Ridning

Vilka idéer man kan få - är det åldern tro?
En gång i forntiden var hästar ALLT! Jag skämtar inte! En äldre kusin brukade roa sig med att räkna in hästarna som prydde väggarna i mitt rum, men lyckades aldrig hinna räkna klart - klen matematisk förmåga kanske. Men att efter att ha passerat de 40 komma på idén att efter 26 år klättra upp från en säker tillvaro på marken till en sadel på ett stort pälsdjur - det är väl att gå lite för långt?
Lizette började ju åka häst i höstas - vilket innebär att jag som den icke-livrädd-för-hästar-föräldern skulle trava med i ridhuset och förbereda häststackarn för dagens påfrestningar i stallet före och efter lektionerna. Det värsta var att det var skitkul - och luktade precis som det gjorde då - på stenåldern alltså. Detta gjorde att jag under november och december gjorde mitt yttersta för att komma i kontakt med en ridlärare på Bosgården som inte var direkt lätt att nå på telefon. Hade nästan gett upp när jag äntligen fick svar på ett mail jag skickat. Det fanns plats för mig i en vuxengrupp på tisdagskvällarna - de låg visserligen en termin före mig, men om jag kunde tänka mig det så .... OM!?! Naturligtvis - och så var man fast i dyngan igen!

I julklapp önskade jag mig ridhjälm - och fick även shortshaps och ridhandskar. Ridhandskar har jag aldrig använt förrut - men de verkar riktigt bra att ha. Gekås var ett smart ställe att handla kläder på till både mig och Lizette. Med ridspön för en 10:a kan man faktiskt låta bli att gå i taket över slarviga ungar.

Så var det då alltså dags. Den 18:e januari var det dags för premiärturen på Elizara. Göran och Lizette höll på att skratta ihjäl sig. 1,63 är FÖR högt för en 40-årig kärring med tung ända. Stackars Andreas påstod att det inte alls har med vikten att göra utan tekniken. Ha! Det gick ju åt en hel dags energi för att få upp foten i stigbygeln. Hur i helvete hade han tänkt sig att det skulle finnas ork till att förpassa resterande kroppsvikt till hårfästesnivå (jag är 1,68). Hur jag kom upp vet jag inte men det var mer Andreas än min förtjänst. Tack! Resten av lektionen var hur bra som helst. Elizara var jätteduktig och gjorde precis som jag sa till henne. Men att förstå grekiskan som Andreas höll på med är inte så lätt. Ridspråket har förändrats de senaste 25 åren - eller också så körde man inte med facktermer till ungar i utepaddockar i konstant ösregn (=ridning på 70-talet). Nu stod alltså ridläraren och talade om att jag skulle ställa hästen till vänster. VA!!! I vilket hörn då? Skall jag parkera henne - men lektionen har ju precis börjat. Tack för förklaringen Andreas. Resten att lektionen gick åt till att pressa ut häststackaren i hörnen med skänklarna. Detta gjorde att jag var så slut i benen, att när jag graciöst skulle ta mig ner på marknivå efter lektionens slut - landade på ändan i spånet p g a mjölksyra i låren. Pinsamt! Ett annat uttryck som dök upp under lektionen var "Och så byter vi sittben Aina". Que? Skall jag inte sitta på båda sittbenen när jag är nere och vänder i sadeln vid lättridningen? Jag kan ju i rimlighetens namn inte praktiskt byta dem - kanske sitta baklänges i sadeln?!?! Numera har jag lärt mig att det är mitt sitt, och hästens ben som det betyder. Alltså att när hästen sätter ner ett visst ben skall jag sitta eller stå upp. Det vete f-n vilket ben som hör ihop med sitt och vilket som hör i hop med stå - lite svårt att se hästens ben när man sitter ovanpå. Vi hade någon lektion när vi skulle känna vilket ben hästen lyfte, men det var totalt värdelöst. Jag trodde alltid att det var tvärtom emot vad det i verkligheten var.

Nu har jag alltså ridit i en termin. Elizara avlöstes av Tizar (han är bara för go´ - det är han som är den mörka hästen i bakgrunden på den här sidan), sedan kom lilla skimmeln Tuva. Trög är ett mycket milt uttryck för den damen. Snäll i stallet och även att rida. Fick t o m hoppa med henne och jag tyckte allt att både hon och jag skötte oss strålande. Ganska otroligt när man vet att den här slöa damen även har som favoritsysselsättning att kasta av sina ryttare lite varstans. Förra gången jag red hade Andreas så lustigt att han delade ut Kavaljer till mig. Berg är till för att bestigas, eller! 1,65 över havet. Jag kunde ju inte ens tränsa normalt - jag som nästan skrattat knäna åt mig åt en pappa på Lizettes teorilektion. Han hade nog aldrig sett ett träns förrut, utan höll bara upp det framför stackars Sammy som inte begrep ett dyft. Här var det svårare. Jag lyfte tränset och Kavaljer huvudet - där kunde vi stått fortfarande om inte en annan ryttare förbarmat sig över mig. Att Kavaljer sen travade så skumpigt hårt, jag fick ont i ryggen har ju inte med saken att göra egentligen. Den skumpiga traven kompenserades med en alldeles underbar galopp. Fick t o m beröm av Andreas för den fart vi fick upp. Jag hade skitkul (Göran påstod att den syntes!). Det hade säkert Kavaljer också, för han hade säkert gladeligen kunnat flyga över paddockens staket och ut över Örbys åkrar och ängar.

Nu återstår bara en lektion på detta ridäventyr. Är för tillfället väldigt orolig för att hela ridningen rinner ut i sanden eftersom det är osäkert om vem som skall driva det hela till hösten. I värsta fall får väl Lizette och jag sänka oss till Islandsnivå, men det hoppas jag verkligen inte.

31 maj var det så dags för vårens sista lektion! Kom till stallet och hade blivit tilldelad DW. Don't Worry Be Happy! Min tidigare bekantskap med denna häst (tysk ridponny - men ändå häst - nu kan jag lösa den ekvationen) var när jag tog fel på honom och Tizar och i hastigheten både ryktade och kratsade hovarna innan jag insåg mitt misstag. Han har alltid sett lömsk ut i spiltan, gärna nafsat och väggarna kring hans spilta är inte direkt raka ... Idag var han hur snäll som helst! Efter en liten muta efter att jag kratsat hovarna utan att ha blivit nafsad där bak så var han världens mysigaste. Ridningen gick bra "galopp på fyrkantsspåret och trav på två volter på långsidorna. Klicka på bilden nedan så kommer en kort-kort filmsnutt (om det nu fungerar):

Som sagt, ridningen gick bra ända tills slutet när vi skulle hoppa 3 små löjliga hinder. Det var just små och löjliga som DW tyckte de var. Här skulle han minsann visa hur man gör när man hoppar. Yihaa! Och där fick jag studera spån och åla runt på fyrafötter och leta efter havererade glasögon. Tack Andreas för att du hjälpte till att fånga DW och dessutom hittade mitt försvunna vänsterglas. Det har med andra ord uppkommit en tårtskuld till mina lektionskompisar - denna regleras i höst. För övrigt kan jag ju meddela att 42-åringen klarade sig oskadd. Jag landade på mjukdelarna där bak!!!