Q-vers

Q är här en förkortning av Quis? det latinska ordet för Vem?

Signaturen Quis framträdde för första gången i studenttidningen Lundagård den 1 oktober 1920, och har därefter återkommit regelbundet med verser - ofta i klassiska versmått - om aktuella personer i studentkretsen, illustrerade med en "Q-teckning". Bakom signaturen kan dölja sig en eller flera skribenter.
Hjalmar Gullberg berättar om sin debut som Q:

"Den första Q-vers som jag mera klart erinrar mig att jag medverkat i, handlade om Helsingborg-Landskronas kurator, teologen Åke Hedelin. Jag minns att den skrevs en förmiddag på Akademiska Föreningens kafé av en kvartett bestående av Sigfrid Lindström, Ivar Harrie, Ingvar Andersson och mig. Frans G. Bengtsson hade nyligen debuterat med Tärningskast, som innehöll En ghasel: "Ungdomsdrömmens ord vet ingen". En ghasel är en österländsk versform, omfattande tio rader av vilka raderna 1, 2, 4, 6, 8 och 10 ska sluta med samma meningsfulla ord, föregångna av ett genomfört löpande inrim. Q fick ingen ro förrän en lika konstfull ghasel var skriven om Hedelin; den kom att lyda så:

Gåtan i hans min vet ingen.
Om han älskar vin vet ingen.
Vem och vad och hur och var är
Åke Hedelin? Vet ingen?

Vad han tror och vad han tänker
i teologin, vet ingen.

Var han kom ifrån och hur han
fick hegemonin, vet ingen.

Vad av Hedelin kan varda
nästa hösttermin, vet ingen.

Som en fotnot till poemet kan tilläggas, att åke Hedelin den följande höstterminen blev Studentkårens ordförande. Ett divinatoriskt drag är utmärkande för Q.
Q ägnade de närmast följande åren till att träna och utbilda sina versfötter. I de årgångar där Harrie och jag stod för förstasidesversen, förekom utom canzoner och ballader så pass ovanliga ting som villaneller och trioletter, ja, om Otto Wangson författades t.o.m. för första gången på germansk språkbotten en pantoum. Pantoum är ett asiatiskt versslag, så svårt och invecklat att det skulle ta en hel föreläsning att analysera. Jag ska därför inte göra det. /.../ En poesi av denna art är dömd att hastigt bli föråldrad. Redan efter ett par terminer är den obegriplig och kan inte läsas utan kommentar. Q är en poet för de invigda, de initierade. De initierade är studentkåren som ständigt skiftar gestalt och förnyas. /.../ För andra stora skalder har det i bästa fall gått så, att de har blivit gamla men deras poesi har hållit sig ung. Med Q förhåller det sig tvärtom: hans vers blir gammal men själv blir han för vart år ung på nytt."

Den här versen, på melodi Vårvindar friska, tillägnades Hjalmar Gullberg:

Vårvindar friska
ej längre viska.
Hösten är kommen. Blommorna dö.
Lundagårds almar
gulna, o Hjalmar
Gullberg, och du har sagt oss adjö!
Ack, ska du dra Dig in i Ditt skal,
Du, som vid kårens majkarneval
Hamlet agerat
och konkurrerat
med Asta Nielsen och herr de Wahl!

Skygg som en älva,
gick du ej själva
kårkarriärens glorrika spår.
Svek Du gemaken,
stod Du dock bak en
dörr i intrigens kårkorridor.
Skrev Du, var ordet klangfullt i dikt,
och det, Du sade, långsamt men kvickt.
Lätt i små spalter
attiska salter
strödde Du för Studenternas kår.

Hans Alfredson tillägnades denna Q-vers:

Ditt namn var en fasa i Persien,
där du brände små stugor som fan,
och levde på spädbarnsköttfärs i en
spexikav melodram, Djingis Khan.
Så reste du norrut, skrev vers igen,
som Radiotjänst granskat med lupp.
Efter mödor, främst bröllopsbesvärs, i en
vakans kom du med i Knäpp-Upp.

Tillbaka till Gullberg

Tillbaka till Alfredson

_____________________________________________________________________________