|
|
När Jesus talade om Israels städer menade han inte städerna i landet Israel, eftersom något sådant land inte existerade på hans och lärjungarnas tid.
Det enda land som någonsin genom hela historien har hetat Israel var det så kallade "nordriket", som bildades då israeliterna ("Israels folk" eller "Israels barn") delade upp sig i två nationer - sydriket Juda, som bestod av judar och benjaminiter, och nordriket Israel, som bestod av de övriga 10 stammarna - under varsin kung. Och när Jesus var verksam hade landet Israel för längesedan upphört att existera. Det invaderades av assyriska styrkor mer än ett halvt årtusende före vår tideräknings början. Det land som Jesus och hans lärjungar bodde i hette alltså inte alls Israel - och hade heller aldrig hetat det - utan Judeen. Det var det område i södra Palestina - området kring Jerusalem samt låglandet vid kusten - som en gång utgjort kungariket Juda. (Något land vid namn Israel existerade sedan inte förrän i vår tid då världens kringspridda judar äntligen fick ett eget hemland som man gav namnet Israel - ett namn som inget judiskt land någonsin tidigare haft.) Jesus kan således omöjligt ha syftat på det land han själv och lärjungarna bodde i. I så fall skulle han ha talat om Judéen. Och då skulle dessutom hans "missionsbefallning" - "Gå ut i hela världen... och gör människor av alla folk till mina lärjungar" - ha tett sig minst sagt motsägelsefull. Hur skulle hans efterföljare kunna vinna lärjungar "i hela världen" om de inte ens skulle hinna igenom det egna landets städer innan de fick se Människosonen komma för att upprätta sitt rike... Vad menade han då? För lärjungarna var det inte svårt att förstå. Han talade inte om landet Israel utan om folket Israel. Israels barn. Israeliterna. Medlemmarna av alla de 12 stammar som var ättlingar till patriarken Jakobs (Israels) 12 söner. På Jesu tid hade israeliterna sedan mer än 500 år tillbaka spritt sig åt alla håll i det väldiga romerska riket och ännu längre bort. De tio stammar som en gång utgjort "nordriket" Israel hade förts bort som fångar till Assyrien och därifrån vandrat vidare mot norr och väster, upp geom nuvarande Turkiet, Rumänien, Ryssland, Europa. De två stammar som utgjort "sydriket" Juda hade något århundrade senare förts bort i fångenskap till Babylon. De flesta av de sistnämnda hade återvänt till trakten kring Jerusalem - det som på Jesu tid var den romerska provinsen Iudaea (Judéen) - men många av deras ättlingar hade begett sig långt bort från Judéen. Det bodde judar i Asien, Afrika, Indien, Italien, Spanien, England etc. Det var dit Jesu lärjungar skulle bege sig. Ut i hela världen. För att sprida budskapet om det kommande Gudsriket, till både Israels barn och "hedningar", och göra människor bland alla folk till Jesu "elever". Och de skulle inte hinna till alla "Israels städer", dvs alla folket Israels städer - alla de städer i världen där Israels folk, såväl judar (den stam han själv tillhörde) som ättlingar till det forna landet Israels invånare, slagit sig ner - förrän de fick se Människosonen (Messias) "komma på himmelens skyar" för att upprätta Guds rike på jorden och förvandla det ockuperade Jerusalem till detta rikes huvudstad. Thor-Leif Strindberg |
TILL SIDAN MED HUNDRATALS FRÅGOR OCH SVAR:
TRYCK HÄR OM DU HAR NÅGON FRÅGA OM BIBELN, KRISTENDOM, TEOLOGI, KYRKOHISTORIA ETC!
DU FÅR SVAR PÅ "BIBELFRÅGAN" ELLER VIA EMAIL: