Death Valley

v Death Valley.

Lördagen den 25 maj 1996

enna morgon skulle vi lämna Las Vegas. Efter att ha checkat ut från hotellet, packat bilen, åkte vi österut bland bebyggelsen tills vi kom fram till Highway 95. Denna motorväg fortsatte vi åt nordväst på och efter en stund lämnade vi Las Vegas bakom oss. Landskapet var här ett platt ökenlandskap. När vi hade kört nästan 7 mil kom vi fram till Indian Springs. Här stannade vi till och åt frukost på en vägkrog. Vi passade även på att tanka upp bilen, vilket är viktigt när man kör i ett öde landskap där det kan vara långt mellan bensinstationerna. Vi fortsatte sedan västerut på highway 95. Efter 4-5 mil svängde vi av på väg 160 och körde nu söderut. Vid samhället Pahrump tog vi av på väg 178 västerut och efter en liten stund passerade vi delstatsgränsen mellan Nevada och Kalifornien. När vi hade passerat samhället Shoshone var vi inne i Death Valley.

Landskapet var här väldigt torrt och ödsligt. Strax efter att vi hade kommit in i Death Valley stannade vi till vid en utsiktsplats där man kunde se ut över vackra och underliga klippformationer. Vi körde vidare och efter en stund paserade vi under havsnivån. Efter ytterliggare en liten stund passerade vi avtagsvägen till Badwater som ligger bortåt 90 meter under havsytans nivå, vilket är den lägsta punkten i USA. Ungefär i mitten av Death Valley ligger parkens besökscenter som är omgivet av palmer och pinje vid Furnace Creek, på väg 190. Öppet dagligen vintertid 8-19, sommartid 8-17. Här finns ett bra naturmuseum (med bl.a. information om hur dalen bildades och om brytningen av borax, dalens vita guld) och en stor campingplats, bensinmack och livsmedelsförsäljning.

Här har vi stannat för en bensträckare på väg 178, en liten bit innan vi ska till att åka in i Death Valley.

Vi gjorde ett stopp här och åkte sedan vidare. Längs vägen hade man en bra utsikt över de uttorkade saltsjöar som ligger i dalens botten. En stund senare svängde vägen västerut. Vi passerade förbi ett område där det fanns sanddyner. Vägen började sedan att klättra uppåt i bergen. Vi stannade till i ett litet samhälle där vi köpte lite souvenierer.

Sedan fortsatte vi vägen upp i bergen. Till slut var vi uppe på över 2.000 meters höjd. Här uppe hade man en fantastisk utsikt. Vägen slingrade sig sedan ner i ytterligare en dalgång, för att därefter återigen gå upp i bergen igen. Efter ett tag passerade vi parkens västra gräns och lämnade därmed Death Valley.

v Mer fakta om Death Valley

enna öken hör kanske till Kaliforniens största överraskningar. Det är inte någon monoton yta med sanddyner utan en ändlös variation av klippformationer, färger och växter. Om ni far dit på vintern kan ni få se en hel flod av vårblommor som skjutit upp i släptåget på något av de sällsynta regn som Panamint Mountains behagat släppa in från väster. Men framför allt är det den lätta, förunderligt klara och ständigt växlande bakgrunden, rosa i soluppgången, vit på förmiddagen, genomträngande silverfärgad mitt på dagen och övergående i guld efterhand som eftermiddagen går.
Death Valley, Dödsdalen, var det öknamn som präglades av de lidanden som förhoppningsfulla guldgrävare på väg från Arizona och Nevada fick utstå. Vissa klarade inte av det hela men så hade de inte dagens luftkonditionerade bilar eller tillgång till de förnämliga anläggningarna vid oasen FURNACE CREEK.

Ett motell eller värdshus erbjuder logi som kan tillfredsställa den mest kräsne, medan den som vill kan slå upp sitt tält på någon campingplats.
Stig upp i ottan och kör mot sydost längs väg 190 till Zabriskie Point. Medan solen går upp bakom er och dess strålar träffar Tucki Mountain och Panamints toppar i väster innan de kastar sig ner i dalens uråldriga salta sjöbotten är det inte konstigt om tankar på jordens skapelse tränger sig på.
Fram på förmiddagen, om ni besöker dalen på vintern, kan det fortfarande vara kanske 10 grader uppe på kammen, men medan ni promenerar nerför sluttningen till sjöbottnen känner ni hur värmen stiger för att ha nått över 25 grader innan ni är nere.

Landskapet i Death Valley var väldigt torrt och ödsligt. Här hat vi stannat till vid en utsiktsplats där man kunde se ut över vackra och underliga klippformationer.

Fortsätt över till Dante's View, nära 1 800 meter över havet. Nedanför ligger Badwater bortåt 90 meter under havsytans nivå, den lägsta punkten i USA. På andra sidan dalen syns från norr till söder topparna Wildrose, Bennett och Telescope.
Följ vägen tillbaka mot Furnace Creek, sväng av åt vänster och kör vidare längs dalens botten. Följ sjöbottnen, som här går under namnet Devil's Golf Course, fram till Badwater och ta en promenad på den solbakade saltskorpan. Känslan av ödslighet är nästan upplyftande. Om ni tittar närmare på saltet upptäcker ni att det bildar egendomliga formationer och mönster.
Kör tillbaka norrut och ta av där en skylt pekar mot Artist's Drive. Här finns en hel dal med mångfärgade klippor och snår som kulminerar i Artist's Palette. Berggrunden har oxiderats och skimrar i ljuslila, ockra, klargrönt, turkos och purpur. Death Valley har varit ett mecka för förhoppningsfulla gruvföretag.

Koppar, bly, silver och guld blev inte några större framgångar, medan borax visade sig förhållandevis lönsamt. En guldgrävaroperation hittade guldhaltig sand och tog in tre miljoner dollar på några år.
När ni kör ut i dalens västra del kan ni passa på att titta på den spökstad, Skidoo, i Emigrant Canyon som guldgrävarna lämnade efter sig.
Strax invid den norra gränsen av Death Valley, mitt i öknen, kan ni besöka Seottyls Castle. Denna luxuöst möblerade egendom började byggas i spansk-morisk stil 1924 med pengar från en rik excentrisk köpman i Chicago och har fått sitt namn av ställets vaktmästare Scotty. Bygget avstannade vid börskraschen 1929 och har aldrig fullföljts. År 1991 hemsöktes det historiska cookhouse vid Scotty's Castle av en brand som förstörde byggnaden.

Detta vägavsnitt genom Death Valley går under havsnivån. Här har vi stannat till vid en plats där man har en bra utsikt över de uttorkade saltsjöar som ligger i dalens botten.

v Vi åker till Visalia

fter att vi hade lämnat Death Valley följde vi väg 190. Efter en stunds bilfärd kom vi fram till ett vägskäl, där väg 190 slutade, söder om samhället Lone Pine. Rakt västerut ligger inte alls långt härifrån ligger Mt. Whitney som med sina 4417 meter är Kaliforniens högsta punkt. Vi följde sedan Highway 395 rakt söderut. Efter en liten bit kom vi fram till det lilla samhället Olancha. Här stannade vi till för att äta på en liten vägrestaurang. När man kom in var det som att komma tillbaka till 50-talet. Inredningen bestod av galonsoffor och gick i turkosa färger. Här beställde vi in varsin hamburgare med pommes. När Dan skulle försöka få lite ketchup på sin hamburgare, såg han inte att ketchupflaskan hade en skruvkork som satt löst. Han trodde att man skulle trycka ut ketchupen, vilket medförde när han försökte trycka ur lite ketchup att korken flög av och det formligen forsade ur ketchup.

Jag satt jämte Dan och blev nersprutad med ketchup och det skvätte på väggarna också. Personalen som jobbade där fick sig ett gott skratt, men hjälpte sedan till att torka upp det. Nåväl, vi fick i oss maten och åkte vidare söderut. Lanskapet var här ganska platt på östra sidan, medans det på den västra reste sig bergen i Sierra Nevada. Vi åkte vidare söderut och senare i ett vägskäl åkte vi åt sydväst på väg 14. Utanför Mojave åkte vi åt nordväst på väg 58. När vi kom fram till Bakersfield passade vi på att tanka på en mack utanför. Därefter tog vi väg 99 norrut. Det här var en fin motorväg med sex filer. Efter 11 mil, åkte vi österut på väg 198. Efter en liten stund kom vi fram till Visalia. Här letade vi reda på ett motell för natten. Vi kom hit på tidig kväll, senare på kvällen gick vi en runda i Visalia innan vi gick och lade oss.

v Vi besöker Sequoia och Kings Canyon.

Söndagen den 26 maj 1996

en här morgonen satte vi oss i bilen för att åka till Sequoia National Park, med dom gigantiska sequoia-träden. Trots att Visalia väl inte var någon jättestad, var den tillräckligt stor för att vi skulle ha problem att hitta ut ur den. Vi fick stanna till vid en bensinmack och fråga efter vägen ut ur stan mot Sequoia National Park. Till sist kom vi på rätt väg i alla fall och började klättringen på serpentinvägar upp i bergen. Sequoia National Park ligger nämligen 2.000 meter högre upp än Visalia. Landskapet var väldigt lummigt och grönt. Utsikten var fantastisk och helt storslagen. När vi hade kört uppför en stund kom vi fram till samhället Three Rivers, där vi stannade till och åt frukost. Three Rivers ligger bara en liten bit utanför Sequoia National Park.

När vi hade ätit färdigt och skulle sätta oss i bilen för att åka igen, träffade vi på en norsk familj som visade sig bo i Kalifornien. Efter att vi hade pratat en stund med dom åkte vi iväg igen. Vi åkte in i Sequoia National Park och vägen gick fortfarande uppåt. Efter en stund kom vi fram till en ingång till parken där vi fick betala entré. Vägen fortsatte fortfarande uppför men till slut började den att plana ut och efter en stund var vi framme vid Giant Forest Village. Här finns parkens besökscentrum och härifrån utgår flera vandringsleder. Härifrån utgick Congress trail en promenadstig som vi gick. Stigen leder förbi ett flertal stora sequoia-träd. Här nedan följer en beskrivning av Sequoia/Kings Canyon nationalpark:

v Sequoia/Kings Canyon nationalpark

e båda parkerna Sequoia & Kings Canyon National Parks, Kalifornien, ligger intill varandra. Parkerna sträcker sig från San Joaquin Valley till High Sierra längs Nordamerikas längsta sammanhängande höjdsträckning.
Parkerna grundades på 1890-talet. De innehåller ett rikt djurliv och en mycket omväxlande natur med redwood-träd, älvar (Kings River), granitklippor, hundratals sjöar och djupa bäckraviner. General's Highway (fortsättningen av Hwy 198) på 74 km binder samman parkerna.
Inom parkerna reser sig sex toppar på drygt 4.200 m.ö.h, bland dem Mt Whitney på 4.417 m, som är den högsta punkten i Kalifornien.
Dessa nationalparker erbjuder en fristad där man kan kontemplera under gigantiska sequoiaträd varav många är närmare 3 000 år gamla. Luften är underbart klar och det doftar av barrträden. Här växer omkring I 700 olika arter varav jätteträden Sequoiadendrun giganteum, några av världens äldsta växter, är de mest kända.

Det är osannolika stammar som förlorar sig i skyn; röda och skrovliga. De största träden har namn efter betydande personer.
Men i skogen växer också skogskornell, sockerpinjer och silvergran. Även om ni börjar som inbiten stadsbo, behöver ni bara vistas ett par timmar i Sequoia för att förvandlas till naturälskare för gott. Det här är inte en plats man kan klara av snabbt. I stället skall man ta sig tid, promenera makligt, sitta ner och lyssna, ta sig en tupplur under ett träd. Håll utkik efter fåglar som hackspett, korp, fläckiga ugglor och mesar.
Börja i Forest Village med motell och parken Ranger's Visitors Center vid Lodgepole. Skaffa en karta och information om de bästa lederna i skogen och trakten bortom. Här visas en fin dokumentärfilm om sequoiaträden.

Här står Magnus framför en grupp av Sequoia-träd som har fått namnet The Senate.

Det bästa sättet att få grepp om parken är annars att följa Congress Trail. Det är en lätt, drygt tre kilometer lång promenad som kan ta ett par timmar om man ger sig tid att begrunda skönheten hos några av naturens största levande skapelser. Leden börjar med General Sherman Tree som är störst av alla, 84 meter högt, en diameter på 11 m och med en omkrets på 31 meter vid basen, och det växer fortfarande. Grenarna börjar först 40 meter över marken. Stammen har en uppskattad vikt på 1256 ton och en volym på 1500 kubikmeter. General Sherman Tree är över 3.000 år gammalt och den största levande massan på jordklotet.
När ni fortsätter förbi andra av de stora sequoiaträden the President, the Senate Group, the House Group och General Lee - förstår ni bättre gamle John Muir när han talade så lyriskt om "det första träd i skogen som smeks av den rodnande dagens solstrålar och det sista som bjuder godnatt."

Här står Magnus och Dan framför Sequoia-trädet The President.

The General Grant Tree, 81.5 m högt, har utsetts till landets julgran. På juldagens morgon firas gudstjänst vid foten av trädet.
Det kan vara värt mödan att stiga upp i gryningen och komma tillbaka vid solnedgången för att se hur sequoiaträden njuter av detta speciella privilegium.
En annan vacker tur som inte på något vis är ansträngande går till Crescent Meadow. Den leder förbi flera av de ståtliga bjässarna längs vägen.
Om ni vill komma bort från folkmassorna och ta en titt på mer uttalad vildmark, kan ni fortsätta två mil från Crescent Meadow längs High Sierra Train till Bearpaw Meadow. Detta ställer inte några större krav på konditionen och här finns ett litet enkelt vildmarksläger att vila ut i. En sjö i närheten liksom andra vattendrag bjuder på fint forellfiske. Dessutom har ni stor chans att få syn på representanter för parkens vilda fauna-rödlo, prärievarg, örn, björn, skunk och kuguar.

General Sherman Tree som är störst av alla, 84 meter högt, har en diameter på 11 m och en omkrets på 31 meter.

v Bra och dåliga skogsbränder

är ni far runt i nationalparkerna kommer ni att stöta på två skyltar med avgörande betydelseskillnad. På den ena står det "No burn", vilket betyder att det är strängt förbjudet att göra upp eld i detta område. På den andra står det "Prescribed burn", vilket betyder att skogvaktarna avsiktligt har tänt på. Syftet är ekologiskt och man skall därför inte slå larm om man upptäcker rök eller eld i dessa områden. I själva verket behöver sequoiaträden en och annan brasa för att överleva. För det första rensar branden upp i den täta undervegetation som annars hindrar nya träd från att växa upp och för det andra tar elden kål på allahanda parasiter och svampar i trädets bark.

Trädet har utvecklat en stenhård kärna som inte påverkas av värmen. Barken är räfflad som på en grekisk kolonn och kan vara mer än halvmetertjock. Här och där ser man träd som sargats av bränder i historisk tid men som fortfarande växer och frodas flera hundra, ja kanske till och med tusen år senare. Skogvaktarnas anlagda bränder är bara en terapeutisk behandling.

v Vi åker till San Luis Obispo

är vi tyckte att vi hade sett färdigt på jätterträden, satte vi oss i bilen och åkte vidare norrut. Vi kom ytterligare en bit högre upp och här fanns det snövallar längs vägarna. Efter att ha varit inne i sydvästra hörnet av Kings Canyon national park åkte vi nu nerför på serpetinvägar. Vi åkte tillbaka till Visalia och åkte härifrån västerut på väg 198. Väg 99 korsade vi och åkte nu till Hanford, där vi stannade till och åt middag. Vi åt på en mexikansk restaurang och det smakade gott. Efer middagen gick färden vidare på väg 198. Hanford och Visalia ligger förresten i en dal som heter Joaquin Valley. Efter en kort bit svängde vi nu av på väg 41 som gick åt sydväst. Landskapet var här platt jordbruksbygd.

Efter en stunds körande började vägen att gå uppför igen, när vi nu klättrade upp i bergskedjan Coast Ranges. Här var det obebott och ödsligt. Efter att vi hade nått toppen på bergskedjan gick vägen nerför igen. Nu kom man ner i ytterligare en dalgång. Färde gick förbi Paso Robles och en stund senare Atascadero. Bränslemätaren började att visa på rött och vi letade förtvivlat efter en bensinmack, men den enda vi såg till var igen bommad. Efter Atascadero fortsatte vägen nu genom ytterligare en liten bergskedja. Här hade man uppfört en massa vinkraftverk. Färden gick nu nerför bergen ner mot havet. Bränslemätaren visade på att det var oroväckande lite bensin kvar i tanken och vi fruktade att vi skulle åka på soppatorsk.

Till slut närmade vi oss kuststaden Morro Bay och i utkanterna av orten hittade vi en bensinmack. Här svängde vi in och fyllde upp tanken. Lättade och med full bensintank åkte vi nu in i Morro Bay där vi hade tänkt att övernatta. Det visade sig att det var ganska svårt att få tag på ett motellrum och där vi kunde få tag på ett rum kostade en natt över 110 dollar.

Lite väl dyrt tyckte vi och beslöt därför att åka till San Luis Obispo, som ligger en liten bit söder om Morro Bay. Här fick vi ganska kvickt tag på ett motell som inte kostade mer än drygt 60 dollar. Vi hann med att bada lite i poolen och gick runt lite i kvarteret runt om innan vi gick och lade oss.

Klicka på knapparna för att backa tillbaka eller för att läsa vidare om resan.