|
|
Bowling - är inte det att göra nånting trevligt av det skamligaste inom oss? Drömmen om att drämma till, krossa. Bomba hela skiten Ungefär som 7-åringen som sitter i sandlådan och iscensätter den stora smällen: - Njööön, njööön, njööön. Kabom, Kschhhhhschs-scccchhsssch. Sanden sprutar och alla leksaksbilarna står på ända i en makalös jättekrock. Strike, heter det när bowlarna gör det. Det kanske är förträngd sadism som får sin socialt accepterade utlevelse i bowlinghallarnas hemtrevliga lampsken. Kanske. Jag är långt ifrån säker på att jag har folkrörelsen med mig i den här amatörpsykologiska funderingen. För en folkrörelse är bowlingen. Nu mer än någonsin. - Vi har säkert 100 spelare per kväll. Och det finns alla sorter. Gamla, unga, korpspelare, tjejer, gubbar. Alla. Det är Åke Engström som berättar. Han är delägare i 39-åriga Östersunds bowlinghall och har kvällsskiftet just den här eftermiddagen. Egendomligt nog har det blivit färre av en kategori man kunde förväntat sig skulle frodas i det nya, växande intresset. Nämligen klubbspelarna. Eliten. - Det är inte alls som när jag började. Då var medelåldern högre, herrar i 40-årsåldern, och klubbspelet var väldigt utvecklat. I dag är det tvärtom, säger Åke. Varför? - Det kostar för mycket att spela i eliten. Alla resorna till exempel, svarar Åke. Lördagarnas diskobowling säger väl allt om sportens glassiga anpassning till de nya tiderna: - Det är häftig musik och speciell belysning. Och det kommer massor med ungdomar, intygar Åke. Men nu är det vanlig vardagseftermiddag. Klockan är 17 och vid banorna står ett representativt urval. Några lumpare, ett par gymnasister, några medelålders jobbarkompisar, ganska många damer och ett gäng från Bilprovningen. Svensk Bilprovning är ett exempel på en ny kategori kunder: - Det är många företag som bokar banor säsongsvis. Ett sätt att bedriva bra personalpolitik, tycker Åke som inte förnekar att det är bra också för bowlinghallen: - Stadiga, pålitliga kunder tackar vi inte nej till. Bowling är en högst social sport, umgängesvänlig och pratglad. Men är den motionsfrämjande? - En bra spelare måste ha god kondition, försäkrar Åke. Jasså, säger jag och spanar in en väldig mage och en kolossal bakdel fem meter ifrån mig. - Ja, bowling handlar om koncentration. Och ska man koncentrerar sig under längre tid behövs bra ork, säger Åke. Det skramlar till på banan bakom oss. På monitorn ovanför blinkar det magiska krysset. En klassisk strike. Den lycklige knyter näven och skriker Yessss. Fast på det behärskade och svenska viset, så att man inte ska tro att man på något vis är stöddig och skrytsam. Stilstudierna tillhör det som gör bowlingen till en åskådarsport. o Här finns till exempel störtbombaren som hystar iväg klotet som om det gällde en brännbollslyra. Det ramlar ner med en skräll mitt på banan och har knappt rörelseenergi kvar för att nå fram till käglorna. Men som dynamit-Harry kan han alltid hävda "Vilken jävla smäll, va". o Här finns också proffset med alla dyra prylarna. Tillbehörsväska på hjul, handledsskydd, sex olika sorters klot, handsydda svinläders-kängor, allvädersrader och infrarött sikte. o Eller Kurt som har gått kursen. Han mediterar med slutna ögon och klotet strax under nästippen. Efter utgångsläget tar han fyra, perfekt avvägda steg fram till banan, pendlar med högerarmen strikt efter instruktionsboken och sätter klotet som man ska. Det är bara det att han är så upptagen med att göra allting rätt, räkna steg och hålla ordning på fingrarna att klotet rullar ner i rännan efter fyra snopna meter. o Kurt som gått kursen borde nog titta på Klotjohan på banan bredvid. Han gör allting fel men får ändå strike efter strike. Benföringen är en annan fascinerande sak. En del står odramatiskt rakt upp och ner när näven släppt klotet. Andra ser ut stepphöns med storkben. Högerfot och skenben slänger upp i en kokett liten piruett. o En del följer klotet med brinnande blick och övertygelsen att man viljekraft kan få bolluschlingen upp ur rännan och in på banan igen. o Andra flinar resignerat, vänder ryggen till och hoppar högt när klotet helt oförberett sopar rent i andra änden. -Det finns inte två personer som spelar likadant. Därför är det kul att titta på, hävdar Åke. Men roligast är förstås att spela. Och slumpen gör det kul också för nybörjaren. Åke minns tanten som kom för att spela bowling för första gången i sitt liv: - Hon gjorde fem strikes i rad. Man trodde inte det var sant. Sen blev det ingenting... Sånt är livet. Och bowlingen. Ur Östersundsposten 22/2-2002 |