Resa till USA

v Historia

När den europeiska invandringen började efter Columbus upptäckt 1492 hade det troligtvis bott människor på den nuvarande amerikanska kontinenten i 20.000 - 30.000 år. Utspridda över denna väldiga landmassa levde på 1500-talet flera miljoner indianer. Redan de första kontakterna med vita var förödande för indianerna. De smittatades av smittkoppor och mässling då de inte hade någon immunitet, och den försvagade befolkningen decimerades efterhand.
Spanjorer och fransmän kom till de södra delarna av den nordamerikanska kontinenten medan engelsmän och holländare landsteg på östkusten. Den första varaktiga brittiska kolonin grundades i Jamestown, Virginia, 1607.
Den andra brittiska bosättningen skedde i Plymouth 1620 då religiösa puritaner grundade en bosättning i Massachusetts Bay söder om nuvarande Plymouth utanför Boston. Holländarna grundade en livskraftig koloni på den inte alldeles obekanta ön Manhattan i Hudsonfloden år 1624.
Under senare delen av 1600-talet började människor från Europa i större utsträckning strömma till Amerika. Man sökte sig dit för att få ett bättre liv, mera mat och billig mark att odla. Men det var också för att komma undan religiös eller politisk förföljelse som man uppdelning av landet var ett faktum. En ny nation var född.
Många hamnade i svår lojalitetskonflikt mellan det nya Amerika och det gamla England. De som var lojala mot England kallades för tories och utsattes för misshandel och förföljelse av kolonisterna. Över 60.000 flydde till Kanada, som därmed fick en engelsktalande befolkning. Kanada förblev brittiskt.
Först år 1867 godkände engelsmännen The Brittish North America Act och Kanada blev en dominion inom samväldet med självständighet i allt utom utrikespolitiken. Än idag är landet kvar inom samväldet som en konstitutionell monarki med drottning Elisabeth som Kanadas symboliska regent. Hon representeras av en brittisk guvernör i huvudstaden Ottawa.

USA växer
På 1700-talet blev det ont om jord på östkusten och marken blev allt dyrare att köpa. Gränsen mot väster flyttades hela tiden fram i jakten på billig eller gratis mark. Nyanlända skottar, tyskar och irländare gav sig i mitten av 1700talet längre och längre västerut.
Kolonisatörerna bredde ut sig över indianernas land, uppförde nya hem, röjde den mark och högg ner den skog som indianerna levt av sedan århundraden tillbaka. Indianernas möjlighet till jakt försämrades och deras försvar var att anfalla och driva ut nybyggarna. Indianerna fick dock efterhand retirera och dra sig allt längre västerut då nybyggarna fick hjälp av militär att hålla indianerna på avstånd.
Appalacherna hade länge varit en naturlig gräns västerut för koloniseringen. Efterhand sökte sig nybyggare över denna bergskedja och slog sig ner i dalgången på andra sidan.
Långt innan vita kom till trakten bodde flera rivaliserande indianstammar längs Mississippi. Under 1650-talet upprättade spanska och franska upptäckare/missionärer befästa handelsstationer längs floden. 1764 beslöt den franske pälsjägaren Pierre de Laclede att anlägga en permanent bosättning där St Louis nu är belägen. Han döpte kolonin efter den franske kungen Louis IX. Platsen var väl vald med tanke på att skogarna var rika på värdefulla pälsdjur, marken längs Mississippi lämpade sig väl för jordbruk och floden tjänade som en viktig kommunikationsled. I Mississippidalen hade fransmännen sedan länge haft monopol på pälshandel med indianerna. När man såg att emigranterna med engelsmännen i spetsen, var på väg att erövra dessa landområden började motsättningarna efter hand att övergå i regelrätt krig.
Sjuårskriget, som var en kraftmätning runt om i världen mellan fransmän och engelsmän, varade till 1763, då Frankrike tvingades ge upp och England övertog hela Kanada och området från Appalacherna till Mississippi med undantag av New Orleans vid Mississippis mynning.
Under kriget hade de flesta indianstammar aktivt stött fransmännen, eftersom Frankrike aldrig koloniserat indianernas mark utan endast drivit handel. Frankrikes nederlag blev därför på sikt också ett nederlag för indianerna. Det dröjde inte länge efter det att fransmännen besegrats förrän nybyggarna vände sin vrede mot England. Kolonisatörerna accepterade inte att England skulle vara moderlandet varifrån lagar och påbud utgick.
När USA 1803 köpte Louisiana av Napoleon, the Louisiana Purchase och därmed fördubblade sitt territorium utan att behöva avlossa ett enda skott ändrades utvecklingen. För att utforska det nya landområdet sände president Thomas Jefferson de båda upptäcktsresanderna Lewis och Clark på en expedition och då de kom tillbaka tre år senare, 1806, rapporterade de om ett land rikt på framför allt pälsdjur.

Inbördeskriget
År 1808 beslöt kongressen att förbjuda import av slavar. Beslutet ogillades i allra högsta grad av sydstaterna. För plantageägarna betydde de svarta slavarna allt eftersom de var billig arbetskraft på de stora bomullsodlingarna.
Utvecklingen hade gått mot en skarp delning mellan de södra staterna, som i stort sett var beroende av en vara, bomullen, och de norra, Unionen, som under 1800-talet på allvar tog steget in i industrialismen. Godsägarklassens intressen i Södern kom i stark motsättning i fråga efter fråga till vad köpmännen och fabriksägarna i norr önskade. Det 2ällde inte bara slavarbetet på planta2ema utan i lika hög grad skyddstullarna på varor som importerades.
Fabriksägarna ville ha höga tullar för att förhindra konkurrens från framför allt England medan plantageägarna inte ville ha skyddstullar då de var betjänta just billiga varor från England. Motståndet mot slaveriet började i norr av en grupp som fick namnet abolitionisterna (abolish betyder avskaffa). De ansåg att slaveriet en gång för alla borde förbjudas och var mycket aktiva i sina strävanden. Motsättningarna mellan syd- och nordstaterna kulminerade år 1860-samma år som Abraham Lincoln blev president-då South Carolina som första sydstat förkunnade sitt utträde ur Förenta staterna. Tio andra sydstater följde snart efter och tillsammans bildade de Amerikas konfedererade stater. Några månader senare, den 12 april I 86 1, utbröt inbördeskriget då nordstaterna inte accepterade splittringen utan var beredda att starta inbördeskrig för att bevara enigheten. Kriget blev ett av de grymmaste och blodigaste under 1800-talet.
Striderna varade i fyra år och 600.000 människor stupade totalt på båda sidor. Under kriget utfärdade president Lincoln emancipationsförklaringen som gav slavarna frihet i de stater som brutit med Förenta staterna. Fyra miljoner svarta blev i ett slag fria.
I april 1865 slutade inbördeskriget när Syds general Robert 1. Lee kapitulerade för Unionens general Julisses S. Grant. Grant blev senare president. För plantageägarna blev kriget förödande, dels p.g.a. den egendom som förstördes i striderna, dels för att man inte längre hade slavar som billig arbetskraft. Segrare i inbördeskriget var industriägarna i norr som stärkte sitt ekonomiska och politiska inflytande i landet. Nu var det fritt fram att stifta lagar som gynnade deras intressen, bl.a. höga importtullar.

Emigrationen mot väster
Efter Amerikas självständighet 1776 började folkvandringen västerut i stor skala och siffrorna talar sitt tydliga språk. År 1770 beräknar man att det fanns 5.000 människor väster om Appalacherna, 1840 hade den siffran ökat till åtta miljoner. Mississippidalen fylldes med människor och skogsindianerna besegrades slutligen.
Trots flera fredsavtal med den amerikanska regeringen, där man lovat ersättning för det land nybyggarna tagit och att det skulle bli stopp för vidare exploatering, fortsatte bosättningarna på indianernas mark och de tvingades hela tiden retirera. Det var omöjligt för indianerna att stå emot vågen av människor som vällde in över prärien. Till slut tvingades man acceptera ett liv i reservat för att få leva i fred.
När nybyggarna sökte sig västerut kom kraven på effektivare transporter. Man ville ha bättre vägar och kanaler för att kunna frakta människor och varor från och till östkusten där marknaderna fanns för de produkter som skapades i de nykoloniserade områdena. Mississippifloden blev för lång tid framåt den viktigaste trafikleden. Mängder av flatbottnade båtar och pråmar fraktade mjöl, säd och fläsk på floden till New Orleans för vidare färd med större båtar till östkusten.
De första hjulångarna trafikerade Mississippi år 1812. Den stora utvandringen västerut under början av 1800talet gjorde halt ungefär vid 98:e längdgraden, som skär mitt genom den amerikanska kontinenten längs Mississippi och Missourifloderna. Varför?
Svaret är enkelt - det var riskabelt att fortsätta längre västerut. Öknar, brist på vatten och svåra vandringar väntade. Jorden ansågs inte bördig på prärien, då man ännu inte upptäckt den svarta myllans förtjänst.
Västerut väntade också nya strider med indianerna. Här levde indianerna ett nomadliv till häst som gjorde dem lättrörliga, snabba och farliga och därför till ett stort hot mot nybyggarna. Sammandrabbningarna mellan indianer och nybyggare var många och blodiga.
Indianstammar som Cheyenne, Apache och Siouxindianerna kämpade för sin existens, och striderna kulminerade i det kända slaget vid Little Big Horn 1876 då general A. Custer och hans män miste livet. Det är nu som namn som Wild Bill Hickok, Wyatt Earp och Billy the Kid blir legendariska i Amerikas historia. Striderna mot indianerna och de vitas insats har skildrats och glorifierats i otaliga böcker och filmer.
Till slut stod militären och nybyggarna som segrare. År 1886 togs apacheledaren Geronimo tillfånga och därmed hade indianerna slutligen förlorat slaget om marken.

Bortom 98:e längdgraden
Emigrationen väster om 98:e längdgraden kan sägas börja på våren 1841 då en grupp emigranter startade resan vidare västerut från Independence, en stad väster om St Louis vid Missourifloden. I sydöstra Idaho delades gruppen och den ena halvan tog sig till Oregon, medan den andra fortsatte till det mexikanska Kalifornien.
Från och med 1841 startade vo4e år nya karavaner mot väster. Den första tiden var Oregon målet för de flesta då man där fått löfte om gratis mark. Man försökte göra den långa färden tillsammans med vänner.
Den största mötesplatsen blev St Louis, staden som ligger strax söder om Missouri och Mississippiflodernas sammanflöde. Redan 1843 talade man om staden som The Gateway to the West, porten mot väst. St Louis var den plats där handelsmännen sedan lång tid tillbaka hade provianterat för att med fullastade båtar ta sig upp längs Missourifloden och sälja och byta varor med indianer och andra fångstman.
Under senare delen av 1700-talet och under 1800-talet byggdes många handelsstationer i vildmarken. Pälsjägarna samlade där skinn i väntan på att handelsmännen från öster skulle dyka upp. Det kanske mest kända företaget som bedrev en sådan handel var Hudson Bay Company ett engelskt handelsbolag som i stort sett hade monopol på all handel i Kanada men som också var verksamt söder om gränsen. Kompaniet finns fortfarande och äger stora varuhus Kanada.
Till St Louis kom folk i tiotusentals på 1840- och 1850-talen. På våren utrustade man sig, organiserade karavaner av vagnar och djur innan man gick ombord på en flodbåt för den första etappen upp längs Missourifloden mot Kansas City. I trakterna av Kansas City I ar man tvungen att lämna båten och starta den mödosamma marschen mot väst.
Från Kansas River gick karavanvän i nordvästlig riktning över Klippiga bergen. Karavanvägarna kallades för trail och det fanns en Oregon trail, en Mormon trail och en California trail. Den förstajämväg som byggdes västerut, California Zephyr, kom att i stort sett dras längs den gamla karavanvägen till Sacramento i Kalifornien.
De nybyggare som skulle till Oregon gick norr om Great Salt Lake, medan de som ämnade sig till Kalifornien i de flesta fall passerade söder om sjön. De kom gärna förbi Salt Lake City, som i slutet av 1840-talet börjat befolkas av mormoner. Här kunde nybyggarna proviantera och kanske byta till sig friska dragdjur inför den hårdaste delen av färden, den över Sierra Nevadas berg. Hösten hade kommit när emigranterna nådde Salt Lake City och det gällde därför att skynda på för att hinna fram till kusten av Stilla havet innan vintern blev för sträng.
Resan mot väst var på över 3000 km. Med vagnar, dragna av oxar, måste man forcera prärier, öknar och flera bergskedjor. Det gällde att ha med mat för hela färden från starten även om man kunde fylla på förråden under vägen genom att skjuta djur och då främst buffalon. Vidare måste man ha kläder som skyddade för väder från stekhet ökensol till vinande vinterstormar. Kanske tror man idag att indianerna var den största faran för karavanerna, men så var det inte. De flesta som avled under färden, dog av ansträngning, sjukdomar, matbrist och kyla. De som föll offer för indianerna var färre än de som blev vådaskjutna av sina egna.

Guldruschen
När ryktet om att man hittat guld i Kalifornien spred sig 1848 strömmade folk från olika delar av den glest befolkade delstaten till foten av Sierra Nevada, där guldet fanns. Den lilla kuststaden Yerba Buena som senare blev San Francisco tömdes nästan helt på sina 450 invånare, som alla gav sig ut på jakt efter guld. Det samma gjorde bönder i byarna och t.o.m. de amerikanska soldaterna lämnade förläggningarna för att i stället leta guld.
Ryktet talade sant, det fanns verkligen guld i marken och floderna. Hörsägnen spred sig även österut och den första riktigt stora folkvandringen till Kalifornien började. Mer än 20.000 människor begav sig på våren 1849 från staten Missouri till Sacramento i Kalifornien. För de flesta var målet att göra snabba vinster och sedan komma tillbaka hem igen. Det var inte för att finna ett nytt hem som man nu begav sig västerut, och därför var de flesta resenärerna män.

Svensk emigration
Den svenska utvandringen började på allvar på 1840-talet. Under 1850-talet utvandrade 15.000 svenskar, och antalet som lämnade Sverige ökade för varje år för att bli som störst under missväxtåren i slutet av 1860-talet. Åren 1868-70 emigrerade 80.000 svenskar. På 1870-talet var konjunkturerna något bättre i Sverige och genast minskade antalet människor som lämnade landet.
Men på 1880-talet var det dags för nästa stora våg av utvandrare, och under det decenniet reste mer än 325.000 svenskar västerut. Sammanlagt var det under åren 1840-1930 1,2 miljoner som emigrerade till Amerika. I amerikabreven hem beskrev de utflyttade ofta USA som landet där det fanns arbete åt alla och frihet för politiskt och religiöst oliktänkande. Jorden var billig och kanske t.o.m. gratis och marken bördig. USA framstod som något av paradiset på jorden som väntade på envar. Det gällde bara att våga ta steget och lämna småbrukar- eller torpartillvaron och sina närmaste. Många ville vara med och göra sig pengar på utvandringen. Utländska rederier och deras agenter i Sverige fungerade som resebyråer och värvade folk som var villiga att skriva på kontrakt om en resa över till Amerika. För varje sådant kontrakt fick agenten ett antal daler i fickan.
Det vanligaste sättet att ta sig till Amerika var att segla med Wilsonlinjens postångare från Göteborg till Hull i England och därifrån fortsätta med tåg till Liverpool. Där fick man vänta på en atlantångare för vidare färd till New York. En resa med ångfartyg i mitten av 1860-talet tog ca två veckor, vilket var en avsevärd förbättring, då segelfartygen tidigare använt månader. Överfarten till Amerika kunde vara mycket hård och de flesta drabbades av sjösjuka. Hygienen var dålig och epidemier bröt lätt ut. Det rådde brist på såväl färskvatten som mat.
Många dog under överfarten eller följde med i djupen då fartygen gick under. När emigranterna till slut kom i land i New York fortsatte man in i landet mot Chicago med tåg eller båt. Innan järnvägen mellan New York och Chicago var klar åkte man först hjulångare upp längs Hudsonfloden från New York till Albany. Därifrån fortsatte man med mindre båtar på Erie kanal till Buffalo för vidare färd med större fartyg på de Stora sjöarna västerut. Invandrare från Norden slog sig med förkärlek ned i delstaterna Illinois, Minnesota, Wisconsin och Michigan. Här, i närheten av de Stora sjöarna, påminde såväl naturen som klimatet om hemlandet. Men det viktigaste skälet var president Lincolns lag om jordtilldelning från 1862. Den gällde huvudsakligast områden mellan floderna Missouri och Mississippi. Blev man amerikansk medborgare, uppförde hus på platsen och bodde där i fem år fick man 65 hektar mark.
Mängder av litteratur gavs ut till vägledning för invandrarna. I böcker och häften beskrevs vad de hade att vänta i Amerika, man gav råd och förmaningar och försökte även lära läsarna engelska.
Men även om en del lyckades med drömmen att starta från noll och bli miljonär så fick de flesta kämpa hårt för att överleva och bygga upp en ny tillvaro. För många blev hemlängtan så stark att de reste tillbaka till Sverige. Man beräknar att över 200.000 svenskar återvände. Idag räknar man med att över fem miljoner amerikaner har svenska förfäder. De flesta bor i Kalifornien, ca 600.000, men den största andelen, eller ca 540.000 svenskamerikaner, lever i Minnesota.

Bishop Hill, Illinois
År 1846 grundades Bishop Hill av svenska immigranter som sökte en religiös fristat i mellanvästern. Man hade seglat från Sverige till New York och vidare till Chicago. Därifrån fortsatte gruppen under ledning av Erik Jansson till fots de sista 250 km västerut innan de nådde fram till Bishop Hill.
Här grundade Jansson ett samhälle på urkristen grund efter förebild i Apostlagärningarna, vilket innebar arbetstvång och sträng kontroll. Alla troende bodde och arbetade tillsammans. Man åt tillsammans och ingen ägde något privat. Under 15 år fanns här en stark, svensk religiös invandrargrupp med som mest ca tusen svenskar.
Man byggde kyrka, bostäder och församlingslokaler. Man uppförde såg, kvarn och tegelbruk. År 1850 mördades Erik Jansson, och i början på 1860-talet upphörde Bishop Hill att vara en sammanhållen religös bosättning. Då hade affärsverksamheten blivit så omfattande att ledningen började med spekulationer, och snart var överskottet bytt mot skulder. Dessa finansiella svårigheter och en försvagad religiös gemenskap luckrade upp den tidigare församlingen och kollektivet upplöstes. Erik Jansson kom från Biskopskulla strax norr om Enköping. Han förkunnade syndfrihet, vilket stred mot kyrkans lära, och anordnade bokbål. För att slippa förföljelse utvandrade Jansson tillsammans med 1.200 av sina anhängare, de flesta bönder från Hälsingland, till USA.
Landet där de slog sig ner var mycket bördigt och de fick stora skördar utan att behöva använda konstgödsel. Omkring 1860 hade de lagt 4.800 hektar under plogen. De mest betydelsefulla grödorna var lin och långskaftad majs.
Den första gudstjänsten hölls i ett tält som senare brann upp och ersattes med en kyrkobyggnad 1848. Kyrkan byggdes i flera våningar och det nedre planet tjänade som bostad åt nybyggarna under de första åren då de inte hunnit bygga bostäder. De slog sitt eget tegel av lera de fann i närheten av Edwards River. Idag är den museum. Kyrksalen kunde rymma så många som tusen personer, och fortfarande firar man julotta där på såväl svenska som engelska.
Idag kan man ta del av denna betydande svenska koloni genom historiska byggnader och utställningar. Här finns bl.a. målningar av "hus- och skyltmålaren" Olof Krans som föddes i Sverige 1839, utvandrade med sin familj till USA 1850 12 år gammal och slog sig ner i Bishop Hill.
Under inbördeskriget stred han på unionisternas sida. Han började måla omkring 1875 och valde lokala motiv från Bishop Hill. Idag räknas Krans som en av de främsta amerikanska naivistiska målarna av sin tid.

Klicka på knapparna för att backa tillbaka eller för att läsa vidare om resan.