KAPITEL 2

TAIFOLKENS URSPRUNG 

Taifolkens vandringar och delning

Nan Zhao-teorin

Taifolken på 800-900-talet

Taistater i norr i slutet på 1100-talet

(Externa länkar)

Den s.k. konventionella och tidigare allmänt accepterade teorin i Thailands historia handlar om taifolkens ursprung och hur de kom till bl.a. Thailand. Denna teori, som numera utsatts för stark kritik, presenterades först av västerlänningar(!) under 1900-talets första hälft. Enligt denna teori dök taifolket för första gången upp i norra Kina, varifrån de utvandrade i tre stora utvandringsskeden. Först från norra till centrala Kina, för några tusen år sedan. Sedan från centrala Kina till Yunnanprovinsen, omkring vår egen tideräknings början. Slutligen vandrade de in i bl.a. nuvarande Thailand.
Under uppehållet i Yunnan skulle de ha grundat det kraftfulla och självständiga kungariket Nan Zhao น่านเจ้า på mitten av 600-talet. Nan Zhao intogs och ockuperades av mongolernas Kublai Khan กุบไลข่าน (1215-1294) år 1253 och detta skulle för alltid ha avslutat detta tairike och ha orsakat väldiga folkvandringar mot syd.
Denna teori blev en myt accepterad både av väst och av thailändarna själva och har levt kvar ända fram till våra dagar. En tid före kriget i Stilla Havet (andra världskriget) skrev en ledande thailändsk nationalistledare, Luang Wichitwatthakan หลวงวิจิตรวาทการ (eller Luang Wichit หลวงวิจิตร) (1898-1962), ett musikaliskt skådespel kallat Nan Zhao. Verket var extremt nationalistiskt och handlar om hur taifolken fördrevs från Nan Zhao. Detta passade bra med tanke på denna tidens projapanska och antikinesiska politik. Denne Luang Wichit kommer du att träffa på igen längre fram.

(En ung Luang Wichit)

Hur mycket som är direkt felaktigt i den konventionella teorin är det svårt att svara bestämt på. Vad som idag främst ifrågasätts är påståendena om stora folkvandringar genom Kina. Anmärkningsvärt nog nämns inget om dessa påstådda folkvandringar i Kinas egen historia! Det levde heller inte taifolk i norra och centrala Kina, utan här levde andra folkslag sida vid sida med kineserna. Nan Zhao kan då knappast ha dominerats av taifolk, utan av andra folkslag, och då Kublai Khan gjorde sina erövringar i detta område resulterade detta naturligt nog inte i några väldiga folkvandringar av taifolk söderut. Nan Zhao, som taifolkens ”vagga”, var heller inte känt av thailändarna själva innan denna teori presenterades av västerlänningar och riket finns överhuvud taget inte nämnt i gamla taikällor. Men forskarna lär tvista vidare om i hur stor omfattning det levde taifolk i själva Nan Zhao eller i rikets närhet.
Vad vet vi då om Nan Zhao? Den sydöstra delen av Yunnan befolkades troligen av tai- och miao-yao-folk (även kallade hmong-mien). Den västra och sydvästra delen av provinsen dominerades av folk som kineserna kallade wu-man, eller "svarta barbarer". Dessa var mörkhyade folk som talade s.k. tibeto-burmanska språk, liknande de språk som lolo- โลโล och lahufolket ลาฮู fortfarande talar i området idag. (Lolofolket kallas för yi i Kina och Lahufolket kallas musoe มูเซอ av taifolken.) Det är högst troligt att det var dessa wu-man som bildade kärnan till staten Nan Zhao på 600-talet. Under andra halvan av 600-talet fick kineserna försvara sig mot ett expanderande aggressivt Tibet. Kineserna ingick därför, i 700-talets början, allianser med lokala furstendömen för att skydda sina gränser. Med kinesernas stöd förenade en furste vid namn Pi-lo-ko พีล่อโก๊ะ sitt och fem andra små furstendömen i västra Yunnan på 730-talet. År 738 erkändes Pi-lo-ko som prins av Yunnan. Relationerna mellan Kina och "den Södra prinsen" (=Nan Zhao eller Nan Chao) försämrades emellertid snabbt på 750-talet då Pi-lo-kos son Ko-lo-feng โก๊ะล่อฝง var regent. Kanske hade kineserna börjat oroa sig över Nan Zhaos växande styrka. Nan Zhao anfölls nämligen upprepade gånger av kineserna, men de slogs tillbaka samtliga gånger. Nan Zhao lyckades härefter utvidga sin kontroll över östra Yunnan och även över västra Guizhou. Kina drabbades därefter av ett inre uppror och trycket på Nan Zhao minskade. Efter mitten av 700-talet fram till slutet av 800-talet var Nan Zhao en stormakt i Sydostasien och nuvarande södra Kina. Att riket var starkt visar de många krigen mot grannarna under 800-talet. Att Nan Zhaos styrka härefter började minska berodde bl.a. på att Kina återhämtade sig och att vietnamesernas styrka ökade. Nan Zhao tycks ha koncentrerat sina militära och politiska ansträngningar på sitt eget territorium i sydväst i slutet av 800-talet. Detta efter årtionden av utmärglande krig mot riken i nuvarande Burma, Vietnam och Sichuan.
En samtida källa, vid namn "Man Shu" eller "Boken om de södra barbarerna", skrevs av den kinesiske ämbetsmannen Fan Ch’o. På 860-talet beskrev han Nan Zhao som en välorganiserad stat med många olika etniska grupper. Kungen av Nan Zhao hade ett hov och en administration som liknade Kinas. Administrationen grundades på en hierarki av ämbetsmän, ministrar och tolv "stora generaler". Det finns indikationer som tyder på att dessa tolv generaler hade större makt och status än ministrarna. Hierarkin sträckte sig från ämbetsmän som ansvarade för hundra hushåll till guvernörer ansvariga för tio tusen hushåll. Var och en garanterades jordbesittningar svarande till sin ställning. Manliga invånare betalade en årlig skatt på två skäppor ris (18 liter) samt var disponibla för militärtjänst. Armén hade stor dragningskraft på unga män från landsbygden och de tränade sig i krigskonster så fort det var avbrott i jordbruket. Sent på hösten varje år kallade krigsministeriet samman männen för mönstring, där militära prov och manövrer genomfördes. De män som klarade vissa skicklighets- och uthållighetsprov för kavalleriet och infanteriet kunde stiga i graderna och bli frikostigt belönade.
Nan Zhao blev de kommande 120 åren politiskt instabilt med 13 olika kungar som inte tycks ha intresserat sig för regionen i söder. Riket plågades av ständiga uppror och sammansvärjningar vid hovet och en efter en abdikerade kungarna och gick i kloster. Med en sådan instabilitet i huvudstaden började rikets södra gränser försvagas.
Hur vet vi då att Nan Zhaos regenter inte var tai? Regenterna i Nan Zhao följde ett speciellt system då de valde sina namn. Den första stavelsen i en ny härskares namn var samma som den sista stavelsen i faderns namn. Därför fick namnen följande utseende; Pi-lo-ko, Ko-lo-feng, Feng-chia-i, I-mou-hsün o.s.v. Detta är ett vanligt system bland lolo och andra tibeto-burmanska folk, men okänt bland taifolken. Dessutom finns det bevarat en lista med ord, i den ovan omtalade kinesiska källan Man Shu, som användes i riket och dessa har identifierats som tillhörande lolospråket och kan inte spåras som tai. Intressant är att lolohövdingar, i centrala Yunnan på 1800-talet, uppgav att de var ättlingar till Nan Zhaos gamla kungahus.  
Nan Zhaos krigståg in i nuvarande Burma, och kanske också in i nordöstra Indien, öppnade vägar för kommunikation och handel mellan Indien och Kina. Förmodligen uppmuntrade Nan Zhao den lokala handeln i norra Sydostasien, vilket naturligt nog medförde ett kulturellt utbyte. Nan Zhao blev, liksom Tangdynastins ราชวงศ์ถัง Kina (618-906) och det kinesiska protektoratet Annam (i nuvarande Vietnam), en buddhistisk stat och måste ha bidragit till buddhismens spridning i regionen. Men samtidigt blockerade Nan Zhao effektivt de norra delarna av inre Sydostasien från direkt kinesiskt inflytande. Det intressanta med Nan Zhao och taifolkens historia är hur Nan Zhao kan ha påverkat livet för de taifolk som levde i de södra och östra delarna av riket, eller i rikets närhet. Det finns dock väldigt få ledtrådar om taifolkens historia i Yunnans egen historia. Nan Zhao blev därmed den första stora staten som påverkade livet i norra inre Sydostasien. D.v.s. i nuvarande norra Burma, norra Thailand, norra Laos och nordvästra Vietnam. Lokala ledare har säkert tagit vara på sina politiska möjligheter vid den här tiden. Genom att underkasta sig eller alliera sig med Nan Zhao kunde de få en stark bundsförvant eller beskyddare och använda sig av denna fördel mot sina grannar. De försökte kanske också imitera Nan Zhaos administration och militära system , som var modern för sin tid. Bevarade källor från Nan Zhao nämner inga taistater i övre Sydostasien på 800 och 900-talet. Men däremot kan vi identifiera de stater som skulle bli taifolkens södra grannar och rivaler under de kommande århundradena; en vietnamesisk stat vid Röda flodens dalgång och delta, kungadömet Champa จามปา vid nuvarande centrala Vietnams kust, khmerernas Angkorrike, monkungarikena i centrala och norra Thailand och monfolkets och pyufolkets (ปยุ eller พยู) kungariken i Burma. I början av 800-talet växte dessa rikens makt och territorier och taifolken kom alltmer i kontakt med dessa folk, deras liv och politik. Du kan läsa mer om alla dessa riken i nästa kapitel.

Taifolken på 800-900-talet

Under 800- och 900-talet fanns taifolk i de stora och lugna områdena i övre Sydostasien, omringade av stora riken på alla sidor. Vi vet att soldater från Nan Zhao passerat genom dessa områden under sina militära expeditioner mot de olika staterna i Burma, mot Chenla เจนละ (eller Zhenla), som under 800-talet blev till khmerernas Angkorrike, och Vietnam. Vi får också anta att även khmererna hade en del intressen i området och att taifolken därför inte var isolerade varken politiskt eller kulturellt. Kanske hade också taifolk, från olika grupper, tvångsvärvats till Nan Zhaos arméer och därmed fått se områden långt hemifrån. Detta råkade nämligen andra folkslag i regionen ut för. Taifolk har sannolikt också blivit tagna som fångar av olika stridande parter i området och andra reste kanske som handelsmän, eller i religiösa ärenden, till avlägsna huvudstäder.
Liksom sina grannar odlade taifolken ris, jagade, fiskade och samlade skogsprodukter. De bodde i kärnfamiljer i små byar som hade kontakt med varandra. Det förekom handel med metallverktyg, lergods och salt mellan byarna. Eftersom regionen var underbefolkad var arbetskraft högt värderad och kvinnans sociala status därför ganska hög. Speciellt om man jämför med den låga sociala och ekonomiska status som kinesiska och indiska kvinnor hade. Arvsrätten var vanligtvis lika för män och kvinnor och den kvinnliga sidan av släkten var lika viktig som den manliga. Taifolken föreställde sig en värld befolkad av goda och onda andar. De onda andarna kunde skada människorna och måste blidkas genom olika riter och offer. Kvinnorna menades ofta ha speciellt goda egenskaper att förmedla kontakterna mellan människorna och andevärlden och anlitades för att bota sjuka eller för att ändra på ofördelaktigt väder. Naturen och världen betraktades som oförutsägbar och fientlig och man fick handskas med de fientliga krafterna efter bästa förmåga.