KAPITEL 5

TAIFOLKENS TIDIGA INVANDRING I THAILAND

Taifolken i Yonok - Legenden om prins Phrom

Bildandet av müanger

Legenden om Khun Borom

Taifolkens splittring

Taifolken på 1000- och 1100-talet

Phayao

Taifolken på 1200-talet

(Externa länkar)

Taifolken i Yonok - Legenden om prins Phrom 

Vi återvänder nu bakåt i tiden för att berätta litet mera detaljerat om taifolkens tidiga invandring i nuvarande Thailand och grannländerna.
Under det första årtusendet av vår tideräkning hade taibefolkningen stadigt ökat. Öster och nordöst om taifolken fanns som omtalat de välorganiserade, kraftfulla och tätbefolkade kinesiska och vietnamesiska rikena och väster och sydväst om dem var landet endast sparsamt befolkat av förfäder till dagens bergsstammar. Naturligt nog var det därför mot väst och sydväst som taifolken begav sig. Bergsstammarna var inte rustade att konkurrera med taifolkens överlägsna sociala och politiska organisation eller med deras teknologi och vapen.
Det finns massor av historier och sägner om taifolkens tidiga invandring, men de är så fulla av fabler att det är omöjligt att veta vad som är sanning och vad som är fri fantasi. Taifolken följde floderna som rann söderut in i ett bergigt område som utgjorde en naturlig barriär mot en snabb invandring. Invandringen måste därför ha varit en utdragen process, som pågick i flera århundraden, innan de så småningom nådde Chaophrayas flodsystem i nuvarande centrala Thailand. Men som jag nämnt tidigare är det kanske inte helt otroligt att en del taifolk redan på ett mycket tidigt stadium levt sida vid sida med andra folkslag i nuvarande Thailand. Att invandringen var sporadisk tyder de spridda bosättningarna på. Då t.ex. Chiang Saen blev ett viktigt taicentrum i norr levde det redan andra grupper av tai vid Suphanburi สุพรรณบุรี i centrala delarna av dagens Thailand och ända nere vid Nakhon Si Thammarat i nuvarande södra Thailand. De tidiga invandrarna var fredliga bönder, som bosatte sig bland de ursprungliga invånarna och levde i fred med dem i flera århundraden. En anledning till att det inte uppstod stridigheter var kanske att de accepterade sin status som minoritetsfolk. En del tai har säkert också blandat sig med lawa-, mon- och khmerfolket som befolkade området.
I norra nuvarande Thailands tidiga historia verkar det som religiösa män var samhällenas ledare. De var antingen munkar eller män som levde ett striktare religiöst liv än de vanliga människorna.
Det skall nämnas att Kina fortsatte att hävda sin suveränitet över de tai som begav sig söderut. Detta tog taifolken säkert inte så högtidligt, men de skulle fortsätta att upprätthålla goda förbindelser med Peking ända fram till 1644, då Manchudynastin, eller Qingdynastin avlöste Mingdynastin.
Av alla taikrönikor är det bara få som ger några ledtrådar om taifolkens tidiga kontakt med khmererna och deras kommande Angkorrike. De flesta kommer från Yonok. Någon gång på 600-talet bildades här en politisk administration under en Phraya Laochakkarat พระยาลวจักกราช som kontrollerade ett ganska stort antal städer norr om dagens Chiang Mai. Denna stat hade kontakt med Vietnam, Nan Zhao och Chenla. I dokumenten talas det nu om taifolks frammarsch som ett hot mot de ursprungliga invånarna i området.
En krönika berättar att en stat i Yonokregionen attackerades av en "khom” ขอม (khmer) armé som kom ifrån Umangasela (Umongkhasela) อุมงคเสลา (vid floden Pings huvudflöde). "Khomregenten var anti-buddhistisk och dum. Han följde inga av de 10 kungliga föreskrifterna och förtryckte folket med skatter och hittade på förevändningar att bötfälla eller straffa främmande handelsmän som kom till landet. Därför rådde det stor förvirring i Suvanna Khom Kham (Suwanna Khom Kham) สุวรรณโคมคำ... och staden föll i glömska".
En annan krönika berättar om en taihövding, Singhanawat สิงหนวัติ, som kom till samma region i området norr om dagens Chiang Mai (kanske från Sipsong Phan Na) med ett stort antal följeslagare. Han inledde strider mot de ursprungliga invånarna och tvingade bergsstammarnas hövdingar att erkänna honom som härskare. När khomregenten av Umangasela vägrade att erkänna honom besegrade han denne militärt och Singhanawat fortsatte av bara farten med att också erövra Lan Na. Kungariket som nu bildades gränsade mot Vietnam i öster, Nan Zhao i norr och Lavarattha (uppenbarligen Haripunjaya, fast Lavarattha är en namnvariant av Lopburi) i söder och sträckte sig in i shanregionen vid övre Salween i väster. 
I en annan version av denna historia sägs det att taierna led under khomregenten av Umangasela. En taiprins vid namn Phang พัง besegrades av khomregenten och skickades i exil för att verka som byhövding (förmodligen) i en lawalandsby nära Mae Sai แม่สาย, nordväst om Chiang Saen. Prins Phang ålades att betala en årlig tribut på fyra mått guld till khomregenten och krönikan fortsätter: "Vi tai led, både prins och undersåte, eftersom alla var tvungna att vaska guld för att betala tribut till khomregenten". Prins Phangs förste son som föddes året efter (918?) döptes därför mycket passande till "Lidande Prinsen". Efter nära två årtionden av lidande hade uppenbart en annan av Phangs söner, prins Phrom พรหม (Brahmakumara), fått nog av eländet och genomförde en attack mot khomregenten. Denna attack blev väldigt framgångsrik och khomregenten och hans trogna tvingades fly från Chiang Saen. Under sin flykt söderut jagades khomregenten och hans följeslagare en hel månad genom bergsstammarnas byar "ända till Lavaratthas gränser där guden Indra förbarmade sig över de flyende och reste en mur av sten som stoppade prins Phrom. Därefter kunde khomregenten återvända till Angkor (Indapathanagara)". Efter att ha återinstallerat sin far som regent över Chiang Saen och utsett sin äldre bror till tronarvinge drog prins Phrom vidare för att grunda en ny stad, Wiang Chaiprakan, vid dagens Fang. (Se även kapitel 3, avsnittet ”Taifolk och Dvaravati”.)

   Bildandet av müanger 

Vad vet vi då om taifolkens liv under det första årtusendet av vår tideräkning? Grunden var ett jordbrukshushåll som förmodligen bestod av en kärnfamilj. Alla medlemmar i familjen behövdes i arbetet för att man skulle kunna leva ett drägligt liv. Man odlade ris och grönsaker, höll sig med boskap och andra tamdjur, fiskade i floderna, jagade i skogarna och vävde kläder och tillverkade diverse redskap. Ett eller två dussin hushåll hjälptes åt vid skörd eller andra större projekt såsom reparationer av broar eller byggande av hus. Sådana uppgifter leddes av byäldsten som tillsammans med andra byäldstar bildade ett informellt råd. Byäldsten löste också tvister och arrangerade gemensamma fester. Byarna levde inte i fullständig isolation, utan dessa tai sysslade säkert i någon utsträckning med handel med t.ex. salt eller metaller. I tillfälle av krig var byarna mycket utsatta. Flera byar bildade därför en s.k. müang เมือง, eller bystat, för att bättre kunna försvara sig. I början omfattade dessa müanger ofta endast ett par dalgångar. Under starka hövdingar kunde flera byar med tillhörande land samlas till småriken. De bildade smårikena lydde under hövdingar som kallades för chao. Chao översätts ofta till herre eller prins. Burmanernas motsvarighet var hette sao. Under oroliga tider bildades därför müanger för gemensamt försvar under ledning av den mäktigaste byn eller familjen. Till gengäld för detta beskydd betalade byarna med arbetskraft eller med varor till sin chao. Vi kan anta att de stora makterna i området, såsom Kina och Vietnam, såg dessa bildningar av müanger som något positivt. De föredrog säkert att ha förbindelse med ett begränsat antal müanger, istället för med ett stort antal byar. Vietnam och Kina erkände müangernas chao som ledare för sina stater, antingen som fiender eller allierade tributstater. Till gengäld för ett erkännande och en årlig tribut till Kina fick en chao regera sitt lilla rike i fred.
De inträngande taifolken bosatte sig för det mesta i lågtliggande dalar, medan det bodde andra folkslag i bergen ovanför dem. Taifolkens chao etablerade kontakt med dessa folk och gjorde dem till slavar eller tjänare och deras hövdingar till vasaller, liksom de själva i sin tur var vasaller till Kinas härskare. Med tiden växte och utvecklades müangerna och kunde framgångsrikt hävda sig militärt och diplomatiskt mot grannmüanger, bergsstammar och de stora rikena Kina och Vietnam. Det upprätthölls ordning i müangen och ett slags rättsväsende existerade som straffade brottslingar och avgjorde tvister om t.ex. land- och vattenrättigheter och boskapsstölder. Det förekom säkert någon form av arbetsplikt eller skatt i form av varor in natura. Till gengäld upprätthölls säkerhet och ordning i riket. De härskande familjerna levde säkert bättre än sina undersåtar i de omkringliggande byarna. Genom sin politiska och ekonomiska styrka och den prestige de hade skaffat sig kunde de härskande familjerna hålla sig kvar vid makten i flera generationer. Ofta utsåg härskaren sin äldste son som arvtagare och såg tidigt till att skola in honom i sina uppgifter som blivande härskare genom att ge honom en hög administrativ post.
Relationerna mellan müangernas ledare och befolkningen i byarna var säkert goda. Dåliga relationer skulle bara ha medfört befolkningsflykt ut i djungeln eller till någon annan müang. Arbetskraft var ju som tidigare omtalat en bristvara vid denna tid så andra müanger skulle säkert välkomna nybyggare.
Hur gick det då till när taifolk gradvis bredde ut sig i nuvarande Thailand och omkringliggande områden? Så här kan det ha gått till: En tairegent samlade helt enkelt vapenföra män i sin müang och skickade ut dem på en militär expedition. Vanligtvis med en av sina söner som ledare. En avlägsen region erövrades eller koloniserades och befolkades sedan med familjer från modermüangen. Områdets djungler förvandlades till risfält och samhällen organiserades med en ung prins som regent. Regenten i modermüangen kanske organiserade sådana kampanjer för alla sina söner, som sedan slog sig ner som regenter i dessa nya müanger. Dock kan den yngste sonen ha fått stannat kvar i modermüangen, för att i sinom tid efterträda sin far.

Legenden om Khun Borom 

En legend som handlar om en viss Khun Borom ขุนบรม (Khun Bolom på lao) är kanske ett folkminne från denna tid. Denna legend berättas av laoterna och liknande berättelser finns också hos grannfolken. Enligt legenden var människorna under jordens tidiga historia ociviliserade, primitiva och våldsamma och hade ännu inte börjat med jordbruk. Människornas otacksamhet mot den gudomlige anden gjorde denne så förargad att han lät jorden översvämmas. Endast tre hövdingar överlevde. Dessa tre hette Khun Khan, Khun Khek och Khun Pu Lang Song. De underkastade sig denne gud och fick bo hos honom i himlen, intill översvämningen så småningom upphörde. Därefter fick de tre återvända till jorden. De fick med sig en buffel som de använde för att plöja upp risfält med på den stora slätten runt Dien Bien Phu เดียนเบียนฟู (i nuvarande norra Vietnam). Området kallas också Müang Thaeng เมืองแถง, eller Müang Thaen เมืองแถน. När detta var klart dog buffeln. Från dess näsborrar växte det upp en enorm planta med kolossala pumpor, varifrån det snart hördes ljud. När de väldiga pumporna öppnades vällde människor ut från dem för att befolka jorden. Laoterna säger att ur de hål som gjordes med rödglödgade eldgafflar kom den mörkhyade urbefolkningen och ur de hål som gjordes med mejsel eller stämjärn kom de mera ljushyade laoterna. Med hjälp av den högste guden lärde sig de tre hövdingarna att bygga hus och odla ris och inte minst hur man skulle uppföra sig. Befolkningen växte så snabbt att guden snart insåg vikten av att hjälpa dem med en regent. Så han skickade sin egen son, Khun Borom, som anlände till jorden med hovfolk och lärare, verktyg, hantverk och konst. Efter 25 år som regent utnämnde Khun Borom sju av sina nio söner att härska över olika delar av taivärlden. 

1. Den äldste, Khun Lo ขุนลอ, utsågs till regent över det område som senare blir känt som Luang Phabang.
   
   

2. Thao Chüang ท้าวเจื๋อง, eller Thao Chet Chüang ท้าวเจ็ดเจื๋อง, utsågs till regent över Xiang Khuang เชียงขวาง på Krukslätten. 
   
   

3. Thao In ท้าวอิน utsågs till regent över Lawo ละโว้ (Lopburi) – Ayutthaya อยุธยา. 
   
   

4. Thao Khamphong ท้าวคำผง, eller Thao Khamfong ท้าวคำฟอง, utsågs till regent över Chiang Mai. 
   
   

5. Thao Phalan ท้าวผาลาน utsågs till regent över Sipsong Phan Na. 
   
   

6. Thao Kom ท้าวกม utsågs till regent över Hongsawadi (senare känt som Pegu).  
   
   

7. Thao Chusong ท้าวจุสง utsågs till regent över en region som förmodligen låg i norra centrala Vietnam (provinsen Nghe An?). 

Jag har tidigare berättat att taifolken faktiskt blivit delade i två stora grupper någon gång under de första århundradena av vår tideräkning. (Se kapitel 2 avsnittet ”Taifolkens vandringar och delning”.) Ytterligare en delning, eller splittring, av taifolken kan ha ägt rum mellan 700 och 1100-talet. Detta stämmer bra överens med legenden om Khun Borom. Man lägger märke till att Khun Borom kom till jorden i området vid Dien Bien Phu, men att ingen av hans söner lämnades kvar för att regera här. De svarta, vita och röda taierna och besläktade grupper måste ha separerats väldigt tidigt från det språk som laoterna och thailändarna talade. Även från de nordvästliga taispråken såsom shan, lü och nordtai (thai yuan ไทยวน) har de separerats någon gång mellan 700-1000-talet. Vi kan föreställa oss att taifolken nu var delade i fem olika språkliga grupper;

1. Först var det den norra gruppen, som nu fanns i Kina. De blev zhuangfolkets förfäder.
     

2. En grupp fanns någonstans i norra Vietnam och blev förfäder till svarta, vita och röda tai.
     

3. En tredje grupp måste ha befunnit sig i dagens nordöstra Laos och intilliggande delar av Vietnam och blev förfäder till folket i Xiang Khuang i Laos och folket i Ayutthaya. De tai som blev förfäder till befolkningen i dagens centrala Thailand begav sig med tiden söderut till Chaophrayafloden.
      

4. En fjärde grupp kan ha befunnit sig i norra Laos. Kanske i Luang Phabangs närhet. De slog sig ned i övre Mekongdalen i Laos och kallade sig själva för lao ลาว. Här blev de fast etablerade i början av 1000-talet. Den grupp som fortsatte in i dagens norra Thailand har förmodligen först slagit sig ned i större grupper omkring dagens städer Chiang Mai och Chiang Saen. De blev förfäder till folket i Sukhothai.
      

5. En sista och femte grupp fanns helt säkert väster om de andra grupperna i nordligaste Thailand och intilliggande områden i Laos, Yunnan och Burma. De tai som vandrade in i övre Burma till området omkring floden Irrawaddys lopp på 700-talet är kända som shanfolket. Här bildades med tiden de s.k. Shanstaterna. En grupp av dessa shan vandrade med tiden in i Assam i dagens nordvästra Indien. (Denna grupps öde är tidigare beskrivet i kapitel 3, avsnittet ”Taifolken och burmanerna – Ahomfolket”.) 

Vi vet också väldigt litet om 1000- och 1100-talet i taihistorien. Men från och med tidigt 1200-tal vet vi betydligt mer. Bl.a. var taigrupperna befann sig, vad de gjorde, hur de levde och även hur de tänkte.
1000- och 1100-talet var Angkor- och Paganrikets storhetstid. Det var då som khmererna och burmanerna byggde sina största monument och lämnade många steninskriptioner efter sig som visar deras höga kulturella nivå. Dessa två rikens civilisation spreds vida omkring och måste också ha nått fram och påverkat åtminstone några taigrupper.
Taifolken fortsatte att bilda nya müanger i norra Sydostasien under 1000- och 1100-talet. Både deras egna krönikor och låglandets stormakters krönikor bekräftar detta. Taigrupperna gjorde för det mesta militära räder. De rörde sig snabbt genom landsbygden på sina hästar och elefanter där de plundrade och tog fångar. Men efteråt drog de vidare eller återvände hem. Hotet om att de kunde återvända kanske fick en besegrad hövding att betala regelbunden tribut till sin överman eller prins och ett utbyte av döttrar mellan herre och vasall kan ha fungerat som personligt och politiskt band. "Riken" bildade på detta viset var emellertid svaga och kortlivade.
Så sent som på slutet av 1100-talet hade ännu ingen taistat uppstått som kunde dominera sina grannar och inga av müangerna hade ännu nått ned till de stora slätterna längre söderut. Detta var en förutsättning för en expansion och folkökning som skulle kunna bilda grund för ett konungadöme jämförbart med Angkor eller Pagan. Den dag som detta skulle ske närmade sig dock snabbt.
De lokala taihövdingarna och prinsarna fick bättre och bättre kontroll över arbetskraft och soldater, vilket som tidigare nämnt var en bristvara i Sydostasien vid denna tid. Ledarnas förmåga att mobilisera sin befolkning blev nu en potentiell fara för stormakterna i området. Det var därför naturligt att taihövdingar erkändes som lokala distriktshövdingar och de fick kanske också "döttrar" av de stora rikenas härskare som hustrur. Taifolken behöll emellertid sin speciella taiidentitet. I synnerhet gällde detta mot khmererna. De hade sitt eget språk, sin egen sociala organisation och sin egen religiösa tradition. I sitt förhållande till den ursprungliga befolkningen i de områden där de trängt in kan buddhismen ha spelat en viktig roll i den process där ursprungsbefolkningen assimilerades med taifolken och inte tvärt om. Långsamt blev låglandet alltmera tai och buddhistiskt och snart skulle tiden vara mogen för att utmana de stora rikena i området. 

 Phayao 

Redan 1096 hade en påstådd ättling till prins Phrom, Khun Chom Tham ขุนจอมธรรม, grundat staden Phayao พะเยา. Phayao blev sedan huvudstad i ett tairike med samma namn.

1200-talet måste ha varit en tid av stora omvälvningar för folket på Sydostasiens fastland. En bit in på 1200-talet kollapsade först Angkorriket och kort tid efter också Pagan. Detta satte ytterligare fart på utvecklingen av müangerna. Från mitten av 1200-talet till mitten av 1300-talet började taifolk att bosätta sig på slätterna som de tidigare stormakterna hade dominerat. Taistater sträckte sig nu ända från slätterna i Assam i nordöstra Indien, till norra Laos i öster och Nakhon Si Thammarat i söder. På slutet av 1200-talet hade taifolk trängt in i floddalarna till alla de viktigaste floderna i området: Irrawaddy, Salween, Chaophraya och Mekong.
Nakhon Si Thammarat är något av en gåta i taihistorien. På 1200-talet var denna stat en maktfaktor i söder. Nakhon Si Thammarat blev centrum för en ny skola inom theravadabuddhismen. Denna lära spred sig till Angkor, Lopburi, Sukhothai och Lan Na. Trots taifolkens geografiska spridning tyder politiska äktenskap mellan de olika taigrupperna på en viss inbördes kontakt. Detta var i synnerhet vanligt före 1200-talet. I en krönika sägs det att folket i Lamphun och Nakhon Si Thammarat var släkt med varandra genom inbördes giftermål. Det sägs också att befolkningen i Nakhon Si Thammarat var beroende av risleveranser från sina släktingar i norr. Dessa politiska äktenskap syftade säkert till att upprätthålla fred mellan de olika müangerna. Det var heller inte ovanligt med äktenskap mellan taifolk och khmerer. Ungefär samtidigt (1200-talets början) ingick hövdingen av Chiang Hung och hövdingen av Chiang Saen en giftermålsallians i övre Mekongdalen.
Taihistorien före Sukhothai är väldigt diffus och speciellt dunkel är tiden innan taifolk övertog den politiska makten från de tidigare invånarna i dagens Thailand. Att taifolk så plötsligt blev en maktfaktor i området har forskarna ännu inte hittat någon tillfredsställande förklaring på.