KAPITEL 1

DE TIDIGA MÄNNISKORNA I SYDOSTASIEN

Det forntida Sydostasien

Australier, negriter och melaneser

Indoneser

Fornlämningar i Thailand

(Externa länkar)

Det forntida Sydostasien

Förmodligen anlände taifolk (ไท eller ไต), i mer betydande omfattning, till nuvarande Thailand ประเทศไทย för omkring 1 000 år sedan. Men kanske hade mindre grupper anlänt betydligt tidigare. Sydostasien var nämligen inte folktomt då de började sin invandring. Men innan taifolkens närvaro i området blev påtaglig skall jag berätta litet om de folk som redan fanns på plats.
Vi vet att det redan för 40 000 år sedan fanns förfäder till Sydostasiens folk i regionen. De levde förmodligen på ungefär samma sätt som de europeiska s.k. grottfolken och vandrade runt i områdets djungler, vid floderna och kusterna. De livnärde sig av jakt, fiske och skogsprodukter och använde många av de redskap av trä och bambu som ännu idag används i området. Med hjälp av stenyxor och knivar tillverkade de bl.a. blåsrör, pilbågar, fällor, fiskeredskap och korgar. Med tiden tillverkades mera avancerade redskap av trä och ben, den urholkade kanoten och senare även den utriggade kanoten. Detta möjliggjorde resor österut ända till Japan, Nya Zeeland och Hawaii och västerut ända till Indien och Madagaskar.
För omkring 10 000 år sedan, eller kanske ännu tidigare, började områdets invånare med jordbruk. Detta betraktas som människosläktets första stora "revolution”. Man kunde nu bli bofasta och detta ledde till en kulturutveckling. För omkring 5 000 år sedan började befolkningen med husdjur såsom vattenbufflar, svin höns och hundar och jordbrukssamhället möjliggjorde en ökande befolkning. Många forskare menar numera att de första risodlingarna kan ha haft sitt ursprung i den här delen av världen. Man har gjort uppmärksammade fynd i grottor i norra Thailand. Fynden gjordes i distriktet Pang Mapha ปางมะผ้า i nordligaste delen av provinsen Maehongson แม่ฮ่องสอน. Bl.a. i en grotta vid namn Tham Phi ถ้ำผี (Spirit Cave). Då en amerikan vid namn Chester F. Gorman undersökte grottan år 1970 gjorde han flera överraskande upptäckter. Han hittade bl.a. lämningar efter flera ätbara växter och en kol-14-datering av dessa gjordes. Det visade sig att de stammade från perioden 9 000-6 000 f.v.t. (Wikipedia säger 9 000-5 500 f.v.t.) Detta har lett till spekulationer om att jordbruk börjat utvecklas här redan för 11 000 år sedan. I så fall började odling av plantor i Sydostasien lika tidigt som plantodling i Mellersta Östern, eller möjligen tidigare. Gorman hittade också lergods som stammade från 6 000 f.v.t. I grottorna har man också funnit smycken, metallredskap, stenvikter m.m. Det finns också en rad grottmålningar som ofta avbildar människor och djur. Området var mycket väl lämpat för bosättningar utmed en flod med tillgång till fisk och med många grottor att söka skydd i. Med tiden höll grottinnevånarna sig med husdjur såsom får, getter och boskap. Det finns också bevis för handel i och med fynd av havssnäckskal, metaller och halvädelstenar som inte stammar från området. I en grotta vid namn Pung Hung ถ้ำปุงฮุง nära Tham Phi, Maehongson har man hittat khao chao ข้าวเจ้า (icke gluteinris, Oryza Sativa) som anses vara 7 000 år gammalt, medan det äldsta ris som man funnit i Kina och Indien bara är 5 000 år gammalt. Allt detta enligt Gorman.
Ungefär samtidigt som människorna i Sydostasien började med jordbruk började de utvecklas olika språkligt och kulturellt.

Australier, negriter och melaneser

Nuvarande Sydostasiens fastland och öar hade med tiden befolkats av en rad olika människotyper från den asiatiska kontinenten. Dessa folkvandringar söderut skulle komma att upprepas många gånger i Sydostasiens tidiga historia.
Australier (och uppenbart också veddafolket, som liknar australierna men har rakare hår) var förmodligen de första mera utbredda invånarna i Sydostasien. Efter dem kom de kortväxta och krullhåriga negriterna นิกริโต. För 2 000-3 000 år sedan fanns det sannolikt negriter över ett stort område i Sydostasien och särskilt många på Malackahalvön. Nutida ättlingar till dem kan ännu påträffas på olika håll i Sydostasien. Det råder en del förvirring angående namn och ev. släktskap mellan olika grupper av negriter och veddafolk. I Thailand kallas negriterna bl.a. för mani มันนิ, semang เซมัง, ngo เงาะ eller ngo pa เงาะป่า. Namnet ngo anspelar på negriternas krulliga hår. Om du studerar frukten rambutan (Nephelium lappaceum), som heter ngo på thai, utseende förstår du säkert sambandet. Även namnet semang är ursprungligen nedsättande och kan översättas till langur, som är en slags apa.
En del negriter lever en tillbakadragen s.k. "primitiv" tillvaro i höglandet mellan Thailand och Malaysia och består kanske inte av mer än ca 3 000 personer. Endast några hundra lever på thailändskt område. Enligt thailändska Wikipedia finns det idag negriter i provinserna Trang ตรัง, Narathiwat นราธิวาส, Yala ยะลา, Phatthalung พัทลุง och Satun สตูล. Ännu idag har en del av dem endast sporadisk kontakt med thailändarna och malajerna och kommer då ut från djungeln för att byta sina skogsprodukter mot tobak och ris. De lever en nomadiserande tillvaro och drog sig tillbaka längre in i djungeln då malajerna tog över deras områden. (Se ”Indoneser” i nästa avsnitt.) De krullhåriga negriterna skall, enligt W.A.R. Wood, ha satt sina spår bland befolkningen i söder. Krulligt hår, som är sällsynt hos dagens thailändare längre norrut, är betydligt vanligare här. Negriterna blev länge betraktade mera som djur än som människor. En viss Sir Hugh Clifford har på slutet av 1800-talet beskrivit den årliga "jakten" på en stam negriter (kallade sakai ซาไก), som hölls av en sultan av Pahang! Förmodligen handlade det om att ta slavar. Namnet sakai har tyvärr använts litet slarvigt för olika grupper av negriter eller skogsfolk och kan betyda i princip vilken grupp som helst. Både australierna och negriterna bredde ut sig så långt söderut som till Australien.
Efter negriterna anlände förmodligen en ny folkgrupp, melaneserna, som inte längre finns kvar i Sydostasien. Men deras ättlingar är talrika på öarna i Stilla havet öster om Nya Guinea och Australien.

Den sista folktypen som vandrade söderut var den s.k. indonesiska eller austronesiska. Invandringen inträffade i två omgångar. Den första stora invandringen började kanske för 5 000 eller 6 000 år sedan och den andra i början av vår tideräkning. I den första invandringsvågen anlände monfolket (ชาว)มอญ, khmerfolket (ชาว) เขมร (kambodjanerna), malajerna (ชาว)มลายู (eller (ชาว)มาเลย์) och chamfolket (ชาว)จาม till det sydostasiatiska fastlandet. Men det finns källor som säger att chamfolket kom invandrande till fastlandet från något område i nuvarande Indonesien ประเทศอินโดนีเซีย. Malajerna etablerade sig nere på Malackahalvön för ca. tre tusen år sedan. I den andra vågen anlände folkslag som vietnameserna (ชาว)เวียดนาม, burmanerna (ชาว)พม่า och de olika taifolken. Jag kommer att berätta mer om alla ovan nämnda folkslag längre fram i texten. Burmanerna blev sedermera majoritetsfolk i landet Burma ประเทศพม่า (Myanmar เมียนมาร์). Längre fram i texten har jag valt att byta ut burmaner mot burmeser. Landet Burma befolkas numera av en rad etniska grupper och därför är burmeser ett bra samlingsnamn för medborgarna i landet Burma.
Folkslaget mlabri มลาบรี finns också i Thailand. De kallas också ”Gula Lövens Andar” (Phi Tong Lüang ผีตองเหลือง) av thailändarna. De har fått sitt litet mystiska namn bl.a. för att de befann sig så djupt inne i djunglerna att de sällan observerades av utomstående. Dessutom hade de vanan att använda bananblad som tak över sina hyddor eller regnskydd. Då bladen blev gula efter en till två veckor drog de vidare till en ny plats i djungeln för att fortsätta sin tillvaro som jägare och samlare och efterlämnade då sina gula ”visitkort”.

 

(Mlabri under ett regnskydd av bananblad)

Mlabri tycker inte om att bli kallade andar, men tycker om namnet “Gula Lövens Folk”. Jordbruk och skogsavverkning har reducerat mlabris tidigare områden och kan inte längre föda dem. De har därför hamnat i något som snarare kan liknas vid en slavtillvaro där de tvingas arbeta delar av året för bergsfolket hmong (maeo แม้ว eller mang ม้ง på thai) i utbyte för mat och begagnade kläder. Mlabrikulturen tillåter nämligen inte att de äger egen mark. Några grupper mlabri utnyttjas också av turistbyråer som tar med sina gäster för att "titta" på dem. Beroende på källan uppskattas mlabris samlade folkmängd till mellan 100-300 personer! En del av dessa finns i de thailändska provinserna Nan น่าน och Phrae แพร่. Mlabri lever åtskilda i mycket små nära familjegrupper bestående av 3-12 personer. Tyvärr har folkgruppen drabbats hårt av sjukdomar och felaktigt användande av insektsmedel.
Mlabri stammar kanske ursprungligen från Laos ประเทศลาว och en källa påstår att det också finns mlabri i Keng Tung (Chiang Tung เชียงตุง på thai) i Burma. De talar ett språk som tillhör den austroasiatiska språkfamiljen där språken mon-khmer är en undergrupp.

Fornlämningar i Thailand

Under arbetet med japanernas s.k. "Dödens Järnväg” mellan Thailand och Burma, under andra världskriget, gjordes fynd från förhistorisk tid. Det var en holländsk krigsfånge och arkeolog, vid namn Hendrik Robbert Van Heekeren (1902-1974), som först upptäckte stenåldersverktyg vid Ban Kao บ้านเก่า, i provinsen Kanchanaburi กาญจนบุรี. Detta ledde senare till att en dansk-thailändsk expedition 1960-1962  upptäckte stenåldersgrottor och gravar med en mängd lergods och redskap, vid floden Khwae Noi แควน้อย, i samma provins. Den ovan nämnde Van Heekeren var också inbjuden till denna expedition. Oftast skrivs Khwae ”felaktigt” som Kwai, men i och med den berömda filmen ”Bron över floden Kwai” har denna stavning mer eller mindre blivit standard. (Du kan läsa mera om bron över floden Khwae i kapitel 20, avsnittet ”Dödens järnväg och bron över floden Kwai.)
Nya intressanta fynd gjordes av en slump år 1966 i byn Ban Chiang บ้านเชียง, nära Udonthani อุดรธานี i nordöstra Thailand. Udonthani förkortas ofta till Udon อุดร och nordöstra Thailand kallas även för Isan อีสาน.  Det var en man vid namn (Steve) Stephen Young som bokstavligen lär ha "snubblat" över krukskärvor på en väg i Ban Chiang. Den första dateringen som gjordes av fynden gjordes med en teknik kallad termoluminiscensdatering. Man kom kom fram till att bosättningen var från 4 420-3 400 f.v.t., vilket då innebar att det handlade om världens äldsta bronsålderskultur och fynden rönte naturligtvis stor internationell uppmärksamhet. Åren 1974-1975 gjordes sedan omfattande utgrävningar under ledning av Chester F. Gorman och Pisit Charoenwongsa (Phisit Charoenwong) พิสิฐ เจริญวงศ. Förutom flera skelett hittade man målat lergods, smycken, brons- och järnverktyg samt flera tusen år gamla krukor och här fanns rester från en omfattande lerkärlstillverkning. Man hittade också fragment av ris, vilket visar att denna folket i denna bronsåldersbosättning var jordbrukare. De äldsta gravarna innehöll inga föremål av brons och härstammade förmodligen från en neolitisk stenålderskultur. De äldsta fynden var från järnåldern. Man kunde nu samla ihop så mycket material att man kunde genomföra en s.k. kol-14-datering. Denna datering kom dock fram till ett helt nytt resultat. Den äldsta graven befanns vara från omkring 2 100 f.v.t. och den yngsta från år 200. Därmed kom man fram till att inga av bronsfynden var mer än drygt 4 000 år gamla. Bronstillverkningen hade börjat ca. 2 000 f.v.t. vilket bevisades av funna smältdeglar och bronsfragment.
Men det är inte bara i Ban Kao och Ban Chiang som man har funnit mycket tidiga bosättningar och dessa fynd från tidiga kulturer har givit näring åt förnyade spekulationer om taifolkens ursprung. En del forskning och teorier har därför gått ut på att söka visa att det funnits taifolk i nuvarande Thailand från "tidernas begynnelse", eller att de kommit från Kina mycket tidigare än man trott. Studier av skelettfynd och föremål från Ban Kao och Ban Chiang visar nämligen samstämmighet med liknande kulturer i centrala Kina. En del elaka tungor hävdar att det är av nationalpatriotiska skäl som thailändarna vill försöka hävda att det funnits taifolk inom landets gränser mycket längre än man tidigare trott. Men alldeles otroligt är det inte att det funnits taifolk här väldigt tidigt. Men vem som tillverkat de ovan nämnda fynden kan kanske framtida forskning visa. Grottmålningarna i Pha Taem ผาแต้ม (i Khong Chiam โขงเจียม i provinsen Ubon Ratchathani อุบลราชธาน,ี som ofta förkortas Ubon) anses vara 3000 eller 4 000 år gamla beroende på källan. Konstnärerna härstammade förmodligen från de tidiga invånarna i Ban Chiang.

Jag har medvetet valt att inte skriva så mycket om fornlämningar i Thailand, eftersom arkeologerna hela tiden gör nya fynd som ibland tvingar fram en omvärdering av gamla ”sanningar”.