Därefter följer den mera formella delen; 

”Under kung Ramkhamhaengs livstid frodas denna Müang Sukhothai. I vattnet finns det fisk, på fälten finns det ris. Kungen kräver inga avgifter av sina undersåtar, för att de skall få resa på vägarna. De kommer med sina oxar, ridande på sina hästar, för att sälja dem. Den som vill handla med elefanter, han handlar. Den som vill handla med hästar, han handlar. Den som vill handla med silver och guld, han handlar”.
"Då någon vanlig person eller person med rang dör tillfaller all hans egendom; kläder, elefanter, familj, kornbodar, tjänare och betellundar hans barn. Om vanligt folk och adelsmän eller prinsar blir oeniga eller hamnar i bråk gör kungen en grundlig undersökning av ärendet och dömer själv rättvist hur det skall lösas, utan att ta parti för den som stjäl eller den som döljer något. Då han ser andras ris begär han det inte. Då han ser någons välstånd hyser han inget sjudande begär. Till vem som än kommer till honom, ridande på en elefant, och underkastar sig och sin stad, ger han hjälp och assistans. Om han saknar elefanter eller hästar, män och kvinnor, silver eller guld dödar eller slår han honom inte”.
”I porten har det hängts upp en klocka. Om någon från allmänheten har något klagomål eller någon anledning till missnöje som han vill framföra till kungen är detta inte svårt. Han går till klockan som hängts upp. Kung Ramkhamhaeng hör honom kalla och efter att ha lyssnat på honom undersöker han ärendet och dömer rättvist i det. Så folket i denna Müang Sukhothai är glada för att odla betelnötter överallt i hans stad. Kokosnötter växer i stor mängd i denna stad. Jackfrukt växer i stora mängder i denna stad. Tamarindträd växer också i stort antal i denna stad, de som odlar dem äger dem också. Mitt i denna Müang Sukhothai finns det klart vatten från en källa som är gott att dricka, liksom vattnet från Mekong under torrtiden. Runt denna Müang Sukhothai finns det en tredubbel mur som är tre tusen fyrahundra wa วา lång [1 wa =2 m]. Folket i denna Müang Sukhothai är goda, fromma och hängivna att bidra med offergåvor”.
”Kung Ramkhamhaeng, som är härskare i denna Müang Sukhothai, liksom prinsarna och prinsessorna, adelsmännen och adelsdamerna bekänner sig alla till den buddhistiska religionen”…

Härefter beskrivs religiösa ceremonier och religiösa festligheter; Folket kom med offergåvor till templen i form av porslinsnäckskal, betelnötter, blommor, dynor och kuddar m.m. Man vandrade i färgglada processioner där man sjöng, dansade och spelade på instrument, liksom man gör än idag. 

Härefter beskrivs hur det såg ut väster, öster, norr och söder om huvudstaden. I Aranyik อรัญญิก i väster fanns en viktig helgedom med en stor Buddhastaty. I öster fanns andra helgedomar, en stor sjö, lundar med betelnötter, risfält, stora och små byar samt mango- och tamarindlundar. I norr fanns bl.a. en marknadsplats, en berömd Buddha-staty, en prasat (ett heligt torn), kokosnöt- och jackfruktlundar, planteringar och risfält samt stora och små byar. I söder fanns kloster för högaktade munkar, en damm, kokosnöt- och jackfruktlundar, mango och tamarindlundar och en kulle där anden (phi ผี) Phra Khaphung Phi พระขพุงผี ansågs hålla till. (Se längre fram i avsnittet ”Ramkhamhaeng och buddhismen”.) I inskriptionen nämns också att kung Ramkhamhaeng skapade thaiskriften och hans andra stora förtjänster. Det sägs att det inte stod att finna någon annan i riket som var så lärd eller modig som han och att han var kapabel att kuva sina fiender även om deras städer var stora och de hade många elefanter. Kung Ramkhamhaeng målar upp en idyllisk bild av ett kungadöme utan tvång under ledning av en mild, rättvis, lättillgänglig och familjär landsfader som var älskad av folket. På grund av sin moraliska och militära ryktbarhet underkastade sig många småregenter och hövdingar Sukhothai. Texten framhäver kontrasten mellan kungens faderliga godhet och lättillgänglighet och de motsatta kvaliteterna - sträng social hierarki, ett godtyckligt rättsväsen, hårda skatter m.m. som khmererna ansågs stå för. Idag kallas Ramkhamhaeng med stor vördnad för den thailändske nationens fader.
Stenen sägs ha upptäckts 1833 av prinsen och den senare kungen Mongkut มงกุฎ. Det skall nämnas att inskriptionens äkthet ibland har ifrågasatts. Om du klickar på denna rad kan du läsa en sammanfattning av denna kritik.     

Sukhothais territorium  

Sist i inskriptionen omtalas rikets alla delar. Kung Ramkhamhaeng gjorde bl.a. anspråk på stora delar av dagens Thailand, delar av nuvarande Laos och Nedre Burma. Ett undantag var dock de norra delarna av nuvarande Thailand, Lopburi samt ett stort område öster om Chaophrayafloden. Att han inte gjorde anspråk på de norra delarna förklaras med det tidigare omtalade blodsförbundet. (Se avsnittet ”Blodsförbundet” i detta kapitel.) Lopburi, som uppenbart lyckats frigöra sig från Angkor omkring mitten av 1200-talet, hade förmodligen ett ganska gott förhållande till Sukhothai. Det är nämligen svårt att tänka sig att Ramkhamhaeng skulle ha kunnat nå Angkorrikets gränser utan att passera igenom Lopburis territorium. Kanske ställde inte Lopburi några krav på inflytande väster om Chaophraya till gengäld för hjälp från Sukhothai mot Angkor. Att tidigare khmerområden erövrats från khmererna bekräftas av khmerernas egna källor. Ramkhamhaengs kan ha gjort erövringar nere på Malackahalvön omkring 1294. Dessa erövringar gjordes på bekostnad av riket Srivijaya och år 1295, då ett sändebud från Sukhothai kom till mongolernas hov, följde en kinesisk mission med tillbaka till Sukhothai med en order från kejsaren till Ramkhamhaeng; "Håll ditt löfte och skada inte "Ma-li-yu-eul", vilket förmodligen var kinesernas namn på Srivijaya. Man skall dock inte förledas att tro att kung Ramkhamhaeng utövade någon effektiv kontroll över alla de omtalade områdena. Rikets expansion under hans regeringstid möjliggjordes dels av hans militära styrka och att han skapade släktförbindelser till de olika mer eller mindre självständiga provinsstäderna. Hans vidsträckta rike styrdes oftast genom ett slags fredligt feodalsystem än med militärmakt. Guvernörerna som Ramkhamhaeng hade utnämnt fick ganska fria tyglar ute i sina provinser mot att de kunde ställa upp med soldater till kungens och rikets försvar när så behövdes. 

(Sukhothais utbredning omkring år 1300)

Ramkhamhaeng och buddhismen 

Kungen presenterar sig som en person med respekt för de andar som fanns i taifolkens övernaturliga värld, men samtidigt var han en hängiven buddhist. Buddhismen hade med tiden försvunnit från Indien och buddhismens nya centrum hade flyttat till Sri Lanka. Ett buddhistiskt råd, som har kallats det sjunde buddhistiska rådet, hade avhållits på Sri Lanka 1177. Här hade munkarna enats och menade att de heliga texterna nu hade återupprättats till sin ursprungliga renhet. Efter denna återhämtning av buddhismen kom många munkar från olika länder till Sri Lanka för studier. Dessa munkar blev nyordinerade och tog med sig den nya ordinationsproceduren till sina hemländer. En del av dem bjöd också med sig lankesiska munkar till sina hemländer, då de återvände för att undervisa i den renade läran. I nuvarande Thailand hade munkarna från den nya lankesiska sekten först slagit sig ned i Nakhon Si Thammarat. Munkarnas ryktbarhet nådde snart Sukhothai och Ramkhamhaeng inviterade en lärd munk till sin huvudstad och gav honom kungligt stöd i sitt missionerande. Kungen visade stort intresse för theravadabuddhismens skrifter, som var skrivna på pali. Traditionellt anges att Ramkhamhaeng införde den singhalesiska theravadabuddhismen som statsreligion 1283, vilket den förblivit ända fram till idag. Buddhismen och staten hörde nu definitivt samman och religionen blev en sammanhållande kraft i riket som också kom att prägla kulturen på ett avgörande sätt. Genom att ge sina undersåtar rättstrygghet och välstånd stod Ramkhamhaeng som garant för deras liv och egendom, men han tog sig också an deras andliga utveckling. Folket var i högsta grad delaktigt i det religiösa livet och firade de religiösa högtiderna med stor hängivenhet. Kungen lär t.o.m. ha lånat ut sin tron varifrån munkar predikade. Kungen fortsatte att ha nära kontakt med Sri Lanka och det kom flera munkar härifrån till Sukhothai för att missionera. Samtidigt var det inte överraskande att det på Sukhothais södra sida fanns en kulle, Khao Luang เขาหลวง, där rikets viktigaste ande Phra Khaphung Phi ansågs hålla till. Denna ande var man tvungen att behandla väl för att staden inte skulle drabbas av olycka. Här utförde Sukhothais regenter rituella offer för att säkra rikets välgång. Tanken om en ”överande” som beskyddar nationen har överlevt till våra dagar i den thailändska skyddsängeln, Phra Sayam Thewathirat พระสยามเทวาธิราช. 
Det kan vara intressant att veta att det påstås att den berömda Buddhastatyetten Phra Sing พระสิงห์ kom till nuvarande Thailand vid denna tid. Du kommer att få höra mera om denna statyetts öde längre fram.  

(Phra Sing)

(Enligt en källa finns tre stycken likartade Phra Sing (Phra Phuttha Sihing). En i Nakhon Si Thammarat, en i Bangkok och en Chiang Mai.) 

Krig mot Kambodja

Det finns inga inskriptioner som nämner något om kung Ramkhamhaengs invasion av Kambodja. Invasionen 1296 var kanske mera avsedd att kuva khmerernas stridslust än att erövra territorium. Men vi vet att det förekom krig mellan de båda staterna genom en mongolisk ambassadör vid hovet i Angkor. Denne kinesiske ämbetsman, Zhou Daguan, beskriver året efter invasionen hur riket ödelagts och hur man fick tvinga folk att slå tillbaka angriparna. Men kontakt av fredlig art nämns också. Buddhistmunkar fick en taibenämning och den överlägsna taitekniken vid silkesframställning nämns. 

Livet i Sukhothai

Sukhothais ekonomi baserades på jordbruk med ris och fruktodling, vilket tillsammans med fisk utgjorde folkets basföda. Ibland förekom det kött eller vilt, men detta var för det mesta ett privilegium för aristokraterna. I huvudstaden fanns regeringen, det militära högkvarteret och de viktigaste buddhisttemplen. Här fanns också, liksom i andra städer, marknadsplatser. Alla högre ämbetsmän i huvudstaden hade samtidigt poster vid hovet, i det militära och i det civila. Landet regerades som tidigare omtalat genom en slags feodalism och bara under starka kungar, såsom Ramkhamhaeng, hade man verklig kontroll över dessa feodalstater. De provinsstäder som inte låg alltför långt borta styrdes direkt av kungen genom ditsända ämbetsmän från hovet. De mera avlägsna städerna styrdes av prinsar, eller höga officerare, som fungerade som vicekungar eller guvernörer. Men dessa vicekungars släktingar hade inte någon arvsrätt till posten som vicekung. De kunde efter sin död ersättas av vem som helst som kungen ansåg lämplig, men de kunde faktiskt också råka ut för detta redan under sin livstid. Dock fanns det vasallstater, där det vanligtvis inte bodde tai, där regentskapet gick i arv. På detta sätt blev det kommande Siam regerat ända fram till 1868 oavsett var huvudstaden låg, eller vilken dynasti som regerade.
Sukhothaiperioden betraktas som en lycklig tid i Thailands historia. Staden var skyddad av kraftiga murar och vallgravar och rik på vegetation. Detta möjliggjordes genom en dammkonstruktion, som kunde innehålla en miljon kubikmeter vatten, som användes under torrtiden. I staden fanns dessutom mer än 80 buddhisttempel.

Kung Loe Thai (1298-1346/47)

Kung Ramkhamhaeng anses ha dött 1298. Legenden säger att han försvann i floden Yoms strömvirvlar vid Sawankhalok. År 1317 dog hans kollega, Lan Nas kung Mengrai, efter 59 år som regent. Kung Ngam Müang av Phayao dog 1328 efter hela 60 års regeringstid. Tio år efter Ngam Müangs död upphörde Phayao att existera som självständig stat och uppslukades av Lan Na 1338.
Efter Ramkhamhaengs död tog Pu Saisongkhram ปู่ไสสงคราม över som tillfällig regent då den tilltänkte tronföljaren Loe Thai เลอไท befann sig på en resa till Kina. Men till sist efterträddes Ramkhamhaeng av sin son som blev till kung Loe Thai (1298-1346-47). Loe Thai var inte en lika skicklig statsman som sin far och dessutom betydligt mera intresserad av religion än av krig. Detta sammantaget medverkade till att han förlorade delar av sin fars rike lika snabbt som de en gång hade erövrats. Omkring år 1300 försvann Sukhothais kontroll över området väster om Chaophraya och furstendömet Suphanburi blev åter självständigt. Suphanburi fortsatte förmodligen att ha inflytande, men inte kontroll, över regionen söderut. Efter 1319 erkände den blivande monstaten Pegu inte längre Sukhothais överhöghet och 1321 införlivades Tak i riket Lan Na. Detta innebar att Sukhothai återigen blivit ett litet lokalt konungadöme. År 1330 gjorde Loe Thai ett misslyckat försök att återta kontrollen över de förlorade områdena.
De religiösa förbindelserna med Sri Lanka fortsatte dock och utvecklades under Loe Thais regim och kungen själv uppger att han lät uppföra många religiösa byggnader för att där förvara reliker av Buddha, som han fått från Sri Lanka. Bl.a. skaffade han imitationer av "Buddhas fotspår" från Adam's Peak (Sri Pada) på Sri Lanka.