Rundtur i New York del2

v Frihetsgudinnan

nledningen till att vi egentligen åkte till Battery Park var att vi skulle åka ut till Frihetsgudinnan. Vår grupp klev på en färja som lade ut från kajen vid Battery Park och vi åkte ut i Hudson River i Upper New York Bay. När vi hade kommit ut en bit och från Manhattan hade man en fin utsikt mot Manhattans siluett med dess skyskrapor. Tyvärr var det regnigt och disigt denna dag, så efter en stund såg man inget av Manhattan. Efter en 15-20 minuters båtfärd var vi framme vid Liberty Island, ön som Frihetsgudinnan står på. Vi klev iland och hade nu en timme på oss att titta på statyn och ön. Vi gick givetvis bort till fríhetsgudinnan. Där fick vi syn på en skylt om vart vi skulle gå om vi ville gå uppför trapporna upp till diademet eller facklan.

Glada i hågen började vi springa uppför trapporna, men bara efter tre varv inuti Frihetsgudinnan tog det stopp och vi hamnade i kö. När vi tittade uppåt såg man hur spiraltrappan som leder upp till diademet ringlade sig upp på insidan av statyn, precis smockfull med folk och högt uppe kunde man se att trappan tog slut. Man bör ha gott om tid för att ta sig de 354 trappstegen från entréplanet ända upp. Till en början är det ganska bekvämt men mot slutet blir visst spiraltrappan mycket smal, räcket lågt och du är fångad mitt i kön (tre timmars köande är inte ovanligt) med folk både bakom och framför dig och det blir olidligt hett på sommaren, enligt dom som har prövat på det. Väl uppe är risken stor att du inte tycker det är värt ansträngningen.

Diademet känns litet, du har inte bättre utsikt än från observationsplattformen, det är ingenting för foton och du kan inte stanna särskilt länge eftersom folk trycker på nerifrån hela tiden. Att klättra upp i diademet är en typisk "jag-var-där-upplevelse". På köpet kommer du dagen efter att upptäcka att du har en massa muskler (låren) som du inte visste av tidigare. Nej, satsa hellre på att ta hissen plus gå 22 trappsteg till observationsplattformen, där du bl.a. har goda möjligheter att fotografera. Detta rekommenderar resehand-boken Wilma-guide.
Är du trots varningen ändå så envis att du ska upp till diademet följ åtminstone följande råd. Se till att du är vid biljettkontoret vid färjeläget när de öppnar 8.30.

Det gäller att komma med första färjan kl 9.15. Ombord på färjan ställer du dig direkt vid landgången (samma som du går ombord vid) så du snabbt kommer av båten, vilket är viktigt. Vänta med att fotografera till på återresan, skyskraporna är lika vackra då.
Nej, bevaka din plats vid utgången och när båten lägger till, skyndar du dig av färjan och beger dig raskt (spring) till själva Frihetsgudinnan. Detta enligt Wilma-guide
Nåväl vi köade väl en kvart utan att kön hade flyttat sig speciellt långt, då insåg vi att vi inte skulle klara det på den timme vi hade på oss. Vi lyckades ta oss ut på en avsats i själva sockeln som Frihetsgudinnan står på. Här kunde vi åter ta oss med hjälp av trappor ner på marknivå.

Här ser man Frihetsgudinnan på Liberty Island. Statyn var en gåva av det franska folket 1886 till det amerikanska för att hedra hundraårsminnet av den amerikanska revolutionen.

När vi väl var nere fick vi syn på en skylt som informerade om att det kunde ta en till två timmar att komma upp till diademet. Det var ju tur att vi steg av spiraltrappan i tid. Väl nere på marken igen tänkte vi att vi i alla fall skulle gå runt till framsidan av statyn. Vi gick därför runt på den stjärnliknande bottenplattan som sockeln står på. När vi nästan var framme vid framsidan, fick vi syn på en svart man. Han stod där med en bibel i ena handen och skrek ut mot vattnet "Oh lord, you are so great".

Man blev ju lite konfuderad och tänkte vad det kunde vara för stolle. Vi skippade våra planer att gå dit och vände på klacken och gick därifrån. Vi gick nu ner från statyn och gick tillbaka till kajen igen. Vi hade fortfarande lite tid på oss innan vi var tvungna att vara ombord på en färja med vår grupp igen. Vi passade därför på att gå in i souvenirbutiken som ligger vid kajen och titta lite. Till slut kunde vi gå på färjan igen, som lade ut och satte kurs mot Ellis Island.

Frihetsgudinnan har alltsedan 1886, då statyn stod klar, varit New Yorks och även USA:s kanske mest kända landmärke och det som miljoner invandrare först sett när de närmat sig sitt nya hemland.
Statyn var en gåva av det franska folket till det amerikanska för att hedra hundraårsminnet av den amerikanska revolutionen. Frankrike stödde ju kolonistema i deras uppror mot England.
Statyn gjordes av den franske skulptören Frederic Auguste Bartholdi och forslades i delar till New York med båt. Till minne av hundraårsdagen 1986 restaurerades hon fullständigt. På andra våningen finns en bra utställning som berättar om Frihetsgudinnans historia och alla data kring detta enorma monument.

Museet är intressant inte minst för att få ett hum om alla tekniska problem och hur man löst dem. Här kan man bl.a. få veta att statyns högra arm är 12.8 m lång, att nästan är 1.48 m lång och att det är 0.76 m mellan ögonen.
I Frihetsgudinnans museidel finns Americans Family Album, en databas uppbyggd kring fotografier där man kan söka efter anförvanter. Med hjälp av efternamn eller med uppgift om det land varifrån immigranterna kom kan du söka dig fram och kanske hitta någon släkting.

v Ellis Island

fter att vi hade sett Frihetsgudinnan, tog vi oss tillsammans med vår grupp med hjälp av färja till Ellis Island som ligger en bit längre uppströms på Hudson River. Det tog knappt tio minuter dit och vi klev iland och gick in i själva huvudbyggnaden. Först kom man in i en stor ankomsthall. Det var här som många av dom som hade valt att emigrera till USA, först fick vänta efter att dom hade klivit av de fartyg som hade fört dom hit från Europa. Runt sidorna av ankomst hallen finns Museum of Immigration. Museet är utplacerat i de rum där man utförde läkarundersökningar, utfärdade landstigningskort, m.m.

Här finns en mängd föremål som har med den immigration som passerade Ellis Island att göra. I ett rum fanns det bland annat några modeller som visade hur anläggningen byggdes ut efter hand. Anläggningen var ganska stor, här fanns det en liten bit ifrån huvudbyggnaden också en del byggnader som fungerade som sjukhus och karantän för dom som inte klarade sig igenom läkarkontrollen. Vår grupp hade även på denna ö en timme på oss att titta på byggnaderna och föremålen innan vi var tvunga att samlas och gå på en färja igen, för att återtransporteras till Battery Park.

Här ser man huvudbyggnaden på Ellis Island.

Från våren 1892 var Ellis Island immigrantstation. Upp till 2.000 nyanlända per dag togs emot och slussades vidare. Här fick immigranterna gå igenom läkarkontroll och svara på frågor från myndigheterna innan de fick sitt efterlängtade landstigningskort för att åka över till Manhattan. Oftast klarades dessa formaliteter av på en dag, men hade man otur kunde man få vänta på Ellis Island i flera dagar. Det var framför allt tredjeklasspassagerarna som genomgick en grundlig inspektion.
Mellan åren 1892 och 1954 beräknar man att minst 12 miljoner immigranter passerade Ellis Island och det är mer än hälften av de som kom till USA under tidsperioden. Första och andraklasspassagerare som anlände till New York med båt från Europa behövde inte passera genom Ellis Islands nålsöga utan var i princip fria att bege sig vart de ville i landet efter ha passerat tullkontrollen. För de flesta av dem som kom till Ellis Island blev dock ön "Lyckans ö" men ca 300.000 fick vända hemåt igen, ofta p.g.a. sjukdom.

Familjer splittrades och hjärtslitande scener utspelades (3.000 människor tog livet av sig på ön).
Omkring 350.000 svenskar passerade Ellis Island. Immigrationen nådde sin topp 1924, men stationen användes för nyanlända fram till 1954. Under andra världskriget användes Ellis Island som deporteringsläger för bl.a. tyskar och italienare. Den sista som lämnade Ellis Island innan man stängde anläggningen var en norsk sjöman (Arne Petersen) 1954. På 1980-talet vaknade intresset för nationens moderna historia och pengar skakades fram för att renovera byggnaderna. Ellis Island rustades upp för ungefär en milljard svenska kronor och hela den magnifika byggnaden öppnades för allmänheten 1990. Delar av huvudbyggnaden har återställts i det skick den hade kring sekelskiftet.

Ett besök på Ellis Island hör till det intressantaste man kan göra i New York. Där är det lätt att föreställa sig scenen med immigranterna och identifiera sig med de enskilda människorna.
Ellis Islands Museum of Immigration (fri entré) är ett av de största museerna i New York och på de 60.000 M² ryms drygt 30 utställningar. Här finns utställningar, filmer (bl.a. Island of Hope, Island of Tears) och drygt 2.000 föremål som berättar om Ellis Islands historia som immigrantstation.
Säkert finner du foton och dokument bland utställningarna som rör svenskar (kanske från din hemtrakt).
Vid stranden står The American immigrant wall -of honor med drygt 500.000 namn. Kanske det mest levande är den muntliga sammanställningen över flera hundra intervjuer med immigranter, the Oral History.

Detta är ett foto från ankomsthallen på Ellis Island.

v FN-huset

är vi hade kommit iland igen vid Battry Park, fick vi gå till vår buss igen och sätta oss i den igen. Här kunde man även se World Trade Center med sina höga Tvilling skyskrapor. Bussen åkte iväg igen och efter en stund var vi nere vid Manhattans östra strand, vid East River. Här körde vi förbi den vackra Brooklyn Bridge. Efter detta åkte vi in i Lower East Side och senare East Village.
Lower East Side påminner om hur större delen av New York såg ut för ett sekel sedan och kanske är detta den del av New York som är minst förändrad. Huvudgatoma heter Orchard och Delancey Sts. Kvarterens hyreshus i tegel med brandstegarna i zigzag över fasadema är i stort behov av renovering.

Judar från Östeuropa bor främst vid gatorna söder om East Houston St. Kanske dessa kvarter är de mest intressanta att ströva i då den judiska kulturen sätter sin prägel på gatubilden med synagogor (exempelvis på Eldridge St), matvaruaffärer och restauranger. Norr om East Houston St domineras bilden av folk från Haiti och Puerto Rico och där är det spanska som gäller. Trenden är här liksom i andra delar att fattigt folk tvingas lämna området och innerestauranger och etablerade konstnärer flyttar in.
De flesta turister kommer till Lower East Side för att botanisera bland stånden längs gatorna där fabriksförsäljning pågår till reducerade priser.

Här ser man Brooklyn Bridge i skymningen. I bakgrunden ser man södra spetsen på Manhattan där Wall Street och Battery park ligger. I Bakgrunden reser sig också World Trade Centers båda skyskrapor

På Orchard St hittar man kläder, skjortor säljs på Allan St, tyger på Eldridge o.s.v. Kom hit en söndagsförmiddag då gatorna sjuder av liv. Undvik avenyema öster om Aveny A, den s.k. Alphabet City. Kvarteren är ett av New Yorks värsta slumområden.

East Village är Greenwich fattiga lillasyster. Med ökade priser i Greenwich har mindre penningstarka grupper flyttat sina stamställen öster om Third Ave och East Village gäller för att vara alternativrörelsernas hemvist. Kvarteren är mer slitna liksom många av invånarna. Här bor fortfarande arbetare och mycket ungdom håller till i kvarteren. Invandrare från bl.a. Ukraina och Polen har slagit sig ner i East Village och plötsligt möter man skyltar på ryska. Atmosfären enklare och inte lika småsnobbigt som i Greenwich.

Huvudstråk i East Village är i viss mån Second Ave från 5th St och norrut med många anspråkslösa matställen, deli och barer men framför allt St Marks Place mellan Third och Second Aves. Här hittar förutom flera bra billiga restauranger även litet udda saker som exempelvis träsaker från hela världen (Bowl and Board) på nr 9 och den afghanska restaurangen Khyber Pass med många vackra mattor på väggarna. På Manhattan lägger man märke till parker även om de är små eftersom de är så sällsynta och även East Village har sin park. St Marks Place leder ner till Tompkins Square som inte alls är lika elegant som sin västligare motsvarighet, Washington Square Park, och där många hemlösa brukar samlas.

Så småningom åkte vi förbi FN-huset och åkte sedan vidare not Empire State Building.
FN-huset började byggas 1948 på initiativ av John D. Rockefeller. Huvudarkitekt var Henri Le Corbusier med hjälp av ett team arkitekter vari bl.a. Sven Markelius och Alvar Aalto ingick. Framför FN fladdrar medlemsländernas flaggor (blir fler och fler) ordnade i bokstavsordning (engelsk).
Vid entrén har man samma noggranna säkerhetskontroll som gäller för flygplatser. Du får inte ha något ätbart i bagaget. När du kommit genom säkerhetskontrollen är det bäst att gå och ställa sig i nästa kö, för att köpa biljetter till visningen.
För allmänheten finns dagligen guidade turer. Var 15-20 min startar turerna (dock inga guidade turer : december), första rundvandringen börjar 09.15.

Sista turen kl 16.15. Guidningen varar 45 minuter. På varje tur tar man 25 personer.
Visningarna sker på olika språk, även på svenska. Vill du ha guidning på svenska kan du fråga då du köper biljetter när nästa tur på svenska går. Ibland kan man få vänta några timmar eftersom turerna på svenska inte går så ofta.
Runt komplexet och ner mot East River är sparat litet mark som grönområde och där finns en del skulpturer.
På väg fram till besöksingången står en fredsskulptur skänkt av Luxemburg 1988 som föreställer en bruten pistol (symbolen för icke-våld). Ner mot vattnet vid nedgången till trapporna finns en flaggsockel skänkt av staten New York (när Nelson Rockefeller var guvernör) till minne av Dag Hammarskjöld.

Till höger därom hittar du en skulptur av Eila Hiltunen från Finland som skänktes av Finland till FN 1983. Det är samma skulptris som gjort det berömda Sibeliusmonumentet i Helsingfors. Ett omtalat konstverk är Sovjets "Vi ska smida svärden till plogbillar" från 1959 som står ner mot floden.
Mittemot FN-huset i korsningen 42nd St/Raul Wallenberg Walk har man döpt en liten grön plätt till Fredsparken och rest ett konstverk av Daniel Larue Johnson, en silverglänsande pelare döpt till Peace Form One.

Vid sockeln finns ett citat av nobelpristagaren i litteratur 1950, Ralph Johnson Bunche.
Till minne av Dag Hammarskjöld har ett område nära FN-byggnaden fått namnet Hammarskjöld Plaza. Vid Hammarskjöld Plaza (direkt runt hörnet vid 42nd St) finns minnestavlor på väggen över judeförföljelsen under andra världskriget. Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare under åren 1953-61.

v Empire State Building

i kom så småningom fram till Empire State Building. Här fick vi kliva av bussen och gå in genom entrén. Själva entrén var klädd med marmor och ganska elegant. Vi klev in i en av expresshissarna och åkte iväg uppåt. Expresshissen tog oss upp på den 80:e våningen på endast 40 sekunder. Det gick så fort att man var tvungen att svälja luft för att utjämna trycket i öronen. Bär vi var uppe på 80:e våningen fick man kliva i en annan hiss som skulle ta oss upp dom sista 6 våningar upp till observationsdäck. Här fanns det en souvenirbutik och en bar. Vi blev bjudna på champange för av seightseeing-arrangören, för att vi hade tagit oss upp i Empire State Building. När vi ändå var däruppe gick vi givetvis ut på observationsdäck. Det blåste ganska friskt däruppe. På grund av att det var en regnig dag, så var molnen så nära marken

att vi faktisk stod inne i molnen. Detta medförde att vi inte såg ett smack av den fina utsikten som man kan se en klar dag, utan vi såg bara dimma. Lite besvikna över detta åkte vi ner igen till marknivå, klev på bussen som körde oss norrut. Vi släpptes av inte långt från vårt hotell och vi gick upp till vårt rum. Senare på kvällen skulle Dan ringa hem till sin flickvän Ing-Marie, i Vetlanda hemma i Sverige. Han gick ner till receptionen, där det stort en svart man. Dan frågade denne om han kunde hjälpa honom att ringa hem till Sverige. Till Dan's stora förvåning svarade mannen på bruten svenska "Ska du ringa hem till Sverige!". Det visade sig att denne man hade studerat i Sverige några år och kunde därför prata lite svenska. Nåväl Dan fick hjälp att ringa och kunde tala om för Ing-Marie att allt var bra. Nästa dag skulle vi flyga till Orlando.

Empire State Building. De flesta turister vill se Manhattan ovanifrån och det klassiska sättet att göra det är att ta hissen upp i Empire State Building som ligger på 5th Ave/34th St. Öppet dagligen 9.30-24.
Empire State Building är en av världens högsta och mest omtalade byggnader; utsiktsdäck på 86:e och 102:a våningarna. Försök att komma tidigt på morgonen, eftersom det lätt bildas långa köer (2.5 miljoner besökare årligen), eller gärna precis innan det skymmer. Då hinner du dels se stan i dagsljus och dels uppleva neonljusen som gör New York synlig.

Neonet förvandlar den ganska slitna staden till en överdådig nöjespark och målar upp en kuliss som gömmer fattigdom, misär och våld.
Vid biljettluckan finns en anslagsstavla som visar hur långt man kan se den aktuella dagen - 10, 25 miles eller obegränsat.
Det finns alltså två utsiktsdäck. Det största ligger på 86:e våningen och där kan du komma ut och ta bra bilder (där finns även toaletter). Från 86:e våningen kan du fortsätta vidare med en annan hiss (alltid långa köer) upp till 102:e våningen (inglasad) på vardagar. Stängt helger under sommaren.

Skyskrapan
De tekniska förutsättningar som gjorde skyskraporna möjliga, var stålbalken och den eldrivna hissen och dessa fanns att tillgå på 1890-talet. Skyskrapans idé var, dels att öka tomtytan genom att bygga på höjden, dels att byggnaden i sig skulle vara en stad i staden, där våningsplanen var oberoende av varandra och innehålla olika slag av verksamheter. I verkligheten utarmades den tanken. Skyskraporna byggdes i enlighet med funktionalismens idé och gjordes till bara kontor eller bara hotell och kom inte att innehålla många verksamhetsområden.
Även om man numera kan komma högre upp i World Trade Center är Empire State Building fortfarande den mest spännande skyskrapan. Flera filmer har spelats in med skrapan som scen, bl.a. King Kong. Byggnaden uppfördes 1931 mitt under depressionen och tog bara ett år att färdigställa.

Flygfoto taget på Empire State Building.

Klicka på knapparna för att backa tillbaka eller för att läsa vidare om resan.