Alla skrivna historiska källor från de första århundradena av Kambodjas historia har vi fått från kineserna. Under sina handelsresor i området skrev de om ett blomstrande kungadöme. Kinesiska diplomater som besökte riket omkring år 230 gav det namnet Funan ฟูนัน. Kineserna beskrev landet som genomkorsat av oräkneliga kanaler, vilket gjorde det möjligt för de kinesiska resenärerna att "segla igenom Funan" på väg till Malackahalvön. Rikets regenter skickade under en 300 år lång period gåvor eller tribut till de kinesiska härskarna. Kineserna nämner också det indiska inflytandet i regionen. På 500-talet hade Funan sitt centrum i dagens södra Kambodja och södra Vietnam. Riket var ett tidigt handelscentrum och bildades förmodligen redan under det första århundradet av vår tideräkning. Riket hade en stark indisk prägel där brahmanism och buddhism existerade sida vid sida. (Termen brahmanism förklaras närmare i kapitel 4, avsnittet ”Buddhismens tidiga historia”.) Norr om Funan låg ett annat khmerrike vid namn Chenla, som var vasallstat till Chenla. Chenlas utbredning omfattade lägre och mellersta delen av Mekongfloden och därmed vad som idag är norra Kambodja och södra Laos.

(Funan och Chenlas utbredning år 400-500)

Den nye kungen, som premiärministern valde, visade sig vara ett förträffligt val. Han blev till Jayavarman II พระเจ้าชัยวรมันที่ 2 och var en avlägsen släkting till den tidigare kungen. Han hade tidigare bott på Java för att undvika problem i hemlandet. Trots sina tidiga framgångar verkar han ha varit en ganska osäker monark. Före år 819 hade han bytt belägenhet för sin huvudstad inte mindre än fem gånger. I sin sista huvudstad fick han äntligen ro efter en helig hinduisk ceremoni, som förklarade honom som gudomlig inkarnation av guden Shiva. Därefter förklarade han sitt kungarike självständigt från alla riken. Detta som en klar markering mot Java.
I början av 800-talet fick Jayavarman II åter fick kontroll över det delade khmerriket och under två århundraden byggde han och hans efterföljare upp ett rike som fick grannrikena att framstå som ”lilliputtstater”. Riket blev känt som Angkorriket och expanderade i alla riktningar. Med tanke på Kambodjas nuvarande storlek är det svårt att föreställa sig hur stort riket en gång varit och hur stor betydelse det haft i Sydostasiens historia. På 1000-1200-talet ingick, förutom nuvarande Kambodja, stora delar av nuvarande södra Vietnam, Laos och östra Thailand i khmerriket. I öster kontrollerade Angkor Mekongdeltat och tryckte på mot Champa. I norr sträckte sig riket så småningom till området vid dagens Vientiane i nuvarande Laos. (Lägg märke till att namnet Vientiane stammar från tiden med fransk närvaro i Laos. Stadens namn uttalas Wiang Chan เวียงจันทน์ både på thai och lao. Jag har annars valt att stort sett följa ett transkriptionssystem använt av historikern Martin Stuart-Fox, då det gäller laotiska namn.) Vientiane hade också någon slags inflytande i området vid dagens Luang Phabang หลวงพระบาง (ofta stavat Luang Prabang) i nuvarande Laos och Chiang Saen เชียงแสน i nuvarande Thailand. Genom det sistnämnda hade Angkor också inflytande in i regionen Sipsong Phan Na, nära gränsen till Nan Zhao. Kanske genomförde khmererna också enstaka militära expeditioner i detta område. I väst och nordväst kontrollerades nedre delen av Chaophrayaslätten แม่น้ำเจ้าพระยา i nuvarande Thailand och därmed också monfolkets gamla områden. Khmererna utvidgade också sitt välde till att omfatta monkungariket Haripunjaya หริภุญไชย, som låg vid Lamphun ลำพูน nära dagens Chiang Mai เชียงใหม่ i norra nuvarande Thailand. Enligt taikrönikorna misslyckades khmerernas attack mot monfolkets Lopburi ลพบุรี (Lawo ละโว้) och Haripunjaya, men khmerinflytandet var så starkt här att det finns grund till att tro att de faktiskt lyckades. Även i söder, på Malackahalvön, markerade khmererna sin närvaro. Här kan de ha regerat över samhällen med khmernybyggare, eller andra etniska grupper, med hjälp av militära garnisoner. Det är värt att lägga märke till att khmererna, tack vare sin expansion, faktiskt med tiden kontrollerade alla kommunikations- och handelsvägar i den centrala delen av den indokinesiska halvön.
I slutet av 800-talet när khmererna övertog monfolkets ställning som den ledande makten i regionen var området vid dagens Nakhon Ratchasima นครราชสีมา (ofta förkortat till Khorat โคราช) i nuvarande Thailand, uppenbart ett av de områden som först erövrades och ruinerna av ett storslaget khmertempel finns fortfarande kvar nära Phimai พิมาย. Detta tempel, som är känt som Prasat Hin Phimai ปราสาทหินพิมาย, byggdes förmodligen redan innan khmererna påbörjade det berömda templet Angkor Vat นครวัด.

(Phimai)

Då är det dags att berätta litet mer om monfolket. Detta folk hade tidigt slagit sig ned vid floden Salween แม่น้ำสาละวิน i nuvarande Burma. De fortsatte att sprida sig söderut och österut långt in i nuvarande Thailand. Det var ett konstnärligt folk som skapade en högtstående civilisation, vilket dokumenteras av ruiner och redskap som påträffats i området.
Tidigt omtalas ett område i Sydostasien som kallades Suvarnabhumi สุวรรณภูมิ, vilket ibland översätts till "det Gyllene Landet” eller ”Guldlandet" ดินแดนทอง. En del forskare menar att detta område kan ha legat i nuvarande centrala Thailand, medan andra menar att Suvarnabhumi var den region som sträcker sig från Pegu พะโค  i nuvarande Burma ned över Malackahalvön. Peguregionen kallas för Hamsavati (Hongsawadi หงสะวดี på thai). Men forskarna har inte riktigt kunnat bli eniga om områdets omfattning.
På Chaophrayaslätten har man funnit bevis för tidig indisk påverkan. Här har man funnit byggnadsfundament och Buddhastatyer i stilarter som var vanliga i Indien mellan år 200-400 f.v.t. Att man också hade kontakt med Europa, kanske förmedlad av indierna, visar fyndet av en grekisk-romersk lampa från första århundradet av vår tideräkning! Fyndet gjordes på en plats vid namn Phong Tük พงตึก. Enligt traditionen skall en buddhistisk mission, som den indiske kungen Ashoka พระเจ้าอโศกมหาราช skickade för att sprida buddhismen, ha kommit till Suvarnabhumi på 200-talet f.v.t. Du kan läsa mera om buddhismen och dess historia i kapitel 4.
Tidigt lydde delar av monfolket förmodligen under khmerriket Funan, men vi vet knappast något om dem från den tiden. Men de skilde sig från sina herrar genom sin buddhistiska religion, eftersom majoriteten av khmererna då bekände sig till brahmanismen. I slutet av 500-talet eller i början av 600-talet, då Funans makt minskat, avlöste monfolket khmererna som dominerande makt i dagens mellersta Thailand. Det förefaller som om det fanns flera monstater, men det viktigaste riket blev känt som Dvaravati ทวารวดี. Dvaravati blev ett centrum för buddhistisk mission och det var härifrån som buddhismen började sprida sig i det område som idag är Thailand, Burma, Laos och Kambodja. En del forskare menar att Dvaravati bara var en direkt förlängning av Suvarnabhumi. Enda skillnaden skulle vara namnet. Suvarnabhumi kan ha existerat från omkring 200 f.v.t. till mitten av 400-talet och Dvaravati från mitten av 400-talet till mitten av 1000-talet. Vi vet heller inte mycket om Dvaravati. Varken hur stort riket var, vilka andra folkslag som bodde här eller var en eventuell huvudstad låg. Kanske var Nakhon Pathom นครปฐม huvudstad, men i vilket fall som helst var den en av rikets viktigaste städer. Dvaravati hade under flera hundra år stort kulturellt inflytande vida utanför sina egna gränser. Nakhon Pathom låg vid den här tiden betydligt närmare havet, vilket underlättade kommunikationerna. Idag ligger den moderna staden Nakhon Pathom ca. 60 km väster om Bangkok (Krungthep กรุงเทพ ฯ). Här måste nämnas att namnet Bangkok blivit så vedertaget att det även används av thailändarna själva då de talar med oss européer. Men på thai heter Bangkok Krungthep. Detta kan du läsa mera om i kapitel 14, avsnittet ”Bangkok blir huvudstad”. 
Ett stort buddhisttempel med en väldig pagod uppfördes vid Nakhon Pathom. Den kallades för Phra Pathom Chedi พระปฐมเจดีย์, vilket betyder ”den första pagoden” (chedi = pagod). Pagoden har under historiens gång varit föremål för flera ombyggnader och restaureringar och är idag världens största. Den ursprungliga pagoden, som lär finnas inuti den nuvarande, är enligt traditionen byggd under perioden 100 f.v.t. och år 400 och är då över 2000 år gammal. Men när den egentligen påbörjades får de lärde tvista vidare om. En modell av den ursprungliga pagoden finns söder om Phra Pathom Chedi. Efter mitten av 1000-talet drabbades pagoden av förfall. Men under den långt senare kungen Mongkut påbörjades renoveringsarbetet som senare fortsattes av hans son och efterträdare Chulalongkorn.
Monbefolkningen i Dvaravati bodde huvudsakligen i väster på den lägre centralslätten och vid floden Ping แม่น้ำปิง (eller Raming แม่น้ำระมิงค์, som var flodens gamla namn) vid dagens Lamphun och Chiang Mai. Deras bröder längre mot öst, i dagens nordöstra Thailand, uppslukades antingen av khmerbefolkningen eller senare av taifolk som snart skulle börja röra sig in i området. Inskriptioner från Dvaravatitiden är skrivna på monspråket. De tidigaste inskriptionerna är från 700-talet och har påträffats i Lopburi. Inskriptionerna berättar mycket litet om regionens historia och historikerna har fått hämta sina upplysningar från andra källor. Riket blomstrade tack vare handeln över stora delar av Sydostasien. Det förekom bl.a. handel mellan Martabanviken och Siamviken via Phra Chedi Sam Ong ด่านพระเจดีย์สามองค์ (De Tre Pagodernas pass) på slutet av 500-talet. Kinesiska källor nämner det buddhistiska kungariket Dvaravati för första gången på 600-talet. Förmodligen flyttades Dvaravatis politiska och kulturella, och kanske också befolkningsmässiga, centrum västerut från 800-talet och framåt. Detta beroende på trycket från khmerernas nybildade Angkorrike.

Riket Tambralinga var uppenbart ett annat av Malackahalvöns viktigaste riken. Rikets centrum låg i området där dagens Nakhon Si Thammarat ligger. Riket nämns i kinesiska källor och skall periodvis ha lytt under khmerriket. Men i början av 1000-talet verkar det som om Tambralinga har utnyttjat sina grannars svaghet och blivit självständigt. Uppenbart har det förekommit krigshandlingar mellan Tambralinga och khmerernas Angkor i början av 1000-talet, vilket jag beskrivit i det tidigare avsnittet ”Angkor och Lopburi”.
En rad andra riken på och omkring Malackahalvön nämns också i diverse källor. Här förekommer namn såsom Kedah เกดะห์, Takkola och Papphalama. Kedah kan ha varit en utlöpare från Srivijaya och Papphalama låg i Peguregionen i Nedre Burma. Takkola låg kanske i närheten av dagens Trang. Någon har identifierat Takkola med Takua Pa ตะกั่วป่า, som idag ligger i provinsen Phang Nga พังงา.
Det indiska riket Chola invaderade Tambralinga kort tid efter 1017. Även Srivijaya, Langkasuka (se nedan), Kedah, Takkola och Papphalama drabbades. Det var under dessa oroliga tider som Tambralinga, liksom Srivijaya, skickade diplomatiska missioner till Kina år 1014 och 1016. Sista gången riket skickade diplomater till Kina var 1070. En del tyder på att Tambralinga fortfarande var självständigt en bit in på 1130-talet och att riket fungerade som ett viktigt buddhistcentrum som hade nära kontakter med nuvarande Sri Lanka. Efter detta kan det ha pågått en kamp om inflytandet på Malackahalvön mellan Sri Lanka, Pagan och Angkor på mitten av 1100-talet, som kan ha resulterat i en burmansk seger. Khmererna kan kortvarigt ha avlöst burmanerna en bit in på 1200-talet.
Ytterligare en stat dominerad av indier hade grundats, enligt kinesiska krönikor, på Malackahalvön i början av 200-talet f.v.t. Rikets namn var Langkasuka ลังกาสุกะ. En malajisk krönika uppger också att det i gamla tider grundades en stat nära Kedah i nordvästra delen av nuvarande Malaysia. Fursten som grundade detta rike kallade landet Langkasuka, men mycket tyder på att Langkasuka och det gamla Kedah, var två olika riken. Langkasuka låg på Malackahalvöns nordöstra sida och Kedah på nordvästra sidan.