Det etiska fisket
(Jonas Ahlberg)
Jag håller helt med dig om att vi sportfiskare måste tänka mer på den etiska sidan av vår hobby. Tyvärr ser man idag alltför många exempel på bristande hänsyn, både till naturen och till andra fiskare. Skräp och linor ligger slängda i naturen, för att ta ett exempel. När det gäller den etiska sidan av själva fisket, tycker jag ungefär som du, nämligen att det är grymt att angla med levande bete.
Men det etiska fisket gäller mycket mer än så och det är det jag skall
berätta lite om här.
Tills för några år sedan brukade jag om somrarna alltid fiska i Stigfjorden, som ligger inklämd mellan Tjörn och Orust på Västkusten. Här fanns alltid gott om fisk och man behövde nästan aldrig komma hem tomhänt. Det var bara att ro ut ett par hundra meter från stranden och slänga i en pilk och sitta en stund, eller kasta från klipporna. Under slutet av
70-talet och i början av 80-talet fiskade jag mycket i Stigfjordens mellersta och västra delar. Så gott som varje djuphåla fick besök och jag och mina kompisar hittade flera bra ställen att fiska på.
Men tyvärr började det dyka upp knäppskallar, som gick ut och lade 300 meter nät och fyllde båten med fisk. Ofta var det pensionerade bönder och folk som flyttat ut till sommarstugorna på ålderns höst. Vid flera tillfällen kom vi i samspråk med dem, när de satt vid bryggorna och rensade sin fisk. De skröt om hur de tagit upp 90 kilo torsk eller 300 makrillar.
Naturligtvis kunde de inte äta upp alltihop själva! Snarare gick de runt i stugorna och försökte sälja. Ibland skänkte de bort fisken till grannarna. Men jag kände då, liksom jag gör nu, en väldigt stor ilska mot dessa personer, som inte kunde ta upp så mycket de hade nytta av och sedan lämna resten till andra. Detta är en viktig del av det etiska fisket, tycker jag,
att lära sig besinning och måttfullhet. Varför ta upp mer än man behöver?
Stigfjorden erbjöd ett utmärkt fiske under ett tiotal år, med såväl torsk, vitling, skädda, horngädda, havsöring och makrill. Men mot mitten av 80-talet var det ofta vi kom hem tomhänta. Till och med torsken blev sällsynt och dessutom betydligt mindre i storlek. I stället tvingades vi gå utomskärs, in i Kråkefjorden och t.o.m ända ut till Måseskär, för att få fisk. Resultatet av ett överfiske började visa sig.
När jag idag är ute på Stigfjorden tar jag knappt upp fiskedonen längre. Det är ingen idé. Det finns ingen fisk. Sist jag var ute räknade jag till över 200 flöten till nät och ryssjor, där det för bara några år sedan fanns blott 15-20. Vid ett par tillfällen har jag dykt ner till botten och tittat vad som finns. Synen är beklämmande: under en boj kan finnas 15-20
ryssjor utlagda, med nät emellan. Och i ryssjorna trängs några stackars torskar och en och annan pytteliten skädda, med hundratals krabbor.
Det är yrkesfiskare som lägger näten och ryssjorna, numera. De går ut från fiskelägena Björholmen och Halsbäck och går in i vikarna och lägger sina fångstredskap maskinmässigt. Vi pratar inte längre 300 meter nät, utan kanske snarare 3.000 meter eller ännu mer... Jag har tittat på när de vittjar sina redskap och kunnat konstatera att de sällan får särskilt mycket. Och de väljer bara
ut det som går att använda. Resten kastar de till måsarna, som glufsar i sig av småfisken. Man baxnar!
Det säger sig självt att sådant sätter spår. Tar man upp fisken precis utanför deras lekplatser, när den ännu inte är lekmogen själv, kommer fisken ganska snart att ta slut.
Det gäller att få stopp på detta för snart finns det ingen fisk kvar. Stigfjorden är inte den enda kuststräckan som behöver skydd. Vi måste jobba gemensamt för att få till en opinion. De som fiskar idag måste övertalas till ett mer etiskt fiske. Och yrkesfiskarna måste anvisas till andra vatten, där de inte stör ekosystemet lika allvarligt. Fast, ännu bättre vore det väl om vi gav dem andra jobb?!
Jonas Ahlberg