KAPITEL 4

BUDDHISMEN OCH DEN TIDIGA BUDDHISMENS HISTORIA

Buddhas liv

Buddhismens tidiga historia

Buddhismen enligt taitraditionen

(Externa länkar)

(Phra Phuttha Chinnarat)

Buddhas liv

Buddhism är den västerländska termen för Buddhas lära, eller den religion som han grundade. Buddha är dock inte något namn utan betyder ”upplyst” på sanskrit. I buddhismens tidiga historia skrevs texterna på pali och buddhismens grundares personnamn på pali skrivs Siddhattha Gotama. På sanskrit, som är buddhismens andra språk, skrivs hans namn Siddhartha Gautama. Man refererar dock sällan till Buddha med hans personnamn.
Siddhattha levde i nordöstra Indien på gränsen mot Nepal för omkring 2 500 år sedan. Han föddes som prins i ett konungadöme vid Himalayas fot, där hans far var regent. Kort tid efter Siddhatthas födelse konsulterade hans far ett antal astrologer som alla hävdade att den nyfödde prinsen skulle bli en stor kung. Men en astrolog hade en avvikande spådom och förklarade att om prinsen skulle få syn på en sjuk, en gamling, ett lik och en asket skulle han bli missnöjd och otillfredsställd med livet och bli en kringvandrande tiggare, för att söka frid med sig själv. Siddhatthas far, kung Shuddhodana, bestämde sig därför för att skydda sin son från obehagliga kontakter med världen utanför palatsets grindar.
Siddhatthas uppväxt präglades av brahmanismen. Han växte upp i lyx, levde ett skyddat privilegierat liv, gifte sig med sin vackra kusin och fick en son. Men Siddhattha kunde trots sitt behagliga liv inte undgå att påverkas av verkligheten omkring sig. Hans far försökte då avleda sin sons tankar genom att sysselsätta honom med världsliga njutningar inom palatsets väggar. Prins Siddhattha lyckades dock till sist övertala sin far att få lämna palatset och göra nöjesturer i huvudstaden. Innan detta beviljades beordrade hans far att gatorna skulle rensas från sjuka och gamla och att prinsen inte skulle tillåtas se några lik eller asketer. Men de kommande nöjesturerna, som Siddhattha gjorde på sin elefant, skulle trots faderns omsorger ändå förändra hans liv. Siddhattha fick nämligen uppleva de fyra ovan omtalade synerna. Först såg han en gammal orkeslös man, därefter en som var mycket sjuk och till sist en död. Detta fick honom att önska att han kunde hitta ett sätt att hjälpa sina medmänniskor och finna meningen med livet. Den fjärde synen var en asket som fyllde honom med förhoppningen om att kunna hitta sanningen och en väg bort från lidandet.
29 år gammal lämnade Siddhattha sin familj och sin nyfödde son och påbörjade ett liv som kringvandrande asket, sökande efter ett sätt att befria sig från lidandet. Han försökte sig hos diverse guruer som lärde honom meditation, brahmansk filosofi och yoga. Men han fann inga svar på sina frågor hos dem och började därför praktisera självutplåning i strid med de mänskliga begären. Han åt allt mindre och till sist var han nere på ett riskorn om dagen. Då han till sist blev så undernärd att han svimmade insåg han att självutplåning var dumt och meningslöst och inte ledde till visdom. Då hade hans sökande redan pågått i sex år. Siddhattha slog därför in på sin egen väg med meditation och ett enkelt liv utan självutplåning. Till sist beslöt sig han sig för att meditera under ett stort bodhiträd och inte lämna platsen innan han funnit lösningen på tillvarons sammanhang. Slutligen, efter sammanlagt sju års sökande, fann han så svaren på sina frågor och blev ”den upplyste”, eller Buddha. Hans sinne förändrades därefter från protest mot livets verklighet, som inte tillfredsställde människors begär, till ett accepterande av verkligheten och därmed kraft att besegra det begär som ger upphov till lidande. Först tänkte Buddha stanna kvar under trädet och dö, utan att föra vidare sin kunskap. Han förstod nämligen att det skulle bli svårt för en ”upplyst” att förklara tillvarons sammanhang för vanligt folk. Enligt legenden uppenbarade sig då guden Brahma, som bönföll Buddha att föra sin lära vidare. Brahma förklarade att det fanns människor intelligenta nog att ta till sig hans lära och de skulle finna den sanna lyckan genom att följa den väg som Buddha hade upptäckt. Då Buddha kände medlidande för människorna gick han med på att dela med sig av sin kunskap och valde att ägna sitt liv åt förkunnelse. Han begav sig först till en plats nära Benares där han höll en av sina mest berömda predikningar. Under de sista 45 åren av sitt liv vandrade han från plats till plats för att undervisa om sina upptäckter, för alla som ville lyssna på honom, och han organiserade sina följeslagare i munkordnar.
Då Buddha var omkring 80 år gammal blev han förgiftad och insjuknade. Innan han dog bad han sin trogne lärjunge Ananda att trösta mannen som skänkt honom hans sista måltid, innehållande giftiga svampar. Han hade gjort en meritfull handling då han bjöd Buddha på mat och han skulle inte anklaga sig själv för att svamparna råkade vara giftiga. På sin dödsbädd förklarade Buddha att hans lärjungar inte skulle stå utan vägledning i framtiden eftersom hans lära och disciplin, som han undervisat dem i, fanns kvar och skulle bli deras rättesnöre då han var borta. Enligt legenden var Buddhas sista ord till sina lärjungar: ”Förgängliga är alla sammansatta ting. Arbeta hängivet på er befrielse!”
Enligt den buddhistiska tideräkningen dog Buddha år 543 före vår tideräknings början. Om du vill översätta ett modernt thailändskt årtal till vår tideräkning drar du därför bara bort 543 år från det thailändska årtalet. År 2 500 i den buddhistiska tideräkningen motsvarar därför 1957. (2500­­-543=1957) Enligt modern forskning levde Buddha ca. 560-480 f.v.t. Hans dödsår ligger då ca. 60 år längre fram i tiden än den buddhistiska tideräkningen anger.

Buddhismens tidiga historia 

Den indiske kungen Ashoka (270-232 f.v.t.) har fått äran för tidig buddhistisk spridning. Han hade konverterat till theravadabuddhismen (se nedan) och enligt traditionen skall han ha skickat nio missioner till olika länder för att sprida läran. En av dessa skall, som tidigare nämnt, ha kommit till Suvarnabhumi. Missionerna mottogs vanligtvis väl och en av de mest lyckade var den till Sri Lanka som leddes av Ashokas son Mahinda. Sri Lankas kung blev nämligen buddhist och Mahinda ledde översättningen av theravadaskrifterna från pali till lankesiska (sinhala).
Omkring slutet av år 100 f.v.t. regerade en kung vid namn Kanishka i norra Indien. Han var, liksom kung Ashoka, en hängiven buddhist och lät sammankalla ett buddhistiskt råd som införde en del nyheter i det religiösa livet och rådet bestämde också att sanskrit nu skulle vara det religiösa språket. Detta orsakade en splittring av buddhismen i två stora grenar. I norra Indien valde man att följa den s.k. mahayana มหายาน, eller ”den stora vagnen”, medan man i söder valde att följa den gren som förr kallades hinayana หินยาน. Hinayana har översatts till ”den mindre vagnen” eller "den sämre vagnen" (”lilla vagnen”). Men översättningen och användandet av uttrycket hinayana är starkt ifrågasatt. Uttrycket har uppenbart skapats för att användas som ett nedsättande namn för theravadabuddhismen. Theravadabuddhisterna menar att deras tradition bättre bättre följer Buddhas ursprungliga lära, eftersom theravadaskrifterna är äldre än mahayanaskrifterna. Theravada kan också översättas till ”de äldstes lära”.
I dagens buddhistiska värld följer befolkningarna i Kina, Mongoliet, Korea, Vietnam och Japan olika former av mahayana medan Sri Lanka, Burma, Thailand, Laos och Kambodja följer former av theravada. I Tibet och Nepal har en egen form av mahayanabuddhism utvecklats som ibland kallas för lamaism. Den sydliga buddhismen, som theravadabuddhismen också kallas, betonar att individen måste frälsa sig själv genom sina egna handlingar och gärningar, medan man i den nordliga buddhismen (mahayana) kan frälsas genom heliga väsens förmedling. Den sydliga buddhismen kan också sägas vara ljusare i sin framtoning än den nordliga och framhäver inte i lika hög grad vardagens hopplöshet och meningslöshet.
Kung Kanishka skickade, liksom kung Ashoka, missionärer till fjärran länder. I många gamla städer, t.ex. Nakhon Pathom i Thailand och Thaton i Burma, har man funnit Buddhastatyer som med ett finger och tummen beskriver "livets hjul". Dessa är mahayanastatyer och visar att mahayana en gång följdes här. Efter Kanishkas död började det att gå utför för buddhismen i Indien och brahmanismen gick istället framåt. Brahmanismen är en gammal indisk religion som dominerades av brahmanerna och deras offerriter. En brahman, eller brahmin, var en medlem av det prästerliga ståndet, som var den högsta kasten i Indien. Ur brahmanismen utvecklades hinduismen. Det är oklart när buddhismen först nådde Östasien. Kina var det land som först rapporterade kontakt med den nya religionen under det första århundradet av vår tideräkning.
År 629 mötte en kinesisk munk, Hioun Tsang, som rest till Indien för att undersöka buddhismen, en kung vid namn Ciladitya. Denne kung var även han en hängiven buddhist och liksom den tidigare nämnde Kanishka sammankallade han ett buddhistiskt råd där både brahmanska och buddhistiska lärda män deltog. Liksom sina föregångare skickade han missionärer till främmande länder. Att kung Ciladityas munkar förmodligen hade framgång i nuvarande Thailand visar statyetter från denna period som påträffats vid Nakhon Pathom, Nakhon Si Thammarat och andra delar av Thailand.
Det finns anledning att tro att folkets religion bland khmererna, liksom i Indien, med tiden bestod av en blandning av nordlig och sydlig buddhism samt brahmanism. Därefter avtog med tiden förmodligen buddhismens styrka bland khmererna. De tidigaste kungarna i khmerernas historia, som vi vet något om, var brahmaner. Dessa kungar, som förmodligen var av indiskt ursprung, började regera tidigt på 600-talet. När brahmanernas makt så småningom minskade bland khmererna fick buddhismen åter ett uppsving. Buddhismen och brahmanismen existerade nu sida vid sida, men det är inte troligt att någon av dessa religioner överskuggade den gamla animistiska folktron bland khmererna, monfolket, lawafolket eller taiimmigranterna. Det var inte förrän på 1000-talet som den burmanske kungen Anorahta, genom sina erövringar, spred buddhismen med förnyad kraft. Men än idag lever animismen kvar bland folken i Sydostasien.
En fråga som har diskuterats är huruvida det var brahmanismen eller buddhismen som kom först till det område som idag är nuvarande Thailand. Det är troligt att det fanns indier här väldigt tidigt och de måste ha bekänt sig till brahmanismen. Men å andra sidan har brahmanismen inte fört någon egentlig missionsverksamhet. Tidig buddhism spreds emellertid genom mission och kanske blev buddhismen den första religion som accepterades av monfolket och khmererna.

Buddhismen enligt taitraditionen

Så här säger taitraditionen om buddhismens introduktion i nuvarande Thailand; För mer än 2000 år sedan kom buddhistiska missionärer till Suvarnabhumi, som då befolkades av mon- och lawafolket. Missionen leddes av två arahanter (en arahant är en som uppnått befrielse, idealet) vid namn Sona och Uttara och de lyckades få regenten och hans undersåtar att konvertera till buddhismen. Suvarnabhumi blev ett viktigt centrum för buddhismens vidare spridning. Den väldiga pagoden, Phra Pathom Chedi, byggdes här för att vittna om denna stora historiska händelse. (Missionen och denna pagod är omtalad i kapitel 3, avsnittet ”Monfolket - Suvarnabhumi, Dvaravati och Haripunjaya”.)
Taifolken befann sig då fortfarande i nuvarande Kina och tack vare de goda förbindelserna med den kinesiske kejsaren konverterade dessa tai också till buddhismen. En viss Khun Luang Mao ขุนหลวงเมา, som regerade över konungadömet Ailao อ้ายลาว i början på det sjunde buddhistiska århundradet, var den första tairegenten som förklarade sig som buddhist.
Senare blomstrade mahayanabuddhismen i Indien och theravadabuddhismen gick tillbaka. Mahayanabuddhismen spred sig till många länder både norrut och söderut. Den introducerades i nuvarande södra Thailand av kungarna i Srivijaya, vars huvudstad låg på Sumatra, och riket regerade över de södra provinserna i dagens Thailand under det 14 århundradet i den buddhistiska tideräkningen.
Öster om dagens Thailand blev khmerkungarna starka under perioden 1002-1082. Under denna period, som vanligtvis kallas för Lopburiperioden, dominerade khmerriket hela nuvarande nordöstra och centrala Thailand. Khmererna bekände sig till mahayanabuddhismen och den blandades med deras gamla tro brahmanismen. Men mahayana utplånade inte theravadabuddhismen och de två riktningarna blomstrade sida vid sida. Men mahayanabuddhismen och brahmanismen hade stort inflytande på områdets kulturer vid denna tid. Sanskrit som var hinduernas heliga språk, och som användes inom mahayana, fick stort inflytande på taispråken och därmed litteraturen och det brahmanska inflytandet kan fortfarande ses i många taiseder och ceremonier.
År 1057, då khmererna fortfarande var starka, kom kung Anorahta till makten i Burma. Hans rike sträckte sig med tiden ända till nuvarande norra Thailand och Laos. En annan form av theravadabuddhism, som kallas Pukam (Pagan) introducerades i dessa områden under kung Anorahta. Under tiden hade taifolk, som själva var buddhister, slagit sig ner i Suvarnabhumi och de kom i kontakt med både mahayana och Pukam theravada. Dessa tai blev med tiden allt starkare och Paganriket minskade i styrka efter kung Anorahtas död och även khmerrikets styrka minskade. Då bildades kungariket Lan Na omkring 1257, av kung Mengrai เม็งราย (eller Mangrai มังราย) av Chiang Saen, och kungariket Sukhothai สุโขทัย i nuvarande norra Thailand. Det var vid denna tid som den thailändska buddhismen fick sin nuvarande form. (Du kan läsa mer om detta i kapitel 6 och avsnittet ”Ramkhamhaeng och buddhismen”.)