4 Oktober 2003
Jag mår strålande. !!!
Jag var på strålande humör hela måndagen (operationsdagen) och när
klockan var 14.30 rullades jag in på operation, efter att ha legat
för mig själv 30 minuter och filosoferat. Jag förflyttade mig själv
från sängen till operationsbordet. och sköterskan bad mig att ta av
mig (de Gigantiska) trosorna. Jag garvade så innan jag skulle ta på
mig dessa trosor för det var nog det största paret som jag någonsin
hållit i. Jag visade upp dessa för min väninna Vivi och vi skrattade
gott åt detta. Efter en dusch tog jag på mig dessa trosor och det
visade sig att dom satt som en smäck vad kan man göra annat än att
skratta åt eländet!?!*garv*
I alla fall, jag tog av mig trosorna och så låg jag helt plötsligt
där, som gud skapat mig, i bara mässingen. Jag skojade lite om detta
med narkosläkaren och en ung AT läkare som stod vid mitt huvud.
Armarna fick jag ha på armstöd som var riktade så att jag låg där
som Jesus på korset.. Armarna rakt ut alltså.
Narkosläkaren talade om för mig att jag nu får ett sömnmedel och i
nästa stund hörde jag min väninna prata med mig på uppvaket. Så
snabbt gick det.
Jag hade väldigt roligt på uppvaket faktiskt, hur man nu kan ha
det!!? Vivi har berättat en hel del i efterhand och hon hade minst
lika roligt om inte mer.
21 Oktober 2003
Jag
mår generellt sett kanonbra. Sörplar soppor och äter keso, mosad
banan, mosad potatis osv. Har fått in tiderna ganska så bra. Tar
någonting varannan timma. Men jag ska jobba på att få det att bli
mer frukost lunch middag med mellanmål mellan. Jag dricker 2
sportflaskor med vätska varje dag. Men oftast så är det funlight
saft i flaskan. Ska även jobba på det så att jag bara dricker
vanligt vatten.
28
Oktober 2003
Samma status som förra veckan men nu
har jag börjat testa mat med köttfärs. Tacofärs är bara
såååå gott. Tiderna har fått sig en törn de senaste dagarna pga. att
Rikard skrev och gjorde slut. Fick dessutom veta att han hittat en
annan kvinna. Man tappade koncentrationen ett tag där kan man säga
och i fredags hade jag en stressdumping vilket innebar att jag
spydde upp det som jag åt. Jag försökte dricka vatten men fick upp
det också. Erfarenheten är att man inte kan äta om man är stressad
eller upprörd. Jag tjuvvägde mig i lördags och då vägde jag ett kg
mindre än jag vägde idag. Så det kilot sitter nog inte så hårt. Det
tappar jag denna veckan!!!
<
Bild från mitt besök i Stockholm 7 November 2003 >
20
December 2003
Jag har nu gått ner 18 kg i vikt och det känns underbart. B12
sprutorna jag har fått har också gjort underverk (får nu en spruta
varje månad). Tänk vad en liten vitamininjektion kan göra. Jag har
också börjat jobba 75%, det är mer än jag har jobbat på 2 år, det
känns verkligen härligt att åka till jobbet och träffa människor
varje dag. Jag som vissa dagar under mina 2 år hemma har haft panik
för att träffa folk. Men nu känns det helt okay att gå omkring bland
alla 30 000 kunderna i veckan som passerar igenom min arbetsplats.
Jag har minskat en massa centimetrar också hela
71cm
lyder resultatet från den senaste mätningen.
 3 Februari
2004
Jag var hos
Anette en likasinnad viktopererad tjej och hon lyckades fotta mig
och såhär blev resultatet. Kanske något liten bild men det får duga.
Just nu har jag gått ner 25kg och det känns fantastiskt att jag har
lyckats att gå ner äntligen. Jag borde gå till gymmet oftare men jag
resonerar som så att jag får massor av kondis på jobbet. Har ju ett
väldigt rörligt jobb. Maten funkar bra och jag mår jättebra.
7 April 2004
Hurra idag har
jag nått ett av mina personliga små
delmål. Att komma under en BMI på 30. Kändes verkligen kanonbra att
se att man har
kommit såhär långt. Jag kommer idag i ett par jobbar-byxor storlek
44 och jeans i storlek 34. Känns helt kanon faktiskt. Jag är
glad och positiv för det mesta och jag är inte längre lika trött som
jag varit tidigare. Viktnedgången är idag på 29½ kg och det är långt
mer än halva vägen till målet. Jag hoppas att jag når mitt mål någon
gång innan jul. Men om det inte lyckas så vet jag att jag
kommer att lyckas lite senare. Jag har också ställt in mig på att
göra bukplastik och hoppas att jag kan göra den till hösten. Bilden
på mig är tagen av Min dotters kompis Sara för bara några dagar
sedan. Kanonbra bild om jag får säga det själv.
Såhär ser jag på
operationen idag:
Jag ska passa på att berätta om min syn på
det här med operationen och viktminskningen. Jag ser det som såhär
att jag satsar på mig själv. Inte på mina barn eller på min
man (som jag inte har
) utan bara på mig. Och det är som ett project som jag har
startat. Och när det hela är klart så har jag gått ner till ett
BMI på 25 minst, och jag har gjort brösten och magen. Det är mitt
stora mål just nu. Fast man måste ju ha mindre mål på vägen. Men
detta med att se det som ett project gör att jag nekar andra project
som vill komma in i mitt liv. Inte på ett negativt sätt. Men alltså
jag har alltid innan i mitt liv haft många bollar i luften på en
gång med varierande resultat. Nu har jag en stor boll i luften och
alla andra bollar får vänta. (bildligt talat) Jag prioriterar mig
själv först nu.
4 Maj 2004
MAT:
Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Allting funkar kanonbra. Jag
har visserligen haft en period det senaste tiden då vågen har stått
still men jag har inte börjat "banta" i alla fall utan jag har
fortsatt på den linjen jag har haft hela tiden. Att äta rätt och må
bra. Visserligen så har det blivit några snedsteg lite här och där
men det tror jag att man måste lov till att unna sig ibland. Jag
menar var gör det att man äter en kanelbulle i halvåret eller lite
lightglass en gång i månaden. Jag har insett en viktig sak de
senaste dagarna och det är: Jag har tidigare i livet ett otal gånger
försökt att gå ner i vikt och jag har alltid vetat att man måste
ändra livsstil för att lyckas. Det är liksom ett faktum. MEN vad jag
inte har insett är att jag inte har ändrat livsstil (nu pratar jag
mat) tidigare, jag har bara trott att jag har gjort det. Det finns
massor med livsmedel som jag kunde "unna" mig vid tidigare
viktminskningsförsök som jag idag känner att jag absolut inte ens
vill smaka. Det är konstigt det där... Att lura sig själv i princip
att TRO att man har ändrat till ätbeteende fast man egentligen inte
har gjort det. Nu när jag har kommit till insikt med detta så tror
jag att jag har kommit en bra bit på vägen.
30 kg minus på vågen och 30
cm minus både runt bysten och runt midjan ..det är inte dåliga
siffror det. Men det är som att man vänjer sig vid siffrorna och
underskattar dom. Alltså man tycker inte att 30 kg är så mycket när
allt kommer omkring. Kanske för att ens mål är större än det nådda
målet. Men så kommer det någon och frågar "hur mycket har du gått
ner?" och så säger man "30kg"...och får en fågelholk framför sig då
personen man pratar med uppfattar 30 kg som ofantligt mycket. Det är
konstigt det där hur man uppfattar saker.
Om portionsstorlekar. Där
vänjer man sig också tror jag. och efter ett tag så börjar man få
för sig att man äter för mycket. Men jag tror man lurar sig för,,
1dl ris eller 1½ potatis är inte så mycket egentligen när man tänker
efter. Men ser man omkring sig vad andra äter så kan man ibland inte
sluta att förvåna sig över vilka jätteportioner som folk (i
allmänhet) får i sig. Det är klart att det finns vissa undantag. Jag
tror att det för lång tid framöver kommer att vara svårt att äta
"för mycket" så länge som jag håller mig på min valda väg att äta
fettsnålt, sockerfritt och nyttigt. Att försöka äta från hela
kostcirkeln dagligen och att få i mig tillräckligt av allting för
att kroppen ska fungera.
Kroppsuppfattning är
någonting märkligt tycker jag. Jag kan med stolthet berätta att jag
nu kommer i ett par Levis storlek 34 och att jag häromdan köpte en
kjol i storlek 42. Men det kostiga är att när jag tittar mig i
spegeln så tycker jag mig se tjock ut fortfarande. Jag undrar vad
det är med mitt huvud? Är huvudet inte nöjd någon gång? Ändå när jag
har på mig mina nya Levisjeans i storlek 34 så "känner" jag mig
väldigt smal och snygg. Tittar jag på min spegelbild i ett
skyltfönster likadant. Men ändå på något vis så känner jag mig
tjock. Som när jag sitter i bilen och allt överflödigt skinn och en
hel del fett väller ut över byxlinningen. Jag berättade för en
arbetskamrat i går om min lycka att ha köpt en kjol i storlek 42
...och hon svarade "du är ju värre än mig"...Denna person är en
person som jag alltid har uppfattat som smalare än jag själv. Och
helt plötsligt så har hon större byxstorlek än jag själv. Men
fortfarande så uppfattar jag henne som smalare än jag själv. Hur
kommer det sig? Hjärnan är konstig ibland och ibland får man säga
till den att "skärpa till sig" & tala om att "sådär är det inte
alls"....som om man hade två individer uppe i huvudet som är
varandras motpoler.
Jag är i alla fall nöjd hittills med
min viktminskning. Jag har cirka 15 kg kvar att gå jag och
vore det inte för det faktum att jag har hjärt och kärlsjukdomar i
familjen och att jag är 7 kg kvar till att gå ur riskzonen för att
drabbas så skulle jag faktiskt vara ganska så nöjd nu. Men eftersom
jag har mina barn och jag vill leva många år till så kommer jag inte
att ge mig förrän jag är i mål och mitt "project" är i mål. I
projektet som jag kallar det så finns det också så småningom planer
på bukplastik och ett bystlyft med en eventuell förminskning av
brösten (har fortfarande en stor E-kupa trots 30 kilos
viktminskning) . Gud vad spännande.
Bilder
på mig när jag var som tjockast hittar ni under den här meningen
31
Oktober 2004
Hoppsan! Det var nog ett tag sedan som
jag uppdaterade härinne. Så jag tänkte att jag får nog göra det.
Idag står vågen på 74 kg. Och det är ett bmi på 27,5. och jag har
gått ner sammanlagt 38 kg. 8 kg mer än sist jag skrev. Ändå känns
det som att jag inte har gått ner ett gram sedan i maj.. Väldigt
konstigt.
Angående kroppsuppfattning
som jag skrev i maj så känner jag annorlunda med det nu. Jag känner
mig så smal som jag faktiskt är. Visst är min mage ganska så bullig
precis över naveln fortfarande men det beror ju på att min mesta
övervikt som jag har kvar sitter just där och på hängmagen och i
brösten i övrigt så är jag så gott som fettfri på många andra
ställen. Byxorna som jag använder just nu är ett par Levis storlek
32 som jag varit tvungen att sy in (jag har äntligen fixat en
elsladd till symaskinen som jag saknat) Jag har även sytt in kappan
jag köpte till nyår förra året som jag kände mig så smal och smärt i
(cirka 10 centimeter i vardera sidan). Men jag vill ju gå ner de där
sista kilona så att jag kan göra en bukplastik som jag längtar
vansinnigt mycket efter. Magen hänger där och ser ful ut. Bort ska
den!!
Maten fungerar ganska så bra även om min perfekta sida säger mig att
jag inte gör det tillräckligt bra. Jag äter ordentliga måltider och
bra mat mycket frukt men jag är inte lika låst på klockan längre mot
tidigare. Jo på jobbet äter jag alltid på fasta tider men när jag
kommer hem så blir det mer blodsockret som får bestämma (jag glömmer
av att äta alltså). Jag borde bättra mig det vet jag, men jag vill
ändå poängtera att jag inte har dåligt samvete för detta. Jag kommer
ju vara bypass opererad i många år till så jag har tid på mig att gå
ner mina sista kilon även om jag helst skulle se att det händer igår
Någonting som jag märkt är också att jag dumpar mycket lättare och
att jag framförallt dumpar efter att jag ätit klart en måltid, är
nämligen ganska så törstig just då... men man kanske kan lära en
gammal hund att sitta också..
En annan grej som har med att göra att mina matordningar har ändrats
lite. Eller hur ska jag säga ruckats ur sin träliga enformiga bana
är att det har kommit in fler personer i mitt liv. Runar och hans 3
döttrar. Jag har liksom börjat inse mer och mer att det blir lite
mera komplicerat än att värma lite mat i mikron. Är man 7 personer
så krävs det en hel del planering med måltiderna. Vilket vi
gemensamt jobbar på också. Man måste ju anpassa det nya livet efter
matvanorna liksom. Maten är ju så viktig.
I livet på jobbet
så orkar jag så mycket mera nu. Helt fantastiskt egentligen och jag
får ofta respons av kunder att jag har gått ner i vikt och många
förfrågningar om hur det har gått till. Till och med väldigt gamla
gubbar har gått förbi och viskat i örat att jag varit duktig. (dom
ser mer än man anar tror jag
)
 Den
största förändringen i mitt liv just nu är i alla fall hur man än
vrider och vänder på det att jag har träffat Runar. En helt underbar
kille. Vi
trivs fantastiskt bra tillsammans och har spenderat varje helg
tillsammans sedan vi träffades i
början av September. Med eller utan barn har det blivit beroende på
vilken helgvecka det är, och barnen trivs tillsammans och allt det
där också.
Förra helgen hade Runar en överraskning i
beredskap åt mig. och jag kan nu avslöja att det blev Teater. Vi tog
lite bilder under kvällen som jag tänkte att ni kanske ville se.
Hos Plastikkirurgen
9 December 2004
Jaha ...då var det dags att börja tänka på all lös hud som hänger
och svänger. Vågen står nu på 73kg.
Jag gick redan i Maj månad och fick en remiss för bukplastik skriven
hos min företagsläkare som är kirurg. Det kändes väldigt jobbigt att
visa upp magen för honom. Men jag gjorde det och i Augusti fick jag
bekräftelse på att remissen kommit fram. Med ett meddelande om att
jag inte inom den närmaste framtiden kommer att kunna få träffa
kirurgen (som jag egentligen redan har träffat). Jag har även under
denna tid funderat på hur duktig en kirurg är på att göra
plastikkirurgiska ingrepp jämfört med en som har rätt att kalla sig
plastikkirurg??.. Och efter mycket funderande så har jag bestämt mig
för att inte låta en vanlig kirurg utföra jobbet. Han är visserligen
duktig kirurg, det vet jag. Men jag känner inte det där 100%
förtroendet för att han gör ett jobb på bästa sätt och som blir
estetiskt så snyggt som möjligt.
Så jag ringde en privat klinik i Göteborg och bokade tid. Samtidigt
(några dagar innan) som jag frågade Susanne om råd eller om hon
visste någon som var duktig. Jag fick tid hos en kirurg, Susanne
hojtade om en kirurg som hon visste och kände förtroende för och det
visade sig ganska så snart och slumpmässigt att det faktiskt var
samma person. Jag fick en tid för bedömning samma vecka!!
Bedömningdagen
Jag hade bestämt att äta lunch tillsammans med Tykotela och Shorty
den dagen och även frågat Shorty om hon ville följa med in till
doktorn. Det ville hon gärna och hon hade anteckningsblocket i
högsta hugg.
Jag ville ju egentligen göra bukplastik och bystlyft/reducering i
samma operation. Mest för att spara pengar och tid men kirurgen som
jag träffade avrådde bestämt till detta. Mest pga att han inte ville
söva en patient för lång tid och dessutom för att minimera
komplikationer.
Jag kände i alla fall direkt förtroende för denna läkare och det
kändes inte ett dugg genant eller konstigt att vare sig dra ner
byxorna och visa allt häng både över och under naveln samt hänger på
venusberget (som stör mig mycket)... Att visa brösten var heller
inte jobbigt vilket jag tyckte kändes mycket skönt. Att shorty satt
med i rummet gjorde mig heller ingenting, jag känner henne såpass
väl vid detta laget och det kändes mera som att ha ett stort stöd
med sig in i rummet (när man inte har någon egen mamma som ställer
upp så känns det fantastiskt att man faktiskt kan låna)
Tack Shorty
Vad kirurgen sa angående min mage (som jag mellan raderna förstod
var ett komplicerat fall) var att han ville göra en omfattande
fettsugning över naveln samt göra bukplastiken efter det. Ta bort
huden som finns nedanför naveln och till viss del hud på båda sidor
om mitt bypassärr samt ta bort bypassärret. Men min bukplastik
kompliceras av mitt bypass ärr i alla fall på något vänster så
kirurgen kommer att konsultera en kollega om huruvida han ska göra
fettsugning först och sedan bukplastik 6 månader senare. I mitt
huvud så vill jag göra allting på en gång med förstår om det inte
blir så. Ska ringa kirurgen imorgon eller övermorgon för att se om
det blir fettsugning och bukplastik i en och samma operation.
Tycker att kirurgen informerade väldigt bra om risker vid operation
osv. Jag fick även ett par stenciler med information om risker och
tillvägagångssätt. Kirurgen gjorde även på de pappren en liten
ritning för hur han har tänkt att göra.
Sist men inte minst så påpekade kirurgen att om jag går ner
ytterligare i vikt innan operationen. Desto lättare både för mig och
för honom. Så jag ska lägga in en högre växel vad det gäller träning
nu. Just nu så går jag ju inte ens på promenader. Men det ska jag
börja med igen samt att simma i badhuset (men jag måste inhandla nya
badkläder för de som jag köpte i maj är för stora). Men det ska jag
göra.
Min plan är att operera mig vecka 7 då mina barn har februarilov.
Runar har lovat
att ta ledigt från jobbet några dagar. Sedan har han februarilov
vecka 8 och kan då vara hemma hos mig och hjälpa mig med
vardagsbestyren. Det känns för mig som en vettig plan. Han är bara
så underbar mot mig. Jag har sån tur att jag hittat en sån pärla.
På bilden är det
såklart jag och min pärla Runar, vi är på
(
www.viktop.se
) träff i Vara
Brösten tittade kirurgen också på och det var inga som helst problem
med den sa han. Visade mig hur en C-kupa kunde se ut.
Kändes som att ha
riktigt toppiga när han visade... hihi... Brösten blir för mig i
alla fall någonting som jag skjuter på till framtiden. Just nu får
det blir så. Även om jag verkligen vill ha det gjort också. Men det
ska det bli. Har ju fortfarande en F-kupa trots mina 40kgs
viktminskning. Visst brösten har fått mindre volym och har blivit
hängigare. Men dom är i vilket fall som helst fortfarande väldigt
tunga att bära på.......
Här Börjar nästa sida
av denna dagbok |
