Förord.

Till Dig som hittat Rolstorp, Vesslarp eller Hultet på Internet och är intresserad av bygden och dess historia.
Du har framför Dig en torpinventering. Inventeringen utfördes omkring 1960.

Nedtecknare var Björn Persson och Davis Larsson. Initiativ tager var C.O. Svensson.
Invånarna i de tre byarna bistod med sina kunskaper.
Målet var att bevara till senare generationer byarnas historia.
När Du läser vidare, kommer Du att finna att texten inte är redigerad. Läs med vetskapen att detta är ett utkast till en skrift. Tyvärr kom den inte i tryck. Det finns mycket innehåll om bygden och dess människor att vi på detta sätt vill sprida vetskapen om bygden vidare.
Kanske Du själv har dina rötter i dessa trakter och hittar ”Din” stuga eller torp omtalad. Det är vår förhoppning att Du ska känna Dig välkommen och vi hoppas att Du kan förnimma atmosfären från förr.

Mycket har förändrats, men människorna är de samma. Strävsamma och småkluriga torpare som inte räds överheten.
Människorna i denna byggd levde med och av naturen. Man följde naturen och tog inte mer än den gav.

Från Glimåkra socken emigrerade mången god samhällsmedborgare till landet i väster. En del återsåg aldrig hembygden. Andra återkom med dollar på fickan och kunde titulera sig Åbo. Detta var en åtråvärd titel för en torpare.

Våra farföräldrar är från bygden och möttes i USA. Här följer deras historia och hur återförening mellan generationer kan ske.



Med hälsning från Rolf och Göran Persson.
E-mail: goran.persson@horby.mail.telia.com

Sista hälften av 1800-talet var den Stora Emigrationens tid. Detta gällde särskilt i de fattigare delarna av vårt land. Alldeles särskilt Glimåkra socken i nordöstra Skåne. Det övervägande målet för denna emigration var Amerika. Utvandringen börjar med att 6 personer från Själlandstorpet i Vesslarp emigrerar. De närmaste åren utvandrar totalt 66 personer. Efter ett uppehåll mellan 1856 till 1865 har fram till 1930-talet ca 1400 Glimåkrabor sökt sig från fäderneslandet.

Detta har gjort Glimåkra till ett av vårt lands största emigrations-byggder. Många har återvänt, både med och utan kapital, men med mycket erfarenhet. Här är några emigrationsöde från socknen och exempel på hur banden kan slutas igen någon generation senare.

Vi skriver den 7 mars 1871, platsen är Brödakulla, Snarrarp i Glimåkra Socken. Denna dag föddes Hanna Jönsdotter. Hanna hade två äldre syskon, Jöns, född 1865 och Bengta född 1867. Torpet välsignades ytterligare två barn, Sven 1873 och till sist Per 1877. Föräldrarna var Jöns Jonssen och Karna Månsdotter.

Nere i Ullaboda, Kullaskogen bor Jöns Persson. Den 17 april 1870 ingår han och Sissa Karlsdotter äktenskap. Sissa kommer från Högsma. Jöns och Sissa får 5 barn, Anna 1870, Karl 72, Sigrid 78, Martin 85, Hanna 84. Martin blir 4 år och avlider 85. Hanna avlider 89.

I familjerna nådde 8 barn vuxen ålder. 8 barn emigrerade till Amerika. Vad drev dessa personer att utvandra? Var det tanken på ett land av bröd och honung? Eller löfte om fri jord, eller påverkan av äldre syskon som utvandrat?

Vilka känslor som fanns hos föräldrar och barn, kan man bara spekulera om. Säkert är att många tårar och mycket smärta förnams vid avskedets ögonblick. Vad kommer att hända? Ses vi igen? När?

Jöns och Karnas barn utvandrade enligt följande:

Bengta 1887 20 år

Jöns 1888 23 år

Hanna 1892 19 år

Sven 1892 13 år

Per 1895 18 år

Jöns Och Sissas barn utvandrade enligt följande:

Anna 1889 19 år

Karl 1892 20 år

Sigrid 1899 21 år

Vad sker med dessa personer? Vilket öde går de tillmötes?

En del svar har vi i form av brev och efterlämnade handlingar.

Jöns tar avsked från Amerikansk marinen 91 som snickare på U.S. Richmond. Den fjärde juni 1896 får "John Johnsson" sitt Amerikanska medborgarskap. Det är utfärdat i Newport. I passet står att han är 5 fet, 9 inches lång, hög panna, ljusblå ögon, stor näsa och mun, ljust hår och stort långt ansikte. En i sanning ståtlig man. Jöns återkommer till hemorten och avlider ogift i Glimåkra den 8 september 1945. Enligt testamentet lever då Brodern Per (Peter Johnsson) med adress Newport R.I.

Enligt samma handling har Sven avlidit men har en dotter som heter Hanna A.E Caiger med adress Middletown Newport R.I.

Om Bengta finns inga uppgifter. Troligtvis har Bengta avlidit före Jöns eftersom hon inte finns medtagen i testamentet.

Jöns och Sissas dotter Anna, gifter sig med Per Trulsson. Bördig från det så kallade Skrivarestället i Högsma. Per hade 7 helsyskon och 5 halvsyskon. Av Pers helsyskon utvandrade 5 till Amerika mellan 1875 och 1883. Anna avlider 7 juni 1919. Per överlever Anna med 14 år och avlider 1933 i Amerika. De hade inga barn.

Sigrid Jönsdotter emigrerar 1899 och finner där sin blivande make Per Svensson. Per kommer från Vesslarp och utvandrade ett par år innan Sigrid. Per var snickare. Per och Sigrid återvänder till hembygden 1903 med ett samlat kapital. Stort nog att bli självägande bönder. De ingår äktenskap och köper Högens i Rolstorp 1904. Här utövar Per sitt yrke i kombination med jordbruk. Per tituleras nu Åbo. I äktenskapet föds 2 barn, Björn och Martin. Per och Sigrid var min farmor och farfar.

Karl Jönsson söker sin kärlek hos Hanna Jönsdotter. Den besvaras. De kommer smått förmögna hem till socknen. Den 28 feb. 1900 köper de N:r 2 Snarrarp 23/1024 mantal. Köpeskillingen är 2900 kr. Lyckan ler åt de båda unga. Återvänt från Amerika med ett kapital. Stort nog att bli självägande bönder. Torparsonen Karl tituleras numera Åbo. Vad kan man mer begära? De får fyra barn i rask takt; Martin 1900, Johan 1901, Hilma 1903, Henry 1906. Emellertid, säg den lycka som är beständig. Hanna avlider 1910 och Karl 1912. Kvar står 4 minderåriga barn utan föräldrar att möta livet. Martin kommer till farföräldrarna Jöns och Sissa. Henry kommer till Norregård i Vesslarp. Per i Rolstorp blir deras gode man. Enligt bouppteckningen är det 2102.79 kr per barn sedan skulder betalts.

Beloppet stiger med räntan och redovisas varje år till Bernhard Aurell

i Glimåkra av Per tills att barnen nått myndig ålder.

Alla 4 utvandrar till Amerika. Martin 1925, Hilma 1921, Johan 1920, Karl 1922. Var och en fick kvittera ut pengar av Per från sitt arv till sin "tilltänkta" Amerikabiljett, som det står på kvittot.

Martin blir inkallad till mönstring i Amerikanska armen 1942. Han blir "klassifierad 1:A" . Kort därefter bestäms att alla över 38 år frikallas. Han återvänder till Sverige i början på 60-talet och lever sina sista år här. Martin ligger begravd på Glimåkra kyrkogård. Johan och Hilma återser aldrig hemlandet. Henry tog värvning under andra världskriget. Det han återsåg av Sverige var från ovan i flygräder till och från Tyskland. Vad tänker han, hur känns det att se Sverige från detta perspektiv? Kommer jag tillbaka till England, Sverige? Det finns många stunder av eftertanke till och från ett uppdrag. Han tar avsked som sergeant 1945, och återtar sitt gamla yrke, snickarens. Henry gifte sig 1947 med Pearl. De får 1949 en flicka. Hon döptes till Sue Patricia Carlsson. Familjen slår sig ner i Chicago, där Henry slutar sina dagar 1976.

Patricia är i dag gift Michael Crawford. Patricia och Michael bor i Winchester, Virginia. De har 3 barn. Två döttrar på 9 resp 17 år och en son på 20.

Familjen Crawford har under läsåret 93-94 tagit emot en utbytesstudent från Sverige. Han heter Mattias Persson och är 18 år. Mattias farfar hette Björn Persson, son till Per och Sigrid. Mattias och familjen Crawford:s barn är tredje kusiner.

Familjen Crawford har tagit emot Mattias med öppna armar och på alla sätt gör hans vistelse i USA så angenäm som möjligt.

Kan man på ett förnämligare sätt ta tillvara släktrelationerna.

Jag tror det inte.

Torpinventering.


Längst uppe i nordöstra Skåne, med gränser till såväl Blekinge som Småland, är den vackra Göingebygden belägen. Den är alltför välkänd genom åtskilliga skildringar för att vi närmare skall gå in på den saken. Anföras bör dock att trakten här upp i stort sett bibehållit sin karaktär av glesbebyggelse med djupa och mäktiga skogar, rik på småsjöar och i övrigt något av mystik från snapphanarnas dagar.

Efter att ha blomstrat upp litet tillfälligt under början av förra seklet, med ånga små torpstugor och backstugor här och var i skogarna, företrädesvis i närheten av sjöarna, har bygden ganska fort avfolkats för att nu i allt raskare takt helt bli utan denna kategori av inbyggare. Snart nog står en yngre generation under en söndagsutflykt i skogen undrande vid resterna av en liten backstuga och frågar sig om det verkligen bott folk här någon gång. Det är för att i någon mån rädda minnen från den gamla tiden och dessa platser som dessa uppteckningar blivit gjorda.

Här uppe finner vi namnen Glimåkra och Örkened, väldiga skogsområden med stora och välskötta gårdar som i regel gått i arv från far till son i flera generationer. Jordbruket får anses spela en underordnad roll i dessa trakter, det är skogen som är dess ryggrad. Kärleken till hembygden är grundmurad här om än en stor del av ”småfolket” under senare delen av förra seklet begav sig västerut, därtill drivna av den bittra nöden. Inga industrier fanns och följaktligen inga förtjänstmöjligheter. Det lilla som de små åkerlapparna kunde frambringa räckte ingalunda till att mätta den i regel stora barnaskaran med.

Vi skall i fortsättningen inskränka oss till att, så gott som det sig göra låter, skildra förhållandena under gångna tider som rått på gårdarna Rolstorp, Hultet och Vesslarp samt under dessa lydande torp och backstrugor, samtliga belägna i Glimåkra socken.

Att torpen och backstugorna varit så rikt representerade just här kan man tänka sig bero på den rika förekomsten av sjöar och vattendrag varur folket till stor del hämtade ett gott tillskott till skafferiet.

För att göra det hels så åskådligt som möjligt, har vi tagit foton av samtliga gårdar, torpställen och backstugor samt åsatt dessa ett nummer, vilket återfinns på kartan i slutet av boken.

Vi börjar med gården Rolstorp som nummer ett.

Platsen där kronolänsmansbostället en gång stått

Med denna gård stifta vi bekantskap redan under 1700-talet då densamma var tilldelad en kronolänsman vid namn Johan Kröger såsom boställe. Att Rolstorp redan då var av en viss betydelse utöver övriga gårdar i socknen kan man sluta sig till därav att dessa herrar inte nöjde sig med de sämsta bitarna. Arealen var ganska aktningsvärd, hela 700 tunnland, till sin huvudsakliga del skogsmark. Att lövskogen då var den förhärskande kan man sluta sig till av ett kartfragment från år 1681, vari beskrives att ”Rolstorps utmark med grov ekeskog bevuxen är.” Och vad ollonskogarna betydde för dåtidens svinuppfödning är ganska välbekant.

Att herr Kröger själv inte vallade ollonsvin eller brukade jorden är ju begripligt, inte heller har man några säkra uppgifter om att han någonsin bodde på gården. Att han hade en arrendator där är däremot bekant, och att förhållandet dem emellan inte varit det allra bästa, därom vittna de mängder av domstolsprotokoll från Östra Göinge Häradsrätt som vi haft nöjet att taga del av. Arrendatorns namn var Truls Månsson och vi finna så småningom att denne skatteköpte gården.

Av någon anledning ville emellertid herr Kröger bli kvitt sin arrendator och till den ändan instämde han honom till Östra Göinge Häradsrätt i Broby, med yrkande om omedelbar avhysning. ”Förbrytelsen” bestod i att ”Truls Månsson visat mig sidovördnad såsom varande hans rätta herre och husbonde”. En motivering som synes ss sentida något egendomlig.

Troligen var Truls Månsson en karl som hade sina papper i så god ordning att han ej frågade efter att bocka alltför djupt för en länsman och då kan man ju enkelt nog räkna ut resten. Till häradsrättens heder blev ej heller Krögers yrkande bifallt. Men Kröger var ej den som gav upp för denna lilla motgång. Då tiden var inne att arrendeavgiften skulle erläggas, yppades vid ett lägligt tillfälle för Kröger att i enrum tala sin förhatlige arrendator tillrätta med sådana medel att han kunde nå sitt mål till och med utan process kanske. (Förmodligen hade den tidens länsmän en välförsedd ”käppavrå” och var kanske rätt så snara att begagna sig av denna fördel också). Kanske har Truls Månsson anat något i den vägen och visligen undvikit denna fälla. Han sände sin dräng med pengarna till Kröger, men denne vägrade ta emot dem med den motiveringen att Truls Månsson personligen skulle avlämna dem. Nu blev det en ny stämning till tinget och denna gång yrkades det omedelbar vräkning av arrendatorn. Skälet var utebliven arrendeavgift. Detta var ju i och för sig mera allvarligt än att visa sidovördnad, men drängens vittnesmål att han av sin husbonde blivit sänd till Kröger med likviden och att denne under ovan nämnda motivering vägrat ta emot densamma, måste ha gjort rätten något betänksam, men utslaget stannade vid att Truls Månsson vid äventyr av vräkning skulle till herr Kröger senast den fjortonde mars 1751 erlägga arrendeavgiften. Nu trodde naturligtvis Kröger att spelet var till hälften vunnet, men än en gång blev det skickebud, då med en kronofjärdingsman från Gamlarp i Glimåkra socken och det var ju en Kronans kral och det blev för länsman Kröger att bita i det sura äpplet och kvittera. Av dessa processer får man sannerligen den uppfattningen att Krögers juridiska kunskaper överlistats av en lekman på området. Tilläggas kan emellertid att minnet av Truls Månsson gått till eftervärlden med att han var en synnerligen lagklok man.

I detta sammanhang kan nämnas att Kröger anhängingjorde åtal på sin granne norrut, Truls Ingamansson i Hultet. Denna hade förbrutis sig genom att vittja sina fiskedon i Lommaviken i Rolstorpssjön där han för övrigt hade fiskerätt, men att detta skett på en söndag.

Visserligen hölls kanske söndagen i större helgd då än nu, men inte kan man tycka att det varit något större tjänstefel om Kröger underlåtit att åtala. Truls Ingemansson erkände oförbehållsamt förseelsen men framhöll som en förmildrande omständighet att han före under dagen bevistat gudstjänsten i socknens kyrka. Åklagarens talan ogillades även i detta mål. Man kan på goda grunder misstänka att det låg en smula avundsjuka bakom det hala, ty troligt är, att med boställrätten till Rolstorp även följde fiskerätt i Rolstorpssjön. Man får hoppas att det blev någon liten fisk över även till herr Kröger.

Vår vän Kröger blev emellertid ej boställs innehavare i Rolstorp så länge till, ty år 1752 skatteköpte Truls Månsson gården och samtidigt delades den med en son till honom. Denne hette Nils och uppförde byggnaderna till Södergården som föll på hans lott. Själv behöll Truls Månsson den norra delen och samtidigt uppfördes även här nya byggnader. Norregården överlät han senare till en yngre son, Jöns. Tilläggas kan att länsmansgården revs ner samma år. Under frihetstiden blev som bekant hemmansklyvning ner till 1/8 mantal möjligt, tidigare fick en gård under ett helt mantal ej delas. Varför köpet kallades skatteköp är obekant. Det var en präst som var Truls Månsson behjälplig med den juridiska sidan av köpet och Kronan förbehöll sig all växande ekskog även i framtiden. Det är väl knappast troligt att denna paragraf fortfarande äger bestånd.

År 1835 utskiftades från södergård den mellersta gården som nu ägs av Martin Persson, även ägare till en del av Norregård.

Att det i gamla tider funnits riktig elitskog i Rolstorp, såväl som i Vesslarp och Hultet, därom vittnar ett förbehåll som Kronan gjort i det att ett mindre område beläget på dessa tre hemman avsatts till så kallat mastehygge. Platsen benämnes i gamla handlingar för Gråskägg och utgör gräns mellan Rolstorp-Vesslarp å ena sidan och Hultet å andra.

Innan den definitiva gränsen blivit fastställd emellan Hultet och Rolstorp, tycks en del stridigheter ha förekommit, därom vittnar de många protokollen från Lantmäterisammanträden som höllos både vår och höst. Att Truls Månsson var den som envist drev sin vilja igenom skönjes alltför väl i handlingarna. Med Vesslarps ägare tycks det ha gått tämligen smärtfritt att dra gränsen, men när så Hultet tillstötte blev det protest. Hultets åbo, Truls Ingemansson, ville att gränsen mot Rolstorp skulle gå i rak linje från Gråskägg till en punkt i Rolstorpssjö där en större sten benämnd Antons Hall är belägen, (här mötas samtliga gränser till strandägare runt Rolstorpssjön.) Truls Månsson ville däremot ha gränsen i rak linje till en viss punkt något hundratal meter norr om det så kallade Erikstorpet i Havremosse samt därifrån i rak linje till ovan nämnde Antons Hall. Det kan ju ej anses så underligt att Truls Ingemansson protesterade mot detta, ty därigenom kom han att mista den så kallade Lomängen, ett område i anslutning till Rolstorpssjön, troligen den enda plats på Hultets ägor där det fanns naturlig höstnadsäng, vad dessa betydde i gamla tider för kreatursbetet och vinterfodret är väl bekant. Truls Månsson hade god tillgång på sådana ängar inom sitt vidsträckta område, där var ju mängder av sjöstränder vid såväl Rolstorpssjön, Farlången samt båda Kringsjöarna. Beslutet blev emellertid att Truls Månsson gick segrande ut striden och gränsen kom att dragas dit han ville, till en punkt i nämnda Havremosse, där ett ”femstenaröse” blir nedsatt. Därifrån drogs gränsen mot Antons Hall, möjligen gjordes någon mindre jämkning vid en mindre bäck som mynnar ut i Lomaviken.

Sedan kan vi följa gränsdragningen till nästa granne som var byn Gummarp i söder. Härom nämnes intet annat än att dessa åboar mötte upp och godkände denna gräns, som fortsatte i rak linje till ett hundratal meter från sjön Farlånge i öster, där Råbelövs ägor, Kullaskogen på något obegripligt sätt nästlat sig till ett litet område mark.

Gränsen följde nu Farlångan norrut för att vid Saxatorpets gräns möte Vesslarps ägor. Här infann sig såväl Vesslarps som Öranäs ägare och godkände gränsen och samtidigt nedsattes i Farlånga å en ekepåle som gränsmärke. Härifrån drogs gränsen i samförståndets tecken till Gråskägg och Truls Månsson hade nu sitt stora jordområde inramat, inalles innehållande 795 tunnland.

Nu blev det för den nyblivne jordägaren att styra och ställa om sitt stora jordagods. Med köpet följde trenne torp och flera skulle det bli så småningom. Namnen på de tre som redan fanns var Spjutatorpet, Vallgrenstorpet och Stadigs. Vi skall senare återkomma till dessa, men nämna något om gården och dess gamla och nyare ägare först.

Rolstorps Södergård

Ägare till denna blev som förut nämnts, Truls Månssons äldste son Nils, som uppförde gårdsbyggnaderna närmast Rolstorpssjön. Dessa har ett utomordentligt vackert läge med utsikt över sjön. De pampiga och välvårdade stenlängorna, jämte den vackra boningslängan är Torsten Larsson, som i rakt nedstigande led är en ättling till ovannämnde Truls Månsson.

Hökens (den mellersta av gårdarna)

Ägare är Martin Persson, som jämväl äger en del av Norregård. Denna gård såldes i slutet av 1800-talet till Kronan, som försålde inägor jämte en liten bit skogsmark till en dess arrendator under 1920-talet.

Rolstorps Norregård (boningslängan)

År 1960 inköptes denna av civilingenjör Nils Holmkvist från Malmö, som omedelbart satte igång med att rusta upp både utom- och inomhus. Mycket arbete och stora kostnader har nedlagts, men så har det också blivit ett sannskyldigt paradis, dit gärna herrskapat Holmkvist tillbringar veckosluten.

Bygget, (undantagshus till Norregård)

I omedelbar närhet av Norregård finnes ett äldre hus, uppbyggt omkring 1860. Detta äges och bebos av fru Jenny Trulsson jämte sonen David Larsson, som även kan räkna Rolstorp förste åbo, Truls Månsson, som sin stamfader.

Intresserad av släktforskning och utrustad med ett synnerligen gott minne, kan David Larsson återge många berättelser om livet och sederna i gamla tider, månget berättat av hans fader, Lars Trulsson, förre ägaren till Södergården. Bland annat berättas om Jöns Trulsson, en sonson till Truls Månsson, att han var en synnerligen lagklok man som begrep sig på att vända sig till rätt forum när han fått något mera omfattande uppslag i tankarna. Sålunda var det enbart hans förtjänst att det blev farbar väg till Rolstorpsgårdarna så tidigt som det blev. Att det stötte på vissa motstånd kan man vara förvissad om, men väg blev det i alla fall, till och med en god bit förbi gårdarna, eller så långt som Rolstorps ägor sträckte sig, alltså till gränsen mot Vesslarp vid Gråskägg. Vägen i fråga benämnes i gamla handlingar för materialvägen och den hade nog varit önskvärd för dem som hade att transportera såväl skogs- som lantbruksprodukter österut. Det var i allmänhet till Karlshamn färderna gällde. Dels skulle mastspirorna från mastehygget vid Gråskägg transporteras dit och det brännvin bönderna kunde undvara till avslut skulle också den vägen. Känt är att Göingarna även hämtade brödsäd i Karlshamn under nödåret i slutet av 1860-talet. Som ett kuriosum kan nämnas att inte ens ett så pass storgods som Karsholm kunde uppbringa nödigt byggnadstimmer när dess slott skulle byggas, utan detta hämtades just från mastehygget Gråskägg och skänktes Karsholm av Gustav III. När Oppmanna kyrka ombyggdes 1848 hämtades även timret till denna härifrån. Men Jöns Trulsson fick aldrig se vägen i färdigt skick. Han blev fullständigt blind innan den blev färdig, och det berättas att då vägen skulle avsynas blev han ledd ner till Rolstorpsvägskälet där han krypande fick känna sig fram för att bilda sig en uppfattning om vägbredden. Det berättas även att han var synnerligen god vän med kronofogden, som under sina resor i bygden passade på att göra en visit i Rolstorps Norregård. Truls Jönsson hade en liten egenhet, han hade för vana att alltid spotta rakt fram var han än befann sig och han gjorde ingalunda något undantag med detta om han än befann sig i så fint sällskap som med kronofogden, denne hade fullt upp att göra med att förflytta sin stol runt storstugan för att undgå att bli alltför mycket ”bespottad”.

Anmärkning: Det finns i dag en tavla på vägen mellan Rolstorp och Vesslarp, som visar var ”Masthygget” var beläget.

Truls kallades i bygden Rolingen. Han hade en broder som hette Sven och som ägde en liten stuga strax öster om Norregård. Platsen där den en gång stått är fullständigt utplånad. Sven skulle ha varit synnerligen intresserad av fruktodling, speciellt var det päronträd som han älskade att odla.

Förmodligen härstammade de många päronträd som funnes i Rolstorp så sent som in på 1940-talet just från hans odlingar.

Bland andra män av Rolstorpssläkten som gjort sin hembygd stora tjänster bör ej förglömmas konservator Carl Otto Svensson (C.O) gemenligen kallad och bosatt i Göteborg. Utrustad som han är med ett gott minne och en berättartalang som söker sin like, är det en sann upplevelse att höra honom berätta om gamla tiders seder och bruk, om livets gång på bondgårdarna och svälten och umbäranden i torpen och backstugorna. Allt kan han skildra så levande att åhöraren helt känner sig leva med i den gamla tiden. Det är på hans initiativ som dessa uppteckningar kommit till, han vill åt eftervärlden bevara det lilla av minnen som ännu finns kvar från hans hembygd. De vackra teckningarna som vi finner här och var i boken är tecknade av honom.

En kusin till C.O. Svensson, Lars Trulsson, förre ägaren till Rolstorps Södergård, har vi att tacka för att det blev ordnad postgång i byarna runt omkring Rolstorp. Initiativet härtill rönte i början en del motstånd från posttjänstemännens sida, men slutligen gick det hela igenom till stor båtnad för bygden.

Vi skall nu uppehålla oss litet med torpen under Rolstorp också:

Lassa Svensas

Detta torp var beläget strax söder om Erikstorpet, intill vägen Rolstorp-Hultet. Om dess brukare har vi inga som helst uppgifter att hålla oss till. Som jordbruk betraktat måste det ha uppfyllt alla krav på ett minimum av odlad jord, endast några små plättar sådan kan upptäckas mellan stenrösen. Skogen vajar nu sedan lång tid över platsen som en gång varit ett litet hem.

Spjutatorpet

Namnet skvallrar om att brukaren här varit soldat. Det var ett prima torp som kunde föda både häst och kor. Det blev emellertid övergivet på 1860-talet då den odlade jorden övertogs av bonden i Södergård.

Vallgrenstorpet

Om nu det förut beskrivna torpet var ett relativt bra sådant, så var Vallgrens så mycket sämre. Jordbiten mycket stenig, husen i dåligt skick, och det berättas att den enda kossan måste inhysas i stugan under den kalla årstiden. Byggnaderna jämnades med marken vid samma tid som Spjutatorpet och åkern övertogs av bonden.

Att dessa båda torp hade en ganska ansenlig ålder bakom sig kan man sluta sig till om man skall tro den sägen som berättats av äldre ortsbor nämligen att båda torpen blevo brända under snapphanetiden och att folket skulle ha tagit sin tillflykt till den alldeles närbelägna skogen och än i dag kan utpekas det väldiga stenblock under vilket de uppehållit sig tills det blivit lite lugnare. Om det ligger någon verklighet bakom är ju inte alls otroligt.

Stadigstorpet

Några stenkast från de båda andra torpen är detta beläget. Det uppfördes år 1840 av en man kallad Nissa-Nissen, denne var snickare till yrket och enligt uppgift ogift. Omkring tjugo år senare, eller närmare bestämt 1849 fick Nissa-Nissen en granne så att säga in på knutarna. Det var en man vid namn Anders Nilsson Stadig som grävde sig en liten backstuga vägg i vägg med den förut uppförda byggnaden. Denne Stadig fick sig ett torpakontrakt upprättat med jordägaren med ordalydelse och stavning som följer:

”Emot efterskrivne pongters fullgörelse jemte tillgodonjutande af undertecknande förmoner har jag undertecknade Hemmansägare till Drängen Anders Nilsson i Glimåkra och hans tilltängta Hustru pigan Gunill Håkans-Dotter i Dalshult på bägges livstider överlåtet en torp egendom belägen i västra ändan af den såkallat Cringsjävången söder om vägen som går ifrån Materialvägen och till dess rymd omkring ett skäppeland dännaegendom får af tillträdande torparen efter behag uppodlas och häfdas såsom årlig jordskyld utgör torparen följande.

1. Erlägger torparen den 24 october årligen 1 riksdaler 50 öre Rigsmynt samt af åboens skogsäfvfeckters framskaffande underhålla halfva gärdes sträckan ifrån Chringsjön och till modet emot Anders Jonsson och efven spånas 10 lispund blånor årligen alt på egen provijantering.

2. Samt af torparen utges årligen på åboens provijantering 10 dagsvärken vid påfodran samt närså påfodras af åboen till dagsvärken emot betalning efteros emmelan öfverens komit pris 25 öre om dagen skall sådant efterkommas.

3. Bränne och Ljuse emne erhåller torparen till nödigt behof samt stängsel ämne efter utvisning.

4. Och äfven förbjudes torparen att utom åboends lof till husa intaga pärsoner af vad kön äller beskafenhet dätt vara m vid besitningsrättens förlust.

5. Då besitnigstiden är slutat tillfaller alla odlings åttgärdar Stamhemmanet utan afräkning och då varande husbygnader torparen eller hans räte innehafvare.

6. Slutligen opselveras att muvarande kontragts tagare icke äger att på annan pärson torpegendomen öfverlåta utan åboens medgifvande enär torparen fullgör vad föreskrifvitt är och honom åligger ärhan försäkrat orubbat besitning å tid som förut är bestämt men i motsatt fall är han dänna genast förlustig.

Försäkras Rolstorp den 3 februvari 1859

Anders Andersson

i Rolstorp

Med föregående kontragt finna vi os nögde och tillförbinder os däs fullgörande

År och dag somofvan

Anders Nilsson Gunnill G H D HÅKANS Dotter

Egenhändiga namnteckning intygar som ofvan

Jon Jönsson Ola Pehrsson

I Rolstorp i Rolstorp

Ja, så här såg ett torpakontrakt ut i mitten av 1800-talet. Arrendeavgiften var ju inte avskräckande, men ”pongt” 2 kunde kanske bliva besvärande nog, om det ville sig illa. Det berodde ju på hur ofta bonden kallade till dagsverken vid gården. Blev det så gott som årsanställning, ja då hade ju torparen kosten, men 25-öringen verkar ju lite blygsam. Anders Nilsson hade tjänstgjort som knekt vid Kronprinsens Husarer i Malmö och borde väl anses som fullgod arbetskarl.

Stadigstorpet har varit bebott in på 1900-talet, men sedan de sista ägarna flyttat bort, gingo byggnaderna sin förgängelse till mötes ganska snart. De många gamle fruktträden står nu undrande om de skall orka med att grönska ännu ett år. Endast kaprifolium, vintergröna och ”pepparbärsbusken” samt ett fång pingstliljor tycks inte sakna sina husbönder, utan fortsätta att växa rent av våldsamt.

Skräddare-Olans

Något hundratal meter norrut från Stadigs hittar vi en liten åkerlycke, en gång omgärdad av höga och vackert murade stengärdsgårdar, dessa blev på 1920-talet så gott som helt raserade. Strax intill åt öster kan ännu upptäckas en liten håla i marken, som varit en vackert murad källare, denna rönte samtidigt samma öde som stenmurarna.

Något hundratal meter från denna plats, norrut mot Vesslarp, förövades i mitten på 1800-talet ett rånmord som visar att det rådde råhet bland ungdomen även på den tiden. Det var två pojkar i de undra tonåren som en mörk höstkväll hade sällskap med varandra mot sina hem efter att ha arbetat som vallpojkar på skånska slätten under sommaren. På nämnda plats överföll den ene pojken sin kamrat och dödade honom. Bytet blev en kostym och en fällkniv, den senare kom till viss del att bli orsak till att mördaren snart nog blev gripen. Hans hem var ett litet torp, beläget västerut från mordplatsen och på ditvägen besökte han Erikstorpet i Hultet. Där visade han fällkniven och tillfrågad var han hade bekommit den blev han märkbart nervös och då mordet blev känt riktades misstankarna genast mot honom. Han avled i fängelset, efter hur lång tid är oss obekant.

På de platser där någon människa av en eller annan anledning mistat livet, var det brukligt att vägfarande stannade och letade sig en käpp eller trädgren och kastade på denna plats. Det blev i sinom tid en väldig rishög och den kallades ”båll” = (BÅL). Om nu denna sed tillkommit för att hedra den döde, eller för att skydda sig mot gastatyg är ej bekant, mest troligt det senare. På mordplatsen i Rostorps skog fanns så sent som i slutet på förra seklet synbara rester efter ett sådant bål. Även skall här nattetid ha visat sig så kallade gastabloss för vägfarande.

Vänder vi oss nu österut från gårdarna finner vi ytterligare trenne ännu bebodda torp.

Ryakärr

Detta torp tillkom år 1864, och uppbyggdes av två syskon, Bengta och Karna Persson. Den förra var trotjänarinna på Rolstorps Norregård och det berättas att hon aldrig flyttade till torpet. Däremot bodde hennes syster där tillsammans med en sjuk dotter. Vari sjukdomen bestått är inte bekant, men det berättas att hon blev botad genom att dricka järnhaltigt vatten som fanns i en källa en bit från stället. Torpet övertogs efter Karna av Sven Jönsson, Dränga-Svennen. Genom en del nyodlingar utökades torpet så att det kunde föda ett par nötkreatur jämte smådjur. Dess siste brukare var sonen Hilding som nedlade jordbruket 1962. Här följer det första torpakontraktet på Ryakärr:

Jag undertecknade Hemmansägare på No 1 3/8 mtl Rolstorp hafver till Enkan Karna Persdotter och hennes syster pigan Bengta Persdotter härstädes, bortsålt en torplägenhet å mina ägor som utgör omkring 3ne skäppelands rymd, som de få begagna i bägges deras lifstid emot följande vilkor neml:

1. Såsom utskylder för torpplanen spinnes 10 lisp blånor på egen kost och utgöres 10 dagsverken vid påfodran på åboens kosthållning.

2. Åboen lämnar stängselämnen till torpplanens instängande samt dess underhållande erhåller efter utvisning samt lämnas Bräne och ljusämne till behof och så efter anvisning.

3. Torpfolken får sommarbeta på utmarken till 4 styken fårkreatur samt utvisar åboen årligen löfkostnad till 800 löfkärvas afhöstnad.

4. Skulle det så hända att pigan Bengta Persdotter öfverlever Karna Persdotter, skall hon få begagna torpstället utan någon afgift eller utskyld i hennes återstående lifstid, men sedan båda äro döda tillfaller torplägenheten Hemmanet utan någon afgift till deras aeftagare; Åboen förbehåller sig bortardering af såväl jord som husrum utom hans medgivande.

Sålunda öfverenskommit som skedde i Rolstorp den 12 Maj 1864.

Truls Månsson

Med förestående kontract förklara vi oss nöjda och förbinda oss att utskylderna ordentligt fulljöras.

Karna K. P. D. Persdotter Bengta B. P. D. Persdotter

Med styrda händer

Härvid närvarande vittne

Per Ingemansson

Thomaboda

Norra Kringssjötorpet

Något årtal för dess uppkomst har vi ej att hålla oss till, men det torde ha blivit någon gång under första hälvten av förra seklet. Den förste kände brukaren var en man kallad Blacka-Svennnen. Trots den obetydliga arealen odlad jord, kunde denna man sälja både fläsk och mejeriprodukter. Det berättas i bygden att grisen urfodrades med potatis som råstekts på huseby-sättugnen i stugen, grisen slaktade han själv och sålde allt så när som på någon liten smakbit som kom hushållet till godo. År 1872 försålde Sven torpet till Jöns Andersson i Rolstorps Södergård, på vars ägor detta var beläget. Denne Jöns Andersson hade på något sätt hållit så dålig reda i sin plånbok att han fann för gott att lämna gården och bli torpare i stället. Dock undantog han jorden till torpet vid försäljning av gården. Jöns Andersson var en stor och reslig man och synnerligen stark, men när det någon gång förekom bråk, var han den förste att sätta sig i säkerhet, berättades det. Han kallades i bygden Långe-Jösse och torpet, för länge sedan skattat åt förgängelsen, kallas än idag för Långejössas. Han var kvicktänkt och spydig och skulle ha en otrolig förmåga att slarva med sanningen. Här ett litet exempel på detta: Han hade till stor förfäran för sin kära hustru – Mor Sissa – uteblivit från hemmet i hela tre dygn utan att nämna vart han begett sig. I själva verket hade han tillbringat tiden hos en granne och sysselsatt sig med kortspel. Då han begav sig hem skickade grannen i hemlighet en piga efter honom för att höra efter hur mottagandet hemma gestaltades. På gården mötte Mor Sissa och i glädjen över att ha mannen hemma igen, utropade hon; ”nej men lille Jöns var har du varit så länge?” Jo jag träffade Truls Månsson i Hultet och som du vet så kan han varken skriva eller läsa skrivit och han hade fått ett brev som han ville attt jag skulle läsa upp för honom och där vankades både mat och brännvin, till måtta förstås.” Slutligen begav han sig, som så många andra på den tiden, till Amerika. För andra gången stannade han där för alltid. Hans undantagsbrev på torpet återges här nedan;

”Wid afträiandet af vårt egeande Kronoskattehemman N:o 1 ¼ mtl. Rolstorp, hafa vi förbehållit oss följande undantagsförmåner, hvilka årligen, räknadt från den 25 nästkommande mars komma att af hemmansägaren till oss under våra livstider utgöras:

1/. I december månad lemnas hvarje år, en tunna Råg och en tunna Korn, med gammalt uppmål eller och 42 Kappor pr tunna.

2/. Skulle vi inköpa det torp som nu innehafves af T John Johnsson, så skall derföre ingen afgäld till hemmanet erläggas, men å stället skall åboen lemna sommarbete i sin kohage till Tvenne Kor, men Får och svin som kunna vinterfödas, få beta på utmarken. Denna Kontrakt skall rörande Torpet gälla enligt urprungliga lydelsen i 30 år och i fall vi öfverleva denna tid, en af oss eller bägge, gälla för hela vår lifstid: Derjämte förbehålles att få instänga ett Tunnland af den intill torpvången belägna måssen, för att uppodla och bruka under samma rätt som den öfriga dertill hörande egendomen. I allt öfrigt skall Kontrakten lända till efterrättelse i hvad angår torparens rättigheter.

3/. I den händelse vi icke inköpa torpet så förbehålles Tvenne Tunnland panntofflor årligen, med gammalt uppmål, samt ett Fjärdedels Skeppeland till linfrösådd på hemmanets enskilda jo9rd som dertill kan anses tjenlig, hvarutom förbehålles att åboen årligen skall sommarbeta en Ko i förut nämnda hage, men inköpes torpet, så skall denna tredja punkten försvinna. I händelse vi skulle vid gården uppföra serskilda Åbyggnader för vårt behof, så förbehålles dertill plats å tjenligt ställe, och bränne till husbehof får då tagas på åboens skog efter utvisning. Åboen förbehålles det i andra punkten omnämnda Måssodlingsstycket, å ett tunnland till bruk och nyttjande under våra lifstider, ehvad torpet blir vårt eller icke.

Härmed förklara vi oss på ömse sidor nöjda.

Rolstorp den 24:de februari 1871.

Jöns Andersson Sissa SPP Pehrsdotter

Undantagare

Pehr Larsson

Undantagsgivare

Närvarande vittne:

Björn Pehrsson d.ä. Truls Ingemansson

i Gisslaboda i Gummarp

Det i andra och fjärde punkterna af förestående omtalade tuneland mossodling är denna dag utstakad och åt Jöns Andersson och Sissa Persdotter upplåtet enligt kontraktets bestämmelser. Väg till odlingsstycket lemnas å lämpligaste läge, då icke åboens odling skadas. Vidare medgives Jöns Andersson att i backen väster om odlingen taga grus. Det utstakade stycket finna vi oss å ömse sidor belåtna.

Rolstorp den 18 maj 1882.

Sven Larsson Sissa Pehrsdotter

i Gamlarp. Truls Ingemansson

På grund av fullmakt til vittne, i Rolstorp.

E Nelin

i Ekeshult.

Södra Kringsjötorpet.

Endast ett stenkast från långe-Jössas har vi södra Kringsjötorpet. Den förste kände innehavaren hette Per och kallades Saxa-Per, han drunknade i sjön Farlången, eller möjligen Viellången, under en förd med eka till kvarnen i Ekeshult. Härav kan vi sluta oss till att det funnits någon odlad jord till torpet och att Per haft någon spannmålssäck med under färden. Nästa innehavare av torpet var en laggkärlsmakare kallad kringsjö-Sven, samt efter honom en träskomakare kallad kringsjö-Nissen. Efter ytterligare två brukare av jordplätten är nu denna bevuxen med skog och byggnaderna har övertagit rollen av sommarstuga.

Petterstorpet.

Söderut från Kringsjötorpet är Petterstorpet beläget, någon som hälst ålder på detta kan vi ej ens gissa oss till. På en bykarta från år 1806 fanns ej torpet upptagit, men torde ha tillkommit strax efter denna tidpunkt, då en man vid namn Petter slog ned sina bopålar här, därav namnet. Olyckor tycks ha förföljt denna familj i hög grad, två av sönerna drunknade i den närbelägna sjön Farlången. Namnen på dessa var Sven och Måns, även en tredje son fanns som hette Jöns, han var något yngre än sina båda bröder och det berättas att han vägrade att gå med på sjön. Denna var vid tillfället isbelagd, och han undgick då att dela sina båda bröders öde. Petter själv slutligen, ändade sina dagar också på ett srogligt sätt, han hittades ihjälfrusen vid den så kallade myllemossen en bit från hemmet.

Men vi har all anledning att uppehålla oss litet mera vid denna plats. Nuvarande ägaren (torpet är friköpt) Malte Svensson har på senare tid upptäckt en, efter dåtidens förhållande, stor smältugnsanläggning för myrmalm inom området. Råvaran har troligen hämtats från den närbelägna ”Hjortrona Myr”, eller sjön Farlången. Hur som hälst, fyndet är undersökt av experter och det skulle vara mycket intressant om vidare klarhet kunde vinnas om dess ursprung.

Bunkatorpet

Följer vi sjön Farlången härifrån och norrut stötet vi på en liten ruin i en obeskrivligt eländig terräng. Den är belägen vid en liten vik av sjön Farlången och kallas Mörkevik och det inte utan anledning. Någon enda liten odlingsbar plätt finns ej att uppbringa på avsevärde avstånd härifrån. Det berättas dock att här funnits husdjur på torpet, en get och att denna innestängdes i stugen under den tid husbondefolket befann sig borta från hemmet. Anlednignen härtill var att Gråben strök omkring här allt som oftast och en stackars get var ju ett ganska lätt byte.

Ovänsakap och bråk av någon anledning har här på platsen utlöst ett mord någon gång för länge sedan. Alla detaljer om detsamma äro fullständigt höljda i dunkel.

Prompens

Så beger vi oss ytterligare en liten sträcka österut utmed den vackra Farlången och finner där den fullständigt vänaste plats som tänkas kan för en människoboning och här har också någon av våra förfäder varit förståndig nog att inrätta sig ett litet hem. En liten backstuga, i norr skyddad av en mäktig ås med öppen utsikt åt söder över sjön. Denna torde innan sänkningen ha sträckt sig nästan upp till trappstenen, men nu är det mera tur om en oinvigt i terrängen ens kan hitta ruinen efter stugan. En ovanligt mäktig storskog gömmer nu idyllen. Vi har ingen som hälst tillförlitlig uppgift att hålla oss till när här blev byggt för första gången, kanske rent av under stenåldern, otänkbart är det inte. I sjökanterna här i närheten har hittats urholkade trädstammar som använts som farkoster på sjön, fiske med harpun har tydligen bedrivits här, ty en vackert utformad sådan av flinta är nu hittad efter sjösänkningen. Fyndplatsen är belägen ungefär mitt i den dåvarande sjön. Skogen vimlade då av villebråd av skilda slag. Fåglarna fångades med snaror, skjutjärnen stod på en mera primitiv nivå då än ju. De första som så att säga revolutionerade vapentillverkningen här uppe i trakten var Blissingarna, ett långt släkte av vapensmeder vars alster numera står högt i kurs. Ännu i våra dagar kan man stöta på något villebråd här, men stammen har minskat, vad småvilt beträffar. Däremot har högviltet, älg och rådjur funnit platsen häromkring tilltalande och just här har vi ett älgstråk som söker sin like på vida kretsar. En liten redogörelse om bebyggelsen på torpet kan nämnas att dess först kände brukare var en man vid namn Jon, gemenligen kallad Prompe-Jonen. Denne var med all säkerhet ej den förste, ty det var så sent som på slutet av 1800-talet som han bodde där. Han flyttade omsider till ett torp eläget på Gummarps ägor och kallat Skeddare-täppet. Barnen, hur många är ej bekant, blev troligen spridda litet varstans. En dotter stannade emellertid kvar till Prompens och inging äktenskap med en man vid namn Nils Svensson, (Kristine-Nisse, som vi ska sysselsätta oss med litet längre fram.) En son till Jon, den yngste i kullen, reste till Amerika, hans namn var Nils och han värvade sig i amerikanska marinen, deltog i den expedition som erövrade Filippinerna från Spanien.

Nils Svensson övergav torpet någon gång vid sekelskiftet och slåg sig ner på en mindre jordbrukslägenhet i Vesslarp. Och så fick stugan stå och så smått förfalla tills en man vid namn Sven HanssonVihk återuppbygde densamma omkring 1905. Sven Vihk hade tjänat soldat för hemmanet Gjevik i Hjärsås socken. Han var stationerad vid dåvarande Norra Skånska Infanteriregementet i Kristianstad. Nu började en tid då såväl land-som vattendjuren fick hålla sig tämligen vakna omkring torpet, ty den nya inbyggaren kunde konsten att fånga båda slagen. Han var med andra ord en kunnig både fiskare och jägare, otaliga är säkert de fiskar som han dragit upp ur Farlången, men så hade han också de bästa naturliga förutsättningar vad fisket beträffar åtminstone. För det första var de rättmäktiga fiskerättsägarna inte så mycket intresserade av fisket, varför Vihk fick utöva detta så gott som ensam. Utrustad med väldiga mustacher och reslig gestalt, samt därtill en stormästare i att späcka sitt tal med de mest fruktans eder, var han som skapad att bli ensamhärskare till både lands och vatten, möjligen kunde detta imponera på nyfikna småpojker som ville prova fiskelyckan i ”Pölen”, som Vihk benämnde den lilla sjön utanför stugan, men någon allvarligare mening med sina svordomar hade han säkert inte. Han gick ur tiden på 1950-talet över åttio år gammal.

I och med att vi nu lämnar den lilla backstugan i Rolstorp, har vi hälsat på i denna byns samtliga gårdar, topr och backstugor och förflyttar oss norrut till vår närmaste granne där;

Hultet

Ja, en gång i tiden var det en gård med skog och husdjur, pigor och drängar, men nu ser det annorlunda ut, gården med skog och allt försåldes till Kronan och en lång följd av år brukades jorden av arrendatorer, på grund av den odlade jordens enorma stenbundenhet och dåliga beskaffenhet, kunde inte något rimligt pris påräknas i arrendeavgift, som stod i rimlig proportion til de allt mer ökade krav på såväl bonings- som uthurs, och vid första tillfälle gjorde också Kronans förvaltare det enda rätta, att göra sig av med arrendatorer och slå hela klabbet under skogsbruk. Gårdens totala areal torde uppgå till omkring 250 tunnland. Med torpbebyggelsen var det ringa, endast trenne torp lär ha funnits. Erikstorpet, Pallöratorpet och Jägare-Karnas backstuga. Visserligen finns i gårdens närhet österut ruinen efter en bebyggelse, men detta kan ha varit ett undantagshus till gården. Den kallas Kristinas stuga. Dess innehavare är emellertid okänd.

Fallöratorpet

Österut från gården räknat finner vi ruinerna efter detta torp, varifrån det har fått sitt namn är svårt nog att sia om, likaså vem dess förste bebyggare kan ha varit. Det övergavs så sent som 1911 och innehades då av Bengt Svanberg, en man med god blick för stenarbeten och mycet anlitad i bygden då det gällde att uppföra såväl någon stanfot som att mura stengärdesgårdar.

Erikstorpet

Detta torp är den enda bebyggelse som finns kvar på Hultets ägor och brukas av Ernst Karlsson och hans hustru Frida som är född på stället. Hennes fader, Nils Olsson hade innehaft torpet i många år. Han var en mångkunnig man som kunde bota både folk och fä, om inte åkomman var allt för komplicerad förstås, hans husapotek bestod huvudsakligen av Hoffmans Droppar och Tio-manna-styrka och Tolv-manna-kraft, men detta användes mest till invärtes bruk, vid sårbehandling kom de verkliga starksakerna fram. Den mest använda och skarpaste smörjan hette Apodeldok, denna hade en otroligt skarp doft som kom patientens ögon att tåras långt innan korken kommit ur flaskan. Det kan tilläggas att ingredienserna hade den egenheten att fanet på hönsfjädern krökte sig som maskar då den doppades i flaskan. Som litet ”efterslätning” härjades vilt i såret med en lapispenna, men detta var rena smekningen jämfört med första behandlingen. Som slutkläm på det hela tilltäpptes såret noggrant med en tyglapp bestruken med vax och tjära. Efter denna omsorgsfulla behandling tog läkningen sin rundliga tid.

I mitten av 1800-talet bodde på torpet en man vid namn Erik Tolk, (kanske har torpet fått sitt namn just efter honom?). Denne Tolk var med sannolikhet en av de krigare som hade varit med vid slaget vid Leipzig, visserligen ville elaka tungor påstå att han inte varit längre än i Danmark, men därmed må vara hur som hälst, ett är emellertid säkert, Erik Tolk misshandlade sanningen på ett synnerligen respektlöst sätt och denna hans egenhet har gått till eftervärlden. Mycket vek till sinnes, berättas det att han inte tålde att se blod flyta, då svimmade han bums. Alltså, som krigare var han ju mindre lämplig. Han måste i alla fall haft vissa egenskaper som kommit hans hustru att på något sätt på respekt för honom, ty det berättas att då det började ryktar att krigsfolk skulle utkallas i och för en expedition till Tyskland, hon ojade sig värre om Erik skulle råka att komma med, ty då blev kriget långvarigt, ”ty han var förfärligt envis av sig.”

Jägare-Karnas

Denna lilla stuga var belägen utmed vägen Hultet-Vesslarp, vid den så kallade Jägarebacken, om denna fått sitt namn efter stugan eller tvärtom, kan inte avgöras. Den har emellertid också bebotts av en dragon, vid namn Lilja, men om samtidigt med Karna är ej heller bekant, ej heller om de båda ha varit i äktenskap förenade. Karna har hugfäst sitt minne som mästare i att laga bygdens bakugnar, hon använde bland andra ingredienser i murbruket, uppskrap från kolbottnar och tjärdelar.

Vesslarpsgårdarna

Som en mäktig granne i norr har Rolstorp dessa gårdar. De var ursprungligen tre stycken, Södergård, Mellangård och Norregård., på respektive 600, 800 och 1100 tunnland, alltså inge småsaker precis. En stor del av arealen består dock av myrar och sjöar. Här kan inflikas att Vesslarp och Gummarp utgjorde en så kallad rote, som bekostade en ryttare vid krigsmakten, (Dragon). Mellangården var så kallad Stamgård, dvs den gård där knekten disponerade ett rum för sin utrustning och där hästen skulle ha sin vistelse under den tid då den var fri från tjänstgöringen vid regementet. Ursprungligen var e n liten backstruga belägen österut från Södergården, knektatorp och kallad Vesslos, men sedan denna av en eller annan anledning upphört att finnas till och ny knekt skulle rekryteras, flyttade denne till det så kallade Lilla Skottatorpet, som är beläget norröver strax intill byn Traneboda. Vulf var namnet på den siste dragonen på Vesslarp. En levnadsglad gosse som såg livet från den ljusa sidan. Han levde i n på 1950-talet. Om honom berättas det att han var en synnerligen skicklig ryttare, som hade mycket god hand med sin häst och att han en gång vid hemfärden från regementet gjorde det nästan otroliga konststycket att rida genom de synnerligen låga dörrhålen till Måns Perssons ryggåsstuga i Gummarp och det utan att stiga av hästen. Inkommen blev han efter tidens sed trakterad med ett glas brännvin, som han tömde fortfarande sittande på hästryggen. Det tomma glaset dängde han sedan i väggen och då detta upprepats lagom antal gånger, red han ut samma väg som han kommit in.

I slutet av förra seklet försåldes de stora Vesslarpsgårdarna till Kronan. Den som föregick med detta ”goda exempel” var bonden och nämndemannen i Mellangården, Per Persson, som även påverkade sina grannar att sälja sina gårdar. Hur pass lyckliga dessa affärer var, fick vederbörande snart nog erfara. Eftertankens kranka blekhet kom först då de förra ägarna satt som arrendatorer på sina förutvarande egna gårdar. Det kom helt säkert att kännas som en viss trångboddhet både hos dem själva och deras torpare.

Under en följd av år brukades gårdarna av arrendatorer, men under senare tid har nu dessa inköpts. En god bit skogsmark har också lämnats till och nu sitter deras efterkommande som välbärgade åboar på sina hemman.

Vesslarps Södergård

Omgiven av mäktiga lindar ligger denna gård på en höjd med en underbar utsikt över den vackra Gårdsjön. Vägen Högsma-Vesslarp delar sig här i två delar, den ena sträcker sig österut mot Hallabron och den andra norrut mot Stenhagen. Vid detta vägkors finns ett mycket kraftigt bokträd som kan förtjänas att nämnas, detsamma är numera fridlyst som naturminnesmärke. Södergården friköptes på 1930-talet av arrendatorn Axel Augustsson. Han avled 1960 och gården ägs nu av sonen John Erik.

Vesslarps Skolhus

Detta ägs nu av Solna Barnkoloni, liksom den villa som finns på den strax intill befintliga nämndemansgårdestomten. Denna villa uppfördes på 1930-talet av kronojägare Eiv. Löhn. Vid hans och hans hustrus frånfälle således densamma till ovannämnda koloni som varje år under sommarlovet här svarar för vistelsen av ett antal storstadsbarn, som här får njuta av frrihet och skogsluft.

Vesslarps Mellangård

Som vi ej har tillgång till något foto av denna gård, får vi nöja oss med en beskrivning av det vackra läget som gården haft vid en vik av den vackra Gårdsjön. En inbjudande brygga av sten är byggd från trädgården en bit ut i sjön och där ute har helt säkert mången sommarkväll åtskilliga fester gått av stapeln. Nämndemannen Per Persson var en gästfri herre och det berättas att distriktets länsman ofta sågs som gäst där och att toddyn flödade ganska ymnigt.

Per Persson var en mycket intresserad jägare och hans stövare var vida berömda. Själv kunde han skryta med att ha nedlagt den sista vargen i dessa trakter och det var en merit så god som någon. Vargen var inringad inom ett område norr om Mellangården, i närheten av den så kallade Kråkegöl.

Skyttarna placerades utmed södra kanten av denna och drevet började norrifrån. Då vargen av oväsendet blev väckt i sin slummer var han oförsiktig nog att styra kosan söderut, med påföljd att han råkade passera inom skotthåll för nämndemannes goda mynningsladdare, som dagen till ära helt säkert hade fått sig en extra tilldelning av svartkrut och därtill grova varghagel, verkan var så pass god att krafterna inte räckte längre än till tre långa språng efter smällen och vid vart och ett av dessa avlämnades ett kraftigt ”visitkort”. Kanske var magen lite smått i olag! Tilläggas kan att vargen var synnerligen stor, och ett ögonvittne som levat in på 1920-talet kunde berätta att skinnet av densamma var så långt att det hade samma längd som en dala klocka och den höjden var i regel omkring två meter.

Vesslarps Norregård

En gård i verklig herrgårdsstil. Den tidens byggherrar sparade inte på utrymmen, men så hade de ju så gott som obegränsad tillgång på både virke och billig arbetskraft. Gårdens nuvarande ägare är Tage Enocksson.

Så kommer här Vesslarpssgårdanras torp med sin långa rad:

Vesslos

Vi skall nu försöka oss på att hitta fram till de gamla stugruinerna, ty de flesta är jämnade med marken. Någon liten stenfot kan skönjas här och där och efter backstugan en liten murad håla. Bilderna som tagits visra inte så mycket som önskvärt är, de en gång väl upptrampade stigarna har för länge sedan utplånats och det blir att på måfå leta sig fram till platsen. Skogen har oåterkalleligen erövrat de små åkerlapparna som en gång med svett och möda uppodlats av nybyggaren. Men väl framkommen till platsen blir man snart nog övertygad om att här funnits en människoboning. Några förvridna gamla fruktträd som ännu envisas med att slå ut någon blomknopp på våren hittar man och letar man så i närheten finner man kanske resterna av skorsten, trappsten och så förstås brunnen, om någon sådan funnits, eller hittar man en kallkälla med friskt och kallt vatten. Skickliga brunngrävare tycks de flesta torpare ha varit, djupa och vacker murade sådana finns på många ställe och till och med har vederbörande vid avflyttningen varit förutseende nog att förse öppningen med ett lock av flata stenar. Kanske har tanken varit den att en gång återkomma? Som utmärkta ciceroner vid sökandet i tassemarkerna efter nedlagda torp har vi haft lantbrukare Karl Nilsson Svensatorpet och skogsarbetaren Ragnar Johnsson Vesslarp, båda födda och uppväxta på orten samt utrustade med ett gott minne och levande intresse för gångna tider förhållanden har de varit till stor hjälp vid nedteckningen av intressanta händelser. Även har Karal och Ragnar personligen kommit i kontakt med många gamlingar som varit med om hårda tider och som även kunnat minnas när nästan vartenda torp och backstuga var bebodd. Hjärtligt tack till Karl och Ragnar!

En vacker sommarsöndag är vi på jakt efter stugorna i Vesslarpsskogarna. David Larsson från Rolstorp befinner sig i vårt sällskap och bidrar i icke ringa del till att många gamla minnen och händelser dras fram i ljuset än en gång. Det är nämligen hans stora hobby att ”rota” i gamla skrifter allt ifrån början av sjuttonhundratalet och framåt, till vilka han har mycket god tillgång, ty den gamla släkten har förstått att väl förvara dessa värdepapper.

Vi startar från Vesslarps Södergård och styr kosan österut. Vägen slingrar sig gammaldags och trevlig och passar utmärkt in i miljön här uppe. Vid en liten bäck som förbinder Myragul med Tuvesjön blir det halt och ett hundratal meters promenad in i skogen åt nordost. Här har vi resterna efter dragonen Vesslos lilla backstuga. Man kan förundra sig över att det inte stått att finna någon lite mer gästvänlig plats på de hundratal tunnlanden som bonden ägde att bygga soldattorpet på än just i detta stenbundna köldstråk, men det tillkom tydligen inte backstugusittaren att välja! Det berättas emellertid att Vesslo var en synnerligen glad själ som tog dagen som den kom. Fattigdomen var stor, men en fiol ägde han och han var mycket anlitad som spelman vid kalasen på orten.

Ofta blev han föremål för ett och annat spratt från ortsbefolkningens sida, så hände det sig en kväll då familjen gonade sig vid aftonbrasan att plötsligt denna upplöste sig i ett präktigt fyrverkeri, det hade dråsat ner den påse svartkrut genom den låga skorstenen och hamnat på härden. Visserligen borde väl en krigare tåla lite krutrök men detta blev väl mycket och som han på goda grunder misstänkte en viss nämndeman i orten så begav han sig på morgonen till ort och ställe och hälsade nämndemannen med "var det du som spökade hos mig i går kväll?” Det lär ha varit goda utsikter till att ett handgemäng kommit i gång men som nämndemannen var synnerligen liten och klenbyggd till växten (hans svärmor hade gett honom smeknamnet Pemsen), föredrog han att förekomma Vesslo i det fallet och bankade därför honom i huvudet med ett redskap som användes till att slå tappen i brännvinsfaten med. Händelsen tilldrog sig nämligen i gårdens bränneri, och krigsmannen led nederlag och tog till flykten omedelbart.

Saxatorptet

Är det sydligaste av Vesslarps torp, som närmaste rågranne är Rolstorps Södergård i söder, i öster gränsar det till det mäktiga Öranäskomplexet och denna gräns utgör samtidigt socken gräns mot Örkened. Torpet friköptes på 1930-talet av Nils Jönsson och hans hustru Emma, vilka nedlagt ett oerhört arbete med dikning och nyodling. Grödorna på Saxatorpet är helt enkelt enastående.

Stenudden

Något hundratal meter österut finner vi ruinerna efter Stenudden, en gång i tiden ett stort torp. Innan den ödesdigra sjösänkningen kom till stånd måste här ha varit fantastiskt vackert med läge strax intill den vackra sjön Vielången. Numera dominerar barrskogen helt och hållet, men någon liten uppmuntran borde lövskogen fått här, förutsättning för dess trivsel tycks finnas. Vi kan bara ta en titt över sankmarkerna mot det mitt emot belägna Örnanäs Näs för att övertyga oss om detta. För ett tiotal år sedan fanns här ett mäktigt bestånd av vacker bok.

Bjassa-Hansens

Ett litet hopp norrut och vi befinner oss vid ruinen efter Hans Pettersson anspråkslösa lilla boning. Någon annan benämning än ovanstående hade ej stugan, och vem som ursprungligen varit nybyggare här är för oss alldeles okänt. Att det varit Hans är alldeles otänkbart ty han tillhörde den bekymmerslösa typ som tog morgondagen som den kom. Arbete lär han ha skytt sompesten, vilket alla hans samtida är rörande ense om. Som storljugare och berättare stod han på toppen, men det var alltid hans egen levnadshistoria som beskrevs. Hans duster med storgäddor och Pocker själv var otaliga hans resor till främmande länder likaså. Med fullast allvar kunde han berätta om nödåret 1868 då han seglade till Egypten och köpte brödsäd av Israels barn, Benjamin var nog så bra, men Josef var en snål fan. Likaså med kung Karl-Johan i slaget om Leipzig. Kungen hade helt och hållet uppgett hoppet om att få staden på fall och hade redan gett order om återtåg då Hans stegade fram och bad att få göra ett försök till och detta beviljades. Han begärde då av kungen att få ett baktråg fullt med krut. Kungen gick åstad och kom igen med sin ena stövel full av den viktiga varan, men det räckte inte med detta, så kungen fick gå åstad och skaffa lika mycket till och nu började Hans att ladda en väldig kanon, riktade lnge och väl och det med så stor precision att kulan träffade mitt i ”neglaböran” (nyckelhålet). Detta hade en så god verkan att borgmästaren i egen hög person kom ut och överlämnade stadens nycklar till svenskarna. En sådan bragd måste ju givetvis belönas och som kungen inte kunde släpa med sig en massa tunga medaljer i fält, så tog han upp sin fina snusdosa av rent guld och skänkte Hans denna samt inbjöd honom till kungliga slottet i Stockholm. Där gjorde han sedan ofta besök och blev med tiden kunglig hovleverantör av kräftor. Vid ett annat sådant besök råkade Hans koma så tidigt att den kungliga familjen ännu låg till sängs, vid Hans bultningar på den stora ekporten kom kungen själv och öppnade och utbrast glädjestrålande ”jaså är det min kräfsapåg som kommer” och ropade inåt sängkammare till drottningen att genast stiga upp och sätta på kaffet, detta dracks sedan i all gemytlighet och under tiden hann Hans betrakta sitt värdsfolk lite närmare. Kungen var mycket stilig, men vid beskrivningen av drottningens utseende var det oroväckande nära att Hans gjort sig skyldig till majestätsbrott. Omdömet var att hon var en ful fan och bland andra saker som inte bodrog till hennes försköning var att hon hade en vårta på näsan så stor som ett suräpple. Till historien hör även att medan Hans väntade på att kaffet skulle serveras, han blev anvisad in i ett angränsande rum och golvet där var fullbelagt med tvåkronor, alldeles nypräglade och glänsande. Detta hade kungen arrangerat med avsikt för att pröva Hans ärlighet. Enligt Hans egen utsago motstod han frestelsen med glans, men i sin hemtrakt får ju erkännas att förhållandet var det rakt motsatta. Han vankande dagligdags mellan gårdarna och stugorna, drog sina historier och fick ett mål mat. Den väldiga mynningsladdaren, kallad ”den storlodda” dinglade ständigt över axeln och att försöka återge alla de äventyr denna hade varit med om skulle bli allt för långrandigt. Någon tid hade han idkat tjärbränning i Gävle och det på själva torget, hela sju tunnor fick han i ren tjära av en bränning. Tillfrågad var han kunde placera så mycket tjära svarade han att han sålde varenda droppe till klockaren i staden som skulle använda den till att smörja kyrkorgeln med! En tid bodde Hans i Jämshög och även där kom den väldiga mynningsladdaren till användning. En omåttligt stor örn hade slagit byns tjur (byatjuren var Hans benämning på densamma) samt flaxat upp på själva kyrktornet med sitt byte där han i lugn och ro höll på att kalasa på den. Det gick bud till Hans och han var snar att infinna sig med bössan och förett vilriktat skott föll både örn och tjur till marken.

En händelse där Hans spelade huvudpersonen och som till största delen gör anspråk på att vara sann bör även antecknas. Denna utspelades på socknens ålderdomshem, där han hamnade på sin ålderdom. Han ville göra gällande att han kunde trolla och det var ju ej förunderligt att många av hjonen verkligen också trodde detta, vidskepelsen var stor bland de gamla på den tiden. På ett eller annat sätt hade han haft oturen att tappa bort sina strumpor och nu skyllde han sina kamrater för att de varit orsak till försvinnandet. Någon direkt blev ju ej utpekad, men han sade ”att innan nästa morgon skulle den skyldige vara ertappad!” Han begav sig ut i byn och hos någon slaktare hade han fått tag på en gammal benknota som han sade sig ha lånat på kyrkogården och det skulle alltså föreställa ett människoben. Med detta vandrade han runt i huset under något mystiskt mummel. Då han tillfrågades vad han menade med dessa hemligheter, svarade han ”att hosorna (strumporna) skulle fram såvida bojnet slog rätt. Tydligen hade skräcken för det övernaturliga inverkat på mer än ett av hjonen, ty nästa morgon fanns det så pass många par strumpor i Hans Petterssons säng att det räckte för hans återstående livstid.

Ännu en sann händelse ur Hans Petterssons liv. Under den tid han bodde i den lilla och förmodligen dåligt underhållna backstugan inträffade det en natt att Södergårdens tjur som betade i skogen råkade se några frestande grässtrån på stugans torvtak, ovetande om den fälla detta utgjorde, begav han sig ut på taket, men dettas bärighet blev för mycket frestad och med ett brak hamnade tjuren nere i stugan, det är nog ingen överdrift att beteckna innevånarnas förskräckelse som mycket stor och en tur var det att ”landningen” skedde på matbordet i stället för i makarnas gemensamma säng, som helt säkert inte befann sig alldeles i närheten. Utrymmet i en backstuga var nämligen begränsat.

Blekingstorpet

Fortsätter vi vägen framåt mot Hallabron, träffar vi Blekingstorpet. Med sitt väl tilltagna jordbruk och goda skötsel vinter och sommar föder det både häst och flera kor. Brukaren Erik Lindkvist driver jämte jordbruket även taxirörelse.

Lilla Lyckeboda

Något hundratal meter inåt skogen österut från Blekingstorpet finner vi två små torpruiner alldeles intill varandra. Det är stora och lilla Lyckeboda. Lilla Lyckeboda har varit bebott en bit in på 150-talet men när den siste torparen lämnade St Lyckeboda har ej gått att få någon bestämd uppgift om. Antecknas kan att vid båda dessa ruiner finns djupa och vackert murade brunnar.

Tuvas

I en liten vänlig sydsluttning i Hallatorpets vång, strax intill vägen Vesslarp-Hallabron, hittar vi en liten håla som enligt uppgifter från ägaren till Hallatorpet, Fru Ida Jönsson, bekräftar att här varit ett litet hemvist. Dess ägare hette Tuve och därav namnet på stugan. Tuve var på långt håll släkting till Fru Jönsson. Byggnaden revs ner på 1850-talet.

Hallatorpet

Detta är ett vackert och välskött lantbruk med vackra byggnader. Föder såväl häst som flera nötkreatur. Friköptes från Kronan på 1930-talet och blev då även tilldelat en bit produktiv skogsmark. Hela dess gräns åt öster utgöres av den vackra Tommabodaån som här går under benämningen Hallaån och som utgör gräns mot Örkeneds socken.

Svarte-Svens

Ca 200 meter nordväst Hallatorpet finns en väl bevarad ruin efter ett litet torp med ovanstående namn. En tragiskt händelse timade här någon gång i slutet av 1800-talet, makarna hade förtärt sin julgröt på julaftons kväll, då plötsligt illamående gav sig till känna och innan hjälp hann anländ var båda döda. Matförgiftningen härledde sig från oxid i en kopparkittel som använts att koka julgröten i. Omkring stugan finns en del odlingsrösen som skvallrar om att här odlats någon jordbruksprodukt.

Långe-Jons

Endast ett stenkast bort har vi denna stugruin, som har ett vackert läge på en liten kulle. Det tycks inte ha funnits någon odlad alls till stugan.

Hölada vid Vesslarps kvarn

Vesslarps Södergård var ägare till ett ganska kraftigt vattenfall vid Hallaån. Detta är beläget i närheten av ovannämnda torp och man kan på goda grunder antaga att torparfolken haft sin huvudsakliga sysselsättning där. Det fanns både kvarn och såg vid fallet och så sent som på 1930-talet stod det stora kvarnhjulet ännu upprätt på sin axel, men numera är det så gott som försvunnet. Däremot har tidens tand ej orkat med att förstöra en i närheten uppförd hölade, men så är denna timrad av grova timmerstockar. Denna skall ha tillhört torpen Stora och Lilla Lyckeboda, som brukade en slåtteräng alldeles i närheten.

Lycke-Jonens

På slingrande stigar, utmed en vidlyftig myr beger vi oss norrut mot Tranebodahållet. Terrängen här är föga inbjudande, rena tassemarken kan den liknas vid. Ingen sjö eller göl finns i närheten, varför man kan förundra sig över att någon fått ett sådant infall att uppföra en boning här. Men att här är uppfört ett stort arbete, därom vittna de ännu väl bevarade murarna. Dessa är av sådan beskaffenhet att de helt säkert kan bestå i sekler framåt såsom ett monument över sin byggherre. Var denne kanske en naturdyrkare av ovanligt stora mått som flytt hit ut till ensamheten? Vintern var ju den besvärligaste tiden men när våren började sitt intåg, ja då behövde han visst inte kännas ig ensam. Den stora Blekingsmyren formligen kokade då av liv. Långt innan solen hunnit visa sig började orrarna sitt spel som hördes vitt omkring. Så sent som på 1870-talet häckade tranan här och tjädern förekom i mängder. De gamla urinnevånarna kunde berätta att mången speltjäder hamnat i länsstaden Hotellen där var goda kunder och kände väl sina leverantörer. Att kunna smyga sig inom skotthåll för en speltjäder hörde nästan till allmänbildningen hos Göingarna. Jaktstadgan (om någon tryckt sådan existerade redan på den tiden har vi ej forskat efter) hörde säkert inte till den litteratur som studerades så värst ingående, läskunnigheten stod nog på en jämmerligt låg nivå och då var det hela ursäktligt.

Lilla Skottatorpet

Vi fortsätter norrut, med den stora myren skymtande då och då på vänster hand. På senare tid har Domänverkets revirförvaltning dragit fram en präktig skogsväg här och framkomligheten med modernare fordon är utmärkt och snart nog är vi framme vid ljusare nejder. Det är Lilla Skottatorpet, som förut bebotts av Dragonen August Vulff, förut nämnd i samband med Vesslarpsgårdarna. Själva tomten är nu avstyckad och inköpt av f. Lantbrukaren Nils Bengtsson, Traneboda, som slagit sig ned här sedan han överlämnat gården i yngre händer.

Stora Skottatorpet

I omedelbar närhet har vi detta torp som ägdes av Byggmästare August Mårtensson.

Det har ett vackert läge med utsikt över de slåtterängarna i anslutning till Hallån, som här heter Tommarpaån. Sedan ägaren flyttat till socknens kyrkby, använder han torpet som sommarställe.

Nygårdstorpet.

Strax väster om Stora Skottatorpet har vi Nygårdstorpet. Här möter oss en byggnadsstil på boningshuset som ej är så vanlig på torpställen i Göingebyggden, nämligen en tvåvåningslänga av väl tilltagna proportioner Den är tydligen av mycket gammalt datum. Ganska mycket jord har tillhört torpet, men jordbruket är numera nedlagt och åkrarna planterade med skog. Byggnaderna ägs av Bror Sjöstedt.
Här ska vi stanna vid en gammal hantverkare som jämte jordbruket bedrev smidesrörelse. Hans namn var Jöns Svensson och han var barnfödd på stället. Födelseåret var 1850 den 22 maj och död 1915. Hans fager var hitflyttad från Duvhult och övertog torpet 1846. Även han utövade smedsyrket, men i vilken utsträckning är ej bekant. Jöns Svensson:s specialitet tycks ha varit eggjärnssmide, i de omkringliggande torpen idkades korgmakeri i ej så ringa omfattning och järnen tillspånhyvlarna tillverkades i Nygårdstorpet. Ävenså tillkom liar och yxor, ännu finns i byggden något enstaka eggjärn av hans tillverkning och det är saker som håller bettet. Jöns Svensson:s bomärke på sina alster vas JSS och den som i våra dagar har turen att bli ägare till ett sådant har funnit en vacket dyrgrip.

Kröga-Bengtans

Ja, så kallas denna stuga efter mannen som bodde där. Om han före sin torpartid hade varit laglig krögare förmäler inte historien, men på torpet utövade han detta näringsform i ganska stor utsträckning. Hans privata brännvinspanna har stått sig bättre i minnet bland folket än hans övriga verksamhet. Läget var ju det lämpligast tänkbara; lagom långt från allmän väg, och det var långt till något näringsställe, så nog hade han kunder bland många vägfarande so önskade sig en styrketår. Om det var dessa "styrketårars" fel att en person blev där på stället misshandlades till döds kan ingen med bestämdhet säga. Minnet av Bengts hustru, som hette Märta, lever också kvar och har ett stänk av löjets skimmer över sig. Paret var nämligen barnlösa, men Märta hoppades in i det sista på en "lycklig tilldragelse" och i sin iver och längtan klippte hon sönder den enda bordduk till blöjor för att ha till hand när den lille skulle anlända. Allt förgäves, paret var och förblev barnlösa.

Ingemanstorpet.

Intill vägen Vesslarp - Traneboda har vi omnämnda torp var nuvarande brukare är Vilhelm Nilsson. Torpet föder kor och småkreatur.

Sve-Svensa torpet

V hittar här en liten klunga torp, där vi i början på detta sekel korgmakeriet stod i sitt flor. Otaliga är de korgar som tillverkats här i stugorna och som sedan gått som exportvara både till Tyskland och England. Kronan är numera till byggnaderna som uppförts på den gamla grunden, samt moderniserats. Det bebos av skogshuggare Erik Ahlen.

Svaleholm.

Strax intill har vi Svaleholm, vackert beläget i skogskanten med vidsträckt utsikt över den intilliggande myren. Jordbruket föder några kor och smådjur. Ägaren till huset är barnfödd här, är nu över 80 årig och synnerligen god berättare om hur det gick till i den "gamla goda tiden". Hans namn är Sven Jönsson och även han bland storleverantörerna när det gällde korgar. Han har synnerligen väl underhållit de gamla byggnaderna och särskilt lagt an på de att bevara den gamla stilen på den vackra ryggåsstugan.

Karlsa torpet.

Ett torp med förhållandevis ganska stort lantbruk som föder häst och kor.

Brukaren, Albin Jönsson sysslar även med skogskörslor.

Kronjägarbostället

Ursprungligen var här ett boningshus uppfört som undagsboställe till Vesslarps Norregård. Efter det Kronan inköpt gårdarna tjänstgjorde det en tid som boställe åt den nytillträdde Kronjägaren. Efter åtskilliga reparationsarbeten och moderniseringar inomhus, har det nu fått den vackra villastil som så utmärkt passarin i miljön. Nuvarande boställsinnehavare är Ove Lönn, en man med stort intresse för sitt arbete. Intresserad för jakt och viltvård, och som inte sparar sig själv då det gäller skogens bästa.

Riste-Pernillans.

Ett egendomligt namn, vars ursprung är omöjligt att utforska. Den lilla backstugan är belägen strax österut från Kronjägarbostället räknat. Husfaderns namn var Per, men mer vet man knappast om honom. Fattidommen lär ha varit lika stor som barnaskaran och den var tilltagen ganska bra. Emellertid reste Per till Amerika så småningom och under hans vistelse skulle fattigdomen ha blivit, om möjligt, ännu större. Ett ögonvittne har berättat att vid dennes besök i stugan en Julafton, familjens matsedel bestod av salt sill och kokt, men kall potatis.

Kalles Torp.

På ett logom avstånd från vägen Vesslarp - Stenhage, hälsar vi på hos den lycklige ägaren till denna idyll, Karl Nilsson som förut nämnts som vår ciceron under färderna i Vessllarpsskogarna. Han är den andra generationen som fortsättet att bruka torpet här. Fadern, Nils Svensson var ursprungligen smålänning, som i unga år flyttat till Skåne och skaffat sig anställning här. Bl.a som kusk på Vanås herrgård, där han gjort sig synnerligen värderad för sitt utomordentliga goda handlag med hästar. Det var helt säkert inte någon barnlek att i flygande fläng fara med det ståtliga fyrspannet mellan granngodsens gästabud, men Nils Svensson klarade detta med glans och den häst som han inte bringade till lydnad fanns helt enkelt inte. Efter slutad anställning som kusk övertog han en backstuga under Rolstorps Södergård, gifte sig med Bengta Jonsson, men längtade efter mera jordbruk och hamnade på Svensa-Torpet. Här kommer hans duglighet som hästkarl till sin fulla rätt, i det han åtog sig skogskörslor i mängder och det är inga småsaker av skogsprodukter som han forslat fram till farbar väg från de oländiga Vesslarpsskogarna. Gällde det långresor, såsom till länsstaden, till Sölvesborg eller Karlshamn, nog utförde han dessa på rekordtid.

Sonen Karl har också gott i faderns fotspår och har som liten pys fått grundligt lära sig att sköta tömmarna.

Vid sidan om de många skogskörslorna, har han hunnit med att förbättra jordbruket och delvis utföra en god del nybyggnadsarbeten på torpet, givetvis med sin hjälp av duktiga hustru, Augusta, vars synnerligen stora intresse för blomsterodling förvandlat gråa stenrösen till ett paradis av prunkande färgprakt. Lägger man så till det hela att idyllen blivit av naturen begåvad med en liten förtjusande sjö söderut strax intill gården, så finner man helt osökt att här måste människor stortrivas. Det är en sann upplevelse var gång man är i tillfälle att gästa det lilla gästfria hemmet.
Tilläggas bör, att detta torp en gång i tiden blivit upplåtit åt ett ungt fästefolk som tjänat hos bonden på Vesslarps Norregård och som gjort sig synnerligen omtyckta av husbondefolket. Med torprätten följde då uttryckligen fiskerätten i samtliga byn tillhöriga fiskevatten för all framtid. Denna omtänksamhet från bondens sida lär följa med nyare kontrakter allt framgent och har varit liksom en nagel i ögat på " Höga vederbörande". Fåfänga försök har även gjorts att få Karl Nilsson att skriftligen avsäga sig denna rätt, lock utan resultat. Papperna är kanske för oss sentida något oklara, men gammal hävd har stått sig genom tiderna.

Skäragölstorpet.

Är närmaste granne till Svensatorpet och har även ett förtjusande vackert läge intill vägen Vesslarp - Stenhagen. En liten förtrollande vacker göl i bakgrunden ligger inramad i riktig storskog. Byggnaderna ägs av Fru Sigrid Svensson.

Persa-torpet.

Även detta, liksom förutnämnda Svensatorpet , har en gång i tiden upplåtits till skötsamma värderade tjänstefolk på Vesslarps Norregård. Det brukas nu i fjärde led av Sven Svensson. Sven Svensson har betydligt utökat jordbrukets areal genom nyodlingar och förbättringar i övrigt. Det vackra boningshuset har han grundligt rustat upp och moderniserats.

Sko Pella Stugan.

För att göra det hela så fullständigt som möjligt, har vi tagit med detta namn, något mer kan det knappast bli, ty ingen nu levande kan lämna några upplysningar om någon som haft sitt lilla hemvist där, en backstuga av blygsamma mått, vars ruiner nu knappast kan skönjas där de finns intill vägen Vesslarp - Stenhagen, och intill vägen till vår nästa hållplats.

Sko Pella Torpet

Hittar vi så småningom om vi fortsätter genom skogen så långt som vägen räcker. Denna tar nämligen alldeles slut vid stugan som är av synnerligen gammalt datum. Friluftsälskande storstadsbor har inköpt de gamla byggnaderna och vi ifår hoppas att de får stå kvar i framtiden och en gång beskuggas av de små plantor som nu håller på att erövra den lilla jordbiten som ursprungligen upplåtits till torparen.

Lilla Lönteboda.

Vi har nu vänt tillbaka och fortsätter vägen mot Stenhagen. Vi träffar snart nog på ett vackert ställe med nya byggnader. Detta jämte jordbruket är friköpt och ägs av Axel Olsson, som kan räkna sin släkt långt tillbaka i tiden med Själlandstorps ursprungliga ägare. Vid sidan om jordbruket hinner Olsson även med skogsarbete.

Stora Lönteboda.

Strax intill ligger detta torp. Jorden är planterad med skog och byggnaderna på god väg att förfalla.

Liljenbergs- Stugan.

Så heter detta relativt nybyggda hus, d.v.s. det är uppfört i början på detta århundrade. Tjänstgjorde under någon tid som undantagshus åt gamla ägare till Skäktetorpet, Sissa Olsson. Inköpt 1963 av danska medborgare.

Spyttatorpet.

Spyttens, som det i dagligt tal kallades hade den något egendomliga placeringen att det åg i två socknar, Glimåkra och Örkeneds, gränsen skall ha dragits rakt över skorstenen, Sedan den sista brukaren, Lars Jönsson avlidit 1919, stod byggnaderna kvar en tid tills de plockades ner och bortfördes. Åkrarna planterades med skog.

Skäktetorpet.

Är ett så kallat utrymmestorp under Själland. Torpets ursprungliga gränser är numera tämligen suddiga, med formuleringen i det kontraktet somb är upprättat 1800, den 29/11, är sådan att brukaren disponerar området praktiskt taget som vilken självägande bonde som helst.
Det gamla boningshuset var så pass illa åtgånget av tidens tand att det ej längre var reparabelt, varför ägaren, Alfred Jönsson, för ett tiotal år sedan lär uppföra ett nytt och modernt sådant.
(Här följer i avskrift utrymmeskontraktet av år 1800:)

Åkas.

Som utgångspunkt får vi nu välja vägen Vesslarp - Edema - Lönsboda och kommer då i kontakt med de återstående torpen något så när. Åkasruinen gör en vacker tallplantering allt för att dölja så fullkomligt som möjligt, men en skogsväg är i alla fall drage dit så det finns möjlighet ahitta. Denna går söderut från Edemavägen räknat och något hundratal meter från vägen Vesslarp - Norregård och har troligen varit bebott långt innan dess.

Hammartorpet.

Hammarens, som det kallas än i dag har varit beläget strax intill vägen Edema - Lönsboda. Endast rester av en källare finns kvar, varav man kan bedöma var byggnaderna en gång varit belägna. Det var här som den framstående babtistpreikanten Trued Truvé var född den 6/11 1838, han blev med tiden teologie doktor ach avled i Göteborg den 7/2 1910. Vi kan spåra hans släkt ett par generationer tillbaka i tiden. Under förutsättning att vi är riktigt underrättade, var hans farfar, Trued, snickare i Örkened omkring 1780. Denne trued hade en son som hette Trul, 1781 den 27/1 var han född och död den 30/3 1865. Truls skall ha flyttat till Hammartorpet 1818 och gift med Hanna Niklasdotter, som var född 1800 och dog som 78-årig 1878.

Själlandstorpet.

Här får vi ej taga namnet alltför bokstavligt och få den uppfattningen att det är ett torp som åsyftas, ty det är en bondgård så stor och god som någon. För mycket länge sedan är den avsöndrad från Vesslarp och i vanlig ordning åsatt mantal. Äger del i samtliga Vesslarps by samfälligheter, såsom fiske, grus och torvtäckt e.t.c inte mindre än sex torpställen har varit lydande under densamma. Det hela inköptes påsin tid av kronan samtidigt med köpet av Vessölarpsgårdarna. Inägorna jämte en skogslott har senare friköpts av Ivar Jönsson, som innan köpet var arrendator på gården. Byggnaderna är stora och välvårdade. Väldiga stenmurar vittna om att här nedlagts ett oerhört stort arbete. Boningshuset är tämligen nyuppfört och sekelgamla vackra vårdträd pryda gårdsplanen. Ett rykte vill göra gällande att gården fått sitt namn efter två Danskor som invandrat från Själland i Danmark, men huruvida detta är riktigt må vara osagt. Dessa skulle emellertid ha inköpt gården och alltså vara dess första bebyggare.

Ekorrtorpet.

Har haft ett vackert läge på en sydsluttning, strax intill Själlandstorpep och söder om gården. Icke föraktliga åkertegar har omgett detsamma, men trots detta har folket övergett allt för ett fyrtital år sedan. Vår sagesman, Karl Nilsson, berättar att här frambringats präktiga skördar och att han varit den siste brukaren behjälplig med hästkörslorna vid jordbruket,

Änga-Hansens.

Av detta lilla torp, eller kanske rätt och slätt bostad, finns endast en murrest kvar som markerar var byggnaderna en gång stått. Inte heller finns det någon liten åkerlapp som tyder på att det odlats någonting där.
Området omkring stugan utgöres endast av ett kallt surdrag, näppeligen lämpligt till skogsodling ens. vackert murad kallkälla finns strax intill ruinen.

Bockatorpet.

Även kallat Starks, namnet tyder på att här bott en knekt av något slag, någon bekräftelse på detta har vi dock inte . Byggnaderna inköptes emellertid i början av detta sekel av Karls Schölin som brukade det tillsammans med jorden till det närliggande Håletorpet, som efter en

Eldsvåda ej blivit återuppbyggt. Som Schölin var en eftertraktad skogskarbetare, och hans ägandes bostad nu började bli något bristfällig, föranstaltade dåvarande Kronjägaren Edvard Löhnn, att Domänverket skulle uppföra ett nytt och modernt boningshus, jämte nödiga uthus åt honom. Dessa blev då uppbyggda på grunden till det gamla Håletorppet, som nu innehavs av en son till Karl Schölin.

Håletorpet.

Alltså har detta torp återuppstått och Tage Schölin upprätthåller de gamla traditionerna med skogsarbete och dito körslor, i den mån tid blir över från jordens skötsel. I skogen trivs han emellertid bäst, intresserad jägare och skogsmänniska.

Zettistorpet.

Med Tage Schölins hjälp lyckas vi leta oss fram till dessa ruiner som finns alldeles intill sjökanten av den så kallade Zettissjön, närmare bestämt vid den norra ändan av denna. Läget är vackert, men enbart detta kan ju ingen ens med mycket små anspråk leva på. Har den förste nybyggaren helt litat till den lilla sjön som skafferi? Eller har han fått jordägarens tillåtelse att svedja en liten plätt och där odlat lite korn som han gnuggat till korn i den lilla "skvättan", (kvarnhjul med lodrätt stående axel) som för några tiotal år sedan fanns kvar en bit norröver i den bäck som utgör utlopp för Ulkensjön? Att Zetti ej var den först fiskaren som plöjde sjöns böljor, bevisas av en vacker så kallad ökstock som hittats på sjöns botten för några år sedan. Den är tillverkad av en kraftig furustam som troligen urholkats med eld och stenyxa och som säkert har åtskilliga år på nacken. Densamma är nu till beskådande på hembygdsmuseet i Broby.

Lundatorpet.

Detta kommer som det sista av torpraden och det är det nordligaste också av Vesslarp-torp eller om vi ska hålla oss till riktig fakta- Själlandstorp, och gränsen till Örkened går alldeles intill där byggnaderna en gång stått.

Dess historia är inte den mins intressanta. Vi förmodar att det har anor in på 1700-talet och ur säker källa har berättats att här bodde i början av 1800 talet en soldat som hette Christian Lund, han var med och kämpade i f finsk-ryska kriget 1808 - 1809, död 1839.
Ett gäng tjuvar som hade sitt tillhåll i de stora och otillgängliga Vesslarpsskogarna gjorde en påhälsning på torpet en natt, förmodligen trodde man att Lund innehade någon summa pengar hemma, då han var kassör för viss gren inom krigsmakten.

Denna påhälsning hade sånär kostat honom livet, ty han blev övermannad och bunden till händer och fötter, tillika med sin hustru. Sedan tjuvarna genomletat huset och genomletat huset och funnit ett träskrin som innehöll de förmodade innehöll pengarna , avlägsnade de sig, dock först sedan de antänt byggnaden. Detta för att utplåna spåren efter sig kan man ju förstå. De hade emellertid inte observerat makarnas fyraåriga dotter; Elna, i förskräckelsen smugit sig till skogs och hållit sig tyst och stilla tills tjuvarna avlägsnat sig. Då först vågade hon sig fram och lyckades i sista stund lösgöra fadern och modern som lyckades släcka elden som brann friskt i husets halmtak. Skrinet som våldsverkarna tog med sig, hittades sedermera uppbrutit en bit från torpet. Det var dock ej värre medfarit än att det gick att reparera.
Elna gifte sig och flyttade till Kärraboda i Örkeneds socken, släkten har sedermera förgrenat sig och hamnat i Tommaboda. Sågverksägaren Thom Jeppson i Tomaboda finner sina rötter hos Elna. Thom är lycklig ägare till den vackra Tomarpsgården och är en hängiven vän av sin hembyggd. På hans ägor finns lämningar efter myrmalms-ugnar.
Lundholmstorpet, såväl som de flesta småbruken och torpen har nu gått sin förgängelse till mötes. Efter att ha blomstrat upp i slutet av 1700-talet, började avfolkningen så smått i mitten av 1800 och tog snabbt fart då emigrationen till Amerika började. Möjligheterna till förtjänsterna av något slag var få, de ställen av mindre omfattning som inte hade någon anhörig på andra sidan atlanten var lätt räknade. Många gjorde sin lycka däröver, andra inte.

Av dem som krampaktigt försökte hålla sig kvar i hemlandet blev det nog för många att leva bokstavligt på svältgränsen, några satte igång med hemslöjd av något slag. Korgtillverkning skedde i många stugor. Laggkärlstillverkning i en del, dessa forslades i regel till städerna för försäljning. Kristianstad och Sölvesborg var flitigt besökta.
Beträffande korgarna så gick en del av dessa på export till både England , Tyskland och Danmark.
Danskarna var ganska stora förbrukare av korgar och göingarna försummade inte att avyttra sina alster dit. En man från Örkeneds socken, vid namn Per Bengtsson, född i Kärraboda, och gemenligen kallad Bengt - Kärrs Pelle eller Skinn - Per, detta senare namn av den anledningen att han under vintertiden brukade traska omkring i stugorna och köpa upp viltskinn av alla slag. Sommartiden anslogs till korgaffärer i Danmark. Det berättas om honom att han hade en kvinnlig konkurent på korgmarknaden, kallad Väjhulta - Sissan, som även vandrade omkring på den danska landsbygden och utbjöd korgar av samma typ som Per sålde. Det slumpade sig å att en gång dessa båda "grossister" råkade att övernatta på samma lilla "kru" där Per hade ett flertal större kunder och dit han i förväg dirigerat et större parti korgar för att distribueras. Sissa hade också ett försvarligt lager där, men kanske inte så många fasta kunder. Emellertid skulle kvällen firas och det blev så pass bra att "Långe -Peder", som han kallades i Danmark, slumrade in och vaknade inte förrän långt fram på följande dag och då bar det av till närmaste kund. Ditkommen möttes han av den överraskningen att denne redan fått sina korgar levererade och även betalt för dem, förklarade köparen. "Det var Peders kone, som varit där tidigare på morgonen och levererat dem", förklarade köparen. Nu började det klarna något för Per och en hemsk tanke började segla upp ur hans något dimmiga minne om föregående kvälls fest. Hade under påverkan av den goda danska akvaviten blivit så öppenhjärtlig att han för Sissa röjt sina kunders adresser eller hade hon snokat genom hans kundregister under natten?.
Alltnog, här var tydligen intet annat att göra än att försöka trava ifatt Sissa, men se det var nix, när kvällen kom hade hon besökt varenda en av Peders kunder och placerat sitt korglager Elaka tungor vill påstå att denna Danmarksresa tog så pass hårt på Skinn -Pers kassa att han måste rekvirera förstärkning i kassan från hemorten innan han kunde lämna grannlandet. Det blev emellertid en minnesbeta för Per och han förblev ungkarl i hela sitt liv.
En annan näringsgren som flitigt utövades i göindeskogarna var bränning av trätjära, än i dag utvisas otaliga tjärdalar, eller "Tjärbackar", som de kallades på ortens språk, att denna bränning förekommit t ganska stor omfattning.
Under höst och vintertid bröts kådrika furustubbar upp ur marken och på våren när solen började värma var det till att småhugga dessa stubbar och lava dem i dalen. En blåsbälg av enkelt slag placerades i dalens överända och då fyren var tänd måste bälgen vara igång oavbrutet tills sista droppen tjära utvunnits. Detta tog i regel en hel vecka, beroende på mängden stubbved. De gamla kunde berätta att det mången gång kunde gå ganska livat till vid tjärbackarna under den tid tjärbränningen pågick. Att brännmästarna inte behövde vara ensamma under de vackra vårnätterna sörjde byns ungdomar för.