KAPITEL 3
THAILAND OCH OMKRINGLIGGANDE LÄNDER FÖRE OCH UNDER TAIFOLKENS ANKOMST
Monfolket - Suvarnabhumi, Dvaravati och Haripunjaya
Srivijayaja, Tambralinga, Langkasuka m.fl.
Kung Anorahta och hans efterföljare
Taifolk och burmanerna - Ahomfolket
Jag skall nu berätta litet mer om de olika folk som bodde i det som idag är Thailand och omkringliggande
länder före och under tiden för taifolkens invandring i området.
Alla skrivna historiska källor från de första århundradena av Kambodjas historia har vi fått från kineserna.
Under sina handelsresor i området skrev de om ett blomstrande kungadöme. Kinesiska diplomater som besökte
riket omkring år 230 gav det namnet Funan
ฟูนัน. Kineserna beskrev landet som genomkorsat av oräkneliga kanaler,
vilket gjorde det möjligt för de kinesiska resenärerna att "segla igenom Funan" på väg till
Malackahalvön. Rikets regenter skickade under en 300 år lång period gåvor eller tribut till de kinesiska
härskarna. Kineserna nämner också det indiska inflytandet i regionen. På 500-talet hade Funan sitt centrum i dagens södra Kambodja och södra
Vietnam. Riket var ett tidigt handelscentrum och bildades förmodligen redan under det första
århundradet av vår tideräkning. Riket hade en stark indisk prägel där brahmanism och buddhism existerade
sida vid sida. (Termen brahmanism förklaras närmare i kapitel 4, avsnittet ”Buddhismens tidiga
historia”.) Norr om Funan låg ett annat khmerrike vid namn Chenla, som var
vasallstat till Chenla. Chenlas utbredning omfattade lägre och
mellersta delen av Mekongfloden och därmed vad som idag är norra Kambodja och södra Laos.
På 500-talets början blev Chenla allt mäktigare och
Funan försvagades allt mer p.g.a. inre oro och räder från Chenla. Till sist
betalade Funan istället tribut till Chenla och i slutet av 500-talet eller i
början av 600-talet uppslukades Funan helt enkelt av sin tidigare vasallstat.
Funan hade haft sin storhetstid under Kaundinya Jayavarman (Phra Chao Kondinya Chaiyavaraman)
พระเจ้าโกณฑิญญะชัยวรมัน
(478-514) och hade därefter snabbt försvagats. Omkring år 600 erövrade en kung från Chenla
delar av slätten vid floden Mun แม่น้ำมูล, i
nuvarande nordöstra Thailand. (Mun är en biflod till Mekong.) Denne kungs inskriptioner har bl.a.
påträffats i Buriram บุรีรัมย์ och Surin
สุรินทร์ i dagens Thailand. Kungen och hans son upprätthöll
fredliga förbindelser med grannriket Champa i öster och sonen gifte sig med en prinsessa från detta rike.
(Det kommer mer om Champa längre fram i kapitlet.) Chenla hade kanske sitt centrum vid dagens Champasak
จำปาศักดื์
(eller จำปาศัก) i nuvarande södra Laos.
Under en senare khmerkung erövrades nuvarande norra Laos ända upp till Nan Zhaos gränser, men
hans stora rike drabbades av inre stridigheter och efter hans död splittrades
Chenla mellan två rivaliserande dynastier. Kinesiska källor berättar att Chenla kort efter 706 delades i en nordlig och en sydlig del.
Källorna nämner ”Vatten-Chenla” eller Nedre Chenla i Mekongdeltat och ”Land-Chenla”
eller Övre Chenla längre
uppför Mekong, som kanske låg i vad som idag är södra Laos och norra
Kambodja. ”Vatten-Chenla” skall ha varit inriktat mera på internationell handel medan
”Land-Chenla” skall ha varit mera självcentrerat. Konstanta tronstrider
fick Vatten-Chenla att splittras i inte mindre än fem mindre stater. På slutet
av 700-talet dominerades det gamla Vatten-Chenla av en av Javas kungar i en dynasti kallad
Saliendradynastin.
Den nye kungen, som premiärministern valde,
visade sig vara ett förträffligt val. Han blev till Jayavarman II
พระเจ้าชัยวรมันที่
2 och var en avlägsen släkting till den tidigare kungen. Han hade tidigare bott
på Java för att undvika problem i hemlandet. Trots sina tidiga framgångar
verkar han ha varit en ganska osäker monark. Före år 819 hade han bytt belägenhet för sin huvudstad inte mindre än
fem gånger. I sin sista huvudstad fick han äntligen ro efter en helig hinduisk
ceremoni, som förklarade honom som gudomlig inkarnation av guden Shiva. Därefter
förklarade han sitt kungarike självständigt från alla riken. Detta som en
klar markering mot Java.
Kambodjanerna, i dagens Kambodja
ประเทศกัมพูชา, är ättlingar i
rakt nedstigande led till de tidigare omtalade khmererna och kallas så även idag. Även monfolket och andra
mindre folkgrupper är förmodligen besläktade med khmererna. Khmererna hade tidigt bosatt sig utmed
Sydostasiens kuster från Irrawaddyflodens
แม่น้ำอิระวะดี delta
(i nuvarande Burma) till Mekongflodens แม่น้ำโขง
delta (i nuvarande Vietnam). Den långt senare fantastiska khmercivilisationen hade indiska rötter. Kanske
hade indiska handelsfartyg börjat segla söderut utmed nuvarande Burmas kust redan på 600-talet f.v.t. Den
indiska handelsverksamheten i Sydostasien ökade dock kraftigt under de tre första århundradena f.v.t. och
samtidigt upprättade de handelsstationer längs kusterna och de indonesiska öarna. Den indiska
kolonisationen grundades helt på handelsförbindelser och det fanns aldrig några politiska band mellan
Indien och de ”indienpåverkade” stater som bildades över en stor del av Sydostasien under det första
århundradet av vår tideräkning. På 300-400-talet strömmade indiska tankar ut i området och khmererna,
liksom monfolket, anammade det indiska inflytandet. De blev därmed de första
folken, i nuvarande Thailand, som påverkades av denna kultur med indiskt
ursprung. Du kan läsa mera om monfolket längre
fram i detta kapitel.

(Funan och Chenlas utbredning år 400-500)
Händelsen som fick Java att erövra Chenla blev ironiskt nog också början på khmerernas storhetstid.
Invasionen orsakades enligt legenden av en dumdristig ung Chenlakung, som vi inte känner till namnet på. En
arabisk resenär har givit oss denna berättelse; En dag diskuterade den unge kungen och hans
premiärminister vad dom skulle göra åt Java, som då var den starkaste sjöfararnationen i regionen. Kungen
sade; "Jag har en önskan som jag vill få uppfylld". "Vilken är denna önskan ers
majestät"? frågade hans rådgivare. "Jag vill ha kungen av Javas huvud på ett fat". Då kungen
av Java fick höra talas om detta seglade han med en 1 000 fartyg stark flotta uppför Mekongfloden och
jagade bort khmererna som försvarade staden. Han lyckades ta den unge kungen till fånga och sade till
honom; "Du har uttryckt önskan om att få se mitt huvud på ett fat. Om du hade önskat erövra mitt land
eller bara härja delar av det skulle jag ha gjort likadant mot er khmerer. Då du bara önskat det första
skall jag ge dig samma behandling som du ville ge mig och jag skall därefter återvända till mitt hemland
utan att ta något som tillhör khmererna. Min seger skall bli en läxa till er efterträdare". Därefter
högg han huvudet av kungen och sade till khmerernas premiärminister; "Leta nu reda på någon som kan
bli en bra kung efter den här dåren och sätt honom på tronen efter den siste".
Allt vi vet och Funan och Chenla kommer från kinesiska källor. Men det finns
inga arkeologiska bevis eller annat som bevisar staternas existens. Staternas
namn finns heller inte med på några inskriptioner från den här tiden och är
okända på khmerspråket. En del historiker menar att nuvarande Kambodja vid
den här tiden bestod
av många stater och att Funan och Chenla bara var de två viktigaste.
I början av 800-talet fick Jayavarman II åter fick kontroll över det delade khmerriket
och under två århundraden byggde han och hans efterföljare upp ett rike som
fick grannrikena att framstå som ”lilliputtstater”. Riket blev känt som
Angkorriket och expanderade i alla riktningar. Med tanke på Kambodjas nuvarande storlek är det svårt att
föreställa
sig hur stort riket en gång varit och hur stor betydelse det haft i
Sydostasiens historia. På 1000-1200-talet ingick, förutom nuvarande Kambodja,
stora delar av nuvarande södra Vietnam, Laos och östra Thailand i khmerriket.
I öster kontrollerade Angkor Mekongdeltat och tryckte på mot Champa. I norr
sträckte sig riket så småningom till området vid dagens Vientiane i
I slutet av 800-talet när khmererna övertog monfolkets ställning som den ledande makten i regionen var
området vid dagens Nakhon Ratchasima
นครราชสีมา (ofta förkortat till Khorat
โคราช) i nuvarande Thailand, uppenbart ett av de områden som först erövrades
och ruinerna av ett storslaget khmertempel finns fortfarande kvar nära Phimai
พิมาย. Detta tempel, som är känt som Prasat Hin Phimai
ปราสาทหินพิมาย, byggdes
förmodligen redan innan khmererna påbörjade det berömda templet Angkor Vat
นครวัด.
(Khmerrikets ungefärliga utbredning år 960)
Khmererna miste en tid sin makt över monfolket då monfolkets område invaderades av
Burmas legendariske kung Anorahta อโนรธา på mitten av 1000-talet. Vid
den här tiden var nämligen Angkor upptaget med inre stridigheter och krig i öster.
Men efter Anorahtas död splittrades det burmanska riket och khmererna återtog
med tiden kontrollen över monfolkets områden. (Du kan läsa mer om kung
Anorahta längre fram i detta kapitel.) Kanske tog khmererna också kontroll över delar av
Malackahalvön igen efter Anorahtas död. Men andra historiker hävdar att
burmanerna kontrollerade stora delar av halvön mellan 1060 och 1200. (Se längre
fram i avsnittet ”Kung Anorahta och hans efterföljare”,)
På 1000 och 1100-talet hade taifolk blivit etniskt dominerande bland folken i
ytterkanterna av Angkorriket. Både i områdena av mellersta Mekongfloden och i
nuvarande centrala Thailand. Vi får anta att dessa tai tidigt påverkades av
khmerernas religiösa traditioner. I Lopburi dominerade nog monfolket etniskt, med
khmerer på andra plats. Men det fanns nu också en ökande buddhistisk
taibefolkning inne på khmerkontrollerat område.
Lopburi var på 1000-talet en av khmerrikets viktigaste provinsstäder, men hade
uppenbart en slags självständighet. Vid den här tiden blev Lopburi attackerat
av monriket Haripunjaya. Angkormonarken Udayadityavarman I (1001-1002) begav sig därför till Lopburi och
startade en massiv motattack mot Haripunjaya. Nu blandade sig ytterligare en part i detta krig. Det
handlade om en khmerprins från Tambralinga
ตามพฺรลิงค์, som låg vid dagens Nakhon Si
Thammarat นครศรีธรรมราช i
södra Thailand Han lyckades faktiskt erövra Lopburi och fortsatte av bara farten mot Angkor där han blev
till kung Jayaviravarman (1002-1010). (Det kommer mera om Tambralinga längre fram.) Detta resulterade dock
i uppror i rikets östra och norra delar och Suryavarman I (1002-1049) lyckades senare återerövra
huvudstadsområdet och därefter också att återinlemma Lopburi i Angkorriket. Lopburi hävdade dock vid
upprepade tillfällen sitt oberoende genom att skicka egna diplomatiska missioner till Kina. Uppenbart för
att uppnå ett kinesiskt erkännande av Lopburi som självständig stat. Första gången detta hände var
år 1001,
sedan år 1015, då det pågick en inre konflikt i khmerriket, och ännu en gång
år 1155. Det kan ha varit en
självständig kung från Lopburi som år 1167 lämnade efter sig en inskription vid Nakhon Sawan
นครสวรรค์ i nuvarande Thailand. Khmerkungen
Jayavarman VII
พระเจ้าชัยวรมันที่
7 (1181-ca 1219) återetablerade dock Angkors herradöme över centrala nuvarande Thailand före 1180 och
kanske utvidgade han även sitt territorium en bit ner på Malackahalvön.
Monfolket - Suvarnabhumi,
Dvaravati och Haripunjaya
Då är det dags att berätta litet mer om monfolket. Detta folk hade tidigt slagit sig ned vid floden Salween
แม่น้ำสาละวิน i nuvarande
Burma. De fortsatte att sprida sig söderut och österut långt in i nuvarande Thailand. Det var ett
konstnärligt folk som skapade en högtstående civilisation, vilket dokumenteras av ruiner och redskap som
påträffats i området.
Khmercivilisationen är känd för sin religiösa s.k. devarajakult och tempel och andra enastående
byggnadsverk byggdes till ära för kungen. I templen tillbads Shiva i form av en linga (fallossymbol)
som placerades i ett heligt torn (prasat ปราสาท) vid foten av ett
heligt berg, vid namn Meru เมรุ, som antingen var äkta eller konstgjort.
Detta tempelberg blev ett dominerande inslag i den religiösa arkitekturen i hela den khmerdominerade
världen. Vanligtvis, men inte alltid, handlade det om Shiva-dyrkan och att kungen var att betrakta som en
universell monark. Trots att devarajakulten för länge sedan har upphört har tanken om kungen som
gudomligt sanktionerad levt kvar och många hinduisk-khmerska kungliga ceremonier har levt vidare ända fram
till våra dagar i den thailändska monarkins ritualer. Världens största religiösa byggnadsverk, templet
Angkor Vat, var bara ett av de fantastiska tempel som uppfördes. Angkor Vat byggdes av kung Suryavarman II
พระเจ้าสุริยวรมันที่
2 (1113-1150). Några av de storslagna templen finns idag på thailändskt territorium eller på gränsen till
dagens Kambodja. Några exempel är Prasat (Hin Khao) Phanom Rung
ปราสาทพนมรุ้ง,
Prasat Müang Sing
ปราสาทเมืองสิงห์,
Prasat Khao Phra Wihan ปราสาทเขาพระวิหาร,
Prasat Prang Ku
ปราสาทปรางค์กู่,
Prasat Müang Tam
ปราสาทเมืองต่ำ,
Prasat Ta Müan
ปราสาทตาเมือน och Prasat Ta
Müan Tot ปราสาทตาเมือนโต๊ด.
På slutet av 1100-talet förbands Angkorrikets olika delar genom ett nätverk av landsvägar, som höjde sig
några meter över slätten, med broar över vattendrag och floder. Spår av dessa vägar har påträffats både
mellan Phimai och Angkor och mellan That Phanom ธาตุพนม i
Thailand och Sai Fong ซายฟอง i Laos (sydost om Vientiane). Angkorriket
hade sin storhetstid mellan år 1000 och 1200.
(Angkor Vat)
(Khmerrikets utbredning 1100-1200)
Lopburi blev centrum för khmerernas verksamhet i nuvarande centrala Thailand och namnet Lopburi används
traditionellt av thailändarna för att ange den konststil som khmererna lämnade efter sig. Detta oavsett om
konsten förfärdigades i eller utanför Lopburiregionen, eller om konstföremålen eller arkitekturen stammar
från före, under eller efter den tidsperiod då khmererna dominerade Lopburi. Ännu idag finns ett antal
tempelruiner kvar i Lopburi som stammar från tiden av khmerdominans. I Lopburis centrum finns Phra Prang
Sam Yot พระปรางค์สามยอด
som ursprungligen var en hinduhelgedom som senare blev omgjord för buddhistisk användning. Två andra
exempel på khmerinflytandet är San Phra Kan
ศาลพระกาฬ och Prang Khaek
ปรางค์แขก. Den förstnämnda är känd för sina apor.
Kanske är Wat Phra Si Rattana Mahathat
วัดพระศรีรัตนมหาธาตุ
den mest imponerande religiösa ruinen. Fast templets arkitektur spänner från khmerperioden fram till
1600-talet. Wat Phra Si Rattana Mahathat stammar förmodligen från 1100-talet och byggdes om på 1300-talet
för att senare utvidgas under kung Narai นารายณ์ på 1600-talet.

(Phra Prang Sam Yot)
Tidigt omtalas ett område i Sydostasien som kallades Suvarnabhumi
สุวรรณภูมิ, vilket ibland översätts till
"det Gyllene Landet” eller ”Guldlandet"
ดินแดนทอง. En del
forskare menar att detta område kan ha legat i nuvarande centrala Thailand, medan andra menar att
Suvarnabhumi var den region som sträcker sig från Pegu พะโค
i nuvarande Burma ned över Malackahalvön. Peguregionen kallas för Hamsavati
(Hongsawadi หงสะวดี
på thai). Men forskarna har inte riktigt kunnat bli eniga om områdets
omfattning.
På Chaophrayaslätten har man funnit bevis för tidig indisk påverkan. Här har man funnit byggnadsfundament
och
Buddhastatyer i stilarter som var vanliga i Indien mellan år 200-400 f.v.t. Att man också hade kontakt med
Europa, kanske förmedlad av indierna, visar fyndet av en grekisk-romersk lampa från första århundradet av vår
tideräkning! Fyndet gjordes på en plats vid namn Phong Tük พงตึก. Enligt
traditionen skall en buddhistisk mission, som den indiske kungen Ashoka พระเจ้าอโศกมหาราช skickade för att sprida buddhismen, ha kommit till Suvarnabhumi på 200-talet f.v.t. Du kan läsa mera om
buddhismen och dess historia i kapitel 4.
Tidigt lydde delar av monfolket förmodligen under khmerriket Funan, men vi vet knappast något om dem från
den tiden. Men de skilde sig från sina herrar genom sin buddhistiska religion, eftersom majoriteten av
khmererna då bekände sig till brahmanismen. I slutet av 500-talet eller i början av 600-talet, då Funans
makt minskat, avlöste monfolket khmererna som dominerande makt i dagens mellersta Thailand. Det förefaller
som om det fanns flera monstater, men det viktigaste riket blev känt som
Dvaravati ทวารวดี. Dvaravati blev ett
centrum för buddhistisk mission och det var härifrån som buddhismen började sprida sig i det område som
idag är Thailand, Burma, Laos och Kambodja. En del forskare menar att
Dvaravati bara var en direkt förlängning av Suvarnabhumi. Enda skillnaden
skulle vara namnet. Suvarnabhumi kan ha existerat från omkring 200 f.v.t. till
mitten av 400-talet och Dvaravati från mitten av 400-talet till mitten av
1000-talet. Vi vet heller inte mycket om Dvaravati. Varken hur stort riket
var, vilka andra folkslag som bodde här eller var en eventuell huvudstad låg. Kanske var Nakhon Pathom
นครปฐม huvudstad, men i vilket fall som helst var den
(Phra Pathom Chedi)
Monfolket bildade en utlöpare till Dvaravatiriket i norr, med centrum omkring dagens Lamphun och Chiang Mai. Detta rike, som kallades Haripunjaya, kan ha grundats av religiösa män tidigt på 800-talet. Anledningen till expansionen var, enligt taikällor, buddhistisk mission. Haripunjaya hade nära kontakt med Lopburi i söder och skall ha hänvänt sig till den buddhistiske regenten här för att be om en regent. Denne skickade då sin dotter som begav sig till Haripunjaya, med ett stort följe mon, och etablerade en dynasti som skulle vara ända till mitten av 1000-talet. Denna mystiska drottnings namn var Chammathewi จามเทวี och hon skall ha bosatt sig i Lamphun. Hon lär ha haft med sig en berömd Buddhastatyett hit, ”Kristallbuddhan” (Phra Se Tang Khamani พระเสฅังคมณี eller Phra Kaeo Khao พระแก้วขาว), som du kommer att få höra talas mera om längre fram.
|
|
|
|
(Chammathewi) |
("Kristallbuddhan") |
Både under och efter denna mondynasti betraktades Haripunjaya som ett kulturellt och religiöst centrum vartill buddhistmunkar reste för studier.
Under
tiden flyttade burmanerna in på de konstbevattnade risslätterna
i Irrawaddyflodens centrala dalgång, som tidigare byggts upp av mon- och
pyufolket. (Det kommer mer om burmanerna och pyufolket längre fram i kapitlet.)
På 1050-talet vände sig den burmanske kungen Anorahta mot syd och monfolkets område. Detta skall enligt
traditionen ha inträffat åren 1056-1057. År 1057 skall Nakhon Pathom ha belägrats och intagits och därefter
ha lämnats som en ruinstad de kommande hundra åren. Samma år erövrades monfolkets huvudstad Thaton och kung
Anorahta återvände därefter till sitt rike Pagan med 30 000 krigsfångar. Bland dessa fanns bl.a. kungliga
monfamiljer, en mängd buddhistmunkar, hantverkare och framstående arkitekter. Ironiskt nog fick det
besegrade monfolket ett väldigt inflytande på sina segerherrar. Nya pagoder som byggdes i Pagan uppfördes
nu i monstil, monspråket ersatte pali
บาลี och sanskrit สันสกฤต på de kungliga
inskriptionerna och theravadabuddhismen เถรวาท blev den rådande
religionen i Pagan. (Se även kapitel 4.) Monfolkets överlägsna kultur, litterära tradition och
theravadabuddhismen förändrade snabbt Pagan från att ha varit ett isolerat och trångsynt rike till ett rike
med större visioner. Men samtidigt skall man ha klart för sig att detta var början på en katastrof för
monfolket.

(Tempelruiner i Pagan)
Uppgifter om hur många som finns kvar av det ursprungliga monfolket varierar kraftigt. De flesta av dem bor i det långsträckta Tenasserimområdet ตะนาวศรี i Burma. Men även i Thailand finns det en del mon runt Bangkok och vid floden Mae Klongs แม่น้ำแม่กลอง nedre lopp, väster om Bangkok. En del av dem hamnade dock här i modern tid. Hur detta gick till kan du läsa mera om längre fram.
Det är troligt att taifolk redan tidigt flyttade in i monrikets norra delar, men vi kan inte vara helt säkra förrän på 1000-talet. En taikrönika från norr talar då om en moninvasion från Thaton ท่าตอน som intog Yonok โยนก år 1017. (Området på båda sidor om Mekongfloden vid Chiang Saen เชียงแสน kallades så.) Detta skulle ha tvingat en grupp tai att överge Wiang Chaiprakan เวียงไชยปราการ, vid dagens Fang ฝาง i norra nuvarande Thailand, och regenten här gav sig av med sitt folk och grundade en ny stad betydligt längre söderut, vid nuvarande Kamphaengphet กำแพงเพชร. (Se även kapitel 5, avsnittet ”Taifolken i Yonok - Legenden om prins Phrom".)
I norra Sydostasien bodde tidigt lawa-
ละว้า, ลั้วะ eller wafolket. De betraktas
etniskt och språkligt tillhöra samma folkgrupp som mon- och khmerfolket. De flesta lawa lever idag i
gränsområdet mellan Burma och Kina och i norra Burma är de talrika.
Man brukade tidigare dela upp lawafolket i "vilda", eller skogslawa,
och "tama" lawa. De förstnämnda har fått sitt namn på grund av vanan
att samla på människoskallar som användes för att dekorera byarnas portar.
Denna sed påstås ha pågått ända in på 1960-talet och kanske ännu senare!
Huvuden togs i förbindelse med svedjebrukets såningsritualer. De
"tama" lawa, i Shanstaterna i nuvarande Burma och deras bröder i
Thailand, slutade dock med denna huvudjakt för länge sedan och lever fridfullt
som bönder och jägare i sina bergsbyar. Lawafolket har inget eget skriftspråk
och lever som svedjebrukare med animistisk stamreligion, men idag finns det både buddhister
och kristna bland dem.
I Shanstaten Keng Tung, vars befolkning idag är övervägande tai (shan),
existerade långt in i modern tid en anmärkningsvärd tradition. Då en ny taiprins skulle installeras som
regent hämtades två framträdande lawamän ner från en av
bergsbyarna, för att på ett framträdande sätt delta i kröningsceremonin.
Detta kan kanske tolkas som att lawafolket en gång varit härskare i detta område.
Det kan nämligen ha varit lawafolket som taifolken först kom i kontakt med då
de började anlända till nuvarande Thailand och Burma.

(Lawaflickor i traditionell klädsel)
Nordost om dagens Kambodja, vid nuvarande Vietnams mellersta kust, levde chamfolket som talade ett språk
tillhörande den malajopolynesiska familjen. Deras rike är känt som Champa och skall enligt kinesiska källor
ha grundats år 192 efter att en lokal ledare gjort uppror mot kineserna här. Därefter skall kineserna ha
gjort flera misslyckade försök att återta området. Men chamfolket genomförde också tidigt egna räder mot
kineserna i nuvarande norra Vietnam.
Inskriptioner på en variant av sanskrit visar att Champa, före år 400, dominerades av indier och styrdes av
en brahmansk härskare. Liksom khmerernas Funan var Champa en sjöfartsnation. Detta var nödvändigt då den
bergiga kusten i centrala Vietnam inte kunde producera tillräckligt med jordbruksprodukter för att försörja
Champas befolkning. Verksamheten till havs handlade både om handel och sjöröveri.
Champa skulle med tiden tvingas kämpa för sin existens mot sina mäktiga grannar. I 446 erövrade kineserna i
Annam Champas huvudstad Vijaya och riket hamnade under kinesiskt styre. Men Champa lyckades få tillbaka sin
självständighet i 510. Längre fram fick Champa chansen att expandera söderut p.g.a. Funans fall och man tog
sig ända fram till Mekongflodens delta. Innan Champa hamnade på defensiven mot sina starka grannar hade
riket under en kort tid i början på 800-talet hotat både det kinesiska Annam och khmerriket. Men på några
få årtionden tvingades riket på defensiven mot båda de ovan nämnda rikena och Champas territorium minskade
till en liten strimla av den centrala kusten av dagens Vietnam.
Champa hade landsvägsförbindelser med mellersta Mekong, och därmed dagens södra Laos och
nordöstra Thailand, och det måste ha varit genom handelsförbindelser eller
krig som taifolk hamnade i Champa som
slavar. De nämns nämligen i en inskription från 1050. Det finns idag forskare
som menar att Champas centrum en gång låg nära Champasak i nuvarande södra
Laos.
Men Champa var inte helt uträknat ännu och genomförde faktiskt ett överraskande
anfall på Angkor år 1177. En flottstyrka tog sig oväntat upp genom Tonle
Sap ทะเลสาบ och Angkor intogs och plundrades och man skall t.o.m.
ha lyckats sätta en chamkung på
Angkors tron! Men chamfolket drevs snart bort från Angkor och khmererna återtog
kontrollen över Champa och placerade en marionett på Champas tron år 1190.
Khmererna höll praktiskt taget hela riket ockuperat fram till 1220, då de drog
sig tillbaka, och chamfolket kunde ännu en gång få satt en av sina egna på
tronen.
Champariket utgjorde under sin existens en effektiv barriär mot vidare kinesisk utbredning
söderut, men riket skickade delegationer till Kina då och då och det är främst
från kinesiska krönikor och steninskriptioner som vi känner till något om
rikets tidiga historia.
Av det ursprungliga chamfolket finns det idag drygt 77 000 människor kvar och
som minoritetsgrupp i Vietnam kämpar de för likaberättigande. De talar
fortfarande sitt eget språk, har sin egen kultur och religion trots en
minskande befolkning.

(Ruiner från Champa)
Srivijaya, Tambralinga, Langkasuka m.fl.
Södra nuvarande Thailands tidiga historia vet vi heller inte så mycket om. Ungefär samtidigt som kungadömet Dvaravati blomstrade bildades det i söder ett mäktigt rike. Rikets huvudsäte låg i Palembang ปาเล็มบัง på Sumatra, i nuvarande Indonesien. Malajfolk dominerade under flera hundra år Malackahalvön och därmed södra delen av nuvarande Thailand. Riket kallades för Srivijaya ศรีวิชัย och existerade mellan 600-1200-talet. Även detta rike var starkt påverkat av indiskt inflytande i form av såväl buddhistisk som brahmansk världsåskådning. Srivijaya blev en mycket stark kommersiell makt i Sydostasien. Riket låg bättre placerat än Funan utmed sjövägen mellan Indien och Kina och i området uppstod med tiden en lång rad viktiga hamnar. Man har i Chaiya ไชยา, i södra Thailand, upptäckt en inskription från år 775 som gjorts av en viss kung Vishnu från Srivijaya. Två kilometer utanför Chaiya finns ett tempel, Wat Mahathat วัดมหาธาตุ, med en pagod som påstås vara mer än 1 300 år gammal. En grupp historiker tror inte längre att Srivijayas huvudstad, som beskrivits av den kinesiske munken I Ching i 671, var Pelembang på Sumatra utan just Chaiya i nuvarande Thailand. De påstår istället att det år som tidigare betraktats som rikets början istället var det år som det blev erövrat av Chaiya. Och namnet Chaiya skulle vara en förkortning av Srivi-chaiya = Srivijaya. Men detta är en mycket kontroversiell teori. Srivijaya skickade en diplomatisk mission till Kina år 1017. Kanske p.g.a. oron för en kommande invasion från det indiska riket Chola.
(Stenhuvud från Srivijaya,
800-900-talet)
Riket
Tambralinga var uppenbart ett annat av
Malackahalvöns viktigaste riken. Rikets centrum låg i området där dagens
Nakhon Si Thammarat ligger. Riket nämns i kinesiska källor och skall periodvis
ha lytt under khmerriket. Men i början av 1000-talet verkar det som om
Tambralinga har utnyttjat sina grannars svaghet och blivit självständigt.
Uppenbart har det förekommit krigshandlingar mellan Tambralinga och khmerernas
Angkor i början av 1000-talet, vilket jag beskrivit i det tidigare avsnittet
”Angkor och Lopburi”.
En rad andra riken på och omkring Malackahalvön nämns också i diverse källor.
Här förekommer namn såsom Kedah
เกดะห์,
Takkola och Papphalama. Kedah kan ha varit en utlöpare från Srivijaya och
I norra nuvarande Vietnam hade en vietnamesisk stat (Dai Viet) lyckats få sin självständighet från Kina i
939. Denna stat låg vid Röda flodens delta och kustslätt. Riket var omringat av
Kina i norr, Nan Zhao i nordväst och Champa och Angkorriket i söder och sydväst.
Rikets norra delar avskildes från direkt kontakt med Kina av framförallt
taifolk som bodde i detta område. År 1010 etablerade sig en kejsare från Lydynastin i Thang Long, som är
dagens Hanoi ฮานอย. De föregående dryga tusen åren hade vietnamesernas område
vid Röda
flodens delta varit en kinesisk provins eller styrts av vietnamesiska dynastier, som mer eller mindre
accepterat kinesisk överhöghet. Men även efter självständigheten
fortsatte Kina att ha stort inflytande på den vietnamesiska kulturen och sättet
att regera landet. Vietnameserna använde t.o.m. det kinesiska skriftsystemet.
De vietnamesiska härskarna har säkert krävt att folken i norr skulle vara
neutrala, om de inte kunde kuva dem eller rent av få deras frivilliga stöd.
Det var dock inte alltid som vietnameserna lyckades med detta. En nunghövding
i regionen Cao Bang เกาปั่ง längst i norr revolterade och bildade
ett självständigt
kungadöme här år 1038 och hans son förde krig mot både Vietnam och Kina i 15
år. Detta visade vilket hot taifolken kunde bli i framtiden. Vietnameserna
lyckades få till stånd en diplomatisk lösning i norr genom att ingå
allianser med de lokala hövdingarna. Dessa allianser befästes genom att hövdingarna
fick vietnamesiska "prinsessor" som hustrur.
Jag
skall nu berätta litet om Burmas tidiga historia. Detta för att ge en bakgrund
för kommande händelser, som i hög grad påverkat Thailands historia.
I Irrawaddys och Sittangs สะโฅง flodområden, i nuvarande Burma,
bodde den grupp av tibeto-burmanska folk som lyckats tränga längst söderut. Dessa kallas för
pyufolket. De slog sig ned i nuvarande Övre Burma för omkring 2 000 år sedan
och byggde med tiden

(Ruiner från Sri Ksetra)
Omkring mitten av 600-talet bytte pyufolket huvudstad till en plats längre norrut. Man har varit osäker på
var den låg, men några historiker tror det handlade om staden Halingyi
หะลินยี. I så fall låg staden 18 km sydöst om dagens Shwebo.
Halingyi intogs av taifolk (shan) från Nan Zhao i 832. Befolkningen skall ha förts bort som slavar. Efter
detta hör vi inte mycket mer om detta folk som idag uppenbart inte längre
existerar som självständig etnisk grupp.
När pyuriket hade kollapsat trängde ett nytt folk in på deras tidigare områden. Här
tog de över de system av bevattnade risfält som byggts upp av monfolket och
pyufolket i Irrawaddyflodens centrala dalgång. Detta folkslag var burmanerna
och i Mandalayregionen bildade de en ny liten stat vid Pagan år 849. Varken de tidiga burmanerna eller Nan Zhao tycks ha varit intresserade av dalgångarna
i norra nuvarande Burma, som med tiden skulle bli kända som de s.k. Shanstaterna.
Mellan
849 och 1044, då Pagan blev ett kungadöme, finns det nästan inga kända pålitliga
historiska källor. Detta är ytterst beklagligt då detta var den period då
majoriteten av burmanerna anlände till dagens Burma. Burmanernas tidigaste spårade
hemvist låg mellan Gobiöknen och nordöstra Tibet. Förmodligen i den
nuvarande kinesiska provinsen Gansu. Tidiga kinesiska källor nämner de s.k. chiang. Dessa var stamfolk som höll sig med får och getter väster om
kineserna och bland dessa chiang hittar man förmodligen burmanernas stamfäder.
Kineserna attackerade dem oupphörligen för att ta fångar till människooffer
och de sökte därför tillflykt i nordöstra Tibet. Under det första århundradet
f.v.t. förföljdes de åter av kineserna och många begav sig därför söderut.
Kung Anorahta och hans efterföljare
Den tidigare omtalade kung Anorahta
(1044-1077) och hans rike Pagan skulle tillsammans med Angkorriket få stor
betydelse för taifolkens historia. Han hade som omtalat kuvat monfolket i söder.
(Se avsnittet ”Monfolket och burmanerna”.) Efter sin kampanj mot monfolket
genomförde Anorahta framgångsrika kampanjer ännu längre söderut, men även
mot shanernas områden ända in i Yunnan och mot Arakan
ยะไข่, i nuvarande västra
Burma. (Arakan heter sedan 1990 istället Rakhine.) I sina sydliga kampanjer fortsatte Anorahta med sina arméer ända till Mergui (i
nuvarande södra Burma) och förmodligen vidare ännu längre söderut ner på
Malackahalvön till Kra-näset. (Kra-näset kallas den smala landbrygga
som förbinder Malackahalvön med Asiens fastland.
Staden Ranong ระนอง ligger vid den smalaste delen. Namnet härstammar från
staden Kraburi
กระบุรี som ligger i provinsen Ranong.) Krönikor från Pegu
antyder att senare
burmanska kungar fortsatte att genomföra religiösa kampanjer nere på Malackahalvön under 1100-talet.
Khmererna, vars välde höll på att försvagas, fick också smaka på Pagans
styrka. Taitraditionen berättar att kung
Anorahta gjorde erövringar helt till Lopburi och Dvaravati och att khmererna
tvingades acceptera burmanskt herradöme. Krönikor från Pegu säger också
att Anorahta nådde fram till Lopburi, men också ända till Angkor. Men för det
sistnämnda finns inga bevis och den burmanska krönikan nämner heller inget om detta.
Men det förefaller troligt att Anorahta. åtminstone vid något tillfälle,
behärskade stora delar av nuvarande Thailand. Hans erövringar bidrog till att
försvaga khmererna ytterligare. Under perioder då burmanerna inte hade full
kontroll över sina erövrade landområden började en rad självständiga
taistater dyka upp.
Kung Anorahta blev en ivrig förkunnare av buddhismen. Han var den förste regenten
som gjorde den nya theravadabuddhismen till statsreligion i Paganriket och därmed
fortsatte dess spridning i nuvarande Burma. Ungefär samtidigt upplevde
buddhismen ett uppsving i Indien och det var inga svårigheter att rekrytera
missionärer härifrån, eller från Sri Lanka. Det är högst
sannolikt att buddhismen är så stark i Burma, som den är idag, tack vare kung
Anorahta.
Enligt traditionen dödades Anorahta av en vildbuffel år 1077. Han efterträddes av sin
sin son Sawlu
พระเจ้าสอลู (1077-1084).
Sawlu skall enligt en källa ha dödatsdå monfolket revolterade och hans
efterföljare blev brodern Kyanzittha
พระเจ้ากยันสิทธา
(1084-1113). Men både den döde Sawlu och
därefter hans bror hade fortsatt att utvidga
(Anorahta)
Jag har tidigare nämnt att vissa historiker hävdar att delar av Malackahalvön var under Pagans kontroll mellan 1060 och 1200, medan andra hävdar att khmererna stärkte sitt inflytande här efter Anorahtas död. (Se det tidigare avsnittet ”Angkorrikets början” i detta kapitel.) Men den burmanska närvaron var uppenbart kraftfull på mitten av 1100-talet, vilket ledde fram till en konflikt mellan Pagan och Sri Lanka. Pagan hade nämligen infört handelsrestriktioner och blockerat Sri Lankas handel över Kra-näset på Malackahalvön. Dessutom hade man tagit en prinsessa till fånga som var på väg till ”Kamboja”. En singalesisk styrka invaderade därför Nedre Burma år 1165 som lyckades erövra Bassein, Pagan och Papphalama och döda den burmanske kungen, Cansu I (1112-1167), år 1167. Kanske fick Sri Lanka då kontroll över stora delar av Malackahalvön, men år 1186 slöts ett fredsavtal med Pagans kung Cansu II (1174-1210). Det hindrade honom inte att göra anspråk på stora delar av Malackahalvön, men efter denne kung avtar bevisen för burmanskt inflytande i regionen.
Vi vet inte så mycket om taifolks anknytning till Pagan. Burmanska krönikor och
inskriptioner om taifolk från denna period är nästan obefintliga. Syam (eller
shan) nämns visserligen som tempelbyggande slavar
i Pagans närhet och som bofast befolkning på västbanken av Irrawaddyfloden,
ca. 130 km nedströms Pagan. Det finns knappast några bevis för Pagans omtalade invasion av Shanstaterna på
1000-1100-talet och taikrönikorna är också tysta om detta. Men det är möjligt
att taifolk (shan) för första gången kom till Malackahalvön under den här
tiden. De hade kanske värvats som soldater i Pagans arméer.
Shanfolket hade börjat anlända till Shanstaterna på 700-talet och på 1000-talet var de
vida utspridda i stora delar av norra Burma. Bäst organiserade och talrikast
var de i Shwelidalen, men troligtvis hölls de i schack av kung Anorahta. Det sägs
att Anorahta accepterade en dotter från regenten av Möng Mao (Müang Mao)
เมืองเหมา,
som därmed visade att han underkastade sig Pagans överhöghet. Här anger krönikorna
året till 1057. Under de följande 150 åren ger krönikorna intryck av stor förvirring med
dussintals små Shanstater, som från tid till annan försökte slå sig samman
till större enheter. Följande står att läsa i en krönika från Hsenwi แสนหว.
Sao Hsö Hkan Hpas regeringstid (1152-1205) är speciellt intressant. Efter att ha
blivit shanernas ledare i Shweli- (Mao) dalen kuvade han först alla närbelägna
shanfurstendömen. Därefter attackerade han ”Kina” år 1158. (Förmodligen
menar man Nan Zhao.) Han marscherade ända till Kunming och besegrade
"kineserna". Följande år invaderade han laostaterna, Chiang Saen och
Yonokområdet och gjorde furstendömena här till vasallstater och fortsatte
sedan mot Sipsong Phan Na. Därefter skickade han iväg sin äldre bror, Hkun
Sam Long, för att attackera och kuva Assam อัสสัม.
Till sist, år 1200, skickade han en expedition mot Pagan som lyckades inta Tagaung och Pinya.
När Sao Hsö Hkan Hpa dog 1205 var han 73 år gammal. Det finns inga bevis för att shanerna i Shwelidalen
verkligen skulle ha gjort de
ovan omtalade erövringarna. Det är i själva verket istället tveksamt om de
överhuvud taget ens lyckades bilda ett enat shanrike i norra Burma.
Uppenbart lyckades burmanerna, omkring år 1200, avskilja shanerna öster om Irrawaddy från
andra taigrupper längre västerut. De grupper som fanns kvar väster om
Irrawaddy hade redan vandrat, eller vandrade nu, längre västerut in i Assam i
dagens nordöstra Indien. Detta folk, som kallas ahomfolket
อาหม
Efter Pagans fall hamnade den verkliga makten i Övre Burma hos shanerna år 1289.
Nyckelfigurer i denna utveckling var tre shanbröder. Under några år hade de
spelat trogna hovmän i Pagan, medan de såg till att deras makt växte
vid hovet och även ute på landsbygden. År 1298 stödde de en revolt som slutade med att Pagan åter
igen intogs. Kung Kyawswa (1287-1298) avrättades och shanbröderna placerade kungens 16-åriga son
Saw Nit (1298-1325) på tronen.
En bror till Saw Nit var inte nöjde
med valet utan ville själv ta över tronen. Han hade bett ministrarna i Pagan
om detta, vilket de dock inte beviljade. Därför vände sig Saw Nits bror
till mongolerna för att få hjälp. De tre shanbröderna blev mycket förargade
över detta och betraktade därefter denne prins som en förrädare.
År 1300 förberedde kineserna sig ännu en gång för att försöka krossa Pagan.
Den kinesiske kejsaren samlade en stor armé eftersom "Burma var starkt och
kunde räkna med hjälp från Pa-pai-hsi-fu". (Som högst troligen var
riket Lan Na ล้านนา,
som du kan läsa mera om i kapitel 7). Då mongolerna invaderade gränsområdet
fick de stöd av den ovan omtalade brodern till Saw Nit. Vad som sedan hände
med honom vet vi faktiskt inte.
Men den kinesiska armén räckte inte
till och istället återerövrade burmanerna områden som förlorats till Kina
15 år tidigare. År 1303 tvingades kineserna dra sig tillbaka svarande till de
nuvarande gränserna mellan de båda länderna. Den siste mongoliske kommendanten
påstås ha accepterat en muta för att återvända hem. Detta
upptäcktes kanske av hans överordnade i Yunnan eftersom han blev avrättad då
han kommit hem. Men mongolerna gav nu upp sina planer om att kuva Burma.
Shanbröderna var nu i realiteten Övre Burmas härskare och burmanernas kungar i Pagandynastin regerade mera
som guvernörer än som verkliga regenter. De tre shanbröderna blev allt
mäktigare under Saw Nits regeringstid och källorna säger att de tre
shanbröderna regerade tillsammans med Saw Nit. Den yngste av de tre shanbröderna lät sig krönas
1309 och efter
sina två bröders död flyttade han sin huvudstad till Pinya år 1312.
Pinya låg i närheten av Ava
อังวะ, nära dagens Mandalay. Hans söner fortsatte att regera här till 1364. Ava var en
strategisk plats nära risodlingarna runt Kyaukse och år 1315 grundades staden Sagaing på andra sidan floden,
norr om Ava. Mängder av burmaner flydde söderut i fruktan för attacker från shanerna och
år 1364 tog
shanerna över Ava fullständigt och proklamerade den som sin nya huvudstad.
Liksom ahomtaierna uppslukades av sina grannar assimilerades också dessa shaner med burmanerna, medan deras
bröder i bergen gick sin egen väg.
Sawmunnit (1325-1368) blev den siste kungen i Pagandynastin.
Externa länkar, fysiska personer;
| Anorahta | http://encyclopedia.thefreedictionary.com/Anoratha |
| Jayavarman II | http://en.wikipedia.org/wiki/Jayavarman_II |
Grannriken och områden före taifolkens ankomst till Thailand;
| Khmertempel i Isan | http://www.sundial.thai-isan-lao.com/buriramkhmersites.html |
| Prasat Hin Khao Phanom Rung | http://www.xs4all.nl/~devadeep/phanom_rung.html |
| Prasat Hin Khao Phanom Rung | http://www.koratmagazine.in.th/sight/rung/erung.htm |
| Prasat Müang Sing | http://www.thai-tour.com/eng/kan/attractions/prasart_ muang_singh.htm |
| Prasat Khao Phra Wihan | http://www.xs4all.nl/~devadeep/phra_wihan.htm |
| Prasat Khao Phra Wihan | http://www.thailandresor.se/angkor-wat/ |
| Prasat Hin Müang Tam | http://www.2bangkok.com/muangtam.shtml |
| Prasat Ta Müan | http://www.geocities.com/california8gh/ta_muan.html |
Övrigt;
| Ahom | http://en.wikipedia.org/wiki/Ahom |
| Chamfolket | http://www.cascambodia.org/chams.htm |
| Chamfolket | http://en.wikipedia.org/wiki/Cham_people |
| Khmerernas landsvägar | http://www.answers.com/topic/ancient-khmer-highway |
| Phra Pathom Chedi | http://www.geocities.com/TheTropics/Shores/7648/HTML/ introduction.htm |
| Phra Pathom Chedi | http://www.thailandguidebook.com/pathomchedi.html |
| Phra Pathom Chedi | http://www.bangkoksite.com/Folder109/PrathomChedi.htm |
| Phra Pathom Chedi | http://www.thailandlife.com/thailand/phra_prathom_chedi.htm |
| Shanfolkets historia | http://www.tai-culture.info/text/text_shanhistory.html |
Länkar på thai;
| Phra Pathom Chedi | http://www.geocities.com/TheTropics/Shores/ 7648/HTML/ie-frame.htm |
| Yonok | http://www.geocities.com/Nashville/Opry/3009/history/015.htm |