Fraktaler

Man brukar säga att det är inte underligt att det blir krig när inte ens två personer kan hålla sams.

Fraktalforskningen som bl.a. sammanfattats av Nörretranders (-91) har lärt oss att det ser ut som om helheten byggs upp av ett antal element vilka själva liknar helheten och som i sin tur är uppbyggda av element som liknar helheten etc.... bild 1 nedan visar en modell av mobbning som jag ser den

Modell av mobbning

visar exempel på helheten som bara kunde skapas genom att den bestod av ett stort antal liknande element som i bild 1.

Att angripa symptom:

När det gällde andra världskriget slog man helt enkelt ihjäl symptomet. Man bortsåg från de traumata som hade skapat kriget. Därefter har FN försökt att behandla internationella traumata med varierande framgång. Då och då misslyckas man och symptomet krig poppar upp.

När vi kommer ned på skolnivå bland fraktalerna säger det sig självt att vi inte kan slå ihjäl mobbarna. Här gäller det att behandla bakomliggande traumata. Lyckas vi med det kommer vi att kunna bygga upp en fraktal helhet som består av sunda element och därmed minimera krig och elände i världen. Alice Miller har påpekat detta i sina böcker

Kamratstödjarna

Bild nr 3 visar hur jag tänker mig att beteendemönstret i den destruktiva situationen som framgår av bild 1 utnyttjas till att skapa en konstruktiv situation.

Den svarta, ofta grandiosa, stjärnan får motstånd av en vit stjärna, som bildar ett nätverk med ett antal vita småstjärnor (kamratstödjare). Dessa rekryteras bland lämpliga elever i "mobben". De är trygga elever som gärna vill rätta till situationen för att må bättre.

Kamratstödjarnas uppgift är att avleda i mobbningssituationer samt att stödja elever som behöver hjälp. Kamratstödjarna får naturligtvis inte själv utföra behandling. De skall se till att den hjälpbehövande kommer i kontakt med professionell hjälp.

Kamratstödjare

Det finns en påtaglig risk med en kamratstödjarorganisation. Vi behöver bara se oss kring i samhället för att inse att den finns. Risken är att kamratstödjarorgansiationen infiltreras av klättermöss som stör verksamheten och utnyttjar möjligheterna som organisationen ger för egna dunkla syften. Detta fenomen syns dagligen i politik, näringsliv, intresseorganisationer och t.o.m. inom vad man kallar ideella organisationer. Genom att kamratstödjarna arbetar under en tidsperiod som inte är längre än ett till två år minskar fördelarna med att försöka korrumpera organisationen. Av denna anledning vågar jag rekommendera systemet med kamratstödjare.

DOMÄNER

Kronwall, Olsson, Sköldborg (1991) har påvisat att det existerar olika domäner inom organisationer Jörgen Olsson (1996) har i sin uppsats visat att dessa domäners dåliga kontakt sinsemellan är orsaken till att mobbning uppstår. Domänmodellen visar på samspelet, eller snarare avsaknaden av samspelet, i en organisation.

Följande domäner ingår:

Politisk domän Administrativ domän Professionell domän Brukardomän.

För att göra Jörgen rättvisa vill jag delge läsaren hans diskussion beträffande fenomenet mobbning:

Orden mobbing eller mobbning ingår i skolans begreppsapparat. Det var stora svårigheter för mig om jag skulle betrakta detta som ett fenomen eller begrepp. Med fenomen menar jag det som uppstår i mellanmänskliga relationer och kan betraktas som svårförståeligt. Exempelvis misshandel, mord osv. Det visade sig att det inte finns någon precis definition på mobbning eller mobbing. Detta är ingen tillfällighet, eftersom orden, enligt min uppfattning används för att försköna eller dölja de konkreta händelser som inträffar. Det hindrar organisationen från att studera eller utforska de processer som försiggår i skolans organisation. Myten om att konflikter är något av ondo omhuldas, konflikter ska elimineras och får inte finnas. Denna myt tjänar bland annat syftet att skydda organisationen mot de angrepp som kan riktas mot den inifrån och utifrån. Fokus riktas mot brukardomänen när det handlar om mobbning. Politikerdomänen utsätts för kritik i form av att dess representanter står för långt från verksamheten för att förstå vad som händer i den. De två övriga domänerna hävdar att de inte har några konflikter och det är, om något, att sticka huvudet i sanden. Någon högre grad av organiserad konfliktlösning , där parterna träffas och gör upp har jag inte iakttagit. Framför allt vägrar man att se, att alla i organisationen är involverade i de processer som försiggår, och därigenom har ett personligt ansvar för lösningen av dessa. Man inser inte att man måste börja arbetet med sin egen person för att man ska nå en förändring i de mellanmänskliga relationer som finns i skolan.

Jag anser att mobbning är ett utslag av makt- och tvångsstrategier. Det räcker dock inte, utan för att vidmakthålla myten om att skolan är demokratisk, så används defensiva konfliktlösningsstrategier för att dölja att makt- och tvång strategier har använts. Det är således en komplicerad metakonflikt med många individer och hela organisationen inblandad. Det är en omöjlighet för enskilda individer att förstå vad som händer, eftersom de olika domänerna inte träffas över gränserna. Vid tillfället för återföringen anser jag att det tydligt framstod att när, man får träffas gemensamt, så kan de konflikter som finns inom och mellan de olika domänerna lyftas till ytan och bearbetas. Processen vid vårt möte var inte olik den erfarenhet jag har av en grupps etablering. Engagemanget hos deltagarna var högt.

Den funktion som mobbning har i en lärande organisation, är med ovanstående resonemang, att kyla ner temperaturen i en organisation. Detta skapar syndabockar, och ingen utveckling av grupprocesserna. Positionerna i organisationen bibehålls. Det innebär att det blir svårt att lära genom erfarenhet i denna organisation. Den blir liksom en vulkan som vilar, när trycket blir för högt exploderar den, och lavan strömmar ut.

Jag instämmer med Jörgen. Ett exempel på de styrande domänernas dåliga kontakt med verkligheten är att man i Mellanstads Kommunfullmäktige bidragit med ett fördömande av mobbning i skolan. En proposition om att mobbning även skulle fördömas inom resten av kommunen och i synnerhet i Fullmäktige avslogs emellertid.

Det är naturligtvis en tragedi när dom som är längst från verkligheten skall bestämma över vad de som arbetar inom verkligheten skall göra. Måhända tar klättrandet till makt och bibehållandet av makt så stor kraft av maktutövarna, att det inte blir någon ork över till verksamheten. Detta är ett symptom som leder till betydande organisatoriska traumata.

Som kurator har jag i 15 års tid försökt koppla ihop de olika domänerna för att samverka om att tillfredsställa brukarnas behov. I denna roll har jag fått taga emot många snytingar och somlliga aktörer har tom förväxlat mig med konflikten.

Lpo 94:

Enl Lpo 94 är rektor arbetsgivaransvarig för all personal inom skolan. Rektorerna rekryteras av tradition bland pedagoger, vilket måste anses vara rimligt eftersom skolans huvuduppgift är att bedriva pedagogisk verksamhet. Innan jag går in på att diskutera en möjlig organisationsförbättring har jag några kommentarer

Lärarna

Lärarnas huvuduppgift är att undervisa I dag får de rycka in som sköterska/ kurator / ekonomihandläggare /arbetsledare / psykolog och närvarande medmänniska i en och samma person. Lärarnas pedagogiska arbetsuppgifter blir lidande av mångsyssleriet. Denna digra arbetsuppgift skall de dessutom sköta utan någon nämnvärd fortbildning. Irritationen bland lärarna är stor och denna smittar av sig på organisationen med åtföljande känsla av kaos hos sina brukare, barnen. Detta ser jag som ett betydande organisatoriskt trauma.

Skolläkare/Skolsköterska

Skolläkaren och skolsköterskan bedriver sitt arbete på rektors ansvar. Detta är i och för sig orimligt eftersom det hör till undantaget att rektorerna har medicinsk utbildning. Genom att skolläkare och skolsköterska står under kontroll under Socialstyrelsen kan de värja sig från ur medicinsk synpunkt inkompetent arbetsledning. Skolläkare och skolsköterska kan remittera till Hälso- och sjukvården där rektor definitivt inte utövar någon arbetsledning. Min erfarenhet är också att rektorerna i allmänhet inte arbetsleder den medicinska verksamheten.

Skolpsykolog

När det gäller legitimerade psykologer är situationen annorlunda. Dessa står nämligen endast under socialstyrelsens kontroll när de utövar Hälso- och sjukvård. Skolans verksamhet räknas ej till Hälso- och sjukvården.

Det är arbetsgivaren som ansvarar för vad psykologer gör utanför Hälso- och sjukvården. Om en skolpsykolog skadar en elev i tjänsten så är detta rektors ansvar. Rektor har också rättighet att taga del av vad psykologen får veta under sekretessansvar. För att eleven skall kunna anlita skolpsykologen måste således eleven känna tillit till rektor. Om eleven inte känner tillit till rektor är skolsköterska och skolläkare ett alternativ. Men de är å andra sidan inte psykologer.

Nu förhåller det sig så att en psykologutbildning är så omfattande, att en rektor inte kan besitta kompetens att arbetsleda en psykolog. Rektor ansvarar för något som han inte begriper. Detta är ett organisatoriskt trauma. En lösning på problemet vore att kommunerna centralt organiserar kompetent arbetsledning.

Skolkurator:

Det finns ännu ingen legitimation för socionomer. Om den kommer, kommer den troligen att organiseras som för psykologerna, d.v.s. endast omfatta verksamhet inom Hälso- och sjukvård.

Skillnaden mellan en skolpsykolog och en skolkurator är i huvudsak att psykologerna har en utbildning i testning. som skolkuratorerna i allmänhet saknar. Psykologerna är också mer koncentrerade på individuell behandling. De har längre grundutbildning. Kuratorerna har en psykosocial utbildning som psykologerna i allmänhet saknar. Kuratorerna har viss juridisk utbildning och känner det förvaltningsrättsliga regelsystemet.

En skolkurator är mera inriktad på såväl grupp som individ i ett socialt samspel. Vid arbete med mobbning har vi ofta delat upp verksamheten mellan oss så att jag som skolkurator arbetar i huvudsak med gruppen, medan psykologen rycker in för de elever som är i behov av skolpsykologens speciella kompetens.

Precis som när det gäller skolpsykologer är rektor ansvarig för vad skolkuratorn gör utan att ha kompetens. Även här har vi ett organisatoriskt trauma.

Rektor är således ansvarig även vad gäller skolkuratorernas eventuella misstag. Eftersom rektor är ansvarig för min verksamhet har han/hon också rätt till vad elever anförtror mig. Det måste jag givetvis meddela eleverna. Därmed blir mitt arbete beroende av tilliten till rektor. Det hjälper ej att de litar på mig, om de inte litar på rektor. Alternativt kan eleven söka skolsköterska eller skolläkare. De saknar i regel den psykosociala kompetensen som eleven kan vara i behov av. Även här skulle många interna konflikter kunna undvikas genom att skolkuratorn stod under ledning av centralt placerad yrkeskompetent cheftjänsteman. I sanningens namn skall sägas att Mellanstad har rektorer som är kloka nog att inse, att de inte är psykologer eller kuratorer. Dessa rektorer har förstått att genom stöd och uppmuntran få fram goda resultat i den psykosociala verksamheten. Dessa rektorer har även elevernas tillit. En komplikation har emellertid varit att Mellanstad i början av nittiotalet övergick från en organisation med 8 rektorer till en organisation med 29 rektorer, som fick befattningen resultatenhetschefer. Man har nu övergivit ordet "resultat" och kallar dem Enhetschefer samtidigt som man minskade antalet chefer till 21.

"Måla över prickar"

Huvudtemat i min uppsats blev att mobbning är ett symptom och att det är bakomliggande traumata som skall behandlas både på grupp och individnivå. Jag har påpekat att det inte är rimligt att bortse från elever som har traumata som ger andra symptom än inblandning i mobbning. Min uppfattning är att den allmänna debatten fokuserar fel, när man fokuserar på symptomen. Just nu är symptomet mobbning högsta mode i debatten.

Denna symptombekämpning har resulterat i förslag av typen: "Slopa rasterna därför att det är på rasterna det mobbas." eller "Placera ut polis efter skolvägen eftersom man kan bli mobbad på väg till och från skolan." Sådana förslag får vi från folk som borde veta bättre. I detta fallet var det en läkare som aldrig skulle kunna tänka sig att måla över prickarna på sina mässlingspatienter.

Andra gånger fokuserar debatten på symptomet anorexia. Självmord bland barn kan också ge rubriker. Gemensamt för alla symptom är att de talar om för oss att något är fel. Låt oss därför koncentrera oss på felen, d.v.s. bakomliggande traumata och endast se symptomen som ledstjärnor till det som skall behandlas. Jag menar att det kan vara nog med forskning om mobbning och andra symptom. Forskningen bör prioritera behandling av traumata. Om vi kan läka såren i barnens själar slipper vi symptomen.

Att skapa socialt beroende

Många gånger kan ett bekräftande ord till ett barn vid rätt tidpunkt leda barnet rätt. Det har vi inte tid med i skolan. Ju tidigare barnet får bekräftelse ju mindre problem kommer barnet ha under skoltiden. Tyvärr har skolan under senare år dragit ner så mycket på elevvården att barnen inte får det stöd som är så viktigt vid tidiga år. Samtidigt har traumata inom familjerna ökat på grund av arbetslöshet och ökande antal skilsmässor. Båda är symptom på politikernas traumata. När barnens symptom börjar visa sig räcker inte skolans kvantitativa resurser. De kvalitativa resurserna finns emellertid. Följden blir att vi kan hjälpa några medan andra spårar ur. Då blir det dags för socialen att rycka in. Socialen upptäcker då att barnens beteende har ett samband med familjens traumata. Patentlösningen i en sådan situation är att taga barnen från föräldrarna. Därmed har man försäkrat sig om att även nästa generation får tillgång på traumata.

Eftersom skolans elevvård inte har den tvingande karaktären, som socialen har, är det lättare att vinna tillit för en skolkurator än för två socialsekreterare. (Av arbetarskyddsskäl anses det farligare att vara socialsekreterare än skolkurator, därav två socialsekreterare.) Dessutom är det billigare. Skolkuratorn finns där och kan hjälpa innan problemet blir för stort. Socialen bör vara den sista utvägen att hjälpa ett barn. En rätt dimensionerad elevvård kan således minska socialens budget.

Genom att vi nu saknar elevvårdsresurser i skolan, skapar vi onödig social utslagning.

Om skolan tog sitt ansvar enligt Lpo 94 fullt ut skulle utslagningen kunna minska.

Operation Eva

Jag föreslår att skolornas och barnomsorgens ledningsgrupper skall bestå av rektor, biträdande rektor (Uva) och biträdande rektor (Eva).

Rektor koordinerar Uva och Eva.

Uva betyder undervisningsansvarig.

Eva betyder elevvårdsansvarig.

Uva svarar för den pedagogiska verksamheten inklusive specialpedagogiken.

Eva koordinerar elevvårdsresurserna, är psykosocial handledare åt lärarna och svarar för skolans kontakter med olika samhällsorgan.

Centrala förvaltningen organiseras med två operativa avdelningar; Undervisningsavdelning (UVA) och en Elevvårdsavdelning (EVA).

UVA, Undervisningsavdelningen koordinerar och utvecklar kommunens pedagogiska verksamhet.

EVA, Elevvårdsavdelningen koordinerar och utvecklar kommunens elevvårdsverksamhet. Kuratorer och psykologer som arbetar på fältet underställes ur ansvarssynpunkt elevvårdsavdelningen.

EVA skall innehålla funktionerna läkare, sköterska, psykolog och kurator.

Kostnader:

Eva och EVA finansieras med överföring av medel från den del av Uva och UVA som i dag budgeteras som elevvårdsverksamhet. Vidare överföres erforderliga medel från socialens budget, som kommer att bli mindre belastad om skolan slipper producera värstingar. Om elevvårdsarbetet får administreras av folk som kan elevvårdsarbete innebär redan detta en rationalisering*

Anm.

Rektors arbetsgivaransvar för verksamhet som rektor inte är kompetent att leda måste antagligen bli föremål för dispens från lagstiftningen eller lagändring.

Slutord

Angrip inte symptomen. Fokusera på traumata och behandling.

Låt elevvårdskompetensen administrera sig själv.

Stäm Olle redan i grinden så slipper han bli värsting.

Olseröd i September 1996

Ulla Wall-Johansen