Svenskmagistern
		Hej och välkommen till Svenskmagistern! Här kan du få hjälp med allt som har med svenska att göra. Om du har ett dokument eller en hemsida som behöver granskas kan du helt enkelt mejla dem – eller länken - till mig, så återkommer jag med ett prisförslag. Skriv lite kort vad syftet med din text är och vilka den vänder sig till. Vill du ha något skrivet så hjälper jag dig gärna. Språkfrågor av alla slag besvarar jag gladeligen.
		Stavning, språkvård, rättning, grammatik, korrekturläsning är min hobby. Skicka din fråga till fraga@svenskmagistern.se
		För att ge er lite inblick i en språkvårdsfråga bjuder jag på ett kapitel ur Språkriktighetsboken.
	Satsradning – Vinet hade gjort honom lätt berusad, han snubblade Problemet Osäkra skribenter brukar ofta rada huvudsatser efter varandra, med enbart komma emellan: Maten på tåget var en besvikelse, i stället för restaurangvagn fanns endast en bar, där serverades bara uppvärmd skinka. Fenomenet, som brukar kallas satsradning, är särskilt vanligt bland skolelever som ännu inte helt lärt sig skriftens konventioner. Men draget är inte heller ovanligt i vuxnas texter. Frågan är hur det då ska bedömas: Är satsradningen otydlig och oacceptabel, eller vittnar den mest om en störande valhänthet? Fakta och diskussion Bakgrund Texter består av meningar, som är den mest grundläggande enheten när vi bygger upp texter. En mening börjar med stor bokstav och avslutas med ett stort skiljetecken – punkt, utropstecken eller frågetecken. Den typiska meningen består av en enda huvudsats (med eventuella tillhörande bisatser): (1) Maten på tåget var en besvikelse, (eftersom där bara serverades uppvärmd skinka). Det är nu ingalunda sällsynt med meningar som avviker från detta normalmönster, antingen genom att innehålla flera huvudsatser eller genom att inte innehålla någon enda fullständig huvudsats. I det sistnämnda fallet saknas antingen subjekt eller predikat eller bådadera (se vidare ”Ofullständiga meningar”, s. 335): (2) (Maten var en besvikelse.) Ingen varmrätt, inga sallader, bara smörgåsar. Det händer ganska ofta att meningar faktiskt består av flera huvudsatser. Som regel förbinds de då med en konjunktion, t.ex. och eller men: Solen skiner och det är vindstilla. Det är vackert väder, men jag kan inte koncentrera mig. Sådana meningar utgör inte exempel på satsradning. Ibland står det ett komma före konjunktionen; ibland står det ett semikolon mellan satserna (som i denna mening). Men det är också vanligt att huvudsatserna kopplas ihop med enbart ett komma, utan någon konjunktion. Det är detta som kallas för satsradning. Många sådana meningar är emellertid klart acceptabla och föga klandervärda: (3) Han gick in till morsan som låg och snarkade i sin bäddsoffa, ett naket och fräknigt ben stack ut. (4) Det har du rätt i, ska jag ta av dom? (5) Hon hade bott hos Sven och Lill över natten, det brukade hon göra en gång i månaden ungefär. (6) Den försökte riva av henne hatten, hon kände hur den slet i sina förtöjningar av gummiband och hattnålar. (7) Reine hörde ingen, han såg inget, han luktade ingenting. Dessa exempel reagerar knappast någon negativt inför. De är hämtade från svenska romaner. I skönlitteratur används denna typ av satsradning ofta som ett medvetet stildrag och brukar då ibland kallas asyndes. Det är ett mycket vanligt och mycket effektivt grepp hos vissa författare som särskilt brukar prisas för sin stilistiska elegans, exempelvis Hjalmar Söderberg. Bra och dålig satsradning Hur kan det då komma sig att samma språkliga drag bedöms som en stilistisk finess när det används av skönlitterära författare men som ett tecken på språklig valhänthet när det används av ovana skolelever? Det finns flera typer av svar på den frågan. Ett är att asyndes eller satsradning fungerar olika bra i olika sammanhang, både stilistiskt och grammatiskt. Stilsäkra författare har ett öga för när konstruktionen är lämplig respektive när den inte fungerar. Ovana skribenter har inte samma stilistiska omdöme. Men vad omfattar då det stilistiska omdömet? Vad måste man behärska för att bli en god satsradare? Framför allt måste man nog ha sinne för hur satser förhåller sig till varandra. Man kan tillmäta satser olika värde och olika grader av självständighet i förhållande till andra satser. I skriften markeras dessa grader bl.a. med olika konjunktioner, olika skiljetecken och andra grafiska arrangemang. (I talet använder vi i stället röstens alla möjligheter: röststyrka, rytm, tempo, tonhöjd, betoningar etc.) Några av skriftens graderingsmöjligheter illustreras av följande exempel, som visar en stigande grad av självständighet för den senare satsen: (8) Maten på tåget var en besvikelse, i stället för restaurangvagn fanns endast en bar. (9) Maten på tåget var en besvikelse – i stället för restaurangvagn fanns endast en bar. (10) Maten på tåget var en besvikelse. I stället för restaurangvagn fanns endast en bar. (11) Maten på tåget var en besvikelse. I stället för restaurangvagn fanns endast en bar. Exempel (8) utgör en satsradning, medan de övriga varianterna motsvarar mer okontroversiella typer av menings- och textbyggnad. Det som irriterar mest med störande fall av satsradning är knappast radandet av satser i sig, utan att kommatecknet ibland ger en alltför osjälvständig status till den senare satsen. Botemedlet blir då att välja ett större skiljetecken – eller någon annan grafisk markering – som tyd-ligare signalerar den senare satsens självständighet. Ibland är problemet snarare att enbart ett kommatecken ger alltför vag uppfattning om hur satserna egentligen hänger ihop. Botemedlet blir då att sätta in en konjunktion, som i (12), eller att göra om ena satsen till en bisats, som i (13). (12) Maten på tåget var en besvikelse, för där serverades bara uppvärmd skinka. (13) Maten på tåget var en besvikelse, eftersom där bara serverades uppvärmd skinka. När kan det vara befogat att satsrada? Hur bedömer man då om en sats är så pass osjälvständig att satsradning faktiskt kan vara på sin plats? När det är uppenbart att den efterföljande satsen är en vidareutveckling av den föregående, kanske en precisering eller en förklaring, kan det vara befogat med satsradning. Satsradning fungerar ofta särskilt bra när den senare satsen innehåller en bakgrundsupplysning eller anger en orsak till det som beskrivs i den första, som i exempel (5). Däremot fungerar radade satser sämre när den senare satsen anger en följd eller en effekt till det som beskrivs i den första: (14) Anders kom alldeles för sent till mötet, han bad generat om ursäkt. När man beskriver en statisk ”scen” eller ett tillstånd stör satsradningen i regel inte. Se exempel (3). Det kan också finnas rytmiska skäl att välja satsradning i stället för andra lösningar. Här kan olika skribenter självfallet göra olika bedömningar. När är det olämpligt att satsrada? Det fungerar sällan bra med flera satsradningar efter varandra. När man berättar om ett händelseförlopp där den ena händelsen följer efter den andra i en tidsföljd är radade satser oftast mindre lyckat. (15) Vinet hade gjort honom lätt berusad, han snubblade när han steg in i butiken, expediten frågade hur det stod till, Leo låtsades inte höra. Satsradning blir också störande när innehållet i satserna är alltför olikartat, liksom när formen på satserna skiljer sig alltför mycket. Ofta är det då bättre att göra om ena huvudsatsen till en bisats, som i (13). Rekommendation Det finns inget skäl att generellt bannlysa satsradning, den kan ofta vara ett effektivt stilmedel. Satsradning är således ingen feltyp. Där-emot använder ovana skribenter ofta för mycket satsradning eller satsradning på olämpliga ställen i texten. När den senare satsen är klart osjälvständig gentemot den första fungerar satsradning ofta bra. När den senare satsen tvärtom är uppen-bart självständig fungerar satsradning betydligt sämre, liksom när den senare satsen avviker till form eller innehåll från den första. I sådana fall bör satsradning undvikas.