KAPITEL 3

THAILAND OCH OMKRINGLIGGANDE LÄNDER FÖRE OCH UNDER TAIFOLKENS ANKOMST

Khmererna och indierna

Funan och Chenla

Angkorrikets början

Taifolk och khmererna

Angkor och Lopburi

Monfolket - Suvarnabhumi, Dvaravati och Haripunjaya

Monfolket och burmanerna

Taifolk och Dvaravati

Lawafolket

Champa

Srivijayaja, Tambralinga, Langkasuka m.fl.

Vietnam

Pyufolket och burmanerna

Kung Anorahta och hans efterföljare

Taifolk och burmanerna - Ahomfolket

Shanbröderna i Pagan

(Externa länkar)


Khmererna och indierna

Jag skall nu berätta litet mer om de olika folk som bodde i det som idag är Thailand och omkringliggande länder före och under tiden för taifolkens invandring i området.
Kambodjanerna, i dagens Kambodja ประเทศกัมพูชา, är ättlingar i rakt nedstigande led till de tidigare omtalade khmererna och kallas så även idag. Även monfolket och andra mindre folkgrupper är förmodligen besläktade med khmererna. Khmererna hade tidigt bosatt sig utmed Sydostasiens kuster från Irrawaddyflodens แม่น้ำอิระวะดี delta (i nuvarande Burma) till Mekongflodens แม่น้ำโขง delta (i nuvarande Vietnam). Den långt senare fantastiska khmercivilisationen hade indiska rötter. Kanske hade indiska handelsfartyg börjat segla söderut utmed nuvarande Burmas kust redan på 600-talet f.v.t. Den indiska handelsverksamheten i Sydostasien ökade dock kraftigt under de tre första århundradena f.v.t. och samtidigt upprättade de handelsstationer längs kusterna och de indonesiska öarna. Den indiska kolonisationen grundades helt på handelsförbindelser och det fanns aldrig några politiska band mellan Indien och de ”indienpåverkade” stater som bildades över en stor del av Sydostasien under det första århundradet av vår tideräkning. På 300-400-talet strömmade indiska tankar ut i området och khmererna, liksom monfolket, anammade det indiska inflytandet. De blev därmed de första folken, i nuvarande Thailand, som påverkades av denna kultur med indiskt ursprung. Du kan läsa mera om monfolket längre fram i detta kapitel.

Funan och Chenla

Alla skrivna historiska källor från de första århundradena av Kambodjas historia har vi fått från kineserna. Under sina handelsresor i området skrev de om ett blomstrande kungadöme. Kinesiska diplomater som besökte riket omkring år 230 gav det namnet Funan ฟูนัน. Kineserna beskrev landet som genomkorsat av oräkneliga kanaler, vilket gjorde det möjligt för de kinesiska resenärerna att "segla igenom Funan" på väg till Malackahalvön. Rikets regenter skickade under en 300 år lång period gåvor eller tribut till de kinesiska härskarna. Kineserna nämner också det indiska inflytandet i regionen. På 500-talet hade Funan sitt centrum i dagens södra Kambodja och södra Vietnam. Riket var ett tidigt handelscentrum och bildades förmodligen redan under det första århundradet av vår tideräkning. Riket hade en stark indisk prägel där brahmanism och buddhism existerade sida vid sida. (Termen brahmanism förklaras närmare i kapitel 4, avsnittet ”Buddhismens tidiga historia”.) Norr om Funan låg ett annat khmerrike vid namn Chenla, som var vasallstat till Chenla. Chenlas utbredning omfattade lägre och mellersta delen av Mekongfloden och därmed vad som idag är norra Kambodja och södra Laos.


(Funan och Chenlas utbredning år 400-500)

På 500-talets början blev Chenla allt mäktigare och Funan försvagades allt mer p.g.a. inre oro och räder från Chenla. Till sist betalade Funan istället tribut till Chenla och i slutet av 500-talet eller i början av 600-talet uppslukades Funan helt enkelt av sin tidigare vasallstat. Funan hade haft sin storhetstid under Kaundinya Jayavarman (Phra Chao Kondinya Chaiyavaraman) พระเจ้าโกณฑิญญะชัยวรมัน (478-514) och hade därefter snabbt försvagats. Omkring år 600 erövrade en kung från Chenla delar av slätten vid floden Mun แม่น้ำมูล, i nuvarande nordöstra Thailand. (Mun är en biflod till Mekong.)  Denne kungs inskriptioner har bl.a. påträffats i Buriram บุรีรัมย์ och Surin สุรินทร์ i dagens Thailand. Kungen och hans son upprätthöll fredliga förbindelser med grannriket Champa i öster och sonen gifte sig med en prinsessa från detta rike. (Det kommer mer om Champa längre fram i kapitlet.) Chenla hade kanske sitt centrum vid dagens Champasak จำปาศักดื์ (eller จำปาศัก) i nuvarande södra Laos. Under en senare khmerkung erövrades nuvarande norra Laos ända upp till Nan Zhaos gränser, men hans stora rike drabbades av inre stridigheter och efter hans död splittrades Chenla mellan två rivaliserande dynastier. Kinesiska källor berättar att Chenla kort efter 706 delades i en nordlig och en sydlig del. Källorna nämner ”Vatten-Chenla” eller Nedre Chenla i Mekongdeltat och ”Land-Chenla” eller Övre Chenla längre uppför Mekong, som kanske låg i vad som idag är södra Laos och norra Kambodja. ”Vatten-Chenla” skall ha varit inriktat mera på internationell handel medan ”Land-Chenla” skall ha varit mera självcentrerat. Konstanta tronstrider fick Vatten-Chenla att splittras i inte mindre än fem mindre stater. På slutet av 700-talet dominerades det gamla Vatten-Chenla av en av Javas kungar i en dynasti kallad Saliendradynastin.
Händelsen som fick Java att erövra Chenla blev ironiskt nog också början på khmerernas storhetstid. Invasionen orsakades enligt legenden av en dumdristig ung Chenlakung, som vi inte känner till namnet på. En arabisk resenär har givit oss denna berättelse; En dag diskuterade den unge kungen och hans premiärminister vad dom skulle göra åt Java, som då var den starkaste sjöfararnationen i regionen. Kungen sade; "Jag har en önskan som jag vill få uppfylld". "Vilken är denna önskan ers majestät"? frågade hans rådgivare. "Jag vill ha kungen av Javas huvud på ett fat". Då kungen av Java fick höra talas om detta seglade han med en 1 000 fartyg stark flotta uppför Mekongfloden och jagade bort khmererna som försvarade staden. Han lyckades ta den unge kungen till fånga och sade till honom; "Du har uttryckt önskan om att få se mitt huvud på ett fat. Om du hade önskat erövra mitt land eller bara härja delar av det skulle jag ha gjort likadant mot er khmerer. Då du bara önskat det första skall jag ge dig samma behandling som du ville ge mig och jag skall därefter återvända till mitt hemland utan att ta något som tillhör khmererna. Min seger skall bli en läxa till er efterträdare". Därefter högg han huvudet av kungen och sade till khmerernas premiärminister; "Leta nu reda på någon som kan bli en bra kung efter den här dåren och sätt honom på tronen efter den siste".
Allt vi vet och Funan och Chenla kommer från kinesiska källor. Men det finns inga arkeologiska bevis eller annat som bevisar staternas existens. Staternas namn finns heller inte med på några inskriptioner från den här tiden och är okända på khmerspråket. En del historiker menar att nuvarande Kambodja vid den här tiden bestod av många stater och att Funan och Chenla bara var de två viktigaste.

 Angkorrikets början  

Den nye kungen, som premiärministern valde, visade sig vara ett förträffligt val. Han blev till Jayavarman II พระเจ้าชัยวรมันที่ 2 och var en avlägsen släkting till den tidigare kungen. Han hade tidigare bott på Java för att undvika problem i hemlandet. Trots sina tidiga framgångar verkar han ha varit en ganska osäker monark. Före år 819 hade han bytt belägenhet för sin huvudstad inte mindre än fem gånger. I sin sista huvudstad fick han äntligen ro efter en helig hinduisk ceremoni, som förklarade honom som gudomlig inkarnation av guden Shiva. Därefter förklarade han sitt kungarike självständigt från alla riken. Detta som en klar markering mot Java.
I början av 800-talet fick Jayavarman II åter fick kontroll över det delade khmerriket och under två århundraden byggde han och hans efterföljare upp ett rike som fick grannrikena att framstå som ”lilliputtstater”. Riket blev känt som Angkorriket och expanderade i alla riktningar. Med tanke på Kambodjas nuvarande storlek är det svårt att föreställa sig hur stort riket en gång varit och hur stor betydelse det haft i Sydostasiens historia. På 1000-1200-talet ingick, förutom nuvarande Kambodja, stora delar av nuvarande södra Vietnam, Laos och östra Thailand i khmerriket. I öster kontrollerade Angkor Mekongdeltat och tryckte på mot Champa. I norr sträckte sig riket så småningom till området vid dagens Vientiane i
nuvarande Laos. (Lägg märke till att namnet Vientiane stammar från tiden med fransk närvaro i Laos. Stadens namn uttalas Wiang Chan เวียงจันทน์ både på thai och lao. Jag har annars valt att stort sett följa ett transkriptionssystem använt av historikern Martin Stuart-Fox, då det gäller laotiska namn.)
Vientiane hade också någon slags inflytande i området vid dagens Luang Phabang หลวงพระบาง (ofta stavat Luang Prabang) i nuvarande Laos och Chiang Saen เชียงแสน i nuvarande Thailand. Genom det sistnämnda hade Angkor också inflytande in i regionen Sipsong Phan Na, nära gränsen till Nan Zhao. Kanske genomförde khmererna också enstaka militära expeditioner i detta område. I väst och nordväst kontrollerades nedre delen av Chaophrayaslätten แม่น้ำเจ้าพระยา i nuvarande Thailand och därmed också monfolkets gamla områden. Khmererna utvidgade också sitt välde till att omfatta monkungariket Haripunjaya หริภุญไชย, som låg vid Lamphun ลำพูน nära dagens Chiang Mai เชียงใหม่ i norra nuvarande Thailand. Enligt taikrönikorna misslyckades khmerernas attack mot monfolkets Lopburi ลพบุรี (Lawo ละโว้) och Haripunjaya, men khmerinflytandet var så starkt här att det finns grund till att tro att de faktiskt lyckades. Även i söder, på Malackahalvön, markerade khmererna sin närvaro. Här kan de ha regerat över samhällen med khmernybyggare, eller andra etniska grupper, med hjälp av militära garnisoner. Det är värt att lägga märke till att khmererna, tack vare sin expansion, faktiskt med tiden kontrollerade alla kommunikations- och handelsvägar i den centrala delen av den indokinesiska halvön.
I slutet av 800-talet när khmererna övertog monfolkets ställning som den ledande makten i regionen var området vid dagens Nakhon Ratchasima นครราชสีมา (ofta förkortat till Khorat โคราช) i nuvarande Thailand, uppenbart ett av de områden som först erövrades och ruinerna av ett storslaget khmertempel finns fortfarande kvar nära Phimai พิมาย. Detta tempel, som är känt som Prasat Hin Phimai ปราสาทหินพิมาย, byggdes förmodligen redan innan khmererna påbörjade det berömda templet Angkor Vat นครวัด.


(Phimai)


(Khmerrikets ungefärliga utbredning år 960)

Khmererna miste en tid sin makt över monfolket då monfolkets område invaderades av Burmas legendariske kung Anorahta อโนรธา på mitten av 1000-talet. Vid den här tiden var nämligen Angkor upptaget med inre stridigheter och krig i öster. Men efter Anorahtas död splittrades det burmanska riket och khmererna återtog med tiden kontrollen över monfolkets områden. (Du kan läsa mer om kung Anorahta längre fram i detta kapitel.) Kanske tog khmererna också kontroll över delar av Malackahalvön igen efter Anorahtas död. Men andra historiker hävdar att burmanerna kontrollerade stora delar av halvön mellan 1060 och 1200. (Se längre fram i avsnittet ”Kung Anorahta och hans efterföljare”,) 
Khmercivilisationen är känd för sin religiösa s.k. devarajakult och tempel och andra enastående byggnadsverk byggdes till ära för kungen. I templen tillbads Shiva i form av en linga (fallossymbol) som placerades i ett heligt torn (prasat ปราสาท) vid foten av ett heligt berg, vid namn Meru เมรุ, som antingen var äkta eller konstgjort. Detta tempelberg blev ett dominerande inslag i den religiösa arkitekturen i hela den khmerdominerade världen. Vanligtvis, men inte alltid, handlade det om Shiva-dyrkan och att kungen var att betrakta som en universell monark. Trots att devarajakulten för länge sedan har upphört har tanken om kungen som gudomligt sanktionerad levt kvar och många hinduisk-khmerska kungliga ceremonier har levt vidare ända fram till våra dagar i den thailändska monarkins ritualer. Världens största religiösa byggnadsverk, templet Angkor Vat, var bara ett av de fantastiska tempel som uppfördes. Angkor Vat byggdes av kung Suryavarman II พระเจ้าสุริยวรมันที่ 2 (1113-1150). Några av de storslagna templen finns idag på thailändskt territorium eller på gränsen till dagens Kambodja. Några exempel är Prasat (Hin Khao) Phanom Rung ปราสาทพนมรุ้ง, Prasat Müang Sing ปราสาทเมืองสิงห์, Prasat Khao Phra Wihan ปราสาทเขาพระวิหาร, Prasat Prang Ku ปราสาทปรางค์กู่, Prasat Müang Tam ปราสาทเมืองต่ำ, Prasat Ta Müan ปราสาทตาเมือน och Prasat Ta Müan Tot ปราสาทตาเมือนโต๊ด.
På slutet av 1100-talet förbands Angkorrikets olika delar genom ett nätverk av landsvägar, som höjde sig några meter över slätten, med broar över vattendrag och floder. Spår av dessa vägar har påträffats både mellan Phimai och Angkor och mellan That Phanom ธาตุพนม i Thailand och Sai Fong ซายฟอง i Laos (sydost om Vientiane). Angkorriket hade sin storhetstid mellan år 1000 och 1200.


(Angkor Vat)


(Khmerrikets utbredning 1100-1200)

Taifolk och khmererna

På 1000 och 1100-talet hade taifolk blivit etniskt dominerande bland folken i ytterkanterna av Angkorriket. Både i områdena av mellersta Mekongfloden och i nuvarande centrala Thailand. Vi får anta att dessa tai tidigt påverkades av khmerernas religiösa traditioner. I Lopburi dominerade nog monfolket etniskt, med khmerer på andra plats. Men det fanns nu också en ökande buddhistisk taibefolkning inne på khmerkontrollerat område.

Angkor och Lopburi

Lopburi var på 1000-talet en av khmerrikets viktigaste provinsstäder, men hade uppenbart en slags självständighet. Vid den här tiden blev Lopburi attackerat av monriket Haripunjaya. Angkormonarken Udayadityavarman I (1001-1002) begav sig därför till Lopburi och startade en massiv motattack mot Haripunjaya. Nu blandade sig ytterligare en part i detta krig. Det handlade om en khmerprins från Tambralinga ตามพฺรลิงค์, som låg vid dagens Nakhon Si Thammarat นครศรีธรรมราช i södra Thailand Han lyckades faktiskt erövra Lopburi och fortsatte av bara farten mot Angkor där han blev till kung Jayaviravarman (1002-1010). (Det kommer mera om Tambralinga längre fram.) Detta resulterade dock i uppror i rikets östra och norra delar och Suryavarman I (1002-1049) lyckades senare återerövra huvudstadsområdet och därefter också att återinlemma Lopburi i Angkorriket. Lopburi hävdade dock vid upprepade tillfällen sitt oberoende genom att skicka egna diplomatiska missioner till Kina. Uppenbart för att uppnå ett kinesiskt erkännande av Lopburi som självständig stat. Första gången detta hände var år 1001, sedan år 1015, då det pågick en inre konflikt i khmerriket, och ännu en gång år 1155. Det kan ha varit en självständig kung från Lopburi som år 1167 lämnade efter sig en inskription vid Nakhon Sawan นครสวรรค์ i nuvarande Thailand. Khmerkungen Jayavarman VII พระเจ้าชัยวรมันที่ 7 (1181-ca 1219) återetablerade dock Angkors herradöme över centrala nuvarande Thailand före 1180 och kanske utvidgade han även sitt territorium en bit ner på Malackahalvön.
Lopburi blev centrum för khmerernas verksamhet i nuvarande centrala Thailand och namnet Lopburi används traditionellt av thailändarna för att ange den konststil som khmererna lämnade efter sig. Detta oavsett om konsten förfärdigades i eller utanför Lopburiregionen, eller om konstföremålen eller arkitekturen stammar från före, under eller efter den tidsperiod då khmererna dominerade Lopburi. Ännu idag finns ett antal tempelruiner kvar i Lopburi som stammar från tiden av khmerdominans. I Lopburis centrum finns Phra Prang Sam Yot พระปรางค์สามยอด som ursprungligen var en hinduhelgedom som senare blev omgjord för buddhistisk användning. Två andra exempel på khmerinflytandet är San Phra Kan ศาลพระกาฬ och Prang Khaek ปรางค์แขก. Den förstnämnda är känd för sina apor. Kanske är Wat Phra Si Rattana Mahathat วัดพระศรีรัตนมหาธาตุ den mest imponerande religiösa ruinen. Fast templets arkitektur spänner från khmerperioden fram till 1600-talet. Wat Phra Si Rattana Mahathat stammar förmodligen från 1100-talet och byggdes om på 1300-talet för att senare utvidgas under kung Narai นารายณ์ på 1600-talet.


(Phra Prang Sam Yot)

Monfolket - Suvarnabhumi, Dvaravati och Haripunjaya 

Då är det dags att berätta litet mer om monfolket. Detta folk hade tidigt slagit sig ned vid floden Salween แม่น้ำสาละวิน i nuvarande Burma. De fortsatte att sprida sig söderut och österut långt in i nuvarande Thailand. Det var ett konstnärligt folk som skapade en högtstående civilisation, vilket dokumenteras av ruiner och redskap som påträffats i området.
Tidigt omtalas ett område i Sydostasien som kallades Suvarnabhumi สุวรรณภูมิ, vilket ibland översätts till "det Gyllene Landet” eller ”Guldlandet" ดินแดนทอง. En del forskare menar att detta område kan ha legat i nuvarande centrala Thailand, medan andra menar att Suvarnabhumi var den region som sträcker sig från Pegu พะโค  i nuvarande Burma ned över Malackahalvön. Peguregionen kallas för Hamsavati (Hongsawadi หงสะวดี på thai). Men forskarna har inte riktigt kunnat bli eniga om områdets omfattning.
På Chaophrayaslätten har man funnit bevis för tidig indisk påverkan. Här har man funnit byggnadsfundament och Buddhastatyer i stilarter som var vanliga i Indien mellan år 200-400 f.v.t. Att man också hade kontakt med Europa, kanske förmedlad av indierna, visar fyndet av en grekisk-romersk lampa från första århundradet av vår tideräkning! Fyndet gjordes på en plats vid namn Phong Tük พงตึก. Enligt traditionen skall en buddhistisk mission, som den indiske kungen Ashoka พระเจ้าอโศกมหาราช skickade för att sprida buddhismen, ha kommit till Suvarnabhumi på 200-talet f.v.t. Du kan läsa mera om buddhismen och dess historia i kapitel 4.
Tidigt lydde delar av monfolket förmodligen under khmerriket Funan, men vi vet knappast något om dem från den tiden. Men de skilde sig från sina herrar genom sin buddhistiska religion, eftersom majoriteten av khmererna då bekände sig till brahmanismen. I slutet av 500-talet eller i början av 600-talet, då Funans makt minskat, avlöste monfolket khmererna som dominerande makt i dagens mellersta Thailand. Det förefaller som om det fanns flera monstater, men det viktigaste riket blev känt som Dvaravati ทวารวด. Dvaravati blev ett centrum för buddhistisk mission och det var härifrån som buddhismen började sprida sig i det område som idag är Thailand, Burma, Laos och Kambodja. En del forskare menar att Dvaravati bara var en direkt förlängning av Suvarnabhumi. Enda skillnaden skulle vara namnet. Suvarnabhumi kan ha existerat från omkring 200 f.v.t. till mitten av 400-talet och Dvaravati från mitten av 400-talet till mitten av 1000-talet. Vi vet heller inte mycket om Dvaravati. Varken hur stort riket var, vilka andra folkslag som bodde här eller var en eventuell huvudstad låg. Kanske var Nakhon Pathom นครปฐม huvudstad, men i vilket fall som helst var den
en av rikets viktigaste städer. Dvaravati hade under flera hundra år stort kulturellt inflytande vida utanför sina egna gränser. Nakhon Pathom låg vid den här tiden betydligt närmare havet, vilket underlättade kommunikationerna. Idag ligger den moderna staden Nakhon Pathom ca. 60 km väster om Bangkok (Krungthep กรุงเทพ ฯ). Här måste nämnas att namnet Bangkok blivit så vedertaget att det även används av thailändarna själva då de talar med oss européer. Men på thai heter Bangkok Krungthep. Detta kan du läsa mera om i kapitel 14, avsnittet ”Bangkok blir huvudstad”. 
Ett stort buddhisttempel med en väldig pagod uppfördes vid Nakhon Pathom. Den kallades för Phra Pathom Chedi พระปฐมเจดีย์, vilket betyder ”den första pagoden” (chedi = pagod). Pagoden har under historiens gång varit föremål för flera ombyggnader och restaureringar och är idag världens största. Den ursprungliga pagoden, som lär finnas inuti den nuvarande, är enligt traditionen byggd under perioden 100 f.v.t. och år 400 och är då över 2000 år gammal. Men när den egentligen påbörjades får de lärde tvista vidare om. En modell av den ursprungliga pagoden finns söder om Phra Pathom Chedi. Efter mitten av 1000-talet drabbades pagoden av förfall. Men under den långt senare kungen Mongkut påbörjades renoveringsarbetet som senare fortsattes av hans son och efterträdare Chulalongkorn.
Monbefolkningen i Dvaravati bodde huvudsakligen i väster på den lägre centralslätten och vid floden Ping แม่น้ำปิง (eller Raming แม่น้ำระมิงค์, som var flodens gamla namn) vid dagens Lamphun och Chiang Mai. Deras bröder längre mot öst, i dagens nordöstra Thailand, uppslukades antingen av khmerbefolkningen eller senare av taifolk som snart skulle börja röra sig in i området. Inskriptioner från Dvaravatitiden är skrivna på monspråket. De tidigaste inskriptionerna är från 700-talet och har påträffats i Lopburi. Inskriptionerna berättar mycket litet om regionens historia och historikerna har fått hämta sina upplysningar från andra källor. Riket blomstrade tack vare handeln över stora delar av Sydostasien. Det förekom bl.a. handel mellan Martabanviken och Siamviken via Phra Chedi Sam Ong ด่านพระเจดีย์สามองค์ (De Tre Pagodernas pass) på slutet av 500-talet. Kinesiska källor nämner det buddhistiska kungariket Dvaravati för första gången på 600-talet. Förmodligen flyttades Dvaravatis politiska och kulturella, och kanske också befolkningsmässiga, centrum västerut från 800-talet och framåt. Detta beroende på trycket från khmerernas nybildade Angkorrike.

   
(Phra Pathom Chedi)

Monfolket bildade en utlöpare till Dvaravatiriket i norr, med centrum omkring dagens Lamphun och Chiang Mai. Detta rike, som kallades Haripunjaya, kan ha grundats av religiösa män tidigt på 800-talet. Anledningen till expansionen var, enligt taikällor, buddhistisk mission. Haripunjaya hade nära kontakt med Lopburi i söder och skall ha hänvänt sig till den buddhistiske regenten här för att be om en regent. Denne skickade då sin dotter som begav sig till Haripunjaya, med ett stort följe mon, och etablerade en dynasti som skulle vara ända till mitten av 1000-talet. Denna mystiska drottnings namn var Chammathewi จามเทวี och hon skall ha bosatt sig i Lamphun. Hon lär ha haft med sig en berömd Buddhastatyett hit, ”Kristallbuddhan” (Phra Se Tang Khamani พระเสฅังคมณี eller Phra Kaeo Khao พระแก้วขาว), som du kommer att få höra talas mera om längre fram. 

(Chammathewi) 

("Kristallbuddhan")

Både under och efter denna mondynasti betraktades Haripunjaya som ett kulturellt och religiöst centrum vartill buddhistmunkar reste för studier. 

Monfolket och burmanerna 

Under tiden flyttade burmanerna in på de konstbevattnade risslätterna i Irrawaddyflodens centrala dalgång, som tidigare byggts upp av mon- och pyufolket. (Det kommer mer om burmanerna och pyufolket längre fram i kapitlet.)  
På 1050-talet vände sig den burmanske kungen Anorahta mot syd och monfolkets område. Detta skall enligt traditionen ha inträffat åren 1056-1057. År 1057 skall Nakhon Pathom ha belägrats och intagits och därefter ha lämnats som en ruinstad de kommande hundra åren. Samma år erövrades monfolkets huvudstad Thaton och kung Anorahta återvände därefter till sitt rike Pagan med 30 000 krigsfångar. Bland dessa fanns bl.a. kungliga monfamiljer, en mängd buddhistmunkar, hantverkare och framstående arkitekter. Ironiskt nog fick det besegrade monfolket ett väldigt inflytande på sina segerherrar. Nya pagoder som byggdes i Pagan uppfördes nu i monstil, monspråket ersatte pali บาลี och sanskrit สันสกฤต på de kungliga inskriptionerna och theravadabuddhismen เถรวาท blev den rådande religionen i Pagan. (Se även kapitel 4.) Monfolkets överlägsna kultur, litterära tradition och theravadabuddhismen förändrade snabbt Pagan från att ha varit ett isolerat och trångsynt rike till ett rike med större visioner. Men samtidigt skall man ha klart för sig att detta var början på en katastrof för monfolket.


(Tempelruiner i Pagan)

Uppgifter om hur många som finns kvar av det ursprungliga monfolket varierar kraftigt. De flesta av dem bor i det långsträckta  Tenasserimområdet ตะนาวศรี   i Burma. Men även i Thailand finns det en del mon runt Bangkok och vid floden Mae Klongs แม่น้ำแม่กลอง nedre lopp, väster om Bangkok. En del av dem hamnade dock här i modern tid. Hur detta gick till kan du läsa mera om längre fram.  

Taifolk och Dvaravati

Det är troligt att taifolk redan tidigt flyttade in i monrikets norra delar, men vi kan inte vara helt säkra förrän på 1000-talet. En taikrönika från norr talar då om en moninvasion från Thaton ท่าตอน som intog Yonok โยนก år 1017. (Området på båda sidor om Mekongfloden vid Chiang Saen เชียงแสน kallades så.) Detta skulle ha tvingat en grupp tai att överge Wiang Chaiprakan เวียงไชยปราการ, vid dagens Fang ฝาง i norra nuvarande Thailand, och regenten här gav sig av med sitt folk och grundade en ny stad betydligt längre söderut, vid nuvarande Kamphaengphet กำแพงเพชร. (Se även kapitel 5, avsnittet ”Taifolken i Yonok - Legenden om prins Phrom".) 

Lawafolket

I norra Sydostasien bodde tidigt lawa- ละว้า, ลั้วะ eller wafolket. De betraktas etniskt och språkligt tillhöra samma folkgrupp som mon- och khmerfolket. De flesta lawa lever idag i gränsområdet mellan Burma och Kina och i norra Burma är de talrika.
Man brukade tidigare dela upp lawafolket i "vilda", eller skogslawa, och "tama" lawa. De förstnämnda har fått sitt namn på grund av vanan att samla på människoskallar som användes för att dekorera byarnas portar. Denna sed påstås ha pågått ända in på 1960-talet och kanske ännu senare! Huvuden togs i förbindelse med svedjebrukets såningsritualer. De "tama" lawa, i Shanstaterna i nuvarande Burma och deras bröder i Thailand, slutade dock med denna huvudjakt för länge sedan och lever fridfullt som bönder och jägare i sina bergsbyar. Lawafolket har inget eget skriftspråk och lever som svedjebrukare med animistisk stamreligion, men idag finns det både buddhister och kristna bland dem.  
I Shanstaten Keng Tung, vars befolkning idag är övervägande tai (shan), existerade långt in i modern tid en anmärkningsvärd tradition. Då en ny taiprins skulle installeras som regent hämtades två framträdande lawamän ner från en av bergsbyarna, för att på ett framträdande sätt delta i kröningsceremonin. Detta kan kanske tolkas som att lawafolket en gång varit härskare i detta område. Det kan nämligen ha varit lawafolket som taifolken först kom i kontakt med då de började anlända till nuvarande Thailand och Burma. 


(Lawaflickor i traditionell klädsel)

 Champa

Nordost om dagens Kambodja, vid nuvarande Vietnams mellersta kust, levde chamfolket som talade ett språk tillhörande den malajopolynesiska familjen. Deras rike är känt som Champa och skall enligt kinesiska källor ha grundats år 192 efter att en lokal ledare gjort uppror mot kineserna här. Därefter skall kineserna ha gjort flera misslyckade försök att återta området. Men chamfolket genomförde också tidigt egna räder mot kineserna i nuvarande norra Vietnam.
Inskriptioner på en variant av sanskrit visar att Champa, före år 400, dominerades av indier och styrdes av en brahmansk härskare. Liksom khmerernas Funan var Champa en sjöfartsnation. Detta var nödvändigt då den bergiga kusten i centrala Vietnam inte kunde producera tillräckligt med jordbruksprodukter för att försörja Champas befolkning. Verksamheten till havs handlade både om handel och sjöröveri.
Champa skulle med tiden tvingas kämpa för sin existens mot sina mäktiga grannar. I 446 erövrade kineserna i Annam Champas huvudstad Vijaya och riket hamnade under kinesiskt styre. Men Champa lyckades få tillbaka sin självständighet i 510. Längre fram fick Champa chansen att expandera söderut p.g.a. Funans fall och man tog sig ända fram till Mekongflodens delta. Innan Champa hamnade på defensiven mot sina starka grannar hade riket under en kort tid i början på 800-talet hotat både det kinesiska Annam och khmerriket. Men på några få årtionden tvingades riket på defensiven mot båda de ovan nämnda rikena och Champas territorium minskade till en liten strimla av den centrala kusten av dagens Vietnam.
Champa hade landsvägsförbindelser med mellersta Mekong, och därmed dagens södra Laos och nordöstra Thailand, och det måste ha varit genom handelsförbindelser eller krig som taifolk hamnade i Champa som slavar. De nämns nämligen i en inskription från 1050. Det finns idag forskare som menar att Champas centrum en gång låg nära Champasak i  nuvarande södra Laos.
Men Champa var inte helt uträknat ännu och genomförde faktiskt ett överraskande anfall på Angkor år 1177. En flottstyrka tog sig oväntat upp genom Tonle Sap ทะเลสาบ och Angkor intogs och plundrades och man skall t.o.m. ha lyckats sätta en chamkung på Angkors tron! Men chamfolket drevs snart bort från Angkor och khmererna återtog kontrollen över Champa och placerade en marionett på Champas tron år 1190. Khmererna höll praktiskt taget hela riket ockuperat fram till 1220, då de drog sig tillbaka, och chamfolket kunde ännu en gång få satt en av sina egna på tronen.
Champariket utgjorde under sin existens en effektiv barriär mot vidare kinesisk utbredning söderut, men riket skickade delegationer till Kina då och då och det är främst från kinesiska krönikor och steninskriptioner som vi känner till något om rikets tidiga historia.  
Av det ursprungliga chamfolket finns det idag drygt 77 000 människor kvar och som minoritetsgrupp i Vietnam kämpar de för likaberättigande. De talar fortfarande sitt eget språk, har sin egen kultur och religion trots en minskande befolkning.


(Ruiner från Champa)

 Srivijaya, Tambralinga, Langkasuka m.fl.

Södra nuvarande Thailands tidiga historia vet vi heller inte så mycket om. Ungefär samtidigt som kungadömet Dvaravati blomstrade bildades det i söder ett mäktigt rike. Rikets huvudsäte låg i Palembang ปาเล็มบัง på Sumatra, i nuvarande Indonesien. Malajfolk dominerade under flera hundra år Malackahalvön och därmed södra delen av nuvarande Thailand. Riket kallades för Srivijaya ศรีวิชัย och existerade mellan 600-1200-talet. Även detta rike var starkt påverkat av indiskt inflytande i form av såväl buddhistisk som brahmansk världsåskådning. Srivijaya blev en mycket stark kommersiell makt i Sydostasien. Riket låg bättre placerat än Funan utmed sjövägen mellan Indien och Kina och i området uppstod med tiden en lång rad viktiga hamnar. Man har i Chaiya ไชยา, i södra Thailand, upptäckt en inskription från år 775 som gjorts av en viss kung Vishnu från Srivijaya. Två kilometer utanför Chaiya finns ett tempel, Wat Mahathat วัดมหาธาตุ, med en pagod som påstås vara mer än 1 300 år gammal. En grupp historiker tror inte längre att Srivijayas huvudstad, som beskrivits av den kinesiske munken I Ching i 671, var Pelembang på Sumatra utan just Chaiya i nuvarande Thailand. De påstår istället att det år som tidigare betraktats som rikets början istället var det år som det blev erövrat av Chaiya. Och namnet Chaiya skulle vara en förkortning av Srivi-chaiya = Srivijaya. Men detta är en mycket kontroversiell teori. Srivijaya skickade en diplomatisk mission till Kina år 1017. Kanske p.g.a. oron för en kommande invasion från det indiska riket Chola.  

 
(Stenhuvud från Srivijaya,
800-900-talet) 

Riket Tambralinga var uppenbart ett annat av Malackahalvöns viktigaste riken. Rikets centrum låg i området där dagens Nakhon Si Thammarat ligger. Riket nämns i kinesiska källor och skall periodvis ha lytt under khmerriket. Men i början av 1000-talet verkar det som om Tambralinga har utnyttjat sina grannars svaghet och blivit självständigt. Uppenbart har det förekommit krigshandlingar mellan Tambralinga och khmerernas Angkor i början av 1000-talet, vilket jag beskrivit i det tidigare avsnittet ”Angkor och Lopburi”.
En rad andra riken på och omkring Malackahalvön nämns också i diverse källor. Här förekommer namn såsom Kedah
เกดะห, Takkola och Papphalama. Kedah kan ha varit en utlöpare från Srivijaya och
Papphalama låg i Peguregionen i Nedre Burma. Takkola låg kanske i närheten av dagens Trang. Någon har identifierat Takkola med Takua Pa ตะกั่วป่า, som idag ligger i provinsen Phang Nga พังงา.
Det indiska riket Chola invaderade Tambralinga kort tid efter 1017. Även Srivijaya, Langkasuka (se nedan), Kedah, Takkola och Papphalama drabbades. Det var under dessa oroliga tider som Tambralinga, liksom Srivijaya, skickade diplomatiska missioner till Kina
år 1014 och 1016. Sista gången riket skickade diplomater till Kina var 1070. En del tyder på att Tambralinga fortfarande var självständigt en bit in på 1130-talet och att riket fungerade som ett viktigt buddhistcentrum som hade nära kontakter med nuvarande Sri Lanka. Efter detta kan det ha pågått en kamp om inflytandet på Malackahalvön mellan Sri Lanka, Pagan och Angkor på mitten av 1100-talet, som kan ha resulterat i en burmansk seger. Khmererna kan kortvarigt ha avlöst burmanerna en bit in på 1200-talet.
Ytterligare en stat dominerad av indier hade grundats, enligt kinesiska krönikor, på Malackahalvön i början av 200-talet f.v.t. Rikets namn var Langkasuka ลังกาสุกะ. En malajisk krönika uppger också att det i gamla tider grundades en stat nära Kedah i nordvästra delen av nuvarande Malaysia. Fursten som grundade detta rike kallade landet Langkasuka, men mycket tyder på att Langkasuka och det gamla Kedah, var två olika riken. Langkasuka låg på Malackahalvöns nordöstra sida och Kedah på nordvästra sidan.  

Vietnam 

I norra nuvarande Vietnam hade en vietnamesisk stat (Dai Viet) lyckats få sin självständighet från Kina i 939. Denna stat låg vid Röda flodens delta och kustslätt. Riket var omringat av Kina i norr, Nan Zhao i nordväst och Champa och Angkorriket i söder och sydväst. Rikets norra delar avskildes från direkt kontakt med Kina av framförallt taifolk som bodde i detta område. År 1010 etablerade sig en kejsare från Lydynastin i Thang Long, som är dagens Hanoi ฮานอย. De föregående dryga tusen åren hade vietnamesernas område vid Röda flodens delta varit en kinesisk provins eller styrts av vietnamesiska dynastier, som mer eller mindre accepterat kinesisk överhöghet. Men även efter självständigheten fortsatte Kina att ha stort inflytande på den vietnamesiska kulturen och sättet att regera landet. Vietnameserna använde t.o.m. det kinesiska skriftsystemet.
De vietnamesiska härskarna har säkert krävt att folken i norr skulle vara neutrala, om de inte kunde kuva dem eller rent av få deras frivilliga stöd. Det var dock inte alltid som vietnameserna lyckades med detta. En nunghövding i regionen Cao Bang เกาปั่ง längst i norr revolterade och bildade ett självständigt kungadöme här år 1038 och hans son förde krig mot både Vietnam och Kina i 15 år. Detta visade vilket hot taifolken kunde bli i framtiden. Vietnameserna lyckades få till stånd en diplomatisk lösning i norr genom att ingå allianser med de lokala hövdingarna. Dessa allianser befästes genom att hövdingarna fick vietnamesiska "prinsessor" som hustrur. 

Pyufolket och burmanerna

Jag skall nu berätta litet om Burmas tidiga historia. Detta för att ge en bakgrund för kommande händelser, som i hög grad påverkat Thailands historia.
I Irrawaddys och Sittangs สะโฅง flodområden, i nuvarande Burma, bodde den grupp av tibeto-burmanska folk som lyckats tränga längst söderut. Dessa kallas för pyufolket. De slog sig ned i nuvarande Övre Burma för omkring 2 000 år sedan och byggde med tiden
upp en rad små kungariken längs Irrawaddyfloden. En av de viktigaste huvudstäderna som byggdes upp var Sri Ksetra ศรีเกษตร, som låg ca. 8 km söder om dagens Prome แปร. Idag vittnar ruinerna här om deras högtstående religiösa arkitektur. Den var buddhistisk, men med ett starkt inslag av brahmanism. Utgrävningar vid Sri Ksetra visar faktiskt att theravadabuddhismen var allmänt förekommande i centrala nuvarande Burma redan före den burmanske kungen Anorahtas tid.  


(Ruiner från Sri Ksetra)

Omkring mitten av 600-talet bytte pyufolket huvudstad till en plats längre norrut. Man har varit osäker på var den låg, men några historiker tror det handlade om staden Halingyi หะลินยี. I så fall låg staden 18 km sydöst om dagens Shwebo. Halingyi intogs av taifolk (shan) från Nan Zhao i 832. Befolkningen skall ha förts bort som slavar. Efter detta hör vi inte mycket mer om detta folk som idag uppenbart inte längre existerar som självständig etnisk grupp.
När pyuriket hade kollapsat trängde ett nytt folk in på deras tidigare områden. Här tog de över de system av bevattnade risfält som byggts upp av monfolket och pyufolket i Irrawaddyflodens centrala dalgång. Detta folkslag var burmanerna och i Mandalayregionen bildade de en ny liten stat vid Pagan år 849. Varken de tidiga burmanerna eller Nan Zhao tycks ha varit intresserade av dalgångarna i norra nuvarande Burma, som med tiden skulle bli kända som de s.k. Shanstaterna.
Mellan 849 och 1044, då Pagan blev ett kungadöme, finns det nästan inga kända pålitliga historiska källor. Detta är ytterst beklagligt då detta var den period då majoriteten av burmanerna anlände till dagens Burma. Burmanernas tidigaste spårade hemvist låg mellan Gobiöknen och nordöstra Tibet. Förmodligen i den nuvarande kinesiska provinsen Gansu. Tidiga kinesiska källor nämner de s.k. chiang. Dessa var stamfolk som höll sig med får och getter väster om kineserna och bland dessa chiang hittar man förmodligen burmanernas stamfäder. Kineserna attackerade dem oupphörligen för att ta fångar till människooffer och de sökte därför tillflykt i nordöstra Tibet. Under det första århundradet f.v.t. förföljdes de åter av kineserna och många begav sig därför söderut. 

Kung Anorahta och hans efterföljare

Den tidigare omtalade kung Anorahta (1044-1077) och hans rike Pagan skulle tillsammans med Angkorriket få stor betydelse för taifolkens historia. Han hade som omtalat kuvat monfolket i söder. (Se avsnittet ”Monfolket och burmanerna”.) Efter sin kampanj mot monfolket genomförde Anorahta framgångsrika kampanjer ännu längre söderut, men även mot shanernas områden ända in i Yunnan och mot Arakan ยะไข่, i nuvarande västra Burma. (Arakan heter sedan 1990 istället Rakhine.) I sina sydliga kampanjer fortsatte Anorahta med sina arméer ända till Mergui (i nuvarande södra Burma) och förmodligen vidare ännu längre söderut ner på Malackahalvön till Kra-näset. (Kra-näset kallas den smala landbrygga som förbinder Malackahalvön med Asiens fastland. Staden Ranong ระนอง ligger vid den smalaste delen. Namnet härstammar från staden Kraburi กระบุรี som ligger i provinsen Ranong.) Krönikor från Pegu antyder att senare burmanska kungar fortsatte att genomföra religiösa kampanjer nere på Malackahalvön under 1100-talet.
Khmererna, vars välde höll på att försvagas, fick också smaka på Pagans styrka. Taitraditionen berättar att kung Anorahta gjorde erövringar helt till Lopburi och Dvaravati och att khmererna tvingades acceptera burmanskt herradöme. Krönikor från Pegu säger också att Anorahta nådde fram till Lopburi, men också ända till Angkor. Men för det sistnämnda finns inga bevis och den burmanska krönikan nämner heller inget om detta. Men det förefaller troligt att Anorahta. åtminstone vid något tillfälle, behärskade stora delar av nuvarande Thailand. Hans erövringar bidrog till att försvaga khmererna ytterligare. Under perioder då burmanerna inte hade full kontroll över sina erövrade landområden började en rad självständiga taistater dyka upp.
Kung Anorahta blev en ivrig förkunnare av buddhismen. Han var den förste regenten som gjorde den nya theravadabuddhismen till statsreligion i Paganriket och därmed fortsatte dess spridning i nuvarande Burma. Ungefär samtidigt upplevde buddhismen ett uppsving i Indien och det var inga svårigheter att rekrytera missionärer härifrån, eller från Sri Lanka. Det är högst sannolikt att buddhismen är så stark i Burma, som den är idag, tack vare kung Anorahta.
Enligt traditionen dödades Anorahta av en vildbuffel år 1077. Han efterträddes av sin sin son Sawlu พระเจ้าสอลู (1077-1084). Sawlu skall enligt en källa ha dödatsdå monfolket revolterade och hans efterföljare blev brodern Kyanzittha พระเจ้ากยันสิทธา (1084-1113). Men både den döde Sawlu och därefter hans bror hade fortsatt att utvidga
sin fars rike. 


(Anorahta)

Jag har tidigare nämnt att vissa historiker hävdar att delar av Malackahalvön var under Pagans kontroll mellan 1060 och 1200, medan andra hävdar att khmererna stärkte sitt inflytande här efter Anorahtas död. (Se det tidigare avsnittet ”Angkorrikets början” i detta kapitel.) Men den burmanska närvaron var uppenbart kraftfull på mitten av 1100-talet, vilket ledde fram till en konflikt mellan Pagan och Sri Lanka. Pagan hade nämligen infört handelsrestriktioner och blockerat Sri Lankas handel över Kra-näset på Malackahalvön. Dessutom hade man tagit en prinsessa till fånga som var på väg till ”Kamboja”. En singalesisk styrka invaderade därför Nedre Burma år 1165 som lyckades erövra Bassein, Pagan och Papphalama och döda den burmanske kungen, Cansu I (1112-1167), år 1167. Kanske fick Sri Lanka då kontroll över stora delar av Malackahalvön, men år 1186 slöts ett fredsavtal med Pagans kung Cansu II (1174-1210). Det hindrade honom inte att göra anspråk på stora delar av Malackahalvön, men efter denne kung avtar bevisen för burmanskt inflytande i regionen.

Taifolk och burmanerna - Ahomfolket 

Vi vet inte så mycket om taifolks anknytning till Pagan. Burmanska krönikor och inskriptioner om taifolk från denna period är nästan obefintliga. Syam (eller shan) nämns visserligen som tempelbyggande slavar i Pagans närhet och som bofast befolkning på västbanken av Irrawaddyfloden, ca. 130 km nedströms Pagan. Det finns knappast några bevis för Pagans omtalade invasion av Shanstaterna på 1000-1100-talet och taikrönikorna är också tysta om detta. Men det är möjligt att taifolk (shan) för första gången kom till Malackahalvön under den här tiden. De hade kanske värvats som soldater i Pagans arméer.
Shanfolket hade börjat anlända till Shanstaterna på 700-talet och på 1000-talet var de vida utspridda i stora delar av norra Burma. Bäst organiserade och talrikast var de i Shwelidalen, men troligtvis hölls de i schack av kung Anorahta. Det sägs att Anorahta accepterade en dotter från regenten av Möng Mao (Müang Mao) เมืองเหมา, som därmed visade att han underkastade sig Pagans överhöghet. Här anger krönikorna året till 1057. Under de följande 150 åren ger krönikorna intryck av stor förvirring med dussintals små Shanstater, som från tid till annan försökte slå sig samman till större enheter. Följande står att läsa i en krönika från Hsenwi แสนหว. Sao Hsö Hkan Hpas regeringstid (1152-1205) är speciellt intressant. Efter att ha blivit shanernas ledare i Shweli- (Mao) dalen kuvade han först alla närbelägna shanfurstendömen. Därefter attackerade han ”Kina” år 1158. (Förmodligen menar man Nan Zhao.) Han marscherade ända till Kunming och besegrade "kineserna". Följande år invaderade han laostaterna, Chiang Saen och Yonokområdet och gjorde furstendömena här till vasallstater och fortsatte sedan mot Sipsong Phan Na. Därefter skickade han iväg sin äldre bror, Hkun Sam Long, för att attackera och kuva Assam อัสสัม. Till sist, år 1200, skickade han en expedition mot Pagan som lyckades inta Tagaung och Pinya. När Sao Hsö Hkan Hpa dog 1205 var han 73 år gammal. Det finns inga bevis för att shanerna i Shwelidalen verkligen skulle ha gjort de ovan omtalade erövringarna. Det är i själva verket istället tveksamt om de överhuvud taget ens lyckades bilda ett enat shanrike i norra Burma. 
Uppenbart lyckades burmanerna, omkring år 1200, avskilja shanerna öster om Irrawaddy från andra taigrupper längre västerut. De grupper som fanns kvar väster om Irrawaddy hade redan vandrat, eller vandrade nu, längre västerut in i Assam i dagens nordöstra Indien. Detta folk, som kallas ahomfolket อาหม
, är mycket gåtfullt. De var inte buddhister utan animister och det är därför troligt att de lämnat sina shanbröder i öst redan innan burmanerna i Pagan missionerade buddhismen bland shanerna på 1100-talet. Ahomfolkets egna krönikor uppger att man trängt in i Assam under det första årtiondet av 1200-talet, där de slog sig ner i Brahmaputras dalgång. År 1227 skall den ovan nämnde Hkun Sam Long ha upprättat ett litet furstendöme i östra Assam. Assam kommer kanske från ordet Ahom. Härifrån skulle sedan hans efterföljare komma att utvidga kontrollen över större delen av Assam. Kungariket Ahom grundades traditionellt år 1229. Genom att dessa shaner flyttade över bergen, som skiljer Burma från Indien, blev de snabbt avskilda från den kultur och politiska värld varifrån de kommit. Genom ingifte med den assamitiska eliten behöll de till en början makten, men gradvis uppslukades de av den indiska kulturen och med tiden förlorade de också helt sin identitet som tai. Deras öde är uppenbart unikt och förmodligen har ingen annan taigrupp gått samma öde till mötes.
I slutet av 1100-talet hade shanerna blivit etniskt dominerande i norra Burma och sydvästligaste Kina. Pagan som verkat starkt i början på 1200-talet splittrades med tiden beroende på uppror bland monfolket i söder och mongolernas attacker i norr. Mongolerna skulle visa sig vara en betydligt kraftfullare granne till Pagan och shanerna än Nan Zhao någonsin varit. Tidigt 1253 erövrades Nan Zhao av mongolerna och mongoliska "pacificeringskampanjer" mot shanerna och andra "sydliga barbarer" genomfördes i slutet av 1250-talet. Runt 1260 betalade många furstar eller hövdingar i området tribut till Kina och 1280 hade mongolerna lagt under sig södra Kina. Konflikten mellan Kina och Burma utvecklade sig till ett storkrig, med förödande resultat för Pagan. År 1287 föll också huvudstaden Pagan under trycket från Kublai Khans kavalleri.
De fantastiska välbevarade ruinerna i Pagan utgör idag en av Asiens mest storslagna fornminnesplatser och är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Hade de varit mera lättillgängliga hade Pagan säkert varit vida mera känt i väst. Hundratals tempel byggdes i staden och det förnämsta, Anandatemplet, byggdes omkring 1100 till ära för en av Buddhas främsta lärjungar.

Shanbröderna i Pagan

Efter Pagans fall hamnade den verkliga makten i Övre Burma hos shanerna år 1289. Nyckelfigurer i denna utveckling var tre shanbröder. Under några år hade de spelat trogna hovmän i Pagan, medan de såg till att deras makt växte vid hovet och även ute på landsbygden. År 1298 stödde de en revolt som slutade med att Pagan åter igen intogs. Kung Kyawswa (1287-1298) avrättades och shanbröderna placerade kungens 16-åriga son Saw Nit (1298-1325) på tronen. En bror till Saw Nit var inte nöjde med valet utan ville själv ta över tronen. Han hade bett ministrarna i Pagan om detta, vilket de dock inte beviljade. Därför vände sig Saw Nits bror till mongolerna för att få hjälp. De tre shanbröderna blev mycket förargade över detta och betraktade därefter denne prins som en förrädare.  
År 1300 förberedde kineserna sig ännu en gång för att försöka krossa Pagan. Den kinesiske kejsaren samlade en stor armé eftersom "Burma var starkt och kunde räkna med hjälp från Pa-pai-hsi-fu". (Som högst troligen var riket  Lan Na ล้านนา, som du kan läsa mera om i kapitel 7). Då mongolerna invaderade gränsområdet fick de stöd av den ovan omtalade brodern till Saw Nit. Vad som sedan hände med honom vet vi faktiskt inte.
Men den kinesiska armén räckte inte till och istället återerövrade burmanerna områden som förlorats till Kina 15 år tidigare. År 1303 tvingades kineserna dra sig tillbaka svarande till de nuvarande gränserna mellan de båda länderna. Den siste mongoliske kommendanten påstås ha accepterat en muta för att återvända hem. Detta upptäcktes kanske av hans överordnade i Yunnan eftersom han blev avrättad då han kommit hem. Men mongolerna gav nu upp sina planer om att kuva Burma.
Shanbröderna var nu i realiteten Övre Burmas härskare och burmanernas kungar i Pagandynastin regerade mera som guvernörer än som verkliga regenter. De tre shanbröderna blev allt mäktigare under Saw Nits regeringstid och källorna säger att de tre shanbröderna regerade tillsammans med Saw Nit. Den yngste av de tre shanbröderna lät sig krönas 1309 och efter sina två bröders död flyttade han sin huvudstad till Pinya år 1312. Pinya låg i närheten av Ava อังวะ, nära dagens Mandalay. Hans söner fortsatte att regera här till 1364. Ava var en strategisk plats nära risodlingarna runt Kyaukse och år 1315 grundades staden Sagaing på andra sidan floden, norr om Ava. Mängder av burmaner flydde söderut i fruktan för attacker från shanerna och år 1364 tog shanerna över Ava fullständigt och proklamerade den som sin nya huvudstad.
Liksom ahomtaierna uppslukades av sina grannar assimilerades också dessa shaner med burmanerna, medan deras bröder i bergen gick sin egen väg.
Sawmunnit (1325-1368) blev den siste kungen i Pagandynastin.


Externa länkar, fysiska personer;

Anorahta http://encyclopedia.thefreedictionary.com/Anoratha
Jayavarman II http://en.wikipedia.org/wiki/Jayavarman_II

Grannriken och områden före taifolkens ankomst till Thailand;  

Angkor http://www.historychannel.com/classroom/unesco/
angkor/index2.html
Angkor http://www.geocities.com/TimesSquare/1848/angkor.html
Angkor http://www.asiatour.com/cambodia/e-01land/ec-lan21.htm
Champa http://en.wikipedia.org/wiki/Champa
Champa http://mcel.pacificu.edu/as/students/cham/history.html
Chenla http://en.wikipedia.org/wiki/Chenla
Chenla http://www.zum.de/whkmla/region/seasia/chenla.html
Chenla http://www.cambodia-travel.com/khmer/chenla.htm
Chenla http://countrystudies.us/cambodia/6.htm
Chenla http://angkor1431.tripod.com/index/id69.html
Funan http://en.wikipedia.org/wiki/Funan
Funan http://www.cambodia-travel.com/khmer/funan.htm
Funan http://www.asiatour.com/vietnam/e-01land/ev-lan20.htm
Haripunjaya http://www.britannica.com/eb/article-9039267
Haripunjaya http://encyclopedia.thefreedictionary.com/Haripunjaya
Haripunjaya http://en.wikipedia.org/wiki/Haripunchai
Hsenwi

http://en.wikipedia.org/wiki/Theinni

Kambodjas tidiga historia http://en.wikipedia.org/wiki/Early_history_of_Cambodia
Kedah http://www.geographia.com/malaysia/kedah.html
Kedah http://en.wikipedia.org/wiki/Kedah
Khmerriket http://en.wikipedia.org/wiki/Khmer_empire
Langkasuka http://www.sabrizain.demon.co.uk/malaya/early1.htm
Langkasuka http://en.wikipedia.org/wiki/Langkasuka
Lopburi http://en.wikipedia.org/wiki/Lopburi_Province
Lopburi http://www.asiatour.com/thailand/e-04cent/et-cen14.htm
Nakhon Si Thammarat http://en.wikipedia.org/wiki/Nakhon_Si_Thammarat
Pagan http://7daystour.com/bagan.htm
Pagan http://www.livingtravel.com/asia/burma/burma_06.htm
Pagan http://www.sacredsites.com/asia/burma/bagan.html
Sri Ksetra http://www.hsdejong.nl/burma/pyay/index_pages/
thayekhittaya.html
Sri Ksetra http://7daystour.com/thayekhittayar.htm
Srivijaya http://en.wikipedia.org/wiki/Srivijaya 
Srivijaya http://www.zum.de/whkmla/region/seasia/srivijaya.html
Srivijaya http://users.skynet.be/network.indonesia/ni4001c3.htm
Srivijaya http://en.wikipedia.org/wiki/Srivijaya
Suvarnabhumi http://www.atributetohinduism.com/Suvarnabhumi.htm
Suvarnabhumi http://www.chiangmai-chiangrai.com/suvarnabhum
_the_golden_peninsula_part1.html
Tambralinga

http://www.international-relations.com/CM6-2WB
/SEAsia.htm

Yonok http://www.chiangmai-chiangrai.com/yonok_
birthplace_lanna.html