Hoover Dam del1

v Vi tittar på Hoover Dam.

Torsdagen den 23 maj 1996

enna morgon skulle vi åka och titta på Hoover Dam. Vi åkte highway 95 i sydostlig riktning. Efter en stunds körning svängde vi åt öster och följde highway 93. Efter en liten stund körde vi igenom Boulder City. När vi hade kört ytterligare en liten bit kunde man se Lake Mead, kraftverksdammen till Hoover Dam. En liten stund senare körde vi vägen ner längs Canyonens kant. Nu kunde man se Hoover Dam. På vänster sida ligger det ett parkeringshus som besökare för Hoover Dam's besökare. I detta parkerade vi vår bil och gick ner till informationscentret. Härinne köpte vi biljetter, vilka kostade 5 dollar styck. I biljettpriset ingick det en filmvisning och en rundtur i kraftverket. Vi gick först på filmvisningen.

Den här filmen visade hur det gick till när man byggde Hoover Dam under 30-talets första hälft. Filmen var klart sevärd och intressant, en beskrivning av hur kraftverksbygget gick till följer lite längre ner. Efter att vi hade sett filmen föjde vi med på en rundtur nere i själva kraftverket. Man fick åka hiss ner till turbinerna, det är över 200 meters hissfärd ner. Väl nere fick vi gå i en gång som ledde till själva turbinhallen. Efter en liten stund kom vi in i turbinhallen där det finns 17 generatorer med en kapacitet på över 2,000 megawatt. Därefter fick vi sedan gå ut ur dammen och gå längs kanten av canyonen nästan nere vid coloradofloden. Därute kunde man nu titta uppåt och verkligen se hur hög dammen verkligen är.

I turbinhallen finns det 17 generatorer med en kapacitet på över 2,000 megawatt.

Här reser sig den 220 meter höga dammbyggnaden upp i kanyonen.

Längs kanterna här har man byggt tillbyggnader där transformatorerna är placerade. Från transformatorerna gick det högspänningsledningar brant upp på sidorna av canyonen, både på Nevada's och Arizona's sida. Här kunde man också se utloppen till dom tunnlar som byggdes på 30-talet för att avleda vattnet från själva byggarbetsplatsen för dammbyggnaden. Dessa tunnlar används idag vi högvattenflöden för att avleda vatten som turbinerna inte klarar av att ta hand om. Efter att ha sett detta gick vi in i dammbyggnaden igen och tillbaka till hissarna som tog oss upp till informationscentret igen. Vi gick ut och gick nu på gångvägen som ledde oss ut på toppen av dammbyggnaden.

När man tiitade neråt där vi hade fått gå ut ur dammen, såg dom människor som nu gick där ut som myror. Vi befann oss ju över 200 meter ovanför dom. här kunde man också titta ut över Lake Mead. En bit ut i dammen kunde man se de torn där vattnet som driver turbinerna tas in. Ungefär mitt på dammen så var gränsen mellan delstaterna Nevada och Arizona markerad. När vi tyckte att vi hade sett tillräckligt av Hoover Dam, gick vi tillbaka till vår bil och satte oss i och körde tillbaka mot Las Vegas igen. I Boulder City stannade vi tlli och åt en lunchbuffé på Pizza Hut. Därefter åkte vi tillbaka till vårt motell i Las Vegas igen, där vi tillbringade eftermiddagen vid poolen.

Här blicka vi ut över Lake Mead, kraftverksdammen till Hoover Dam, som också är USA:s största konstjorda sjö. En bit ut i dammen kan man se de torn där vattnet som driver turbinerna tas in.

På kvällen tog vi en taxi in till Fremont St. Här kunde man se alla de flammande neonskyltarna och man kunde se de klassiska skyltarna av de 15 m höga cowboyen (Vegas Vic) och koflickan (Vegas Vicky) sittande på taket. Fremont St har försetts med ett välvt tak och gjorts om till gågata. Resultatet har blivit Fremont Street Expeience. Det här välvda taket var täckt med ett slags lysdioder på insidan. Här gav man en fantastisk ljusshow. Vi gick och åt på en restaurang. Vi beställde in varsin T-bone stek. Det var väldigt billigt bara 7 dollar med dricka och man fick så mycket mat att man knappt orkade äta upp den.

Vi gick runt och titade en stund innan vi bestämde oss för att åka tillbaks till motellet igen. Vi fick fatt i en taxi som vi klev in i. När vi hade sagt vart vi ville, frågade taxichauffören oss på bruten svenska om vi var ifrån Sverige. Det visade sig att han från början var ifrån Uppsala hemma i Sverige. 1948 hade han utvandrat till USA och hade först hamnat i Chicago. På vägen tillbaka till motellet brättade han lite kortfattat om sin tid i USA, vilket var väldigt intressant. Väl tillbaka på motellet gick vi och lade oss för ett par timmars sömn innan det var dags att kliva upp igen.

v Allmänt om Hoover Dam

oover Dam, Boulder Highway (väg 93, 56 km eller 45 min från Las Vegas), som är världens största dammanläggning, byggdes under krisåren på 1930-talet och försörjer idag bl.a. Nevada, delar av Kalifornien och Mexiko med ström. Dammen har en fallhöjd på hela 221 m och ligger ca 50 km från Las Vegas. Den är ett stort turistmål och det hör nästan till vistelsen i Las Vegas att ha besökt dammen. Billig logi (Golden Strike Inn) bara ett par km från entrén. Omedelbart ovanför dammen har man byggt ett parkeringshus där man mot betalning parkerar och går ner till informationscentret, som ligger i anslutning till själva kraftstationen.

Gratis film- och videoföreställningar om naturen innan stämningen, själva dammbygget och energiutvinningen. Guidade turer genom pumphuset då man har tillfälle att komma mycket nära vattenfåran och turbinerna (här blir det lätt köer). Anläggningen är mycket imponerande och naturen storslagen. Dammen är öppen för besökare 8.30-16.15 på vintern och 7.30-19.15 på sommaren. Direkt på andra sidan dammen börjar Arizona med en timmes tidsförskjutning (tiderna är angivna på brotornen).

v Historia, The High-Scalers

iljoner av års väder eroderade canyonens väggar. Vatten frös i sprickor och skrevor, och splittrade berget. Innan konstruerandet av dammen kunde påbörjas, måste dessa lösa stenar avlägsnas. Speciella män rekryterades för jobbet, män som kallades "high-scalers" (betyder något i stil med "män som rensar på höjden).
Deras jobb var att klättra nerför sidorna på canyonen med rep. Här arbetade dom med slaghammare och dynamit för att avlägsna dom lösa stenarna. Männen som valde att ta detta arbete hade många olika bakgrunder. En del var före detta sjömän en del var circusakrobater, en del var indianer.

Allihop var viga män, orädda att svinga sig ut i tomma luften på klena rep.
Det var ett hårt och farligt jobb, förmodligen det mest psykiskt krävande arbetet på hela projektet. Lastad med verktyg och vattenkärl, skulle männen nedstiga canyonens sidor. Slaghammaren vägde drygt 20 kg, och skulle manövereras i position för hand. När hålen väl hade borrats i klippan, laddades dom med dynamit. Efter detonationen, behövdes ibland splittrade stenar brytas fria med hjälp av kofot.
Att förflytta sig på berget var svårt och farligt. Tryckluftsslangar, elektriska ledningar, buntar med borrstål fästes på klipporna.

Här ser man några high-scalers i aktion. Det var ett hårt och farligt jobb, förmodligen det mest psykiskt krävande arbetet på hela projektet. Lastad med verktyg och vattenkärl, skulle männen nedstiga canyonens sidor.

Dom som klättrade var tvungna att försiktigt välja sin väg genom denna uppkommna labyrint. Risken för fallande stenar och tappade verktyg var extremt stor. Den vanligaste dödsorsaken under byggandet av dammen var att bli träffad av fallande objekt. Männen började att tillverka improviserade hjälmar åt sig själva genom att belägga tyg hattar med koltjära. Dessa "hård-kokta hattar" var mycket effektiva. Ett flertal män täffades så hårt av nedfallande stenar att deras käkar bröts av trycket, men dom ådrog sig inte några skallfrakturer. På grund av dessa "hård-kokta hattar" överlevde män olyckor som annars hade dödat dem. Dom sex företagen som hade kontrakterats gjorde hjälmar och försåg varje man på projektet med dem. Användandet av hjälmar uppmuntrades, och dödsfall från fallande objekt reducerades. Risken och den höga utsikten av jobbet gav det ett en viss status vilket lockade en viss typ av män.

När förmännen inte tittade, kunde dom svinga sig ut från klipporna och utföra stuntrick för arbetarna nedanför. Tävlingar hölls för att se vem som kunde svinga sig ut längst ut från klipporna, det högsta, eller vem som kunde utföra dom bästa stunttricken.
Det gjordes alltid på skoj och lek, alltjämt. I flera veckor, transporterade scaler Louis "Den Pendlande Människan" Fagan en grupp av skiftarbetare runt en stor utskjutande sten. Mannen som skulle transporteras skulle slå sina ben runt Fagan's midja, hålla fast i repet, och med ett jättesprång, skulle dom sväva i luften svänga sid runt den utskjutande stenen.Fagan svingade sig sedan tillbaka för nästan man i gruppen. Detta akrobatiska utbyte ytfördes två gånger om dagen tills arbetet var klart.

Kanske var det mest berömda prestationen av "high-scalers" som någonsin utfördes en oförskräckt räddning. Burl R. Rutledge, en injengör från Burea of Reclamation, föll från canyonens kant. 8 meter längre ner, hörde high-scaler Oliver Cowan Ruthledge slinta. Utan någon som helst stunds tvekan, svingade han sig själv ut och grep tag i Ruthledge's ben. Några sekunder senare, svingade sig high-scaler Arnold Parks över och förde Ruthledge's kropp till canyonens vägg. Männen höll Ruthledge tills ett rep kastats ned och säkrades runt honom och en skakad injengör halades upp, oskadad till säkerheten.

v Cofferdams

ör att isolera byggarbetsplatsen, och skydda det från översvämmningar, byggdes två skyddsdammar (Cofferdams). byggandet av den översta skyddsdammen påbörjades i september 1932, trots att floden ännu inte hade avletts. En temporär hästsko-formad fördämmning skyddade dammen på Nevada's sida av floden. Efter att Arizona tunnlarna hade färdigställts, och floden kunde avledas, färdigställdes arbetet mycket fortare.
Den översta skyddsdammen placerades uppskattningsvis 180 meter nedströms från inloppsportarna av de avledande tunnlarna. Innan skyddsdammen kunde byggas var man tvungen att avlägsna 190 000 kubikmeter av flod slam för att åstadkomma en fast grund. När den var färdigbyggd, stod den översta skyddsdammen 30 meter hög och nådde ungefär 9 meter över toppen av avledningstunnlarna.

Dammen var 138 meter lång, 230 mter tjock vid grunden och den innehöll 390 000 kubikmeter jord och 120 000 kubikmeter sten. Uppströmssidan skyddades av en 1,8 meter tjock betongbeläggning som låg över en 0,9 meter stenfilt. Nedströmssidan täcktes av ett tjockt lager sten.
Denna skyddsdam konstruerades på så sätt att det genom avledningstunnlarna flödade 5700 kubikmeter vatten i sekunden, skulle vatttnet fortfarande vara 4 meter under krönet på skyddsdammen (5700 kubikmeter vatten i sekunden var det högsta flödet man någonsin hade registrerat genom Black Canyon.

Arbetet med den nedersta skyddsdammen försenades medans rensningen av sten på canyonens sidor av kraftverket och avloppsarbeten färdigställdes.
Den nedersta skyddsdammen byggdes av packad jordfyllningsmassa. Den var 20 meter hög, 110 meter lång och 170 meter bred vid grunden. Skyddsdammen innehöll ungefär 175 000 kubikmeter jord, och ytterligare 48 000 kubikmeter sten. Nedströmssidan täcktes av ett tjockt lager sten.
På grund av att den nedersta skyddsdammen var byggd av lätt jordfyllning, var det risk att under springflöden, bakströmmar från avloppsingångarna kunde skada skyddsdammen.

För att minska kraften från vattnet, byggdes ungefär 110 meter nedströms från den nedre skyddsdammen en stenbarriär. Barriären var 16,5 meter hög, 115 meter lång och 67 meter tjock vid grunden. Den innehöll ungefär 75 000 kubikmeter sten.
Skyddsdammarna och stenbarriären och avledningstunnlarna var alla färdigbyggda före vårfloderna 1933. Ingenjörerna övervakade nervöst för att se om dammarna skulle hålla. Det gjorde dom, och avledningstunnlarna kunde lätt ta hand om flodvattnet. Arbetet med att faktiskt bygga Hoover Dam kunde påbörjas.

v Avledningen av floden

ör att avleda flodens flöde runt byggarbetsplatsen, drevs fyra tunnlar genom canyonens sidor, två på Nevada's sida och två på Arizona's sida. Dessa tunnlar fick en diameter på 17 meter. Deras sammanlagda längd var 4900 meter (nästan fem kilometer).
Tunnelbyggandet började vi dom nedre utgångarna på Nevada's tunnlar i maj 1931. Kort därefter, började arbetet på två likadana tunnlar i Arizona's canyonsida.
Arbetet visade upp stora svårigheter. I inledningen, fanns det inga vägar till canyonen, så alla arbetare och utrustning måste tas dit i båtar. Så småningom, byggdes vägar till canyonen, och hängbroar spändes över floden, så att arbetarna kunde färdas till arbetet i lastbilar.

Den var extremt het denna sommar och temperaturen på arbetställerna nådde upp i 60°C. När vintern kom, blåste isiga vindar genom canyonen och temperaturen sjönk under fryspunkten.
Vid ett tilfälle, var man tvungna att avbryta arbetet och evakuera platsen när en högvattensflod svepte genom canyonen. Hål för sprängämnen var tvungna att borras i klippan med hjälp av tryckluftsborrar. Femhundra tryckluftsborrar, slangar och kompressorer inköptes från Ingersall Rand. Kompressor maskiner installerades alldeles nedanför utloppsporten, nära Arizona's ingång, och uppströms vid inloppsportalerna. Komprimerad luft fördes till arbetsplatserna genom ett nätverk av rör med en diameter på 50 till 150 millimeter.

För att skynda på arbetet med att borra hålen, byggdes en "borrande koloss" bak på en gammal tio-tons lastbil. Kolossen backades upp till arbetsytan och från 24 till 30 borrar började att arbeta, borrande kruthål i berget. Denna koloss tillät att halva tunnelytan bearbetades och alla hålen borrades på en gång. När hålen var klara, flyttade kolossen till den andra sidan av ytan och började att borra den andra sidan av ytan, medans dom färdiga hålen packades med sprängämne och anslöts med sprängtråd. När båda sidorna var klara, flyttades kolossen tillbaka. Totalt konstruerades åtta stycken av dessa kolosser.
Hålen fylldes med dynamit, och berget bröts sönder av explosionerna. Ett ton dynamit användes för varje 4.3 meter tunnel.

Efter att en detonation hade utlösts, inspekterade gruvarbetsexperter tunneln för säkerheten, efter det gick personalen in och bröt ut det lösa berget med skyfflar och handverktyg. Ett antal bandtransports brytningsmaskiner användes för att påskynda arbetet. Det bortbrutna berget lastades på dumperlastbilar och drogs nedströms där det dumpades i en stor dumpningsplats vid sidan av canyonen. För att elieminera behovet av att vända på truckarna på den begränsade ytan som var tillgänglig, backades lastbilarna ner i canyonen. Uppskattningsvis, avlägsnades mer än 1.100.000 kubikmeter berg från tunnlarna.
I maj 1932 började arbetet med att klä tunnlarna med betong. Först gjöts grunden eller valvgången.

Ställningskranar, löpte på räls genom hela tunneln användes för att appliecera betongen. Sidväggarna gjöts sedan. Flyttningsbara sektioner av stålformar användes för sidoväggarna. Till sist genom att använda pneunatiska gevär, fylldes taket i. Betongbeklädningen är 0,9 meter tjock, vilket minskade ner diametern på diametern till 15 meter.
I november 1932, bröts en barriär över ingångarna till Arizonatunnlarna med sprängämnen. Jord och sten dumpades från en stödbro för att blockera flodkanalen, för att tvinga hela vattenflödet in i tunnlarna.
I nästan två år, rann Coloradofloden osynlig genom avledningstunnlarna. I slutet av 1934, ändrades allt detta. Skyddsdammar byggdes vid ingången till tunnlarna 2 och 3, de som var närmast vattnet. Betongpluggar 124 meter tjocka hoplänkades i tunnlarna, vilket stängde borrhålen för alltid.

Ner vinterns lågvattenstånd anlände, stängde en annan skyddsdam av tunnel nummer 1. När denna tunnel var igenpluggad, lämnades 4 st 1.8-meter diameters hål, varje passade med en portventil. 1 februari, 1935, sänktes en stor stålport som vägde mer än 1000 ton ner över ingången till tunnel nummer 4. Genom att öppna ventilerna i plugg 1, släpptes tillräckligt med vatten ut nedströms medans vattnet från Coloradofloden började fylla upp bakom Hoover Dam för att forma Lake Mead. För första gången i historien, var Colorado-floden under människans kontroll.

Klicka på knapparna för att backa tillbaka eller för att läsa vidare om resan.