiang Mai och detta blev början till oavbrutna krig i omkring ett århundrade. Förhistorien var denna; Kung Sam Fang Kaen av Chiang Mai hade 10 söner med olika fruar. Dessa var; 1 Thao Ai ท้าวอ้าย, 2 Thao Yi ท้าวยี่, 3 Thao Sam ท้าวสาม, 4 Thao Sai ท้าวใส, 5 Thao Ngua ท้าวงั่ว, 6 Thao Lok ท้าวลก, 7 Thao Chet ทัาวเจ็ด, 8 Thao Paet ท้าวแปด, 9 Thao Kao (Ao) ท้าวเก้า och 10 Thao Sip ท้าวสิบ. Redan då Sam Fang Kaens första son, Thao Ai, var fem år gammal utsågs han av sin far till tronföljare. Men han dog senare nitton år gammal.
Thao Ngua skickades iväg för att regera distriktet Chiang Rüa under namnet Chao Chiang Lan. Thao Lok skickades iväg för att regera Müang Phrao Wang Hin เมืองพร้าววังหิน. Thao Chet skickades iväg för att regera Chiang Rai och Thao Sip fick regera Fang under namnet Chao Thao Soi. Thao Yi, Thao Sam, Thao Sai, Thao Paet och Thao Ao fick inga regentuppdrag utan skulle rapportera direkt till Thao Lok. På något vis blev Sam Fang Kaen missnöjd med Thao Lok. Chiang Mais krönika säger att han inte lydde sin far och att fadern därför skickade honom att regera över Müang Yuam Tai เมืองยวมไต้. (Müang Yuam låg i det nuvarande distriktet Mae Sariang แม่สะเรียง i provinsen Maehongson.) Uppenbart ville Thao Lok gärna ta över tronen i Chiang Mai. I palatset fanns en man vid namn Phaya Sam Dek Noi พญาสามเด็กน้อย (eller Phaya Sam Dek Yoi พญาสามเด็กย้อย), som tidigare varit lojal mot kung Sam Fang Kaen. Men han gav nu sitt stöd till Thao Lok och han skickade i all hemlighet ett sändebud till Yuam Tai för att få Thao Lok att komma till Chiang Mai. Då kung Sam Fang Kaen sedan var på resa utanför sin huvudstad passade Thao Lok på att inta kungapalatset. Då Sam Fang Kaen återvände hem insåg han nödvändigheten av att abdikera. Sam Fang Kaen varnade sin son i samband med tronövertagandet. Om sonen inte behandlade Phaya Sam Dek Noi väl var det tänkbart att han skulle kunna förråda även honom. Men samtidigt varnade han honom för att ge honom en alltför hög position. Ex-kungen skickades iväg till Müang Sat เมืองสาด. Müang Sat låg i de nuvarande Shanstaterna i Burma.
Thao Lok, eller Chao Lok เจ้าลก, lät utropa sig till kung Tilokaracha (Tilokkarat) พระเจ้าติโลกราช (19 maj 1442-27 maj 1487). Men låt oss för enkelhetens skull använda det kortare namnet Tilok. Kort tid efter visade sig att gamle kungens varning var välgrundad. Sam Dek Noi beslöt sig nämligen för att revoltera mot Tilok. Sam Dek Noi ockuperade helt enkelt hans palats och Tilok skickade då bud till sin farbror, Mün Lok Nakhon หมื่นลกนคร, och bad om hjälp. Farbrodern lyckades tala Sam Dek Noi till rätta, men kung Tilok ville inte döda honom då han tidigare hjälpt honom till makten. För att få bort Sam Dek Noi på lagom avstånd lät Tilok honom regera över Chiang Saen. Därefter bad Tilok sin farbror att komma och bosätta sig hos honom i Chiang Mai. Väl i Chiang Mai fick farbrodern en ny titel, nämligen Mün Lok Sam Lan หมื่นลกสามล้าน. Därefter ville Mün Lok Sam Lan hämta hem den gamle kungen Sam Fang Kaen igen. Tiloks yngste bror, Thao Soi ท้าวซ้อย, som var guvernör över Müang Fang, motsatte sig dock dessa planer och han inviterade nu sin avsatte far att komma till Fang. Då detta blev känt i Chiang Mai skickades en armé för att erövra Fang, vilket lyckades efter två försök och den gamle kungen fördes tillbaka till Chiang Mai. Prins Thao Soi flydde mot Thoen เถิณ där han dog. Guvernören av Thoen skickade ett brev till Ayutthaya där han bad om hjälp. Kung Tilok beordrade nu guvernören av Thoen att bege sig till Chiang Mai i sällskap med Mün Lok Sam Lan, vilket han också gjorde. Det visade sig då att Mün Lok Sam Lan kommit över det brev som guvernören av Thoen skickat till Ayutthaya och guvernören blev halshuggen. Chiang Mais styrkor gjorde sig nu beredda på att möta hotet från söder. Chiang Mais krönika säger att guvernörens avhuggna huvud placerades på en flotte som sedan skickades nedför floden som en varning till Borommaracha II, som nu var i antågande med sin armé. Tre män från Chiang Khong menade att de genom list kunde hjälpa till att besegra siameserna. Med Chiang Mais styrkor i beredskap skulle de smyga sig in bland siameserna utan att bli avslöjade. Den viktigaste mannen av de tre, Han Ai, smög därefter in i inhägnaden där siamesernas elefanter fanns. Där skar han av repen till elefanterna och drog dem i svansarna så att de blev skräckslagna och flydde. Men här talar andra källor om att han skar av svansarna! Mün Lok Sam Lan passade då på att anfalla i det allmänna kaoset. Strider pågick hela natten och Borommaracha II:s styrkor led stora förluster och flydde. Ai Han blev sedermera rikligt belönad för sitt hjältemodiga insats. Striderna fortsatte dock ytterligare en tid. Guvernören av Song Khwae สองแคว (Phitsanuloks gamla namn) insåg till sist hur allvarligt läget var för Ayutthayas styrkor och bad kung Borommaracha att bege sig hemåt, medan han själv skulle försöka hålla fienden stången. Därmed var det siamesiska invasionsförsöket över.
Kung Borommaracha II var inblandad i någon form av militär aktion 1444, men var är osäkert. Det kan ha handlat om ett krig mot Chiang Mai, men Chiang Mais krönika nämner dock inget om detta och uppger att Chiang Mai då var upptaget med krig mot Nan. Prinsen av Nan bad emellertid Ayutthaya om hjälp och den omtalade aktionen kan ha varit ett resultat av denna appell. (Se mer om kriget mot Nan i avsnittet här nedan.)

Revolten i Nan (1443)

År 1443 revolterade Nans regent, Phaya Inta Kaen Thao พญาอินต๊ะแก่นท้าว, då han inte ville underkasta sig kung Tilok. Han lurade kung Tilok att Nan var utsatt för ett vietnamesiskt anfall och bad om hjälp från Chiang Mai för att försvara Nan. Den intet ont anande kungen skickade därför en armé för att hjälpa Kaen Thao. Kaen Thao lyckades därefter lura in kommendanten för Chiang Mais armé i Nan där han blev mördad. Tilok blev naturligt nog rasande och attackerade Nan som dock försvarade sig väl. Under tiden skickade Tilok en armé mot Phrae som först tvekade att låta sig kuvas, men som till sist gav upp. Trots detta fick regenten här sitta kvar. Det tog faktiskt kung Tilok hela sex år att kuva Nan och då staden till sist intogs flydde Kaen Thao till Ayutthaya.

Chiang Mais krig mot Luang Phabang (1449) och Müang Yong (1450/1451)

I april 1449 dog Tiloks drottning i Chiang Mai och då Tilok återvänt hem passade kungen av Sava (Luang Phabang) på att attackera Nan. Men efter en del besvär lyckades man driva Savas armé på flykten. Ett år efter att ha besegrat styrkorna från Luang Phabang begav sig kung Tilok norrut och besegrade lüfolket i Müang Yong เมืองยอง.

Krig mot Malacka (1445)

Enligt malajiska källor genomförde Borommaracha II en militär kampanj mot Malacka มะละกา år 1445. Orsaken skulle ha varit att sultanen Muzaffar Shah vägrat att underkasta sig Siam. Men siameserna, som kom landvägen, besegrades efter hårda strider och återvände hem.

Kung Trailok (1448-1488)

Kung Borommaracha II skall ha drabbats av en allvarlig sjukdom under ett fälttåg mot Chiang Mai. Men heller inte detta fälttåg är nämnt i Chiang Mais krönika. Han skall ha blivit så sjuk att han dog i fält 1448 och armén återvände till Ayutthaya. Den 17-årige prins Ramesuan blev nu kung år 1448 med titeln Borommatrailokanat บรมไตรโลกนาถ (1448-1463). Han benämns dock ofta kung Trailok ไตรโลก, vilket får betraktas som en lättnad!

(Kung Trailok)

Han var den förste tairegenten som hade blod från både kungarna av Ayutthaya och Sukhothai. Hans mor var nämligen en dotter till den tidigare vasallprinsen av Sukhothai, Maha Thammaracha IV, som i sin tur var en direkt ättling till Ramkhamhaeng. Detta minskade en eventuell rivalitet mellan de båda områdena. Den nye kungen var mycket religiöst intresserad. Det första han gjorde var att bygga om sin föregångares paviljonger till ett tempel och lät bygga nya paviljonger för världsligt bruk. Det blev sedan tradition efter en kungs död att göra om paviljongen, där den tidigare kungen bott, till ett kapell eller tempel. Därefter lät han kremera Ayutthayas grundares balsamerade kvarlåtenskaper, den gamle kung Ramathibodi, och byggde en pagod till hans ära. I denna förvarades kungens aska och det byggdes också ett tempel på den plats där han kremerats.
Fram till 1400-talet kunde inte ens de starkaste taifurstendömena utöva effektiv kontroll över mer än de områden som låg nära huvudstäderna. Men administrationen och rättsväsendet, som grundlagts av rikets förste härskare, Ramathibodi, skulle komma att utvecklas vidare av kung Trailok. Före kung Trailok hade Siams provinser styrts som små självständiga stater, under prinsar eller högre ämbetsmän med egna arméer, och de skötte sin egen ekonomi och sina inre angelägenheter och visade bara obetydlig underkastelse mot de centrala myndigheterna. Kung Trailok gjorde de första försöken att centralisera staten och lånade idéer från khmererna och delade byråkratin i två stora delar. Dessa delades senare i ett antal departement, eller ministerier, som i sin tur delades i sektioner och undersektioner och han gav höga titlar till de viktigaste ämbetsmännen. Han utnämnde en s.k. kalahom กลาโหม som var ansvarig för rikets södra delar och en mahatthai มหาดไทย som blev en civil inrikesminister. Långt senare blev kalahom en rent militär post och därför har man antagit att det alltid varit så. Men under Ayutthayaperioden fram till tidig Bangkokperiod var kungens samtliga ministrar engagerade i både militärt och civilt arbete samtidigt. Den civila administrationen, mahatthai, bestod av fem departement (krom กรม) och den kalahom var också indelat i departement vars chefer hade ministergrader. Man får bara inte förledas att tro att kung Trailok skapade en modern centraliserad stat. Den fortsatte att vara bräcklig på många sätt och kontakten mellan de styrande och folket var liten. Regeringen hade inget begrepp om offentlig service och i den mån det fanns någon begränsades denna till det absolut nödvändigaste för ett drägligt liv. Dessutom levde alla landets fria män, phrai ไพร่ i en slags livegenskap eller trältillvaro. Dessa phrai hade skyldighet att utföra sex månaders arbete för hovet, göra militärtjänst och betala skatt. Detta tvångsarbete kallades senare corvéearbete av européerna, vilket jag valt att kalla det hoveriarbete. Hoveriarbetet kunde t.ex. bestå av byggnadsuppdrag och dessa organiserades och samordnades av ämbetsmän utsedda av regimen. Ämbetsmännen var ansvariga för att hålla reda på undersåtarna och ställa dem till rådighet då så behövdes. Kanske bestod så mycket som en tredjedel av undersåtarnas totala arbete av hoveriarbete och adeln såg också till att utnyttja hoveriarbetarna. Den obligatoriska militärtjänsten för de fria männen omfattade alla mellan 18 och 60 år, men vanligtvis behövde man bara göra militärtjänst då det var krigstider. Förutom detta betalade de en mindre skatt i form av ris och andra produkter. De buddhistiska munkarna liksom adeln var inte tvungna till hoveriarbete eller att arbeta som slavar och munkar behövde heller inte göra militärtjänst. Liksom i Sydostasiens övriga länder förekom det också slaveri i Trailoks Siam. Men livet var ofta så hårt för bönderna att de ibland frivilligt fördrog en tillvaro som slavar. Det fanns olika kategorier slavar. Först hade vi slavar som föddes som barn till slavar, samt barn som såldes som slavar av sina föräldrar och en del lät sig, som ovan omtalat, frivilligt säljas till skuldslaveri. En annan kategori slavar, som utgjorde majoriteten, var krigsfångarna. Dessa tillhörde kungen, eller den som tagit dem tillfånga, och de kunde ges bort eller säljas. Livet som slav var dock inte alltid så hårt som man kan tro. En dåligt behandlad slav kunde ju inte ge sin herre god service och slavar såldes faktiskt sällan vidare utan deras eget medgivande. Det var inte någon skam i sig själv att vara slav och liksom grekiska slavar som blivit romarnas lärare blev khmerslavarna siamesernas. Naturligtvis var det inte alltid så lätt att upprätthålla detta samhällssystem och folk försökte naturligtvis undgå sina plikter på olika vis. En del undgick som sagt sina plikter genom att bli slavar, medan andra flydde till områden som inte kontrollerades av Ayutthaya, eller helt enkelt bara ut i vildmarken. Sättet som Ayutthayas regenter behandlade sina undersåtar på stod i skarp kontrast till hur det varit i Sukhothai och andra taistater i norr. Men den byråkratiska kontrollen över folket gav Ayutthaya vissa fördelar över sina grannar.
Kung Trailok reglerade också de s.k. sakdi na-graderna ศักดินา och ändringarna trädde i kraft år 1454. Ämbetsmännen i riket, både civila och militära, fick nämligen inga löner. Sakdi na-graderna stammade från taifolkens tidiga historia och fastslog storleken av en mans tillåtna jordägande beroende på var och ens personliga status. Eftersom en högre titel innebar högre status och därmed mera mark gällde det naturligtvis att hålla sig väl med kungen. Den som kungen inte var nöjd med kunde degraderas och omvänt kunde den som skötte sitt ämbete till kungens belåtenhet tilldelas en högre grad och därmed mera mark och anseende. Detta sätt att avlöna rikets olika befattningshavare var en väl fungerande metod för kungen att behålla kontrollen över allt och alla. Ingen ville riskera att äventyra den gunst man uppnått hos kungen. Ämbetsmännen betalades vid denna tid med mark, innan löner så småningom infördes under senare delen av 1800-talet. Det förväntades också att ämbetsmännen skulle kunna försörja sig på vad jorden gav dem och reellt betydde sakdi na-graderna att ingen skulle behöva svälta. Böter och straffens storlek i domstolarna avgjordes också av en mans sakdi na-grad. Det betraktades som betydligt allvarligare om en bonde begick en olaglig handling mot en ämbetsman än vice versa. Från att i början ha representerat faktiska risfält uppmätta i rai ไร่ (1 rai = 1 600 kvadratmeter) upphörde detta under 1400-talet. För nu hade även munkar, husfruar, slavar och kinesiska handelsmän tilldelats sakdi na. Slavar hade tilldelats 5 på skalan, yrkesmän i statlig tjänst fick 50 och lägre tjänstemän från 50 till 400. Över 400 började den byråkratiska överklassen. Överklassen utgjordes av allt från ämbetsmän som skötte mindre departement till de högsta ministrarna som hade en rank på 10 000 na. Högadeln fick samma status som de yngre medlemmarna i den kungliga familjen och prinsarna hade vanligtvis en hög rank som steg upp till 100 000 na för tronföljaren. Teoretiskt tillhörde allt land fortfarande kungen, men i praktiken utvecklade det sig snart till att jorden kom att ägas av de som brukade den. Systemet förhindrades från att hårdna till ett strängt klassamhälle genom en arvslag som förutsatte att alla medlemmar av familjen skulle ärva en del av familjens välfärd och genom en lag som upplöste de kungliga adelstitlarna efter femte generation. En son eller en dotter till en kung och en drottning fick den höga titeln Chao Fa เจ้าฟ้า, deras barn fick i sin tur den lägre titeln Phra Ong Chao พระองค์เจ้า, deras barn hamnade i sin tur ytterligare ett steg längre ner på skalan med titeln Mom Chaoหม่อมเจ้า, som betraktas som den sista egentliga kungliga titeln. Deras barn ramlade vidare ner i systemet med titeln Mom Rajawongse (Mom Ratchawong, eller förkortat till M.R.) หม่อมราชวงศ์ och deras barn i sin tur fick titeln Mom Luang หม่อมหลวง. De två sista titelhållarna betraktas som "vanliga" medborgare där titlarna bara visar deras kungliga ursprung. Barn till en Mom Luang får ingen titel, men de har lov att lägga till na Ayutthaya ณ อยุธยา efter sitt efternamn som visar på ett kungligt ursprung.
Ett annat sätt för kungen att stärka sin ställning var att gifta bort sina döttrar till höga tjänstemän och då kungen vanligtvis hade många hustrur fanns det också ofta många döttrar. Dessa tjänstemän placerades sedan i avlägsna provinser där risk förelåg för oro eller uppror. Genom att på detta sätt knyta höga ämbetsmän till kungahuset kunde kungen räkna med obrottslig lojalitet. Men många ämbetsmän erbjöd också kungen sina egna döttrar i förhoppning om avancemang.
Medlemmarna från överklassen, som arbetade för regimen och uppnådde en hög ställning, fick en titel och ett nytt namn som passade till titeln. Om titeln ändrades fick personen också ofta ett nytt namn. Personens ursprungliga namn försvann och personen blev känd under sin titel. Titlarna var från topp till botten; 1 Somdet Chaophraya สมเด็จเจ้าพระยา, 2 Chaophraya เจ้าพระยา, 3 Phraya พระยา eller Okya ออกญา, 4 Phra พระ och Chamün จมื่น, 5 Luang หลวง, 6 Khun ขุน, 7 Mün หมื่น, 8 Phan พัน och 9 Nai นาย. Då den konstitutionella demokratin infördes 1932 slutade man att dela ut dessa titlar, men de som redan fått sina titlar fortsatte att använda dem. Titeln Phra måste ägnas litet mer uppmärksamhet. Ofta används översättningen ”Herre" för Phra. Bortsett från att vara den fjärde graden i den ovan nämnda skalan används denna titel för Buddha själv, som kallas Phra Phuttha Chao พระพุทธเจ้า på thai. Alla munkar tituleras dessutom Phra. Dessutom kan denna titel också ingå i en kungs titel, i en Maha Uparats eller i viktiga prinsars. Ordet Phra framför ett substantiv eller ett adjektiv betyder "kunglig".
Trailok bidrog med den s.k. palatslagen från 1450. Här omtalades bl.a. tributstaternas namn och vad deras tribut bestod av. Den kunde bl.a. bestå av guld och silverträd. Alla hovets klasser definierades, från drottningar och kungliga prinsar och neråt. Palatslagen definierade också en Maha Uparat มหาอุปราช som en son till huvuddrottningen. Titeln betyder närmast vicekung och stammar från Indien. Fem klasser av drottningar fastställdes och deras rättigheter och plikter fastslogs. (I de externa länkarna kan du studera kungliga titlar och adelstitlar mera ingående.) I palatslagen beskrevs också regler och normer för ceremonier och etikett samt de olika ämbetsmännens plikter. Även straff för brott mot etiketten fastslogs. Straffen var mycket hårda. Det var t.ex. förbundet med dödsstraff om man viskade i kungens närvaro! Samma straff fick man om man släppte in en lös hund i palatset och den ansvarige vakthavande fick sina ögon utstuckna. Om en person satte kungens båt i gungning eller tog in erotisk litteratur i palatset blev denne också straffad med döden. Straffet för att förföra en hovdam var först tre dagars tortyr och därefter döden. Detta gällde även för hovdamen. Litet bättre klarade man sig om man sparkade på palatsets port. Detta kostade endast en avhuggen fot. Slog man kungens elefanter eller hästar miste man handen och skällde man ut de stackars djuren fick man plikta med förlorad talförmåga. Hur denna bestraffning gick till rent praktiskt kan jag bara gissa. Men jag spar er gärna från detaljerna. ”Mindre” förseelser straffades med piskning. De många grymma straffen liknade straffen i det medeltida Europa. Straffen lär dock ofta ha blivit mildrade av kungen som benådade många enligt buddhismens milda lära. Palatslagen föreskrev också att kriminella från den högre aristokratin skulle bära kedjor med länkar av guld, medan adliga av lägre rang fick nöja sig med silverkedjor. Dessutom var det skillnad på hur man blev avrättad, beroende på klasstillhörighet. Adelsmän och prinsar avrättades enligt den tidigare beskrivna ”säckmetoden”. (Se avsnittet ”Kung Thong Lan (1388-1388) - Exkung Ramesuans återkomst (1388-1395)”.) Mindre prominenta personer fick finna sig i att bli halshuggna med ett simpelt svärd. Hovlivet följde palatslagen ända fram till enväldets avskaffande 1932.
Ett religiöst poesiverk Maha Chat มหาชาติ och den romantiska tragedin Phra Chao พระเจ้า skrevs under kung Trailoks regeringstid och dessa verk har starkt påverkat Bangkok-erans litteratur.

Krig mot Chiang Mai (1451)

Trailoks regeringstid var präglad av nästan oavbrutet krig mot Chiang Mai. Krigen började med att Sukhothai inte kunde acceptera att de inlemmats som en provins i Ayutthayariket. År 1451 erbjöd sig Phraya Yutthisathian พระยายุทิษเฐียร, som var guvernör i Song Khwae (Phitsanulok), att bli tributstat till Chiang Mai istället för Ayutthaya. I gengäld skulle Chiang Mai stödja ett angrepp på Ayutthaya. Bakgrunden till detta var att kung Trailok och Phraya Yutthisathian varit vänner sedan pojkåren. Yutthisathian skall ha sagt till Trailok; "När du blir en mäktig herre, så gör mig mäktig också". Trailok skall ha svarat; "När jag blir kung skall jag göra dig till uparat för halva mitt rike". Men då Trailok blev kung höll han inte sitt löfte och Yutthisathian blev bara regent över Song Khwae. Kung Tilok av Chiang Mai skickade omedelbart en militär styrka som invaderade Sukhothais gamla område, men de slogs tillbaka av siameserna med stora förluster. En annan styrka från Chiang Mai som sändes mot Kamphaengphet skall dock ha lyckats inta staden. Chiang Mais krönika talar sedan om ett misslyckat anfall söderifrån år 1452, medan andra källor talar om en siamesisk offensiv 1452 där Chiang Mai ockuperades.
Lan Xangs kung, Sao Tiakaphat เจ้าไชยจักรพรรดิ (1441-1478), blandade sig nu och invaderade området vid Chiang Rai och tvingade Ayutthayas styrkor att dra sig tillbaka. Därefter blev det åter lugnt i området under några år.
År 1454/1455 skall kung Tilok av Chiang Mai ha gjort en kortare framgångsrik räd in på Luang Phabangs territorium. År 1455/1456 och 1456/1457 skall Tilok också ha anfallit Chiang Hung.
Kung Trailok i Ayutthaya var medveten om att Chiang Mai var starkt och att Tilok och hans kommendanter var skickliga på att utvidga sitt rikes territorium. Trailok var nyfiken på varför Chiang Mai var så framgångsrikt och enligt Chiang Mais krönika lät kung Trailok skicka en spion till Chiang Mai för att undersöka saken. Spionen lade speciellt märke till ett stort banyanträd i stadens nordöstra del, som uppenbart var Chiang Mais stolthet och en källa till rikets makt. (Detta träd är tidigare omtalat i kapitel 7, avsnittet ”Chiang Mai grundas (1296)”.) Men spionen avslöjades och berättade om sitt uppdrag och att Trailok stod beredd att attackera då hemligheten om Chiang Mais styrka var avslöjad. Men spionen avrättades faktiskt inte utan förklarades bara icke önskvärd i Chiang Mai. Men Tilok hade en baktanke med detta. Innan spionen utvisades lät Tilok honom se trupprörelser som tydde på att Tilok tänkte dra norrut på en större militär expedition. Spionens rapporterade också detta till kung Trailok som lät sig luras att Chiang Mai därmed låg blottat för en attack. Tilok samlade därför sina officerare och bad dem hålla sig beredda på ett kommande storkrig.

Krig på Malackahalvön (1455)

Kung Trailok fick inte möjlighet att hämnas på Lan Xang för deras inblandning i kriget mot Chiang Mai då utvecklingen på Malackahalvön krävde hans uppmärksamhet. Dessutom var hans militära styrka nedsatt p.g.a. en smittkoppsepidemi i hans rike 1454. År 1455 skickades en militär expedition till Malacka. Exakt vad som hände här vet man inte. Man kan förmoda att Malacka gjorde uppror efter att siameserna hade erövrat staden 1455 och att siameserna därefter miste kontrollen över staden. Men trovärdigheten av siamesernas egna uppgifter om erövringar i nuvarande Malaysia är kanske inte så stor. De malajiska källorna talar om ett siamesiskt angrepp från havet 1456 som dock slutade med att siameserna blev tvungna att dra sig tillbaka. Senare skickade sultanen av Malacka en ambassad till Ayutthaya för att inte ytterligare reta upp siameserna. Genom skicklig diplomati normaliserades därefter förhållandet mellan Siam och Malacka och därmed var det siamesiska hotet mot Malacka över.

Krig mot Chiang Mai (1456- )

Krigen mellan Ayutthaya och Chiang Mai fortsatte igen 1456 och 1457. År 1456 (1457/1458 enligt Chiang Mais krönika) marscherade Trailok mot Chiang Mai, tillsammans med sin son prins Intharacha. Efter att ha erövrat Lampang och Phrae slog de läger vid floden Wang แม่น้ำวัง. Chiang Mais trupper, där bl.a. guvernören av Kamphaengphet ledde en egen styrka, gick dem till mötes. Kung Trailok var mycket intresserad av att få fatt i den svekfulle guvernören som han menade var huvudanledningen till detta krig. Ett misslyckat anfall mot guvernörens läger blev inledningen på ett siamesiskt nederlag och Trailok återvände till Ayutthaya.
Runt 1459 anföll och erövrade Chiang Mai Sukhothai och Phitsanulok belägrades. Men Tilok lyckades uppenbart inte inta Phitsanulok eftersom han försökte sig igen året därpå. Men även denna attack år 1460 på Phitsanulok och Kamphaengphet misslyckades då man tvingades hem för att försvara sitt eget territorium mot en invasion från Sipsong Phan Na. Kung Trailok attackerade sedan Phrae 1461, men Tilok gick till motattack och tvingade siameserna att dra sig tillbaka.
Kort tid härefter anföll Chiang Mai återigen Sukhothai. Andra källor talar om ett uppror i Sukhothai mot Ayutthaya 1462. Kung Trailok och prins Intharacha marscherade därför iväg för att försvara staden 1463. Chiang Mais styrkor fick känna på stora förluster och började därför retirera. Siameserna förföljde dem och deras förtrupper hann i kapp dem vid Doi Ba, som är ett klippigt berg där den tidiga järnvägen från Bangkok slutade. Här utspelades ett berömt slag som pågick i månsken. Under slaget lär den då 15-årige prins Intharacha ha visat prov på sitt mod. Prinsen tillsammans med guvernörerna av Kamphaengphet och Sukhothai red på varsin elefant och attackerade fyra andra elefantryttare. Dessa var exguvernören av Sawankhalok och tre berömda krigare från Chiang Mai. Prinsens och de två guvernörernas elefanter drevs ned i ett träsk och prinsen blev sårad av en pil eller en kula i kinden. De lyckades dock retirera och återförenades med huvudstyrkan under kung Trailok. Siameserna stoppade nu sin framryckning och återvände hemåt.

Phitsanulok blir huvudstad (1463) – Kung Borommaracha III (1463-1488)

Kung Trailok flyttade tillbaka till Phitsanulok 1463, som nu får betraktas som ny huvudstad. Detta gjorde han för att bättre kunna sköta sina militära åtaganden i norr. Han skulle stanna här under de sista 25 åren av sin regeringstid.
Phitsanulok som på sanskrit blir till Bisnuloke kräver en liten förklaring. Innan kung Trailok regerade i staden hade den ett tainamn, som han ändrade till ett namn på sanskrit. På sanskrit kan v och b bytas ut med varandra och Visnulok har med guden Vishnu att göra. Detta visar på inflytandet från den brahmanska vishnukulten.
Kungens Trailoks äldste son Borommaracha stannade kvar som regent i Ayutthaya och riket hade nu faktiskt två kungar. Borommaracha fick titeln Borommaracha III (1463-1488). Kung Trailoks yngre son, prins Intharacha, följde med sin far till Phitsanulok.

Trailok går i kloster (1465) - Nya problem med Chiang Mai

År 1464 lät Trailok bygga ett nytt kloster, Wat Chulamani วัดจุฬามณี, tre kilometer söder om Phitsanulok. Därefter bestämde han sig för att bli munk i detta kloster och lämna över regentskapet till sin son Intharacha. Han skickade därefter en delegation till Chiang Mai för att få till stånd en fred mellan de båda rikena. Men Chiang Mai gick inte med på detta, men önskemålet om diverse rekvisita och munkar till kung Trailoks ordinationsceremoni beviljades. Att Trailok skulle bli munk väckte en del uppståndelse i den buddhistiska världen och även Lan Xang och Pegu skickade honom diverse rekvisiter inför klostervistelsen och representanter till ordinationsceremonin 1465. Men då Trailok en tid senare skickade en munk för att be om Chaliang (Si Satchanalai) som gåva för att garantera hans uppehälle som munk nekades detta honom. Trailok blev mycket missnöjd över detta besked. Tidigt år 1466 bad kung Trailoks ministrar honom att lämna klostret, återta tronen och återvända till Ayutthaya, vilket han också gjorde efter en åtta månader lång klostervistelse. Bägge sidor började åter förbereda sig för krig.
Kung Trailok fick nu höra talas om att en burmesisk munk i Tenasserim som besatt stora kunskaper i svart magi. Han lät invitera denne munk till Ayutthaya där Trailok berättade hur svårt han hade att kuva Chiang Mai. Munken frågade då hur Chiang Mais statsplanering såg ut och Trailok lät hämta den tidigare omtalade spionen, som undgått att bli avrättad, för att informera honom. Då fick han höra om banyanträdet, som hade så stor betydelse för Chiang Mais styrka, och munken förklarade att han var beredd att se till att få det avlägsnat. Därefter begav sig munken till Chiang Mai, där han slog sig ned i ett tempel år 1467. Kung Tilok fick höra talas om den lärde munken och då han visade prov på mycket förnämliga kunskaper blev han snabbt kungens favorit och rådgivare. Därefter fick han kungen att bygga ett nytt palats och fälla det berömda banyanträdet. Efter detta började det hända märkliga saker i Chiang Mai. Kung Tiloks hustru anklagade kungens äldste son för att planera ett uppror vilket kostade honom livet. Det skulle senare visa sig att han var oskyldig. Därefter var det en lojal ämbetsman som råkade illa ut på grund av förfalskade bevis. Kung Trailok i Ayutthaya lät nu skicka en ambassad med presenter till Chiang Mai, med baktanken att få veta vad munken hade fått uträttat. Dessutom hade Trailok anställt en brahmin (kinesisk muslim enligt Chiang Mais krönika) för att svärja en förbannelse över kung Tilok genom att placera ut behållare med magiskt innehåll på olika ställen i Chiang Mai. Men hans företagsamhet väckte misstankar och han och hans följe arresterades och under piskning erkände de att de grävt ned sju behållare. Dessutom avslöjade de att även den burmesiske munken var en siamesisk spion, som anställts för att fälla det berömda banyanträdet. Tilok förstod nu att han låtit avrätta sin son och sin trogna ämbetsman på falska grunder. Nästa dag togs den siamesiska ambassaden emot och då passade en av dem på att stjäla en guldskål från kung Tiloks palats. Stölden observerades dock av en uppmärksam kock i palatset och skålen togs tillbaka av några soldater. Den siamesiska ambassaden tilläts återvända hem, enligt gammal sed, men munken och brahminen fick stenar fastbundna vid fötterna och kastades i floden Ping. En annan källa säger att de fick stenarna bundna runt halsen, men slutresultatet blev ändå det samma. Tjuven som försökt stjäla guldskålen blev också avrättad. Kung Tilok beordrade att då den siamesiska ambassaden nådde Ayutthayas gräns skulle alla mördas utan undantag. En styrka på 200 man fick uppdraget att vänta på ambassaden utmed deras färdväg.

"Vita" elefanter och stridselefanter

År 1471 fångades en s.k. ”vit” honelefant i Ayutthaya. Det verkar faktiskt som om denna elefant var den första s.k. vita elefanten i kungens ägo sedan grundläggandet av Ayutthaya. Kungarna i Sukhothai hade däremot ägt några. En ”vit” elefant är inte vit i ordets rätta bemärkelse. De hade bleka gula ögon och vita naglar, vitt hår på huvudet och kroppen och skinnet var antingen skärt över hela kroppen eller också fanns det skära fläckar på huvud, snabel eller framben. Kungarna red inte på dem och de användes inte till något annat än beundran och tillbedjan.
Stridselefanterna var som nämnt inte "vita". En stridselefant var vanligtvis grå, mycket stor och stark med extra långa betar och väl tränad för sin uppgift. Kungarna och generalerna red på elefanternas nackar med en sabel fastsatt på en lång stång. Stången hade också en krok med vilken man lättare kunde kontrollera elefanten. Från sitt upphöjda läge kunde ledarna dirigera sin armé via ännu en man som satt på en sadel bakom föraren. Över denna signalmans säte satt de s.k. chatras, som var cirkulära baldakiner eller skärmar ovanför varandra. Dessa varierade (i antal?) efter elefantförarens rang. Bakom elefantsadeln satt ytterligare en man, den s.k. "styrmannen", som hade en lång stång att dirigera elefanten med. Han var dessutom beväpnad med en musköt, då dessa med tiden kom i bruk, samt ett kort svärd att försvara sig själv med.

Krig mot Kambodja (1473)

En källa talar om en ny siamesisk invasion av Kambodja år 1473 och att kambodjanerna tvingades slåss för sin självständighet mellan 1473-1476. Kambodja hade drabbats av tronstrider och maktkamper och de hade lyckats ta tillbaka Angkor, Khorat och Chathaburi från siameserna. Det var då som Trailok invaderade Kambodja och återställde ordningen.

Krig mot Chiang Mai (1474)

År 1474 var det åter dags för krig mot Chiang Mai efter en period av relativ fred. Detta år försökte Sukhothai erövra Si Satchanalai men slogs tillbaka. Efter detta inleddes en period av fred mellan Ayutthaya och Lan Na. Kung Tilok av Chiang Mai tycks ha använt det mesta av sin energi åt problem på hemmaplan de sista åren av sin regeringstid.;

Det buddhistiska rådet i Chiang Mai (c.1477)

Omkring 1477 hölls för första gången ett buddhistiskt råd på nuvarande thailändsk mark. Detta råd är känt som det tionde rådet och sammankallades av Tilok av Chiang Mai. Vid denna tid var munkarna i Lan Na mycket framstående i sina studier i pali och flera viktiga buddhistiska verk skapades här. Pali användes nu istället för sanskrit och munkar i gamla sekter hade gradvis inlemmats i en gemensam sekt. Mahayanabuddhismen hade minskat i omfattning för att slutligen försvinna helt. Seden med att taiynglingar skall vara munkar en kort tid i sina liv uppstod också under denna tid.

Lan Xang och krig mot Vietnam (1478)

I slutet av 1470-talet höll det på att gå illa för laoriket Lan Xang. Det hela hade börjat redan under kung Lan Kham Dengs พระยาล้านคำแดง regeringstid (1416/1417-1428). Denne kung hade erbjudit Vietnam sitt stöd då riket invaderades av Kina. Men styrkan han skickade gick förrädiskt över på kinesernas sida. Men dessa förrädare drevs förmodligen tillbaka till Lan Xang. Vietnam blev sedan upptaget med krig mot Champa och hade inte tid att hämnas. Men så snart Champa hade kuvats år 1471 påbörjade vietnameserna förberedelser för en hämndaktion mot Lan Xang. År 1478 kom anfallet och den tidigare nämnde laotiske kungen, Sao Tiakaphat, tvingades i exil. Men framgången blev kortvarig för vietnameserna. En son till den landsflyktige kungen, Theng Kham eller Suvanna Banlang สุวรรณบัลลังก (1478-1485), samlade åter de laotiska styrkorna och lyckades driva bort fienden. Därefter besteg han tronen och påbörjade ett energiskt arbete för att återge sitt rike sin forna glans. I detta ingick också att upprätta bättre relationer med sin mäktige granne i öster. En lång period av fred inleddes och riket blomstrade åter.
Så här säger Chiang Mais krönika; Vietnamesiska trupper attackerade Lan Xang år 1480 och fortsatte sedan mot Nan. Där regerade en man vid namn Thao Kha Kan och han bjöd motstånd med en 40 000 man stark armé. Han lyckades också besegra vietnameserna och dödade många av dem. Thao Kha Kan lät skära huvudet av sina fiender och skickade dem till kung Tilok. Detta gjorde vietnameserna rasande och de vägrade dra sig tillbaka. Kung Tilok höll krigsråd och det var delade meningar om hur man skulle få bukt med vietnameserna. Men då dök två "ho-bröder" (kineser) upp som förklarade att de och vietnameserna talade samma språk och att de kunde få dem att ge sig av enbart genom att tala med dem. Efter att ha utlovats en stor belöning för ett lyckat resultat paddlade de nedför floden för att möta vietnameserna. Där sade de till dem att regenterna i väst var i full färd med att mobilisera ett stort antal trupper med Thao Kha Kan som kommendant. De förklarade att ett oräkneligt antal vietnameser skulle bli dödade i eventuella strider och att ingen av dem skulle överleva. Då vietnamesernas kommendant dessutom var död blev de skrämda av ho-brödernas tal och drog sig tillbaka. Därefter drog sig kung Tilok tillbaka till Chiang Mai med sina styrkor. Väl där utnämnde han Thao Kha Kan att regera Chiang Rai och en person vid namn Mün Kha Thap att regera Nan i hans ställe.
Tilok hade tagit vietnamesiska krigsfångar under det ovan nämnda kriget. Han beslöt sig nu för att skicka en del av dessa till ho-regenten Chao Lum Fa. Chao Lum Fa erkände därefter Tilok som en mäktig regent endast överträffad av honom själv. Chao Lum Fa begärde därför att Tilok skulle skicka tribut till honom. Tilok hade tidigare lovat att ställa trupper till förfogande om Chao Lum Fas rike var hotat. Tilok förklarade att om han tvingades betala tribut skulle detta gå ut över hans möjlighet att underhålla trupper som skulle kunna komma Chao Lum Fa till hjälp. Men krävde Chao Fa Lum ändå tribut skulle Tilok betala denna, men då kunde han inte räkna med den utlovade militära hjälpen. Chao Fa Lum bestämde sig då för att inte kräva någon tribut. Då Tilok fick detta positiva svar skickade han ändå en mindre tribut till Chao Lum Fa.

Trailok utser en Maha Uparat (1485)

År 1484 ordinerades kung Trailoks äldste son, Borommaracha III, och hans tredje son, prins Chettha เชษฐา, som munkar. Prins Chettha var född 1472 och Trailok hade fått honom med en prinsessa från den kungliga familjen av Sukhothai. Året efter lämnade de munklivet och prins Chettha utnämndes till Maha Uparat. En Maha Uparat blev rent faktiskt en kronprins och fick sitt eget palats och allt i övrigt som en kommande kung ansågs behöva. Han fick bl.a. tio gånger så mycket mark som landets högsta regeringsämbetsman. Systemet med en Maha Uparat har fått många utländska författare till att tro att det funnits två kungar samtidigt. Så var inte fallet bortsett från några få gånger av vissa speciella orsaker.
Det står inte klart varför kung Trailok utnämnde sin yngre son, prins Chettha, till Maha Uparat. Det verkar nästan som om han ville att kung Borommaracha III, som ju var regent i Ayutthaya, skulle vara kung här och att prins Chettha bara var Maha Uparat för Phitsanulok och de norra delarna av riket. Om detta var en plan att dela riket så var det mycket oklokt. Lyckligtvis skulle det inte bli någon delning vid kung Trailoks död.

Krig mot Chiang Mai (1486)

År 1486 var det dags för ännu ett krig mot Chiang Mai. Orsaken kan ha varit att Tilok låtit avrätta en hel siamesisk ambassad. Kanske hade han episoden med de tidigare siamesernas svarta magi i minnet. Siameserna svarade med att invadera Chiang Mais territorium, men inget avgörande inträffade. Året efter, år 1487, dog Tilok av Chiang Mai 78 år gammal. Tilok har beskrivits som en hård och onaturlig far, en folkets tyrann och en ständig fiende till Ayutthaya. Men samtidigt hade han varit en man med religiösa principer. Han efterföljdes av kung Yot Chiang Rai (1487-18 juli 1495).

Phra Kaeo (Smaragdbuddhan)

Det var under Tiloks regeringstid som den berömda Smaragdbuddhan, eller Phra Kaeo (Morakot) พระแก้วมรกต, kom till Chiang Mai. Namnet är vilseledande då statyetten faktiskt är tillverkad av jade och inget annat. Den finns idag i Wat Phra Kaeo วัดพระแก้ว (eller Wat Phra Si Rattana Satsadaram วัดพระศรีรัตนศาสดาราม) i Bangkok.

(Phra Kaeo)

Denna Buddhastatyetts historia är full av myter. Historiskt dyker den upp för första gången i Chiang Rai år 1434 där den skall ha upptäckts i en pagod som träffats av ett blixtnedslag. Inne i pagoden hittades en statyett som var täckt med stuck. Abboten upptäckte en dag att näsan på statyetten flagnade och då han studerade den närmare upptäckte han att den var grön undertill. Han avlägsnade därför all stuck och upptäckte Phra Kaeo. Statyetten flyttades sedan till Lampang dit folk vallfärdade för att se den. Dåvarande kung Sam Fang Kaen befallde senare att den skulle hämtas till Chiang Mai och en elefant skickades för att hämta den. Men då statyetten hämtats gick elefanten bara en bit mot Chiang Mai och sprang sedan tillbaka till Lampang. Kungen gjorde nya försök att få transporterat Phra Kaeo till Chiang Mai. Nu med andra elefanter, men det hela upprepade sig och elefanterna sprang hela tiden tillbaka till Lampang. Därför menade kungen att andarna som vaktade statyetten ville bli kvar i Lampang och därför förblev Phra Kaeo här i drygt 30 år fram till 1468. År 1468 fördes den slutligen till Chiang Mai av kung Tilok och 1470 placerades statyetten i en stor stupa (Chedi Luang เจดีย์หลวง) som han låtit bygga speciellt till den.

(Chedi Luang)

En del föreslår att statyetten faktiskt kan ha blivit tillverkad i Indien, av greker som Alexander den Store lämnat kvar här, och att stenen förmodligen kom från Kaukasus. Statyetten skall sedan ha befunnit sig på resande fot i över tusen år innan den hamnade i dagens Thailand. Men detta ifrågasätts av andra som menar att den inte kan ha tillverkats så mycket tidigare än då den hittades. Men det får de lärde tvista vidare om. Du kommer i alla fall att få höra talas mera om Phra Kaeos, eller Smaragdbuddhans, öde längre fram.

Ayutthaya erövrar Tavoy (1488)

År 1488 erövrade kung Borommaracha III Tavoy som skulle bli ett stridsäpple mellan Burma och Siam i flera hundra år. Man vet inte säkert om Tavoy var ett självständigt rike eller om det tidigare lytt under Ayutthaya, men riket hade i varje fall gjort uppror. Det finns emellertid ingen anledning att tro att Tavoy tillhörde Burma.

Borommaracha III blir kung Intharacha II (1488-1491)

Kung Trailoks 40-åriga regeringstid var som omtalat präglad av krig. På mitten av 1400-talet hade Chiang Mai åter blivit en makt att räkna med och även Lan Xang aspirerade på att vara en ledande makt i taivärlden. Kung Trailok dog i sitt kloster Wat Chulamani i Phitsanulok år 1488, året efter Tilok av Chiang Mai. Han var då 57 år gammal och hade regerat 15 år i Ayutthaya och 25 år i Phitsanulok. Han framstår som en kompetent ledare som dessvärre tvingades föra krig mot Tilok under det mesta av sin regeringstid. Många av Trailoks handlingar var inspirerade av kung Ramkhamhaeng av Sukhothai, som han gärna ville efterlikna. En av hans fruar var för övrigt en prinsessa från den kungliga familjen i Sukhothai. Hon var mor till prins Chettha. Kung Trailok efterföljdes av sin son, som tidigare var känd som Borommaracha III. Men hans nya titel blev Intharacha II (1488-1491). Han var som tidigare omtalat redan regent i Ayutthaya (1463-1488) medan Trailok var kung i Phitsanulok. Då han tillträdde som kung upphörde Phitsanulok att vara huvudstad. Prins Chettha som var Maha Uparat blev kvar i Phitsanulok som guvernör. Kung Intharacha dog 1491, 45 år gammal.

Kung Ramathibodi II (1491-1529)

Intharacha II efterträddes nu av sin 19-årige bror prins Chettha, som fick titeln Ramathibodi II (1491-1529).

(Kung Ramathibodi II)

Liksom under sin brors regeringstid blomstrade Ayutthaya under Ramathibodi II. En av hans första handlingar som kung var att kremera sin far och sin äldre brors kvarlåtenskaper och lät bygga pagoder där deras aska skulle förvaras. Dessa pagoder finns fortfarande kvar i Wat Phra Sisanphet วัดพระศรีสรรเพชญ์ i Ayutthaya.

(Wat Phra Sisanphet)

År 1500 beordrade kung Ramathibodi II att det skulle tillverkas en gigantisk Buddhastaty av metall till Wat Sisanphet. Denna staty visade Buddha i stående ställning. Den var 16 meter hög och sockeln var över 7 meter lång. Den var täckt med guldplattor som tillsammans vägde nära 173 kilo och det tog nästan tre år att tillverka den. Denna stående Buddha var då den största i världen av sitt slag, men fördärvades sorgligt nog av burmeserna år 1767. Den senare kungen, Rama I, lät hämta den sönderslagna statyn till Bangkok och gjorde ett misslyckat försök att reparera den. Delarna blev därefter begravda under en pagod i Wat Phrachethuphon วัดพระเชตุพนฯ (Wat Pho วัดโพธิ์) i Bangkok.
Tempellivet var mycket viktigt vid denna tid. Här hölls många fester och munkarna mottog gåvor. Här hade man lekar och tävlingar och inte minst så träffades de unga kvinnorna och männen här vilket i sin tur resulterade i giftermål. Templen var centrum för utbildning både för munkar och lekmän, men flickorna undervisades hemma. Men om de var födda i rika familjer, eller i familjer med goda kontakter med hovets damer, kunde de undervisas i palatset som fungerade som ett slags universitet. Här studerades buddhismen, landets historia och sedvänjor samt konst och hantverk. Det var vanligtvis bland dessa unga kvinnor som kungarna och prinsarna valde sina hustrur.
Jag har tidigare berättat att polygami var vanligt i denna del av världen. Egentligen innebar polygami att alla hustrur skulle ha samma ställning, men det fanns nästan alltid en chefshustru. Ibland kunde två systrar dela denna position. Chefshustrun ledde hushållet med de s.k. bihustrurna, sina egna barn, styvbarn och den ofta stora tjänstestaben. Bland bönderna var polygami mycket ovanligare på grund av de stora kostnaderna. Hos kungarna blev ofta den första