Alcatraz och San Francisco

v Vi åker till Alcatraz.

Torsdagen den 30 maj 1996

enna dag skulle vi åka ut till fängelseön Alcatraz. Först fick vi ta en taxi från vårt motell i San Bruno in till San Francisco. Taxifärden till Pier 41 i Fisherman's Wharf varifrån båten till Alcatraz skulle gå tog cirka 20 minuter. Vi gick in in byggnaden där man kunde köpa biljetter till Alcatraz. Vår båt skulle inte lämna kaj förrrän 11:45, därför passade vi på att gå en runda i San Francisco. Vi gick bland annat och såg serpetinen på Lombard Street som vi hade åkt igenom dagen innan med vår hyrbil. Det var väldigt vackert med dom blommande buskarna och den slingrande vägen. Vi gick uppför denna backe och kom fram till den korsande Hyde Street.

Här hade man utsikt ut till Alcatraz. På denna gata löpte det räls till en av de berömda linjerna som trafikeras av kabelspårvagnar, som är så speciefika för San Francisco. EFter att ha sett detta följde vi Hyde Street bort till Russian Hill och gick ner till China Town. Efter att vi hade gått runt här en stund, gick vi tillbaka till Pier 41, där vi efter en liten stunds väntan fick gå ombord på båten som skulle ta oss ut till Alcatraz. Färden ut tog ungefär en kvart. Väl iland fick man gå uppför en gång innan man kunde gå in i själva fängalset. Här nedan följer en beskrivning av fängelset och lite om dess historia:

Av de många båtfärder ni kan göra på San Francisco Bay har den mest fascinerande turen det övergivna fängelset Alcatraz som mål. U.S. Rangers guidar utomordentligt informativa och spirituella turer till det som var hem för Al Capone och andra som var alltför kli ska för andra anstalter. Namnet är en förvrängning av det spanska Isla de los Alcotraces, pingvinernas ö. Denna fem hektar stora klippa saknar odlingsbar jord och allt vatten för de buskar och träd som växer idag måste föras in av U.S. Army som utnyttjade den för disciplinstraff fram till 1934. Ön ligger nära tre kilometer från San Franciscos strandlinje och i och med att vattnet är iskallt med förrädiska strömmar där hajar gästspelar och dessutom kryddat med obehandlade avloppsutsläpp blev det en idealisk plats för ett federalt civilt fängelse.

Inne i Alcatraz-fängelset.

Driftskostnaderna blev naturligtvis ytterst höga och med en vakt på tre interner var den årliga kostnaden 1962 per intern 40 000 dollar, varpå man beslöt att stänga inrättningen.
Ni får se vad principen största säkerhet med minsta möjliga förmåner betydde för Alcatraz 250-300 interner, var och en i sin cell, ett utrymme på 2,7 x 1,5 x 2,1 meter och med tre 20 minutersrasterperdag, utsträckt till två timmar på söndagarna. Tidigare låste man in besökare i The Hole på skoj tills en blev inspärrad i timmar av misstag. The Hole var en totalt mörklagd ensamcell för särskilt besvärliga interner, något som officiellt kallades "attitude adjustment cells", attitydförändringsceller.

Men här fanns inslag av lyx, som varma duschar. Avsikten var dock inte att göra tillvaron behagligare utan hindra de intagna från att vänja sig vid det iskalla vattnet i San Francisco Bay. Maten ansågs å andra sidan vara mycket bra. En tidigare intern som deltog i en rundvandring av nostalgiska skäl menade att maten var bättre än på många hotell i San Francisco. Fångarna gav cellraderna namn efter eleganta gator som New Yorks Park Avenue och Los Angeles Sunset Boulevard. Al Capones cell låg i B-blocket, på andra planet, nummer 200.
Fångarna hölls isolerade, utan tidningar, radio och tv, och bara var femte fick någonsin besök under strafftiden, i genomsnitt tio år.

De höga kostnaderna för fängelseön men också den hårda behandlingen av fångarna hade länge kritiserats, och ledde till att det stängdes 1963. Nio år senare öppnades ön för besökare.
Man guidas runt på egen hand med hjälp av en kassettbandspelare där man får höra tidigare vakter och fångar berätta medan man går genom celler, kantinen, sjukhuset och rast- och exercisgården, där fångarna plågades av utsikten och ljuden från San Francisco mindre än 3 km bort.

Rastgården på Alcatraz.

v Rundvandring i San Francisco

är vi tyckte att vi hade sett färdigt på Alcatraz, tog vi båten tillbaka till Pier 41 i Fisherman's Wharf. När vi väl var iland gick vi på en stadsvandring i San Francisco's centrum. Vi såg North Beach, Russian Hill, Nob Hill, China Town, Telegraph Hill med Coit Tower, Transamerica Pyramid, Financial District m.m.

Senare på kvällen när vi tyckte att vi hade sett tillräckligt tog vi en taxi tillbaka till vårt motell i San Bruno. Här nedan följer lite mer ingående beskrivningar av de olika stadsdelarna och sevärdheterna:

Finansdistriktet
Finansdistriktets banker och försäkringsbolag är stadens kommersiella blodomlopp, med sina stål och glasjättar runt den östra delen av Market Street. Montgomery Street är hjärtat av San Franciscos finanskvarter, också känt som "Wall Street of the West". Här hos guldrushens flitiga arvtagare kan ni ta en titt på Old Coin and Gold Exhibit i Bank of California på 400 California Street.

Transamerica Pyramid på 600 Montgomery Street, har varit ett av stadens landmärken sedan den blev klar 1972. Transamerica Pyramid är en 250 meter hög spets i hörnet av Montgomery och Washington Street.

Det är ett av de byggnadsverk som purister först hatar för brottet mot San Franciscos själ och sedan under nästa generation försvarar som en höjdpunkt för den tidens byggande. På 27:e våningens utsiktsdäck kan man se ut över hela staden och dess omgivningar.
En av de fåtaliga tegelbyggnaderna är Merchants' Exchange Building (numera Security Pacific Bank) på 465 California Street från 1903, ett minne från San Franciscos förflutna som sjöfarts- och handelsstad, med vackra fresker med sjöfartsmotiv på bottenvåningen. Besök också Pacific Stock Exchange på 301 Fine Street, byggd 1915 och renoverad på 1930-talet med ett par imponerande stenskulpturer utanför entrén.

Transamerica Pyramid är 250 meter hög.

Chinatown
Chinatown har utvecklats från det ghetto som stadens grundare påtvingade kineserna på 1800-talet till en självmedveten koloni som vunnit hela stadens beundran.
Nu är de tongkrig som gällde kontrollen över de underjordiska opiumnästena för länge sedan över. Den artificiella kittling som dessa äventyr kunde skänka har nu ersatts av mer allmänt vedertagna former, ehuru de äldre i Chinatown oroar sig för framtiden:

stigande hyror driver bort små familjeföretag och dessas utflyttning till förorterna fortsätter. Det finns mer än 82 000 kineser i staden, den största kolonin av kineser utanför Kina.
Området avgränsas av gatorna Broadway, Bush, Kearny och Stockton, och åtta kvarter längs Grant Avenue är dess färgstarka centrum.

Där Grant Avenue möter Bush Street kommer man in i Chinatown genom den utsirade Chinatown Gateway Arch. Den flankeras av två hamburgerrestauranger i kinesisk stil. Inne i själva Chinatown är livet mer äkta kinesiskt. Restauranger, matvaruaffärer, porslins- och sidenbutiker har engelska översättningar vid sidan av de kinesiska skyltarna för turisternas skull, men banker, resebyråer och advokatkontor gör inte alltid detta slags eftergifter.
Chinatown omfattar bara 24 kvarter, men rymmer den största asiatiska befolkningen utanför Asien.

Här finns fullt av asiatiska restauranger (vietnamesiska och kambodjanska tillsammans med de äldre etablerade kinarestaurangerna), draksvanssmyckade lyktstolpar och pagodliknande byggnader som Bank of Canton från 1909 på 743 Washington Street. Den livliga Grant Avenue kantas av trevliga men typiskt turistorienterade butiker; ta gärna omvägen förbi Tien How-templet från 1852 på Waverley Place nr 125 och se den äldsta helgedomen i Chinatown. På Chinese Historical Society, 650 Commercial Street visas historien om den stora kinesiska immigrationen till Kalifornien.

Japan Town
Skalan är mindre än i Chinatown men den kulturella stoltheten är lika stor i Japan Town, J-Town för folk i San Francisco. Dess Cultural and Trade Center vid Geary Street mellan Laguna Street och Fillmore Street inrymmer en kockskola och här finns florister som lär ut japanska blomsterarrangemang,

liksom ett hotell med japanska bekvämligheter, nedsänktajapanska badkar, personal i kimono och en vackert skulpterad trädgård.

North Beach
North Beach är inte någon strand. Det är det område norr om skärningen mellan Broadway och Columbus Avenue som på samma gång är centrum för den italienska kolonin och en Brännpunkt för stadens konstnärliga, intellektuella och kosmopolitiska liv. Innan jordbävningens eldsvådor brände ner merparten, var delar av området kända under namnet Barbary Coast. Dit kom sjömän för att utnyttja bordellerna medan kaptener sjanghajade berusade och andra halvt medvetslösa för att Komplettera sina besättningar.

Allt sedan skalden Lawrence Ferlinghetti samlade sina likasinnade beatniks kring City Lights Bookshop på 1950-talet har North Beach varit den plats där Kaliforniens nya idéer, intellektuella och andra först prövats. De få av sextiotalets hippies som var något sånär belästa samlades också här, en tillflykt från Haight-Ashburys antiintellektuella nonsens i östra änden av Golden Gate Park. På sjuttiotalet kom the mellows, leende yngre bröder och systrar till hippiegenerationen, och gled omkring - i ljudlösa rullskridskor, åt fruse yoghurt och talade sig varma för ett ekologiskt liv.

Ett par coffee-shops vid Grant Avenue har överlevt och kan bjuda parkettplatser när skådespelet börjar den här gången. På North Beach bosatte sig italienarna under 1890 talet och här föddes San Franciscos bestående kärlek till kaféer, cappuccino och italiensk mat. På 1950-talet öppnade bokhandeln City Lights, 247 Columbus Avenue, som publicerade poeten Allen Ginsbergs första större verk. Det förebådade invasionen av "beatniks", en term som myntades av en av stadens tidningskollimnister.

Några av North Beachs italienska sevärdheter är katedralen tillägnad apostlarlia St Petrus och St Paulus med två imponerande torn vid Washington Square, och Café Trieste, 601 Vellejo Street, med utmärkta smårätter och föreställningar av operaamatörer på lördagseftermiddagarna. Café Trieste var ett favoritställe för beatniks, liksom baren Vesuvio, 255 Columbus Avenue, som fortfarande finns kvar, och den intilliggande City Lights.

Nob Hill
Nob Hill har varit San Franciscos mest exklusiva adress sedan The Big Four byggde sina pampiga hus här på 1880-talet. Alla husen, utom ett (som nu innehåller Pacific Union Club vid California Street) förstördes i branden 1906. Här finns nu många höga bostadshus, flera lyxhotell, och den lilla trevliga Huntington Park, samt Grace Cathedral, 1051 Taylor Street, byggd 1964 efter modell av Notre Dame i Paris.
The Big Four var köpmän och räknas som de första kaliforniska miljonärerna. De som blev förmögna under guldrushen var inte så ofta guldgrävarna, utan snarare de köpmän som försåg dem med utrustning.

Fyra sådana köpmän Charles Crocker, Mark Hopkins, Collis P. Huntington och Leland Stanford - blev kända som Big Four (de fyra stora) eftersom de tjänade ännu större förmögenheter på att de ägde Central Pacific Railroad Company, den viktigaste järnvägslinjen.
Big Four fick federalt stöd på oärliga vägar när de lät bygga spåren som blev den västra delen av den transkontinentala järnvägen, den första förbindelsen mellan östra USA och Kalifornien som stod klar 1869.

Eftersom många städer i Kalifornien var beroende av järnvägen fick Big Four en tidigare aldrig skådad politisk makt, och de samlade enorma förmögenheter.
Eftersom Big Four lade ned stora pengar på sina överdådiga hus i San Franciscos exklusiva stadsdel Nob Hill, verkade de osårbara när guldrushen väl tog slut och när den flod av billiga varor från östkusten som kom med järnvägen orsakade många lokala företags konkurs.
Syndabockarna som fick bära skulden för depressionen blev kineserna. 10 000 kineser hade arbetat med järnvägsbygget, 1872 innehade de hälften av fabriksjobben i San Francisco. En lagstödd rasism förflyttade kineserna till särskilda Chinatowndistrikt som byggdes i många kaliforniska städer.

På Nob Hill finns det vackra Viktorianska hus.

Russian Hill
I dag är det läkare, tandläkare och finanshöjdare som har råd med husen i Russian Hill, men på 1890-talet bodde San Franciscos bohemer här. Arkitekten Willis Polk bodde där och många av hans klapperstensklädda hus finns kvar. Flera litterära celebriteter har också befolkat området bl.a. Ina Coolbrith. 1919 blev bon Kaliforniens "poet laureate" (hovpoet) och den vackra parken i korsningen Vellejo Street och Taylor Street är anlagd till hennes minne.

Strax norr om parken visar den smala Macondray Lane allt det goda i Russian Hill. Välhållna villor skuggade av träd, med utsikt över staden. Men få besökare kommer hit, de flesta tar sig raka vägen till Lombard Street, mellan gatorna Hyde och Leavenworth, för att fotografera den berömda serpentingatan, som faktiskt är körbar, och dess välvårdade rabatter och hus.

Pacific Heights
Ska man få en uppfattning om Pacific Heights kan man ströva längs de chica boutiquerna och lyxrestaurangerna som kantar Union Street (mellan Webster Street och Van Ness Avenue), affärskvarterens huvudgata och stadens naturliga mötesplats i de mest välbärgade kvarteren. Tar man sig uppför Octavio Street till Latayette l'ark uppenbarar sig Spreckels Mansion, ett 42-rumshus, kanske det vackraste av Pacific Heights otaliga imponerande hus. Det byggdes 1912 i Beaux arts-stil för att behaga sockermogulen Adolph Spreckels franskfödda hustru.

I Pacific Heights finns de mest välbärgade kvarteren.

Haight-Ashbury
Haight-Ashbury blev centrum för världens hippierörelse under det sena 1960-talet. Det från början idealistiska projektet gick överstyr i och med att det stora antalet unga som kom till området började med tunga droger, vilket medförde en ökad brottslighet. Kring 1980 omdanades Haight-Ashbury i en allmänt borgerlig riktning, och många av de stora och utsirade viktorianska husen renoverades, som t.ex. 301 Lyon Street, och rockbandet Grateful Deads tidigare bostad på 710 Ashbury Street. Ändå märks fortfarande områdets inriktning mot subkulturer i alla butiker för begagnade skivor och böcker, batikfärgade t-shirts, skateboardåkare och gatumusiken längs Haight Street.

Från början av 1960-talet drogs området Haight-Ashbury i San Francisco in i något av en social revolution, med hjälp av den ännu legala hallucinogena drogen LSD och ackompanjerade av lokala band som The Grateful Dead. När skriverierna i tidningarna blev allt för sensationsbemängda flyttade många av de ledande hippies, men sommaren 1967 fylldes Haight-Ashbury av unga långhåriga människor från hela USA: befolkningen ökade från 7 000 till 75 000 på ett halvår.

Mission District
Området dominerades förr av de spansktalande som kom från alla delar av Central- och Sydamerika. Affärskvarteren ligger vid korsningen av 24:e och Mission Street, men fortsätt till Balmy Alley för att se de bästa av områdets många stora och färgglada muralmålningar. Namnet har området fått från San Franciscos äldsta byggnad,

Mission Dolores, 320 Dolores Street (öppet dagligen 09.00-16.00, tel: 415/6 21 82 03), grundad av spanjorerna 1776 som den sjätte av Kaliforniens 21 missionsstationer. I dag används den moderna basilikan intill för gudstjänster, men missionens minimala kapell, lilla museum och mycket stora kyrkogård minner om San Franciscos spanska historia.

Golden Gate Park
Golden Gate Park, dit man kan ta sig med buss nummer 5 Fulton, var ursprungligen bara sanddyner. Det nuvarande yppigt grönskande parklandskapet tillkom på 1800-talet av en ren tillfällighet. Stadsplaneraren John McLaren råkade nämligen spilla ut havre frän sin hästs tornister och när han kom tillbaka någon tid senare hade havren slagit rot. Nu är det ett tilltalande landskap med små sjöar och kullar, arboretum och botaniska trädgårdar, baseball- och fotbollsplaner, ridstallar med poloplaner och ett omtyckt friluftsschack som lustigt nog kallas Card Shelter.

Det prunkande stråket mellan Haight~Ashbury och Stilla havet, Golden Gate Park, har med sina 412 hektar park gott om plats för bl.a. golfbana, polofält, en buffelhjord, häststallar och flera sjöar.
I östra delen av parken hittar ni en fantastisk lekplats för barn och bortom den Haight-Ashburyområdet, där 1960-talets "flowerchildren" höll till. Området är fortfarande lite dystert, men en jämn inströmning av nya affärer och boutiquer jämte stadig statushöjning genom 80-talets yuppies lovar fortsatt uppgång under 90-talet.

I parken finns tre större museer kring Music Concourse. M. H. de Young Memorial Museum kan bjuda på en och annan Tizian, Tintoretto, El Greco, Cranach och Rembran i de permanenta samlingarna. Intressantare är kanske att museet står som värd för de större vandringsutställningarna som kommer till den amerikanska västkusten.
Asian Art Museum intill inrymmer den rika Avery Brundage Collection och California Academy of Sciences ett zoologiska museum, ett akvarium och ett planetarium. Japanese Tea Garden är ett lämpligt ställe att ta igen sig på.

Utsikten över Stilla havet är fantastisk från det imponerande Palace of the Legion of Honor, något mer anslående där det ligger mitt i Lincoln Park Golf Course än förebilden på Quai d'Orsay i Paris. Inuti finns en fransk konstsamling. Längtar ni till havet kan ni ta er ner till Ocean Beach.

v Resan hem.

Fredagen den 31 maj till söndagen den 2 juni 1996
redagen den 31 maj gjorde vi inget speciellt utan vi vilade upp oss inför resan tillbaka till Sverige dagen efter. Vi vandrade runt lite San Bruno, men härfinns inget speciellt att se. Lördagen den 1 juni skulle vi påbörja vår resa hem till Sverige. Vårt flygplan skulle lyfta från San Francisco's internationella flygplats 7:00. Dagen innan hade vi beställt en taxi genom motellägaren, men när vi hade väntat en stund på den verkade det som den inte skulle dyka upp. Vi ringde på en klocka som gick till motellägarens privata bostad på motellet. Han kom ut och vi förklarade att den taxi vi hade beställt dagen innan inte hade dykt upp och att vi hade bråttom ut till flygplatsen.	Motellägaren var då hygglig och skjutsade ut oss till flygplatsen i sin privata bil. Vi hann i alla fall med planet och det flög först till Memphis där det mellanlandade. Här fick vi vänta i en timme innan planet fortsatte mot New York, där det landade på La Guardia halv sex på kvällen. Planet som skulle ta oss till Europa skulle flyga från John F. Kennedy. Därför var vi tvungna att ta en taxi emellan flygplatserna. Taxifärden tog endast ungefär 20 minuter. När vi väl hade kommit innanför säkerhetskontrollen fick vi vänta i nästan fem timmar innan vårt plan mot Europa skulle lyfta. Efter denna dryga väntan, lyfte vårt plan KLM:s flight KL 644 mot Amsterdam kl. 2310 mot Amsterdam.
Efter 6,5 timmes flygning landade planet på Amsterdam's flygplats Schipool vid 12-tiden. Vi gjorde våra sista taxfree-inköp och vårt plan mot Göteborg startade 14:40. Planet landade kvart över fyra på Landvetter. Efter att hämtat vårt bagage gått igenom passkontrollen och tullen och betalat vår parkeringsavgift, gick vi till vår bil på parkeringen.	När vi hade lastat i våra väskor, satte vi oss i bilen och åkte hem till Vetlanda. Nu var det slut på vårt reseäventyr. Nästa dag började vardagen med jobb och annat.

Klicka på knapparna för att backa tillbaka eller för att läsa vidare om resan.