Onsdag 12 maj 2004

Himlen har gråtit hela dagen idag, och det vore ju mycket märkligt om den inte gjort så, för idag har världen varit en fullständig avspegling av din mattes hjärtas känslor.

Ett öronbedövande vrål av Livets urkrafter har manifesterat sig för mina fysiska ögon och känslor, när min fine Vän och jag gick vår sista promenad idag.

I saftig, dyblöt grönska och spirande liljekonvaljer nosade Du dig fram en sista gång. Bokskogen har väl aldrig varit grönare och mitt hjärta var så tungt, så tungt.

Det strilande vårregnet blev som en skyddande fasad, där mina rinnande tårar inte syntes för omvärlden, men Dig lurar man inte min uppmärksamme Vän. I ett obevakat ögonblick möttes min kind av din nos. Du tittade storögt, precis som om du sa ”regnet smakar salt, Matte”. Så lufsade du vidare framåt.

Framåt mot Regnbågsbron…

Stegen hos oss saktar av och vi ser varandra djupt i ögonen innan du lunkar fram och tar ett steg upp på den. Nu finns ingen återvändo. Jag står här och ser hur din svans vippar, alltmedan du vandrar framåt mot ett okänt och skrämmande mål.

Det som gör så förtvivlat ont är att jag får stå kvar här. Här i den fruktansvärt gröna bokskogen.

Det är en makalös paradox att inse att just när Våren fyller minsta grässtrå med kraftfullt Liv så går du ifrån mig.

Tack för alla lärdomar och kärlek, min vackre, vackre Ambrosius.

*     *     *

Abbe drabbades av ett hastigt uppblossande lymfom (cancer i lymfkörtlarna). Han blev 4½ år och aldrig har väl en hund varit så älskad. Hans och mina lärdomar lever dock ändå kvar i Internet.