Mobbning är egentligen en bild, en förvrängd spegelbild, av hur ångesten ser ut hos en individ, som försvarar sig omedvetet mot pågående kränkningar från omvärlden genom att flytta ångesten utanför sig och därigenom finna lindring.

Kränkningen kan ske på skolans arena eller på annan arena, i hemmet, på fritiden eller på den plats där ungdomen ofta vistas. Vi som ser ungdomens försvar i form av projektion kallar det mobbning. Den kränkte, mobbaren, låter andra människor ta över hans/hennes ångest. Mobbaren projicerar omedvetet sitt försvar på den som råkar komma i hans/hennes väg. Detta förklarar varför det är svårt att finna mobbarna. Mobbarna vill inte att andra ser hans/hennes ångest. Offret har också ett försvar eftersom han/hon inte vill visa att han/hon blir utnyttjad som "dörrmatta" åt mobbaren. Det är viktigt att finna mobbarna eftersom dessa barn är de som är i störst behov av upptäckt. Får inte mobbarna hjälp att medvetandegöra sina traumata fortsätter de söka kontroll och makt genom att förtrycka andra.

Offret måste också få hjälp. Det kan annars leda till att offret tar ut sin ångest på någon som råkar komma i vägen för honom/henne och på det sättet blir själv en mobbare. Om vi inte hjälper våra barn i skolan kan detta leda till att vi i framtiden "skapar" känslomässiga krymplingar i den vuxna befolkningen. Talar sedan "mobben" eller offren inte om att mobbning pågår, upptäcks inte mobbarna.

Upptäcktsarbetet är därför viktigt att det pågår kontinuerligt.

Både offret och mobbaren är i behov av att bli sedda och hjälpta.

Mitt upp i allt detta drar samhället in på vuxna med kompetens att stödja och behandla dessa offer och mobbare.

Det är inte pedagogiken det är fel på i våra skolor. Den psykosociala miljön för både lärare och elever är undermålig. En satsning på arbetsmiljön är nödvändig innan pedagogiken kan börja verka.