Lao Ngoen Rüang blev som nämnt Khun Chüangs efterträdare i Chiang Saen. Han i sin tur efterträddes av sin son Lao Chün ลาวชื่น. Därefter blev Lao Chüns son Lao Ming ลาวมิง regent som i sin tur efterträddes av sin son Lao Moeng ลาวเมิง. Lao Moeng hade fått en mycket attraktiv son vid namn Lao Meng ลาวเมง. En attraktiv son behövde en vacker hustru och en sådan kunde regenten av Chiang Hung, Thao Rung Kaen Chai ท้าวรุ้งแก่นชาย, bidra med. Dottern hette Ua Ming Chom Müang อั้วมิ่งจอมเมือง. Lao Moeng skickade därför presenter till regenten i Chiang Hung och friade för sin sons räkning. Regenten blev mycket smickrad över erbjudandet och skickade sin dotter, tillsammans med ett stort följe samt presenter i form av silver, guld, elfenben och andra lyxvaror till sin blivande make. Att hon var dotter till regenten av Chiang Hung är en viktig detalj, som vi senare kommer att få se. Då Lao Meng var 35 år gammal blev han kung och Theppha Kham Khayai เทพคำขยาย, som hon nu hette, blev hans huvuddrottning. Hon skulle bli mor till den blivande kung Mengrai. Här talar sedan andra källor om att han inte var blygsam då det gällde antalet fruar. Antalet varierar mellan 500-800. Kinesiska källor står för toppnoteringen. Kanske skall siffrorna inte tolkas alltför bokstavligt, men de visar ändå på en omfattande polygami (månggifte).
Så här berättar legenden om omständigheterna före Mengrais födelse; Drottning Thep Kham Khayai skall en sen natt ha drömt att hon sov på en tron när morgonstjärnan Venus svävade in i hennes mun. Hon svalde och kände sig mycket nöjd. Då hon vaknade på morgonen berättade hon för sin man om drömmen. Kungen kallade på en erfaren siare och bad honom tyda den. Siaren förklarade då att drömmen var mycket lyckobringande. Drottningen skulle bli gravid och få en son som skulle bli mycket berömd och som skulle erövra landområden söderut ända till havet. Drottningen blev naturligtvis mycket glad över denna profetia och siaren blev rikligt belönad. I oktober 1239 föddes så den förutspådde sonen. Legenden säger att han föddes med övermänskliga krafter och gudomliga egenskaper. Mengrai, som skulle bli grundaren av konungariket Lan Na, föddes därmed nästan samtidigt som riket Sukhothai bildades längre söderut. En månad efter sonens födsel skickade hans far besked till Thao Rung Kaen Chai om att han blivit morfar. Thao Rung begav sig därefter till Chiang Saen med ett stort följe för att skänka gåvor och välsigna sin dotterson, vilket skulle försäkra honom om ett långt liv. Därefter gav Lao Meng och Thao Rung Kaen Chai honom namnet Chao Mengrai (Chao Mangrai เจ้ามังราย).

(Mengrai)

Då Mengrai efterträdde sin far som regent i Chiang Saen år 1259 sägs det att han insåg vilken skada det var för taifolken att de olika taifurstendömena bekämpade varandra. Han beslöt sig därför för att förena sina grannar och erövrade deras områden i snabb följd och placerade ut egna officerare för att styra dem. Han började med Müang Lai (vid Svarta floden i nuvarande Vietnam), Chiang Kham เชียงคำ (nära Phayao vid Mekongfloden) och Chiang Chang เชียงช้าง (som jag inte vet var det låg). Därefter började han utvidga sin makt söderut och grundade staden Chiang Rai เชียงราย år 1262. Valet av plats skall enligt legenden ha gått till så här; Kung Mengrais elefant hade en dag försvunnit och då han spårade den kom han till ett område vid floden Kok แม่น้ำกก där han såg ett ensamt vackert berg. Här bestämde han sig för att en ny stads centrum skulle ligga. Kanske var han inspirerad av khmererna och deras heliga berg Meru då han gjorde sitt val. Chiang Rai blev också Mengrais nya huvudstad där han regerade i flera år. Därefter tog han kontroll över Chiang Khong เชียงโขง 1269/1270 och var en tid aktiv runt Fang i nuvarande Thailand. Chiang Mais krönika säger att Mengrai bosatte sig i Fang och gjorde Fang till ny huvudstad 1272. Det finns ruiner efter en gammal stad utanför dagens moderna Fang. Men det finns faktiskt lämningar efter hela sex gamla städer i området. Det är därför inte möjligt att veta vilken av dessa som var det gamla Fang. En annan källa säger att Fang blev huvudstad 1268. Enligt samma krönika erövrade Mengrai Müang Soeng 1274/1275. Müang Soeng låg i provinsen Chiang Rai i distriktet Thoeng เทิง. Här finns ruinerna av en gammal mur fortfarande kvar. 
År 1262 föddes Mengrais första son, Khun Khrüang ขุนเครื่อง, år 1265 hans andra son Khun Khram  ขุนคราม och 1269/70 föddes den tredje sonen, Khun Khrüa ขุนเครือ. 
År 1274 då Mengrai bodde i Fang fick han besök av handelsmän från Haripunjaya. Haripunjaya hade fortsatt att existera långt efter Dvaravatis förfall och regerades förmodligen av en mondynasti och lydde under khmerriket. (Haripunjayas tidiga historia är beskrivet i kapitel 3.) Handelsmännen beskrev Haripunjaya så inbjudande för Mengrai att han beslöt sig för att erövra det. Hans officerare avrådde honom dock från ett sådant försök, eftersom riket var starkt och dessutom skyddades av kraftfulla Buddhareliker. Men en man i Mengrais tjänst, som var etnisk mon eller lawa, menade att riket kunde erövras med list. Hans namn var Ai Fa อ้ายฟ้า och hans plan gick ut på att bege sig till Haripunjaya och lura kung Yi Ba ยีบา. Det skulle se ut som om Ai Fa blivit orättvis dömd för något brott och att han berövats sin fru och sina barn, sina elefanter och hästar, sina trotjänare och allt annan av värde. Han skulle därför ha tvingas iväg i exil från Fang med få saker av värde och bara trotjänare nog för ett nödtorftigt leverne. Ai Fa skulle därefter söka upp Yi Ba i all sin eländighet och därmed vinna kungens och befolkningens sympati och förtroende. Denna plan accepterade Mengrai och planen sattes i verket 1274/1275. Efter att Ai Fa rest söderut skickade Mengrai sin son Khun Khrüang att regera i Chiang Rai. Mengrai själv regerade i Fang. Därefter använde Mengrai flera år av förberedelser för sitt anfall på Haripunjaya. 
Chiang Mais krönika berättar att då Mengrais äldste son, Khun Khrüang, var 13 år gammal revolterade han mot sin far. Detta tillsammans med en gammal följeslagare vid namn Khun Sai Riang ขุนไสเหรียง. Då Mengrai fick höra att hans son höll på att samla ihop trupper i Chiang Rai tog han kontakt med en gammal lojal följeslagare vid namn Khun Ong ขุนอ่อง. Han bad Khun Ong att lämna ett besked till Khun Khrüang, som skulle lura iväg honom från Chiang Rai. Samtidigt hade Mengrai beordrat en skicklig bågskytt vid namn Ai Phian อ้ายเผียน att ligga på lur och skjuta sonen med en förgiftad pil. Då Khun Khrüang kom ridande på sin elefant blev han också träffad och dog. På platsen där han dog, som sägs ha varit mycket slät och vacker, byggdes en befäst stad som kallades Müang Ying เมืองยิง. (Ying betyder skjuta på thai). Efter att ha låtit döda sin son bosatte Mengrai sig i Chiang Rai.
En kaeokung som hette Thao Kaen Phongsa, som skall ha varit en sonson till kung Chüang, regerade i Müang Kaeo. Han fick höra att det fanns en kung av samma ätt som han själv bortom laoternas område. Thao Kaen Phongsa bestämde sig för att besöka honom och låta kröna Mengrai ännu en gång. Mengrai gladdes åt besöket och tog väl hand om sin gäst. Innan han återvände hem talade de två kungarna mycket om sitt gemensamma ursprung.

Mengrai, Ngam Müang och Ramkhamhaeng

Medan Mengrai väntade på klartecken från Ai Fa bestämde han sig för att ta kontrollen över landet i sydöst. Här härskade kung Ngam Müang över det tidigare omtalade riket Phayao. Han var, enligt vissa källor, också ättling till den tidigare nämnde Khun Chüang. Ngam Müang var född 1238 och hade som 16-åring studerat i Lopburi hos en lärd religiös man. Här hade han lärt känna en prins, som senare skulle bli känd som kung Ramkhamhaeng av Sukhothai. Ngam Müang hade efterträtt sin far som regent över Phayao år 1258. År 1276 anlände kung Mengrai med sin armé till Phayaos gräns. Ngam Müang gick Mengrai till mötes, men istället för strid ingick de två ett förbund. Dock fick Ngam Müang avstå ett gränsdistrikt där det bodde 500 familjer. 
Några år senare ombads Mengrai att medla i en allvarlig kris mellan Ngam Müang och Ramkhamhaeng. Förhistorien var denna; Ngam Müang hade en vacker fru vid namn Ua Chiang Saen อั้วเชียงแสน. Hon hade blivit upprörd efter att ha grälat med sin man, som haft synpunkter på en maträtt som hon lagat till en religiös ceremoni. Ua Chiang Saen fruktade att Ngam Müang var trött på henne och att det var därför han klagat på hennes mat. Då Ngam Müang var borta från huvudstaden blev dock Ua Chiang Saen glad igen då hon fick höra att Ramkhamhaeng befann sig på resa genom Phayao. Hon var nämligen litet småförälskad i Ramkhamhaeng och väntade därför på honom nära huvudstaden. Ramkhamhaeng, som också visste att hon var förälskad i honom, tog då chansen och förförde henne. Inte bara en gång utan flera. Vad som hänt kom till Ngam Müangs kännedom och han planerade att ta Ramkhamhaeng till fånga. Men det berättade han inte för sin gamle vän, utan bjöd honom istället på middag. Men Ramkhamhaeng förstod att något var i görningen och lät meddela att han inte tänkte komma. Dessutom svarade han att Ngam Müang hade lägre status än han själv! Härefter berättar Chiang Mais krönika en lång historia, som innehåller magi på hög nivå, där de båda kungarna satte varandra på prov. Men slutresultatet av kampen blev att Ngam Müang vann och fick fatt i Ramkhamhaeng. I sin svartsjuka tänkte han först avrätta både Ramkhamhaeng och sin otrogna hustru, men beslöt sig först för be kung Mengrai att komma till Phayao för att diskutera ärendet. Mengrai hastade till Phayao och påpekade för Ngam Müang att en avrättning av Ramkhamhaeng inte skulle vara en bra lösning. Mengrai betonade istället vikten av att bevara vänskapen mellan de tre taistaterna, för att kunna motstå gemensamma fiender. Då Ramkhamhaeng dessutom erkände sitt misstag och bad Ngam Müang om ursäkt fick det hela ett lyckligt slut. Som kompensation för oförrätten mot Ngam Müang fick Ramkhamhaeng betala 990 000 porslinsnäckskal i böter. Denna historia visar att Ramkhamhaeng kunde svälja sin stolthet för då han kom hem attackerade han inte sin svagare granne för att hämnas sin förödmjukelse. Det skall tilläggas att inte heller Ua Chiang Saen blev avrättad. 
År 1287 lade tre tairegenter vikt vid sitt gemensamma ursprung och sin identitet som tai och kung Mengrai, kung Ramkhamhaeng av Sukhothai och kung Ngam Müang av Phayao ingick det tidigare omtalade blodsförbundet. (Se kapitel 6, avsnittet ”Blodsförbundet”.)  

Mengrai erövrar Haripunjaya (1281)

Snart blev tiden äntligen mogen för den planerade attacken mot Haripunjaya. Spionen Ai Fa hade som planerat lyckats skaffa sig kung Yi Bas förtroende och utsetts till skattmästare och fick sedan myndighet att styra hela provinsen Lamphun. Ai Fa lyckades isolera kungen från direkt kontakt med folket och hovet och började sedan ge märkliga order, i kungens namn, som upprörde befolkningen. En källa talar om att han skulle ha beordrat ett kanalbygge som skulle förbinda floden Ping med Lamphun. Detta var ett led i planen för att öka missnöjet. Kanalen började 20 mil norr om Chiang Mai och spår av den skall ha funnits kvar ända till slutet av 1800-talet. En annan källa säger så här; Ai Fa skapade missnöje bland befolkningen genom att ta ut ovanligt höga skatter. Han tvingade folket att gräva bevattningskanaler och dammar på kort tid under torrtiden, då jorden var torr och hård. Dessa kanaler blev senare kända som muang khaeng och spår av dem kan ses än idag. Dessutom fick tvångsarbetare fälla träd i skogen och släpa dem över mognande risfält för att bygga ett palats till Yi Ba. Ai Fa skyllde på Yi Ba och befolkningen blev rasande och hämndlysten mot kungen. Då de viskande uttryckte sitt missnöje med kungen uppmanade Ai Fa dem att fundera på om inte kung Mengrai kunde vara ett alternativ. Ögonblicket kom då Ai Fa meddelade Mengrai att det var läge för en omedelbar attack. Mengrai mobiliserade sina styrkor och anlände till Haripunjaya med en väldig armé. Behändigt nog blev Ai Fa befälhavare för armén som gick ut för att möta fienden. Han skickade snart bud efter förstärkningar och då han hade fått kontroll över hela armén förrådde han den till Mengrai och Mengrai intog med lätthet det gamla kungariket Haripunjaya den 23 april 1281. Den besegrade kungen, Yi Ba, fick leva vidare och tilläts slå sig ned i Lampang ลำปาง. Det hade tagit Ai Fa sju år att bryta ner en stat som existerat i mer än 600 år! 
Mengrai var nu herre i norr och han tillbringade flera år på landsbygden där han byggde nya städer, fort, buddhistmonument och kloster. I Lamphun fanns den tidigare omtalade ”Kristallbuddhan” av vit kristall och den lade nu kung Mengrai beslag på. År 1283/84 blev Ai Fa utsedd till regent i Lamphun, som Haripunjaya nu kallades. Mengrai byggde upp en egen stad, Müang Chawae เมืองชะแว i nordöstliga Lamphun. Men till sist tvingades Mengrai ge upp denna stad p.g.a. ständiga översvämningar under regntiden. År 1286/87 grundade Mengrai därför staden Wiang Kum Kam เวียงกุมกาม dit han flyttade. Wiang Kum Kam skulle bli Mengrais huvudstad omkring 1287-1290.  

(Ruiner från Wiang Kum Kam)

(Montemplet Wat Ku Kut  วัดกู่กุด i  Lamphun, byggt 1218)

Wiang Kum Kam grundades i en grund fruktbar sänka där Pingfloden flöt fram. Det fanns redan en gammal bosättning här då Mengrai valde denna plats för sin nya huvudstad. Han beordrade grävandet av vallgravar på alla fyra sidor och lät floden Ping (Raming) rinna in i staden. Mengrai hade i sin planering låtit sig påverkas av Haripunjayas läge, som varit placerad intill en flod för bekväma transporter och handel. Traditionellt föredrog laodynastin att etablera sina städer nära basen av berg. Haripunjayas kultur påverkade inte bara valet av huvudstad utan också på en rad andra områden i Lan Na. T.ex. anammades den religiösa Lan Na-skriften, i folkmun känd som tua muang, från den monskrift som användes i Haripunjaya. Den religiösa arkitekturen kopierades också då man byggde Wat Ku Kham วัดกู่คำ (Wat Chedi Liam วัดเจดีย์เหลี่ยม), som baserades på den stil som Wat Ku Kut วัดกู่กุด i Haripunjaya var byggd i. Wat Ku Kham var lika viktigt som Wat Kan Thom วัดกานโถม (döpt efter Nai Kan Thom นายกานโถม, som var templets byggherre) i Wiang Kum Kam. Wat Kan Thoms chedi var dock inte byggd i Haripunjayastil och visar på början på en blandning av de olika folkslagens kultur i Mengrais mångkulturella rike. Det fanns etniska mon från Haripunjaya, lawa och mon från nuvarande Pegu som senare kom till riket med en av Mengrais hustrur. Dessa mon hade följt med henne då hennes far, kungen av Pegu, sökte vänskap med Mengrai. (Se nästa avsnitt!) Dessutom fanns det shaner från Ava (Müang Angwa) som var guldsmeder och metallsmeder. Genom denna mix av kulturer började den typiska artistiska kulturen i Lan Na hitta sin egen form. 

Mengrai och Pegu  

Omkring 1289 beslöt Mengrai sig för att utvidga sitt rike ytterligare genom att erövra Pegu. Monfolket i Nedre Burma revolterade vid denna tid mot Pagan. Då Mengrai anförde sin armé i Maehongsonområdet vid floden Salween mötte han kungen av Pegu. (Kan det handla om den tidigare omtalade Mogado?) Denne erbjöd Mengrai sin dotter, vilket han accepterade. Återigen slutade ett tänkbart krig med en allians istället för strid. 
Kanske kom Mengrai också i kontakt med de tre tidigare omtalade shanbröderna från Pagan omkring 1290. Krönikorna påstår nämligen att Mengrai genomförde en snabb expedition till Pagan och Ava år 1290. Vid gränsen möttes han av en dignitär (en av bröderna?), som skickats av kungen för att höra vad Mengrai hade för planer. Mengrai försäkrade honom att han inte kommit för att plundra, utan istället för att be om några av Avas berömda hantverkare. Denna begäran resulterade i att han fick med sig fem hundra shanfamiljer hem, där det bl.a. ingick guld- silver- och bronssmeder. Dessa beordrade Mengrai att bosätta sig i olika delar av sitt kungarike samt även i Keng Tung.

Chiang Mai grundas (1296)

Mengrai hade påbörjat sökandet efter en plats där han kunde bygga ännu en ny huvudstad. Hur detta gick till finns det en mängd olika legender och versioner om. Så här säger en källa; Vid ett tillfälle kom han till vid berget Doi Sutheps ดอยสุเทพ fot. Där fick han syn på två vita hjortar, en hind och en kalv, som kom ut från en skogslund utan att visa någon som helst fruktan. De två hjortarna drev t.o.m. bort de jakthundar som Mengrais jägare hade med sig. Mengrai såg detta som ett tecken och hans ministrar upplyste honom om att skogslunden varit hem för många stora regenter långt tillbaka i tiden. Mengrai var mycket nöjd och beordrade att staden ligga i den dal där skogslunden fanns och lunden skulle vara stadens centrum. Därefter inviterade han sina två goda vänner, Ngam Müang och Ramkhamhaeng, att besöka platsen och hjälpa honom med stadens planering. I och med att dessa två kollegor fick delta i stadens planering gav de också ett godkännande till den. Då de tre kungarna inspekterade platsen för den nya huvudstaden såg de en vit mus med fem ungar komma ut från lunden och in i ett banyanträd. Detta träd skulle bli en viktig symbol för den nya staden. (Hur det gick med detta träds vidare öde kan du läsa om i i kapitel 8, avsnittet "Trailok går i kloster (1465)- Nya problem med Chiang Mai”.)
En annan källa beskriver det så här; En källa säger att Mengrai, i samråd med Ngam Müang och Ramkhamhaeng, valde plats för sin nya huvudstad den 27 mars 1292 och den kom senare att heta Nophaburi Si Nakhon Ping Chiang Mai นพบุรีศรีนครพิงค์เชียงใหม่. Väster om Chiang Mai fanns ett högt berg. Detta berg är idag känt som Doi Suthep. Den valda platsen var högt belägen och sågs som utmärkt med tanke på översvämningsrisken. Från platsen där staden skulle byggas kunde man se vattenfallet på Doi Suthep som forsade ner i floden Ping. Först rann floden norrut, sedan österut och till sist söderut innan den till sist rann västerut och omgav Wiang Kum Kam. Detta tolkades som ett gott tecken och som fördelaktigt för befolkningen med tanke på dricksvatten och bevattning. I nordost fanns en stor sjö. Ping passerade den östra sidan av den nya staden. Det fanns många fördelar med stadens placering. Belägenheten mellan floderna Kok แม่น้ำกก och Ping av strategisk betydelse då det gällde styret av mindre städer i området. Dessutom gjorde placeringen utmed den nord-sydliga handeln utmed Pingfloden staden till ett handelscentrum. Dessutom var området utmed Pingfloden extremt bördigt och kunde därmed mätta en stor befolkning. Sist men inte minst sluttade området svagt från väster till öster och bevattnades hela tiden av vattendrag från Doi Suthep. Detta samt den stora sjön i nordöst var en garanti för god tillgång på vatten.
Men själva uppförandet av staden började inte förrän den 18 april 1296. Att det dröjde så länge berodde kanske på hotet från mongolerna (se nästa avsnitt). Statsplaneringen baserades på astrologiska teorier som fanns upptecknade i gamla manuskript. Grävningarna började i det östra hörnet (Chaeng Sri Phum แจ่งศรีภูมิ) vilket ansågs mest lyckobringande. Gränsmarkeringar placerades i alla hörnen. Då stadens murar byggdes beordrade Mengrai att alla fyra murarna skulle ha breda portar. Dessa portar restaurerades 1801 under kung Kawilas กาวิละ regeringstid och ännu en gång mellan 1966-1969. Först grävdes vallgravar och en fästningsvall av jord runt staden. Vallgraven blev till sist 18 meter bred. Därefter tillverkade man tegelsten och som man klädde jordvallen med. Denna rektangulära tegelmur runt staden blev 1,6 kilometer i bredd och 2 kilometer i längd. Allt detta samt byggandet av ett kungligt palats och en marknadsplats skall enligt en källa ha tagit endast fyra månader! När allt var klart firade Mengrai i tre dagar och nätter. Här säger samma källa att det var då som de tre kungakollegerna gav staden sitt namn. Delar av muren, dess portar och vallgraven finns kvar än idag och området innanför muren kallas ofta den “gamla staden”. Mengrai bosatte sig själv här 1298. Lan Na kallas härefter ofta för Chiang Mai, som ju var namnet på den nya huvudstaden.

Krig mot mongolerna (c.1290) - Yi Bas uppror (1296)

Mongolernas kampanjer mot Burma, Vietnam, Champa och t.o.m. Java är välkända bland Sydostasiens historiker. Mindre kända är de mongoliska kampanjerna mot kung Mengrai och hans nordliga grannar. Vi kan bara gissa hur striderna började. Förmodligen startade de då mongolerna tog makten i Chiang Hung 1290. Här regerade Mengrais släkting Thao Ai, som bad Mengrai om hjälp. Efter ett löfte om hjälp revolterade därför Chiang Hung mot kineserna och lyckades driva bort dem. Men den kinesiske kejsaren beordrade en straffexpedition mot Mengrai och Chiang Hung 1296. Kineserna lyckades återerövra Chiang Hung samma år, men Mengrai sände omedelbart trupper som lyckades återta staden.
I oktober 1296 rapporterade en av Mengrais spioner från Lampang att den gamle exkungen av Haripunjaya, Yi Ba, tänkte revoltera och attackera Lamphun, Wiang Kum Kam och Chiang Mai. Spionen berättade att Yi Ba hade börjat en intensiv träning av sina trupper och att anfallet var planerat till den 31 december 1296. Mengrai samlade sina styrkor och hans son Khun Khram i Chiang Rai underrättades om vad som var på gång. Tillsammans med sin son krossade han Haripunjayas styrkor och Yi Ba tvingades fly söderut till Kamphaengphet där han senare dog. Mengrai lät belöna sin son och hans segerrika soldater och utsåg honom till tronföljare (uparat อุปราช) under det nya namnet Chaophraya Chai Songkhram เจ้าพระยาไชยสงคราม. Chai Songkhram förärades också området Chiang Dao เชียงดาว där han lät uppföra staden med samma namn.
En ny kinesisk attack dröjde och inte förrän 1301 var kineserna klara för ett nytt anfall mot tairegionen i syd. Med 20 000 man, 10 000 hästar och mongoliska bågskyttar inleddes anfallet. Men det slutade med katastrof för kineserna. Detta verkar ha stärkt taiernas självförtroende eftersom både Chiang Mai och Chiang Hung år 1309 gjorde räder så långt norrut i Kina som till Wei-yüan. Räderna fortsatte ända fram till 1311 och de krigströtta kineserna försökte sig nu istället med diplomati. Detta resulterade i att Chiang Mai och Chiang Hung år 1312 förklarade sig villiga att betala tribut till Kina i form av bl.a. elefanter och lokala produkter. Chiang Mai skickade flera diplomatiska missioner till den kinesiske kejsaren åren 1315-1347. Chiang Hung fortsatte emellertid att göra räder in på kinesiskt område ända fram till 1325. 

Mengrais rike och hans efterföljare

Man måste förstå att kung Mengrai regerade över en brokig samling folkslag. I söder var monfolket etniskt dominerande och det fanns lawa och andra bergsstammar samt olika taifolk i riket. Den regerande eliten var tai, men det förekom ofta giftermål mellan de olika folkslagen. Dessutom rekryterades olika experter som inte var tai. Ett exempel var den tidigare omtalade Ai Fa, som var etnisk mon. Mengrai hade en stark förkärlek till monfolket och deras kultur och religion. 
Kung Mengrais äldste son hade som tidigare nämnt dödats då han försökte revoltera mot sin far. Mengrais andra son och favorit, Chai Songkhram (Khun Khram), regerade därefter i Chiang Rai. Mengrais tredje och yngste son, Khun Khrüa, betraktades som tämligen misslyckad och år 1311 skickades han att regera över de östra shanerna från en ny huvudstad vid Müang Nai เมืองนาย. Detta skall ha varit ett straff för att hålla honom borta från Chai Songkhram, efter att Khun Khrüa förfört hans fru. Då Mengrai blev sjuk 1311 begav han sig till Wiang Kum Kam och Chai Songkhram reste dit för att vårda sin far. Då fadern tillfälligt blev bättre återvände han till Chiang Rai. Men efter flera års sjukdom dog Mengrai till sist 1317. Enligt legenden skall hans död ha varit betydligt mera dramatisk. Mengrai skall ha dött mitt i Chiang Mai, på stadens marknad, efter att ha blivit träffad av ett blixtnedslag.
På mindre än 60 år hade Mengrai byggt upp ett vidsträckt och starkt rike som dominerade det inre av övre Sydostasien. Han hade skaffat sig inflytande bland shanerna i väst, bland lüfolket i norr, bland laofolket i norr och nordöst och han hade hållit stånd mot mongolerna i två årtionden. Han hade knappast hunnit bygga upp administrativa eller politiska institutioner, utan hade förmodligen bara skickat ut sina söner, sonsöner och betrodda officerare för att regera över nya furstendömen som bildats i dalarna i norr. År 1317 fanns det ännu ingen utvecklad tradition med central kontroll från Chiang Mai och det fanns inga bestämda regler som garanterade fredliga byten av tronföljare i riket. Kung Mengrai hann dock med att börja stifta lagar. Kanske var han inspirerad av monfolket.
Då Chai Songkhram fick höra om sin fars död begav han sig till Chiang Mai med en stor militär styrka. Han stannade dock bara fyra månader i Chiang Mai, innan han återvände för att regera från Chiang Rai. Han utsåg äldste son, den 41-årige Thao Saen Phu ท้าวแสนภู till regent i Chiang Mai den 15 maj 1318. Chai Songkhrams mellanson, Thao Pho Nam Thuam ท้าวพ่อน้ำท่วม, utsågs till regent i Fang och hans yngste son, Thao Pho Ngua ท้าวพ่องั่ว, fick regera Chiang Khong.
Chai Songkhrams yngre bror, Khun Khrüa, som tidigare skickats i exil till Müang Nai av Mengrai, begav sig 1319 mot Chiang Mai med sina styrkor där Saen Phu regerade utan någon officiell kröning. Saen Phu flydde utan att ta strid. Först till Fang och senare till Chiang Rai. Chai Songkram beordrade år 1322 Thao Nam Thuam att leda en armé för att fånga Khun Khrüa. Detta lyckades han med och Khun Khrüa satt sedan fängslad i Chiang Mai fram till sin död fyra år senare. Thao Nam Thuam utnämndes därefter till regent över Chiang Mai i 1322. I 1324 bröt Thao Nam Thuam sin lojalitet mot sin far. Chai Songkhram beordrade sin son Pho Thao Ngua att föra Thao Nam Thuam till Müang Khem (Keng Tung), vilket han också gjorde. Därefter fick Saen Phu en andra chans att regera Chiang Mai. I 1327/28 dog Chai Songkhram 63 år gammal i Chiang Rai. Efter hans död utsågs Saen Phu till regent i Chiang Mai, men han begav sig till Chiang Rai 1328 och skickade sin 26-årige son Phraya Kham Fu พระยา คำฟู att regera över Chiang Mai. Fredagen den 3 mars 1329 beordrade Saen Phu att Chiang Saen skulle återuppbyggas. Staden skulle fungera som en buffert mot fiender. Här levde han fram till sin död och Chiang Saen var rikets viktigaste stad under denna tid och också en av sin tids främsta befästningar. Varje gång Lan Na hamnade i problem valde Mengrai och hans efterföljare att omgruppera sig i Chiang Saen.
Så här såg kungaföljden ut efter Mengrai, enligt Wyatt, under denna turbulenta tid; kung Chai Songkhram (1317-1318), kung Saen Phu แสนภู (1318-1319), kung Khrüa (1319-1322), kung Nam Thuam น้ำท่วม (1322-1324) och kung Saen Phu (1324-1328), som återkom en andra regeringstid. Det hade då bara gått elva år sedan Mengrais död. Det var först då Mengrais sonsonson (Phraya) Kham Fu พระยาคำฟู (1328-1337) kom till makten som Chiang Mai återfick en viss stabilitet. Men rikets inflytande och utbredning hade nu minskat och riket återfick aldrig sin forna ställning. Efter Kham Fu regerade kung Pha Yu ผายู (1345-1355), som valde att flytta tillbaka administrationen från Chiang Saen till Chiang Mai. Dessutom annekterades Phayao i Lan Na under denne kung. Pha Yu efterträddes före sin död av sin son, kung Kü Na กือนา (1367-1385).
Chiang Mai, eller Lan Na, intog mycket länge en stark oberoende ställning mot det övriga Thailand och utvecklade sin egen kultur och livsstil, som ännu idag är tydlig. Kulturen skulle komma att påverkas av kontakterna med Burma och i viss mån av kontakterna med Laos. Fortfarande kan man hitta den unika Lan Na-skriften i templen i norr. Man tror att den var baserad på monfolkets skrift. En liknande skrift används än idag av shanfolket.

Laos tidiga historia