Ny sida 1

Då samtliga bilder utom "dropp bilderna" togs använde vi oss av en mycket känslig mikrofon för att fånga upp ljudet, som uppstod då de olika sakerna slogs i sönder. Ljudet från dessa fick sedan förstärkas för att sedan skickas till blixtarna som utlöstes.

Mikrofonen utgjorde tillsammans med några andra elektriska komponenter en elektrisk krets som heter SK2-DU. Signalen leddes sedan från kretsen via en PC-cord kabel till våra blixtar.

För att kunna reglera när vi ville att blixtarna skulle utlösas, för att på sätt få med olika skeden på förloppet, så var SK2 kopplad till en DU-enhet vilket betyder Delay Unit. DU-enheten bestod främst av en 555-timar, potentiometer, ektrolytkondensatorer samt ledare och resistorer.

Om ni är intresserade av kretsen så besök gärna sidan där vi köpte den www.hiviz.com här får ni också träffa på en mycket trevlig och kunnig man vid namn Loren Winters som själv undervisar i höghastighetsfotografering på en skola i USA.

Vi använde oss främst av två stycken blixtar hämtade från Canons EZ program, modell 540.

Det går egentligen bra med vilken blixt som helst bara den går att ställas in manuellt.

På kretsen kopplar man en kabel som innehåller två ledare. Denna ena ledaren fästes på minus polen och den andra på outputen. Men eftersom vi använde oss av två blixtar var vi tvungna att kunna dela denna signalen och detta gjordes genom en Switch med en ingång och tre utgångar. Därifrån utgick det två kablar, en till vardera blixt, som vi sedan sammankopplade med en tamp som var fäst i blixtens kontakt del. Kablarna kom från Hama och höll en mycket bra kvalité och var mycket bra att jobba med.

Under större delen av hösten fotograferade vi främst ballonger. Vi smällde totalt 80 ballonger varav vi bedömde 20 var av bra kvalité. Varför detta stora svinn?

Jo, vi brottades redan på mycket tidigt stadier av en rad problem varav det största var att våra blixtar utlöstes flera gånger under en och samma bild. Vi hade alltså drabbats av EKO.

Det ekade i labborationsrummet, något som vi inte alls hade räknat med. För att råda bot på detta konstruerade vi en liten ljuddämpande vagn. Vagnen lånade vi från kemin och klädde den med överblivit byggmaterial som frigolit och olika sorters skumgummimattor. Vi lät en sida av vagnen vara öppen medan de andra samt taket och bottnen kläddes in. Sedan stack vi in och riktade blixtarna och ställde dessa på manuellt läge. Vi lät blixten ge ifrån sig ett så liten del av sitt maximala ljus som var möjligt, 1/128 ljusstyrka. Detta eftersom det tar kortare tid för en mindre del av blixtens ljus att avfyras en hela dess ljuskapacitet, vilket i sin tur gör att bilderna blir skarpa.

Kameran ställde vi in på bulb, vilket betyder att vi själva avgör hur lång tid dess slutare skall vara öppen. Bländaren provade vi oss fram till genom att vi mörklade rummet, öppnade kameran och knäppte med fingret. Blev ballongen som befann sig inne i vagnen rätt exponerad använde vi oss av det bländarvärdet. Under dessa ballongmotiven, lite beroende på vilken färg de hade, använde vi oss av bländartalen från 16 till ungefär 22. Detta medförde också ett mycket fint skärpdjup. Så att hela ballongen blev skarp.

Men med tiden blev vi allt mer trötta på detta, ibland uppfattade inte SK2 några ekon men för det mesta gjorde den det. Hur skulle vi nu kunna lösa detta. Kanske genom att konstruera ett relä som endast släppte i genom en signal och sedan blockerar resten, men skulle den hinna med det?

Vi började istället att göra lite efterforskningar och var även i kontakt med Mr Winters på Hiviz. Efter det kom vi fram till att vi skulle koppla till vår DU-enhet till SK2an och på så sätt kunde vi ju styra när vi ville att blixtarna skulle gå av. Dock var detta inte svaret på vårt problem, så vad vi gjorde var att vi bytte ut ett 1k motstånd till ett
100 k motstånd. Detta resulterade i att kresten "nollställdes" d.v.s. den hann inte att ladda upp kondensatorerna på nytt efter att en signal avgivits.

Vagnen åkte snabbt ut och vi började äntligen komma någon vart med projektet. Dock skall det nämnas att samtliga bilder på ballongerna har tagits utan DU-enheten.

SK2an använde vi oss av till alla motiv dock inte till Droppbilderna, så när dessa bilder skulle togs monterade vi av SK2an från den lilla plattan och ersatte denna med SPG1. Denna innehöll istället för en mikron en rad andra komponenter som tog emot en signal från en IR-detektor. Denna utgjordes av en sändare och en mottagare som kopplades till en input på kretsen. Mellan sändaren och mottagen var där ett avstånd på cirka 15 cm och där kunde vi med hjälp av en pipett släppa olika saker som fick blixtarna att utlösas.

Till vårt förfogande hade vi en ovärderlig hjälp, nämligen av en digitalkamera, som gjorde att vi omedelbart efter bildtagningen kunde avgöra om hur bilden blev, allt från komposition till exponering.

Kameran är en semiproffskamera från Canon EOS serie av modell 20D och till denna hade vi trådutlösare samt tillgång till en liten uppsättning av Canons trevliga objektiv utbud.