Tiden

När jag åkte till Ryssland var landet mitt uppe i en tid av omvälvning och systemskifte. Bara några år hade gått sedan det gamla oket kastats av och alla trodde att det skulle bli ordning på landet på riktigt för första gången någonsin. Och att detta skulle ske av sig självt och i stort sett över en natt. Så blev det inte och det som har hänt är att gamla problem har bytts ut mot nya. Mycket är bättre nu men minst lika mycket är sämre. I själva verket är det fortfarande bara början på det nya Ryssland vi ser, och det kommer att ta mycket lång tid innan det blir någon ordning på landet.

När jag var där var det en ganska optimistisk stämning som rådde. Man trodde att det snart skulle bli bättre och att bara man vande sig vid demokratin så skulle allt lösa sig. Men demokrati i all ära, maktapparaten var och betedde sig fortfarande som på kommunisttiden, med inkompetens och korruption som sina viktigaste attribut. Vad ska man med demokrati till när domstolar och polisväsen ägs av dem som betalar bäst?

För de vanliga människorna hade inga förbättringar märkts än, snarare tvärtom. Förr fanns det ingen arbetslöshet och inga tiggare som nu. Livet var i visserligen trist men man hade i alla fall råd att köpa mat för dagen, fick man ofta höra.

På gatan syntes det tydligast att det var en ny tid. Invasionen från väst skulle man kunna kalla det. Fullständigt ohämmat och utan urskiljning vältrade sig folk i saker från väst. Allt som vi tröttnat på eller förkastat som smaklöst skickades till och såldes utan dåligt samvete i Ryssland som heta produkter från väst. Kläder, musik, film...    

De mer pessimistiska var inte säkra på om demokratin hade kommit för att stanna eller om de gamla krafterna skulle på något sätt återfå makten. Mindre än ett år innan hade inbördeskrig nästan brutit ut när gamla politiker och militärer plötsligt försökte ta makten, och strider bröt ut vid regeringsbyggnaden och TV-huset, varpå ett antal människor miste livet. Sammantaget var det en ganska osäker men optimistisk tid.

Staden

Moskva är stort. Drygt två mil från kant till kant och med tio miljoner invånare. Vi bodde och gick i skola i utkanten av stan, men var inne i centrum så gott som dagligen. I regel i närheten av Tverskaja Ulitsa där huvudpostkontoret och McDonald's ligger. Posten gick vi till för att skicka fax, vilket var det billigaste och snabbaste sättet att nå hemlandet på, och för att posta brev. Det kändes alltid säkrare att lägga dem på lådan där än någonstans i förorten. McDonald's gick vi på för att äta ibland, det var bekvämt och man visste vad man fick och, inte minst, för att det var ett av de mycket få ställen som hade offentlig toalett. Var man i stan gick man alltid på McDonald's, oftast bara för att gå på toaletten.

I närheten av Tverskaja finns en gata som heter Kuznetskij Most, Smedjebron. Namnet kommer av att Moskvafloden en gång rann under en bit av gatan, men inte längre för Katarina den Stora lät flytta på flödet... Kuznetskij Most är bokhandlarnas gata, där ligger den ena efter den andra, och några konstgallerier. Och på en tvärgata Moskvas största musik- och notaffär.

Bland det billigaste man kunde lägga pengar på var böcker. En normal inbunden bok kostade fyra-fem kronor. Jag köpte min stora rysk-engelska, engelsk-ryska ordbok i två band för runt 30 kronor. Den gitarrskola som min lärare rekomenderade, en tjock volym av Pjotr Agafosjin som slår det mesta hemma och som där hade kostat hundratals kronor, fick jag betala en tia för. Jag hade 22 kilo böcker med mig hem...

Var det på kvällskvisten var det troligare att man ibland befann sig på eller i närheten av Novij Arbat, en gata med moderna affärer och pubar, mycket för utlänningar. Där låg bland annat en sportsbar och ett par irländska pubar. Tyvärr var allt mycket dyrt där, men det kändes sällan fel att slinka in och få sig en pint of Guinness...  

Fram och tillbaka tog man sig med den fantastiska metron. Det gick aldrig mer än ett par minuter mellan tågen, i rusningstrafik mindre än en. Stationerna smyckades på Stalins tid och är orgier i mosaik och målningar, men oftast faktiskt riktigt vackra.

Det gick ganska fort att komma in i och lära känna Moskva. Alla hemma i Sverige trodde att det var en farlig stad att vistas i, med våld och maffia och annat elände. Men varför skulle en fattig utländsk student utsättas för maffiametoder? Vi läste i tidningarna om uppgörelser och mord, och det hördes skottlossning på nätterna ibland, men det var aldrig någon jag kände som var i närheten av att bevittna eller råka ut för något. Jag tänkte flera gånger att jag nog skulle känna mig osäkrare ute sent en kväll hemma i Malmö än här i Moskva. Det berodde på att ganska snart fick jag en känsla för var det var säkert att vara och vilka delar av stan det var bäst att undvika. Det var liksom klara gränser mellan säkert och osäkert. Om detta stämmer vet jag ju inte men det var så det kändes.

Skolan

Stadsdelen Izmajlova ligger i nordöstra Moskva, och där också skolan jag gick i: Rachmaninovskolan. Som namnet antyder var det en musikskola uppkallad efter kompositören Sergej Rachmaninov, och här gick utvalda barn och ungdomar upp till arton år.

Språkskolan hyrde in sig i delar av tvåvåningsbyggnaden och vi läste ryska sittande bland flyglar och balalajkor. För det mesta gick det bra men ibland kunde det uppstå konflikt, som till exempel när en pianostämmare ville stämma i rummet vi just då försökte öva konversation i. När vintern närmade sig hade de ett väldigt besvär med att få igång värmen, så alla fick sitta med ytterkläderna på inomhus. Det är inte lätt att bläddra i Jans lexikon med lovikavantar...

Några timmar på förmiddagen, tre eller fyra dagar i veckan läste vi ryska, lite beroende på vilken nivå man befann sig på. På måndagar och torsdagar hade jag dessutom mina gitarrlektioner. Då gick jag en trappa upp till sal nummer sju, och brukade komma lagom för att höra ett par mycket duktiga tioåringar slå an sista ackorden på sin lektion. Eller också satt min lärare Sergej Dmitrijevitj och läste tidningen, och då började vi alltid med att diskutera något han just läst och ville höra min synpunkt på...

Lärarna ja... Tatjana: den första vi fick stifta bekantskap med när vi började. Hon såg ut som Mimmi Pigg och var alltid lika glad. Pratade ganska bra engelska men förstod tyvärr inte alls lika mycket, hur nu det är möjligt. En dag drog hon iväg med oss så vi fick titta på Moskvauniversitetet, MGU, från insidan, och på utsikten uppifrån.

Svetlana: tjugotre år, yngst av lärarna och yngre än de flesta av sina elever, men ändå på något vis äldst. Glad och snäll och med ett gulligt talfel, men när dagsläge och politik kom upp till diskussion skymtade till allas förvåning en grundmurad liten sovjetmedborgare fram. Det var svårt att sätta fingret på, det var något i hur hon reagerade när vi, ofta ironiskt, pratade om den gamla tiden. De flesta lärarna höll med och verkade lättade över att kunna skämta om det, men Svetlana lyckades inte riktigt dölja att hon tog illa upp... En reaktion man hade kunnat vänta sig från äldre som levt en stor del av sitt liv i den verkligheten men knappast från en tjugotreåring. Hon var ju bara tonåring när Sovjet kollapsade.

Elmira Borisovna: grammatikläraren med läppstift på tänderna, som först verkade vara en tyrann i klassrummet men som visade sig vara snällheten själv. Det började med en lektion som gick helt snett för att hon trodde att vi var på en mycket högre nivå än vi var. Så hon rabblade grammatiska regler och vi skrev i panik och försökte få stopp på henne. Till slut lyckades vi och sedan fick vi dela klassen, så några fortsatte och några läste annat. Jag läste annat, men andra terminen skulle jag ta lektioner individuellt i några ämnen, bland annat grammatik. Jag fasade inför vem jag skulle få som lärare och mina farhågor besannades när jag fick veta att det skulle bli Elmira Borisovna.
Ensam med henne var hon dock en helt annan människa. Hon hade hört att jag spelade gitarr och berättade att musik och konst var hennes stora passion i livet. På vår andra lektion hade hon med sig en bok om "Dirigenten och orkestern i samspel" som jag fick att öva grammatik med. Därefter gjorde jag satsanalyser bara i den boken. Varje lektion började med att jag fick berätta vad jag hade varit på för konserter eller utställningar den gångna veckan, och hon lyssnade ivrigt. Mitt i ett läxförhör kunde hon plötsligt avbryta mig för att vi skulle lyssna på den vackra fågelsången genom det öppna fönstret...
Sista lektionen vi hade satt hon med armen i gips, hon hade ramlat och brutit den ett par dagar tidigare. Jag fick en bok, ett operalexikon, som avskedsgåva av henne och jag ville att hon skulle skriva en hälsning i den. Det gjorde hon, med vänster hand, så det ser ut som det är ett barn som skrivit.
Jag tyckte mycket om Elmira Borisovna. Hon var till åren och gick nog i pension inte långt efteråt.

Natasja, Svetlanas kompis och nästan lika ung, men mycket mer bestämd och rakryggad. Vi hade henne i rysk litteratur och hon var pedagog ut i fingerspetsarna. Tyvärr var jag tvungen att hoppa av litteraturkursen halvvägs för att den krockade med musiklektionerna, men så länge jag var med lärde jag mig mycket.

Några kommer jag inte ihåg namnet på: den otroligt gåpåiga damen vi hade i massmediekunskap, ett ämne vi alla blev övertalade att läsa av rektorn på skolan med motiveringen att det var viktigt i denna oroliga tid, men som visade sig vara alldeles för svårt och specialiserat för flera av oss. Jag räddade henne från att bli påkörd på gatan utanför skolan en gång, och fick bara en uppmaning att skynda på så vi inte kom för sent som tack...

En annan lite äldre lärarinna hade jag bara en gång, som vikarie när Natasja var borta. Men hon var också otroligt kulturellt intresserad. Hon ordnade fribiljetter till konserter och kunde dyka upp i en paus på musikkonservatoriet och börja berätta om styckets eller kompositörens historia. En gång blev tre av oss hembjudna till henne i Moskvas sydvästra delar. Hon kom och mötte oss vid sin metrostation och väl hemma bjöd hon på middag. Sedan satte hon sig vid pianot och spelade och sjöng ryska folkvisor. Hon ville gärna höra lite typisk svensk folkmusik också så vi hasplade ur oss det vi kunde komma på i en hast, jag tror det var "Uti vår hage".

Sergej Dmitrijevitj, min gitarrlärare. En stor rysk brumbjörn, snäll och full med humor. Han ville hela tiden höra vad jag tyckte om saker och ting, i stort som i smått. Jag lärde mig mycket och han gav sig inte med mindre än att jag skulle ge konsert på skolan innan jag slutade, och att jag då skulle spela ett mycket svårt stycke av Bach. Jag övade och övade och det gick alldeles utmärkt, jag har nog aldrig spelat så bra som jag gjorde då.

Tatjana Michailovna, skolans sekreterare och allt i allo. Hela tiden på språng efter någon som hade glömt eller behövde informeras om något... Behövde man vara ledig ett par dagar eller inte kände för att gå på någon lektion pratade man med Tatjana Michailovna. Om man hade försnillat en bok eller inte orkade ta upp något direkt med rektorn pratade man med Tatjana Michailovna. Om man inte hade pengar eller bostad pratade man med Tatjana Michailovna... Hon var verkligen spindeln i nätet och utan henne hade skolan stått stilla.

Boendet

En av de riktigt stora finesserna med att läsa utomlands är hur mycket man lär sig genom att bo inneboende i en familj. Helt enkelt för att man är tvungen att lära sig och lära sig snabbt när det inte pratas något annat språk i huset.

Familjen jag skulle bo hos visade sig bestå av en gammal kvinna, änka sedan många år, som hette Antonina Kondratjevna. Hon hade en son som dök upp ibland, första gången var jag ensam hemma och hade ingen aning om vem han var. Antonina Kondratjevna steg upp tidigt varje morgon för att sopa gator, en inte ovanlig sysselsättning för ryska kvinnliga pensionärer. Lägenheten låg i Izmajlova, samma stadsdel och på samma gata som skolan, och jag hade bara fem minuters väg att gå. Det var en ovanligt grön del av stan, och bara några hundra meter hemifrån började Moskvas största skogspark.

Jag bodde i ett eget rum, men det var bara en skjutdörr mellan det och hennes kombinerade sov- och vardagsrum. Hon hörde dåligt och tyckte om att titta på gamla krigsfilmer på hög volym som ofta gick sent på kvällarna... Hon berättade ibland om hur det varit under kriget, och visade bilder på sig och sin familj. Hennes föräldrar dog och hon fick ta hand om sina yngre syskon. Det här var i början av min tid i Moskva så jag föstod verkligen inte allt hon sa men, som sagt, man lär sig fort när man måste.

Efter två månader sa hon plötsligt en dag att hennes son skulle flytta in i mitt rum om mindre än en vecka och att jag måste hitta annat boende. Jag blev ställd, arg och halvt panikslagen. Nästa dag sökte jag  upp Tatjana Michailovna och berättade med förtvivlan i rösten vad som hade hänt.
"Nu tar vi det lugnt, det här ordnar jag." sa hon och nästa dag var nytt boende fixat. Jag fick till och med ett par att välja mellan. Hon kunde dessutom meddala att Antonina Kondratjevna numera var struken från skolans lista över boendevärdar. Men ett par månader senare, när nästa termin började, kunde en av de nya studenterna glatt meddela att hon bodde hos en som hette Antonina Kondratjevna... Senare var jag och hälsade på henne flera gånger och satt och drack té med henne och Antonina i mitt gamla kök.

Min nya adress låg betydligt längre från skolan. Inte alls lika grönt utan tvärtom ganska grått och trist, längs en av de stora infartsvägarna. Dessutom helt fel ur metrosynpunkt, så jag började åka buss på morgnarna. Det var en upplevelse: tjugo minusgrader, mörkt och snö och is och slask och livsfarlig trafik där man stod och väntade på att det kanske skulle komma en buss på utsatt tid. En av de andra som stod där varje morgon kommer jag aldrig att glömma. En mörk kille med solglasögon och bara en tunn jacka. Ingen mössa och inga vantar, däremot alltid en flaska välkyld öl i handen...

Även denna gång bodde jag hos en gammal änka med en son som kom och hälsade på ibland. Hon hade det bättre ställt och jag kunde stänga om mig ordentligt. Ofta satt vi och pratade eller tittade på TV på kvällarna. Vi trivdes ganska bra ihop men efter fyra månader började vi båda tycka att det kunde räcka. Så jag flyttade en tredje gång...

Vi hade pratat om det tidigare och nu blev det av: jag flyttade in i en lägenhet som mina skolkompisar Maria och Alexandra bodde i. Det var en lägenhet som hyrdes ut till studenter, men bara till högst två, så vi fick smyga. Skolan visste officiellt inte om det, det vill säga Tatjana Michailovna visste om det, och varje gång värden skulle komma på besök fick jag gömma mina saker och fly fältet. Det gick bra ända till sista veckan... I slutet bodde jag där själv, Maria hade flyttat till egen lägenhet och Alexandra hade åkt hem, men nu hade jag också flyttat ut. Jag bodde hos Maria i andra änden av stan i väntan på hemfärd, efter att kommit tillbaka från min tripp med transsibiriska järnvägen.

En eftermiddag när jag hade varit och ordnat med biljetten hem bestämde jag mig för att åka till lägenheten en sista gång för att se om det låg några fler brev och väntade. Brevlådorna i ryska hyreshus ligger i entrén, och när jag stod där fick jag ett infall att jag skulle åka upp med hissen och ta en sista titt. När jag var klar tog jag trapporna ner igen.
Då mötte jag hyresvärden. Vi kände bägge igen varandra strax efter mötet och just när jag trodde att jag hade klarat mig ropade hon på mig. Jag förklarade vad jag gjorde där och då sa hon att det fanns ett brev till mig som hon hade tagit hand om och om jag följde med upp skulle jag få det. Jag gjorde det och väl sittande i soffan, min gamla sovplats, fick jag en ordentlig utläggning om vad hon tyckte om olydiga studenter. Uj, uj, uj... Det var flera ekonomiska frågor som skulle lösas innan jag skulle få mitt brev eller kunde gå. Jag fick ljuga som som jag aldrig trott mig mäktig för att komma därifrån, och när jag väl gjorde det hade jag ordentligt saltade räkningar med mig som jag lovade dyrt och heligt att betala. Efter kort funderande slängde jag dem.

Om jag inte fått infallet att åka upp en sista gång eller i alla fall hade tagit hissen ner också hade detta aldrig hänt. Fast då hade jag ju inte fått mitt brev heller förstås...

Kulturen

Den ryska kulturen anser jag stå i en klass helt för sig själv. Så otroligt genuin och okonstlad att man häpnar. På alla plan och genom alla tider. Den sovjetiska är en helt annan femma, raka motsatsen om man så vill. Men under kommunisttiden levde och verkade också genier, och i vartenda hem spelade och sjöng man. Kulturskatten låg så att säga hela tiden och pyrde under ytan, inte minst den folkliga. Att få uppleva detta på plats var nog det största av allt för mig under det året.

Musikkonservatoriet och Moskvas symfoniorkester stod för klassiska konserter av världsklass ett par gånger i veckan. Jag var nog där 30-40 gånger sammanlagt och hann höra i stort sett alla verk jag kunde komma på att jag skulle vilja höra en stor orkester spela. En biljett till parkettplats kostade normalt 5-10 kronor och var det en speciell konsert med utländska gäster kunde det bli hela 15-20 kronor. En gång var det fullsatt när jag kom så jag var tvungen att köpa av svartabörsaren i foajén, och då tror jag att jag fick hosta upp en femtiolapp. Han stod där för övrigt alltid när man kom och skulle köpa biljett. Eftersom jag var där flera gånger i veckan kände vi igen varandra efter ett tag och bytte några ord varje gång.
"Idag kan du väl köpa av mig, det är slut på de bra platserna!"
"Det säger du varje gång och det är aldrig sant. Jag köper själv och inte till dina rövarpriser!"
"Ja, ja, man måste ju försörja sig..."

Ska man säga något gott om kommunisttiden så är det väl just att kulturella upplevelser befrämjades och subventionerades. Naturligtvis på temat bröd och skådespel, för att ta folks blickar från tingens tillstånd, och naturligtvis bara socialistiskt uppbyggelig kultur, men ändå. Och detta system fanns i högsta grad fortfarande kvar, vilket man tackade och bugade för. Som utlänning var det nästan besvärande billigt att få uppleva stor konst. Dessutom fick man allt som oftast studentrabatt också...

Museerna! På jullovet var vi bara två som stannade kvar i Moskva. Vi bestämde oss för att göra två saker: plugga rejält för att göra våren lättare och gå på så många museer som vi bara kunde hinna med. Det blev några stycken. Majakovskijmuseet, ett minst sagt surrealistiskt ställe. Musikmuseet, med flera tusen instrument, bland annat en nyckelharpa från Sverige och en Stradivarius som tillhört David Oistrach. Revolutionsmuseet, Historiska museet, kyrkor och katedraler... Vi var i Pusjkins hemmuseum, där han bodde och skrev, och vi letade till och med upp Dostojevskijs barndomshem i norra Moskva. Och mycket mer...
Allt detta förutom de "stora" museerna som vi besökte flera gånger under året: Pusjkinmuseet för konst, Kremls olika skattkammare och inte minst Tretjakovgalleriet.

Tretjakovgalleriet är ett museum som kom till när en köpman vid namn Pavel Tretjakov donerade sin samling till staden Moskva år 1892. Det innehåller hela Rysslands konsthistoria och är världens förnämsta samling av rysk konst. När jag kom till Moskva var det stängt för renovering och hade varit så i tio års tid. Enligt uppgift skulle det öppna igen på hösten men det blev ändrat efter ett vattenläckage. Vi började tro att vi skulle missa det i alla fall, men på våren slog de upp portarna. Det tog en hel vecka innan det gick att komma in på grund av mycket folk. Det var i alla fall värt väntan, det är idag ett fantastiskt konstmuseum.

Dock inte lika fantastiskt som Eremitaget i Sankt Petersburg! Men det är för att det är så bedövande stort, och att hela byggnaden är ett konstverk i sig. Jag var där två gånger och skulle gärna åka dit två gånger till...

Arkitekturen måste jag också skriva lite om. Det första som dyker upp när man tänker på Moskva och byggnation är väl fula gråa hyreskomplex och stalinskrapor. Men det är gudskelov inte allt. Det finns många fina och riktigt gamla byggnader, kyrkor och katedraler som till exempel dem stora delar av Kreml består av. Det finns också mycket vackert från tsartidens senaste århundraden. Men det roligaste är ändå det som skapades under bara några årtionden runt sekelskiftet 1800-1900.

Arkitekterna började ta ut svängarna under den siste tsarens tid och var redan inne i en konstnärlig omvälvning när den politiska revolutionen kom 1917. Det ritades och byggdes vackra och funktionella hus som ingen annanstans, för Ryssland var på god väg ut ur stenålder och misär och hade förmodligen blivit till något fantastiskt om inte revolutionen hade kommit i vägen. Detta hör man sällan talas om eftersom det ju hette att det var revolutionen som räddade tsarens Ryssland från förfall... I själva verket hade det alltså redan börjat vända uppåt och Lenins insats innebar bara en 73-årig paus i utvecklingen. Tyvärr med allvarliga och bestående men som följd.

Några av arkitekterna kunde fortsätta även efter 1917, åtminstone för en tid. Liksom de andra konstarterna, och allt annat med, uppmuntrades arkitekturen av bolsjevikerna att så mycket det bara gick bryta med gamla ideal och inriktningar. Kombinationen, konstnärernas experimentlusta och politisk uppmuntran, resulterade i en hel del intressant, men snart gick det mesta i stå. Fram emot det sena 20-talet hade kommunismen funnit sin form och man började skjuta dem som inte passade in, bland andra de flesta av de nyss så ryggdunkade konstnärerna.

Dessa hus från sekelskiftet ligger här och var i centrala Moskva, på några ställen lite mer samlade. En hel del av dem är idag ambassader, dock inte svensk sådan. Den är en ful, låg byggnad som ser ut som ett församlingshem och ligger långt ut i tassemarkerna, i närheten av universitetet. Men många andra. Särskilt Brasiliens ambassad kommer jag ihåg, fasaden såg ut som samba...

Villa Rjabusjinskij, idag känt som museum över författaren Gorkijs liv, är ett bra exempel från denna tid: mjuka former, aviga vinklar, målat i olika färger och med motivmålningar på ytterväggarna. Snirklande trappor med träskulpturer till räcken och runda, ovala eller målade fönster. Som om arkitekten hade hetat Salvador Dali.

Det gjorde han inte, han hette Fjodor Schechtel. Huset byggdes 1902-1906, och har varit allt från tryckeri till psykoanalytiskt institut, innan Maxim Gorkij mer eller mindre mot sin vilja inhystes i det vid sin hemkomst till Ryssland. Han tyckte att det var för vräkigt för honom, proletärförfattare som han var...

Shechtel fick efter 1917 inte bygga så mycket mer utan försörjde sig som lärare, och fick bo i trånga kollektivlägenheter efter att hans hus konfiskerats. Han dog utfattig och eländig 1926.

Nu har man emellertid börjat ett rejält restaureringsarbete för att få tillbaka en del av den forna kulturella glansen. Det mest spektakulära på byggsidan är utan tvekan återuppbyggnaden av den mäktiga Frälsarkatedralen. En gång var det den största katedralen i Ryssland och symbol för folkets hopp och gemenskap, men jämnades med marken av Stalins sprängämnesexperter en mörk natt 1931. Syftet, förutom att visa vad man tyckte om religion, var att på platsen uppföra det värsta skrytbygge som någonsin skådats: Sovjeternas Palats. En hög skyskrapa med en gigantisk staty av Lenin längs upp. Det visade sig dock att marken inte skulle hålla för tyngden, så det slutade med en simbassäng i gropen istället, den året runt-varma Moskvabassängen.

Den fanns fortfarande kvar när jag kom till Moskva men stängdes ett par veckor senare, och bygget av katedralen började. Det skulle ske på rekordtid. Tyvärr inte så snabbt att jag hann se det färdigt, men en dag hoppas jag få se den återuppståndna Frälsarkatedralen.

upp