Tron och synden

De som samlades runt kolportörerna ville ha en levande tro, som skulle visa sig i
handling. Man tog t.ex. avstånd från spriten, som var ett stort problem i Skallsjö,
liksom i det övriga landet. Eftersom spriten och fyllan ofta förknippades med de
s.k. lekstugorna där ungdomarna lekte och dansade, var det enklast att ta avstånd
även från lekstugor och dans. Även prästerskapet tog avstånd från lekstugorna
och på kyrkostämman kallades de med jämna mellanrum för "liderlighetsnästen"
eller "otukthetsnästen".
Det berättas att Gerda, Anders Johansson i Björnås och hans hustru Brittas äldsta
dotter, var "en riktig dansdocka". När hon en dag blivit frälst ropade hon till sin lika
dansglada kompis Augusta i Sundet: "Vi äro på väg till helvetet, vi äro förlorade,
vi äro på väg till förtappelsen!" De slutade naturligtvis att dansa.
En annan släkting, Sunna-Kalle, Johannes Perssons son, var duktig på att spela fiol.
Innan han blev frälst brukade han spela på dansbanorna och i lekstugorna, men då
Kalle blev frälst slutade han spela, åtminstone vid sådana tillställningar.

Frälsta - Läsare 

De som blivit frälsta kallades ofta läsare, eftersom de samlades i hemmen för att
läsa Bibeln och tolka den på sitt sätt. Oftast var det nog någon från bygden som
talade, men ibland kom predikanter från andra ställen, ibland ända från Norge.
Skillnaden mellan kyrkans präst och den frikyrklige predikanten kunde kanske
bäst beskrivas så som Natalia Dahlborg skriver till Albin Anderssons hustru Frida,
när hon en dag måst gå till kyrkan istället för till missionshuset:"...där var väl nog
vackert, men det blir inte den föda för själen som fordras för att nära och underhålla,
så att ej lifvet dör ut, det är väl derför kan jag tro, för inte presterna sjelfva har andligt
lifv, utan är andligt döda...". Ja, så tyckte hon om dem...

Missionsförsamlingen 

Det var framför allt ungdomarna som blev frälsta, och Albin och Frida var två av
dem. De var båda med i Skallsjö missionsförsamling, som bildades 1878.
Frikyrkan kom att påverka hela deras tankesätt, moraluppfattning, levnads-
förhållanden och fritidsintressen. Deras son Valfrid Flodén har berättat att det på
mötena fanns många talare som hade lätt för att börja, men svårt för att sluta, även
om de naturligtvis "pratade på i vänlig och ärlig uppsåt".

Först 1909 byggdes Skallsjö  missionshus, ett litet stycke ovanför Nääs folkskola.
Albin Andersson i Maden hade gjort ritningarna och ledde tillsammans med Alfred
Larsson arbetet.  Innan den lilla församlingen fått ett eget hus att samlas i, fortsatte de
att ha samlingarna i sina hem, bl.a. hos Albins kusin Karl och Charlotta Larsson  i
Foglenäs.

Det berättas att när Svante August Flodén hade blivit frälst, ville han ta hem
predikanter till sitt föräldrahem Björnås/Floget. Han frågade då sin far Anders
om lov att ha möte hemma, men Anders vågade inte lova dem att komma. Det
gjorde däremot mor Britta - hon var lite mer resolut... Till saken hör att man
vid den tiden inte fick hålla möten i sitt hem, utan att först ha patrons tillstånd.
Eftersom det var långt mellan Floget och Floda herrgård, tyckte man tydligen att
man klarade sig utan tillstånd.

Söndagen den 15/11 1903 var några ungdomar samlade i Foglenäs. De beslöt
sig för att bilda Skallsjö Skogars ungdomsförening för ungdomar äldre än 12 år.
Albin valdes till ordförande och var så i 15 år framöver. Ungdomsföreningen och
dess verksamhet växte och 1918 byggdes Skallsjö Skogars missionshus, på
mark donerad av patron på Flodas fru Anna von Proschwitz. Samma år, 1918,
var Svante August Flodén hemma från sitt arbete i Kongo och var då den som
predikade i Skallsjö. Vid veckomötet i Skallsjö Skogar var det oftast Albin som
efter en lång arbetsdag höll predikan. Dottern Valborg följde med under den
långa vandringen genom skogen till  missionshuset. Hon har berättat att hon måste
vara tyst på vägen dit, då Albin förberedde sin predikan, men under vägen hem
skämtade han och skojade.
 

Källförteckning:
     " 200 år av min historia...", opublicerat specialarbete 1993, Åsa Broman.