Ingenting startar utan anledning.

Det är ett smärtfyllt faktum att trauma genererar skuld hos individen. Vi vet att det gäller olika former av traumata från kränkningar och olyckor till psykiska och fysiska handikapp. Redan Freud visade genom sina forskningar att den omedvetna projektionen finns och att den skyddar individen för psykisk överbelastning (skuld).

Min uppfattning om projektionens betydelse framgår nedan:

• Vissa projicerar (fokuserar) på sig själva och bestraffar sig själva. Till den gruppen hör anorektikern och suicidfallen.

• Vissa projicerar på vissa personer eller företeelser. Till den gruppen hör

mobbaren, men också de som ger sina föräldrar eller politikerna eller Ödet skulden.

• Vissa projicerar åt alla håll i sitt närområde och blir därför utan kompisar. Man tycker det är jobbigt med gnällspikar. Det är i den här gruppen man finner huvuddelen av offren. Att vara offer ger ett trauma i sig. Enligt min uppfattning, blir man inte offer om man inte redan har ett bakomliggande trauma. Om man blivit offer på grund av ett bakomliggande trauma förstärker man sitt syndrom och hamnar längre ner i offer-rollen. De som tidigare inte mobbat detta offer vågar nu leva ut sin ångest mot detta offer. Offret hamnar allt längre ner i hackordningen på grund av det trauma de nya förtryckarna tillför. Till slut riskerar man att hela mobben mobbar. Jämför när drevet går i massmedia.

Till vilken grupp kan man då hänföra M/O (mobbare ibland, offer ibland)?

Jag ser två sorters M/O; Medlöparen och Clownen:

• Medlöparen mobbar för att lindra sitt obehag av att vara ett offer. Det är historiskt känt att medlöparen förekommer överallt där förtryck råder.  Han får en projektion från mobbaren, som han vinklar av till någon han själv rår på. Han utnyttjar hackordningen.

• Clownen retar gallfeber på mobben. Han blir därför offer för mobbaren, som tycker sig ha mobbens stöd att projicera sin ångest på clownen. Till skillnad från medlöparen är clownen kreativ. Han reagerar på vad han tycker är en sjuk situation. Om mobben redan har accepterat situationen som varande frisk, känner sig mobben kränkt av clownen. Mobben inser nämligen att clownen ofta har rätt. I förlängningen kan mobben komma att uppdraga åt clownen att angripa organisationen (läraren).

Eftersom traumata skapar projektion, som kan konstituera såväl mobbare som offer, anser jag att fenomenet mobbning är ett symptom.

På samma sätt som man inte kan bota mässling genom att måla över prickarna, som är symptomet på mässling, kan man inte få stopp på symptomet mobbning utan att behandla bakomliggande traumata.

Observera att traumata även kan leda till andra symptom. Även i dessa fall gäller att det är traumata (syndrom) som skall behandlas. Härav inses, att det är slöseri med resurserna att ägna sig åt att förbjuda mobbning. Då poppar det upp ett nytt symptom på de traumata, som inte behandlats. Ett sådant symptom kan i värsta fall leda till suicid.

Budskapet är således att behandling och forskning kring symptomen är ett slöseri med resurser. Vi borde i stället behandla och forska om traumata oavsett vilka symptom som är aktuella.

Ett exempel är att slaget barn slår. Att slå är ett symptom. Att vara slagen är ett trauma. När jag konfronteras med ett barn som slår förklarar jag för barnet, att det inte får slå, och jag behandlar elevens trauma, dvs att det är slaget. När jag tränger djupare i den problematiken finner jag kanske att det är barnets far som slår. Det är ett symptom på att han själv varit ett slaget barn. Enligt paragraf 71 SoL. är jag nu skyldig att anmäla fadern för att han skall få sitt symptom bestraffat. Lagstiftarens mening med det här är att fadern skall få hjälp. Om jag nu hjälper fadern att behandla hans trauma, slutar han slå sitt barn. Barnet, som samtidigt måste behandlas slutar slå sina kompisar och problemet är löst. Det säger sig självt att det behövs psykosocial kompetens för att klara det här eftersom läraren knappast har tid och utbildning för dessa insatser.

Med hänvisning till ovanstående känner jag mig styrkt i att mobbning är ett symptom.

Finns det någon eller något i en klass som bäddar för mobbning ? Alla vi äldre minns väl Stig Järrel i filmen "Hets". Som läraren Caligula levde han ut sin ångest och stod själv för mobbningen i klassen. Vi har alla haft någon lärare vi kan jämföra med. Sådana lärare finns fortfarande. En sådan lärare är en katastrof i grundskolan. Det finns också lärare som i kraft av sin ställning förbjuder mobbning och då poppar det upp andra symptom.

Det är rektor som har ansvar för att skolan bemannas med den rätta sortens lärare och att det finns tillgång till psykosocial kompetens.

"Det finns alltid någon annan/annat bakom varje mobbare som får en vinst av att mobbningen blir utförd. "(Olweus). Någon/något sätter igång mobbaren. Om man med "något" menar mobbarens trauma och med "någon" menar den som givit honom detta trauma anser jag att påståendet håller. Det vill säga att traumata ger symptom.

Vissa barn vet inte att de skadar andra. Ett barn med DAMP-problematik har svårt att känna empati. Inlevelseförmågan måste tränas hos dessa barn.

Den som är avvikare i sin "arbetsgrupp" har inte så många vänner i sin grupp/klass. Jag har redovisat kvantitativt att två av tre får 0 val i ett sociogram och var samtidigt inblandade i mobbning.

Har Mobben ångest? Går elever via ombud för att bli av med sin ångest? Mobben har inte kraft att själva sätta stopp för mobbningen. Den måste ha hjälp. Klassföreståndarna är de som i första hand måste visa hur. Enskilda elever i de klasser jag mött har varit medvetna om situationen, men inte vågat göra något. De har bedömt risken att själva bli utsatta som stor, därför har de tigit. Detta har skapat ångest hos enskilda elever som ej varit inblandade, den tysta massan. Sex elever av sju är ej inblandade i mobbning (Olweus). De är Mobben. Det är de som borde göra något för att hindra att mobbning uppstår, men de väljer att stå utanför och titta på, eller gå vidare med skygglappar.

Projekt med Elevkamratstödjare har visat sig vara ett mycket bra sätt att förhindra att mobben ställer sig utanför. Kamratstödjarna har valt att inte ha skygglappar, de har ju själva "ansökt" om den rollen. Kamratstödjarnas uppgift är att se och få stopp på eller att avslöja om någon blir utsatt för mobbning.

Offren vågar inte avslöja att de blir mobbade. En mobbad elevs familj förnekar mobbning mera än mobbarens familj. Offret vill inte visa upp sin skam. Mobbarens mål är att låta offret stå där med "sin" = mobbarens skam. Skuld är en fråga om moral. Läraren ser det, men lägger skulden på sig själv och har svårt att begära hjälp.

Förnekelsen om mobbning hos de vuxna runt ett offer är stor. Det händer oftare att läraren förnekar att mobbning förekommer i "tidigare-klasserna" än i "senare-klasserna". Inkongurensen (ett upplevt behov av hjälp utifrån) hos de vuxna måste finnas för att hjälp skall påkallas. Det räcker inte med offrets eller offrets föräldrars inkongurens. Det måste gå så långt att läraren inte orkar längre.

Offrets föräldrar är ibland de som sist får reda på att mobbning pågår. Det förefaller som om föräldrar till offren också drabbas av den skam som offret känner. Den skam som mobbaren projicerat över till offret. Samtidigt verkar det som om mobbarens familj drar nytta av att mobbaren projicerar över skammen till offer-familjen. Jag har märkt det många gånger när jag talat med föräldrar. Offrets föräldrar uppträder förnekande. Mobbarens föräldrar förefaller mer tillfreds med situationen.

Mobbning upphör inte därför att offret ändrar sig. Kroppsspråket är ett verksamt medel för mobbaren. Varje elev har rätt att vara som han/hon är, men det förefaller viktigare att likna alla andra. Att ha kompisar är viktigt. En tendens som jag lagt märke till under min forskning är att även pojkarna har behov av EN bästis. Om man inte har en kompis har man inget och det speglar sig i kroppsspråket så att var och en kan se, att jag är ensam, känner mig ensam och är inget värd, eftersom ingen har valt mig. Det är då elever försöker ändra sig och blir till Clown, Medlöpare, Mobbare eller väljer att stanna kvar i sin roll som offer.

Det är här som kroppsspråket spelar sitt spratt. "Ser jag ut som om jag känner mig inget värd blir jag ännu mindre värd ". Mobbaren använder kroppsspråket som ett medel att förtrycka. En blick, en gest eller tystnad är verksamt medel att förstärka förtrycket mot en redan trakasserad kamrat. Det är då lärarna inte ser vad som händer trots att de är närvarande. De ser då oftast offrets (M/O:s) försvar och säger att den utsatte får skylla sig själv eftersom han/hon bidrager själv.

En felhanterad konflikt kan leda till mobbning. Min uppfattning är att felbehandlade konflikter kan utlösa symptomet mobbning om aktörerna har bakomliggande traumata.

Lär vi ut att konflikter löses genom att kompromissa slipper vi symptomet, men traumata kvarstår och poppar upp som ett annat symptom. Konfliktlösning är första hjälpen och en väg till upptäckt av traumata.

Jag har under flera år sett hur barn reagerar på sin närmaste omgivning. Barn utsätts ständigt för skador som påverkar dem senare i livet. Det är i tonåren som dessa skador syns för oss vuxna. Den unge har inte klart för sig att den "inre stormen" kommer utifrån och att reaktionerna emanerar från upplevda kränkningar.

I mitt arbete i skolan som skolkurator har jag ofta fått förtroenden, som gör att jag kan se och tolka ett barns sätt att reagera på förändringar som skadat barnet.

Mobbning är ett sätt att lösa sina inre konflikter och därmed ett symptom på att barnet inte mår bra. Att det finns traumatan som drabbar alla våra elever och deras familjer vet vi. Vad vi inte vet är vad som gör att 61 elever i min studier av 395 elever löser sina traumatan genom att agera utåt eller inåt och därmed bli inblandade i mobbning.

Det går nog att se i maskrosbarnens överlevnadsstrategier, men dessa har jag inte gått närmare in på. Det är dock bara c:a 15 % elever som blir inblandade i mobbning under sin skoltid. Ser vi det i förhållande till att det finns c:a 85% elever i grundskolan som inte är inblandade i mobbning, borde det gå att höja ribban något genom att arbeta i Lpo 94`s anda.

Alla har rätt att känna sig trygga i sin skola.

Mobbninginblandning är ett kriterium på att någon inte mår bra. I mitt uppsatsmaterial har jag sett att de elever med 0 val var i högre grad inblandade i mobbning. De elever som hade en eller flera kompisar klarar sig bättre från inblandning i mobbning. Det finns en hel del att säga om vilka traumatan som synes ligga bakom eller som kan vara orsaken till ett barns roll i mobbninginblandning.

Jag kan se i mitt material att Olweus m.fl. påståenden är riktiga; ett överbeskyddat barn får ofta rollen som offer.

Vi ser också att ett slaget barn slår och tar på sig rollen som mobbare.

I mina sociogram var 61 elever av 395 elever inblandade i mobbning. I sociogrammen fann jag en hel del information. Antalet val en elev i en klass får från sina kamrater i ett sociogram är en slags information. Jag fann att det bland mobbarna (M) bara fanns tre elever av 22 med 0 val. (13%). Bland dem som skiftade mellan rollerna mobbare och offer (M/O) fanns 8 elever av 13 med 0 val (62 %). Bland offren (O) fick 12 av 26 0 val (46%).

Jag har inte närmare utrett om det är clownerna eller medlöparna som är impopulärast. En kvalificerad gissning är att det är medlöparna som inte är omtyckta.

I fyra fall har jag inte kunnat fastställa vilket Trauma som tyngt eleven eftersom Enhetschefen dragit i nödbromsen på föräldrarnas begäran. Hade dessa föräldrar något att dölja, som gjorde att insynen i familjen inte på några villkor fick ske? Det märkliga är att vi här bara har att göra med föräldrar till Mobbare. Jag har också sett att Mobbarens föräldrar förefaller mer tillfreds med situationen.

Ett fynd bland de 61 mobbninginblandade var att fyra familjer avvisade all hjälp från skolans sida. Alla andra familjer tog tacksamt emot hjälp från skolan. Bakgrundsorsakerna till mobbninginblandning har förmedlats till mig av eleven själv. Kamraterna i elevens närhet kan också ha talat om vad som skulle kunna vara bakomliggande orsaker.

Jag har varit noggrann i mina definitioner och endast tagit med det eleven själv berättat. Jag har inte värderat hur mycket av det ena eller andra kända traumatat, som är orsak till att eleven mobbar eller blir offer eller har båda rollerna.

Min undersökning omfattade 395 grundskoleelever Det är också viktigt att notera att c:a 60% av de som har 0 val och c:a 80% som har ett val, inte var inblandade i mobbning.

Resultat av åtgärder som blev aktuella i samband med mina 61 elever som var inblandade i mobbning:

För 11 elever av 61 elever initierades 9 stycken s.k. paragraf 50-utredningar SoL.  De övriga två var redan under åtgärd hos socialen. De två som redan var under åtgärd var mobbare. Av samtliga 11 inblandade var 4 Mobbare, 3 M/O och 2 Offer. Det styrker mig i min uppfattning att det är viktigt att vi upptäcker och hjälper alla som är inblandade i mobbning.

8 elever fick plats på skoldaghem. 3 av dessa elever var mobbare. 4 elever var M/O och 2 elever var offer.

Polisingripanden: Jag har inte räknat och definierat om och hur många av "gränsgångarna", som haft kontakt med polisen på grund av sitt testande av gränser.

Min subjektiva uppfattning är att polisen oftare haft kontakt med mobbarna och de som växlar mellan rollerna mobbare och offer än med de elever som blir mobbade. Orsaken till dessa kontakter är oftast i samband med dessa elevers gränstestande i form av drogmissbruk, misshandel och snatterier.

Min slutsats blir då, att om vi kan identifiera gränsöverskridande elever tidigare skulle en hel del ungdomsbrottslighet kunna stoppas och inte som nu först i 15-års åldern. Naturligtvis stoppar man gränsöverskridandet bäst genom att behandla det trauma som ligger bakom och inte behandla symptomet "gränsöverskridandet".