FLIGHT 632 TO INDIA.
Fram till det att planet taxade ut från KÖPENHAMNS FLYGPLATS , söndagen den 14 januari , hade jag inte varit det minsta nervös eller orolig. Men nu ville jag plötsligt ”hoppa av”! Men det var oåterkalleligen försent! Min dotter Jenny såg dock min flackande blick och mitt något bleka ansikte. Eftersom hon satt bakom mig, började hon massera mina skuldror och nacke och lugnade mig med att allt var normalt. Först när planet kom upp i solskenet ovanför molnen och planade ut, tyckte jag att det kändes acceptabelt!
När flygvärdinnorna så började dela ut små brickor fick jag en stunds terapi med att öppna alla förpackningarna och samtidigt balansera alltsammans i svängar och luftgropar: En varm småfranska, två andra brödskivor, skinka med legym och tre skivor salami, tog en god stund att få i sig. Därtill en norsk öl (5:- kronor kostade den) och en kopp kaffe samt en liten form med fromage, som fullbordade det hela.
Efter c:a 1 ½ timma började planet skaka och sjönk så ganska snabbt ner från 10 000 meter, genom molnen och vidare mot Frankfurts flygplats! Helt normalt alltså . . . .!
FRANKFURT
Vi lämnade planet en bit ut på fältet och fick åka buss in till flyghallarna. Vi kunde där omgående checka in till Air India, med avgång kl. 18oo till Delhi, Indien. Så iväg till Taxfreeshopen. Choklad (Fazer) hade vi köpt i Köpenhamn, nu skulle vi införskaffa en flaska cognac och en flaska cointreau. Detta plus chokladen skulle bli gåvor till Mos familj. 60 ”Kalle-Anka tablettaskar” till barnen inte att förglömma (Inköpta av Torsten på Ica Snabbgross i Lund). Joakim och jag köpte en liten whiskeyflaska att dela på senare. Arnold köpte en stor! Sedan satte vi oss att vänta . . . . och vänta . . . .!
Mina och Joakims kinder hettade som av solbränna! Värme? Nervositet? Kallt vatten och en ½ flaska Ramlösa hjälpte en stund. Först 15 minuter före 18oo (avgångstid) kom ”gatenumret” upp på tavlan i avgångshallen. Vi gick säkerligen en halv kilometer neråt hallen och nådde så småningom fram till en mycket lång kö, huvudsakligen bestående av hemvändande indier. Alla dessa kan aldrig få plats i samma plan, tänkte jag! Samtidigt kom en ny avgångstid upp på tavlan; 20.30!
Efter ytterligare en lång väntan började de slussa in folk till den vänthall som var till för Indienresenärerna. Det gick långsamt, men så småningom kunde vi i alla fall sitta ner och vänta . . . .!
Efter en stund kom ett meddelande i högtalarna: Samtliga passagerare som checkat in i Frankfurt skulle gå en trappa ner och identifiera sitt bagage.
Vi hade ju checkat in i Köpenhamn och tyckte inte vi hade med det hela att göra! Övriga passagerare rusade fram till trappan där 10-12 personer släpptes ner undan för undan. I en motsatt trappa kom grupperna tillbaka efter en stund, guidade av vakter. När kön var slut kallades de passagerare fram som hade ankommit från Canada. När även detta fåtal var klara, så kallade högtalaren plötsligt på fyra namngivna passagerare: ”Arnold Hagström, Jenny Bengtson, Joakim Bengtson och Bertil Bengtson, please come down and identify your luggage!” Vi gick ett ”gatlopp” mellan övriga passagerare, så trappan ner och kom ut på flygplatsen. 50 meter bort låg en hög med bagage på marken.
När vi pekat ut våra ryggsäckar och mitt teleskopspinnspö, som gick som ett särskilt kolli, lastades bagaget på en vagn. Då återstod tre väskor som ytterligare två nedkallade passagerare ej tycktes kunna enas om. Vi fick gå upp igen och vet inte hur det gick.
En orsak till hela denna kontroll berodde troligen på en man, som redan hade checkat in, men som plötsligt vände och gick ut igen. Han lät förstå att han skulle återkomma om ett ögonblick! Vad vi kunde se så återvände han inte! Kunde det finnas en bomb bland bagaget!?
För oss en ny väntan. Denna gång först i kön. Sent omsider öppnades dörrarna. Samtidigt sade högtalaren att familjer med småbarn skulle gå in först i planet. När dessa passerat in var det dags för rökare och så äntligen för oss!
En stund tidigare hade Jenny kikat ut i mörkret, sett något stort och frågat Arnold om det möjligen var planet vi skulle åka med? Nej det där måste vara ett hus, sade Arnold. Vi gick i alla fall in i ”huset”, som snart taxade ut, sköt fart och segade sig upp i luften!
Det var ett jätteplan i två våningar. Det är fyra fåtöljer i rad i mitten. På tre av dem sitter Joakim, Jenny och Arnold. På andra sidan gången sitter jag med ett tyskt par innanför mig och närmast fönstret. På planets andra sida är likaledes tre stolar på rad. Alltså totalt tio personer i varje rad. Framför och bakom mig har jag fem likadana rader, sedan kommer filmduken, där hittills bara visats hur man tar fram flytvästen och utnyttjar syrgasen i nödsituationer. Framför dessa sitter c:a åtta personer på vardera sidan om nämnda filmduk.
Längre bak i planet finns ytterligare 16 rader med tio passagerare i varje samt kanske ett tiotal personer vid sidan av filmdukarna, som det finns flera av. Sedan har vi våning två, men den har vi inte varit uppe i! Totalt 350-400 personer? Dessutom allt bagage och annan last, men upp kom vi . . . . . .
När planet kommit upp i marschfart och planat ut kom flygvärdinnorna med juice och sugrör. När tomförpackningarna samlats in fem minuter senare, bjöds det på karameller! När vi svalt den kom en bricka med två smörgåsar under plast, gott pålägg, samt en bit äppelkaka. Till detta te eller kaffe.
När detta ätits upp gick jag på en liten utflykt bakåt i planet, hittade en tom fönsterplats och tittade ner genom kristallklar luft, på vackert lysande städer och byar. Vi nådde fram till ett hav och jag tyckte mig känna igen kusten vid Genua! Men det var väl inte vägen till Indien? Tydligen, för snart bromsade planet i luften, hjärtat for upp i halsgropen, och vi landade tungt och klumpigt på Roms flygplats.
Efter någon timma på marken bar det av igen, nu med en hel del nya passagerare. Knappt hade vi planat ut förrän det var dags för juice igen, så karamell och sedan försäljning av öl eller annan drink. Arnold och Joakim ”klämde” en bier; Becks resp. Heineken. Så kom flygvärdinnorna med jordnötter till de som beställt drink, strax efter Coca-Cola till alla.
Just nu är matsedeln utdelad för beställningar. Säsongens sallad och så antingen Mutton Korma med Rice Pillau och Spiced Vegetables, eller Piccata of Turkey with Mushroom Sauce, Buttered Noodles samt Buttered Vegetables. Jag har valt det första som sägs vara lamm? Dessert: Grapefruit Segment with Campari Jelly, cheese samt kaffe eller te! Snart blir det väl frukost?
Planet kom ju inte iväg från Frankfurt förrän vid 20-tiden och klockan är nu fem minuter innan midnatt. Dricker coca-cola! Nu kommer ”middagsbrickorna”, töm colan fort . . . .
Middag; utlåtande: En plastburk med lammkött i småbitar, kokt ris blandat med gröna ärtor och kokta, starkt kryddade blomkålsbitar till. En torr bulle, smältost, Jelly med grapefruktbitar. En sallad var det också; en bit tomat, hackad grönsallad plus rödkål. Dressing i en plastpåse. Slutligen kaffe eller te. Bättre har man ätit!
Klockan är nu 00.25 men jag är inte särskilt sömnig, trots en paracetamol (från flygvärdinnan) samt en Sobril! Framåt 01.00 började dock tröttheten komma - då serverades det videofilm. Som tur var fick man ljudet via hörlurar! Filmen var mycket dålig, sade Joakim, som sedvanligt kämpade sig igenom den. Morgon? Några minuter åt gången har jag väl slumrat i natt!?
Nu är min klocka kvart över fem och vi befann oss över Pakistan för en stund sedan. Har även fått frukost, juice, croissant, smör, en wienerbrödsliknande bulle och så kaffe. Det har börjat bli varmt i planet. Kön till toaletterna är seg . . . duschar dom därinne? En liten indier smiter före både mig och några väntande damer . . Vad gör man?
Solen skiner och vi ser marken! Man börjar så smått vänja sig vid flygningen och natten blev inte lika svår som jag trodde! Snart landar vi i Delhi . . . . Vårt plan är målat på insidan i rött och vitt, prytt med typiska indiska scener med gudar och människor.
INDIEN
Tisdagen den 16 januari .
Tummat visitkort
Klockan är 21.30 på kvällen. Vi sitter på ett hotell i centrala DELHI och dricker rom och cola! Colan köpt i en gränd här bakom och rommen från Jennys inköp i Frankfurt. Vi har varit här i två dagar och jag undrar hur jag skall komma ihåg allt och dessutom hinna skriva ner det . . .?
Ett försök: Efter en snygg landning på Delhis flygplats, var jag snabbt uppe ur stolen och nästan först ut ur planet. Vid passkontrollen ställde jag mig i kön som 4:e man. Efter 10 minuter kom jag smärtfritt igenom. En småsjungande tullare stämplade mitt pass klockan 6.20 på morgonen.
Den gångna natten sov jag inte mycket men det kändes ändå ganska bra. Nu har också de övriga i mitt sällskap kommit fram till passkontrollen, 15-20 personer bakåt i kön. Jag gick direkt till bagageutlämningen och tänkte ha allt bagage klart på en vagn när de andra kom igenom tullen. Men då hade vi inte räknat med den indiska mentaliteten. Det tog c:a en halvtimma till innan Jenny, Arnold och Joakim kom igenom tullen! Sedan säkert ytterligare en halvtimma innan ryggsäckarna dök upp på bandet! Även mitt teleskopspö kom till rätta, men med en förstörd spöring! (Senare, när jag packade upp det efter ett par veckor, visade det sig att hela spöet var krossat och oanvändbart) Tullen hade inte alls brytt sig om våra packningar, om det nu inte var där som Joakims kniv försvann?
Utanför flyghallen stod sedan en svärm med taxiförare och hotellguider. En del gav intryck av att man måste boka hotellrum innan man kunde åka in till Delhi. Arnold försvann ett ögonblick och jag började ackordera med en taxichaufför om priset in till Delhi. I samma ögonblick kom Arnold tillbaka med en annan taxichaufför och de båda chaufförerna började högljutt diskutera vem som var först och hade ”rätten” till oss! Det löste sig dock och vi packade in våra ryggsäckar i en indiskbyggd bil.
DELHI
I strålande sol, kanske 15 grader varmt, åkte vi in mot miljonstaden Delhi. Vi körde förbi massor av motorcykelrickshaws. Närmare staden sedan även cykeldito och rickshaws dragna av indier till fots! Mängder av lastbilar, personbilar och vespor, samt gående som korsade vägen, på till synes livshotande sätt. Alla förare tutade oavbrutet och pilade ut och in mellan de större fordonen, för att komma snabbt fram. Då och då korsades vägen av några kor eller en gris. Vi åkte förbi villakvarter och även genom fattiga delar, där människorna bodde i sten- och jordhyddor eller bara med en säng en bit från vägen!
Det var cirka en mil in till det hotell, i utkanten av Delhi, som taxichauffören körde oss till. Ett skapligt hotell, från utsidan, där vi gav 450 resp. 375 rupier för två dubbelrum (150 resp. 125 SEK). Inne på rummen var det en hel del spindelväv i taken, hårstrån på lakanen och en svampig, något fuktig heltäckningsmatta ingick i priset. Element och kylskåp mitt på golvet kompletterade det hela. Duschrummet/toaletten hade en varmvattenberedare vars resurser räckte i 3-4 minuter! Joakim får duscha en annan dag . . . .
Ännu en lång natt - vaknade vid 4-tiden - men somnade om igen vid ½ 7 tiden och sov till halv nio! Efter frukosten, som bestod av vitt bröd med sylt och en halv omelett per man, (beställdes och konsumerades på rummet), samt kaffe förstås, tog vi reda på närmaste busstation. Efter visst frågande på vägen dit, hittade vi äntligen rätt. Det gick c:a 20 bussar därifrån med olika nummer. Nytt frågande och efter diverse förslag från de kringstående, tog vi buss nr 20. I början var det knappt fullsatt, så vi fick sittplatser. Ju närmare centrum vi kom, ju mer fylldes bussen och till slut stod folk packade i hela gången. Några hängde in över oss och andra hängde utanför bussen.
Indiska bussar stannar sällan vid en hållplats, utan saktar bara in med öppna dörrar. Folk springer med vid sidan om och hoppar in i bussen och tvärtom vid avstigandet! När vi trodde oss vara i centrum och bussen saktade in, reste vi oss och försökte tränga oss ut. Först vid den påföljande hållplatsen lyckades det genom att vi samtidigt ropade ”STOPP!”. Vi kom av på en stor gata, men visste inte riktigt var vi var och inga butiker fanns inom synhåll. Vi började gå över ett fält, för att komma fram till en stor byggnad, som senare visade sig vara parlamentet. Där tog vi av till vänster enligt medhavd karta, men denna var ”felvänd”, vilket upptäcktes flera hundra meter senare.
Tillbaka igen, och ner på en gata som vi trodde skulle leda till ett ”choppingcenter”. Istället nådde vi fram till ett skyhögt hotell, som vid de jättelika glasdörrarna vaktades av två väldiga indier, med helskägg, turban och imponerande uniformer (från kolonialtiden?). De öppnade artigt dörren och jag gick in. Efter viss tvekan kom de andra efter. Interiören var magnifik! Liknade nya Triangeln i Malmö, men var mycket elegantare. Mitt på golvet var det spegeldammar med mindre fontäner och blommor runt omkring. Utanpåliggande hissar gled snabbt upp och ner och nådde i sitt nedersta läge en bit nedanför spegeldammarnas yta i en separat nisch. Där fanns även några exklusiva restauranger och butiker. Priset på buffén var i varje fall inte avskräckande: 95 rupier (30 kr). Men vi passade inte in riktigt i den eleganta miljön!
Ut igen på nya promenader och nu sökande efter en lämplig restaurang. Då stannade plötsligt en motorcykelrickshaw till och erbjöd skjuts. Denna var avsedd för två passagerare, var 3-hjulig, med tak, men helt öppna sidor. ”No problem” sade han och stuvade in oss alla fyra, tre i baksätet och Joakim halvt hängande utanför, sittande på förarens bänk. Innan han hann köra iväg kom en sikh fram och frågade om vi ville växla (svart), och han erbjöd oss en växelkurs. Vi tackade nej och åkte iväg.
Men så lätt ger man inte upp i Indien. Efter någon kilometers färd dök en likadan rickshaw upp jämsides med oss, och där var sikhen igen. Vår förare stannade till och en ny diskussion började om sedelväxling, från U-dollar till rupier. Det visade sig snart att dessa båda rickshawförare jobbade tillsammans, varför Joakim och Arnold hoppade över i sikhens fordon. ”Samma pris” sade han! Vi gjorde upp att de skulle skjutsa oss till ett bra matställe. På vägen dit fortsatte sikhen sin diskussion om svartväxling.
Restaurang..
Trafiken var tät och då han långa stunder satt vänd mot sina passagerare var det en lite otäck färd genom staden. Jenny och jag åkte i den andra rickshawn, ibland bakom, ibland jämsides med de andra. Överenskommelse träffades dock och för 50 USD fick vi 900 rupier. Han körde sedan upp jämsides med mig och Jenny. I farten langade han över 900 rupier, som jag kunde kontrollräkna och sedan överlämnade jag mina 50 USD till honom, allt medan vi susade fram i god fart, kryssande mellan andra fordon, människor och kor!
En mycket prisvärd restaurang lotsades vi sedan till. Vi åt kyckling tandoori med ris och coca-cola i halvmörkret. Öl serverades inte här! Sikhrestaurang? De körde oss sedan hem, men gjorde upp om att komma och hämta oss klockan 11.00 dagen därpå. De skulle då visa oss till ett billigare hotell och sedan fram till klockan 17.00 visa oss sevärdheterna i Delhi, för ett pris på 40 USD. Vi tyckte det var ganska billigt för fyra personer, två st mc-rickshaws och nästan en hel dags transporter!
När vi lärde känna Indien lite mer förstod vi att vi hade givit ett ganska stort överpris. Vi besökte RÖDA FORTET och fotograferade en del, bl.a. apor. Grönfärgade papegojor fanns här i mängd liksom i övriga Delhi. Även skönsjungande starar (Beostare?) samt stora flockar med glador och andra större fåglar, fanns också över staden.
Vid fortets ingång stod 100-tals rickshaws och väntade på körning. Där fanns även en mängd tiggare. Oftast var det en kvinna eller ung flicka med ett litet smutsigt barn i famnen. Men de mest enträgna var försäljarna av allehanda krimskrams. De gick vid vår sida i flera minuter och gav hela tiden ett lägre pris. Jag köpte slutligen två st halsband i silver (?) för 40 rupier (12-13 kr).
Åkte sedan vidare till ett SIKHTEMPEL , där vi fick komma in ”bakvägen” till ”översteprästen” (chefen) eller vad nu hans titel var? Han hälsade artigt på oss och bad oss sitta ner. Han höll en genomgång på engelska om sikhernas historia och religion. Det verkade ganska vettigt det han framförde; lika rätt för alla människor, även kvinnor och kastlösa, icke våld och liknande, för oss välkända teser. Han berättade också att de hade en stor sammanhållning, sikher emellan och hjälpte varandra. Vår rickshawförare var ju sikh även han.
Sedan fick vi ta av oss barfota, fick ett kläde över huvudet och blev så guidade runt i templet av prästen. Många människor var försänkta i bön och andra bar fram blommor och girlanger till altaret. En helig bok fanns i ett glasskåp och låstes in i ett kassavalv varje natt. Vi tog en del foton där inne, med tillstånd av prästen.
Vi lämnade templet, kanske speciellt vederkvickta av att detta var det första ställe vi varit på, där de inte sålde något och inte heller ville ha betalt för guidningen. Jag gav i alla fall en Handelsbankspenna till prästen! Sedan ut på stan igen med våra båda rickshawförare. Har tidigare nämnt att den ene av dem var sikh. Vi fick nu veta att den andra var hindu. Han hade invandrat från Kathmandu i Nepal till Indien och Delhi. Därför skulle de nu visa oss även ett HINDUTEMPEL .
Indisk gud
En ny svindlande färd genom den täta trafiken med som vanligt cyklar, stora och små kärror, rickshaws, taxibilar, kor och grisar samt människor, ofta dignande under stora bördor. Joakim och jag kom fram först i vår vagn. 500 meter långa gångar, en på var sida om en kanal, med några smutsiga vattenpölar här och var på bottnen, ledde fram till en mäktig trappa, som gick upp till templet. Även detta var byggt i röd sten. Hela vägen upp till templet var kantad med försäljare av olika slags varor; frukt, souvenirer, klockor och pennor, samt mat, som tillreddes på platsen över små eldar.
Tiggare gick omkring eller låg som krymplingar på marken, med en skål intill sig. Vi blev snabbt ”attackerade” av en liten tiggerska, kanske fem år, mycket liten till växten. På armen bar hon en nyfödd (?) baby, som låg till synes livlös med slutna ögon. Den lilla tiggerskan pratade oupphörligt till mig, pekade på sin mun och på babyns mage. Vi hade inga småsedlar med oss och jag försökte få henne att förstå att hon skulle vänta lite. Hon förstod mig naturligtvis inte alls. Vi stod kanske där i tio minuter och väntade på Arnolds och Jennys fordon. Hela tiden stod flickan kvar och pratade med låg röst. En militärvakt kom så fram och sade att vi inte fick parkera där. Vår förare körde då ner fordonet till infarten. Gav några rupier till en vakt och så väntade vi igen. De andra kom inte!
Jag föreslog att den andra rickshawn kanske hade kört till templets andra sida och stod där och väntade på oss, men vår förare trodde inte på den teorin. ”Motor kaputt”, sade han. Efter ytterligare väntan gick i alla fall Joakim och jag upp till templet. Var 5:e meter kom någon försäljare eller tiggare fram. Det fanns 100-tals då detta var en plats dit många turister kom. Vi kom upp till templet men gick aldrig in, för vi trodde fortfarande att de andra skulle dyka upp. En ny ”attack” från en 10-12 årig flicka försökte jag avvärja med en syrlig karamell. Fick en lika syrlig blick tillbaka! Det var bara ” RUPIE!” som gällde.
Jag försökte på flera ställen att växla den stora sedel jag hade, men ingen hade så mycket i växel, eller vågade kanske inte visa att de hade så stor kassa? Tillbaka hos föraren bestämde vi oss för att köra ner till ett mindre shoppingcenter, som vi tidigare hade talat om. När vi kom dit fanns Jenny och Arnold där! De hade naturligtvis varit på templets andra sida och även letat efter oss på vår sida av templet!
Så in i affären, den enda inom synhåll i detta ”shoppingcenter”. Tiggare och krimskramsförsäljare utanför förstås. Många sålde ett slags armband tillverkade i gul, mycket tunn metalltråd. De var flätade som en stor luftig boll och mycket lätta att deformera, om man hade dem på armen. Inne i affären såldes bland annat smycken, samt större och mindre souvenirer av sandelträ samt stenelefanter. Även en del klädesplagg fanns, såsom saris och scarves. Det gick bra att betala med kreditkort!
Vi märkte senare att när vi ville till shoppingställen, tog oss förarna alltid till såna här speciella affärer för turister. Vi förstod också att de alltid fick 2-3 % på den ev. försäljningssumman, såväl i affärerna som på matställen! Samma system tillämpas tydligen på hotell och liknande. Detta gör att det är mycket svårt att få en taxi eller rickshaw att köra till det hotell man i förväg valt ut. På olika sätt lyckades det ofta för rickshawföraren att få oss att ta just det hotell som han anvisade. Stämde inte namnet så hade det just bytt namn! När vi kollade i hotellreceptionen så bekräftades saken där också. På ett ställe stod telefonen på disken. Vi kom på att numret inte stämde med numret i vår resguide. Jo då, de hade nyligen bytt även telefonnummer, därför att hotellet fått en ny ägare. Ofta är man ganska trött när det är dags att ta in på hotell och man accepterar, fast man vet att man blivit lurad.
Alla hotell är mycket lyhörda. Det hörs t.ex. mycket väl när grannen går in på sin toalett och kräks! Just detta hände faktiskt ganska ofta!
Taj Mahal
Vi har nu kommit till Agra och jag sitter på hotellet och skriver. Genom den stora lufttrumma som går genom hotellet, från källare till tak, kan jag höra kockarna i köket, två trappor upp. Det är vanligt att de första gästerna väcks klockan fyra på morgonen, för att åka med tåg och flyg. Ofta börjar städningen av hotellet vid denna tid. Korridorerna sopas med riskvastar under livligt och högljutt samtal mellan personalen.
Klapprande sandaler, trappa upp och trappa ner, dörrar slängs igen, hissar bullrar och dessutom alla gatuljud som tränger in; Accelerande och tutande bilar, rickshaws och vespor samt alla cyklister som ständigt ringer på sina cykelklockor. Vidare hörs röster från ropande, grälande, skrattande människor, ljud från hundslagsmål och prasslande och pipande råttor i ventilationstrumman. (Allt hörs in!)
Våra guider, rickshawförarna i Delhi, hjälpte oss att boka bussbiljetter hit till Agra. Avfärd från Delhi klockan 06.30 på morgonen! En fördel var dock att bussen hämtade upp oss utanför vårt hotell. Nackdelen var att samtliga passagerare som skulle med bussen hämtades upp på samma sätt, på olika hotell och platser i Delhi. Det tog därför en god stund för bussen att kryssa runt i denna storstad.
Men kvällen innan vi reste iväg, gick vi ut i de gamla kvarteren, där vårt hotell i Delhi låg. Detta hotell hade alltid en kraftig vakt sittande utanför entrén. Vi fick flera råd om att ta oss till vara och inte lita på någon. Det var inte särskilt många västerlänningar här, men vi var ju fyra stycken och därtill storvuxna allesammans, så någon speciell rädsla kände vi inte.
Flera ”affärsgator” fanns dock här, av den typ vi hela tiden velat komma till. Förutom de sedvanliga gatuköken och serveringarna, fanns här affärer där den bofasta befolkningen handlade; radio-, cykel-, biltillbehörs- och matvaruaffärer. Man kunde köpa skor, t-shirts och saris m.m. Affärerna bestod egentligen bara av en smal nisch in i huset. Väggar och bänkar var belamrade med varor. Folk trängdes och handlade på det minimala utrymmet.
Unga affärskvinnor
Vi hittade en t-shirtsaffär med 100-tals batikfärgade plagg. Efter sedvanligt prutande fick vi ner priset till c:a 60 rupier per styck (20:- kr). Vi köpte några stycken var och ångrade sedan i efterhand att vi inte köpt fler. När jag stod utanför denna butik, väntande på de andra, kom en indier fram och frågade var vi kom ifrån. När jag svarade Sverige, sken han upp och sade Uppsala och Örebro. Han förklarade att han exporterade mattor till Sverige och fick betalt via PK-banken!
Han hade snart lockat oss med till sin butik, som låg 50 meter från vårt hotell. Han hade faktiskt en hel del mycket fina saker, förutom mattor även vackra tyger i siden och batik m.m. Vi köpte så småningom en födelsedagspresent till Susanna för 50 USD. Det var en mycket mjuk och vacker schal av jakull, från Kashmir. ”Ni får 500 USD för den i Sverige”, påstod han!
AGRA
Nästa morgon klockan 06.00 väcktes vi. Så var det dags för bussfärden till Agra. Frukost åt vi på bussen; en cola och två bananer. I Indien finns inte Coca-cola, utan de har en egen variant som heter Thumbs Up (tummen upp). Halvvägs till Agra stannade bussen vid en liten vägservering, där vi fick blaskigt kaffe med mjölk och en sandwich med sylt! I denna busstur ingick också en guidning på fortet i Agra liksom på Taj Mahal. Vi guidades av en liten tjock (!) men energisk indier, men hans engelska var inte så lättförståelig.
Vi hade egentligen en returbiljett till Delhi, då detta var en sightseeingtur. De flesta passagerarna skulle den långa och gropiga vägen tillbaka till Delhi. Före avfärden stannade dock bussen till vid en turistshop i Agra och där tog vi vår packning och gick över till ett närliggande hotell.
Vi fick två dubbelrum á 80 rupies natten (drygt 25:-kr). Detta pris var 20 rupies billigare än vanligt, sade hotellägaren. Som motprestation skulle vi göra ”reklam” för hans hotell, när vi kom tillbaka till Sverige! Men å andra sidan slapp han betala provision till någon taxi- eller rickshawförare, eftersom vi själva hade tagit oss fram till hans hotell!
Dagen efter erbjöd han oss transport för hela dagen i en motorcykelrickshaw. En ung grabb körde oss på ett ”dödsföraktande” sätt genom staden. Vi fick betala vad vi tyckte det var värt!!! Han fick så småningom 100 rupier (33-34 kr), samt ytterligare 35 rupier, men mer om det senare.
Han körde oss först till en mattfabrik, där vi skulle få se hur indiska mattor vävdes.
Fabriksägaren kom ut och mötte och guidade sedan runt. Innanför dörren, i halvmörker, satt en far med sin dotter, kanske tio år gammal. De satt på huk och knöt mattknutar på en varp, som var horisontalt uppspänd. De var så snabba att knyta och samtidigt skära av garnet, att man inte hann se hur det egentligen gick till. Kniven som garnet skars med var kanske någon centimeter lång och satt fast som en fingerring på lillfingret.
Familjematta..
När vi kom in sjöng far och dotter en slags växelsång med låg röst alltmedan de knöt sina knutar efter ett till synes invecklat mönster, som de hade upptryckt på ett papper framför sig. De tystnade när vi kom in, men återupptog sången igen, när vi avlägsnade oss. Enligt fabriksägaren var sången till för att väva in lycka i mattan samt som en avkoppling till det monotona arbetet.
Det var en mörk och tråkig lokal. Längre in låg tvättade mattor utlagda. Några arbetare klippte för hand ner luggen, så att mönster och färger framträdde ordentligt. Även dessa arbetare var mycket flinka i fingrarna. Vi fick pröva att klippa om vi ville! Det var mycket svårt och dessutom var vi rädda för att förstöra mattan. Bakom dessa arbetare satt en flicka på golvet och fållade in kanten med en grov nål och tråd. Hon kunde ingen engelska, men genom att flera gånger stryka med handen över mattan, förstod vi att det var ett påfrestande arbete att tvinga den grova nålen och garnet, genom mattan, gång på gång.
Vi skulle just ta ett kort på henne, då en gråtande baby hördes utanför. Hon skyndade iväg och kom strax tillbaka med en liten baby, som hon gav bröstet, genom att stoppa in babyn under sarin. Vi tog några kort och ville sedan ge henne lite pengar. Chefen ställde gärna upp för växling, då han trodde det var en 10-rupiesedel jag skulle växla. Då jag lämnade en 50-lapp, klarade han bara att växla en tia och fick sedan gå till kontoret efter mer pengar! Jag gav flickan hela 10-an, och hon log så glatt! Detta motsvarade alltså en lön för tre timmar, då de anställda bara hade en 2-3 rupier i timman, dvs. max. 1 kr.
Mattvävaren med barn, (även en liten son på 4-5 år kom och slog några knutar då och då, helt perfekt) fick ett fast pris på 6000 rupier för en matta på kanske 1,50 x 2,50 meter. Det tog c:a sex månader att göra den, men tillverkningstiden kunde ibland pressas ner till fem månader. Enligt fabriksägaren kunde nämligen familjen väva på mattan när de ville och han påstod att de ibland var borta ett par dagar, för att sedan arbeta intensivt i kanske en vecka osv.!
Utomhus höll några småpojkar på med tvättning av garn när vi kom till fabriken, men när vi sedan kom ut för att fotografera dem hade de försvunnit!? Några äldre höll dock på med att tvätta mattor i soda och andra kemikalier. Mattorna sköljdes flera gånger och vattnet pressades sedan ut genom att mattan ”hyvlades” med breda träspadar. Mattorna rullades därefter mycket hårt för att ytterligare pressa ut vattnet, varefter de hängdes upp på en mur för att torka i solen. Denna hårda behandling var dels en rengöring, dels en kontroll på att knutarna var välgjorda och att färgerna var stabila.
Naturligtvis ville fabriksägaren sedan visa oss några mästerverk i affären, och det var ju det som varit meningen hela tiden, för honom. Vi var inte spekulanter någon av oss men övertalades ändå att följa med in. Vi bjöds att sitta ner och fick hett te att dricka. Många fantastiska mattor rullades ut framför oss och speciellt en stor röd matta, dubbelknuten och kanske 2 cm tjock, fick oss att beundrande gå fram till mattan och stryka på dess vackra yta och även gå på den. Det gick bra att trampa på den med skor sade han, men det kändes lite som ett helgerån att beträda den vackra mattan, med skor på fötterna.
Röda mattan..
Under lite andra förhållanden hade det nog blivit affär, då han erbjöd sig att packa in mattan och skicka den till vår hemadress! Det låg flera paketerade mattor där som var adresserade till Sverige!
Så vidare till BABY-TAJ (?)
Ett slags mindre Taj Mahal, men inte alls i samma klass som förebilden, som vi besett kvällen innan. Precis som på det riktiga Taj Mahal, var det en del tiggare här. Vi fick även här betala den som vaktade våra skor, medan vi gick runt i templet och på tempelgården. En indier slog följe med oss och började berätta om dess historia.
När vi nådde fram till en mur, som avgränsade ett stup ner mot den uttorkade floden, kom ett 20-tal barn springande över sandbankarna därnere. De vinkade och ropade: ”Rupie, rupie, rupie!” När vi vände om och inte kastade ner några mynt, kom det stora jordkockor uppflygande!
När vi skildes från indiern som hade följt oss runt, visade det sig att han var guide på platsen och krävde betalt! Jag hade bara två rupier, som jag gav honom. Det var alldeles för lite lär han förstå! Vi har inte bett om någon guidning, svarade jag och gick snabbt mot utgången, ganska så irriterad. Motade bort tiggarna, satte mig i rickshawen och när de andra kom åkte vi snabbt iväg.
Det blev några shoppingbutiker till, men vår irritation steg och vi köpte inget, utan vägrade gå in när affärerna hade American Express-skyltar vid ingången. Det var speciella butiker för turister, med särskilt utvalda varor, men ett begränsat sortiment. Priserna var höga, men det gick att pruta rätt mycket! Det var å andra sidan svårare att pruta i de riktiga indiska affärerna, men där ligger också utgångspriserna mer ”rätt”.
Tillbaka till vår tur med Dipak, som vår guide hette. Han tog oss till en uteservering i en trädgård, enligt vårt önskemål. Vi åt kyckling igen! Dipak var inne på restaurangen och när han kom åter smög han ner 35 rupier i min ficka!!! Som jag tidigare nämnt har guider och chaufförer provision, från restauranger
och affärer, när de guidar sina kunder dit. Så även Dipak, men han påstod sig inte vilja ta provision på den mat vi skulle äta! PR-trick?
Efter maten åkte vi till en indisk affärsgata, där vi gick för oss själva någon timma. Joakim köpte en samosas (?) i ett gatustånd, delade den med Arnold, och mår fortfarande bra, idag, dagen efter, som är fredagen 19 januari . Joakim delade också en sötsak med Dipak. en gul, mycket söt boll, som tycktes vara gjord av stora korngryn. Även detta tycks han klara, om vi bortser från något 10-tal utslag på anklarna! Moskitos? Men det har vi inte sett några! Loppor kanske?
Alla små barn på gatan sade ”Hello” till oss och inga tiggare och krimskramsförsäljare fanns på denna gata! Skönt!
Så hem till hotellet igen där vår guide Dipak fick 100 rupies plus de 35 han tidigare smugit till mig vid restaurangen. Det var nog lite överdrivet, för en stund senare kom en annan guide, som vi anlitat tidigare, och han ville ha mer i dricks, då han fått höra hur mycket Dipak erhållit! Han fick någon endollarsedel och var nöjd!?
Efter en lång kväll på hotelltaket med öl och en ½ pizza till Arnold och Jenny, gick vi till sängs för ännu en orolig natt med råttslagsmål och spyende grannar! Vid 6-tiden på morgonen skedde de första väckningarna. Då varje rum har en kraftig ringklocka på väggen, sker väckning genom en ringning. Vaknar man inte då, så väcks man garanterat av den kraftiga knackning på dörren, som sedan följer. På grund av lyhördheten är sedan hela hotellet väckt (?) Utom Joakim kanske?
En morgon gick toalettdörren i baklås. Jag försökte en lång stund men kom inte ut! Joakim sov, jag knackade och försökte sedan väcka honom genom att ropa i ventilen! Den mynnade vid Joakims säng, men gick även till andra rum. Till slut vaknade han i alla fall och jag slapp ut!
I dag, fredag, är sista dagen här! Vid 11-tiden ”tog” vi hotellchefens bil och chaufför. Han
fick köra oss in till stan’, där vi ville gå på gatan med bara indiska affärer, avsedda för indierna själva! Vår chaufför gör flera försök att få oss till de speciella turistshoparna, där han får 2 ½ procent på den summa vi köper för. Vi var dock mycket bestämda och avvisade alla hans försök! På den långa affärsgatan fanns som vanligt 100-tals små affärer och servicebutiker. Arnold besökte en rakstuga och blev mycket konstfullt rakad och slutligen masserad med olja över hela huvudet!
I folkvimlet hade vi strax innan träffat på en välklädd ung pojke, kanske 13-14 år gammal, som ville vi skulle gå med och besöka ”hans” affär. Vi gick åt andra hållet, men när vi senare gick gatan neråt igen, dök han upp på nytt och pockade på att vi skulle gå in i hans affär. Det var brodern som hade affärerna; en för juveler och en för musikinstrument och kassetter. Tittade efter några örhängen, men fann inget passande och gick ut igen.
Arnold och Jenny hade gått in i musikaffären, och när Joakim och jag kom in där satt ägaren och spelade citar. Efter lite indisk musik gick han över till ”Obladi, Oblada!”. Vi köpte inte heller någon citar, men Arnold köpte en kassett med indisk musik.
Vi stod sedan utanför en stund och pratade. Vår chaufför var lite orolig för oss och övervakade oss på avstånd. Affärsägaren kom åter fram till mig och undrade om jag var intresserad av en lönande affär? Vi gick in på hans kontor; han exporterade även ädelstenar till Europa och sade sig ha en exportkvot på 80.000 USD per år! Denna kvot var redan nådd och det var här jag skulle hjälpa honom genom att via mitt kreditkort köpa ädelstenar av honom för 1.000 USD. Dessa skulle sedan besiktigas av ett försäkringsbolag, som sedan försäkrade sändningen för den summan.
Stenarna skulle sedan packas in i min åsyn och jag skulle följa med till posten och se att de sändes till min hemadress.
Enligt honom skulle detta vara fullt lagligt och inga bekymmer med tull i Indien eller Sverige påstod han! Väl hemma i Sverige skulle jag leverera stenarna till en namngiven juveleraraffär i Lund, mot USD 3.000,-! Min vinst USD 2.000! Om vi alla fyra gjorde så skulle vinsten alltså bli 48.000 kronor! Lockande!?
Vi ville fundera på saken, och fick en timma på oss!!! Han visade upp kvitton och köporder från flera namngivna svenskar, tyskar och engelsmän, som enligt honom gjort denna lönande affär! Vi återvände inte till affären och när vi på kvällen anförtrodde oss till hotellvärden, sade han att det hela var bluff! Affärsägaren hade troligen en medhjälpare på posten, som mot en skaplig betalning låter paketet ”försvinna”. Kanske är det äkta stenar, som då går tillbaka till butiken eller så sker ett utbyte så att glasbitar anländer till Sverige. I det första fallet betalas försäkringen ut, 1.000 USD och affärsägaren har gjort en bra affär. Jag skulle då få tillbaka mina utlägg och kanske vara nöjd ändå? Om stenarna levereras till Sverige och är falska, så har jag förlorat min insats medan butiksägaren i Agra gör en god vinst!
Hotellägaren frågade sedan om vi istället ville se lite äkta stenar och det lät ju intressant!
Men åter till vår stadstur, som fortsatte i taxibilen, på vår begäran till en botanisk trädgård. Vår stadspark i Lund är dock mycket intressantare och vackrare än denna misskötta anläggning från kolonialtiden; förtorkade buskar och blommor, bruna gräsmattor och skräpiga gångar. Å andra sidan var det ju ”vinter” där och kanske ser parken annorlunda ut under regntiden?
Vi åkte så vidare till en restaurang, belägen i en stor trädgård, där man också kunde äta ute. Vår taxi väntade när vi åt och transporterade oss sedan tillbaka till hotellet. Vi betalade 4 USD för denna dagsutflykt, men han lät senare förstå att han ville ha mera betalt, varför han fick en dollar till!
På kvällen ville hotellägaren ha en liten fest för oss! Vi var på hotellets tak, som också är en terrass. Där kunde vi sitta under bar himmel och äta. Nedanför på gatan gick några bufflar förbi och halvt på skoj frågade jag om vi inte kunde få biff? Till saken hör att vi inte på en enda restaurang sett någon matsedel med ox- eller buffelkött! Jo då, han kunde ordna fram det mesta!
Efter någon timma fick vi var sin liten assiett med några feta kalopsbitar blandade med lika små potatisbitar. Segt var det, men han hade väl gjort så gott han kunnat! Vi åt chapatis till. Joakim blev inte mätt och beställde in en ”grillad” kyckling! Vi drack gott öl därtill!
Senare kom diamanthandlaren, som verkade seriös och enligt hotellägaren var regionens störste handlare i juveler. Han frågade vilka stenar vi ville se och vi började med tigeröga. Fyra rupies per carat, vilket var betydligt billigare än den tidigare omnämnda ”juveleraren”. Jag köpte några stenar, liksom också Jenny och Joakim. Dessutom köpte jag örhängen i form av stora ringar. Jenny kompletterade med ametist (gul) och jade. Joakim köpte malakit och jade. Sedan visade handlaren upp en del vackra stenar, bl.a. briljanter, men då våra kunskaper om detta var rätt begränsade vågade vi inte köpa av dessa, även om priserna syntes billiga.
Diamanthandlaren försvann sedan lika tyst och omärkligt som han kommit! Kanske lite besviken på våra begränsade inköp?
Vid ½ 10 tiden på kvällen kom vår tidigare taxiförare tillbaka och körde oss ner till järnvägsstationen. Hotellägaren hade tidigare ”fixat” tågbiljetter åt oss, så vi hade sovplatser beställda. Hotellnotan gick på 1.230 rupier (345:- kr) för två dubbelrum, två frukost, två kvällsmål, en hel del öl samt taxiresan till stationen! Vi kom ner till järnvägsstationen alldeles för tidigt och hade nästan en hel timma att vänta. Vi satte oss ner på stengolvet och tittade på det myllrande livet. Många låg under filtar och sov på perrongen, med sin packning runt om, i kassar, kartonger och väskor.
Flera hundar sprang nosande runt och letade efter något ätbart, som kanske den lilla råtta Jenny såg springa på en takbjälke! Allehanda vagnar körde omkring med frukt och mat. Vatten- och teförsäljare gick runt, alla ljudligt skrikande ut sina erbjudanden! Där fanns även en kiosk med böcker och tidningar.
Helt plötsligt hördes svenska röster. Det var ett par från Stockholm som skulle med samma tåg som vi. De visade också på en lista, som satt på väggen, och där fanns de olika tågvagnarnas nummer uppsatta, med namn på de passagerare, som beställt biljetter med sovbrits. Även vi stod prydligt uppräknade, men jag hette ”Birtil”!
Äntligen kom tåget in. Personvagnarna såg ut som fångvagnar, med små låga, gallerförsedda fönster. Gångarna in var mycket trånga och de passagerare, som tillsammans med oss stormade tåget, hade massor med packning; väldiga knyten med kläder och sängkläder och en del med stora trälådor. Därtill våra ryggsäckar och övrig packning.
Dessutom gick folk in i fel vagn, ofta med flera små och stora barn i släptåg. Då det inte fanns någon öppen genomgång mellan vagnarna fick de tränga sig ut på perrongen igen och så in i nästa vagn. Vi hade ju vagnsnumret och hittade rätt vagn efter en stunds letande i trängseln.
Vagnen var inredd med 3 britsar i höjd på varje sida av den öppna kupén, som vette mot mittgången. På andra sidan denna gång fanns två britsar längs med väggen. Joakim hade den övre och Arnold den lägre. Arnold sov sedan inte så bra då det drog från fönstret. Dessutom satt en man och en kvinna på hans sovbrits och Arnold var lite orolig för sina tillhörigheter.
Joakim sov skapligt, men hade ont i halsen. Jag själv tyckte inte att jag sov alls, men framåt 5-tiden drömde jag någonting, så jag slumrade uppenbarligen till! På britsen under mig låg en man, som vi senare på dagen lärde känna lite grann. Ovanför mig låg Jenny och sov gott (?) På de tre britsarna mitt emot låg en stor familj! Mormor (?), en ung mamma med en baby och en liten kortklippt flicka på kanske två år. Allesammans hade smycken på armar och ben, flera vackra ringar intill varandra, även på den lilla babyn! Barnen var mycket söta och snälla! Inget gnäll eller kink på hela tiden! Till familjen hörde tydligen också två halvvuxna pojkar på 14 - 15 år. Sex personer på tre britsar och jag som hade svårt att få plats ensam på min! Mannen i familjen sov på annat ställe och dök upp på morgonsidan.
Vi gick ombord på tåget kl. 23.00 och var framme i Varanasi 14.30 dagen efter, dvs. den 20 januari . Men det gick det också! Vi hade ju viss underhållning på vägen genom att se och även försöka tala med en del människor på tåget. Bland annat var det roligt att se den lilla söta indiska tvååringen på britsen mittemot. Ibland fick hon jordnötter av mamman. Dessa var med skal och hon stoppade in dem i munnen som de var. Efter lite tuggande kom skalet ut i ena mungipan. Den ena nöten efter den andra konsumerades på detta sätt! Frampå morgonsidan bytte mamman blöja på den lilla babyn. Det var naturligtvis tygblöja, som sedan hängdes till tork, på gallret i det öppna fönstret! En gråaktig nappflaska med något mjölkliknande i, letades fram ur bagaget och den lilla lät sig väl smaka!
Lite längre fram på dagen började mannen intill mig på britsen att fråga var vi kom ifrån. Det framkom då att han var statstjänsteman. Han kom så småningom in på Indiens problem och tyckte att det var överbefolkningen och kastväsendets fel, att landet var så fattigt. Han verkade mycket tolerant och ansåg alla människor likvärdiga, även kvinnor och de kastlösa. Men då jag bad honom tolka åt mig, för att jag skulle kunna tala om för den unga indiska mamman, vilka söta och duktiga barn hon hade, så vägrade han detta. Han kunde inte tilltala kvinnan utan att ha hennes mans medgivande, och det kunde han av någon anledning inte be om!
Så var vi äntligen framme i VARANASI, som under kolonialtiden hette BENARES.
När vi ”vacklade” ut från järnvägsstationen stod det mängder med rickshaws, motor- och människodrivna, samt lika många taxibilar. Det blev cykelrickshaws. Vi gick fram till dem och en svärm av förare samlades kring oss och vi hade lätt för att pruta ner priset till en rimlig nivå (?) Vi tog två stycken och de skulle köra oss till hotell Amar! Enligt Joakims guidebok hade vi fått fram att detta hotell skulle ligga helt nära, till vänster om stationen.
Naturligtvis svängde Arnolds och min rickshaw till höger. Vi började protestera, men han låtsades inte höra! I och för sig var det som vanligt ett otroligt oväsen i den täta trafiken, med framför allt många bussar och stora lastbilar, oavbrutet signalerande och pressande sig fram i vimlet. Våra kraftuttryck blev därför grövre och vi fick honom att vända vid nästa rondell.
Det visade sig senare att om vi hade hållit tyst hade vi förmodligen kommit till rätt hotell! När vi nu vänt mötte vi naturligtvis Jenny och Joakim i deras rickshaw, på väg åt motsatt håll, på andra sidan refugen. Vi ropade och skrek till varandra och vår rickshaw fick vända igen vid nästa rondell och var så åter på väg mot det ursprungliga, men i vårt tycke felaktiga hållet.
Efter något 100-tal meter så möter vi ånyo Jenny och Joakim, åkande i motsatt riktning. Så kunde det ju ha hållit på en stund om inte vår rickshaw stannat upp en stund och inväntat de andra. De båda förarna diskuterade och körde sedan några hundra meter i den riktning vi hade fått för oss var den rätta! Svängde sedan in i en skum gränd, men strax låg där ett hotell, dock inte med namnet Amar. Vi frågade och fick till svar att ägaren hette Amar. Vi kollade då om de hade telefonnummer si och så, då vi kände till detta, ”Ja, det var rätt nummer, men de hade just bytt till nytt telefonnummer”, blev svaret!
Vi resignerade och började lasta in vår packning. Jag frågade under tiden i receptionen om rummen var rena och fick till svar att det var lika fint på rummen som i receptionen. ”Fanns det varmt vatten?” Nej, men vi skulle få upp hinkar med varmt vatten, när vi ville duscha! Våra två dubbelrum för 80 rupier vardera (25:- kr), låg på 3:e våningen och var de enda på den våningen. Övriga var inte färdigbyggda och kommer nog inte att bli det heller!?
Ett jättestort platt tak fanns i höjd med våra rum. Det var belamrat med diverse bråte; rör och byggnadsmaterial samt gamla byggnadsställningar av bambu. Tittade man ner på baksidan fanns där en stor damm, alldeles täckt av en stor bladväxt. Myggorna myllrade in i rummen på kvällen! Vi nämnde detta för personalen som då kom med en stor DDT- spruta (?), som vi dock avböjde. Vi fick då upp ett par myggspiraler att tända på!
Största bekymret var dock att inte ens kallvattnet fungerade! Ingen dusch och ingen möjlighet att spola på toaletten! Fick besked av portieren att vattnet skulle komma om tio minuter! Någon timma senare, när vi gick ut på stan’ hade vattnet fortfarande inte kommit! ”Det är klart när Ni kommer åter ” var beskedet vi fick i receptionen! Inte faen! Nästa morgon var vi fortfarande utan vatten! Efter frukost lämnade vi hotellet!
Vi hade haft egna hänglås och låst hotellrummen hela tiden, men då vi åt frukost låste Arnold bara hans och Jennys rum med det hänglås som hotellet tillhandahöll. Joakim var lite orolig under frukosten för att någon trots allt skulle gå in i vårt rum och kanske stjäla kameran, som stod framme på bordet. Det blev dock inte av att någon gick upp och kollade! Vi checkade ut och de gjorde inga försök att övertala oss att stanna en natt till och t.ex. byta rum, trots att vi gjorde klart att vi skulle byta hotell. På första våningen fanns nämligen rum av något högre standard där vi hade fått hinkar med varmt vatten inställda för att kunna tvätta av oss.
Vi gick till järnvägsstationen med våra packningar och blev på vägen erbjudna säkerligen ett 30-tal rickshaws. Men det var en taxi vi ville ha!
Vid stationen visade vi tydligt vår avsikt och fick 5-6 taxichaufförer att ge bud på en körning till gamla stan. De började på 50 rupier och då vi fått ner budet till 35 rupier accepterade vi. Detta på villkor att han bara körde oss till en bestämd plats i gamla stan. Det var OK! Men när vi kom fram började det vanliga dividerandet; han ville visa oss ett billigt hotell, visa det gyllene templet osv. Det var alltså bara en kontakt han ville förmedla, så han får sin provision. Ofta är det en ”bror” som tar över t.ex. en guidning och denna leder ofelbart till en shop av något slag, förr eller senare!
Vi steg i alla fall ur taxin varefter vi ”överfölls” med erbjudanden om bra hotell eller en rickshaw för transport. Vi började gå gatan framåt och trängde oss fram mellan fordon och människor. Vi nådde fram till en stor s.k. ”gate”, dvs. en helig plats vid Ganges. En ”gate” är en lång trappa som leder ner till Ganges. Hela vägen ner finns tiggare, försäljare och även växlare, där man kan växla till sig småmynt, för att kunna ge till var och en av tiggarna.
Flicka i röd klänning (utan teleobjektiv..)
Det ingår i ritualerna vid Ganges att skänka till tiggarna. Det finns många ”gates” i Varanasi och framför allt på nätter och i tidiga morgontimmar kremeras döda nere vid vattnet. Resterna sopas sedan ner i strandkanten, där hundar och fåglar ofta letar efter något ätbart.
Det är också här de heliga baden företas. Människorna simmar ut i floden, tvättar sig och t.o.m. borstar tänderna i det smutsiga vattnet. I ritualen ingår också att man skall bada vid flera ”gates” under samma dag.
Bad och bön
Vi vände åter in mot staden och såg många turister. Gick intill en flicka som såg trevlig ut. Jag talade med henne, en amerikanska, som hade hotellrum en bit därifrån. Det var fullbelagt på det hotellet men hon visade oss gärna ett närliggande hotell. Vi gick cirka 500 meter i en mycket smal gränd. Inga bilar fick plats, men väl en och annan vespa och naturligtvis cyklar, förutom alla människor. Gränden var packad med små butiker av olika slag.
Vi hittade ”vårt ” hotell, Golden Lodge, nästan vägg i vägg med Yogi-lodge, där amerikanskan bodde. Detta sistnämnda var ett hotell som rekommenderades i vår guidebok. De hade t.ex. en vakt sittande utanför, dag och natt.
Vårt hotell var dock billigt och rent! 40 rupier (12-13 kr) för ett dubbelrum med repsängar, kalla duschar och apor på taket! Dagen efter gick vi upp klockan 06.00 för en flodfärd på Ganges, med det morbida intresset att se likbränningarna. För mig var det inte så svårt att gå upp tidigt då jag varit vaken sedan klockan 04.00 då prästerna runtom i staden, sjöng någon slags morgonsång via högtalare, så att det dånade i de små gränderna.
På väg i mörkret ner till floden blev vi förstås som vanligt ”uppraggade”, denna gång av en ung man, som via en genväg skulle föra oss till Ganges och sedan ro oss upp- och nedför floden. Det började ljusna då vi åkte ut i ”vår” båt. Bara vi fyra och roddaren. Ute på vattnet blev vi snabbt omgivna av småbåtar, som bjöd ut allt möjligt; souvenirer, smycken och blommor. Vi ”räddades” av att en större båt med ett 25-tal japaner ombord kom förbi. Det var en bättre marknad för försäljarna? Vi köpte i alla fall var sin liten blomprydd bladbåt med en liten ljusstump i mitten. De levererades brinnande och skulle sättas ut i vattnet och driva med strömmen. Det var mycket stämningsfullt med alla drivande ljus i gryningen.
Många turister var på plats med kameror och video dito. Vi såg en del likbränningar. Kropparna var insvepta i tyg och halvsatt på ganska stora vedhögar. Det var mycket folk i rörelse och vid alla trappor som gick ner till floden badade pilgrimer, tvättade sig noggrant och borstade tänderna med en flisad pinne. Några enstaka simmade flera 100 meter ut i det ganska kalla vattnet.
Så gick solen upp och vår guide ville nu visa oss det gyllene templet. Då vi tidigare fått flera erbjudanden om guidning dit, tyckte vi att vi skulle passa på. Men då överlämnade vår guide oss till en ”bror”, som lotsade oss upp genom trånga gränder och gårdar, där ofta frukosten tillreddes under bar himmel, till en stor familj som satt samlad runt eldstaden. Det gyllene templet blev dock en besvikelse. Man fick inte gå in i det utan bara se tornet på kanske 50 meters avstånd, delvis skymt av andra byggnader. Vi erbjöds att stiga in i ett närliggande tempel om vi tog av oss skorna. Arnold var intresserad, fick betala några rupier och fick sedan bara gå bakom en mur, där en liten gudastatyett stod uppställd! Så var det gjort!
Mosaikbitar slipas till exakt form..
Vi tog därefter motorcykelrickshaws till de ”finare” delarna av stan’. Där fanns en turistbyrå, från vilken Arnold ringde Sverige och hemmet. Det tog knappt 5 minuter att få samtalet uppkopplat! Vi gick sedan till en bank, hela tiden förföljda av tiggande småbarn: ”Papa, papa, papa, papa, rupie, rupie”. Efter cirka 20 minuter på banken fick vi ut våra rupier. Så till en närbelägen restaurang, som hade ett trädgårdsbord. Men det var bottennapp.
Vi träffade 2 svenska flickor på banken och som sedan dök upp på samma restaurang. Den såg ganska trevlig ut, men maten var som sagt mycket dålig och osmaklig. Runt om i grannskapet fanns flera lyxhotell med swimmingpooler och de hade antagligen ganska bra restauranger? Vi kunde dock inte gå in, därför att Joakim, vid morgonens båtfärd, hade trampat ner i gyttjan vid floden. Han väntade på att det skulle torka och delvis började leran redan falla av! Vi hade nog inte varit välkomna på de finare restaurangerna?
Så motorrickshaws in till stan’ igen. På vägen stannade vi till och bokade biljetter till Chitwan Nationalpark, eller så nära intill den som Kathmandubussen kunde föra oss! Det blev till Naryanga Chat (?). Vi betalade 130 rupier per man för bussresan, vilket inkluderade frukost och övernattning! (C:a 40:- kr).
Sista kvällen i Varanasi gick vi till en liten restaurang i den gränden där vårt hotell låg. Gott öl fanns alltid att få, även om det var förhållandevis dyrt. När vi satt och väntade på maten blev det strömavbrott och där satt vi plötsligt ensamma i mörkret. Personalen kom dock snart springande med tända ljus, som sattes fast i bordet. När strömmen sedan kom tillbaka släckte ljusen omedelbart, för att sparas till nästa avbrott. Mörkret började falla och restaurangens neonskylt tändes genom att två stycken lösa trådar stacks in i en trasig kontakt i väggen! Vi fick dock en god måltid för en ringa penning!
Joakim och jag gick sedan en kvällspromenad i gränderna runt vårt hotell. I en byggnad som var upplyst av långa lampgirlanger, som hängde från taket ner till gatan i många rader, spelades musik. De hade högtalare utanför byggnaden och musiken dånade i gränderna, trots att det var ganska sent på kvällen. Jag trodde det var en allmän fest och steg in. I en stor cirkel satt ett 20-tal människor på golvet och åt en måltid. De tittade undrande upp på mig och jag förstod då att det var ett bröllop som pågick.
Smög snabbt ut och vi fortsatte vår promenad i gränderna. Det blev dock sparsammare belysning, när vi kom allt längre bort. I mörkret stod små grupper av indiska ungdomar och pratade. De tystnade dock när vi gick förbi. Om rätt eller fel, men det kändes en aning hotfullt varför vi vände och gick åter till vårt hotell. Kanske var det tur att vi var så pass storvuxna, både Joakim och jag. Båda över 1,90 och minst ett huvud högre än de flesta indier!
Morgonen efter gick vi åter upp klockan 06.00 för en ny jobbig resa!
I mörkret fick vi tag i motorcykelrickshaws som kunde köra oss till uppsamlingsplatsen vid Tourist Bungalow. En del resenärer hade redan samlats när vi nådde fram strax efter 07.00. Runt hörnan fanns en liten inhemsk restaurang, stampat jordgolv, två trasiga bord och i ena hörnet en liten öppen eldstad. Vi tog för givet att detta var frukostrestaurangen och beställde kaffe och te. ”No te”, sade mannen bakom den fallfärdiga disken, uppbyggd av stenar och brädbitar. Vi tog även fyra bröd, som var plastförpackade (!), men tillslutna med en smutsig tejpremsa. Jag åt upp mitt bröd! (En’ får inte va’ blödig) Sämre finns! Jenny matade sparvarna med sitt, till de omkringvarandes stora förvåning! Kaffet vi fick var te; något kaffe gick inte att få!
En stund senare kom en medresenär och sade att busskontoret hade öppnat och att man skulle ”checka in”. Samtidigt fick vi en liten lapp som berättigade till frukost på en intilliggande restaurang, åtskilliga klasser bättre än den första! Trots det hade man nog inte besökt denna restaurang om den legat i något land i Europa!?
Det blev frukost en gång till med omelett samt även kaffe denna gång! Vi hade turen att komma in sist på denna restaurang, när alla medresenärerna rusade före. Vi blev därför placerade längst in, men sedan först serverade! Därav först färdiga, först ut till bussen och kunde välja platser. Vi hade tänkt ta mittplatser denna gång, men en snabb test gav vid handen att våra knän inte alls platsade där. Snabbt ner till baksätet som vi lade beslag på!
Framför eller rättare sagt i höjd med detta säte hade bussen en bakdörr, varför benutrymmet var hur stort som helst, utom för Jenny som fick några stolar framför sig. Bussen blev snart fullsatt och vi kom iväg strax före 08.00, med alla ryggsäckar och övrigt bagage surrat på busstaket.
Vid 18-tiden nådde vi Nepals gräns. Vägarna hade varit mycket dåliga och ofta ”flög” vi över gupp, som fick oss att nästan slå i taket! Varje gång detta hände trodde vi att ryggsäckarna på taket skulle hamna på vägen! Långa stunder hade föraren radion på för fullt med indisk musik. Det blev lite jobbigt i längden.
Vid ett tillfälle stängde han av musiken tvärt. När vi strax därefter passerade ett litet fält, stod där ett flertal sängar, under presenningar eller under bar himmel. Ett flertal människor övernattade här. Ett tegelbruk låg intill och kanske arbetade de på denna fabrik. I alla fall hade tydligen en av dem dött under natten och flera människor satt på huk runt en säng och sörjde. Det såg mycket fattigt ut. Busschauffören hade tydligen uppfattat situationen och därför stängt av radion. Ett 100-tal meter längre bort satte han dock på den igen . . . .
Det blev så lunchuppehåll på en restaurang vid vägkanten. Mycket låg standard, men vi slevade i oss lite kallt ris med varm grönsaksröra och chapatis. Bestick fanns inte, utan man fick äta med fingrarna eller med brödet. När någon resenär hade ätit färdigt, och lämnade tallriken, kastade sig en del barn fram och tog hand om de överblivna resterna. Ibland fick de vara ifred, men oftast kom en man utspringande från restaurangen, med en käpp i handen och jagade iväg barnen. De var dock lika snabbt tillbaka!
NEPAL
Så kom vi fram till gränsen. Formaliteterna på den indiska sidan var förstås omständliga och jag var t.ex. tvungen att uppge min faders namn! (Han avled 1950). Så fort vi steg av bussen kom en ”vän” fram och ville svartväxla USD till Nepal-rupier. Bara för att jag var hans ”vän” erbjöd han 10 nep. rupier för varje dollar. Jag avböjde och bad honom vänta lite tills vi lastat av och fått vår packning. Vi hade heller inge aning om hur rupien stod i förhållande till dollarn eller till den indiska rupien. På väg över gränsen dök samma svartväxlare åter upp och jag var beredd att växla, för att åtminstone ha några nepalska rupier på fickan. I samma ögonblick kom en annan växlare fram. Han erbjöd omgående 30 rupier per dollar varvid den förste växlaren försvann mycket snabbt i mörkret!
På den nepalesiska sidan fick vi åter köa en stund, fylla i ett papper och få passet stämplat. Det gick dock betydligt smidigare än på den indiska sidan. En ”guide” från Nepal Guesthouse hade redan tidigare snappat upp oss och lotsade oss nu vidare till detta ”hotell” med tillhörande restaurang.
Om man tänker sig ett fängelse, någonstans i Indien, på 20-talet, kanske man kan se detta hotell framför sig. Det var en stor smutsgrön byggnad, båda ut- och invändigt. Den var sparsamt upplyst med nakna glödlampor här och där. Långa korridorer och stora kala rum med galler för fönstren, samt myggnät och luckor. Fönstren vette inte ut mot gården, utan mot korridorerna. Det var 4 - 6 sängar i de rum vi kunde se in i. Madrassen var 2-3 cm tjock och med en brädbotten under. Kudden verkade full med sand, av tyngden och hårdheten att döma. Lakanet har jag lite svårt att beskriva men om vi uppskattar att c:a 50 gäster legat där tidigare och dessutom haft besvär med både det ena och det andra, kanske man kan göra sig en föreställning!?
En liten ”fångvaktare” kom förbi. Vi begärde rena lakan i sängarna. Han förstod knappt någon engelska, men återkom i alla fall efter 5 minuter med två gråa lakan till oss fyra! Vi försökte på nytt att få två till. Han förstod inte alls vad vi menade! Jag tog fram 20 rupier och försökte förklara att de var hans om han kunde få fram två lakan till samt fyra st täcken. Han försvann åter i 5 minuter och kom sedan med fyra ganska stora och tunga täcken. Vi gav upp beträffande lakanen och han fick sina pengar och såg mycket glad ut! En dagslön kanske?
Vi hade ju egna lakan med, men det tog emot att lägga dem i dessa smutsiga bäddar. Jag lade mitt täcke under mig som en extra madrass och sov sedan i träningsoverallen. De andra svepte sina täcken om sig för det var kallt och fuktigt redan på kvällen.
Toaletten hade ingen belysning och spolningen gjordes med hjälp av en kran nere vid golvet i andra hörnet och därtill en liten handkanna av smutsig plast. Man stannade inte många minuter..! Tvättställ fanns ute i den centrala hallen, som var försedd med ett stort glastak. Ett enda tvättfat för alla gäster, såvitt vi kunde se!
Övernattningen ingick som sagt i resans pris, men inte den måltid vi intog som kvällssupé. Restaurangen var tillbyggd vid entrén och bestod av en stor ståltrådsbur, med tak av plåt. Köket låg i samma bur, men med en vägg emellan. Vi tog in var sin öl. Joakim och Jenny delade på en spagetti med lök! Arnold och jag tog chips, vilket de andra också kompletterade med senare. Chipsen var flottyrkokta potatisskivor. När det var dags att betala dök ytterligare en portion spagetti upp, som vi påstods ha beställt! Den skickades dock ut igen! Inte på någon restaurang hittills, har vi fått in vår mat samtidigt och de olika rätterna serveras lite slumpmässigt. Chipsen kan komma in först och när man hungrigt konsumerat dem kommer den grillade kycklingen! När frukostkaffet är uppdrucket kommer chapatis eller toast in, men ibland är det tvärtom, så det jämnar ut sig!
En kall natt förflöt under diverse ljud från cellerna intill. Det var helt öppet till de övriga rummen. Uppe vid taket satt nämligen gallerförsedda fönster, som var upphakade. En del gäster grälade högt, andra hade magbesvär, i båda ändarna så att säga! Några timmar sov jag väl i alla fall? Klockan 0700 var det frukost - kaffe och toast - och sedan in i en Nepal-buss.
Där lyckades vi också komma ner i baksätet, men satt nu betydligt trängre då vi fick dela säte med ett amerikanskt par. Kvinnan var troligen av etiopiskt ursprung, med kattlikt, men vackert utseende.
Färden gick nu vidare på något bättre vägar än på den indiska sidan av gränsen. Ibland stannade bussen för naturbehov och passagerarna myllrade ut i terrängen. De inhemska kvinnorna satte sig ganska ogenerat ner, bredde ut sina vida kjolar runt sig och klarade av det hela på ett naturligt sätt. Så gjorde också en tuff fransyska som var med, men hon hade jeans!
Ibland när bussen klättrade upp för bergssidorna gick den så sakta att en del män lugnt kunde hoppa av i farten, ställa sig vid vägkanten, uträtta sina behov och sedan lätt springa ikapp den motorsvaga bussen, som kröp upp genom kurvorna. Efter många, långa, sega mil i det stundtals mycket kuperade landskapet, kom vi fram till Narayangadh. Där lämnade vi Kathmandubussen, för att försöka ta oss till Chitwan National Park.
Vi fann en hygglig restaurang, där vi åt och drack. När en servitör skulle duka fram åt oss, upptäckte han tydligen att besticken inte var så rena. Han tog därvid tag i gardinen och torkade omsorgsfullt besticken med denna!
Efter måltiden lånade vi en telefon och ringde Mo på hans arbete. Efter ett par försök fick vi kontakt och kunde tala om var vi var och vart vi tänkt oss den fortsatta färden. Mo berättade att hans hustru Liisas syster kommit på besök från Sverige, tillsammans med sina två barn och sin far (över 80 år gammal). Mo tyckte jag skulle ringa systern för att få tips beträffande nationalparken, som hon besökt vid ett tidigare tillfälle.
Efter två nya telefonsamtal till bostaden i Kathmandu, eller egentligen i förstaden Patan, kom vi fram, men ingen mer än 12-åriga Johanna, dotter till Marga, var hemma. Vi hälsade att vi skulle återkomma! Joakim och jag gick sedan en runda i byn för att utforska möjligheterna att komma vidare till Chitwan. Inga taxibilar fanns, utan vi hänvisades till några minibussar som stod några 100 meter bort. En ung man satt halvsovande bakom ratten, med fötterna uppe på densamma. Vi fick reda på att han ville ha 500 rupier (ca 100:-kr) för en tur till nationalparken. Vi frågade hur dags bussen gick och han tittade på klockan, som var 16,15. ”16,20” fick vi till svar.
Vi återkommer sade vi, 25:- kronor per man verkade väl acceptabelt.
Arnold och Joakim gick så en ny runda och frågade sig fram. Jag gick åt annat håll medan Jenny vaktade bagaget. Jag kammade noll med mitt sökande efter billig transport, men Joakim och Arnold lyckades bättre! De hade hittat en lokalbuss som skulle avgå om ett par minuter. Vi kastade oss iväg, men när vi hade en bit kvar fram till bussen, började den köra. Passagerarna uppmärksammade dock att vi ville med och ropade till chauffören. Han stannade, langade upp vårt bagage på taket och vi klämde oss in i de trånga sätena. fyra rupier per man för resan . . ! Det var skillnad det!
CHITWAN NATIONAL PARK
Efter 1 ½ mil ”slängdes” vi av mitt på landsbygden, men direkt kom en trevlig nepales fram och bad oss stiga upp i en jeep! Färden gick på en liten byväg och vidare ut på landsbygden. Vägen var våldsamt gropig. Höns, ankor, hundar samt gående och cyklande människor tvingades åt sidan med signalhornets hjälp. Vi kom fram till en flod som korsades utan besvär! Bara det var en upplevelse! Snart kom vi fram till en by igen och här låg ett flertal små hotell eller lodges som de kallades här.
Gästbostäderna bestod huvudsakligen av ett flertal små hus på ett rum + toalett med dusch. Vi hamnade på Rhino Lodge, eftersom jeepen hörde hemma där. Det visade sig att vi haft tur, för bättre härbärge har vi svårt att tänka oss i Nepal. Så fort vi installerat oss, Jenny och Arnold i sin stuga och Joakim och jag i vår, var det dags för middag.
Stekta vegetariska biffar med pommes frites och andra grönsaker, bl.a. kokt blomkål. Som dessert serverades skivade bananer i något som påminde om vaniljsås! Även desserten var varm, kanske med omtanke om gästerna? Öl, Fanta, Coca-Cola eller destillerat, filtrerat vatten fanns också. Allt var mycket gott! Därutöver en leende och vänlig personal, som var framme vid bordet, färdiga att uppfylla vår minsta önskan, bara vi lyfte på huvudet, för att t.ex. se om där fanns marmelad till brödet! Och det fanns i ett flertal sorter!
En del av personalen visade sig även tjänstgöra som guider på djungelvandringarna. När vi anlände stod förresten hela personalen utanför och tog emot oss. Dessutom stod där en blond yngling i goretex-overall. Hans namn var Peter och han kom från Stockholm. Han skulle åka hem dagen därpå efter en månads vistelse här! Lugnaste och finaste platsen på jorden tyckte han! Vi fick en hel del förhandsinformation av honom. Han satt hos oss hela kvällen och berättade, vilket tröttade ut de andra en smula. Han var lite stöddig också..!
Den bästa guiden på detta ställe och i byn överhuvudtaget, var Kopil, en 27-årig nepalesisk yngling, som hade sin mor boende någon halvmil bort. De hade flyttat ner från bergen när Kopil var i 20-årsåldern. Han hade sedan börjat arbeta i köket på lodgen och sedan successivt tränat upp sin engelska och samt även en del meningar på andra språk; ”Skit ner Dig” på svenska t.ex., men även ”Varsågod, Hur mår Du, Inga problem”!
Det sistnämnda, inga problem, tyckte all personal var speciellt roligt. Detta p.g.a. att det ofta varit tvister mellan Indien och Nepal, varifrån uttrycket ”Indien-problems” kommit upp! Detta kan ju påminna om ”Inga problem”, men betydelsen är ju tvärtom!
Till sängs i våra hus! Det kändes lite äventyrligt att krypa in under moskitnätet och sedan blåsa ut det lilla stearinljuset och låta den svarta natten tränga sig på. En liten fönsterruta var krossad straxt intill min bädd och nattens ljud hördes ganska tydligt. Men allt var ändock ganska tyst några timmar tills anfallet kom! Det var en stor flock schakaler som gjorde en raid utanför byn, under ett våldsamt oväsen, inte bara från dem utan även från byns alla hundar. Troligen var detta syftet från schakalernas sida, att reta hundarna, och det lyckades de verkligen med! Efter någon timma kom de åter och samma oväsen uppstod.
I övrigt sov vi gott.
Frukost med kaffe, varm mjölk, toast, smör, marmelad och en omelett eller två! Sedan iväg genom dimman ner till floden, där en urholkad trädstam väntade på oss! Det var en mycket lång och smal kanot, med små lösa träplattor på bottnen, att sitta på. Den verkade mycket rank och det var med bävan vi gav oss ut, 10 st inklusive roddaren och två guider. Men det gick fint och vi drev med strömmen utför floden. Dimman lättar sakta. Stränderna framträder här och var. Allt var mycket tyst med undantag av någon enstaka fågel som hördes från djungeln. Hägrar och andra helt okända fåglar stod stilla i strandkanten och hade just vaknat upp?
Längre fram hördes människoröster och skratt. Det är de infödda som vadar över floden, för att vid denna årstid har de tillträde till nationalparken för att kunna skörda det 3-5 meter höga elefantgräset, som nu är vissnat och torrt. De skär det, buntar ihop det till stora nekar, som de sedan bär hem på ryggen med stöd av ett pannband.
Vid ett senare tillfälle försökte jag lyfta upp ett sådant kolli! Det var med möda jag lyckades få grepp och lyfta. Kanske vägde det 50 kg, och detta bär män och kvinnor, även mycket gamla och unga, kilometervis genom djungeln, vadar över floden och tar hem det till byn. Där används det till taktäckning. Dessa tak byts ut varje år. Även vårt hus i lodgen hade tak av detta elefantgräs, som mera liknar tunna bambupinnar, än gräs.
Kanoten fortsatte och ibland kom små forsar. Vi sköt fart och vatten stänkte in. Ibland gled kanoten bara tyst fram och vi lyssnade på alla ljud från djungeln och andades in den friska morgonluften. Solen började snart bryta igenom och det blev snabbt varmare.
Rätt som det var ropade guiden till och sade att en krokodil hade synts i vattenytan för ett ögonblick! Vi såg den inte! På ett ställe mötte vi några arbetselefanter, som vadade över floden. Män och kvinnor satt på deras ryggar, med redskap och små knyten i händerna. Snart därefter lade kanoten intill och vi steg iland. Mannen som hade paddlat vår kanot, kanske tre kilometer, fick nu ensam ta upp den stora kanoten till utgångsplatsen igen. Såvitt vi kunde se vadade han längs floden och sköt kanoten framför sig, vilket bör ha tagit åtskilliga timmar.
Vi delade upp oss i två grupper. I vår grupp ingick, förutom guiden Kopil, även två japanska ungdomar. Vi gav oss in i djungeln för att försöka se några noshörningar, eller kanske en tiger, men vi hade inte allt för stora förhoppningar att få se några djur överhuvudtaget. Vi fick flera tillsägelser att gå tätt tillsammans och inte komma ensam på efterkälken. Det var väl för att höja spänningen lite!? Men vi hade inte gått långt förrän Kopil visade oss på ett färskt tigerspår i sanden.
Efter det gick vi mycket tyst och tätt tillsammans. Eller så tyst det nu gick med två små japaner, som gärna trampade på och knäckte varje liten kvist på stigen! Snart fick vi tecken igen från guiden; var extra tysta och försiktiga. Vi smög fram mot ett tätt snår och en grå massa syntes på andra sidan. ”Rhino” viskade guiden, noshörning alltså! Jaså här har man målat en sten, för att man skall tro att man ”sett” en noshörning. Snåret var nämligen så tätt att bara små bitar av ”klumpen” var synliga.
Joakim tog i alla fall ett kort och sedan var det min tur! Min kamera väsnas lite mera, så när jag knäppte av reste sig klumpen med expressfart och försvann med ett våldsamt brak genom snåren. Dock inte åt vårt håll, för vi stod som förstenade innan adrenalinet började rinna till, och vi skrattade lite nervöst! Vi fick en större respekt för noshörningar och spänningen steg ytterligare under vår fortsatta vandring.
Inget hände dock på någon kilometer, men plötsligt stelnade guiden till igen, pekade in i snåren och viskade ”rhino!” igen! Vi smög försiktigt lite närmare och kunde nu tydligt urskilja två noshörningar, tätt tillsammans. Vi gick sedan i en liten båge för att komma runt dem. Detta fick ske mycket tyst, men saboterades igen av japanerna! Noshörningarna frustade och prasslade i buskarna, men stod stilla.
När vi kommit runt dem gjorde guiden tecken att vi skulle klättra upp i träden! Vi såg då ytterligare tre noshörningar framför oss! Vi var omringade och noshörningarna trampade lite nervöst runt och vädrade i luften. Vi kom snabbt upp i de träd som stod närmast och fick en bättre, men betydligt obekvämare utsikt över noshörningarna. Det blev till att nästan hänga i krokig arm när man skulle fotografera.
En bra stund hade jag också en engelsman stående på min ena fot i trädklykan och Joakim klängde en liten bit ovanför mitt huvud, med risk att ramla ner!? Vi hade minst fem noshörningar på 15-20 meters avstånd. På håll hördes röster och en större grupp turister var på väg rakt mot oss. Guiderna fick kontakt och kunde med tecken och låga rop leda gruppen, som nådde fram till våra träd och klättrade upp.
I denna grupp ingick också den engelsman, som placerade sig på min fot . . . . . Efter en stund lufsade noshörningarna undan och vi klättrade ner och började vandringen hemåt.
Vackra och ovanliga fåglar visade sig då och då i snåren, men inget mer dramatiskt hände om vi inte skall räkna med en liten rank kanot som tog oss och en del av lokalbefolkningen över floden till rätt sida igen. Kanoten var åter en ”urholkad” trädstam, kanske 10 meter lång och 50 cm bred. En cykel som extra last och alla utom vi stod upp i den ranka kanoten, som gled en bra bit med strömmen innan den andra flodsidan nåddes.
Senare på dagen kom en ormtjusare till campen och visade upp två ormar, en kobra och en krait. En medhjälpare hade en ”magisk” metallsak i handen och kunde då röra vid kobrans huvud. Jag vet inte om vi druckit öl innan, men plötsligt stal jag hela föreställningen genom att ta tag i kobran och lägga den runt min hals. Medhjälparen och ormtjusaren räckte genast fram var sitt ”magiskt” metallföremål, som jag måste ha för att inte bli biten! Jag avböjde dock dessa och hängde istället ormen runt Joakims hals och tog ett foto på honom.
Då gick publiken, men vi ersatte ”artisterna” för deras inkomstbortfall! Lunch vid 13-tiden och rikligt med mat igen, alltigenom vegetariskt, som alla måltider här. Det var mycket välsmakande!
Efter lunch var det dags för en dusch. Man sade till en stund innan och de eldade då med ved under en vattenfylld tunna som stod på lodgens baksida. Ett rörsystem förde vattnet in på toaletten. Därefter var det dags för jeepsafari. 13-14 personer klämdes in i jeepen. Då ingick förutom oss fyra, även folk från andra lodger, som hyrt in sig på ”vår” tur! Vi fick dock de bästa platserna bakom föraren. Flera av de andra fick stå upp och hålla sig i den stålrörsställning, som bakre delen var överbyggd med.
Vi korsade floden och körde in på en djungelväg. Plötsligt kom en hjort eller kanske en antilop och korsade vägen, men var bara synlig någon sekund, så ingen hann med att ta något kort. Kamerorna hölls dock redo under den fortsatta färden! Ibland skymtade djur i vegetationen och guiderna pekade och sade något namn, men det var svårt att förstå vad det var för djur.
Vi nådde fram till några sumpiga dammar och på andra sidan låg två krokodiler och solade! I jeepen hade vi bland andra en spanjor från Barcelona. Han liknade rakt inte Manuel i ”Pang i bygget” utan snarare Vilgot Sjöman! Han hade en Panasonic videokamera och varje gång han filmade talade han också in kommentarer.
Tydligen var videofilmning förbjuden i parken! Varje gång vi närmade oss en militärpostering, som det fanns många av i djungeln, tecknade vakterna åt honom att gömma kameran. Parken vaktades dygnet om av soldater som står utposterade här och där. De hade en stor barack vid krokodilfarmen, som vi senare besökte. Där fanns ett flertal stora burar med krokodiler under uppfödning; från två dm upp till 2-3 meter. Alla, så när som på ett par stycken, var av den fiskätande typen, med smal nos. Vid återfärden såg vi tre stycken, mycket sällsynta fåglar, påminnande om papegojor i flykten. Hade en skatas storlek, klargult huvud, svart kropp och en vit (?) stjärt. Senare såg vi några markattor i ett träd och en liten flock med antiloper.
På kvällen var det dansuppvisning av en grupp nepalesiska pojkar, som fäktade mot varandra med bambukäppar i takt med trummorna. Därefter visade en del pojkar och även vår guide Kopil upp små enmansdanser, som när de gick in på ”andra varvet” även förväntade att någon turist - kvinnlig såväl som manlig, deltog. Alla var ”tvungna” att ställa upp och blev livligt applåderade. Först var ett stort bål enda belysningen men när det blev nermörkt tändes också starkt lysande fotogenlampor. Elström saknas helt här. Vi kände att vi var i vildmarken!
Dagen efter hade vi beställt elefantsafari. Joakim och jag ”delade” en elefant och Jenny och Arnold en annan. Föraren satt på elefantens nacke och vi satt på en trä- och tygsadel bakom. Påstigning från en hög plattform. Även en indisk familj red ut samtidigt, kvinnan i lång saari! Elefanterna rörde sig mycket tyst och smidigt i djungeln och det dröjde inte länge förrän två noshörningar hade lokaliserats i snåren. Elefanterna drevs fram till c:a fem meters avstånd. Noshörningarna verkade något besvärade, men tycktes tolerera elefanterna, även om de fnyste och stirrade intensivt mot oss. Elefanterna tyckte sannolikt att det var obehagligt för de darrade då och då till i kroppen!
Vi fotograferade en stund och gick sedan vidare på djungelstigarna. Stötte på en noshörning, med en unge i släptåg, men de flydde snabbt undan. De är dessutom extra farliga och oberäkneliga när de har ungar. En apa av något slag gömde sig snabbt i ett träd. Några vildsvin skymtade i snåren och sedan hade vår inhyrda elefanttimma gått till ända! Fascinerande!
Det var nu vår sista dag på campen och det var dags att göra upp räkningen, då vi skulle åka tidigt nästa morgon. Vi saknade kontanter och hyrde därför cyklar efter lunch, Joakim och jag. Kopil följde med oss. Det var bara 15 minuters cykelväg in till byn sade han! Han ledde ”karavanen” i hög fart på stigar och små vägar. Floden klarades av på en mycket smal spång och en dryg halvtimma senare kom vi fram till en liten stad.
På banken fick vi gå upp på andra våningen och sitta ner i ett litet rum med tre tjänstemän. Det visade sig att de bara växlade in motsvarande 180 USD per man och dag! Vi hade önskat minst 350 USD, men trots försök till att förmå dem till ett undantag fick vi bara växla in den tillåtna summan. Vi hoppades att det skulle räcka till räkningen för oss alla fyra!?
Våra checkar avräknades först av en man som skrev ut två olika notor, som vi fick underteckna. Checkarna måste även skrivas på, på baksidan, förutom den sedvanliga kontrollnamnteckningen på framsidan. När tjänstemannen efter åtskilliga minuter var klar, kallade han på en halvsovande vaktmästare, som satt i samma rum. Denne tog checkar och notor i en kvittensbok, gick två steg till nästa skrivbord, där han nonchalant kastade ner handlingarna, för kontroll av den tjänsteman som satt där! Han tittade mycket noga på samtliga checkar, höll upp dem mot ljuset och kontrollerade samtliga namnteckningar!
Det tog sin tid! Därefter försvann vaktmästaren med handlingarna, kom tillbaka efter fem minuter och vi lotsades så ner till kassan, där utbetalning skedde, efter att kassören räknat pengarna två gånger och en kontrollant en gång, sakta och omsorgsfullt!
I det första rummet vi var inne i på 2:a vån. satt även en yngre tjänsteman och skrev av en handskriven bok till en annan! Kopieringsavdelningen?
På hemvägen gick Joakims cykeltrampa rätt av, men Kopil bytte cykel med Joakim och trampade ändå iväg i sådan fart att vi hade svårt att hänga med. När vi kom åter till verkstaden undrade de om Joakim ville betala skadan och det var väl OK! 20 rupier kostade det hela inkluderande hyra av tre cyklar och reparationen! 4:- kr!
Barn i liten by, Chitwan
På eftermiddagen följde en guide med oss till elefantfarmen. Denna drivs av nepalska staten för att få fram nya elefanter till arbete och turism. Vi fick se två stycken babyelefanter, kanske några veckor gamla. Honelefanten var kedjad vid ett träd. Runt om hade ett enkelt staket av ris och grenar byggts. Promenaden till farmen skulle bara ta 15 minuter sades det, men det var en ganska lång och dryg bit att gå, längs med floden för att så småningom vada över densamma. Vi gick dock igenom flera små byar och fick tillfälle att fotografera de fiskande båtarna som drev efter floden och kastade ut nät då och då. När vi kom upp jämsides med dem för att fotografera ett kast, så drev de bara med strömmen och såg stint på oss. Vi stirrade tillbaka och var beredda att ta ett kort just när nätet skulle kastas iväg. Inget hände! De undrade väl vad vi gick och väntade på!
Till slut fick vi ett kort på fiskafänget i alla fall.
Fiske med kastnät
Vid elefantfarmen låg också en liten primitiv by, där kvinnor och barn satt på bygatan när vi kom. Med hjälp av teckenspråk frågade jag om jag fick ta en bild och efter lite fnittrande diskussioner var det OK!
Jenny hade inte mått riktigt bra denna eftermiddag och följde ej med på denna utflykt, vilken som sagt var ganska ansträngande. Vid kvällsmålet betalade vi vår hotellräkning, då framräknad till nästa morgons frukost. För bostad tre nätter, tre mål mat om dagen, inträdeslicens till nationalparken, kanot- och djungelvandring, jeepsafari, elefantritt m.m. samt bussbiljett till Kathmandu, samt jeepfärd till bussen på morgonen, betalade vi c:a 7.500 rupier tillsammans eller i kronor 395:- per person!
Lördag morgon, upp i ottan och avfärd. Försov oss en stund då jag låg och väntade på väckarurets signal och klockan gick nästan en halvtimma efter! En snabb frukost klockan 07.00 - kaffe och toast. Så jeep ut i dimman, återigen försenade, då batteriet var slut i jeepen och vi fick dra igång den! Vi körde sedan snabbt och vilt signalerande!
Människor och djur på den gropiga vägen, som vanligt! Livet i byarna börjar redan vid 5-tiden på morgnarna. Det är då helt svart ute! Vi hann i alla fall fram till bussen i tid, men av våra fyra inbokade platser, på bakersta bänken, fanns bara tre kvar! Platserna är ju beräknade för de småväxta nepaleserna och nu satt en man och en kvinna redan där tillsammans med en flicka i 10-12 års åldern. Joakim satt sig därför lite längre fram, på en för tillfället ledig plats. Framför våra fötter låg ett stort reservdäck. Tvärs över detta hade de lagt ett säte och även där fick folk sitta, med våra ryggsäckar som ryggstöd!
När vi kom till Narayan Ghat kom många fler människor ombord och Joakim fick flytta igen! Han klämde sig ner hos oss och sedan satt vi alla rejält inklämda hela resan!
Hemma i Sverige hade jag tänkt mig denna resa, med mig själv längst bak i bussen, på ytterplatsen, mot fönstret närmast dalen. Så blev det också! Då och då befann sig ”hela bussens bakparti” en bit ut över stupet, då bussen vände runt en skarp krök i de trånga kurvorna. Man kunde ändock inte låta bli att titta ner! En flod från bergen gick nere på dalbottnen. Då och då kom gummiflottar med västerländska turister åkande med strömmen.
På flera strandbankar var små tält uppsatta, där låg kanske forsrännarna huttrande och inväntade att den värmande solen skulle nå ner i dalen.
Bussen gjorde här och var uppehåll i små byar utefter vägen, fler personer steg på, bl.a. många barn. Både de och även vuxna blev illamående på de slingriga vägarna, som letade sig fram utefter bergssidorna, högre och högre! En del hann inte få ut huvudet genom fönstret innan det var dags! Ett par gånger hade jag en nepalesisk kvinna hängande över mig, med huvudet ut genom fönstret. Jenny servade dem med savetter efteråt!
En annan ung grabb som mådde lika illa, fick bakdörren öppnad under färden några gånger. Ett par medpassagerare höll i honom och med full fart genom kurvorna, klarade han av det! Jag som kan bli illamående av 15 minuters bussfärd med stadsbussarna i Lund, var helt oberörd och njöt av färden! Lite sämre gick det för en liten grabb, som satt på bussdäcket framför oss. Ibland stod han upp och tittade ut och höll sig då i en liten ring som fanns ovanför bakdörren, en vikdörr! Vid ett tillfälle ryckte konduktören upp dörren, fingret på grabben kom rejält i kläm och blodet vällde fram över hans mycket smutsiga hand. Han grät alldeles tyst med ansiktet i armvecket någon minut. Sedan försökte konduktören klämma ihop såret med sina smutsiga fingrar.
Jenny och Arnold hade då fått fram en kompress och jag rev häfta i bitar. Så kunde vi förbinda fingret provisoriskt, i den våldsamt skakande bussen.
När vi efter många, långa timmar närmade oss Kathmandu, stannade den överfulla bussen, släppte av alla som stod i gången (och på våra fötter). Bussen startade, körde förbi en polisstation ett par hundra meter, stannade igen och plockade upp de tidigare ”avslängda” passagerarna igen!
KATHMANDU
Framme i Kathmandu fick vi gå ett 100-tal meter fram till General Post Office, där Mo skulle möta oss. Han fanns inte där men en vit Toyota stod parkerad där. Trodde det var Mo’s och det stämde. Efter 10 minuter kom han och Liisa gående med kassar fulla av kött, som de varit inne i gränden och handlat! Bilen fylldes med vårt pick och pack, liksom vi själva, helt gråvitt av vägdamm!
Framkomna till den stora 10-rumsvillan i Patan, en förstad ”vägg i vägg” med Kathmandu, väntade en stor middag. Fick dock först en drink på altanen, där solen sken. Trädgården var så här års ganska torr och tråkig, med flera träd avlövade. Till drinken serverades kryddstarka papat, ett indiskt tunnbröd på vilket man lagt en tomat-lök-kryddblandning, även den mycket stark. Därtill whisky, vodka eller öl. Man blev mätt bara på detta! Sedan serverades en gryta som påminde om kalops, kokt potatis, potatismos, kokta grönsaker och sallad. Därtill vitt Chiantivin eller nepalskt öl. Allt mycket gott! Därefter te, kaffe och kex, samt grogg framför TV:n.
Till natten ställdes sedan fram bröd, smör och ost samt varmt vatten på termos för att själv kunna blanda te och Nescafe` om man skulle bli hungrig. . . . . .
Joakim och jag har rum på första våningen, räknat från entresidan. Ett oktogonrum, som dock tyvärr fångar upp alla ljud från grannskapet, bl.a. hundar som skäller i långa perioder hela natten.
Nätterna kan bli ganska kalla här, varför vi också har en fotogenkamin på rummet, som ger ett blåaktigt sken och dånar svagt. Huset är av suterrängtyp, med en köksvåning under oss mot köksträdgården, (jordgubbar och potatis samt bananer bl.a.). Sedan är det två våningar ovanför oss där familjen Mo residerar. Jenny och Arnold sover på vårt våningsplan, där det också finns två toaletter samt ett mindre kök-skafferi-kombinat, samt det stora matsals-sällskapsrummet med en terrass utanför.
Vi har även sällskap av två vuxna hundar, fyra valpar, getter, får och kaniner, två av varje samt ett 25-tal höns. Som gäster finns här också Liisas syster, sjukgymnast, som skall gå en kurs i akupunktur här, fram till juni, då alla i familjen troligen skall flytta tillbaks till Sverige. Systern har sällskap från Sverige av fadern, 80 år, som inte talar svenska. Dessutom av två barn och tillsammans med Mo’s fyra, så blir det stundtals ganska livat . . . .!
De hade dessutom 5 stycken tjänare anställda. Tjänsteandar kanske vore rätt benämning, för de var mycket vänliga och diskreta. Två höll till i köket, en städade, en såg till barnen och ytterligare en höll rent bil och trädgård! I början var det lite svårt att utnyttja deras tjänster, men det blev snart en van…!
Varje kväll får vi in ett par flaskor vatten på rummet, för tandborstning och dryck! Kranvattnet skall man bara tvätta sig i. En kväll fyllde jag tandborstglaset som vanligt,
från en av dessa flaskor och gick till en av de fyra toaletterna för att borsta tänderna. Det smakade lite underligt, men jag borstade vidare och skulle sedan skölja munnen. Det sved som eld! Desinfektionsmedel trodde jag! Skall dom ta livet av mig? Trodde inte mina smaklökar, utan försökte en gång till, men spottade ut det då det kändes ännu värre! Slog ut resten av ”vattnet”, ett nästan fullt dricksglas! När jag sedan skulle kontrollera vattenflaskan i vårt rum upptäckte jag att personalen hade förväxlat flaskorna och ställt in en flaska vodka på toaletten istället!
Varenda måltid här är för övrigt ett överflöd och vi får mest ”svensk” mat, men kryddor och andra tillbehör sätter naturligtvis sin prägel på det hela. I går t.ex. åt vi två sorters pizza till kvällsmålet. Lunchen bestod av en mycket god lasagne. En annan lunch bestod av hamburgare och köttbullar. En middag hade kocken grillat kyckling, hur mycket som helst och hur god som helst . . .!
Vi har gjort flera utflykter på stan’ och sett massor av tempel, ”jättestupan”, samt naturligtvis affärskvarteren som är ”oändliga”. Försäljarna är inte alls så aggressiva som i Indien.
Jenny har inte kunnat vara med oss ute på stan’ då hon varit lite dålig i 3 dagar. Liisa har nu ställt diagnosen amöbadysenteri! Hon har haft feber, diarré och magknip. Har mest legat och sovit mellan toalettbesöken. I går kväll fick hon fyra tabletter av en ”dundermedicin” och om diagnosen är rätt ställd, skall hon vara frisk i kväll!? Det var hon också, men skall följa upp med ytterligare en tablettkur efter någon vecka, då det kan finnas ”nykläckta” amöbaägg i kroppen !
Vårt värdpar och barnen drabbades i höstas av ett här vanligt förekommande virus. Det sätter sig i ögat och förorsakar sveda och värk, varför man blir praktiskt taget blind i tre veckor. Låter otäckt det också! Arnold och jag har även haft en del magbesvär, men under kontroll! Joakim har hittills klarat sig, men är som vi andra snuvig och har halsont från och till.
Stadens luft är inte den bästa så här års och varje morgon inleds med mer eller mindre tjock dimma och soldis. Detta plus bergen omkring bidrar naturligtvis till att den förorenade luften ligger kvar. Vi ”degar” på dagarna, men åker ibland ner till stan’ och shoppar lite.
Vi har också besökt Indien Airlines några gånger för att om möjligt få pengar tillbaka på flygbiljetten Delhi-Bangkok. Vi skulle då kunna flyga Kathmandu - Bangkok istället! En vänlig kvinna på Indien Airlines lovar att vi skall få pengar tillbaka på outnyttjad flygbiljett, men Arnold och Jenny är tveksamma. De åker ner till stan och faxar hem till Malmö resebyrå och Andrea där, för att få en bekräftelse. Dessutom flyger vi ju med Air India! När vi var på Indian Airlines i morse, ville den nyss omtalade, vänliga kvinnan inte öppna sin skrivbordslåda, utan bad en annan kvinna att hon skulle göra det. När lådan öppnades hoppade en stor råtta ut och satte iväg genom lokalen, under det att personalen försökte döda den genom att slå med sina sandaler. Råttan kom förstås undan!
I går, den 31 januari , var det helgdag här. Mo var ledig och på eftermiddagen tog han den stora Toyotan och ”lastade” in oss fyra i baksätet, Liisa i framsätet, samt Marja och tre av barnen längst bak.
Det tog en dryg timma på dålig, smal och ringlande väg, att ta oss upp till Nagarkot, 1985 meter ö.h. men bara 385 meter över Kathmandu! Vi hade dock en mycket fin utsikt över HIMALAYA därifrån och såg samtidigt 8 av världens 10 högsta toppar, däribland MOUNT EVEREST . Sikten var inte perfekt, men det var en mäktig syn, även om detta berg låg 10 mil bort!
Det blåste hårt och ganska kallt, men trots det fanns det ett par souvenirförsäljare på plats!
Idag, torsdag, har Liisa varit med mig och tittat på en del mattor. Fann en som tilltalade mig (och kanske Anita) men storleken räckte inte till.
Gick sedan själv och tittade i några butiker, men det var svårt och inte hittade jag de eftersökta färgkombinationerna heller! Däremot kunde de göra en på beställning åt mig, för ung. samma pris, dvs. c:a 3.000 SEK för 1.50 x 2.70 och 80 knutar!
Nu sitter jag i en Ikeastol framför panoramafönstret, i villan som Mo hyr. Ser en stor del av Kathmandu nedanför. Solen har lämnat dalen och även de lägre berg som finns runtom staden. Däremot lyser den på Himalayas snöklädda toppar där bakom. Några av de högsta liknar vulkaner och då vinden sveper in från väster bildas moln på östsidan, från toppen och nedåt. Det ser ut som tjock rök! Undrar just hur många klättrare som är på väg upp där, eller ner? Skulle gärna byta med dem, en halvtimma eller så!
Som jag tidigare nämnt hade Mo en del hundar varav flera var valpar. En dag var den ena valpen försvunnen !? Roy, Mo’s och Lisas äldste son, c:a 10 år gammal, levde rövare, ömsom grät och ömsom rasade när han fick reda på att de sålt valpen utan hans medgivande.
I går tinades en lax, som jag fick i uppdrag att filea och grava. Vi skall äta den fredag kväll med färsk potatis. Fredagen är vår sista hela dag här. Om det ”går i lås” med flygbiljetterna, så har vi bokat plan till Bangkok, lördag kl. 13.55! Sitter nu, fredag kl. 17.45, och väntar på att Arnold, Jenny och Joakim skall komma hem från stan’ med besked om ev. återbetalning på flygbiljetterna.
Det var i förrgår som Jenny tog tabletterna mot amöbadysenterin. I går var hon betydligt piggare och idag är hon ute på stan’, som hon inte har sett så mycket av ännu! På förmiddagen köpte hon bl.a. två batikklänningar och tittade på silversmycken för Nillas räkning. Arnold fick tag i ett kranium! 900 rupier? Det ser lite bränt ut på undersidan men är delat så att skalldelen går att lyfta av. Inuti finns en skål av silver (?) och alla synliga kanter är klädda med silverplåt!
Igår, fredag 2 febr. , var Arnold och Jenny för sig själva nere på stan’ och passade då på att förlova sig! De åt också en liten lunchsupé på stan för 500 rupier! De skulle även ta en tur med en cykelrickshaw och prutade innan avfärd ner priset till 15 rupier för någon kilometers färd. På vägen byttes föraren ut, ”brodern” tog över och Jenny nämnde därvid att priset redan var överenskommet. I vanlig ordning fick hon svaret ”yes, yes”!
Väl framkomna till målet begärde han 500 rupier för körningen! Jenny och Arnold blev förstås arga och tog upp en högljudd diskussion om saken. Folk började samlas runt dem, fler och fler, kanske 75-100 personer. Snart började också kommentarer komma från de kringstående; ”ge honom 10 rupier”, ”nej 30 rupier skall han ha” sade en annan. Jenny njöt av situationen och skickade t o m bort Arnold en bit för att föreviga det hela på foto! Till saken hör att Arnold från början ville betala 20 rupier, alltså en 5:a mer än överenskommet! Uppgörelse skedde så småningom med 20 rupier! Jenny och Arnold var sedan igenkända på åtminstone den gatan, och flera personer kom fram och frågade vad tvisten hade gällt och/eller hur mycket som slutligen betalts!
På kvällen när vi åt ”min” gravade lax, med nyupptagen färskpotatis och vitt vin, skålade jag för de nyförlovade och tillkännagav därmed nyheten!
Joakim och jag hade gott om tid denna dag. Besök på förmiddagen på Star Hotell, där vi sände tre telefax till Malmö Resebyrå och ett till banken i Lund. Detta bland annat för att få bekräftelse på att pengar kommer att återbetalas på den outnyttjade biljetten Delhi - Bangkok. Om så är fallet skall vi flyga Kathmandu - Bangkok istället och slipper den långa landsvägsresan tillbaka till Delhi. Det är nu tre dagar sedan vi sände det första faxet. Har bett dem svara via fax eller per telefon direkt hem till Mo’s. Men inte ett ljud!
På kvällen, vid 20-tiden, gick därför Joakim och jag ner till Star Hotell igen och ringde till banken! Inget svar, trots ett flertal försök! Klockan bör ha varit mellan 15 och 16oo i Sverige. Vid ett sista försök ringde jag resebyrån istället och lyckades då få kontakt med Andrea. Hon hade varit sjuk dagen innan!!! Det var orsaken till att svar ej erhållits på faxen . . . . .!!! Hon lovade dock nu att kolla upp saken och faxa ett svar inom 10 minuter! Inte faen! Sedan stängde det s.k. ”Commercial Center” på Star Hotell.
Klockan 09oo nästa morgon var vi nere och kollade om svar kommit? Om negativt svar blir det 26 timmars buss- och tågresa till Delhi, varifrån vi har biljett inbokad den 10 februari, dvs. nästa lördag! Joakim och jag gick så ut på stan och besökte ett antal mattaffärer.
Dagen innan hade Liisa haft vänligheten att följa mig runt i en del affärer och jag gick en del för mig själv också. Såväl Liisa som Mo är mycket kunniga vad det gäller mattor och kan lätt diskutera med försäljarna om kvalité och pris. Nu har jag givit upp tanken på att köpa en matta, då jag inte kan finna någon som i färg, mönster och storlek, faller mig i smaken och som även kan accepteras av Anita.
Det visade sig efter min hemkomst att jag mycket väl kunde köpt en tigermatta, det vill säga en stor tiger invävd över hela mattan! (Anita tyckte en sådan var fascinerande, då hon såg den hemma hos Mo’s i Hjärup, vid ett senare besök där)
Räknade fram min ekonomiska ställning nu på lördagsmorgonen. Ligger c:a 700 kr över budget (100 kr/dag), men detta är inkl. presenter till Mo’s familj och även hem till Anita och Susanna.
Plötsligt, lördag morgon, 3 februari, bestämde vi oss för att flyga ner till Bangkok, oberoende av om vi fick återbetalning eller inte på den ej utnyttjade biljetten Delhi - Bangkok. Men att lämna
denna lyxtillvaro hos Mo och Liisa var svårt!(men att lämna denna lyxtillvaro
hos Mo och Liisa var svårt).
Enligt Mo var det hopplöst att få biljetter med så kort varsel och eftersom det var lördag fanns inga resebyråer öppna. Lördag är helgdag här i Nepal. Men jag fick med mig Joakim ut till flygplatsen och hittade där ett litet kontor för Royal Nepal Airlines. Fyra biljetter för 190 USD styck plus flygplatsskatt på 1.200 rupier (240:- kr) tillsammans. Egentligen skulle vi haft passen med och visat upp, men de såg mellan fingrarna! Vi hade så två timmar på oss att åka hem och packa, äta lite lunch, ge personalen 20 rupier var (4:- kr, men vi hade inte mer kontant i rupier och fick ändå ”låna” lite av Mo för att det skulle räcka till alla!).
Det tog även sin tid att ta adjö av allesammans. Efter den hastiga lunchen skulle även en liten färdknäpp intas. Det var tradition här och ett glas vodka på förmiddagen gick ju ner! Mo, Liisa och Marja samt en del av barnen följde med i bilen när Mo körde oss till flygplatsen. Där löste vi ut biljetterna kl. 12oo. Planet avgick kl. 13oo, så det var tid till en liten whisky i baren (och jag tog en Sobril då jag blivit lite uppstressad av den hastiga avfärden).
På planet fick vi sedan öl, vin och mat. Den flygningen var enbart trevlig. Mindre plan än senast och till synes nytt med stora Rolls-Royce motorer som ingav förtroende. Vi hade trott att vi skulle åka med ett plan från 2:a världskriget! Så start och landning gick perfekt.
BANGKOK.
Vi landade 16.45, efter 3,45 timmars flygning! Satt intill en ung norrman, som senare överlät sin fönsterplats till mig! När vi steg av planet i Bangkok slog den 30 gradiga värmen emot oss. Lokal tid var då 17.30. Efter visst letande efter taxi eller buss, kom en ung man fram och frågade om vi önskade taxi in till stan’. Vi ackorderade som vanligt lite om priset och när vi var överens visade han oss ut från terminalen. På gatan utanför stod en taxi, som troligen inte hade rätt att köra in i flygterminalen för att plocka upp passagerare? Annars fanns det gott om taxi inne i terminalen, allt från stora lyxåk till lite mindre bilar - men det var långa köer till dessa.
Taxin körde på vår begäran till Khao San, en livlig gata nära Phra Pinklao Bridge. Innan vi ens hade lastat ur vårt bagage blev vi erbjudna rum från flera ”agenter”. En sade sig ha air-condition för 100 bath per dubbelrum! Det lät ju bra och vi följde med in i en liten trång och mörk gränd. Det hade nämligen mörknat snabbt, som det gör här så snart solen gått ner. Vi kom så ut på andra sidan kvarteret, passerade genom en gatuservering. Där satt ett gäng med skrattande flickor, som när vi trängde oss fram mellan borden, passade på att nypa mig i ändan!
Mycket riktigt kom vi också att bo vägg i vägg med en bordell. Den utlovade luftkonditioneringen bestod av en takfläkt och rummet var väl 2 x 3 meter. Två sängar, en pall, masonitväggar till grannrummen samt öppningar täckta med myggnät högst uppe vid taket. Stängde man av den surrande fläkten kunde man höra gästerna andas i rummet bredvid! Dessutom kunde fönstret bara stängas med en halv fönsterlucka. Den andra halvan tillhörde grannrummet!
En ilsken hund i gränden nedanför, en blinkande neonskylt samt vrålande motorcyklar kompletterade detta hotellrum för 25:- kronor natten.
”Sanitär” anläggning fanns en halvtrappa ner. Inga tvättställ men två st kallvattenduschar som då strilade även över toalettstolen. Duschstrilen skulle vara fast i väggen, men jag fick den i handen vid min första dusch. Det var bara att klämma in den i väggen igen. Det var i och för sig skönt med det svala vattnet, (24-25 grader?) då värmen var ganska tryckande inne på hotellet. Efter en stunds vila gick vi ut för att utforska omgivningarna lite.
Vi tog en god öl och åt på en av de många små restaurangerna som fanns på den förutnämnda gatan Khao San. 90% av människorna här var ungdomar, turistande från alla hörn av jorden. Just denna gata nämns nämligen i den turistguide vi hämtar tips ur och vi ser denna guidebok i mångas händer!
Allt är mycket billigt men man kan ändå pruta ner priset hos gatuförsäljarna. Jag behövde en ny T-shirt och då den bara kostade c:a 20:- kr tyckte jag inte att det var mycket att pruta på! Försäljaren slog då av en 5:a själv när jag skulle betala det begärda priset! Det är en helt annan mentalitet här jämfört med Indien.
Var hundrade meter finns små gatukök, som direkt på gatan tillreder allehanda måltider, t.ex. kycklingbitar och bananer i en god sås!
Dagen efter, söndagen den 4 februari letade vi oss iväg till National Art Gallery, som bl.a. hade en utställning av den engelske konstnären (vad hette han?) Därefter vandrade vi ner till floden, tog en turlinjebåt ner till General Post Office. Arnold, Joakim och Jenny skulle dit och leta efter PR-brev.
Vi letade i jättebuntar, ankomna från alla världens hörn. De var dock någorlunda sorterade så att de låg i A, B, C-buntar och så vidare. I vissa länder skriver man ju efternamnet först och ibland har man lagt till någon titel, t.ex. ”resenären” N.N. I detta sistnämnda exempel hamnar ju brevet i R-bunten! Jag fann ett brev från Lena till Joakim och ville ha två bath i hittelön, men fick nobben . . . .
Från detta brev fick jag dock höra lite skvaller från Lund! Bland annat att Anita varit på Glorias en kväll!
Efter postbesöket vandrade vi iväg för att hitta en buss till Chatuchak Weekend Market. Detta var en slags jättemarknad, med säkert många hundra stånd som sålde allt, allt, allt; kläder, mat, klockor, aquariefiskar, hundvalpar, kycklingar, kalkoner, leksaker, radioapparater, köksutrustning . . . . .
En vecka hade varit lagom för att hinna igenom alltihop! I tidigt skede hade Joakim och jag skilts från Jenny och Arnold och vi ”kämpade” sedan i några timmar med att bese ”allt” och även göra en del inköp, bl.a. en ”spindel”-klocka till Susanna.
Till slut gav vi i alla fall upp i värmen och trängseln och upptäckte då att vi bara hade 15 bath kvar. Vi som hade tänkt att äta en bit mat från något av de många gatuköken som också fanns här. Det blev inget av med det för slantarna räckte precis till en lokalbuss tillbaka till centrum av Bangkok.
Trafiken är mycket intensiv och tät, men till skillnad från Indien och Nepal är det ”tyst” trafik här. Inga signalhorn hörs och dessa användes i de andra länderna oavbrutet, dygnet runt. Avgaserna från fordonen upplevde jag som mycket besvärande, framför allt i Delhi, men även i Varanasi och Kathmandu. Här märkte jag inte mycket av dem, men det kan ju också bero på växlande väderförhållanden, då många andra som varit i Bangkok, klagar på luftföroreningen där. Men de kanske, å andra sidan, inte varit i Delhi? Ett stort antal fordon här i Bangkok kör också på naturgas!?
Vi jagade sedan stan’ runt på jakt efter billiga trottoarstånd med kläder och annat. Det fanns mängder och ibland var det så tjockt med folk att gångtrafiken stod stilla och man fick tränga sig fram. Utefter gatorna fanns även vanliga butiker, men direkt utanför dem kom de första trottoarstånden med prylar eller mat. Så en smal gång att passera för de gående och sedan på trottoarens ytterkant och ofta en bra bit ut på gatan, kom så ett nytt led med små stånd; blommor, smycken, friterade bananer, godis, badtofflor och så mat förstås, från soppa till grillad kyckling osv i all oändlighet.
Vid ett tillfälle köpte Joakim och jag var sin kyckling och satte oss i skymningen på en affärstrappa och åt den med chips! Många tittade lite undrande på oss! När vi ätit färdigt gick jag rakt över gatan och in på en tempelgård och tömde där våra rester. Hade nämligen tidigare lagt märke till en mager hund därinne i mörkret. Det är dock mycket få vilda hundar här i Bangkok. I Indien och framför allt i Kathmandu myllrade det av herrelösa hundar, som rotade i sophögar och åt vad som helst . . . .
Ofta såg vi en eller två hundar, tätt ihopkrupna i rännstenen på natten. Temperaturen gick ofta ner till nollstrecket på natten i Kathmandu!
Men tillbaka till Bangkok, där vi som sagt tröttade ut oss med långa vandringar i staden, ibland för att hitta en post eller bank. Ofta när vi frågade oss fram fick vi sådana svar att vi ibland kom tillbaka till utgångspunkten och banken låg då ett stenkast bort . . . .
På tal om bank så är växling mycket enkelt här! Har t.o.m. lyft kontanter på mitt Internationella Bankkort; 400 USD som jag lånat ut till Jenny och Arnold! Resecheckar växlas på ett par minuter! I Indien och Nepal tog ju detta oftast mer än en ½ timma!
Vår hotellvärdinna var en ”gammal” (40-45 årig?), kanske före detta gatflicka, som sparat ihop till hotellet? I alla fall gav hon det intrycket, inte minst p.g.a. att hon gärna ville klämma lite på oss, inklusive Jenny, när vi kom nära henne! ”Aj, aj” sade jag till henne och sedan fick jag vara ifred!
Vi var vid ett tempel i Bangkok och besåg bl.a. den förgyllda jättebuddhan , 15 meter hög och 26 meter lång! Det fanns en mängd olika tempel på området, liksom i hela Bangkok. De flesta har de karakteristiska höga spirorna och vackra tak i guld och grönt. Det var ganska hett inne bland templen.
Vi åkte buss dit, men promenerade sedan vidare mot Pahurat, en affärsgata känd för sina billiga kläder. På vägen dit tog vi en Cola, Fanta, Sprite eller vad vi nu valde, vid ett litet gatukök. De erbjöd oss sina egna stolar bakom disken, så vi kunde sitta ner och dricka och vila lite!
Thailändarna är nästan utan undantag mycket vänliga och ständigt leende! Det hände ibland att vi stannade upp för att titta på något och då kom ofta en person fram och frågade om de kunde hjälpa till! Vi hittade efter en del frågande fram till klädmarknaden. Stort, billigt, men mycket trångt i gångarna!
Jenny och Arnold gick sedan till General Post Office för att kolla om något PR-brev dykt upp och för att skicka ett paket till Sverige (skallen). Joakim och jag återvände med bussen och hoppade sedan av densamma vid National Museum, för att gå över till Lang Krausang, där något som kallades ”Tjuvarnas marknad” skulle finnas! Troligen var allt stulet, för vi hittade det inte över huvud taget . . . Det var också för varmt för att gå i den brännande solen och leta.
Flytande marknaden i Bangkok
Lunchdags! Vi hade bestämt att äta den på det 10 våningar höga varuhuset New World och det var en bit att gå dit! Joakim var rätt mör när vi kom fram . . .
Det fanns restauranger på 3 av de 10 våningarna! På det våningsplan vi valde fanns sedan ett 50-tal olika små kök att välja från; fisk, soppor, kött och alla upptänkliga slag av thaifood. Vi valde grillspett med pommes-frites! När vi skulle betala kom vi underfund med att man först måste köpa en slags mat- kuponger i olika valörer i en särskild kassa. Öl köpte man sedan 50 meter längre bort vid en annan disk!
Fick sedan ett fönsterbord på denna 9:e våning, men med utsikt över stadens ”baksida”. Bland mina pommes-frites hittade jag en liten friterad skalbagge, kanske kackerlacka?
Efter maten följde ett par timmars rundvandring på det luftkonditionerade jättevaruhuset! Dagen innan hade jag här köpt ett nytt teleskopspö istället för det förstörda. När vi kom utanför varuhuset, hittade Joakim bland gatustånden ett par örhängen till Lena i form av små äkta vitlökar!
En dag åkte vi till Snake Farm och besökte också det närliggande Patpong , som enligt uppgift skall vara syndens näste i Bangkok.
Vi gick dit och åt lunch samt besökte en bank.
Det var gott om praktfulla affärscentra och banker, men naturligtvis också de vanliga små gatuköken! När vi gick igenom en gränd, som rymde ett 10-tal små gatukök och restauranger, skrek Jenny plötsligt till! Både vi och de omkringvarande stelnade till och undrade vad som hänt? Jo en stor kackerlacka hade kommit springande rakt över Arnolds fot. Jenny såg något, men hann inte uppfatta riktigt vad det var för djur och skrek då till för att varna Arnold. Då var kackerlackan redan borta!
Vi promenerade runt medan vi väntade på att ormfarmen skulle öppna efter lunchstängningen, kl. 14,30. Föreställningen på Snake Farm började sedan med en ½ timmas diabildvisning med engelsk speaker, som berättade om ormar i allmänhet och om det arbete som bedrevs vid farmen. Bland annat framställs ormserum för hela Asiens behov.
Vi fick även se prov på hur en orm fick bita i en glasskål och sprutade ut nästan en hel tesked med gift. I vanliga fall injiceras sedan detta gift i små mängder och vid flera tillfällen i hästar, som då utvecklar ett motgift i sitt blod. Detta tappas från hästarna efter ett par veckor och serum utvinns sedan ur blodet. De visade också hur de tvångsmatade den farliga gulbandade kraiten med andra flådda ormar eller möjligen ålar? Kraiten är lätt hanterbar under dagtid. Man kan t.ex. lyfta upp den med handen medan den nattetid blir mycket aggressiv och anfaller människor och djur som kommer i dess närhet!
Vi tog sedan plats på en läktare och nedanför visades olika ormar upp. Först den mycket farliga kungskobran. Denna orm var mycket imponerande med sin storlek och snabbhet. C:a 3-4 meter lång, 3 dm tjock mitt på och med en mäktig sköld som fälldes ut när den blev irriterad. Det blev många filmmetrar tagna på den, och på övriga ormar som visades upp. En lång smal orm gjorde häftiga utfall mot personalen och även mot närgångna turister. De sistnämnda satt inte kvar på läktaren utan gick ner på golvet för att få närbilder. Personalen var dock mycket skicklig att kontrollera de snabba ormarna.
Som avslutning visades en stor pytonorm. Kanske vägde den 20 kilo men var helt ofarlig? Arnold och flera i publiken fick låta sig fotograferas med ormen om halsen, men det var lite under min klass . . . .
Vi återvände sedan till Patpong. Såg inte mycket av synden med undantag av stora reklamskyltar och även ett och annat muntligt anbud om att få se en live-show! Massor med klubbar och massageinstitut fanns förstås och flera med en inkastare utanför, även vid denna tidiga timme!
Besökte dock en nyöppnad bokhandel där jag köpte en bok om fiskar plus en om snäckor och andra blötdjur. Kostade 90 bath (22:50 SEK). Efteråt såg jag dock att de i huvudsak handlade om Nordamerikas fiskar, men en del arter finns ju i alla oceaner.
PHUKET
Idag, lördag den 10 februari, har vi varit på Phuket och Karon Seaview i 3 dygn! Åkte hit från Bangkok i en lyxbuss, VIP! Start från Bangkok i en liten minibuss, som hämtade upp oss på den gatan där vi bodde! Vi kom så till en stor busstation, och vid 19-tiden kom vi iväg i den luftkonditionerade lyxbussen. Straxt kom en bussvärdinna fram och delade ut våtservetter och det var ju uppfriskande! Därefter fick man en liten, liten plastinsluten kycklingbit, en muffins, 2 kex samt coca-cola med mängder av is.
Så bar det iväg söderut på skapliga vägar. Sedan tvärstopp och kilometerlånga köer p.g.a. en stor bilolycka med bl.a. flera långtradare inblandade. Vi åkte i en s.k. VIP-buss och fick köra förbi de väntande köerna, men blev ändå stående mer än en halvtimma.
Framåt 22-tiden drogs gardinerna för fönstren och ljuset släcktes ner. Luftkonditioneringen hade individuella utblås ovanför varje passagerare. Vi fick stoppa igen dem med papper för att den blåste och kylde alltför mycket! Sätena gick att fälla till nästan horisontalläge, men man fick ändå inte någon bekväm sovställning. Filtar delades även ut och behövdes p.g.a. nämnda luftkonditionering, trots att det kanske var mer än 25 grader utanför bussen!
När vi kommit tillrätta och börjat slumra till satte de på en videofilm, amerikansk action med till thailändska dubbat ljud, och vilket ljud sedan. . . .! Äntligen var den dåliga filmen genomliden och passagerarna föll åter till ro! Klockan två på natten väcktes vi brutalt då thailändsk musik med högsta ljudstyrka hördes ur högtalaren! Ljuset tändes och bussvärdinnan gick runt och delade ut våtservetter igen . . . Jenny fick ett nästan hysteriskt skrattanfall och snart skrattade vi alla 4:a, till medpassagerarnas undrande blickar!
En stund senare stannade bussen vid en bensinstation och vi steg av och lotsades in i en mindre restaurang. Mat stod redan framdukad; rissoppa samt torkade och inlagda räkor, alla med skal som brukligt här. Smakar inte speciellt gott! Dessutom serverades några kycklingbitar (?) tillsammans med grönsaker, också i en lag eller dressing.
De andra gick ut till en annan servering och tog en Fanta, men jag tog av rissoppan och lade lite kycklingbitar däri. Dessa skulle tas med pinnar som jag naturligtvis vände upp och ner, till personalens och en thailändsk kvinnlig medpassagerares munterhet! Denna kvinna försökte få mig att ta av räkorna, men jag avböjde!
Så vidare färd, en stunds slumrande och vid 6-tiden ljusnade det. Ny vrålmusik på högtalarna varefter bussen körde in vid en bensinstation igen, där något som påminde om små friterade croissanger, togs ombord. Tillsammans med kaffe serverades dessa som frukost under den fortsatta färden.
Vi var sedan framme i Phuket vid 8.30 tiden på morgonen. Vid bussen möttes vi av en hord av hotellagenter och rickshawförare. Med möda kom vi igenom, tog oss upp på en liten servering ovanpå bussterminalen. Vi beställde där en bättre frukost och hade rådslag om vart vi skulle ta vägen. En ihärdig rickshawförare hängde dock kvar och stod en meter från vårt bord, tittande och väntande. Jag bad honom gå bort och så fick vi åtminstone äta ifred! Han ställde sig en bit bort men tröttnade snart och försvann.
När vi var klara skulle Jenny och Arnold gå ner och försöka få en taxi till Kata- eller Karonbeach. Joakim och jag gjorde oss klara. Direkt kom en kille fram som stått lite på avstånd och avvaktat! Vi hade tidigare överenskommit att inte ge mer än 100 bath för taxi till Katabeach och när han erbjöd skjuts för 80 sade jag OK! Han fick springa efter Jenny och Arnold och kalla tillbaka dem. Han hade en ganska stor flakbil med två längsgående säten och hade på vägen till bilen också övertalat två små japanskor att åka med. Han lovade köra runt till olika bungalows, tills vi hittade något vi var nöjda med. Efter c:a 1,5 mils körning, ibland med höga backar och slingrande kurvor, kom vi fram till Katabeach. De bostäder han visade där var för dyra och vi åkte över till Karonbeach istället.
Fann ett acceptabelt ställe mitt på beachen; Karon Seaview, för 300 bath per bungalow. Jenny och Joakim skrev in oss och under tiden följde Arnold och jag med taxin med bagaget, till de bakomliggande husen. Jag betalade taxin med en 100-bathsedel. Naturligtvis hade han ingen växel, men lovade lämna tillbaka pengar till Jenny och Joakim, när han passerade receptionen på väg tillbaka! Inte faen gjorde han det . . Men lättlurad är man.
Japanskorna skulle vidare till ett lyxhotell! Bungalowerna var skapliga, med både skåp, skrivbord och vanligt bord, förutom två sängar förstås. Solstolar fanns utanför på den lilla altanen framför huset. Minst tre bungalows till var upptagna av svenska ungdomar som kom hem från diskoteket vid 3-tiden på morgonen och då gärna ville sitta och snacka några timmar utanför! Jag vaknade varje gång!
Husen är väldigt lyhörda och ofta försedda med en halvmeterbred luftspalt uppe vid taket, täckt med myggnät! En fläkt i taket brukar vara påslagen hela natten och ger lite svalka. På kvällarna drack vi Mekong (dålig whisky) och åt chips och jordnötter på verandan. God öl fanns naturligtvis också, Singha-beer, men den var dyr, 60-70 bath för nästan en liter (15-17 kr). Whiskyn kostade 50-60 bath för en liten flaska på kanske 30 cl. Först långt senare upptäckte vi att man kunde köpa per liter istället för ung. dubbla priset!
Det var nära till bad och hav men för att snorkla fick vi gå någon dryg kilometer bort. Där fanns klippor och därmed lite mer bottenliv. Vattnet var fint och siktdjupet skapligt. Vi befann oss på en av de allra bästa stränderna, som det senare skulle visa sig. På kvällen kunde man gå ut i det ljumma havsvattnet, flyta och se solen gå ner samt invänta det snabbt kommande mörkret.
Efter någon dag hyrde vi tre mopeder och gjorde en stor rundkörning på några mil och tittade på närliggande beacher. Jag och Joakim hade var sin moped och Arnold skjutsade Jenny på sin ”moppe”. De gjorde över 100 km/tim om man ville, men vi körde bara i 60-70. Hjälmar var det inte tal om.
På vissa ställen inne i dalarna var det hett som i en bastu och fartvinden värmde då istället för att kyla som vanligt är! Vi stannade på ett ställe efter vägen och köpte färsk ananas, som fick bli lunch den dagen. Verkligt god och saftig och smakade extra gott som törstsläckare. Annars dricker vi en hel del. Nästan varje timma dricker man utan besvär en Fanta eller i sämsta fall en Cola. Det går utmärkt att dricka öl och även sprit mitt på dagen, men dels är det dyrt och dels blir man lite slö.
Men i Sverige kan då inte jag ta en öl en het sommardag, då strömmar svetten av mig. Här märktes det inte, kanske beroende på att man i alla fall svettas maximalt här.
På kvällen åt vi en rejäl middag. Någon kilometer bort från vår bungalow hade Arnold hittat en liten billig restaurang. Den bestod bara av ett bambutak, stolar och bord, grill och ett öppet kök, allt i ”lösan” sand! Vi fick mycket god grillad fisk och åt även languster en annan kväll (sådär, men inte var det som svenska skaldjur).
Vi bodde sedan i våra bungalows i fyra dagar, en dag mer än beräknat. Joakim skulle nämligen följa med på en dykutflykt till en närbelägen ö. Hade bokat in sig på lördagen och då turen bara gick vissa dagar i veckan fick vi stanna en dag till. Vi gick upp tidigt och åt frukost, varefter jag körde Joakim på mopeden bort till den servicebyrå som ordnat dykningen. Där skulle buss hämta och den kom också, någon kvart försenad och Joakim åkte iväg! Någon timma senare var han tillbaka! Turen hade blivit inställd pga för hårt väder. Även färjan till PePe Island hade fått vända! Det var dit vi skulle åka morgonen efter!
Upp tidigt igen! ½ 8 skulle buss hämta för transport till PePe-färjan. Klockan 07.oo beställde jag 4 st American Breakfast på bungalow-restaurangen, där vi ätit frukost alla morgnar tidigare, och hade ännu inte lyckats få in rätt beställning. När klockan närmade sig ½ 8 hade baconskivan (man kunde få två mot tillägg) och de två stekta äggen serverats. Jag vrålade ”bacon” bort mot den slöa grabb som tjänstgjorde som servitör, men inte förstod många engelska ord. Han satt bara med öppen mun och liksom ”tuggade” på ordet bacon. Så sken han upp och efter fem minuter kom det beställda in.
Bussen visade sig vara minst en kvart försenad så det gick bra! Denna minibuss åkte sedan till synes planlöst omkring, till närliggande bungalowbyar, och plockade upp en passagerare här och där. Så småningom kom vi fram till staden Phuket (som alltså har samma namn som ön).
Färjan var inte speciellt stor, men mängder med folk och en del last togs ombord, bl a fisk och ananas. Färjan låg förtöjd utanför ett annat fartyg så det var en del klättrande med packning innan man kom ombord. Vi kom iväg och när vi nådde ut på havet växte vågorna snabbt i höjd och båten gungade kraftigt. Då och då slog en större våg mot sidan och de passagerare som satt på akterdäck blev överstänkta av havsvatten, som också forsade över däck. Ananas och annat rullade fram och tillbaka i slagvattnet.
Jag satt själv längst bak och höll mig lite krampaktigt i ett räcke och med de klarröda flytvästarna inom räckhåll. Alla blev våta och även en del bagage blev överspolat. Joakim satt intill mig, men Jenny och Arnold satt under däck. Värst utsatt blev ett äldre par som satt på lovartsidan. De var genomblöta, från de små solhattarna till strumpor och sandaler. De försvann senare ner under däck, där mannen enligt Jenny spydde. Han återvände sedan ensam till däcket och lade sig på den bänk där han tidigare suttit.
Vatten och vind var inte speciellt kallt, som tur var! I övrigt gick allt bra och efter två timmars färd, där båten ibland saktade ner för att parera någon stor våg, kom vi i lä bakom PePe Islands höga klippor. Jag hade under färden vilat ögonen på en mycket vacker japanska(?) och tog också ett kort av henne vid infarten till ”hamnen”.
PEPE ISLAND
Hamnen bestod bara av en brygga på pålar med flera fartyg förtöjda intill denna. Även ilandstigningen blev ett klättrande över relingar på andra båtar för att nå bryggan. Vi började med en Fanta på en liten servering, där vi i lugn och ro ville studera guideboken. Enligt den skulle det finnas bungalows för 50 bath längre ut på ön! Jenny och jag gav oss av, utan packning.
Det var mycket hett! Fick tips att på den vänstra stranden fanns inget under 500 bath ledigt! Gick på den högra stranden och efter en del förfrågningar kom vi till Andaman Bungalows där vi visades ett någorlunda acceptabelt rum, nr 10, för 200 bath. Vi accepterade, trötta och varma som vi var. Jenny checkade in och jag gick åter, mer än en kilometer i den pressande värmen, för att hämta de andra. Det var en mycket ansträngande vandring med ryggsäckarna! Arnold bar Jennys ryggsäck också!
När vi kom fram blev vi anvisade bungalow nr 1 och 4 istället för ”de var mycket bättre”. Nej, det fanns inte något som var bättre där, ett ”råtthål”, med sprucket cementgolv och en mycket knölig dubbelsäng. två stolar, båda trasiga, kompletterade det hela. El fanns, men var bara påkopplad mellan 18-24oo. Vatten för tvättning och toalettsköljning, fick hämtas i en brunn någonstans bakom.
Vi var mycket trötta, törstiga och griniga. Jag ville omedelbart gå bort till receptionen och klaga, men Joakim orkade inte! Jag satt på sängen, med huvudet i händerna, för att avlasta den ansträngda nacken. Joakim trodde att jag fått ett sammanbrott . . . . .
Lite senare gav han sig i alla fall av, till turistbyrån, sade han. Efter en ½ timmas väntan gick jag bort till restaurangen, där Jenny och Arnold redan satt. Joakim kom just tillbaka och hade hittat bungalows på andra sidan ön för 300 bath. Vi åt så en snabb lunch och retade under tiden upp oss på de dåliga rummen och när vi ätit färdigt ”stormade” vi fram till receptionen och krävde pengarna åter!
Jag var mycket uppretad och gick ut hårt direkt, för vilket jag senare fick ”skäll” av Joakim. Den hästsvansförsedde ynglingen i receptionen var mycket snorkig och överlägsen. Han undrade bl.a. vad jag skulle göra åt saken om han vägrade betala tillbaka!? Det är inte lätt att skälla när man inte behärskar språket; ”We are very angry!” t ex kommer man inte så långt med! Joakim åberopade lagen (!) och efter en stunds flinande överläggning med en kollega, under det att han bläddrade i en stor sedelbunt, betalade han igen pengarna och vi kunde börja den mödosamma vandringen tillbaka igen.
De nya bungalowen låg dock mycket vackert utefter en palmkantad stig ner mot havet. De hade betydligt bättre standard. Dock fanns även här begränsad el mellan 18oo och 07oo. Vi hade svårt att få belysningen att fungera när mörkret började falla och jag gick bort till receptionen. Det visade sig att man skulle stoppa ner dörrnyckeln i en liten box innanför dörren. Då slogs en kontakt till och tvärt om när man gick ut och låste efter sig! På det sättet sparades en hel del ström, som kom från en dieseldriven generator. Denna var tyvärr belägen bara ett 50-tal meter bakom vår bungalow och var igång dygnet runt!
Vattnet på de närbelägna badplatserna var inte så bra här. Vi har dock någon dag hyrt in oss på s.k. långbåtar, för att på halv- eller heldagsutflykter, nå bra stränder och vatten på andra sidan av den amöbaformade ön.
På tisdagen åkte Joakim på en dykutfärd, dels till en närbelägen ö, dels till grottdykning på PePe:s västsida. Han fick veta av dykledaren att de inte skulle gå under 18 meters djup varefter hela gruppen dök ner till ett djup på 28 meter! Han såg ungefär de fiskar vi tidigare sett vid snorkling, men det var större exemplar här. Vid grottdykningen fick de simma in i en trång gång för att komma in i en grotta där de sedan kunde se ljuset sila in från en spricka i berget, som säkert sträckte sig 50 meter upp. I motljuset kunde de se 100 tals fiskar avteckna sig.
Från denna grotta ledde sedan en trång gång vidare in i berget. Dykledaren pekade in mot öppningen och Joakim och en australiensare simmade in. Gången var trång så att tuberna slog emot taket och det var med möda de kunde vända därinne och åter komma ut i den första grottan och sedan vidare ut . . . . Dykutrustningen såg bristfällig ut enligt Joakim . . . . .
När Joakim åkte på dykutfärd tog vi andra en s.k. långbåt till Long Beach för 20 bath t.o.r. Vi åt en enkel lunch, snorklade och badade. Det var klart vatten med mycket fisk, som bl.a. åt ur handen på mig. De andra två stränderna; där vi bodde och vid bryggan, var inte bra alls. Vid bryggan var det ”mjölkigt” i vattnet och i ”vår” vik var det synnerligen långgrunt, samt väldigt mycket levande och död korall, som gjorde bottnen vass.
I denna vik kunde man åka fallskärm efter en racerbåt, om man hade lust och pengar!
I går kväll slog Joakim ihjäl en stor kackerlacka på toaletten. I morse bar jag ut en krabba som en katt jagat in i vår bungalow!
Två sjungande flickor går runt bland husen här och småstäder och bäddar sängarna. Dörren till bungalowen gick att låsa, men ryckte man lite grann, så gick dörren upp ganska så lätt! I receptionen här kunde man också lämna tvätt som man fick åter dagen efter, något renare!
En kväll när vi satt på en restaurang och åt grillad haj med pommes-frites och öl, gick en ung grabb förbi. Han verkade bekant och när jag lite senare tilltalade honom visade det sig att det var Adam Dorman från Dalby. Han är son till Kerstin Dorman på banken. Jag visste att han skulle vara någonstans i Thailand och att han också hade varit i Nepal någon vecka innan vi var där.
Dagen efter lämnade han PePe med samma färja som vi, för färd till Krabi, på Thailändska fastlandet. Vi skulle söka oss söderut för att finna ett lite mer jungfruligt ställe! På Pi-Pi har vi ätit gott på kvällarna. Ungdomarna som vill spara och hålla budget, har sparat in på lunchen, med påföljd att alla blivit lite griniga och trötta på eftermiddagen.
Häromkvällen åt vi äntligen fisk. Jag, Jenny och Arnold åt Red Snapper och Joakim åt haj! Pommes f. till! Kvällen efter åt vi alla haj! Gott och inte alls med den rovdjurssmak som t.ex. håbranden har i Norge! Arnold har f.ö. inte varit riktigt bra i sin mage sen vi lämnade Nepal.
I kväll har vi ätit något som påminde om paella; gult ris och kycklingbitar var det i alla fall. Inlagd gurka, färsk tomat och salladslök därtill. Sistnämnda avstod dock jag ifrån!
Vi är nu i Hat Yai! Hit kom vi efter 5 timmars lokalbussfärd från Krabi, efter att dessförinnan haft en 1 ½ timmas båtfärd från Pi-Pi, som vi lämnade i morse, den 14 febr. kl. 09.20.
HAT YAI
Hat Yai ligger c:a 5 mil från gränsen till Malaysia. Vi räknar dock med att åka till Pattani, c:a 10 mil, och sedan söka något ”annorlunda” efter östkusten, ner mot Narathiwat!
I Hat Yai, var naturen betydligt grönare än det hittills varit i övriga Thailand, Indien och Nepal. Överallt är det ju f.n. ”grön” vinter och våren börjar komma igång. Många träd är helt avlövade, andra har fått en skir grönska eller blommar på bar kvist. Bananträd har funnits hela vägen genom norra Indien, Nepal, Kathmandu och förstås i Thailand, men överallt är det mycket torrt!
Det är nu torsdag middag, den 15 februari . Efter en varm och bråkig natt på hotellet (Peking Hotell) vägrade jag att sova ytterligare nätter här utan luftkonditionering. Har nu bytt till ett dubbelrum för 220 bath, mot tidigare 160, alltså en skillnad på 15:- kr eller 7:50 per person. Joakim protesterade naturligtvis, men ett enkelrum utan air-kondition kostar 120!
Jo, förliden natt: Vi gick till sängs redan klockan 21.30! Klockan 23.oo hade jag fortfarande inte somnat, utan var då uppe och stängde av den slamrande fläkten och slumrade sedan in.
Väcktes något senare av ett våldsamt oväsen. Det lät som om någon försökte sparka in en dörr, längre ner i hotellbyggnaden, alltunder det att en högljudd och hotfull röst hördes.
Vi bor på 4:e våningen och det är ett stort schakt ner till vån. 1, varför alla ljud, inkl. dem från gatan, hörs upp! Ovanför schaktet är taket öppet åt alla håll, varför en del ljud kommer in den vägen också. Oväsendet fortsatte, folk sprang i trappan. Jag kände mig rätt sömnig, men när jag tittade på klockan var den 07.30, så det var väl OK med lite oväsen! Kunde inte somna om på grund av värmen och oljudet.
Gick upp och duschade och kände mig piggare. När jag skulle sätta på mig klockan upptäckte jag att jag vänt den upp och ner på nattygsbordet! Klockan var bara ½ 2! Smög ner i sängen igen och lyckades nog sova några timmar till! Joakim vaknade inte!
Jag var uppe vid ½ 8-tiden och gick ut för frukost. Hittade inte tillbaka till de ställen vi sett kvällen innan, utan slank in på en enkel thailändsk restaurang. Efter diverse ord- och teckenutbyte fick jag en omelett och något de kallade kaffe! Serverades i ett glas och smakade mer choklad än kaffe.
Efter ett besök i en saluhall, med allt från mat; kött, fisk och skaldjur, till kläder och husgeråd, återvände jag till hotellet, där Joakim just var klar för att äta frukost. Jag gick med honom och vi fann en japansk restaurang, återigen med matkuponger som man måste köpa när man informerat sig om vad man ville ha och vad det kostade!
Jag och Joakim åt nu en American Breakfast med kaffe! Tysk blend på det sistnämnda, mycket starkt och gott! Där fanns också, förutom Nescafe’ även fransk, holländsk, och schweizisk blend samt Blue Mountaine-kaffe! Senast vi prövade det var på Pi-Pi; Arnold och Joakim drack kaffet i en liten kaffebar. En grabb i 10-årsåldern tillredde det hela. Det var resans hittills blaskigaste kaffe. Arnold blev riktigt förbannad, då det hade kostat 40 bath för en kopp! Han slog i allt socker och all grädden i kaffet och stjälpte i sig det till Joakims stora förnöjelse!
Nu har vi siesta någon timma i det svala hotellrummet. På f.m. har Joakim och jag gått runt i affärer och varuhus. Mycket billigt finns; t.ex. fyra små stavbatterier för 16 bath, eller 4:- kronor. Snygga damskor för 150 bath (=35:- kr). Skjortor i välkända märken, 100 - 150 kr! Shopping med Joakim betyder att det inte blir så många inköp. Stannar jag till och tittar på ett plagg, så säger han” Ja, den var ju gräslig . . . .”
Det blev rätt mycket ”shoppande” på eftermiddagen också, efter lunchen på en ½ kyckling med pommes! Jenny och Arnold åt vårrullar. Jag köpte ett halsband och ett armband till Anita för 30 bath och en kombinerad klocka, termometer och kompass till husbilen! Kostade 75 bath, men prutades ner till 65 (16:25 kr). Senare köpte jag tre frottèhanddukar; 20 bath styck prutades ner till 50 jämt. En blå, en beige och en gul! Min gamla handduk luktar nämligen sur disktrasa! Annars har vi inte haft några större problem med fuktiga kläder, ännu! Arnold köpte en stilett!
I kväll har vi köpt en hela Mekong-whiskey för 90 bath. Vi har ju tidigare köpt den lilla flaskan på kanske 33 cl, för mellan 30 och 70 bath! Chips därtill! Det gick ner, trots att whiskyn är ganska oljig och har lite underlig smak!
När vi kom in på hotellrummet var där ”iskallt”. Bara 20 grader varmt! Arnold skulle just demonstrera hur man öppnar kapsylen på flaskan genom att rulla den mot kinden! Påföljden blev att Jenny överduschades av whisky, där hon satt och läste i min säng!
Fredag morgon (=f.m. 11.30) efter frukost och lite shopping igen, tog vi bussen till Pattani, en kuststad varifrån vi skulle vidare ut till något bra ställe. Klev av bussen i muslimkvarteren i Pattani, efter tre timmars färd. Förgäves letade vi sedan efter någon människa som kunde engelska eller i alla fall förstod ord som turistbyrå eller city-center! Vi fann ingen och fick trava iväg med ryggsäckarna igen.
Till slut fann vi en man som kunde hjälpa oss att få en tuc-tuc (motorcykelrickshaw, eller här snarare en liten lastbil med två längsgående säten på flaket och ett lågt tak och öppna sidor). Den körde oss till något slags kommunkontor (socialbyrån?) och en tjänsteman där skulle följa med oss till en vän, när han slutade sitt arbete.
Vi ville dock vidare direkt och den väntande tuc-tucen körde oss då till en adress som den nyssnämnda tjänstemannen angav. Det var till en resebyrå och det var ju inte riktigt vad vi sökte! Vi bad tuc-tucföraren att köra oss till ett hotell och det blev förstås ett lyxhotell! Joakim och Arnold gick dock in för att få lite turistupplysningar och kolla rumspriset. Sistnämnda var 250 bath (62:50) och det var ju mycket rimligt!
En fin restaurang fanns också i anslutning. Dessutom fick dom erbjudande av flickorna i receptionen; 400 bath så följde dom med upp på rummet . . . . Men det var för dyrt för ungdomarna, rumspriset alltså! Någon på hotellet instruerade tuc-tucföraren att köra oss till några bungalows, 3-5 mil utanför staden och vid havet.
Samtidigt kom en vespa med två australiska kvinnor på! De blev lika glada att se oss som vi dem! Vi blev tipsade av dem om en bra strand med bungalows, som de ”hörts talas om”. En av dem var missionär och talade thai. Vår tuc-tucförare var villig att köra om han fick 300 bath + 50 för vad han hittills kört. Vi tyckte det var för dyrt, för ursprungligen hade han begärt 12 bath, men med viss väntetid borde dubbla summan vara rimlig, samt max 250 för körningen ut till stranden! Han fick 50 bath och åkte iväg, men kretsade sedan runt oss då och då, för att om möjligt få oss att anta budet.
Missionärskan tog då kontakt med en annan tuc-tuc som vi fick för 250 bath. Det blev ganska jobbigt att i c:a en timma sitta halvt nedböjd och skaka fram. Det är förhållandevis småväxta människor som bor i dessa länder och takhöjden var anpassad till dem. Vägen var visserligen asfalterad, men med hålor och gupp här och var.
Vi nådde så småningom den omtalade stranden utanför Panare, men vattnet var lerbrunt och bara två bungalows fanns för 100 bath styck. Arnold lyckades pruta till 80 bath och vi hade ju inget val! Vi tog först en liten kvällsmåltid och ett par öl i den lilla strandrestaurangen i ett träskjul. Framför borden fanns en bur med två ekorrar, den ena hoppande nervöst fram och tillbaka, den andra satt apatisk i ett hörn. 3 - 4 fågelburar med småfåglar fanns också. Runt våra fötter gick små kycklingar och pickade och en katt med ungar låg i ett hörn. De hade deformerade eller stubbade svansar, som de flesta katter vi sett i Thailand!
Allt restaurangen hade att bjuda på var räkor och ett stort halvfryst köttstycke. Vi valde det sistnämnda! Det kom så småningom in, hårdstekt i små tärningar på en bädd av sallad. Vi fick beställa ris sedan. På det gemensamma köttfatet fanns fyra små gafflar och en liten skål med chilipepparsås. Singhaöl därtill!
Vi var trötta och bestämde oss för att gå till sängs tidigt och komma iväg därifrån tidigt nästa morgon.
Vi började med att städa bungalowen, då den inte tycktes ha varit använd på lång tid. Bara en säng fanns i varje hus, men den var då i smalaste laget för både Joakim och mig. Vi bad om en extra madrass att lägga på golvet. Det skulle de ordna, men de kom med två st tunna bastmattor! När jag rullade ut dem på cementgolvet kom ett par ödlor utkilande ur dem! Den ena var över 2 dm lång och sprang snabbt som en vessla och gömde sig under sängen. Jag blev lite överraskad och ropade till och det hade de båda flickorna, som kom med mattorna, mycket roligt åt!
Vi började sedan sopa.
När vi lyfte på papperskorgen myllrade det fram myror och små skalbaggar, som dock snabbt åkte ut med kvastens hjälp. Så över till toaletten; bakom vattenbehållaren av cement fanns också myror. Ett försök att sopa ut dem misslyckades helt. Miljoner myror bara vällde fram, uppretade och hysteriskt springande om varandra. Jag trampade och slog ihjäl med en toffel tills en vall med döda myror hade bildats mot väggen och jag var genomblöt av svett. Det var ändå lönlöst. Nya miljoner vällde fram och vi flydde ut i rummet och stängde dörren till toaletten.
I sängen fanns en tredelad madrass och Joakim fick en del för att kunna ligga på golvet. När jag lyfte upp madrassen kom 2-3 jättespindlar fram samt en skorpion! Alla förpassades till de sälla jaktmarkerna och speciellt spindlarna efterlämnade stora blöta fläckar på cementväggen. När vi senare tittade in på toaletten, där vi tidigare även hade placerat en myggspiral, hade myrorna lugnat ner sig, men nu satt ett 10-tal stora kackerlackor och kalasade på de döda myrorna! Joakim och jag dödade ett flertal av dem, men de var mycket snabba att smita in i väggspringor eller ner i toaletthålet!
Vi städade sedan Jenny och Arnolds bungalow, med ungefär samma resultat. Efter att ha slagit ihjäl en av två skorpioner upptäckt jag i efterhand att jag utan att se det, hade trampat ihjäl den andra skorpionen, som möjligen hade sökt skydd under min toffel!?
Joakim sov rätt oroligt den natten nere på golvet. Han vaknade till då och då, satte sig upp och lyste omkring sig med ficklampan, men där fanns bara spindlar! Nästa morgon åt vi frukost på restaurangen. Fick något som liknade kaffe, men bröd fanns ej att få. Jag tog ett glas mjölk också (!), Arnold åt chips (!) och så vandrade vi iväg i värmen! Efter ett par hundra meter kom vi till en större väg, där en buss skulle komma om 10 minuter, enligt uppgift! En av flickorna i restaurangen kom ner till oss och väntade, men på buss åt andra hållet. Därifrån kom så småningom en annan flicka och steg av bussen. Hon hade köpt bananer någonstans och helt spontant gav hon oss var sin banan och det var välkommet efter den spartanska frukosten.
Efter en kvart kom en yngling förbi och sade ”bussen kommer om 10 minuter!” En stund senare stannade en lastbil, med man, fru och ett litet barn i framsätet. Lite tvekande gick vi fram till dem och försökte lifta med dem! Det gick utmärkt och vi fick skjuts till närmaste stad, en eller ett par mil bort. När vi kom dit betalade vi honom 20 bath, som han något förvånad tog emot. Vi lastade av vår packning från flaket, där vi också suttit under färden längs kusten. När vi så nämnde för föraren att vi var på väg direkt till Malaysia erbjöd han sig att köra oss till en annan plats, där buss till Malaysia skulle passera förbi! Vi tackade för detta, lastade på igen och åkte ytterligare mer än en mil, med den heta fartvinden vinande om öronen!
Steg av mitt i en liten by, betittade av många människor. Vi slog oss ner vid en servering, fick kaffe och omelett samt bulle till Joakim. Arnold drack bara Cocacola. När rätt buss dök upp, sade de till oss och så kom vi till Narathiwat. Det kostade 9 bath per person (2:25 kr).
I Narathiwat skulle vi byta till en annan buss som skulle gå mot gränsen om en timma. ”Grön buss” sade en man till oss!
Vi gick över till anvisad hållplats och där kom omedelbart en grön buss. Det var dock en minibuss, bara något större än en tuc-tuc. Två längsgående bänkar på flaket och ett lågt tak! Den skulle enligt uppgift gå till Sundai Kolok, gränsstaden.
Vi trodde dock att det bara var en uppsamlingsbuss, men fel hade vi! Det bar iväg ut på landsbygden, med två kvinnor med var sitt barn i knät, sittande i framsätet, bredvid föraren. På taket fanns våra fyra ryggsäckar, några säckar ris och på flaket satt vi fyra, samt ytterligare 12 personer, 21 passagerare totalt!!!! Mycket trångt och svettigt! Vi hade inte åkt långt förrän fyra nunnor stod vid vägkanten och skulle med!
En extrabänk trollades fram och nunnorna klämdes in i sin helvita skrudar. Inte långt efter var det nya passagerare som skulle med, samt en 5 - 6 säckar cement! Den lilla lastbilen lutade nu betänkligt bakåt och längst bak stod dessutom fem man ovanpå cementsäckarna, hängande ut bakom bilen. Och så fortsatte det de dryga sex milen fram till gränsen.
Som mest var vi 32 passagerare plus alla säckar och annan packning!!! Men det gick det också! Gränsen nåddes och efter lite ifyllnad av dokument kom vi utan besvär igenom tullen och in i Malaysia. Efter en lätt middag på ris och kyckling (Arnold åt jordnötskakor) kom vi med en luftkonditionerad buss till Kota Bahru. Vi hade dessförinnan växlat våra bath till ringit eller Malaysiska dollar, som de också kallas.
Joakim fick köpa en liten Toblerone i taxfreeshopen. Detta efter enträgen vädjan till expediten, då endast utresande hade rätt att handla där!
MALAYSIA
I Kota Bahru gick Jenny och jag på jakt efter hotellrum medan Joakim och Arnold vaktade packningarna på en restaurang. där hade de mycket god Carlsbergsöl, bryggt på licens här i Malaysia! De första fem hotellen vi kom till var fullbelagda. Att det var lördag angavs som orsak till detta!
Fann sedan ett riktigt råttbo, där det luktade illa och man kunde från 2:a våningen se ner genom golvspringorna till restaurangen. Här ville Jenny bo för 12 Malaysiska dollar natten (25:- kr). Jag kunde dock inte acceptera stället och vi kollade då också med hotell Berling (!) på återvägen. De hade två rum; ett för 25 och ett för 21 Mal. $. Det dyrare hade airkondition och varmvatten och det var mycket mjuka sängar på båda rummen. Joakim, som hade velat ha något billigare, hade inte stort val, men var ganska nöjd sedan vi installerat oss! Jenny och Arnold skulle gå till det nyssnämnda ”råttboet” och ta in där, men de dök snart upp igen och ville låna guide-boken för att finna något annat! ”Deras” hotell hade nämligen låst och slagit igen när de kom dit!
Det hela slutade med att de ganska trötta hamnade i 21-$-rummet bredvid vårt, efter ytterligare en stund! Det kändes skönt med en varm dusch, air-kondition och sedan en skön säng!
På kvällen gick vi till en parkeringsplats i närheten, där det kvällstid kommer upp, kanske ett 100-tal små kök, som lagar olika slags mat, som t.ex. grillade bananer och kycklingar. Frukter, sötsaker, coca-cola och andra drycker säljs också, men ingen öl. Det är övervägande muslimsk befolkning här och då säljs inte öl och sprit på samma sätt som i de icke muslimska områdena.
Vi åt var sitt stort grillat kycklinglår med ris, utom Arnold som föredrog ett grillspett. Cola därtill och allt gick på c:a 12 - 13:- kr per man. Lite senare på kvällen gick vi in på ett nattklubbsliknande ställe, för att om möjligt få en öl! För 5$ gick det bra, men den var inte alls så god som Carlsbergs.
På denna ”nattklubb” visades video på storskärm. Någon i publiken fick så välja en sång och sedan gå fram och sjunga själv i mikrofonen, alltmedan en speciell video, som anknöt till sången visades. Mycket oskyldigt men populärt!
DEN NATTEN BLEV LUGN.
Jag sov till åtta på morgonen, och när jag kom ut i hotellkorridoren, låg det mängder med pulver från brandsläckare i trappan och på avsatsen. Brända tidningsbitar och wellpapp rann nerför trappan, med vattnet, som tydligen också sprutats på! Det hela verkade som en anlagd brand och när de städat ett par timmar syntes inget, men brandröken kändes ju!
Jag gick en lång promenad, då det inte fanns något bord ledigt på den restaurang vi bestämt att träffas på. Joakim sov förstås! Gick bl.a. till turistbyrån och fick en karta över staden av en ovänlig dam! Letade mig sedan fram till New Central Market, men hade förstås ingen kamera med. Återvände dock senare dit i sällskap med Joakim och kamera.
Denna marknad bestod av en jättestor byggnad. Utanför och runtom såldes alla tänkbara sorters frukter och grönsaker. På en terass som gick runt huset, satt försäljare och sålde allehanda verktyg, bl.a. stora knivar. Inne i byggnaden såldes grönsaker samt färska och torkade kryddor, fisk, kött och hela djurkroppar, allt i otroliga mängder.
I mitten på den runda byggnaden satt kvinnor med vackra grönsaker, mjöl och gryn till salu.
Saluhall i flygperspektiv
Vi tog senare kort på detta uppifrån 3:e våningen. På den våningen såldes också kryddor, ris, torkad fisk, husgeråd, kläder och skodon samt tyger i mängd. Vilka härliga dofter och vilka färger! Vi blev mycket betittade och fick många tillrop:” Heellloooo!” Ibland pratade de lite och frågade var vi kom ifrån. Sverige var för det mesta okänt!
Jag köpte ett svart muslimskt ”huckle” till Susanna här. Kvinnorna hade mycket roligt när jag valde och hjälpte mig sedan att visa hur man trädde det på huvudet. Joakim och jag gick sedan för oss själva och har verkligen gjort stan’! Vi köpte öl, en T-shirt med marlin (?) på samt ett par kryddburkar. Trots att det är söndag är allt öppet, även banker.
Det var igår, lördag (17/2-) som det var helgdag, men även då hade många öppet!
Tisdag, 20 jan. Sitter kl. 0900 på verandan till ett litet skjul, som kallas bungalow. Vi kom hit till öarna Perhentian Besar och P. KECIL, utanför Kota Bahru, i går e.m.
I natt har Joakim och jag bott på den förstnämnda ön, medan Jenny och Arnold åkte vidare till Kecil, då det inte fanns någon mer ledig bungalow på Besar. Vi träffade dock överraskande på dem igår kväll, då vi skulle gå och äta. Gick förbi den lilla restaurangen, då någon kom springande efter oss i mörkret och ropade ”Hallå”! Det var Arnold!
Det fanns ingen restaurang på den ön där Jenny och Arnold bodde och inte heller någon affär eller kiosk (om man nu inte ville gå över hela ön i mörkret till andra sidan, där en liten by låg). De hade inte ens vatten! De tog därför skjuts med en liten båt med utombordare för att kunna komma över till ”vår” ö och få en bit mat!
Restaurangen här består av en större klippskreva, några stolpar och ribbor som bär upp ett bristfälligt palmbladstak, 3 bord och några stolar och bänkar, tillyxade av bräder och bambu. Vidare en liten öppen eld, några kokkärl, ris, nudlar, ägg samt Coca-Cola och Fanta (jordgubb)!
Vi åt Nasi-Goreng, fast vi tänkt oss färsk fisk på den några ”snäpp” bättre restaurang som ligger ett 100-tal meter bort, i nästa vik. Fast då hade vi i mörkret fått klättra över en brant klippa och en bit genom djungeln (där finns jätteödlor på 1-2 meter).
För att gå tillbaka i tiden något, så lämnade vi Kota Bahru med buss, och bytte sedan till en mindre buss, efter några mil.
Kvällen innan vi avreste hade vi åter varit nere och ätit den goda grillade kycklingen på den stora matmarknaden. ”Alla” tycks samlas där på kvällarna för att äta eller ta hem färdig mat. Där sitter alltså hela familjer med barn och mor- samt farföräldrar. Ingen öl serveras dock på grund av det är i huvudsak muslimer som driver serveringarna här!
Jag åt min kyckling med svidande och blödande läppar, då jag sedan ett par veckor har ett mycket besvärligt sår över hela underläppen. Hade dessutom ett sår under näsan ett tag, så jag såg nog lite ruskig ut!? Troligen har munsåret kommit av det ökade saltintaget, då vi ätit en hel del chips och liknande, för att kompensera vätskeförlusterna.
Men åter till ankomsten med bussen till hamnen i KUALA BESUT (?). Där väntade en ung grabb och frågade vart vi skulle. Hans far hade båt och kunde köra oss ut till öarna! Men först en enkel lunch, kyckling och ris för de andra, kötträtt och ris för mig.
Jenny behövde sedan en toalett och det tog en stund med förklaringar och teckenspråk, innan hon visades till ett litet skjul med platt golv och bara ett litet hål i väggen, nere vid golvet! Jenny trodde de hade missuppfattat henne!? Avvaktade! När den lille grabben kom för att hämta oss till båten sade han att det fanns toalett ombord, och det fanns det; en midjehög låda längst bak, med hål i golvet, rätt ner i vattnet!
PHERHENTIAN KECIL och P. BESAR.
Efter 1 ½ timmas färd kom vi fram till öarna. På grannön, någon kilometer bort, fanns enligt uppgift en fiskarbefolkning på 700 personer. Utanför ön låg ett 15-tal större och flera mindre fiskebåtar. De stora båtarna hade långa bambustänger, fullhängda med starka lampor. När de fiskar nattetid lockar de upp bläckfisken till ytan med ljuset, och naturligtvis även annan fisk. Ljuset från lamporna reflekteras på himlen och syns flera mil bort, ofta med båten under horisontlinjen. Bläckfisk, som vi smakat den, är ganska seg och inte speciellt god! Prövade det som förrätt i Thailand.
Bungalowen vi bor i är ganska bristfällig och det blev inte mycket sömn för mig första natten. Moskitos har vi inte märkt mycket av, men jag dödade en kackerlacka i Joakims säng i går kväll! Det var hårda bäddar och jag bad om en extramadrass. Fick en gammal och nästan utsliten, som knappast gjorde bädden mjukare, men roade malaysierna, som i allmänhet sover på en bastmatta! Öarna består av två vackra berg, med långa sköna sandstränder. Flera olika palmsorter utefter stranden, uppåt sluttningarna breder djungeln ut sig. Den är inte så tät här som jag hade föreställt mig!
Jenny och Arnold kom just över till vår ö efter övernattningen på ”sin” ö. De hade suttit och väntat på ödlor igår kväll, men ingen hade dykt upp, men till frukost hade en kommit lufsande. Jenny och Arnold har just nu fått en bungalow strax intill vår och flyttar över till ”vår” ö.
Hela förmiddagen och fram till ½ 4-tiden var Joakim och jag på den södra udden och fiskade från de stora stenblocken där. Vi fick vada ut.
Joakim fick en ganska stor näbbgäddeliknande fisk och tappade också ett par tre stycken, då linan slets av! När vi kom hem talade jag med vår hyresvärd och fick då en ny hink istället för den gamla som Jenny ”tvättat” sönder! Eftersom Jenny bor i en konkurrerande bungalowby fick jag tillsägelse att inte låna ut grejor till den ”byn”. Då jag förklarade att det var min dotter så var det dock OK!
Vi fick också låna en gryta och en wouk, så nu kan vi laga lite mat över elden.
Onsdag (tror jag). Kokkärlet försvann i natt! Eller har någon lånat det . . .? Till höger om oss bor nu ett kanadensiskt par, som verkar trevliga. Till vänster bor ett par från New York. De är inte så stöddiga som de amerikaner vi tidigare träffat på.
I går kväll gick vi till den större restaurangen för att om möjligt få färsk fisk. De hade bara 4 fiskar och de var redan beställda! Det blev Nasi Goreng och nudlar istället. Efter en och en halv timmas väntan serverades det! Det var dock flera orsaker till förseningen.
För det första är inte kocken/servitören så snabb, för det andra har han fyra bord i restaurangen. De som beställer först, expedieras först, d.v.s. han tar emot beställningen, går ut i köket, anrättar och serverar, innan han tar upp nästa beställning - och igår var vi sist! För det 3:e tog gasen slut mitt i varför han skickade en racerbåt över till grannön efter mer gasol. Denna båt återvände dock inte!
Efter en stund tände han eld i en spis och började laga mat där. Men vi hade ju ingen brådska . . . .!
När vår mat äntligen kom in var vi lite besvikna, för det var inte mycket ”sting” i hans Nasi Goreng eller i nudlarna. Dessa rätter smakade betydligt mer under palmbladstaket vid den lilla ”II-klass” restaurangen.
Kanadensarna här bredvid lagade sin egen kvällsmat igår och håller nu på med frukost över den öppna elden. Han fick låna mitt spö igår, men fick inget. En liten japan kom förbi nu på morgonen och gav dem en fick han just fångat. Han fick också en igår, som jag sedan fick att ha som bete. Men inte heller jag fick någon fisk!
Sent igår kväll var vi runt här till de olika sophögarna och ”jagade” iguaner med ficklampa. Hörde en, men den försvann snabbt in i djungeln under ljudligt prasslande. På tal om sopor så har vi sett hur de gräver ner sånt i strandkanten. Inte bara lätt förmultningsbara saker, utan även coca-colaflaskor och konservburkar m.m.
Vi har en s.k. dusch på baksidan av bungalowerna. Den består av en djup brunn och en hink med rep. Det hade väl gått an om inte latrinerna förlagts 25 meter bortom. Där finns två stycken små skjul, med bara ett hål i marken och inget vatten för spolning, vilket dock inte gjort varken från eller till. Duschvattnet luktade ”apa”. Joakim testade det igår och mår inte så bra, men det kanske är solen. Han fiskade nämligen halva dagen utan att smörja in sig med sololja, ”för har man bränt sig en gång, så bränner man sig inte igen” säger Joakim.
Klockan är nu kvart i nio på morgonen och det är dags att gå bort och väcka Jenny och Arnold!
Sedan vi nådde in i Malaysia har landskapet blivit betydligt grönare. Grässlänterna efter vägarna är gröna, träd och buskar liknar svensk högsommar, om det nu inte hade varit för de vajande palmerna och alla bananträden, som ofta innehåller en klase med gröna bananer.
Åter till vår söderhavsö; i går var vi vid södra udden och snorklade, Joakim, Arnold och jag, medan Jenny låg på stranden innanför och ”pressade”! Här i vattnet fanns mycket korall att se, liksom jättesnäckor, 30-40 cm långa, stora havsanemoner och naturligtvis tusentals fiskar.
Vattnet var klart och med skaplig sikt. När vi kom simmande runt en liten udde kom plötsligt ett antal mycket stora fiskar upp underifrån. Jag uppskattar deras längd till något över metern. ”Haj!!!” ropade Joakim och vi backade undan. Fiskarna följde dock sakta efter och vi såg då att den karakteristiska hajmunnen saknades och att även fenorna var lite annorlunda. Troligen var det kungsmakrill (?). Sedan de granskat oss nyfiket en stund dök de åter ner i djupet under oss.
Vi fortsatte sedan ut till en udde och simmade mellan en stor trekantig sten och klipporna på land. Det gick väldigt lätt att simma och vi upptäckte när vi skulle vända att tidvattnet strömmande med stor kraft söderut. Vi låg nästan stilla i vattnet när vi skulle vända trots att vi simmade med full kraft! Efter att ha pressat oss intill klipporna, så nära vi vågade, för att undgå de vassa havsanemonerna, lyckades vi kämpa oss förbi det trånga sundet och var då ganska utmattade, i varje fall Arnold och jag. Vi hade sedan ett par hundra meter till att simma bort till den badvik där Jenny låg.
Joakim och jag var väldigt tända på tanken att kunna fånga de stora fiskarna vi hade sett under simturen. Vi plockade ihop de fiskegrejor vi hade tillgängliga och begav oss landvägen ut till klipporna, där vi sett de stora fiskarna. Det blev en betydligt kämpigare ”promenad” än vi hade väntat oss. Klipporna efter stranden bestod egentligen av jättestora stenblock, som låg huller om buller. Ibland fick vi med möda klättra över dem, ibland vandra i halvdunklet under dem, upp till midjan i vatten och utan att se riktigt var vi trampade. Hittade en repstump och en bambustång, som hjälpte oss vid de värsta hindren!
Det tog säkert en timma att klättra de 200 meterna dit ut! Så kunde vi då äntligen fiska. Ganska omgående fick jag ett bottennapp och när jag försökte rycka loss det, gick spöet av alldeles ovanför handtaget . .!
Fiskade med en lång, tung bambustav en stund, men bytte sedan till handlina med flöte som jag kastade ut. Fick inget alls medan Joakim fick flera hugg på sin spinnare och fick också upp flera småfiskar som vi filèade och metade på! Men ingen större fisk nappade, trots att vi såg flera näbbgäddeliknande fiskar som då och då strök förbi klippan där vi stod.
Så återfärden, efter flera timmar i solen. Vi var väl insmorda med sololja. Tidvattnet hade nu kommit in och vattennivån stigit nästan en meter. Vi kom med möda över den första branta klippväggen och skulle sedan gå genom grottorna. Vi fick pressa oss fram med väskorna på huvudet och vattnet upp till halsen på flera ställen. Det var nog bara en tillfällighet att vi inte trampade på en sjöborre eller stingrocka. Vi tänkte på den muräna vi sett vid snorkling dagen innan, då vi också hade fiskat ”näbbgädda” från en klippa. Joakim fick en och tappade ett flertal, som helt enkelt slet av linan!
Vi kom så småningom tillbaka till Jenny och Arnold, som brända och törstiga väntade på oss och vaktade våra övriga saker. Vi hade ju tagit med oss allt vattnet!
På kvällen åt vi egen middag bestående av kyckling på burk, med ”alla” benen kvar. ”Chop, chop, chop” som vi brukar säga! Det är nämligen vanligt här att när man köper en grillad kyckling så huggs den snabbt i småbitar med ben och allt. Vi lärde oss snart beställa att få den hel, men är det konserv så blir det bara att spotta småben! Vi kokade potatis till, hade lök, vitlök och tomat samt en skiva vitt bröd per man. Delikat!!!
Som dryck en blandning av Coca-Cola och Fanta med jordgubbssmak! Joakim gick dock till restaurangen och åt fried rice!
Även i morse lagade vi frukost över elden. Kaffe, bröd och omelett, vilket också serverades i går morse. Joakim åt stekt ägg! Jag brukar gå upp någon timma innan Joakim och tända eld och förbereda frukost. När den är klar väcker jag Joakim och hämtar Jenny och Arnold i deras camp.
Idag, fredag?, 23 februari, var vi åter och snorklade, Joakim och jag. Utrustade med en hemgjord harpun skulle nu en kungsmakrill fångas! På 1 ½ meters djup mötte jag en fisk, helt överraskande. Men nu var det en haj!!! Kanske metern lång? Jag vrålade ”HAJ” för att få dit Joakim. Då stack den iväg som en blixt och Joakim fick aldrig se den. Kungsmakrillarna hade inte alls reagerat för ljud när vi sist träffade på dem!
Vi fortsatte ut mot udden och fick då se en stingrocka, som också tvärvände då jag ropade till! Vid den stora klippan kom de fem stora kungsmakrillarna upp från djupet och tittade på oss, men när Joakim dök mot dem med harpunen försvann de snabbt. Jag satte ut en rev med bete på och knöt fast den i en järnten i klippan. Vi simmade sedan ”rätt ut i havet” där Joakim dök ner så djupt att jag inte kunde se honom! Det var lite otäckt, men han kom upp . . .!
På väg in hittade Joakim en vacker jättesnäcka, men då den var levande kastade han i den igen. Annars plockar folk snäckor här utan urskiljning och lägger upp stora exemplar på land för att de skall dö och öppna sina skal. Det är förbjudet, vilket också tillkännages med stora skyltar på stranden, men ingen kontroll finns och folk tar inte sitt ansvar . . .!
Jag lyfte upp en stor sjöborre på en sten och det tog bara 3 sekunder, så hade den med hjälp av sina taggar spatserat ner i vattnet igen! Provade så att lägga den på sandstranden, men då gick den upp mot land och fick bäras ut i vattnet igen!
Medan Joakim låg kvar och pressade (solade) gick jag till bryggan och fiskade. På väg dit hittade jag en liten konstig krabba, död på stranden. Kroppen - skalet var väl som en enkrona i storlek
medan benen var smäckra och c:a 10 cm långa och jämntjocka. Avslutades med en liten klo.
Den hade torkat i solen och jag kunde senare packa in den och få den med hem till Sverige. Den var
alltså speciell genom att klorna var längre än hela kroppen!
Fick ingen fisk men hade turen att få se en sköldpadda, på närmare en halv meter, komma upp och andas, några gånger intill bryggan.
På förmiddagen hann vi med en liten djungelpromenad. Hade knappt kommit in i djungeln förrän jag fick se en meterlång, grön orm, ringla iväg och försvinna. Vi gick mycket försiktigt sedan, men såg bara några ekorrar och c:a 2 cm långa myror, samt kanske en miljon av en liten, millimeterstor myra, på väg upp i ett träd! Ännu har vi inte sett någon iguanödla, men härom morgonen var det 5 stycken apor i träden bakom vår bungalow. Det är svarta apor, med till synes sammetslena pälsar, långa svansar och en gul ring kring ögonen. Är mycket skygga!
Enligt uppgift finns här också vildsvin! Jag hittade en apskalle och några kotor på väg ner igen. Jag säger ner, för att ön består av ett flertal branta kullar, helt övervuxna, utom på några ställen, där berget går i dagen!
Det är nu kväll och ett stort gäng med kinesiska ungdomar har kommit till ön. De sitter på stranden runt en stor eld och sjunger allsång och solon till gitarr. Förut har de spelat popplåtar(?) på bandspelare och haft fyrverkeri i solnedgången, så paradiset är just nu i viss obalans . . . .!?
Två bungalows till höger om oss finns ett svenskt par och till vänster två holländare, som just givit oss en smakbit av grillad näbbgädda!
Lördag morgon, 24 februari, kl. 08.10.
Ny dag efter en svår natt . . . . kineserna höll på till framåt 1-tiden på natten med att spela musik, skratta och skräna. Vid midnatt var jag ute på vår altan och skrek rätt ut i natten, med mina lungors fulla volym; ”shut up, you over there.... people want to sleep her ... shut up!!!”. Ingen reaktion märktes, men tydligen hörde de ropet, för idag hör jag dem säga ”shut up” och flina!
Efter klockan 1 var det dock tyst några timmar, fram till 5-tiden, då de vanliga malajerna kom igång med sina morgonbestyr under tjatter och oväsen. Tydligen har en del kineser också övernattat på stranden, för de kommer åter igång med sin musik och sitt skränande. Senare fick vi höra
att kineserna kom från någon skola på fastlandet (Malaysia).
Kineserna har tydligen tagit över det mesta i det malajiska samhället. De flesta restauranger vi kom in på drevs av kineser!
Klockan 10 hade vi bokat in oss för en båttur runt ön, med uppehåll för snorkling på tre ställen och eventuellt lite fiske på vägen! Vi hade räknat med att restaurangen skulle öppna klockan 09.00, men när den inte gjorde det åkte vi redan ½ 10.
Vi for då över till grannön och byn där och åt frukost på en liten servering - kaffe och två sockerkaksskivor! Bröd fanns inte och den omelett jag försökte beställa kom aldrig in! De kan inte mycket engelska här! Vi passade på att handla; 5-6 liter vatten, några 1 ½ litersflaskor med läsk, två burkar Nescafe`, sötat mjölkpulver, lite potatis och faktiskt tre skivade barkis!!! Lök och vitlök samt 6 ägg till Jenny och mig inhandlades även. Detta tog nästan en timma och under tiden väntade den lilla passagerarbåten, med plats för kanske 20-25 personer, på oss fyra!
Det var två unga grabbar som skötte båten och rundturen kostade 10 ringit per man eller totalt 80 SEK för oss fyra. Vi gick först med båten intill land, där jag dagen innan hade satt ut en rev med fisk som bete. Den var naturligtvis avsliten! Ön var mycket större än vi hade trott och på utsidan fanns väldigt långa palmkantade och till synes öde sandstränder. Vi stannade då och då och snorklade. Såg bland annat flera stora papegojfiskar samt en liten sköldpadda, som simmade under mig, nere vid bottnen.
Även här fanns det kringdrivande bitar av maneter, som då och då brände till på kroppen! Joakim och Arnold såg ett stim med jättefiskar, kanske 1,30 långa och med en stor puckel på nosen! Dorado? Joakim såg fem hajar och en jättesköldpadda.
Vi hade spön ute efter båten och fick flera hugg. Jag hade på 3-4 stycken, men innan färjan hunnit sakta in hade fiskarna slitit sig. Vi avslutade färden med en liten fika och bad på en strand med otroligt len och fin sand, samt mycket vackra koraller i vattnet utanför.
På eftermiddagen, denna dag gick vi en ”djungelwalk” med Mats, Joakim och undertecknad (Bertil) som deltagare. Mats är från Varberg och bor 2 bungalows från oss med en kvinna från Borås. Hon har för övrigt samlat ihop en stor snäcksamling som jag fotograferat.
På promenaden, som var ganska så svettig, såg Joakim ett litet djur mellan några stenar, jag såg ett bi och i övrigt ingenting! I går kväll satt Joakim och jag vakt i mörkret, vid en sophög, i avvaktan på att en iguanödla skulle komma fram. Efter en stund, när det var nermörkt, kom en tjej och slog en liten drill straxt intill oss. Hon hade naturligtvis ingen aning om vår närvaro! Sedan hörde vi Arnolds röst och då slog vi på våra strålkastare och överraskade dem!
Arnold slöt sig till oss och vi satt tysta och väntade medan mörkret blev allt tätare. Till slut såg vi inte handen framför oss. Syrsorna spelade högre och högre. Lysmaskar syntes och olika djungelljud hördes; ibland som prassel, ibland som små lockrop. Tyckte oss höra fotsteg på väg mot oss ....!
Spänningen steg och när några möss (?) rusade förbi i mörkret, tände vi ficklamporna och trodde vi skulle få se minst 3 ödlor! Tomt! Inte ett liv! Inte en rörelse! Så prasslade det bland soporna! Där satt en stor krabba! 100-tals meter från havet! Det var säkert 1 ½ decimeters spännvidd mellan de kraftiga klorna. Den flydde snabbt in i djungeln.
Nu är det söndagmorgon. Vår svenska granne kom just förbi och sade att hon hade sett en iguanödla bakom våra toaletter. Vi kollade förstås, men den var borta.
Frukostkaffe med toast, två stekta ägg och juice, egenhändigt tillagat över eldstaden. Jenny och Arnold återvände till sitt hus och Joakim började samspråka med grannfolket till vänster om vår bungalow. De var malaysier, från Penang, och visade sig vara mycket trevliga. Han var född i Indien, från Punjab och sikh. Hon var en mörk skönhet, möjligen malaj!? De bjöd på färska cocosnötter, varur vi med sked kunde äta färsk cocos. Nötterna har de plockat från palmerna ovanför oss.
Sedan kom de med fried rice blandat med griskött! Mycket gott! Vi fick två portioner och när de åkte vid ½ 2 tiden fick vi resten av ”koket” så det räckte till lunch åt Arnold och Jenny också! Innan de åkte bjöd de oss till sitt hus i Sungai Petani utanför Penang.
Fick hans visitkort; Mr. Darshan Singh Anlakh. Han fick ett pennset av mig och blev mycket brydd över vad han skulle ge mig istället! Vi tyckte förstås att han givit nog, då han dessutom överlämnat en påse snacks, några sötsura saker, som var populära i Malaysia! Under samtalet med honom fick vi bland annat veta att han tyckte Malaysia var bättre på den tiden som engelsmännen regerade i landet. Då var det ett land och ett folk (kanske mot engelsmännen?) Nu var landet uppdelat på folkslag och raser, kulturellt och ekonomiskt, med olika skolor och universitet för varje grupp i detta samhälle!
(Vi fick så småningom ett julkort från familjen, bestående av en julhälsning och ett foto på oss själva som han tog vid detta tillfälle!)
Enligt vår granne sikhen, var det mycket ovanligt med så fint väder vid denna årstid! Det borde regna och åska mest varje dag, som en efterdyning av de nyligen överståndna monsunregnen. Vi har dock sett åskmoln runt om och även blixtar inne över land på kvällarna!
Så har jag äntligen sett och även fotograferat min första iguana! Över metern lång. Tre st vid olika tillfällen eller möjligen samma djur alla gångerna!
Måndag 26 februari . Sista dagen på Besar. I morgon kl. 07.30 åker vi mot land igen. Planerar att ta järnvägen genom det inre av Malaysia, genom regnskogen och sedan buss ut till kusten via Kuantan! Folk står redan i kö här för att ta över vår bungalow! 2 franska ungdomar har bokat in sig, men får sova i tält i natt! Idag har vi snorklat vid resorten, som det kallas. Det är en nybyggd modern bungalowby, med till synes god standard. Gick en liten runda i den nya, ännu ej invigda byn. Några hantverkare höll på med slutarbeten. Där fanns duschar i en byggnad och då det stod öppet där och dessutom fanns en liten tvålbit på plats så tog jag tillfället i akt. Härligt! Blev så uppfriskad att jag joggade hela vägen tillbaka längs stranden, bort till bryggan där Joakim låg och pressade.
Efter lite övertalning gick också Joakim bort och duschade! Vid snorklingen såg jag en kanske 1 ½ meter lång haj, men den vände och sam ut på djupet när den såg mig. Massor av fisk, korall och vackra snäckor vid denna fina strand.
I går kväll hade vi beställt åtta Carlsbergs öl från land, och de kom äntligen med båten vid 8-tiden på kvällen. Vi hade då väntat oroligt i flera timmar. Jag hade betalt ölen i förväg till en grabb, men kunde inte säga vem han var eller hur han såg ut, eller vilken båt han åkt iväg med! Ölen var förstås ljummen och våra försök att få tag i is misslyckades, men det var gott ändå . . .!
Vi skulle ha ätit lunch på restaurangen. Ville ha fisk! ”Har ingen fisk” sade de. OK. en bananpannkaka då! När den var klar hittade de fisken! Joakim åt då fisk, god men stark!
Tisdag morgon 27/2 kl. 07.30 avgick färjan från Perhentian Besar till Kuala Besut. 1 timma och 40 minuter tog färden, i något disigt men soligt väder. Vi väcktes klockan 07.00 då gryningen började märkas, men det var fortfarande ganska mörkt. Då hade ”blattarna” malajerna hållit på i mer än en timma med pladder och morgonförberedelser. En djungelkatt var och jamade under vår bungalow i natt igen!
I går träffade vi en australiensaren som blivit stungen av en stingrocka. Inte precis livshotande, men med mycket svåra smärtor i några timmar!
Nåväl, i land åt vi frukost, två kaffe och två pannkakor per man. Pannkakorna är goda och mättande trots att de är tunna, nästan som en plastpåse, men viks ihop till ett litet knyte under stekningen. De kavlar inte ut dem, men genom att slänga degen i luften, ungefär som en pizzabagare, får de den otroligt tunn. Ibland är det fyllning i den men oftast blir den ”au naturelle” (?) Nu var det en svag currysås samt socker till! Inte så dumt!
Buss till Jerteh. På väg dit hade vi frågat två från bussbolaget och en privatperson om vi kunde åka buss via Pasir Puteh till Tauch Merah. Det gick inte alls var deras svar, men när vi gick på bussen, efter byte i Jerteh, frågade Arnold ännu en gång om detta. Av en muslimsk kvinna fick vi veta att det gick utmärkt att åka den vägen och inte via Kota Bahru, som vi tidigare fått information om! Det hade i så fall blivit en omväg på nästan 10 mil! Nu blev det istället bussbyte i Pasir Puteh och i Machang. Där hade vi turen att få en luftconditionerad lyxbuss, direkt till Kuala Kerai.
Anlände dit vid 13-tiden och tog in på ett kineshotell med indisk restaurang! Dubbelrum för 8 Ringit vilket motsvarar 18:65 SEK! Fick på begäran ett rum åt gården. En stor kaktus på balkongen intill sträcker sig fram till vårt fönster. På gården nedanför finns grovköket till restaurangen. Härliga dofter tränger upp, liksom ljud från en tupp samt alla de burfåglar som finns här på hotellet och även i många malaysiska och thailändska hem.
Jag har just duschat med vatten från ett cementkar, som med hjälp av en plåtburk hälls över kroppen. Duschrummet ligger som en liten extrabyggnad på taket. När jag kom upp dit överraskade jag en liten man som badade där genom att krypa ner i cementkaret! Han kom snabbt upp när jag blängde på honom.
Tidigare klippte jag mig på en frisérsalong som sköttes av två kinesiska flickor. Hårtvätt med massage för 6 Ringit (13:80 SEK). Hon hade tyvärr alltför långa naglar, som repade mitt huvud under den hårdhänta huvudmassagen. Fick nästan tårar i ögonen och försökte få henne att ta det lite försiktigare, men förgäves. Till sist fick jag be henne sluta!
Nu skall Joakim och jag ner till restaurangen och ta dagens 3:e Carlsberg! I morgon tåget mot Singapore?
Hyddor i den malaysiska djungeln
I kväll middag på en uteservering i centrala stan’. Joakim åt griskött, inte så bra, Jenny och Arnold åt kyckling, så där, jag fisk, hårdfriterad, gick an, men en jättegod sötsur sås var det till!
Längs hela gatan härutanför, på trådar och i nischer på fastigheterna sitter ½ miljon (?) svalor och sover! På flyttning norrut? Klockan 03.10 började tuppen gala utanför och höll sedan igång med vissa pauser, tills det började ljusna utanför.
Kaffe och toast till frukost. Det blir kyckling eller fisk till lunch! Har kollat i grovköket, som jag som sagt ser ner till. åt kyckling till lunchen igår, med en massa goda tillbehör, allt serverat på bananblad! Därtill två Carlsberg! Mycket läckert!
NÄSTA DAG.
Skall hämta tvätten på tvätteriet kl. 11.45, äta kl. 12 och 12.45 går tåget (3:e klass) till Gua Musang där nationalparken Taman Negara börjar. Enligt uppgift skall det finnas regnskog där och kartan visar att vissa berg når upp till 2.000 meters höjd!
Klockan är nu 21.00. Vi var framme i Gua Musang efter 3 ½ timmes tågresa. Tåget gick långsamt och gjorde ibland långa uppehåll på stationer för att mötande tåg skulle kunna passera. Bara 3:e klassvagnar fanns med, men det fanns flera fällbara säten och vi hade turen att få sittplatser.
Just nu lyssnar vi på en försäljare utanför hotellet. Troligen säljer han ginseng?
Med två stora högtalare och en musikanläggning vrålar han ut sitt budskap. Demonstrerar också sin kraft med karateslag, där han spräcker en bit marmor med handen! Hans högtalare överröstar till och med den islamiska böneutroparen, som hörs i bakgrunden. En kakafoni av höga ljud, men vi tror inte att han skall hålla på så länge?
Jenny och Arnold bor på hotell Peking och vi på hotell Tokyo! Vi har just ätit middag på en kinesrestaurang. Maten var inte så god men ölen var på topp som vanligt (Carlsberg).
I morgon 09.30 går tåget söderut. Vi får se hur långt vi åker med? Jo, i förrgår lämnade vi tvätt i Kerala Kerai och hämtade den kl. 11.45 idag. När vi senare satt på tåget i väntan på avgång, såg jag tvätteriets ägare komma gående utefter tåget. Efter en stund kom han gående genom vagnarna och letade efter någon! När han fick syn på mig överlämnade han leende en kasse med en t-shirt i. Det var Joakims, som blivit kvarglömd på tvätteriet!
Han bör ha vetat vilket hotell vi bodde på, varit där först, fått reda på att vi just rest och så tagit sig ner till tåget, för att om möjligt få tag i oss och överlämna den gamla t-shirten. Vänliga människor här!
Klockan är nu 21.30 och en ny försäljare har tagit vid! Vad han saluför vet jag inte, men ljudvolymen på högtalarna är sådan att vi inte kan samtala normalt här på hotellrummet! Arnold och Jenny var här på vårt hotellrum förut, men flydde snart fältet efter att Arnold förgäves ropat ; TYST (!) med sina lungors fulla kraft! Ingen reaktion alls, han kunde inte konkurrera med försäljarnas dåliga och skrälliga rundgångshögtalare.
Omkring klockan 23.00 tystnade det dock så pass mycket att man kunde urskilja stadens övriga ljud, såsom accelerande motorcyklar och mopeder, hundslagsmål, galande tuppar (!) och ljud från rumsgrannarna. När de går på golvet gungar våra sängar . . . . Golvbräderna är nämligen gemensamma och bara en tunn vägg skiljer oss från grannrummet. Vi har tre stora fönster, som består av ett flertal ogenomskinliga glasskivor. Dessa kan stängas och öppnas som en persienn. Men, även om de är stängda finns som vanligt en stor luftspalt uppe vid taket. Både luft och ljud liksom olika dofter kommer in den vägen!
Det blev för övrigt ganska kallt under natten. Det var därför tur att vi inte tog air-kondition, som Joakim faktiskt var inne på ett tag! Kostade 10$ mer (23:-kr). Efter en frukost bestående av kaffe och tre ”frallor”, som vi dock fick köpa själva i ett närbelägen brödbutik, sitter vi nu på tåget och väntar. Det skulle ha avgått kl. 09.30 till Kuala Lipis, varifrån vi planerat ta en buss till Kuala Lumpur.
Järnvägen gick alltför långsamt och dessutom luktar det inte så gott denna dag. När tåget kom in lastades en mängd varor av. Bland annat var det en man och en kvinna som lämpade av mängder med rågummi i form av plattor eller mattor på 1 x 0,50 meter. Dessutom en mängd säckar med något illaluktande, som även runnit ut på golvet i kupén!
Så avgår tåget äntligen, en timma försenat. Det är idag den 1 mars . Till Kuala Lipis är det 10-11 mil, men färden beräknas ändå ta minst 3 ½ timma! Ner till Kuala Lumpur är det sedan c:a 20 mil och bör ta max. tre timmar om vi hittar rätt sorts buss!? D.v.s inte den vanliga lokalbussen, som stannar så ofta någon vill kliva av eller på, ofta med bara 100 meters mellanrum! Nej, en s.k. lyxbuss skall det vara; airkondition och sköna fällbara säten. Eftersom den bussen inte utnyttjas så mycket av lokalbefolkningen, kommer den betydligt snabbare fram för några kronors tillägg!
KUALA LUMPUR
Lördag 3 mars. Klockan är 10.30. Vi, d.v.s. Joakim och jag har varit på Holiday Inn och ätit en ”lätt” frukost; kaffe eller te i obegränsad mängd samt mjölk, bröd, fyra sorter, tre olika sorters wienerbröd och dessutom croissanger. Ost, fyra sorter. Marmelad: Jordgubb, Sv. vinbärs, Apelsin eller Aprikos. Yoghurt, 3-4 sorter, Juice: Ananas, apelsin, tomat och en oidentifierad sort. Ägg: Kokta, stekta eller omelett. Vidare två sorters stekt korv, stekt skinka och brödkrutonger. Musli och flingor av olika slag samt gröt. Sedan 10-talet olika malaysiska rätter som kyckling och kött, bläckfisk och olika grönsaksrätter samt förstås kokt ris därtill. Slutligen färsk frukt; ananas, papaya och melon och så kaffe med wienerbröd.3 mars .
Mätta som stoppade korvar satt vi sedan och myste i den lyxiga miljön och det var dags för notan! 18 malaysiska dollar per man. Jag hade 20 och Joakim 4! Far lämnades som pant med en tidning i handen och en sista kopp kaffe. Son gick till vårt hotell Rex för kassapåfyllning. Efter betalning och ett sista glas juice (!) ”rullade” vi hem till hotellet för att smälta maten. (Måltiden kostade ca 40: kr per man. Vilken lyx!!!)
Vi kom hit till Kuala Lumpur i förrgår, efter tågfärd till Kuala Lipis, därifrån buss hit. Start skedde kl. 09.30 från Gua Musang, där det direkt började med en timmas försening. Vi var framme i K.L. vid 19-tiden. Efter en skön dusch tog vi en Carlsberg på Coliseums bar, i väntan på bord i deras restaurang. Där spisade jag en Sizzling Sirloinsteak, T-bone för Joakim.
Det serverades på så sätt att en träplatta lades framför oss på bordet. Kyparen kom med en mycket stor haklapp och knöt på oss! Så kom en liten glödhet långpanna, som placerades på träplattan. Därpå sedan den halvstekta biffen och en underbar sås hälldes över. Det fräste, rök och stänkte över bordet! Bryssel- och broccolikål serverades till samt ett annat fat med blandade grönsaker. Även en miniportion med pommes-frites hörde till. Obeskrivligt gott!
Jenny tog en vanlig biff och Arnold föredrog lamm. Det sistnämnda smakade väl mycket kofta, men oxköttet var mycket mört och välsmakande. Ännu en Carlsberg krävdes. Det hele gick på 30$ (65:- kr) för mig!
Så har vi gjort stan och i går em. åkte Joakim och jag iväg på en varuhusrunda. Efter visst letande fann vi ett riktigt köpcentra. De första varuhusen vi kom till var mer stora affärshotell med större och mindre affärer inhyrda. Ibland var de synnerligen exklusiva! På ett ställe hittade vi ett konditori med allsköns vita bröd, bergis och rosenbröd, bakelser, små pizzor, kakor och ostfranska. Där blev det så småningom fika efter middagen!
Köpte en T-shirt i varuhuset och åt lunch; clubsteak med Tuborg! Joakim hade tidigare ”klämt” en hamburgare m. Arnold på Mac Donalds . . . .! Jenny och jag kunde inte se ”eländet” utan drack kaffe på en restaurang vägg i vägg med Mc D. Mellan 10.00 f.m. och 18.00 em shoppade Joakim och jag!
På kvällen åt vi på några uteserveringar. Det blev en kompromiss, då Arnold ville ha kyckling och vi andra chilikrabba; först åt vi grillad kyckling och biffspett á 0.30 M$ styck (70 öre), två var och sedan till ett stånd där levande krabbor, från mangroveträsken, styckades och stektes med chili i en wouk. Ganska ”hot”, men det sköljdes ner med fyra liter gott öl (på fyra..)!
Det var fredag kväll och trafiken utanför hotellet var intensivare än vanligt! Vi hade en stor 5-filig, men enkelriktad, väg utanför hotellet. När trafikljusen 100 meter uppåt gatan slår om till grönt, kommer först ett koppel motorcyklar, som alla drar på för fullt, för att komma först till nästa stoppljus! Sedan kommer alla bilarna med samma drag . . . Detta i kombination med hettan i rummet plus vitlöksmängden i maten, gjorde att jag inte kunde somna förrän efter 01.00. Vid 6-tiden på morgonen började oväsendet igen!
I dag är det lördag! Vi har besökt 2-3 varuhus här i närheten. Jag har köpt mig ett par nya ”badminton-byxor” för 14.90 $ (35:-kr). Jenny och Arnold har varit på Nationalmuseét. Nu på lördagskvällen och hela eftermiddagen har hela ”vår” gata varit avstängd för trafik och istället uppfylld av 100-tals stånd, med mat, godis, böcker, krims-krams och drycker m.m. Även de affärer som kantar gatan har hållit öppet! Långlördag!?
Vi tog som vanligt en öl på Rex först. När vi kom ut regnade och åskade det! Det var så länge sedan vi hade haft regn, så vi gick ut och blev lite våta, men det var skönt. Urinnevånarna tittade på oss, där de stod i skydd under stånden och affärsentreér.
Åt några små grillspett och Jenny provade kokt majskolv och pirog. Lite senare gick vi till en uteservering, men under tak för säkerhets skull. Tre öl samt stekt fisk för mig (makrill?) och kycklingrätt för Joakim. Jenny och Arnold bara drack . . . . .
Vi, dvs Joakim och jag var på em. och köpte tågbiljetter till Singapore, för avfärd i morgon kl. 14.00. Avgång 07.30 hade vi tänkt, men det var fullbokat. Det tåget hade gått på 5 ½ timma till Singapore. Eftermiddagståget tar sju timmar, trots expresstågspris, men 3:e klass!
SINGAPORE
Tisdag 6 mars. Jo då, det tog tid med tåget. Avgick en timma försenat från Kuala Lumpur. Vi var framme vid gränsen till Singapore kl. 21.55, sju timmar senare, men sedan stod tåget stilla i mer än en timma vid gränsen. En kontroll gjordes på tåget av våra pass och sedan fick vi det vanliga ”kortet” att fylla i, inför inresan. Kl. 23.30 c:a kom vi in på Singapore C och där var en pass- och tullkontroll, som dock hade en särskild ”fil” för utlänningar, undantaget malaysier. Vid 24- tiden kom vi ut på stan.
Vi hade inga singapore-dollar och växlingskontoret var stängt, så taxi var inte att tänka på. Det var bara att ta ryggsäckarna och vandra iväg på de helt folktomma gatorna. Vi försökte hitta hotell Majestic, som skulle ligga nära järnvägen. Vi mötte en och annan nattvandrare och frågade om vägen och visades förstås fel . . . .
Vi hamnade i kineskvarteren. Hela tiden när vi gick såg vi stora råttor, ibland så orädda att man fick sparka åt dem, för att de skulle smita ner i rännstenen. Så fann vi i alla fall hotellet. Entrén stod helt öppen mot gatan och bakom portier-disken låg en kines och sov djupt! Han vaknade häftigt upp då vi ropade ”Hallå”! Men det var fullbelagt!
Vi vandrade vidare i den tysta natten och kom fram till en lång gata. Törstiga, hungriga och trötta var vi. Började gå mot centrum ett par kilometer bort! Kastade en blick in i en portgång och där stod en liten skylt: Chinatown Guest House, 5th floor. Huset såg ju hyggligt ut, klockan var 01.00 och vi längtade efter en dusch. Tog chansen, dvs hissen upp och från den steg man rätt in i en våning, vars tambur var fylld med 25-30 par skor! Vi gick in och fick de två sista lediga bäddarna.
Hela lägenheten var inredd med 2-våningssängar i 4-5 rum, minst 30 bäddar! Samtliga såg ut att vara upptagna av turistande ungdomar. Det hela ägdes av 2-3 äldre kineser, som trots den sena timmen var mycket tjänstvilliga och tillmötesgående. Vi önskade oss öl och fick var sin liter Tigeröl.... Därefter duschade vi och vid tvåtiden hade alla kommit till ro så att man kunde somna in, med pengaväskan tätt intill sig! Vid halvåttatiden vaknade de flesta, t.o.m. Joakim! I köket fanns varmt vatten på spisen och då vi hade Nescafe med oss och en grahamslimpa låg där skivad, så var en enkel frukost snart fixad. Vi åt denna på balkongen i sällskap med två babblande tyskar . . . .
Jag var ganska nöjd med inkvarteringen som kostade oss 7$ per bädd (22:-kr). Joakim kunde dock inte tänka sig en natt till på det stället! Alltså, tunnelbana in mot stadens centrum. Men vi fick först återvända till järnvägsstationen för växling och sedan till ”hotellet” för att betala för bäddarna. Med Joakims handledning, kom vi så fram till några hotell på Beach Road. De i asienhandboken rekommenderade var dock fullbelagda, men straxt intill fick vi rum på HAI HIN hotell, Beach Road 97A, 5:e våningen igen!
Skapligt läge och relativt tyst, speciellt som jag i Kuala L. fick tag i ett par silikonproppar att stoppa i öronen. Innan vi kom hit till hotellet, hade vi med tunnelbanans hjälp hamnat på Raffles Place där det berömda Raffles Hotell ligger. Det renoverades dock f.n. och tog inte emot några gäster, annars kunde man ju druckit åtminstone en kopp te där!
Vi var också på Handelsbankens kontor på Chulia Street. Det var inte lätt att hitta. Låg i en stor skyskrapa, som man först måste gå in i för att finna SHB-skylten. Vi kom så småningom, via sekreteraren in till Conny Dolonius, som bjöd på kaffe och berättade lite nytt för oss om Sverige och banken. T.ex. bankstrejken och regeringskrisen med Feldts avgång, som vi inte hade en aning om . . .
I övrigt hade han inte många tips att komma med betr. Singapore .Trodde vi skulle få svårt att få hotellrum! Joakim fick låna ett skåp där han tills vidare kunde förvara lite prylar tills han vänder hemåt igen! Så har vi då vandrat runt i stans’ oändliga mängder med stora varuhus och köpcentra. Fötterna ömmar och omdömet avtar . . .
Idag, tisdag 6 mars , köpte Joakim 3 CD-skivor och en CD-spelare för resp. 3 x 22$ och 470$. Detta blir i SEK 3 x 67:-kr resp. 1.430:- kr. Jag ville inte vara ”sämre” utan köpte en Sony CCD-F150E videokamera för S$ 1.965,- eller 5.980:- kr inkl. diverse tillbehör, som vidvinkeltillsats, extra batteri, kameraväska, batteriladdare och kopplingar till TV:n!
Onsdag 7 mars.
Efter en natt med mardrömmar och vakendrömmar om kameran och tullen i Sverige, hade jag ångrat mitt köp och hade återlämnat kameran igen om det hade gått . . . Speciellt kanske för att den första provfilmningen i går kväll inte föll väl ut . . Det visade sig senare att jag hade fokuserat fel.
Gjorde under onsdagen en del inspelningar av staden, som jag sedan kan visa för Anita när jag kommer hem. Dessa bilder blev t.o.m. lite bättre än vad jag hade väntat mig! Får se när jag kommer hem om priset för kameran var bra eller inte . . .? Har varit på en annan videoshop idag. En singaporebo visade mig dit och sade att det var billigt att handla där. Jag frågade om det var hans bror som ägde butiken, men det var det inte . . . .
Affärsägaren visade mig ett extrabatteri för tre timmars drift. Max. två timmars finns till Sony och där borde man anat oråd! Han skulle bara ha S$110,- för det! Jag tackade så mycket och sade att jag inte bestämt mig om kameran ännu! På väg ut ur affären frågade han igen, om jag inte ville köpa det. Priset gick ner alltefter jag närmade mig dörren; 90,- ... 80,- ... 70,-.. ja ända ner till 60$ då! Men jag tackade nej! De blev lite sura båda två, man jag hade ju klargjort från början att jag inte skulle köpa. Dessutom försökte han ta ut ett rejält överpris från början! ”Riktpriset” på ett varuhus var 105 S$ såg jag senare och tog då också reda på att det gick att ta ut ström max. 2 timmar!
I dag har Joakim varit ute själv och shoppat ett objektiv, vidvinkel till sin kamera, en dykarkniv och d:o ficklampa. I morgon reser han norrut igen, in i Malaysia. Jag åker hem . . . .
I går kväll var vi på en berömd indisk restaurang, där bl.a. kungen och drottningen av Nepal, Elton John och flera amerikanska astronauter varit gäster. Det var ett mycket elegant ställe men trots det hyggliga priser, t.ex. 10 S$ för en chicken tandoori.
Tidigare på dagen var jag ute för mig själv och filmade lite mer i Singapore för att kunna visa Anita vid hemkomsten och dessutom få lite övning på kameran. Bl.a. åkte jag en båttur för 6 S$ men det var en lite ”futtig” tur på bara en ½ timma. Åt sedan lunch på en uteservering och plötsligt kände jag intensivt att Jenny och Arnold var i närheten! Såg mig omkring men kunde inte se dem!
Torsdag 8 mars. Nej, Joakim stannar till fredag och bra var ju det! Efter frukost på en trottoarservering utanför hotellet skulle jag gå tillbaka till rummet för att hämta stadskartan, som jag glömt att ta med. När jag kommer ut igen och rundar hörnan står Arnold där!!!
Det visar sig att de av en slump hamnat på en s.k. craschpad, vägg i vägg med vårt hotell!!! De hade t.o.m. varit inne på ”vårt” hotell dagen innan och frågat om vi möjligen bodde där! De hade då fått ett nekande svar men ändå gått igenom hotelliggaren för att söka våra namn. Nu hittade de oss inte i liggaren, men kanske hyresvärdinnan skrev in oss som ”Lund” eller ”polismyndigheten”. Sånt hade hänt förr . . .
Jag har t.o.m. stått som Jerry Maria på hotellnotor! Jenny tänkte inte på att vi kom till Singapore med tåg till skillnad mot Arnold och Jenny som kom med buss. När de steg av bussen fick de nämligen ett adresskort till sin craschpad och trodde vi fått samma kort. Hon trodde så starkt på att vi fanns i närheten, att hon på kvällen ropade ”pappa” eller Bertil rakt ut i gränden och tyckte sig höra mig svara! Omöjligt hade det ju inte varit!
Det visade sig att de hade varit uppe på Handelsbankens kontor, vid samma tid dagen innan, på eftermiddagen, just som jag känt på mig att de var nära någonstans! Där fick de också adressen till vårt hotell, men trodde det var fel när de inte fann oss i hotelliggaren! Dessutom var inte Conny på banken just då utan de hade fått tala med den kinesiska sekreteraren. Det blev ett kärt återseende och vi följdes åt under dagen.
Arnold skulle köpa kamera och Jenny en Sony Walkman. Efter mycket åkande och promenerande i stan, bl.a. bort till Peoples Park, ett stort varuhus, nära där vi bodde första natten, blev det äntligen köp. Naturligtvis efter sedvanligt och segt prutande. Köpet skedde på Raffles Center och på mitt kreditkort t.v.
På e.m. var vi på Orchard Street, fikade och gick på några varuhus. Joakim hade övertalat oss, att om han fick köpa nya simfenor nu, så kunde vi, d.v.s. jag, Jenny, Susanna och Anita, betala dem kontant på hans födelsedag! Det var OK då från oss. Han lyckades inte pruta ner dem till acceptabelt pris och när vi fikade kom han på att han egentligen inte behövde simfenor!
Vi köpte sedan vin, öl, skinka, tre sorters ost samt pain riche och åkte hem till vårt hotell. Satte oss utomhus på den balustrad som omgav byggnaden på alla plan och åt en god avskedssupé. Sen kunde jag inte somna . . .
Nu är det fredag morgon och vi har packat klart.
Till frukost gick vi in på en butik och köpte pain riche, som vi fick delad på mitten och därtill två smörpaket. Gick sedan till en liten gatuservering och beställde två kaffe, bredde våra bröd och åt! Jenny och Arnold kom också efter en stund, men de hade ”gratis” frukost på sin crachpad för 8 S$ bädden! Joakim och jag ger 24 S$ natten för dubbelrummet!
Efter frukost satt vi bara och väntade på att klockan skulle bli 12.00, då vi måste lämna hotellrummet. När vi lämnade hotellet, filmade Arnold oss då vi tog adjö och simulerade att gå åt var sitt håll! Så en lång promenad tillsammans och nu med en ännu tyngre packning.
Vi gick mot Albert Complex nära Rochor Road, där buss till malaysiska gränsen skulle utgå. Vid gränsen skulle de övriga sedan ta en billigare resa upp till Mersing och vidare med båt till Tioman Island. Jag skulle ta buss ut till Changi Airport och den skulle enligt uppgift också utgå från trakterna kring Rochor Road.
Vi frågade en förbipasserande och han hänvisade mig österut medan Joakim, Jenny och Arnold enligt uppgift skulle gå tillbaka västerut en bit!
Vi tog adjö på nytt! När jag gått en bit blev jag tilltalad av en gammal kines, som frågade vart jag skulle! Han själv var från New York och ”hemma” på besök. Han sade att jag var på väg åt fel håll. Västerut till Victoria Street skulle jag gå! Därifrån gick buss 309 till Changi Airport! När jag kom dit, genomsvett och törstig, frågade jag igen! Helt fel! Gå till busstationen vid Johare Road och fråga, sade man till mig.
En ny lång, het och mödosam väg! Fel det också! Bussen gick från Raffles Center, en relativt kort bit från det hotell där vi bott! Tog en dricka och vilade mig lite och så nya tag. . . Vid Hill Street började det åska och regna. Då gav jag upp, ställde mig i regnet och försökte få en taxi! Förstås omöjligt! Faen också om jag inte skulle klara det här!
Upp med ryggsäcken igen. Axelremsväskan med videokameran tyngde den också... Victoria Street ner och så Bras Basah Road till Raffles City. På den troliga busshållplatsen fanns en skylt. Men där fanns inte buss 309 med! Gick runt hela Raffles City-byggnaden, vilade en stund i skuggan, och gick sedan in till informationen i byggnaden.
Där fick jag besked att bussen ändå gick från den hållplats där jag varit nyss. Gick därför tillbaka dit, väntade.... och väntade.... och tänkte just gå någon annanstans då den äntligen dök upp! Då var klockan 10 min. i 2 em. Snart två timmar hade jag kutat runt med packningen. Före 15.00 var jag ute vid flygplatsen.
Det var en jätteanläggning och efter en rundvandring i de svala lokalerna åt jag grillad anka med nudlar. Nu klockan 18.30 sitter jag med en kaffe och kaka och skriver. Skall strax checka in.....
Lördag 10 mars . Klockan är 11.30, Delhi-tid, och jag sitter på planet någonstans över Afghanistan (?). Snöklädda berg syns under oss och vädret är strålande men en hel del turbulens! Ibland flyter vi fram i luften, ibland känns det som att köra över ett gupp med bussen och då och då verkar vi köra på en tvättbräda och hela planet vibrerar! Ibland faller vi flera 100 meter (?), lika hisnande varje gång! Annars har start och landning gått utmärkt så här långt . .
Men åter till Singapore. Det var inte så lätt med incheckningen. Ett 100-tal indier hade varit i Singapore och handlat lite . . .De kom med bagagekärrorna fyllda med tv- och videoapparater, radio- och bandspelare, tvättmaskiner och kylskåp!!! Det tog alltså en hel del tid vid incheckningen, där de stått och köat mer än en timma innan incheckningen öppnade, dvs 3 ½ timma innan planets förmodade avgång!
Jag kan säga ”förmodade” då jag så här i efterhand vet att samma sak hände här som på hitresan i Frankfurt. En passagerare, transit denna gång, hade ”försvunnit”, men bagaget var kvar. Vi hade redan bordat planet och de hade räknat oss minst fyra gånger. Då fick vi ta vårt handbagage och lämna planet igen . .
.Efter 1 ½ timmas väntan fick vi komma ombord igen, 10 åt gången, visa upp boarding carden och prickas av på en lista. Tre timmar försenade kom vi så iväg!!! Även från Delhi var det sedan försening på en timma! Dessa blattar . . .I tullen där var jag tvungen att ta fram mitt teleskopspö och fälla ut det inför en otrevlig indisk säkerhetsman! Sedan var det bara att sitta i vänthallen där det titt och tätt ropades ut olika meddelanden via högtalarna.
Det var mitt i natten, högtalarna var av dålig kvalité, det ekade i den stora hallen och inte ett enda meddelande uppfattade jag . . .Kom iallafall med planet!
Men åter till ”Afghanistan”. Nu luktar det gott. Snart är det lunch! Sitter i mittengången, liksom på det förra planet och kan inte se så mycket ut genom fönstret. Har ännu inte kunnat sova något, så jag börjar känna mig lite ”mosig”! Ja, resan blev lång och seg, men vi gick direkt till Frankfurt och inte via Rom som på nervägen.
Effektiv flygtid Delhi - Frankfurt blev 8 timmar och 45 min. Lägger vi till tiden Singapore - Delhi 5 timmar samt Frankfurt Köpenhamn 1 tim. och 20 minuter så blir hela fygtiden 15 timmar effektiv tid. Det blev ju 4-5 timmars väntan också . . .så kanske det tog 24 timmar innan jag var i Nöbbelöv, räknat från Singapore!
På utresan tog det 10 ½ timma från Köpenhamn till Delhi via Rom och den totala tiden var då 15 timmat och 30 minuter! Som på utresan flög jag SAS från Frankfurt till Köpenhamn och det jag uppskattade mest var ett par stycken mycket goda brötchen med en skiva gravlax till, samt öl!
Det var storm när vi landade i Köpenhamn.
Vi flög in över Skanör-Falsterbo och sedan över Malmö och Lund (kl. 14.00), så en sväng ut över Barsebäck, innan landningen på Kastrup. I flyghallen följde jag sedan passagerarströmmen och plötsligt befann jag mig utanför flygplatsbyggnaden och hade missat taxfreeshoppen och de elefantöl jag hade tänkt mig att köpa hem!
Fann dock en liten pressbyråaffär utanför som sålde Hof! Men . . .de fick bara sälja minst 12 flaskor och så många fick jag ju inte föra genom tullen och inte kunde jag heller bära så mycket! Deppigt, men efter någon timmas väntan kom jag med flygbussen och fick en elefant på färjan och nytt mod! Det behövdes för i Malmö gick inget pågatåg förrän 17.25.
Framme i Lund fick jag sedan vänta i en halvtimma på 93-ans buss till Nöbbelöv i regn och kyla! Men jag hade gett mig den på att klara mig ända hem med allmänna kommunikationer . . ..Så blev jag sjuk sedan - förkylning! Vid 18.30 var jag hemma och mottogs av Anita med kram, Janssons frestelse och Hof. Ja, Anita hade varit över till Köpenhamn i veckan.
SAMMANFATTNING:
Är naturligtvis mycket nöjd med både resan och mina reskamrater.
Bortsett från lite trötthet och grinighet vissa varma och jobbiga dagar, har vi hållit sams och ganska lätt kommit överens om både resvägar, färdmedel och övernattnings- och matställen!
Indien var som väntat, stort, överväldigande, obeskrivligt och naturligtvis jobbigt!
De andra länderna var bla-ha, jämfört med Indien, men jag kan ändå tänka mig att göra om hela den 2.400 mil långa resan!
Ekonomiskt så kostade det ju en del; flygbiljett 6.430:- kr samt resevaluta på c:a 10.000:- kr. (Kunde åkt Aeroflot också för 5.325:- men det lockade inte!)
Dessutom köpte jag en videokamera för nästan 6.000:- kr.
Å andra sidan var jag ute från 14 jan till 10 mars , dvs 55 dagar. och det blir exklusive videokameran drygt 298:- kr per dag. Då ingår resa, mat och logi
och t.ex. entrébiljetter och hyra av mopeder o. likn. Inte så farligt!
Fler intryck än man fick under denna resa hade man inte kunnat tillgodogöra sig. En jordenruntresa kan jag efter dessa erfarenheter inte tänka mig. Det blir för många intryck från alltför många kulturer.
Tur att jag skrev dagbok … har redan glömt en del saker eller blandar ihop upplevelserna!
FAKTA
INDIEN är 300 mil brett och ungefär lika långt. Yta 3.288.000 kv.km. Har omkring 1.027 miljoner innevånare, varav 80% är hinduer, 14% islam, 2,3% sikher och 2,3% kristna, samt buddister 0,7%.
Delhi-Agra är 20 mil fågelvägen. Med buss tog färden 6-7 timmar.
Agra-Varanasi (Benares) är 50 mil fågelvägen. Nattåget kl. 23.00 var framme dagen efter kl. 14.00 (15 timmar)
Varanasi-Nepals gräns är 27 mil, med ovanstående mått, och bussen tog ungefär 10 timmar.
Från gränsstaden var det sedan 15 mil till Kathmandu och lokalbussen behövde 6 timmar på sig för denna sträcka.
NEPAL är c:a 80 mil tvärs över och kanske 20 mil brett.
Landet har 18 miljoner innevånare och de viktigaste religionerna är hinduism och buddism.
THAILAND är 180 mil långt och 80 mil på bredaste stället. Bara ett par mil på smalaste ställe! Har 46 miljoner innevånare varav buddism omfattar 93% och islam 4%.
MALAYSIA, 70 mil långt och 30 mil brett, förutom den del av landet som ligger på Borneo. Landet har 16 miljoner innevånare. Av dessa bekänner sig 50% till islam och 25% till buddism.
SINGAPORE slutligen, har 2,4 miljoner innevånare.
PACKNING:
En provpackning av ryggsäcken före avresan gav vid handen att den skulle väga minst 11 kilo. När den sedan stod färdigpackad blev det 18 kilo. Dessutom tillkom ändå en del småsaker i sista stund, som mediciner och inköp på vägen av konfekt och spritdrycker som presenter. Hade dessutom en mindre väska som handbagage på ett par kilo….
MEDICINER:
Genom en läkare, kontakt på banken, fick vi med oss ett skapligt reseapotek. Läkaren har vistats årligen i flera månader i bl.a. Nicaragua, som hjälparbetare och visste väl vad som kunde behövas:
Vepenicillin mot de flesta bakterier, t.ex. i övre luftvägar och öron.
Lexinor är ett mycket effektivt antibiotikum vid svåra urinvägsinfektioner, njurbäckeninflammation och salmonella m.m.
Vidare Imodium för ospecifik diarré och även Flagyl mot amöbor.
Trimetoprim som också var mot urinvägsinfektion samt Alvedon Supp. som kunde vara bra vid feber och kräkningar.
En salva Ecomytrin för sårskador samt alsollösning för samma sak.
Jag tror inte vi behövde använda oss av någondera……
ÄDELSTENAR
Här några prisuppgifter på de stenar vi förevisades och även köpte en del av i Agra:
Malakit 6 rupier kr 1:85
Tigereye 4 rupier kr 1:25
Jade 3 rupier kr 0:95
Granat 31 rupier kr 9:60
Topas 8 rupier kr 2:50
Månsten 8 rupier kr 2:50
Ametist 11 rupier kr 3:40
allt per karat.
|
